Emylia H all
Sommar boken Översättning Marianne Mattsson
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 3
2013-03-27 15:35
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The Book of Summers Copyright © Emylia Hall 2012 Omslagsdesign Headline Svensk typografering Kerstin Hanson Tryckt 2013 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13834-3
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 4
2013-03-27 16:31
Till Robin och familjen Hall
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 5
2013-03-27 15:35
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 6
2013-03-27 15:35
When you are old and grey and full of sleep, And nodding by the fire, take down this book, And slowly read, and dream of the soft look Your eyes had once, and of their shadows deep W. B. Yeats, When You Are Old
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 7
2013-03-27 15:35
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 8
2013-03-27 15:35
Prolog
Det är vita nätter som den här som Marika tar ner boken, när snön utanför tränger på mot fönsterluckornas hakar och rutorna är överdragna med frost. Hon bläddrar och försvinner, in i alla solfyllda dagar. Där är Erzsi tidiga morgnar, när milt ljus kysste bort daggen och lockade alla utomhus med blossande kinder. Där är hon sena eftermiddagar, när en mer obarmhärtig värme sänkte sig, vilade tung, fick dem att kasta sig raklånga – på den gula gräsmattan, i skogstjärnen, under akacieträdens kronor. Där är hon de sakta krympande kvällarna, när dagens sol gick ner mot de bleknade bergen och de tog det lugnt på terrassen, lapade de sista strålarna. Marika ser på bilderna och känner för en kort sekund att de ser tillbaka. Hennes förhållande till boken är egendomligt. Hon har själv gjort den, med sökande fingrar och bläcksmetande tårar, med färg och lim och klipp och fragment. Hon tog fotografier när ingen visste att fotografier togs, så bilderna innanför pärmarna är som viskade hemligheter. På tygpärmen har hon målat blommor, bländvita snirklar och slingor, blommor som inte har bleknat. Till skillnad från de riktiga blommorna, de utanför som tvinnar sig runt verandan och slokar och dör när natten faller. Hon minns när hon blandade färgerna och fick nackspärr av att sitta avigt lutad över den fyrkantiga duken, Zoltáns vänliga skratt när han såg hennes tunga koncentrerat sticka fram mellan läpparna. Bokstäverna skrev hon dit i efterhand, 9
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 9
2013-03-27 15:35
och därför tittar ordet fram på måfå mellan blombladen i en lätt och livlig handstil: Sommarboken. En titel som föddes ur förtjusningen över den första sommaren och förväntningarna inför alla de andra som skulle komma. Marika älskar boken samtidigt som hon avskyr den nästan lika mycket. För när hon bläddrar i den reser hon i tiden. När hon bläddrar i den är hon fjättrad i kedjor. Fotografierna susar av liv och lockar henne närmare. Hon känner doften av kokoskräm som strukits på blek hud för att skydda mot fräknar. Hon känner röklukt i hår, som efter dans genom slickande lågor. Hon känner doften av en körsbärssorbet som har något sött och vasst i smaken. Hon lutar huvudet över sidorna, totalt uppslukad av ögonblicket, och nu luktar allting bara papper. Torrt och dammigt och livlöst. Hon hör en röst som ropar hennes namn. Hon slår igen boken och ställer tillbaka den i hyllan. Hon går tillbaka till det liv som hon lever nu. Det liv som hon en gång valde framför allting annat. Och allt som har gått förlorat stannar mellan sidorna i boken.
10
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 10
2013-03-27 15:35
1
Fredagsmorgonen började så som engelska sommarmorgnar ofta gör, med en ängslig men stigande sol och molntappar som hade blåst bort före frukost. Pappa skulle komma och hälsa på så jag borde ha förstått att det inte skulle bli en vanlig dag, trots den lovande starten. Det var första gången som han skulle se mitt hem i London med egna ögon, och jag var inte nyinflyttad. Jag var sjutton år när jag bestämde mig för att gå på konstskola, och att det måste bli i London. Jag ville förlora mig i något och det verkade vara den rätta platsen att förlora sig i. Jag minns den dagen för tolv år sedan när jag flyttade hemifrån, att pappa stod vid bilen på parkeringen utanför stationen med en knotig hand lyft till farväl och den andra redan trevande efter bilnycklarna i fickan. Sedan avgas rörets puttrande när han körde förbi mig utanför dörrarna till stationen, att han inte såg mig då, eftersom han satt hopkrupen över ratten som någon som redan var försenad. Jag såg honom åka därifrån. Den enda familj jag hade. Familj. Ett ord som jag aldrig har känt mig bekväm med. För andra betyder det kanske bullriga middagar med armbågarna på bordet och gamla skämt som knådas och dras som bröddeg. Eller tokiga fastrar och tålmodiga farbröder, märkligt skurna klänningar och buskiga mustascher, kraften i en välment kram. Eller bara ett hus på en gata. Handavtryck gjorda i mjuk cement. De tvinnade och nötta gamla gungrepen från en äppelträdsgren. Men för mig? Inget sådant. Det är ett ord som löser upp mig. Som när det går en tråd i en tröja och den 11
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 11
2013-03-27 15:35
snabbt repas upp och ringlar ner i ens kupade händer. Efter skolan har jag bott på båda sidor om floden, i trånga lägenhetskartonger och rangliga radhus; ensam i en fuktig källare i Bloomsbury, med sju andra i en fallfärdig men en gång pampig villa i Camdens utkant. Numera har jag mitt hem i en prydlig viktoriansk länga i Mile End, med en spretig trädgård och en inträngd trädgårdstomte. Lily som jag bor med sjunger Frank Sinatra i badet och har en kolsvart page som glänser som sirap. Vår gata ligger i skuggan av en klunga höghus, och tre dörrar bort står en sedan länge övergiven Fiat med spräckt bakruta, strimmig som en skridskodamm. En gång såg jag en katt ligga utsträckt på trottoaren, svart och vit och alldeles död, en bild som jag aldrig riktigt har kunnat skaka av mig. När jag steg ut genom ytterdörren en annan gång var det en flock duvor som hackade i skrovet av en grillad kyckling. Jag skyndade förbi och låtsades att jag inte hade sett det, som en livrädd granne som blundar för ett brott. Men efter bara fem minuter på min cykel kan jag sträcka ut mig i Victoria Park, på en flotte av tidningar och böcker. Jag går till ett kafé, och om solen skiner bjuder ägarinnan på gratis kaffe och jag sitter bredvid henne vid ett vingligt bord medan hon röker billiga cigaretter i sitt blåa förkläde. På det hela taget har jag funnit mig till rätta här. Det är en plats där jag känner att jag kan ta emot min pappa, utan att mer komplicerade känslor tränger sig på. Han var alltid äldre än andra pappor, och när jag var liten fnittrade jag när han sa att han var född gammal, att glasögonen hade glidit ner på hans näsa i vaggan och att hans knän redan då varit rynkiga. När andra pappor ropade och skrattade, hade Levi’s-jeans och gjorde provisoriska vattenrutschkanor av presenningar en sommardag, då satt min pappa i arbetsrummet med skjortärmarna uppkavlade till armbågarna, helt inne i sina böcker. Jag brukade smita iväg och leta reda på honom, följa ljudet av en dörr som försiktigt stängdes eller av ett knarrande trappsteg. Han strök mig över kinden och kallade mig sin lilla 12
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 12
2013-03-27 15:35
Betty. Jag släppte inte manchestervecken i hans byxor. Vid frukosten bredde jag marmelad på hans rostade brödskivor och rodnade av omsorg när jag gav dem till honom. Han öppnade de nya flingpaketen och kämpade med innerpåsen, skakade ut cornflakes i min tallrik och stoppade några i sin egen mun. Han strök mina skolklänningar på söndagskvällarna och hängde dem försiktigt på rosenmönstrade galgar, med skrynklor kvar i ryggen. Och ibland kom jag hem och hittade en present på köksbordet, alltid längst in i samma hörn. En sagobok. Ett nytt linjerat block. Ett knippe med tre vassa blyertspennor. Vi brukade koka te och läsa nonsensdikter tillsammans och sedan gick jag och lade mig och drömde om Quangle Wangle och en vacker ärtgrön båt. Vi hade trivts alldeles utmärkt tillsammans och ingenting tydde på att vi skulle vara olyckliga. I dag gäller andra förutsättningar. Kort sagt: vissa saker pratar vi om, och vissa inte. Så länge gränserna upprätthålls är allting bra. Det gör en i annat fall komplicerad relation väldigt enkel. Pakten mellan oss växte inte sakta fram med tiden utan blev snabbt en nödvändighet, påskyndad av fällda tårar och givna löften, när jag var sexton år gammal. Ända sedan dess har vi i all tysthet varit medsvurna. Och vi trivs bra med det. Han har aldrig varit typen som sveper iväg till London på impuls. Våra sällsynta besök är inplanerade långt i förväg och det är alltid jag som åker och hälsar på honom i Devon. ”Jag är inte skapt för London, Beth”, har han alltid sagt, och för mig har det varit en lättnad att han inte är en sådan där entusiastisk förälder som ständigt kommer med förslag och lägger fram planer. Lilys mamma lusläser hela tiden tidningen på jakt efter utställningar och nya pjäser, försöker hitta en förevändning att komma och hälsa på. Hon kommer varannan, var tredje månad och då förvandlas Lily till en turist. De dråsar in genom dörren med fyllda kassar från Harrods och Victoria and Albert Museum. De åker taxi och går på balett. De äter på 13
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 13
2013-03-27 15:35
omtalade restauranger och ber mig ibland göra dem sällskap vid efterrätten. Lilys mamma tar sig gärna an det husliga också. Hon skrubbar diskhon så att den blänker som silver och hon byter ut våra slitna tandborstar mot nya fräscha. Hon köper toalettpapper och burksoppa i enorma storpack, som om vi tillhörde ett avlägset bergsfolk som riskerar att bli insnöade. Jag följer intresserat den typen av tilldragelser. Jag undrar hur det skulle vara att ha sina föräldrars liv så tätt inpå sitt eget. I Lilys mammas famn finns det också plats för mig, men på något vis gör hennes försök att få med mig i gemenskapen att jag känner mig ännu mer ensam än någonsin förut. Innan jag förstod att jag behövde en ny tandborste eller en stor bit michelinstjärnig pavlova. Därför kom det som en överraskning när pappa ringde för tre dagar sedan och sa att han tänkte komma och hälsa på mig i helgen. Var jag hemma på fredag? Var jag ledig? undrade han. Det här var ny mark och han beträdde den med en hastig blick åt sidan och något stingsligt i tonen. Just den dagen var jag faktiskt ledig. Jag arbetar på ett galleri och måste därför ofta jobba helger, men för ovanlighetens skull hade jag fått en fredag och lördag i frihet. Jag hade tänkt mig en lat frukost i paviljongen i parken, en cykeltur längs kanalen, en eftermiddag på en solig trädgårdspub med vänner som aldrig jobbar helger men inte firar dem mindre hejdlöst för det. ”Det är klart att jag är ledig, pappa”, hade jag sagt och försökt låta käck. ”Kom när du vill.” Jag hade erbjudit mig att möta honom vid tåget på Paddington och han hade skrattat högt och sagt att än var han inte alldeles skröplig. Jag passade på att fråga: ”Är allt som det ska?” Och han sa att naturligtvis var det det. Sedan tillade han: ”Jag vill bara träffa dig.” Och just då lät det så självklart, oväntat men ändå ganska trovärdigt. Efter att jag hade lagt på kunde jag inte låta bli att känna mig på något konstigt vis både upprymd och orolig. Jag bestämde mig för att dämpa båda känslorna genom att undvika dem. Jag förlorade mig i kokböcker. I stället för 14
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 14
2013-03-27 15:35
att ägna de följande tre dagarna åt att tänka ut alla möjliga anledningar som skulle kunna ligga bakom besöket såg jag till att baka, laga mat och damma, och jag kände mig mer som en dotter än vad jag hade gjort på länge. De snabba ingivelserna låg tydligen i luften, för Lily meddelade att hon skulle ut och segla i helgen, med sin nye pojkvän Sam. Jag kunde se henne framför mig, rufsig och saltstänkt, skrattande mot vinden. Det var en besvikelse att hon inte skulle vara hemma. Pappa skulle ha tyckt om att träffa henne och jag skulle ha varit tacksam för att hon tog tag i samtalet och styrde det med lätt hand. ”Kommer du att ha den där grabben Jonathan hos dig?” hade han frågat i telefonen och jag hade blivit tvungen att påminna honom om att Johnny och jag gjorde slut för ett halvår sedan. Han glömde lätt bort sådana saker och själv nämnde jag dem bara i förbigående, om jag nämnde dem alls. Johnny hade undervisat lite lättvindigt i geografi på en grundskola i Lambeth, han hade tovigt skägg och skrattande ögon. Vi var tillsammans i nästan två år, och under den tiden är jag osäker på om jag någonsin hann kalla mig hans flickvän, något som på sätt och vis aldrig störde mig. En dag sa han att han skulle resa till Sydamerika och frågade om jag ville följa med. Jag funderade på saken medan han pratade på om störtande vattenfall och djungler som var så djupa och täta att de var svarta som natten på dagen. Men till slut sa jag nej och det gick lättare än vad jag hade trott. Vi älskade för sista gången den kvällen, och Johnny föll ihop över mitt bröst efteråt medan jag blundade och lade armen runt honom, som om det var han som behövde tröst. Som om det var jag som skulle åka. Och den sista morgonen tog han min haka mellan fingrar och tumme och såg mig i ögonen. ”Om du bara hade låtit mig lära känna dig på riktigt”, sa han. Och med större övertygelse: ”Jag tror att jag kom närmare än någon annan, Beth. Jag tror att jag kände dig bättre än vad du tror.” Jag blundade och när jag slog upp ögonen igen visste jag 15
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 15
2013-03-27 15:35
att jag inte skulle vara hans gåta längre. Han var så gott som borta. Jag försökte tänka ut vad jag och pappa skulle göra medan han var här och kom direkt att tänka på galleriet. Det ligger precis vid Brick Lane och jag är så glad att jag arbetar där. De stora glasrutorna släpper in det finaste solljuset och lokalen har något organiskt över sig, något som får det att kännas som om man har ramlat in i en solbelyst glänta i en annars mörk och snårig skog. Under studietiden var jag alltid av den uppfattningen att konstens uppgift är att visa folk något nytt, inte något gammalt, och det är en tanke som har dröjt sig kvar hos mig. Den senaste veckan hade vi däremot visat en utställning med verk av tre landskapskonstnärer. Milda pastorala motiv bjöds sällan hos oss i vanliga fall, men en dag hade ägaren, Luca, vaknat med en längtan efter något ”vänligare”, som han sa, något som ”påminde om äldre, enklare tider.” Jag kunde se framför mig att pappa skulle tycka om verken, gå närmare för att beundra en välvd bergssluttning eller ett träd som blommade mitt på ett pannkaksplatt fält. Han skulle se något av Devon i bilderna, och kanske känna sig som hemma. Och jag skulle vara glad över att äntligen kunna visa honom min arbetsplats. Han hade aldrig varit där, men jag är säker på att han trodde att det var fyllt av lemlästade skyltdockor och osammanhängande sprejmålningar, sådant som han ibland såg i tidningarnas söndagsbilagor. Till kvällen hade jag köpt några filmer i ett av stånden på Roman Road, gamla svartvita med stötig bakgrundsmusik och mystiska fotsteg i mörkret. En sak som vi alltid hade gjort ihop var att sitta ner framför teven och planlöst och tacksamt prata om det vi råkade titta på. Och till middag hade jag lagat en stor chiligryta och köpt tortillabröd från en mexikansk affär på en bakgata i Bethnal Green. Han hade inte sagt om han skulle sova över, men jag hade ändå förberett med vikta handdukar 16
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 16
2013-03-27 15:35
och rena lakan. Jag hade rensat undan skräpposten som legat i drivor innanför ytterdörren och jag hade ställt en bukett tulpaner på bordet i köket. Det ligger något sorgligt poetiskt i aningslösheten. För varje katastrof som drabbar oss finns ett före när vi var helt ovetande. Inte visste vi hur lyckliga vi var. Om vi bara kunde lära oss att sätta värde på de vanliga dagarna, de som börjar anspråkslöst och fortsätter på samma oansenliga vis. Dagar som i går, och i förrgår, när det som var jobbigt var futtigt och övergående; den lätt molande huvudvärken tidigt på morgonen, kaffet jag spillde när jag rörde i socker, den plötsliga insikten om att jag glömt kakorna i ugnen och att den söta doften hade blivit lite kärvare. Det är sådana dagar vi ska sätta värde på. Dagar att stanna upp, visa tacksamhet. Och på så vis tala om att vi är beredda, vi är redo. Om himlen skulle ramla ner skulle vi ha en chans att ta emot den. Pappa kom fram mitt på dagen. Jag hörde en motor stå på tomgång utanför och såg hans taxi genom fönstret. Jag sprang nerför trappan i strumplästen, slirade på trappavsatsen och hann fram till dörren just när han skulle ringa på. ”Pappa!” Han böjde sig fram för att pussa mig men hade påsar i båda händerna så vi stötte klumpigt till varandra. Jag gjorde en ansats att hjälpa honom med bagaget, men han skakade på huvudet. ”Nej, gå du, jag tar det här. Vart ska vi, uppför trappan?” Jag såg fascinerat på honom, som man gör när man träffar människor utanför deras naturliga miljö. Jag blev nästan förvånad över att se kläder som jag kände igen, hans kamelbruna rock som var för varm för väderleken, hans blåa bomullsskjorta som var nött vid kragen men fortfarande en favorit. I vardagsrummet ställde jag mig en bit ifrån och såg på nästan blygt medan han lade ifrån sig bagaget. En marinblå resbag, en jutekasse med en sköldpadda på, den sorten som har ersatt 17
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 17
2013-03-27 15:35
plastpåsar i tjusigare snabbköp, och en nätkasse som såg ut att vara fylld med paket inslagna i tidningspapper. ”Stannar du över natten?” frågade jag. ”Jag visste inte hur jag skulle göra”, sa han. Och tillade: ”Men visst kan jag det, om du vill. Ja, du undrar väl vad allt det här är. Det är mest grönsaker, från trädgården. Jag tänkte att du skulle tycka om dem.” Han började rota i nätkassen och halade fram knippen med rädisor och ett knubbigt salladshuvud. ”Jag steg upp tidigt i morse för att hinna plocka dem”, sa han. ”Det finns lite färskpotatis här också.” Grönsakslandet var också säker mark för oss. När jag var liten hade jag hjälpt honom att så och gräva, mina knän hade varit vassa och leriga och händerna hade försvunnit i ett par jättestora trädgårdshandskar av bomull. I takt med att jag blev äldre och åkte hem och hälsade på allt mer sporadiskt hade han sett det som sin plikt att hålla mig underrättad om utvecklingen i trädgården. Det spelade ingen roll om frosten knastrade under fötterna eller om gräset var halt av lera, om en månskära hängde på himlen eller om det var strålande sol, ganska snart efter att jag hade kommit hem gick vi ändå alltid längst bort i trädgården. Med famnen full styrde jag nu mot köket. ”Du kan stanna om du vill”, sa jag. ”Du har ju åkt ända hit. Och du har aldrig varit här förut. Det kunde vara trevligt, eller hur?” ”Biljetten är ombokningsbar”, sa han. ”Jag kan åka hem med vilket tåg som helst.” Jag visste hur grundlig han var, och att alla tänkbara avgångar mellan nu och i morgon eftermiddag skulle finnas nerskrivna med hans noggranna och precisa handstil på ett papper som låg hopvikt i hans ficka. Han hade säkert markerat de långsamma tågen med en stjärna, de som tog vägen genom Wiltshire eller stannade i Bristol. Men den här antydda flexibiliteten var något 18
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 18
2013-03-27 15:35
nytt, och jag gillade det. Jag började slappna av och kunde nästan tro att det var ett spontant besök i alla fall. Jag ropade mot vardagsrummet: ”Vill du gå till galleriet? Vi visar en utställning nu som jag tror att du skulle tycka om, och du får träffa dem jag jobbar med också. Sedan skulle vi kunna ta en lunch någonstans, och komma tillbaka hit i kväll och äta middag. Men det är upp till dig. Vi kan göra vad som helst egentligen.” ”Det spelar ingen roll för mig, Beth. Det är bara trevligt att träffa dig”, sa han. ”Har du en kopp te på gång?” Jag gick ut i vardagsrummet med ett fat kakor. ”Jag har satt på vatten. Titta, jag har bakat, kakor med valnötter och lönnsirap. De är lite brända i kanterna men …” Han hade plockat upp jutekassen med sköldpaddan på och hoppade till när jag kom in i rummet. Han ställde ner den igen. ”Beth …”, sa han. Jag hade hört honom säga mitt namn på det här viset förut. Massor av gånger, för många år sedan. ”Vad?” ”Först av allt är det en sak som jag måste ge dig. Du kanske ska sätta dig ner.” Rösten nådde de lägre registren och skälvde till. ”Vad är det?” sa jag och förvånades över hur lugn jag lät. Han såg på kassen en gång till och plockade upp den. Det verkade kräva en avsevärd ansträngning, som om den var ofantligt tung. Fingrarna spändes runt handtaget och jag tänkte på hur mycket handen liknade en klo när huden stramade över de stora knogarna, den spetsiga tummen. Han hade blivit grå i ansiktet och blicken var urskuldande. Då visste jag att det trots allt fanns en anledning till att han hade rest så hastigt till London. Det var inte bara för att träffa mig, eller bara för att han hade velat. Vi var inte den typen, inte den sortens glada och spontana människor som gjorde sådana saker. Jag önskar att han hade låtit mig vara ovetande längre. Då kunde vi ha dragit 19
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 19
2013-03-27 15:35
ut på förtrollningen, även om den var tunn som rök. ”Det kom en sak i posten till dig”, sa han, ”och jag tänkte att det var bäst att jag överlämnade den personligen.” Han höll fram kassen. Jag stirrade på den gröna tecknade sköldpaddan som var tryckt på tyget, de runda ögonen och trubbiga fötterna. Där under stod de ditstämplade orden ”en vän för livet”. Jag kastade en blick på pappa. ”Vad är det?” sa jag. ”Jag vet inte, Beth. Jag har inte öppnat det.” Han såg plågad ut medan han talade, och jag kände en plötsligt uppflammande ilska i bröstet. En hetta som flämtade till och sedan lade sig. Jag drog i halsbandet med knippet av berlocker och snodde fingrarna runt silverkedjan. Jag mötte hans blick och han blinkade först. Han ryckte på axlarna. ”Jag tänkte bara att det kunde vara viktigt”, sa han tyst. Jag ställde ner kassen på golvet, satte mig på huk bredvid den och stack in handen. Jag tog fram ett paket inslaget i brunt papper, tungt som en bok. Jag vände på det och såg en utsmetad poststämpel och ett gäng utländska frimärken. Magyarország. Ungern. En plats som en gång, för väldigt länge sedan, betydde sommar för mig. Handstilen var vagt bekant, spetsig och energisk, varje ord en kilometerhög bergskedja. Det var adresserat till Erzsébet Lowe. Erzsébet Lowe. Två ord, ett namn. Ett namn som betydde ojämna barnatänder, varav de sista hade svalts i sömnen. Sandaler som lämnade blommönstrade spår i gruset. En lugg på sned. Ögon stora som tefat, kämpande med ormbunksblad på väg genom den gömda skogen. Och längre fram, vassa armbågar och långa ben, ett solbränt bröst och kyssar vid en mörk tjärn. Tårar som brände och rosslande andetag. En krossad spegel och en plötslig flykt. Om jag inte gjorde något skulle skärvorna av mina ungerska somrar komma seglande tillbaka, först som pappersbitar som fördes fram med vinden och sedan i en virvelström. 20
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 20
2013-03-27 15:35
Jag måste vara bestämd. Erzsebét Lowe fanns inte mer. Hon var ett påfund, ett bleknande spår efter andetag mot en glasruta, ett mönster av teblad, virvlande och upplösta. För länge sedan borta, för länge sedan förbi. Jag kastade en blick upp mot pappa. Han stod och såg på mig med händerna löst hängande längs sidorna. Hans ansikte hade mist all färg och kinderna var fårade. ”Varför kom du hit med det?” sa jag, lät paketet återvända ner i kassen och kom snabbt på fötter. ”Varför tror du att jag vill ha det?” ”Förlåt, Beth, men jag tänkte att det måste vara viktigt. Ingenting man bara eftersänder.” Ordet viktigt hade anstrykning av något kyligt och formellt, som bruna kuvert med stämpeln ”Ingen eftersändning” och protestmöten där idealister reste sig för att säga ifrån. Det var ett kallt och statiskt ord. ”Inget av det är viktigt”, sa jag. ”Du skulle bara ha slängt det i soporna.” Jag såg framför mig hur det kunde ha gått till. Paketet som bars till ett postkontor och fördes in under glaset, till en kraftigt byggd kvinna i skrynklig blus som slickade på frimärkena och satte dit dem på måfå. Kastades i en säck medan avsändaren, en mörk skugga, vände sig om för att gå. Ett paket med ett slitet snöre runt omkring, på väg över kontinenten i ett jetplans lastutrymme, för att sedan hamna på trappan i Harkham som en snigel i änden av ett klibbigt spår. Efter det den sista etappen, ett tåg till London, en taxi som drog fram genom östra Londons gator medan pappa satt i baksätet med det tunga knytet i knäet. Hans händer skyddande och ängsliga omkring det. Det var så här det förflutna färdades mot nuet. Så såg resan ut. Jag reste mig och strök händerna över klänningen som för att torka bort damm. ”Du kom alltså hit för att ge mig det här?” sa jag. ”Varför talade du inte om för mig att det var därför du skulle komma? 21
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 21
2013-03-27 15:35
Jag skulle ha sagt att det inte behövdes. Jag vill inte ha det. Vad det än är så vill jag inte ha det.” ”Jag trodde inte att det bara var ett paket”, sa han. ”Det är så länge sedan något med den poststämpeln kom till huset, Beth. Jag tänkte bara att jag skulle åka hit …” ”Men du åker aldrig hit, pappa. Du har aldrig sett den här lägenheten, inte en enda gång. Det gör ingenting. Det är så det är, och det är okej. Och så när du väl kommer, så är det med det här. Snälla, ta det, bara ta det med dig när du går. Jag vill inte ha det.” ”Jag ville inte göra dig upprörd. Det ville jag verkligen inte. Det var obetänksamt av mig att komma hit.” ”Det var inte obetänksamt, det var normalt. För andra människor skulle det ha varit normalt. Men inte för oss, pappa. Jag borde ha förstått att det fanns en anledning till att du skulle komma. Men det här? Varför sa du det inte bara? Varför kunde du inte säga till mig vad det var frågan om? I stället för att låtsas att du bara skulle komma på artighetsvisit, med en påse rädisor, herregud.” ”Jag visste inte hur jag skulle berätta det för dig, Beth. Jag förstod vad det skulle betyda för dig.” ”Pappa, vad beror det på att vi efter alla år fortfarande inte kan göra rätt? Ingenting har förändrats, inte något.” ”Vill du hellre att jag åker?” sa han. ”Vadå, hem?” ”Ja.” Jag tänkte efter medan en gammal välbekant klump växte i magen. Skuld och sorg i en blandning. ”Du kom ju bara för att ge mig det här, och nu har jag fått det. Men visst, du skulle kunna stanna. Vi skulle kunna låtsas att allt är okej. Att du inte ljög om varför du skulle komma hit. Att du inte bara gav mig något som är totalt meningslöst men som jag nu inte kommer att kunna släppa på, inte vet jag, på en evighet. Vi skulle kunna göra det, ja.” 22
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 22
2013-03-27 15:35
Min röst lät ovanligt gäll, som ett stränginstrument som spänts bortom allt förnuft. Jag slog händerna för munnen för att inte säga mer. Han tog kassen ur min hand. Jag såg tröttheten i hans ansikte, rynkorna kring hans ögon som sprickor i gips. Han plockade upp sin resbag. Jag kunde tänka mig att den innehöll hans prydligt hopvikta pyjamas, en extra skjorta, ett par hoprullade yllestrumpor. Sådant som han skulle behöva om han trots allt sov över. Vad hade han trott? Att jag skulle ta emot paketet och sedan bara ha det trevligt i hans sällskap? Att vi skulle ta en promenad i parken och titta på målningar och äta chili och se på film, säga god natt i trappan och allt skulle vara bra? Vi såg länge på varandra. Han öppnade munnen för att säga något men hejdade sig sedan. Han ändrade sig. Tillfället att tala, att göra saker annorlunda, hade kommit och gått och ingen av oss hade passat på. ”Vill du ta en taxi till stationen eller?” sa jag och sträckte mig redan efter telefonen. ”Om det är bäst så, Beth. Jag är ledsen.” Jag tvekade. ”Det blev helt fel förut, men vi skulle kunna låtsas. Vi är bra på det, eller hur? Att låtsas? Vi kan fortfarande ha en fin dag.” Han skakade på huvudet och jag visste inte om det berodde på att han inte höll med eller kände en djupare, mer vittgående och mycket äldre förtvivlan. Jag ryckte på axlarna och började sakta men beslutsamt att slå numret. Taxin kom snabbt, mycket snabbare än väntat. En fredag vid lunchtid trodde jag att vi skulle få vänta i åtminstone tjugo minuter, men när det ringde på dörren hade det inte gått mer än fem. Jag följde med honom nerför trappan. På trottoaren gav han mig en kram och jag höll honom hårt, men sedan tog han ett steg åt sidan och sträckte sig efter taxidörren. Han tänkte väl på den tickande taxametern, den otålige chauffören, bilen som ville komma förbi på andra sidan gatan. Min pappa var en 23
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 23
2013-03-27 15:35
man som lätt böjde sig för den typen av påverkan, som kröktes och bröts som en bönstjälk. ”Hej då, pappa”, sa jag. Han steg in och jag stängde dörren, slog igen den hårdare än jag tänkt. Jag knackade på rutan och vinkade. Sedan stod jag och såg taxin köra iväg, såg hans huvud försvinna i bakrutan. Han skulle vara tillbaka i Devon frampå eftermiddagen, just som solen strömmade ner mellan äppelträdets krökta grenar på gräsmattan. Det skulle vara som om han aldrig ens varit här. Jag kastade en hastig blick mot den lilla strimman Londonhimmel och blinkade snabbt, ett gammalt knep för att hejda tårarna innan de började rinna. Jag skulle just stryka håret ur ansiktet men märkte att jag höll i sköldpaddskassen. Jag kunde inte minnas att han gett den till mig och jag kunde inte minnas att jag tagit emot den. Men sådan var han, min pappa. Listig, lite uppgiven, som en räv som smiter undan från hundar. ”Åh, pappa”, sa jag. ”Varför kan vi aldrig bara prata med varandra?” Jag kunde inte föreställa mig vad han skulle ha svarat. Jag gick tillbaka in med tunga steg och slog igen ytterdörren bakom mig. Lägenheten blänkte, alla mattor jag dammsugit, alla skrubbade ytor. Tulpanerna lyste mot mig från bordet. Jag hämtade fatet och kastade kakorna i soporna, men en träffade kanten och regnade ner som smulor vid mina fötter. Sedan stod jag och såg på jutekassen som jag hade slängt ifrån mig i ett hörn av köket. Jag sjönk ner på golvet och betraktade den. Som om jag bara genom att titta på den kunde få den att förvandlas till något helt annat. En sak vet jag: de gamla såren läker aldrig. Egentligen är det de som formar oss, det är dem vi går tillbaka till när vi blir åtgångna och nötta i kanterna. Jag vet inte hur länge jag satt och stirrade på kassen, men jag blev stel i benen och fick ont i nacken och visste att jag måste ut ur lägenheten. En tydlig 24
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 24
2013-03-27 15:35
längtan efter dagen som den kunde ha blivit fick mig att ta samma väg som pappa och jag skulle ha gjort. Jag hoppade på en buss till Bethnal Green. Så dags var det lugnt på huvudgatan. Det var inte söndag förmiddag, när det kryllade av skumma gatuförsäljare som sålde tandkräm och trasiga cd-skivor. När klungor av flickor fnittrade i handflatorna och gamla infödda gubbar vajade fram på trottoarerna och fick mosad okra på skorna. Inte heller var det kväll och mörkt, den tiden när luften bar med sig oset av grillad kyckling, när killar med släntrande gång ägde gatorna och mikrofoner tjöt på karaokeställena, scener som invaderades av stora magar och ännu större frisyrer. Eftermiddagen var helt enkelt solig och det vimlade av människor som gjorde sina ärenden, tog sig fram med lugna och okomplicerade steg. Medan jag gick höll jag blicken fäst på mina fötter i badskorna där tårna redan hade blivit smutsgrå av storstadssot. Plötsligt framträdde bilden av pappa, hemma i sin frodiga Devonträdgård där en mild bris böljade genom bönstjälkarna. Han hade ärmarna uppkavlade till armbågarna och grävde ursinnigt i marken. Han grävde alltid när det var lite jobbigt. Men jag förstod att jag var för snabbt ute, snarare satt han fortfarande och trängdes i en tågkupé, fingrade på mustaschen medan högljudda barn strödde leksaker omkring sig på bordet mittemot honom och människor babblade i sina telefoner. Min pappa. Tanken på honom – hans grubblande, hans vemod och ängslan – hindrade mig från att tänka på det andra. Det ovälkomna paketet, och allt som det förde med sig. De hopsnärjda sjoken av spindelväv. Doften av det förflutna. Jag var framme vid galleriet på tjugo minuter och gick raka vägen in och hörde dörrklockan pingla som i gamla tiders speceriaffärer. ”Hej”, sa jag. Sedan: ”Här var det svalt och skönt.” ”Hej Beth! Var har du pappa?” Kelly hade bara varit hos oss i tre månader. Hon kom från 25
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 25
2013-03-27 15:35
Wisconsin, var tjugo år och hopplöst pigg och glad hela tiden. Hon hade en gloria av blonda lockar och i dag hade hon knutit en röd sidensjalett i nacken så att hon såg ut som en storbystad pinuppa i en gammaldags kalender. ”Lång historia”, sa jag och försökte hålla en lätt ton. Jag visste att Kelly inte riktigt hade grepp om mig än, för jag hade svårt att vara lika charmig tillbaka och återgäldade inte hennes ändlösa ström av förtroenden. ”Det körde ihop sig”, tillade jag. Jag lade ifrån mig axelväskan vid disken och gick fram till väggen med händerna i fickorna. Kelly såg ut att vilja göra mig sällskap men blev lyckligtvis avbruten av dörrklockan när det steg in två hippa japanska turister med snygga frisyrer och en näve guideböcker. Hon skyndade fram för att ta emot dem och jag drog mig försiktigt undan. Varför hade jag kommit hit? För att på något vis påminna mig om att jag hade en plats och jag hade ett syfte? Men att dyka upp på jobbet på sin lediga dag väckte bara frågor, även hos de godtrogna. Jag koncentrerade mig på bilderna och spände fingrarna hårt i jeansfickorna. Jag hade varit på vernissagen för en vecka sedan och hjälpt till att hälla upp vin och bjuda på nätta kanapéer. Och nästan hela veckan hade jag varit omgiven av målningarna, som deras vårdare, deras sköterska. Jag drog bakgrunden för den som var nyfiken, gick från tavla till tavla medan jag nickade och pekade med lätta fingrar, visade himlens klarhet, vattnets rörelse, barkens många strukturer. Men det var först den eftermiddagen, medan Kelly pratade inspirerat med våra besökare och jag gled allt längre ifrån dem, som jag verkligen började titta på bilderna och kräva något mer av dem. Det var som om jag ville veta att platserna som de föreställde fortfarande existerade någonstans utanför ram eller lins eller bortom vakna blickar. Att deras ursprung gick att spåra om någon ville spåra det. Just då kom jag att tänka på en annan konstnär. Zoltán Károly. Hans tavlor kunde prickas in med nål på en karta, för han 26
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 26
2013-03-27 15:35
hade alltid målat den världen han levde i, precis som han såg den. Jag hade inte tänkt på hans tavlor på väldigt länge. Precis som allt annat var de glömda. Jag hade inte tänkt på landskapet som inspirerat till dem heller, och inte på platsen som han kallat sitt hem: Villa Serena. De mjuka konsonanterna gled så lätt över tungan, men i skönheten fanns också en skärpa. Något bittert som inte stämde ihop med de charmiga ljuden. Zoltán Károly. Jag tänkte på hur han hade signerat sina tavlor, de spretande bokstäverna i dukens nedre hörn. Plötsligt visste jag att det var hans handstil på paketet från Ungern. Och så fort jag hade släppt igenom den tanken var alla försök att glömma dagens intrång förgäves. Jag kände minnena välla fram som en lavin, jag hörde deras rytande, och även om jag kunde fly visste jag att de till slut skulle hinna ikapp mig. Att kraften var för stark även om jag kämpade för att hålla mig över ytan och att jag skulle sköljas med och dras ner i de bländvita djupen. Jag smet snabbt förbi turisterna och Kelly och stängde in mig på kontoret. Inne på toaletten stirrade jag på mig själv i den lilla biten spegelglas som vi hade ställt på handfatet. Andetagen var snabba och flämtande. Jag syntes bara som en suddig form, konturen av en kvinna vilken som helst, och det var då jag förstod att jag grät, att tårarna rann okontrollerat längs kinderna. Zoltán hade skrivit till mig, efter alla dessa år. Och av alla tankar som trängdes med varandra var det en som inte ville släppa taget, som tornade upp sig över alla andra: varför han? Varför han och inte hon? Det blev en sen kväll till slut. Jag stannade kvar på galleriet, satt på kontoret och låtsades ta itu med något bortglömt och brådskande pappersarbete. När Kelly stängde för dagen visste jag bara att jag inte ville vara ensam. Jag följde med när hon skulle träffa några kompisar, killar och tjejer som jag inte kände, och alla var lika glada och pigga som hon. Vi gick från bar till bar och svepte hämningslöst drinkar. Knaprande på is och med 27
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 27
2013-03-27 15:35
ett jordgubbsleende på sina läppar frågade Kelly igen vad som hänt med min pappa. Jag sa att det hade kommit något emellan och att han helt enkelt inte ”kunde komma ifrån”. För ett ögonblick lät han som en tidspressad affärsman, och jag dröjde en sekund vid den tanken. Jag tänkte mig att jag var vän med hans sekreterare, att det kom biljetter till flotta evenemang med posten. Att vi båda var helt andra personer egentligen. Sedan mindes jag de slokande grönsakerna och jutekassen med sköldpaddan på, hans plågade min när jag hade sagt det är vi ju bra på, eller hur? Att låtsas? Vid midnatt hade jag fått nog av allt och alla. Jag sa snabbt hej då och smet iväg. Jag ville inte ta taxi eller nattbuss utan lyssnade hellre till ekot av mina steg mot asfalten, mötte stadsrävarnas stadiga blickar och lät de bultande basgångarna från förbipasserande bilar fungera som takthållande metronom. Det tog mig fyrtio minuter att gå hem, och om Lily hade varit där skulle hon säkert ha grälat på mig för att jag var så oförsiktig. Men jag kom tillbaka till ett hus som var tomt men ändå pulserade av en närvaro som var starkare än den av någon enskild person. Därför hade jag tagit den långa vägen hem. Vissa ljus ter sig alltid kusliga för den som har livlig fantasi. När jag kom in i mitt vardagsrum blev jag osäkert stående i halvmörkret och det var som om jag svävade utanför mig själv. På andra sidan gatan lyste det från ett fönster en trappa upp och den gula rektangeln ramade in två personer sammanslingrade i en kyss. Jag drog snabbt ner persiennerna och kurade ihop mig i soffan med benen under mig. Att sova kom inte på fråga, och därför satt jag och reflekterade, blev till natten, mot en yta som utgjordes av en bländande kyss och ljusfält som silade in genom hastigt nerdragna persienner. Jag måste ha somnat, för mycket senare vaknade jag. Jag var torr i munnen och hade ont i nacken. Den nya morgonens gryningsljus kändes varmt mot mitt ansikte och det stack i vänsterhandens domnade fingrar. Jag hade drömt om ingenting. 28
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 28
2013-03-27 15:35
Bokstavligen. Vidsträckta öde rymder där allting var borta. Jag hade fruktat en trasslig, förvirrad oreda och borde ha varit lättad, men i stället kändes det som ett förebud. Tom inombords sträckte jag på mig och gäspade. Jag reste mig och gick ut i köket, barfota med skrynkliga kläder. Morgonsolen lyste upp köket med ett milt, blekt sken. Jag öppnade fönstret och en livlig kör av fåglar, osynlig men upprorisk, hälsade dagen. Jag drog händerna genom håret och kände tovorna efter att rastlöst ha legat och snurrat under natten. När jag gnuggade mig i ögonen smetade jag ut gårdagens smink och fick sotsvarta fläckar på fingrarna. Jag kände ett plötsligt behov av att bli ren, en längtan efter strömmande vatten och tandkräm, doftande tvål och moln av talk. Jag fyllde vattenkokaren, ställde fram kaffekannan och gick ut i badrummet. Duschvattnet var kallt till en början och jag flämtade högt men bet ihop och knöt nävarna för att härda ut. Efteråt trevade jag efter en handduk och virade in mig i den. I hallen gjorde fötterna matta avtryck på träplankorna, som efter en vandrare på stranden. Jag gnuggade hårtopparna torra medan jag gick in i sovrummet för att klä på mig. Fortfarande halvblöt satte jag på mig ett linne och mina gamla jeansshorts och kände den fransiga bomullen stryka mot låren. Plötsligt var jag i akut behov av kaffe och gick ut i köket. Från det att jag hade vaknat och först legat utsträckt i den klara och rastlösa gryningen hade jag i allt försökt låta bli att tänka på pappas avbrutna besök och paketet som låg vakande och väntande i hörnet. Jag behövde en plan för dagen och jag behövde den snabbt. Kanske kunde jag gräva fram kameran och gå längs kanalerna som en hobbyfotograf. Det fanns en pub där jag kunde dricka en cider och sitta på gräset vid vattenbrynet med prästkragar under handflatorna. För att komma undan behövde jag bara gå hemifrån, och gå snabbt. Kameran skulle slå betryggande mot höften som ett hölster. Men först var det kaffe. Jag satt vid bordet med ryggen mot 29
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 29
2013-03-27 15:35
det öppna fönstret. Jag lade benen i kors, lutade hakan i händerna och armbågarna mot bordet. Kassen låg på golvet precis vid dörren. Jag ryckte till och reste mig och hällde upp en mugg. Jag lindade händerna runt den och andades in doften medan jag synade kassen igen, över den stigande ångan. Det var tyst i köket, fåglarna utanför sjöng lite mindre översvallande, trafiken susade, de boende på min gata vände sig i sina sängar och tryckte på snooze. Klockan på väggen visade halv åtta. Jag balanserade på min lina och tänkte på andra människor och vad de gjorde. Jag försökte lokalisera och placera mig själv, finna min plats i alltings ordning. Så jag började. Lily var väl med sin pojkvän, vaknade till fuktig segelduk och den gummiartade lukten från en luftmadrass. Kelly och hennes vänner från kvällen före låg väl fortfarande och vände sig i sina sängar, och i sömnen var deras munnar halvöppna medan de luddiga konturerna av deras baksmällor ännu inte tagit form. Johnny? Han låg antagligen i famnen på någon annan, någon vars hår flöt ut över hans kraftiga bringa. Pappa? Den gamle inkräktaren. Jag kunde inte låta bli att ta med honom. Han hade alltid varit morgonpigg, så kanske gick han tyst omkring i huset, såg frukostägget koka på spisen och en tunn plym av vita läcka fram ur en spricka i skalet. Kanske suckade han lite för sig själv och tryckte knogarna hårt mot skänken. Och så de andra. De som jag aldrig tänkte på, än mindre talade om. Det var en ofattbar tanke att de kunde vara var som helst, göra vad som helst. För hade jag inte suddat ut dem? Hade de inte upphört att existera? Då såg jag henne, så som hon skulle kunna se ut. Marika. Stående vid fönstret i den gryningsdimma som var en Esztergom-morgon. Det mörka håret uppsatt med ett flickaktigt band, i handen en röd emaljmugg med kaffe, svart som tjära och sötat med socker. Hon borde vara närmare sjuttio, men sedan skulle hon ändå sätta sig på cykeln och cykla iväg på den gropiga vägen, till bagaren vid torget där hon köpte kakor med skrynkliga aprikoser i. Visslade till grannarna. Skrattade, utan 30
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 30
2013-03-27 15:35
ansträngning. Leende, bekymmerslös. Marika. Hur kunde hon fortfarande vara verklig? Gjorde inte glömskan att man förlorade en person, en gång för alla? Plötsligt bestämde jag mig. Jag ställde ifrån mig kaffet, reste mig och gick fram till kassen. Jag stack ner handen i den och tog fram paketet. Jag lade det på bordet och såg på det. De färgglada frimärkena studsade emot mig och den djärva, spretiga handstilen såg ut att lyfta från pappret som detaljer i en påkostad pop up-bok. Jag såg på den som om den vore något oförutsägbart och levande. Musklerna spändes och jag var redo att kasta mig åt sidan om den skulle flyga på mig. Fast den måste vara död, ett torrt hölje, som en insekt liggande på rygg med stela, hopvikta ben. För den hade blåst in från det förflutna och släpade på spindelväv och kvävande damm bland sina gamla snören och sitt skrynkliga papper. Jag lutade mig fram och drog det till mig, vände på det, vägde det i händerna. Sedan knöt jag upp snöret så att det släppte runt alla fyra hörnen. Jag pillade på tejpen med naglarna och lossade kanterna. Jag lade handflatorna ovanpå och väntade ett ögonblick innan jag vek upp pappret. Samtidigt var det som om jag kände en gammal doft, kompakt som trärök. Smaken i munnen hade något metalliskt över sig, och jag märkte att jag hade bitit mig så hårt i läppen att det kom blod på fingret när jag rörde vid den. Irriterad på mig själv, på mina spända muskler och min överaktiva fantasi, slet jag raskt upp resten av omslagspappret och lät det avsiktligt och vårdslöst falla ner på golvet. Inuti låg ytterligare ett inslaget paket, och ett kuvert där det stod Erzsébet med samma taggiga handstil. Jag tvingade mig att öppna det nonchalant, som ingenting, och det revs sönder. Det var ett brev, skrivet på kraftigt gräddvitt pergamentpapper, bara på ena sidan. Precis som jag hade gissat var det från Zoltán, Marikas livskamrat. Mannen som hon hade träffat bara veckor efter att pappa och jag åkt tillbaka till England utan henne för så många 31
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 31
2013-03-27 15:35
år sedan. Hans namn rullade runt på hennes tunga när hon presenterade sig, kände hur nytt det var, fritt. Zoltán. En målare. Hon berättade att hon först hade fallit för hans robusta och pulserande landskapsmålningar, och strax därefter för honom. För mitt nioåriga jag måste det ha känts som om hon aldrig höll inne med några detaljer. Som om hon berättade allt som fanns att veta, hela den kärva sanningen, drog till sig mina händer och fyllde dem med juveler som hon själv hade skapat. I brevet hade Zoltán behärskat sin konstnärligt slängiga handstil och präntat orden noggrant och exakt. Det var förmodligen länge sedan han talat någon engelska och han hade säkert behövt en ordbok, för Zoltán hade aldrig verkat kunna några sorgsna ord. Jag började läsa.
Käraste Erzsébet,
Det är så länge sedan vi hörde av dig. Jag är så väldigt ledsen att jag nu skriver med sådana här nyheter. Marika har gått bort. Det var en hjärtattack, snabb och plötslig. Den 10 juli, en lördag, en dag när värmen var så tryckande att vi badade tidigt i skogstjärnen och lade oss att sova på eftermiddagen bakom stängda fönsterluckor. Hon dog sent den svala kvällen medan jag dukade fram kvällsmat och hon hämtade en flaska vin. Fram till det ögonblicket var det en dag som alla våra dagar. Som de som du säkert minns, med ömhet hoppas jag. Jag har spritt hennes aska i landskapet som hon älskade, vid trädet med grenar grova som armarna på en karl, du vet vilket jag menar, där fälten breder ut sig mot horisonten. Hon älskade dig för alltid, Erzsi. Det måste du veta. Och Erzsi, du är välkommen hit, så som du alltid var och alltid kommer att vara. Jag finns här och väntar på dig. (Gamle) Zoltán Károly 32
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 32
2013-03-27 15:35