att jag inte skulle vara hans gåta längre. Han var så gott som borta. Jag försökte tänka ut vad jag och pappa skulle göra medan han var här och kom direkt att tänka på galleriet. Det ligger precis vid Brick Lane och jag är så glad att jag arbetar där. De stora glasrutorna släpper in det finaste solljuset och lokalen har något organiskt över sig, något som får det att kännas som om man har ramlat in i en solbelyst glänta i en annars mörk och snårig skog. Under studietiden var jag alltid av den uppfattningen att konstens uppgift är att visa folk något nytt, inte något gammalt, och det är en tanke som har dröjt sig kvar hos mig. Den senaste veckan hade vi däremot visat en utställning med verk av tre landskapskonstnärer. Milda pastorala motiv bjöds sällan hos oss i vanliga fall, men en dag hade ägaren, Luca, vaknat med en längtan efter något ”vänligare”, som han sa, något som ”påminde om äldre, enklare tider.” Jag kunde se framför mig att pappa skulle tycka om verken, gå närmare för att beundra en välvd bergssluttning eller ett träd som blommade mitt på ett pannkaksplatt fält. Han skulle se något av Devon i bilderna, och kanske känna sig som hemma. Och jag skulle vara glad över att äntligen kunna visa honom min arbetsplats. Han hade aldrig varit där, men jag är säker på att han trodde att det var fyllt av lemlästade skyltdockor och osammanhängande sprejmålningar, sådant som han ibland såg i tidningarnas söndagsbilagor. Till kvällen hade jag köpt några filmer i ett av stånden på Roman Road, gamla svartvita med stötig bakgrundsmusik och mystiska fotsteg i mörkret. En sak som vi alltid hade gjort ihop var att sitta ner framför teven och planlöst och tacksamt prata om det vi råkade titta på. Och till middag hade jag lagat en stor chiligryta och köpt tortillabröd från en mexikansk affär på en bakgata i Bethnal Green. Han hade inte sagt om han skulle sova över, men jag hade ändå förberett med vikta handdukar 16
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 16
2013-03-27 15:35