9789186634513

Av fö rfa tta re n til l Sj u jävl ig t lå ng a da ga r

Översättning av Erik MacQueen

Översättning av Erik MacQueen

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Jonathan Tropper 2000 By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden.

Originaltitel: Plan B Översättare: Erik MacQueen Omslag: Johan Blomgren, johanblomgren.se Tryckt av Nørhaven, Danmark, 2014 ISBN 978-91-86634-51-3

New York, 1999

1

Jack var en filmstjärna, vilket betydde att det var socialt accep­ terat för honom att bete sig rätt svinigt. Men när han dök upp svettig och hög till Lindseys trettioårsfest, boxade den lismande hovmästaren i ansiktet och spydde i kruk­gladiolerna framför de knähöga fönsterblecken på Torre’s, för att sedan slockna i en stol vid vårt bord, var det ingen som tyckte att det var särskilt kul. Inte Lindsey, som sa ”Fan vad tröttsamt”, och gick bort till baren för att få sig en till vodkashot. Inte Chuck, som slängde isen från sin och min drink i en servett och försvann ut i köket för att ta hand om hovmästaren medan han muttrade förbannelser över Jack. Inte Alison, som störtade upp ur stolen och oroligt försökte få liv i Jack genom att försiktigt örfila honom och badda hans panna med en fuktig handduk medan hon hysteriskt sa ”Herregud Jack, vakna”, om och om igen. Och inte jag, som i brist på något annat att göra reste mig från bordet och gick genom det förfärade sorlet från de välklädda middagsgästerna för att göra Lindsey sällskap vid baren.

Eller, om jag ska vara helt ärligt tyckte jag att det var rätt kul. Det är ju trots allt inte så ofta man får se något sådant i verkligheten. ”Hur är det?” frågade jag när Lindsey slängde tillbaka huvudet och svepte vodkan. Någonstans i bakgrunden skvalade vad som lät som Yanni eller någon annan sövande musik från osynliga högtalare. ”Jämförelsevis skulle jag nog säga att jag mår toppen”, sa 7

hon och slängde en blick mot Jack och Alison. ”Vilken jävla skitstövel.” ”Två till”, hojtade jag till bartendern, som lyckades sluta stirra på Lindsey tillräckligt länge för att bifalla. ”Tror du att någon känner igen honom?” sa jag och spanade ut över restaurangen. ”Vem bryr sig?” ”Skål på dig, födelsedagsbarnet.” Vi slog ihop glasen och svepte vodkan. ”Jag tror det hade blivit mer uppståndelse om de visste vem han var”, sa Lindsey. ”Det är inte varje dag man får se en äkta filmstjärna förstöra sitt liv.” ”Han ska vara glad att han inte har blivit tagen av polisen.” ”Kvällen är ung.” ”Jag hoppas att det inte är någon fara med hovmästaren”, sa jag och grimaserade när jag tänkte tillbaka på den plötsliga smockan, det knakande ljudet av kollisionen mellan Jacks knytnäve och hovmästarens ansikte. Jacks snytingar hade oftast förmånen att ackompanjeras av THX-ljudeffekter. I verkligheten var det ljudets torrhet som var chockerande, och gjorde på något sätt att det kändes ännu våldsammare. ”Tror du att det skulle vara möjligt för dig att sluta glo på mina bröst en stund?” sa Lindsey till bartendern.

Bartendern, en man i fyrtioårsåldern med struma och knävelborrar, drog efter andan och rörde sig skyndsamt längre bort i baren. Han tog fram en disktrasa och började ivrigt gnugga bort en osynlig fläck. ”Är det säkert att allt är lugnt?” frågade jag. ”Han var inte ens diskret”, sa hon irriterat. ”Så det var inte stirrandet i sig som störde dig, utan utförandet?”

8

”Håll käften, Ben.” Precis då kom Chuck tillbaka från köket med svettpärlor i pannan, nedanför det allt glesare hårfästet. ”Fy fan vad varmt det är härinne.” Han beställde sodavatten med is, vilket han alltid drack när han hade operation morgonen därpå. Bartendern serverade honom utan att möta hans blick och drog sig sedan snabbt tillbaka till den bortre änden av baren. ”Hur är det med hovmästaren?” frågade jag. ”Han klarar sig. Han har fått en kontusion på näsryggen och det kommer att göra ont när han nyser några dagar framöver.

Jag sa att jag skulle ringa in ett recept åt honom. Hur är det med Hollywood?”

Vi tittade bort mot bordet, där Alison till slut hade lyckats få liv i Jack och tvångsmatade honom med ett glas ­vatten, vars innehåll mestadels hamnade på hans bruna skjorta i mörka fläckar. Den dämpade belysningen i restaurangen gav hans redan bleka anlete en gulaktig nyans och fick honom att se sjuk och mager ut. ”Han har ju sett kryare ut”, sa jag, helt ­uppriktigt. ”Jag har fan sett hemlösa pundare som ser kryare ut”, fnyste Chuck. ”Bespara oss de smutsiga detaljerna ur ditt hemliga liv.” ”Stick och brinn”, sa Chuck med ett flin. Av någon anledning hade Chuck missat stadiet då vi andra hade växt ifrån uttryck som ”stick och brinn” och han klamrade sig envist fast vid sådana anakronismer, som om de på något sätt skulle ­sakta ner håravfallet. ”Där har vi en bild för skvallerblaskorna”, sa Lindsey och vände sig mot baren igen. De små lamporna i taket fick de blonda slingorna i hennes hår att skimra som en gloria.

9

”Jag tror att det är bäst att vi får bort honom härifrån”, sa jag. ”Om någon känner igen honom kommer vi att få se det här i repris på Entertainment Tonight.” ”Det skulle vara rätt åt honom”, sa Lindsey när vi reste oss från baren. ”Vad är vitsen med att vara en berömd filmstjärna om folk inte känner igen en?” muttrade Chuck. ”Kolla på honom”, sa jag. ”Jag känner knappt igen honom själv.”

Det var sant. Jacks vanligtvis ljusblonda hår låg i en matt, flottig kalufs ovanför Guccibrillorna, och han såg inte ut att ha rakat sig på fyra, fem dagar. Det var svårt att tro att det här var samma person vars ansikte (och kropp, kroppen var ­alltid med) hade prytt omslaget till alla stora vecko­tidningar och månadsmagasin vid ett eller annat tillfälle under de senaste åren, samma man som fick skvallerjournalister att hemfalla till nötta uttryck som ”pudding” och ”hunk”. Men hans sunkiga uppsyn den kvällen hade knappast ruckat på det ­intrycket. Jack gick ofta omkring och såg ut som om han inte hade duschat på en vecka. Det var en Hollywoodgrej.

Alla stjärnor hade börjat göra det på sistone, i alla fall av de smygtagna bilderna i Entertainment Weekly och Movieline att döma. Det var ett sätt att säga: ”Jag är snygg till och med när jag ser för jävlig ut.” Vilket inte gick att förneka i Jacks fall.

Hans väsen lyste igenom lagren av smuts – de gröna ögonen, kindbenens utsökta form, den lediga, omedvetna elegans med vilken han manövrerade sin slanka kropp. Under ens allra bästa dagar fick man vara glad om man såg ut som Jack med smittkoppor.

När vi närmade oss bordet tittade Alison bort, men jag 10

hann se tårarna i hennes ögon. Jag stötte till Lindsey med arm­bågen. ”Ta med henne ut.”

Efter att tjejerna hade gått slog jag och Chuck oss ner på varsin sida om Jack, som nu satt rak i ryggen och såg skumögd och bara en aning förvirrad ut. ”Tror du att vi kan ta oss ­härifrån utan fler missöden?” frågade jag honom. ”Ledsen alltså”, sa Jack med ett förläget filmstjärneleende. ”Slog jag någon?” tillade han, plötsligt bekymrad. ”Du drämde till hovmästaren”, sa jag. ”Vad gjorde han?” ”Han blödde mest.” ”Fan också.” Han synade knogarna föraktfullt, som om de hade agerat på egen hand. ”Jag visste att jag var för bränd för att dyka upp här, men jag ville verkligen försöka komma till Lindseys fest.” ”Grattis, du lyckades”, sa Chuck. ”Fan vad ont i huvudet jag har”, sa Jack och lutade sig tillbaka och masserade tinningarna.

Chuck sträckte sig hastigt fram och klämde till Jacks näsa mellan tummen och pekfingret. Jack ryckte till av smärta och slog bort Chucks hand. ”Jävla as!” ”Jag tänkte väl att det skulle göra ont”, sa Chuck en smula belåtet. ”Kokain?” frågade jag. ”Definitivt”, sa Chuck. ”Det gör näsgångarna väldigt såriga.” ”Inte heroin?” ”Kanske”, svarade Chuck. ”Men hans beteende stämmer bättre in på kokainmissbruk.” ”Vad fan, Jack”, sa jag och kände mig plötsligt deprimerad. ”Kola alltså?”

11

Han slapp svara eftersom föreståndaren, i sällskap av två kraftiga karlar ur kökspersonalen, i precis det ögonblicket kom fram för att kasta ut oss från restaurangen.

Det var första gången vi tänkte att Jack kanske var riktigt illa ute.

Det hade naturligtvis föresvävat oss att Jack inte precis var drogfri, men hur skiljer man faktiskt missbruk från vanligt kändisbeteende? Vilken stor Hollywoodstjärna har inte slagit sönder någon enstaka svit på Plaza Hotel, eller sett vimmelkantiga och sjaviga ut när de blivit fotade av paparazzis utanför Viper Room? Om varningsklockorna började ringa så fort en filmstjärna var ute och stökade lite skulle man behöva göra Betty Ford-kliniken tio gånger större. Men såhär i efterhand hade Jack faktiskt verkat lite reserverad under de senaste månaderna, han var stressad och småirriterad i telefon och ­pratade som man gör när man har ett fjärrsamtal som väntar på den andra linjen eller om man precis klivit ur duschen när det ringde. Han var disträ och spänd, helt olik den Jack vi var vana vid. Men det vore konstigt om en prislapp på tolv ­miljoner dollar per film inte skapade viss press. Gamarna i skvallerpressen hade kretsat runt honom i flera månader nu och letat (läs: längtat) efter spår av något slags sammanbrott, men som Jacks vänner kände vi oss förpliktigade att strunta i ryktena. Ingen vill tro att man ska behöva förlita sig på massmedier för att hålla kontakten med en vän.

Det ironiska var att Jack aldrig hade varit intresserad av skådespeleri. Berömmelsen trillade ner i knät på honom lika slumpartat som allt annat. På college kunde han irra in på en 12

fest efter en sen springtur med håret klistrat i den svettiga pannan, och trots att han var orakad och hade synliga fläckar på sin slitna NYU-tröja gick han ändå alltid därifrån en timme senare med någon av de många tjejer som praktiskt taget krälade över varandra för att ställa sig till hans förfogande.

Saker och ting gick helt enkelt Jacks väg. Om han någonsin funderade på det skulle han ha antagit att det var likadant för alla. Men det gjorde han aldrig. Man ville ogilla honom, kanske rentav hata honom lite, men hur kunde man klandra någon för hans medfödda förmågor när han inte ens var medveten om dem? Han var helt ovetande om sin egen charm, vilket naturligtvis gjorde honom ännu charmigare.

När vi gick sista året började Jack jobba deltid som servitör på Violet Cafe. Enligt hans avtal för att få studierna subventionerade av universitetet var han tvungen att arbeta tjugo timmar i veckan. En dag serverade han en frappuccino åt en man som hade börjat stiga snabbt i graderna på ett av de ­stora filmbolagen. Mannen kände någon som kände någon, och inom några veckor hade han ordnat en provspelning. Det var nästan oundvikligt. Strax efter thanksgiving hade Jack fått ett medlemskort i skådespelarfacket och en statistroll i en thriller med Harrison Ford. Några manuskorrigeringar på plats gav honom ytterligare tre repliker och en tolv sekunder lång eldstrid där han pepprade ner en kinesisk bodybuilder innan han själv blev skjuten. Jack var i Los Angeles tre veckor för att filma scenerna, och när han kom tillbaka var han besviken över att han inte hade fått träffa Harrison Ford. ”Han var inte ens där”, sa Jack moloket. ”Han jobbar redan med en annan film.”

En rollbesättare som arbetade åt Miramax med en blygsamt 13

påkostad actionfilm som hette Blue Angel såg Ford-filmen när den kom ut några månader senare och gillade hur Jack höll i låtsasvapnet. Jack kammade hem huvudrollen i Blue Angel och fick betalt enligt tariff, och han flög ut till Hollywood för att påbörja förproduktionen. Blue Angel blev det årets största oväntade succé och intäkterna krönte Jack till Hollywoods nästa actionkung. Ingen av oss blev särskilt förvånad när han inte kom hem för att ta examen.

En gång frågade jag Jack vad han hade haft för plan innan han blev upptäckt. ”Vad menar du?” frågade han. ”Du hade sociologi som huvudämne, vilket i princip är som att ha arbetslöshet som huvudämne”, sa jag. ”Vad hade du tänkt göra efter college?”

Han rynkade pannan, uppenbart konfunderad av frågan. ”Jag vet inte”, sa han och drog fingrarna genom sitt perfekta hår. ”Jag hade kommit på något.” ”Oroar du dig aldrig över framtiden?” frågade jag.

Jack ryckte på axlarna. ”Det här är ju framtiden”, sa han.

När vi lämnade restaurangen spydde Jack, en av de femtio vackraste människorna i världen 1999 enligt People, ner sig.

Alison hjälpte honom in i limousinen för att ta honom tillbaka till hotellet och bedyrade, medan Jack kröp in på alla fyra, att vi inte behövde följa med. Lindsey, Chuck och jag stack till Moe’s, en bar Chuck kände till på Upper East Side, ett sådant där ställe där de strör ut sågspån på golvet varje kväll för att få det att kännas som ett äkta sunkhak. Chuck var ute och roade sig rätt mycket för att vara kirurg. Han verkade känna de flesta kvinnorna på stället och fick en välkomstpuss av bartendern, som såg ut som en supermodell som fått det lite kärvt. Jack 14

må ha varit filmstjärnan, men Chucks liv var som en film. Eller åtminstone som en ölreklam.

Medan Chuck raggade på några knappt lovliga tjejer i baren hittade jag och Lindsey ett bord längst in och beställde kamikazeshots och en kanna Sam Adams att skölja ner dem med. ”Hur är det med Alison egentligen?” frågade jag. Jag var tvungen att skrika för att överrösta jukeboxen, som spelade en av de där moderna, irriterande trallvänliga låtarna som sakta men säkert hade börjat ersätta riktig musik på radion. Att jag ibland kom på mig själv med att nynna med i dem förstärkte bara min avsmak för den typen av musik. ”Hon är fortfarande kär i honom, inte för att det gör någon av dem något gott”, sa Lindsey och hällde öl i plastmuggarna. ”Hon tror att han är nära någon sorts bristningsgräns.” ”Vad tror du?” ”Jag vet inte. Det där var rätt illa, även med filmstjärnemått mätt.”

Jag nickade instämmande. ”Han var verkligen helt bränd.”

Vi drack under tystnad en stund. ”Hur är det med Sarah?” frågade hon. ”Frågar du om hennes hälsa?” ”Glöm det. Förlåt.”

Jag tittade bort mot baren, där Chuck skrattade ikapp med en brunett klädd i en ärmlös blus som var så tajt att jag till och med på det här avståndet kunde se konturerna av hennes navel. Ljuset fick det att blänka på Chucks huvud, precis ovanför den punkt där hans hårfäste fortsatte att glesna, trots hans dagliga räder med Rogaine. Han låg i en förtvivlad tävlan med sitt hår och var fast besluten att lägra så många kvinnor som möjligt innan det försvunnit helt och hållet.

15

Några veckor tidigare hade jag och Chuck åkt ner till ­Atlantic City över helgen, och jag hade kommit in på vårt rum på Trump Casino Hotel och råkat ertappa honom med att stå framför spegeln i en handduk och applicera Rogaine över hjässan med en pipett. Det var som att oavsiktligt snubbla in i en ytterst privat ritual, som i scenen i Imperiet slår tillbaka när officeren går in hos Darth Vader när han inte har på sig masken. Chucks hår, som fortfarande var blött efter duschen, stod upp i taggiga testar och den rosa hjässan syntes genom de erbarmliga stråna likt blottad vävnad. Han vände sig mot mig med ett generat flin, med pipetten höjd över huvudet som en dirigentpinne, och sa: ”Vad har jag att förlora?” ”Det måste vara så schyst”, sa Lindsey och nickade mot Chuck. ”Han lyckas hitta någon att stöta på vart han än går.” ”Om det enda man har är en hammare, ser allt ut som en spik”, sa jag. Hennes ögon log mot mig över kanten på ölglaset. ”Vad tror du att han är ute efter?” frågade hon och ställde ifrån sig glaset. Jag gav henne en menande blick. ”Förutom det uppenbara”, rättade hon sig själv. ”Alltså, varför tror du att han är så inställd på att ligga runt så mycket? Okej om man går på college. Då är det en sorts initiationsrit, men när man är trettio är det lite …” ”Omoget?” ”Snarare patetiskt”, sa hon. ”Jag vet inte”, sa jag trevande. Jag tog en klunk öl, höll kvar den i munnen och lät de mikroskopiska luftbubblorna kittla på tungan när de brast. ”Chuck kanske bara inte har hittat rätt person än.” ”Hur vet han det? Han drar ju innan lakanen ens hunnit torka. Han lider av ett större Peter Pan-komplex än du till och 16

med. Hans inbegriper rentav att han flyger ut genom fönstret innan gryningen.”

Jag skrattade. ”För det första, håll käften”, sa jag. ”För det andra tror jag att det snarare rör sig om ett James Bond-­ komplex. Han gör det inte för att känna sig ung. Jag tror att han gör det för att känna sig som en riktig man.”

Till skillnad från Lindsey och Alison, som träffat honom först på college, visste jag att det inte alltid hade varit såhär för Chuck, vilket antagligen var anledningen till att jag hade lite mer överseende med honom än vad de hade. Vi var barndomsvänner och hade gått i grundskolan och på high school tillsammans, och där var det sannerligen inte alltid så lätt för honom. Från tidig barndom till tredje året på high school var Chuck utan tvekan den mest överviktiga killen i års­kursen.

Inte groteskt fet, men komiskt knubbig på ett sätt som alltid fick honom att se lite ovårdad ut. Han blev inte utvald och mobbad som i sådana där John Hughes-filmer, men han fick ändå lida, särskilt när det gällde tjejer. Hans kvickhet gjorde honom populär bland dem till en viss gräns, men när han försökte få en flickvän fick han höra visan om att ”bara vara vänner” varje gång. På high school började han äntligen skjuta iväg lite på längden, vilket i kombination med brutalt disciplinerad bantning fick ner hans vikt på normalnivå. Men då var det för sent. Han hade varit en tjockis under de två första åren på high school, och den bilden av honom hängde kvar under de sista två. Och när man är sexton är bilden folk har av en helt avgörande.

College var däremot som att börja på ny kula och Chuck var som en sprinterlöpare som störtade ut från startblocken.

Kanske var det för att kompensera, eller för att hämnas på 17

v­ ärldens kvinnor efter att ha fått nobben så många gånger i det förflutna, eller kanske var det bara lyckan i att äntligen kunna tillfredsställa de uppdämda sexuella begären med ­någon annan efter så många års ensamt slit, det han skamlöst kallade att ”lätta på trycket”. Hur det än var kunde Chuck inte förstå hur lätt det plötsligt var att få ligga, och han hängav sig åt det helt ohämmat, som om han hade fått chansen att roffa åt sig saker gratis i ett varuhus.

Någon gång i slutet av collegetiden började Chuck tappa håret, och i hans ögon var det som om en gigantisk klocka hade börjat ticka. Det måste ha känts fruktansvärt orättvist att han hade ansträngt sig så mycket för att bli kvitt ett fysiskt hinder, bara för att ärva något som han uppfattade som ett annat, ett han inte alls kunde påverka.

Lindsey och jag iakttog hur Chuck drog tjejen till sig och viskade något till henne. Hon skrattade med hela kroppen och gav honom en liten puss på kinden. ”Han är skicklig”, sa ­Lindsey. ”Det måste man erkänna.” ”Om vi ändå kunde få honom att använda sina krafter till något gott”, sa jag frånvarande och tog en till klunk Sam Adams. ”Du ser sorgsen ut”, sa hon. ”Jag är bara fundersam.” ”Vad funderar du på?” ”Om jag ska vara sorgsen eller inte.” ”Typiskt dig, Ben.” Vi drack under tystnad en stund. ”Vi ska skilja oss”, sa jag till slut. ”Oj!” Hon verkade uppriktigt förvånad. ”Jag visste att ni hade flyttat isär, men jag tänkte att det bara var något tillfälligt problem. Att ni skulle ordna upp det till slut.”

18

”Jag vet inte”, sa jag, trots att jag gjorde det. ”Jag tror att det där med att ordna upp det var det tillfälliga problemet.” ”Vad tråkigt att höra”, sa hon och tycktes verkligen mena det. ”Kan vi byta ämne, tack?” sa jag. ”Hur går det med skrivandet?” frågade hon. Fel ämne. ”På Esquire?” sa jag. ”Det går fint.” ”Har du fått skriva några artiklar än?” ”Nej. Jag gör fortfarande listor.” Listor var centrala på ­Esquire. 7 viktiga magövningar. 10 enkla stilknep inför en viktig dejt. 30 saker du behöver veta om dina pengar. Innan de låter en få komma upp sig och skriva riktiga artiklar måste man först slita i listgruvan. ”Och romanen då?” ”Jag har inte rört den på flera månader.” ”Vad är problemet?” ”Jag har en tendens att skjuta upp saker, men jag orkar inte prata om det just nu.” ”Kul.” ”Jag vet inte”, sa jag och krossade en isbit mellan tänderna. ”Det är huvudpersonen. Han är för självbiografisk.” ”Vad ska det betyda?” ”Han har svårt att få ändan ur vagnen.” ”Stackars Ben”, sa hon. ”Stackars Alison”, kontrade jag. ”Stackars mig”, sa Lindsey. ”Trettio år gammal. Det är ju helt sjukt.” ”Jag vet”, sa jag. ”Jag fyllde trettio förra månaden.”

Hon öppnade förvånat munnen, och sedan vände hon sig mot mig med ett sorgset leende och la händerna om mitt 19

­ uvud. ”Fan också. Jag glömde helt bort det.” Hon lutade sig h framåt och kysste mig mjukt på munnen. ”Grattis på födelsedagen, Benny.”

Kyssen och smeknamnet förflyttade mig sex år tillbaka i tiden, då Lindsey och jag fortfarande var ihop. Det är ett av gruppdynamikens axiom att inget kompisgäng kan svetsas samman ordentligt om inte några av dess medlemmar kärar ner sig i varandra, på ett eller annat sätt, så länge det blir invecklat. Det måste vara invecklat eftersom det skulle innebära slutet för kompisgänget om de bildade par. Vi hade Alisons olyckliga förälskelse i Jack, förklädd till moderlig omtanke för att det inte skulle bli konstig stämning. Chuck var lyckligt förälskad i sig själv. Och så hade vi min förälskelse i Lindsey, som började som enkel åtrå när vi lärde känna varandra på college och som blommade ut till fullfjädrad, bitterljuv kärlek som förblev outsagd tills efter examen. Vi visste båda två att den fanns där, och båda två visste om att båda två visste. Den märktes i hennes sätt att precis råka träffa min mungipa när vi kindpussade varandra. Eller i det faktum att Lindsey och jag alltid lyckades hamna bredvid varandra när vi fem gick ut. Och det var alltid jag som gjorde henne sällskap på väg hem, trots att Chucks korridor låg närmare. Men trots alla signaler ville ingen av oss låta kärleken växa under collegetiden. Jag tror att vi var rädda att förlora varandra om det inte skulle funka.

Jag hade varit beredd att försöka, om jag inte hade varit så säker på att jag skulle bli vänligt men bestämt avvisad. Jag fick inte ligga lika mycket på college som Chuck, och definitivt inte lika mycket som Jack, som lika gärna kunde ha varit en obligatorisk kurs för nya studentskor. Men jag gjorde skapligt ifrån mig för att vara en smånördig Clark Kent-typ utan alter 20

ego, och jag tror att anledningen till det var att alla känslor jag hade för Lindsey låg och puttrade inom mig och behövde någonstans att ta vägen.

När jag och Lindsey dansade med varandra på en fest strax efter examen, som vanligt lite närmare än lovligt för att bara vara vänner, frågade hon: ”Vad ska du göra nu då, Benny?” ”Jag berättade ju det”, sa jag. ”Jag ska ta några månader ledigt för att skriva, sedan ska jag börja gå på lite intervjuer hos förlagen.” ”Nej”, sa hon, och hennes mjuka och spänstiga kropp tvärstannade medan hon lutade huvudet bakåt för att se mig i ögonen. ”Vad ska du göra med mig?”

Vi var ihop i två perfekta år, två år som i en film skulle få en fyrtiofem sekunder lång kompilation av olika sekvenser med en låt av Harry Connick Jr. i bakgrunden, som i När Harry ­mötte Sally, där vi promenerar i parken, kysser varandra i regnet, stojar på en gatufestival och så vidare. Två år, tillräckligt lång tid för att jag skulle tro att det aldrig skulle ta slut. Men det gjorde det såklart, när Lindsey greps av panik och insåg att hon var för ung för att stadga sig när hon var tjugofyra och att det var dags att se sig om i världen. Hon sa upp sig från jobbet som lågstadielärare och stack ut på världsturné, något som underlättades av ett kortare inhopp som flygvärdinna, och jag dövade sorgen med Sarah, som hade en karriär, tydliga mål och var mer lagd åt att bygga bo.

Lindsey flyttade tillbaka till Manhattan ungefär samtidigt som jag gifte mig. Under åren som följde bytte hon ständigt karriär, allt från reklam till diamanthandel på fyrtiosjunde gatan och aerobicsinstruktör på Equinox. För det mesta vikarierade hon som receptionist när hon var mellan jobb. Vad det 21

än var hon hade letat efter när hon gav sig ut i vida världen hade hon inte hittat det, vilket borde ha gett mig upprättelse, men det gjorde mig bara ledsen. Jag träffade henne då och då, när vi gick ut allihop, men vi umgicks aldrig på tu man hand.

Lindsey skulle aldrig ha föreslagit det eftersom jag var gift, och jag var rädd för att vara ensam med henne eftersom det skulle göra det svårare att förneka att jag hade gift mig med fel person. Så vi träffades i tryggheten av vårt lilla gäng, höll kontakten lite sporadiskt och försökte att inte se det tragiska i att vi blivit ytligt bekanta. ”Ben?” sa Lindsey och ryckte tillbaka mig till nuet. ”Ja?” ”Du gråter.” ”Jag är bara full”, sa jag.

Hon la huvudet mot min axel och kramade om min arm. ”Stackars Ben.”

22

2

Dagen därpå fick jag ett samtal på jobbet från Alison. ”Hej Ben, ringer jag olägligt?”

Alison var advokat, och troligtvis väldigt duktig, även om hon klokt nog valt att inte bli en sådan som stämde folk. Hon var för försynt av sig för det. Ändå hade hon bara kanske fem år kvar till att bli delägare i byrån Davis Polk, så det var vänligt av henne att fråga mig, artikelredaktör och listmakare på ­Esquire, om hon ringde olägligt.

Så fort jag kände för att frossa i lite högkvalitativ själv­ ömkan brukade jag dra mig till minnes hur exalterad jag var över att få jobb på Esquire. Hur jag första dagen satte mig i min patetiska lilla kontorskub med dess fria utsikt över väggen, la upp benen på laminatskivan som satt fäst mellan två av skärmarna och skulle fungera som skrivbord, log för mig själv och tänkte att jag verkligen hade kommit upp mig här i livet. Jag var så säker på att det bara skulle dröja några månader tills mitt skrivande tog dem med storm och befordrade mig från att läsa korrektur och sammanställa nummer till mer prestige­fulla skribentuppdrag. De skulle kanske till och med publicera en av mina noveller. När jag väl blev klar med min roman skulle jag inte ha några problem att locka till mig en agent och få de stora förlagen intresserade tack vare mina tunga meriter som skribent på Esquire. Till och med efter att jag fått reda på att de flesta större artiklarna i själva verket inte var skrivna av anställda utan av utomstående skribenter var jag helt säker på att min talang till slut skulle upptäckas.

23

Det tog mig några år innan jag insåg att ingenting gick min väg. Ingenting inträffar inte helt plötsligt. Det börjar långsamt, så långsamt att man inte märker av det. När man sedan till slut gör det driver man bort det ur tankarna med hjälp av förmildrande omständigheter och bortförklaringar. Man håller sig sysselsatt, gräver ner sig i sitt meningslösa arbete och lyckas tills vidare hålla känslan av Ingenting stången. Men så händer något som tvingar en att inse att detta Ingenting händer en precis just nu, och att det har gjort det en längre tid.

För mig var det en novell jag fick i uppdrag att läsa korrektur på, om en man som kör genom Florida tillsammans med sin yngre bror för att närvara vid faderns begravning, en far de båda har förlorat kontakten med. Deras bil får motorstopp vid en alligatorfarm, och medan de sitter där och iakttar hur lokalbefolkningen brottas med och föser fram alligatorerna begrundar de familjens upplösning och demonerna som fick deras far att överge dem. Den skönlitterära redaktören på ­Esquire, Bob Stanwyck, känd på kontoret som ”The Wyck”, ­föredrog berättelser med drag av reseskildringar och som mer eller mindre saknade upplösning, och valet av novellen var typiskt för honom. Det förklarade också anledningen till att han alltid skickade tillbaka mina noveller via internposten med artiga refuseringar skrivna på gula post-it-lappar.

När jag var klar med korrläsningen av novellen råkade jag kika på författarpresentationen och upptäckte till min häpnad att skribenten var tjugosex år gammal och att det här var den tredje novellen han fått publicerad. Jag var då tjugoåtta, och det enda jag hade uppnått med mitt slit var … Ingenting.

Plötsligt tycktes det väldigt trångt mellan kontorskubens ­slitna, vävbeklädda grå väggar, och dämpplattorna i taket med 24

sina bruna små kratrar verkade av någon anledning sitta lägre än förut. Det var dagen då jag insåg att jag hatade mitt jobb.

Det skulle dröja några månader innan jag förstod att det här med att inse det och att göra något åt det var två helt olika saker.

När Alison ringde satt jag i min kontorskub och funderade över metaforiska betydelser av Stjärnornas krig-dockor till en artikel som aldrig skulle publiceras. Jag möblerade om i samlingen av figurer som prydde hyllan ovanför mig för att göra plats åt en ny Luke Skywalker-docka med Yoda på ryggen (tack gode Gud för kontorsprydnader, den sista fristaden för den som inte vill bli vuxen). Jag var nio år gammal när Stjärnornas krig kom ut, och likt så många andra av mina jämnåriga växte jag aldrig ifrån den. Och nu, tjugotvå år senare, i samband med premiären av Det mörka hotet, hade man lanserat en kollektion uppgraderade actiondockor från den ursprungliga trilogin, som fyllde mig med ett oemotståndligt, posthypnotiskt habegär.

Det känns som om actiondockor har utvecklats en hel del på tjugo år. Färgerna är klarare, dockorna är mer detaljerade och i vissa fall liknar de faktiskt skådespelaren i fråga. De har bättre tillbehör, är aningen större och de är mer anatomiskt korrekta. Riktiga människor, å andra sidan, tycks bli allt ­blekare och mindre detaljerade ju äldre de blir, och efter medelåldern verkar de ibland rentav börja krympa. Luke, Han, Leia och till och med Obi-Wan tycktes åldras med mycket mer värdighet än oss andra. Trettio … helvete.

Jag sa till Alison att hon inte ringde det minsta olägligt. ”Det gäller Jack”, sa hon. Hon lät nervös. ”Jag tror verkligen att han har allvarliga problem.” ”Jag har också tänkt på det”, sa jag.

25

”Han är beroende, Ben. Han behöver hjälp.” ”Har du pratat med honom om det?” ”Du såg ju hur illa däran han var”, sa Alison. ”Så fort vi kom tillbaka till hotellet la han sig på sängen och somnade. Jag tittade i hans necessär och hittade två påsar kokain som jag ­spolade ner i toaletten. Han blev så himla arg när han vaknade. Det var som om han var en annan person. Han vände upp och ner på hela rummet på jakt efter droger och svor åt mig. Han sa att jag …”

Rösten skar sig och hon kunde inte fortsätta. Söta lilla Alison, som aldrig hade ett ont ord att säga om någon, som hade älskat Jack osjälviskt i nästan tio år, hade alltså varit tvungen att lyssna på hans skymfer när han tände av. ”Du vet att han inte menade något av det”, sa jag. ”Det var drogerna som pratade.” ”Sedan kom Seward”, fortsatte hon och ansträngde sig för att få kontroll på rösten. Paul Seward var Jacks agent och ett riktigt kontrollfreak. Enligt honom själv hade han gjort Jack till stjärna helt på egen hand. ”Han knuffade mer eller mindre ut mig genom dörren och sa åt mig att vänta i lobbyn medan han tog hand om Jack.” ”Vad hände då?” ”Jag väntade därnere i mer än en timme och sedan ringde jag upp till rummet. Ingen var där. Paul måste ha forslat ut honom genom en annan utgång.” ”Vilket jävla as.” ”Ja. Det är han.” ”Åkte de tillbaka till Los Angeles?” ”Jag skulle tro det.”

Hon verkade vänta på att jag skulle föreslå något, men jag 26

var rådvill. Jag tog upp R2-D2 och började av gammal vana vrida förstrött på det runda huvudet. Det klickande ljudet som uppstod lugnade mig av någon anledning. ”Vad tycker du att vi ska göra?” sa jag. ”Jag vet inte”, sa Alison, och jag hörde hur utmattad hon var. ”Men jag vet att den där agenten inte kommer att göra ett skit för att hjälpa honom. Jack är ju hans födkrok.” ”Vi borde kanske prata med Paul och få honom att lyfta blicken lite”, sa jag. ”Jack kanske genererar en jäkla massa pengar åt honom nu, men i det här tempot kan han bli ett vrak på nolltid.

Om Paul får bort Jack ur hetluften och styr upp honom gör han en mer långsiktig investering.” Redan när jag sa det förstod jag hur naivt det var. I Hollywood köpte man inte in sig i folks framtid. Jack var en stjärna här och nu, och om man var hans agent smidde man medan järnet var varmt. Om Jacks karriär gick åt skogen om ett år skulle Seward ha ett ansenligt sparkapital att leva på medan han letade efter nästa stjärnskott. ”Det är ju vi som är hans vänner.” ”Jag vet.” ”Alla hans vänner där borta vill bara utnyttja honom. Vi är hans enda riktiga vänner.” ”Vad ska vi göra då?” frågade jag. ”Jag tror att vi kanske borde ha en konfrontation.”

En konfrontation. Millenniets överraskningsfest. Välj tid och plats, bjud in hedersgästen och låt alla hans vänner vänta på honom med tilltugg och lite okuvlig omtanke. Surprise! Du har förstört ditt liv och alla vet om det. ”Tror du verkligen att det kommer att funka på Jack?” frågade jag och ställde tillbaka R2-D2 på sin plats bredvid C-3PO, hans gyllene vapendragare.

27

”Jag vet inte”, medgav hon. ”Men vi måste försöka med ­något. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om något fruktansvärt hände utan att vi gjorde något.” ”En konfrontation, alltså? Borde vi inte ha någon sorts drogterapeut med oss?” ”Antagligen”, sa Alison. ”Men om Jack mot förmodan skulle vara mottaglig för det här kommer han ändå sticka direkt om han ser att vi har blandat in någon utomstående.” ”Det har du nog rätt i.” ”Vadå? Vad tänker du på?” ”Det låter bara så … dramatiskt. Som en film gjord för teve med någon avdankad sitcomskådis eller en av tjejerna i Beverly Hills.” ”Vem om inte en filmstjärna motiverar lite dramatik?” sa Alison.

Jag fick medge att hon hade en poäng. ”Okej, den här snubben dejtar alltså tre kvinnor”, sa Chuck. ”Och han vet att han måste stadga sig med en av dem, men han är inte säker på vilken han ska välja.” ”Varför låter alltid dina roliga historier självbiografiska?” ”För att hans liv är ett skämt”, sa Lindsey.

Vi hade telefonkonferens, samordnad av Alison, för att diskutera det kloka i att konfrontera Jack med hans missbruk.

Alison hade blivit tvungen att ta emot ett annat samtal, vilket lämnade fältet fritt för Chuck att bjuda på sin senaste pärla. ”Ni är bara avundsjuka”, sa Chuck. ”I alla fall, han bestämmer sig för att ge var och en tiotusen dollar, och det de gör med pengarna får avgöra vem han väljer.” ”Härligt”, sa Lindsey.

28

”Den första kvinnan kommer tillbaka och har köpt en motor­cykel åt honom. Den andra kvinnan säger att hon inte kan ta emot så mycket pengar från honom, så hon tar bara femtusen vilket räcker till kryssningen hon tänker boka åt dem. Hänger ni med?” ”Otroligt nog”, svarade jag. ”Den tredje kvinnan tar pengarna och investerar dem i ett lovande it-bolag som precis introducerats på börsen. Några veckor senare har hon åttiotusen som hon delar med honom, fyrtio var. Så …” Chuck gjorde en konstpaus. ”Vem gifter han sig med?” ”Jag ger upp”, sa Lindsey direkt. ”Jag med”, sa jag. ”Den med störst tuttar”, sa Chuck triumferande. ”Herregud”, stönade Lindsey. ”Jag visste att den var självbiografisk”, sa jag.

Det hördes ett klick följt av Alisons röst. ”Sådär, då var jag tillbaka.” ”Och starkare än någonsin, shalalalala”, sjöng Chuck. ”Okej”, sa Alison. ”Jag har i princip haft samma samtal med er allihop om att konfrontera Jack. Vi är alla överens om att det verkar vara den bästa strategin i nuläget.” ”Bästa strategin?” sa Chuck. ”Det är väl den enda strategin.” ”Vilket betyder att den är bäst”, snäste Alison. ”Okej”, avbröt jag. Chuck och Alison råkade lätt i luven på varandra. Så hade det alltid varit, till och med på college.

Chucks fräcka och ofta burdusa sätt skar sig med Alisons tillbakadragna och förfinade natur. Han såg hennes tysta ­ogillande av hans ofta olämpliga beteende som en utmaning, något som eldade på honom ytterligare, vilket i sin tur fick 29

henne att känna att alla vrickade saker han sa eller gjorde var riktade mot henne personligen. När de väl börjat hacka på varandra gick det inte att få tyst på dem, så resten av oss lärde oss så småningom att avbryta dem så fort de började bli osams. ”Hur går vi till väga då?”

Alison förklarade att Jack hade ringt henne för att be om ursäkt några dagar efter incidenten på Torre’s, sagt att han skulle komma till New York på tisdag nästa vecka för att gå på en premiär och frågat om han fick bjuda på middag. ”Jag säger åt honom att komma förbi hemma hos mig först”, sa hon. ”Och då väntar vi på honom där”, sa Lindsey. ”Ja”, sa Alison. ”Han kommer att bli förbannad”, sa Lindsey. ”Då får han väl bli det”, sa jag. ”Han kommer att skämmas”, sa Lindsey. ”Det känns lite elakt. Det är som om vi konspirerar mot honom.” ”Han måste ju förstå att vi gör det för att vi bryr oss om honom. För att vi älskar honom”, sa Alison. ”Lindsey har en poäng”, sa Chuck. ”Vi kanske inte borde vara där allihop. Det blir kanske för mycket för honom.” ”Om du inte vill vara med …”, började Alison. ”Det sa jag inte”, sa Chuck vresigt. ”Men ni har ingen aning om vad ni har att göra med, så jag kanske ska ge er en liten ledtråd. Kokain pajar det endokrina systemet. Det utlöser ­hypersekretion av noradrenalin i hjärnan, vilket ofta får missbrukaren att drabbas av hallucinationer och psykoser, där den mest vanliga är extrem paranoia. Det är ett typiskt symptom.

Lindsey har rätt, det är ganska troligt att han kommer att misstolka våra avsikter.” ”Förlåt Chuck”, sa Alison. ”Det var inte så jag menade.”

30

”Visst.” ”Okej”, sa Lindsey. ”Vi har några dagar på oss att fundera på om det finns ett bättre sätt att göra det på. Tills vidare är vi väl i alla fall överens om att vi kommer att stötta honom allihop.” Det hördes ett instämmande mummel. ”Men det är viktigt att alla inser hur allvarlig den här konfrontationen är”, sa Lindsey. ”Vad menar du?” frågade jag. ”Vi kanske förlorar honom”, sa hon dämpat. ”Om han blir tillräckligt arg, eller om det har gått så långt att han inte kan ta in det, så kommer han att storma ut därifrån, och det kan bli sista gången vi ser honom.” Hon sa ”vi”, men alla visste att hon egentligen vände sig till Alison. ”Det jag menar är att jag inte tror att det här är en sådan där grej som möjligen kommer att fungera, men att vi i vilket fall som helst kommer att kunna bli vänner igen en månad senare. Det kommer att få konsekvenser.” ”Jag håller med”, sa Chuck.

Alison andades ut tungt. ”Alltså. Som jag ser det håller han på att förstöra sig själv. Vi kan inte låta bli att göra något bara för att vi är rädda för att förlora honom som vän. Vad är vitsen med att behålla honom som vän om han är död om ett halvår?” ”Kan det vara så illa, Chuck?” frågade jag. ”Det är en lynnig drog”, sa Chuck. ”Den påverkar alla ­olika, och jag vet inte ens hur länge han har gått på den. Han skulle kunna hålla på ett år till eller så har han redan ett ödem i hjärnan, alltså en blödning. Då kan han dö när som helst.”

Det fick tyst på oss en stund, och allt jag hörde var bruset på telefonlinjen. Någon började knacka nervöst med en ­penna 31

på skrivbordet. På NYU hade vi alla rökt en del gräs, som vi tillskansade oss i tjugo- och femtiodollarpåsar från rasta­ snubbarna som drev runt i Washington Square Park, men vi var helt oerfarna när det gällde tyngre grejer. ”Säg bara nej”, hade Nancy Reagan lärt oss, och vi hade blivit uppfostrade att instinktivt sky droger, men det betydde inte att vi fullt ut ­förstod farorna. Att höra Chuck beskriva drogens livshotande egenskaper i medicinska termer gjorde att faran plötsligt kändes verkligare och mer akut. Jag mindes en reklamfilm som hade gått några år tidigare, med ett ägg och en stekpanna. Det här är din hjärna, det här är din hjärna på droger. Frågor på det? ”Vi är hans vänner”, sa Alison till slut. ”Vi måste göra det vi tror blir bäst, oavsett hur obehagligt det är.” Det lät som om hon försökte övertyga sig själv lika mycket som oss andra. ”Så då gör vi det”, sa jag. ”Är vi överens?” Det var vi.

På väg hem från jobbet den dagen la jag sextiofem dollar på en Darth Vader-mask i naturlig storlek, av det slag som ­omsluter huvudet helt. Det fanns ingen rationell anledning att köpa den. Jag såg den i Star Magic Shops skyltfönster och gick bara in och köpte den. När Luke Skywalker demaskerade Darth ­Vader i Jedins återkomst kändes det som om jag hade blivit bestulen på något jag aldrig skulle få tillbaka. Att låta Vader avsäga sig kraftens mörka sida skulle för alltid urlaka hans ondskefulla uppenbarelse i de två första filmerna. Stjärnornas krig och Imperiet slår tillbaka skulle aldrig bli desamma igen, vilket betydde att ytterligare en länk mellan mig och pojken jag varit hade slitits av.

Genom åren hade dock Vader ridit ut stormen och blivit trilogins mest tongivande ikon, och även om jag fann viss tröst 32

i detta gjorde det mig inte mindre förlägen när jag räckte mitt American Express-kort till tonårstjejen i kassan. Jag gick hem med masken i en påse och kände mig generad, nostalgisk och egendomligt rebellisk. När jag kom in i lägenheten tog jag ut masken ur påsen och ställde den på köksbordet, och sedan stirrade vi bara på varandra en stund, som om ingen av oss riktigt kunde begripa vad den andre gjorde där.

33

»Beroende på hur man såg det, var vi antingen fem vänner på väg upp i bergen på semester, eller fyra kriminella som precis kidnappat en stor filmstjärna.« Bens kompisgäng lämnade college med storslagna drömmar. Nu ska de fylla trettio, och inget har blivit som de tänkt sig. Ben ska skilja sig, Lindsey är arbetslös, Chuck är fortfarande en clown och Alison är lika olyckligt kär som alltid. Den femte personen i gänget, Jack, är visserligen en hyllad filmstjärna, men med ett kokainberoende, vilket vännerna bestämmer sig för att ta på allvar. När deras planer på att sätta sig ner och prata med honom misslyckas, formas plan B: en kidnappning.

Jonathan Troppers debutroman utkom i USA år 2000 och handlar om ett kompisgäng i kollektiv trettioårskris. Jonathan Troppers böcker har toppat försäljningslistorna, översatts till ett tjugotal språk och även filmatiserats.

Plan B är hans femte roman på svenska.

OM TIDIGARE UTGIVNING: »Intelligent feelgood när den är som bäst.« dagens nyheter »tragikomisk, smart och oemotståndlig« aftonbladet

www.gillabocker.se