9789127142589

fjortonåriga Evie Boyd.

Det är i parken hon får syn på flickorna, en grupp med trassliga hår och smutsiga klänningar.

De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare stöter på dem igen får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »familj«, unga kvinnor som dyrkar honom. Evie förälskar sig i en av flickorna, Suzanne. Hennes liv verkar under en period förtrollat, men någonting går fasligt fel och ett stort mörker drar allt närmare.

EMMA CLINES debutroman är inspirerad av historien om Charles Mansons »familj« och de mord som gruppen begick i slutet av 60-talet. Emma Cline växte upp i Kalifornien.

Hon har en examen i kreativt skrivande från Columbiauniversitetet och har fått sina texter publicerade i The Paris Review och Tin House.

Flickorna är en sensationell romandebut som sålts till 35 språk och ska filmatiseras.

FLICKORNA skildrar unga kvinnors utsatthet men

också deras motståndskraft. Det är en skimrande och fängslande roman om makt och sexualitet, störande och exceptionellt klarsynt.

ISBN 978-91-27-14258-9 OMSL AG: SARA R. ACEDO FOTO: MICHAEL OCHS ARCHIVES/GETTY IMAGES FÖRFATTARFOTO: © MEGAN CLINE

CLINE_Flickorna_ORIG.indd Alla sidor

FLICK ORNA

EMMA CLINE FLICKORNA

EN SOMMAR I KALIFORNIEN 1969 förändras allt för

»Flickorna är egentligen inte en roman om sekter, eller om sextiotalet; den handlar om makt och kontroll, och de snåriga och ibland skadliga sätt som flickor och unga kvinnor handskas med de krafterna i en värld som inte är gjord för dem. Det handlar om hur flickorna i romanen ser på varandra – smickrande, kritiskt, med förundran och dyrkan och förakt.« Bookforum »Flickorna är en sång om oskuld och erfarenhet … På ett annat sätt är Clines roman en komplex blandning av något friskt och nytt och sofistikerad belevenhet.

Subtilt intelligent, ofta enastående skriven, med meningar som glänser av briljans. […] Mycket har att göra med Clines förmåga att titta en andra gång, som en bildkonstnär, och se (eller förnimma) saker klarare än de flesta av oss.« James Wood, The New Yorker

EMMA CLINE

»Den här boken kommer att beröra dig och överväldiga dig.«

»Flickorna är en förförisk och fängslande skildring om att bli vuxen.«

LENA DUNHAM

New York Times Book Review »Flickorna är en mästerlig och intensivt uppslukande roman – imponerande inte bara för en så ung författare; imponerande för vilken författare som helst, i vilken tid som helst.« Richard Ford

9 789127 142589

2016-06-16 14:33

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 2

2016-06-21 12:03

Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta.

Det första jag la märke till var deras långa, trassliga hår.

Sedan smyckena som fångade solljuset. De tre var så långt borta att jag bara såg vaga konturer av deras drag, men det spelade ingen roll – jag visste att de skilde sig från alla andra i parken. Familjer som stod och trängdes i någon sorts kö i väntan på korv och hamburgare från grillen. Kvinnor i rutiga blusar som tryckte sig mot sina pojkvänner, barn som kastade eukalyptusfrön på de tufsiga vildhönsen som sprang runt på gångstråket. De långhåriga tjejerna tycktes glida ovanpå allt som pågick runt omkring dem, tragiska och upphöjda. Som kungligheter i exil.

Jag studerade tjejerna med en skamlös, gapande fascination: det kändes otänkbart att de skulle vända sig om och lägga märke till mig. Hamburgaren låg glömd i mitt knä, brisen bar med sig fisklukt från floden. Jag var i en ålder då jag hela tiden granskade och bedömde andra tjejer, jämförde mot mina egna brister, och jag såg direkt att hon med 5

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 5

2016-06-21 12:03

svart hår var vackrast. Jag hade trott att det skulle vara så, redan innan jag kunde urskilja deras ansikten. Det vilade något överjordiskt över henne; den smutsiga vida klänningen täckte knappt rumpan. Hon flankerades av en smal tjej med rött hår och av en annan som var äldre, klädda med samma luggslitna nonchalans. Som om de draggats upp ur en sjö. Deras billiga ringar var som en andra uppsättning knogar. De balanserade på en vådlig tröskel, skönhet och fulhet på samma gång, och en krusning av vaksamhet följde dem genom parken. Mammor såg efter sina barn, rörda av en känsla de inte begrep. Kvinnor sträckte sig efter sina pojkvänners händer. Solen strilade genom träden, som alltid – de sömniga pilträden, den heta vinden som drev fram i byar över picknickfiltarna – men dagens lugna rytm rubbades av tjejerna som skar en stig genom den vanliga världen.

Glatta och lättsinniga, hajar som bryter vattenytan.

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 6

2016-06-21 12:03

Fรถrsta delen

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 7

2016-06-21 12:03

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 8

2016-06-21 12:03

Det börjar med Forden som kryper uppför den smala vägen, kaprifolens dova sötma gör augustiluften kvav. Flickorna håller varandra i handen i baksätet, bilrutorna är neddragna för att släppa in natten. Radion står på tills föraren plötsligt blir nervös och knäpper av den.

De klättrar över grinden, där julbelysningen fortfarande sitter uppe. Möter först det stumma lugnet i den mindre stugan på tomten; fastighetsskötaren tar en kvällslur på soffan, hans nakna fötter hoppressade som två limpor. Hans flickvän i badrummet, i färd med att torka bort ögonsminkets suddiga halvmånar.

Sedan det stora huset, där de skrämmer kvinnan som läser i gästrummet. Vattenglaset som darrar på nattduksbordet, trosornas fuktiga bomull. Hennes femårige son ligger bredvid henne och mumlar osammanhängande för att inte somna.

De föser in alla i vardagsrummet. Ögonblicket då de rädda människorna förstår att livets vardaglighet – en klunk apelsinjuice på morgonen, en lutande kurva på cykelturen 9

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 9

2016-06-21 12:03

– redan är borta. Deras ansikten förändras likt en persienn som öppnas; en upplåsning bakom ögonen.

Jag hade föreställt mig den natten så ofta. Den mörka vägen genom bergen, det sollösa havet. En kvinna som dräptes på gräsmattan. Och trots att detaljerna hade bleknat genom åren, fått en andra och en tredje hinna, var det min första tanke när jag strax före midnatt hörde låset tvingas upp.

Främlingen utanför dörren.

Jag väntade på att ljudet skulle avslöja sin källa. Ett grannbarn som välte en soptunna på trottoaren. En hjort som plöjde genom snåren. Det kunde inte vara något annat, intalade jag mig, det avlägsna skramlet i en annan del av huset, och jag försökte föreställa mig hur harmlös den här platsen skulle te sig igen i dagsljus, sval och utom fara.

Men oväsendet fortsatte, trängde in i verkligheten. Nu hördes skratt i rummet intill. Röster. Kylskåpets ­pysande svisch. Jag trålade efter förklaringar men fångade hela tiden den värsta tanken. Efter allt som hänt var det så här det skulle sluta. Fångad i någon annans hus, bland någon annans omständigheter och vanor. Mina bara ben, täckta av sporadiska åderbråck – så svag jag skulle verka när de gav sig på mig, en medelålders kvinna som kravlar mot ett hörn.

Jag låg i sängen, andades ytligt och stirrade på den stängda dörren. Medan jag väntade på inkräktarna tog sig rysligheterna i tankarna mänskliga former som befolkade rummet – jag förstod att det inte skulle ske några hjältedåd.

Bara den trubbiga skräcken, den fysiska smärtan som måste genomlidas. Jag skulle inte försöka fly.

10

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 10

2016-06-21 12:03

Först när jag hörde flickan klev jag upp ur sängen. Rösten var ljus och ofarlig. Men det borde inte ha varit lugnande – Suzanne och de andra hade varit flickor, och det hade inte hjälpt någon.

Jag bodde i ett lånat hus. De mörka strandcypresserna trängdes utanför fönstret, en nypa sälta i luften. Jag åt på samma bedövade sätt som när jag var barn – ett lass spagetti, begravt under ett osttäcke. Läskens ihåliga sprittande i strupen. Jag vattnade Dans växter en gång i veckan, bar var och en till badkaret och höll krukan under kranen tills jorden gurglade av väta. Det hände mer än en gång att jag duschade med en hög torkade blad i badkaret.

Pengarna som var arvet efter mormors filmer – alla timmar då hon lett sitt hökleende framför kameran, de prydliga lockarna – hade jag använt upp för tio år sedan. Jag jobbade i hemtjänsten, ombesörjde mellanrummen i andras tillvaro. Odlade en förnäm osynlighet i neutrala kläder och dolde ansiktet bakom samma gemytliga och tvetydiga min som en trädgårdstomte. Gemytet var viktigt, osynlighetens trolleri­trick kunde bara genomföras när det tycktes upprätthålla ett förväntat tillstånd. Som om det var något jag också ville. Mina uppdrag varierade. En unge med särskilda behov som var rädd för eluttag och trafikljus. En gammal kvinna som tittade på pratshower medan jag räknade upp ett helt tefat rosa kapslar, likt diskret godis.

När mitt senaste jobb tog slut och inget nytt dök upp erbjöd Dan mig sitt semesterhus – en omtänksam gest från en gammal vän – som om jag gjorde honom en tjänst. Takfönstret fyllde rummen med ett akvarielikt dunkel, trälisterna svällde och jäste i fukten. Som om huset andades.

11

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 11

2016-06-21 12:03

Stranden var inte välbesökt. För kallt, inga ostron. Den enda vägen genom staden kantades av husvagnar som byggts ut till spretande tomter – vindsnurror som ryckte i brisen, verandor fulla med bleknade bojar och flytvästar, enkla människors rekvisita. Ibland rökte jag lite av den ludna och stickande marijuanan jag fått av min gamla hyresvärd, och promenerade sedan till affären i stan. En syssla jag kunde slutföra, lika tydlig som att diska en tallrik. Den var antingen smutsig eller ren, och jag välkomnade sådana binära tillstånd; de gav dagarna stadga.

Jag såg sällan någon ute. Stadens tonåringar tycktes ta livet av sig på grymma vis – jag hörde om hur någon krockat med sin pickup klockan två på morgonen, festen i husbilen som slutade med kolmonoxidförgiftning, en död quarterback. Jag visste inte om problemen hängde ihop med det glada livet på landet, för mycket tid och tristess och för många sorters fordon, eller om det var något med Kalifornien, ett korn i ljuset som drev på, manade till risktagande och idiotiska filmiska upptåg.

Jag hade inte badat i havet en enda gång. En servitris på caféet berättade att vithajar trivdes i området.

De tittade upp i kökets bländande ljus, som tvättbjörnar tagna på bar gärning bland soporna. Flickan skrek till. Killen sträckte på sig till sin fulla, taniga längd. De var bara två.

Mitt hjärta bultade frenetiskt, men de var så unga – ungdomar från orten, antog jag, som bröt sig in i semesterhus.

Jag skulle inte dö. ”Vad fan?” Killen ställde ifrån sig ölflaskan och flickan klängde vid hans sida. Han såg ut att vara runt tjugo och var klädd i cargoshorts. Höga vita strumpor, rosig acne under 12

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 12

2016-06-21 12:03

gles skäggväxt. Men flickan var bara en liten en. Femton, sexton, med bleka ben som skiftade i en blå nyans.

Jag försökte uppbåda så mycket auktoritet jag kunde och höll ner t-shirten mot låren. När jag sa att jag skulle ringa polisen fnös pojken till. ”Visst.” Han tryckte flickan närmare. ”Ring snuten.

Eller förresten.” Han tog fram sin mobiltelefon. ”Skit samma, jag ringer dem.”

Sjoket av rädsla jag burit i bröstet löstes plötsligt upp. ”Julian?”

Jag började nästan skratta – senast jag såg honom hade han varit en spinkig, sent utvecklad trettonåring. Dans och Allisons enda barn. Bortklemad, skjutsad till cellotävlingar över hela västra USA. Privatlärare i mandarin på torsdagar, brunt bröd och vitaminer, föräldrars värn mot misslyckanden. Allt det hade gått om intet och han hade hamnat på California State University i Long Beach eller Irvine. Det hade uppstått någon sorts problem där, mindes jag. Avstängning från universitetet eller kanske någon lindrigare variant av det, en antydan om ett år på förberedande college. Julian hade varit en blyg, lättretlig pojke, som var rädd för bilradion och nya maträtter. Nu hade han hårda kanter, tatueringar som kröp fram under tröjan.

Han mindes mig inte, och varför skulle han det? Jag tillhörde en kategori kvinnor som låg utanför hans erotiska intressen. ”Jag bor här i några veckor”, sa jag, medveten om mina blottade ben och generad över uppståndelsen, pratet om polisen. ”Jag är vän till din pappa.”

Jag såg hur han ansträngde sig för att placera mig, för att tillskriva mig mening.

13

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 13

2016-06-21 12:03

”Evie”, sa jag.

Fortfarande ingenting. ”Jag bodde i den där lägenheten i Berkeley nära din cello­lärare.” Dan och Julian hade hälsat på ibland efter musiklektionerna. Julian drack mjölk i lystna klunkar och sparkade robotlikt på bordsbenen tills det blev hack i dem. ”Oj, jäklar”, sa Julian. ”Ja.” Jag kunde inte avgöra om han faktiskt mindes mig eller om jag bara hade lyckats få med tillräckligt många detaljer för att lugna honom.

Flickan vände sig mot Julian, ansiktsuttrycket var tomt. ”Det är lugnt, gumman”, sa han och kysste henne i pannan med en oväntad ömhet.

Julian log mot mig och jag insåg att han var full, eller så hade han bara rökt. Ansiktsdragen var smetiga, huden osunt fuktig, men han föll in i sin överklassuppfostran som ett modersmål. ”Det här är Sasha”, sa han och stötte till flickan. ”Hej”, pep hon besvärat. Jag hade glömt hur menlösa tonårstjejer kunde vara: kärlekstörsten lyste så starkt i ansiktet på henne att jag blev generad. ”Och Sasha”, sa Julian, ”det här är …”

Julian hade problem att fokusera blicken på mig. ”Evie”, påminde jag. ”Just det”, sa han, ”Evie. Jäklar.”

Han tog en klunk öl, den bärnstensfärgade flaskan fångade lampornas larm. Han stirrade förbi mig. Sneglade på möblerna, bokhyllornas innehåll, som om det var mitt hus och han var den utomstående. ”Fan, du måste ju ha trott att vi typ gjorde inbrott eller något.” ”Jag trodde att ni var härifrån.”

14

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 14

2016-06-21 12:03

”Vi hade inbrott här en gång”, sa Julian. ”När jag var liten. Vi var inte här. De snodde bara våtdräkter och en massa havsöron från frysen.” Han tog en till klunk.

Sasha höll blicken fäst på Julian. Hon var klädd i jeans­ shorts, helt fel för den kalla kusten, och en stor tröja som måste ha varit hans. Muddarna var nötta och blöta. Hennes smink såg hemskt ut, men det var mer en markering, antar jag. Jag märkte att min blick gjorde henne nervös. Jag förstod oron. När jag var i den åldern var jag osäker på hur jag skulle röra mig, om jag gick för fort, om det syntes på mig hur obekväm och stel jag kände mig. Som om någon hela tiden bedömde min prestation och fann den undermålig.

Det slog mig att Sasha var väldigt ung. För ung för att vara här med Julian. Hon tycktes veta vad jag tänkte och stirrade på mig med en överraskande trotsighet. ”Jag är ledsen att din pappa inte berättat att jag skulle vara här”, sa jag. ”Jag kan sova i ett annat rum om ni vill ha den större sängen. Eller om ni vill vara här för er själva, så kan jag klura ut något …” ”Nä”, sa Julian. ”Sasha och jag kan sova var som helst, eller hur, gumman? Och vi ska ändå vidare snart. Norrut.

En gräskörning”, sa han. ”Jag kör turen mellan Los Angeles och Humboldt minst en gång i månaden.”

Det slog mig att Julian trodde att jag skulle bli imponerad. ”Det är inte så att jag langar”, fortsatte Julian i ett försök att släta över det hela. ”Bara transporten. Det enda man behöver är ett par vattentäta väskor och en polisradio.”

Sasha såg orolig ut. Skulle jag skvallra? ”Hur var det du kände min farsa nu igen?” frågade Julian. Han tömde ölen och öppnade en ny. De hade med sig 15

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 15

2016-06-21 12:03

några sexpack. De andra förnödenheterna inom synhåll var en smulig nötblandning. Ett oöppnat paket sura ormar, en gammal hopknycklad snabbmatspåse. ”Vi träffades i Los Angeles”, sa jag. ”Vi bodde tillsammans ett tag.”

Dan och jag hade delat lägenhet i Venice Beach i slutet av sjuttiotalet, Venice med sina u-landsgränder, palmerna som slog mot fönstren i de varma nattvindarna. Jag levde på mormors filmpengar medan jag pluggade till sjuksköterska. Dan försökte slå sig fram som skådespelare. Det skulle aldrig lyfta, det där med skådespeleriet. Istället gifte han sig med en kvinna som hade en del pengar i familjen och startade ett företag som tillverkade vegetarisk frysmat. Nu ägde han ett sekelskifteshus i Pacific Heights. ”Men vänta lite, hans kompis från Venice?” Julian verkade plötsligt mer påkopplad. ”Vad var det du hette nu igen?” ”Evie Boyd”, sa jag, och minen som plötsligt föll över hans ansikte förvånade mig: igenkänning, till viss del, men också genuin nyfikenhet. ”Vänta lite”, sa han. Han lyfte armen från flickan, som tycktes försvagad av hans frånvaro. ”Är det du som är hon?”

Kanske hade Dan berättat hur dåligt det hade gått för mig. Tanken generade mig, och jag tog mig reflexmässigt i ansiktet. En ful gammal vana från tonåren, mitt sätt att dölja en finne. En nonchalant hand mot hakan som pillade på munnen. Som om det inte drog till sig uppmärksamhet och gjorde det värre.

Julian var i gasen nu. ”Hon var med i en sekt”, berättade han för flickan. ”Eller hur?” sa han och vände sig mot mig.

Ett ångesthål öppnade sig i magen. Julian fortsatte att 16

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 16

2016-06-21 12:03

titta på mig med en sorts frän förväntan. Andningen var ryckig och bruten.

Jag var fjorton den sommaren. Suzanne nitton. Det fanns en rökelse som gruppen tände ibland och som gjorde oss loja och fogliga. Suzanne som läste högt ur gamla Playboytidningar. De obscena och skimrande polaroidbilderna vi smusslade undan och bytte som basebollkort.

Jag visste hur lätt det kunde hända, hur det förflutna dök upp, ett oundvikligt felsteg i hjärnan, som en synvilla.

Enskilda föremål kunde sätta tonen för en dag: mammas chiffongsjal, fuktigheten hos en uppskuren pumpa. Skuggor som bildade ett visst mönster. Till och med solljus som blänkte i huven på en vit bil kunde skapa en krusning i mig och öppna en liten minnesvrå. Jag hade sett att gammalt Yardleysmink – som nu bara var vaxartade smulor – såldes för nästan hundra dollar på nätet. Så att vuxna kvinnor skulle få känna lukten igen, den där kemiska, blommiga odören. Så förtvivlat törstade folk efter det – att få en bekräftelse på att deras liv faktiskt hade hänt, att personen de en gång varit fortfarande existerade inuti dem.

Det var så mycket som förde mig tillbaka. Smaken av soja, röklukt i någons hår, de grästäckta kullarna som bleknar i juni. Bara skymten av en samling ekar och stenblock kunde bända upp något i bröstet och få handflatorna att kännas hala av adrenalin.

Jag förväntade mig att Julian skulle reagera med äckel, kanske rentav rädsla. Det var det logiska. Men jag förbryllades av hur han tittade på mig. Med något som påminde om beundran.

Hans pappa måste ha berättat för honom. Sommaren i det fallfärdiga huset, de solbrända småbarnen. Första gång17

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 17

2016-06-21 12:03

en jag försökte berätta om det för Dan, under en strömlös kväll i Venice som framkallade en apokalyptisk förtrolighet i stearinljusskenet, hade han brustit ut i skratt, misstagit min dämpade röst för undertryckt skämtsamhet. Till och med efter att jag övertygat Dan att jag talade sanning pratade han om ranchen med samma dragning åt det parodiska och fåniga. Som en skräckfilm med dåliga specialeffekter, där mikrofonen halkar ner i bild och ger blodbadet en farsartad prägel. Och det var en lättnad att överdriva mitt avstånd till alltihop, göra om min inblandning till en prydlig anekdot.

Det underlättade att merparten av böckerna inte nämnde mig. Inte pocketarna med bloddrypande titlar och brottsplatsbilder tryckta på blankt papper. Inte den mindre populära men sanningsenligare luntan skriven av åklagaren som var fullmatad med gruvliga detaljer, inklusive den osmälta pastan som hittats i den lille pojkens mage. De få rader som faktiskt nämnde mig låg begravda i en bok som inte längre gick att hitta, skriven av en före detta poet, och han hade fått mitt namn om bakfoten och inte gjort någon koppling till mormor. Samma poet hävdade att CIA spelade in porrfilmer med en drogad Marilyn Monroe, filmer som sedan såldes till politiker och utländska statschefer. ”Det var länge sedan”, sa jag till Sasha, men hennes min var nollställd. ”Men ändå”, sa Julian glatt. ”Jag har alltid tyckt att det var vackert. Stört men vackert”, sa han. ”Ett helt rubbat uttryck, men ändå ett uttryck liksom. En konstnärlig ansats. Man måste förstöra för att kunna skapa, hela den där hinduistiska grejen.”

Jag märkte att han tolkade min chockade häpnad som gillande.

18

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 18

2016-06-21 12:03

”Herregud, det går ju knappt att föreställa sig”, sa Julian. ”Att verkligen vara mitt uppe i något sådant.”

Han väntade på att jag skulle säga något. Den skarpa köksbelysningen gjorde mig yr: märkte de inte att det var för ljust i rummet? Jag undrade om flickan ens var vacker.

Tänderna hade en gul ton.

Julian stötte till henne med armbågen. ”Sasha vet inte ens vad vi pratar om.”

Nästan alla kände åtminstone till någon av de vidriga detaljerna. Collegekillar klädde ibland ut sig till Russell på Halloween, med händerna insmetade i ketchup de stulit från matsalen. Ett black metal-band hade använt hjärtat på ett albumomslag, samma knaggliga hjärta som Suzanne ritat på Mitchs vägg. I kvinnans blod. Men Sasha var så ung – varför skulle hon ha hört talas om det? Varför skulle hon bry sig? Hon levde mitt i den där starka och säkra föreställningen om att det inte fanns något bortom hennes egen upplevelse. Som om saker och ting bara kunde bli på ett sätt, att åren skulle föra en genom en korridor till rummet där det verkliga jaget väntade – fosterlikt, redo att avtäckas.

Hur sorgligt var det inte att inse att man ibland aldrig kom fram. Att man kunde ägna hela livet åt att studsa fram över ytan medan åren gick, utan nåd.

Julian strök Sasha över håret. ”Det var en stor jävla grej.

Hippies som dödade folk i Marin.”

Hettan i hans ansikte var bekant. Det var samma frenesi som hos de på nätforumen, som aldrig tycktes mattas av eller dö. De kämpade för att äga berättelsen och la sig alltid till med samma docerande tonfall, en vetenskaplig fernissa som dolde hur makaber deras verksamhet i själva verket var. Vad letade de efter bland alla trivialiteter? Som 19

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 19

2016-06-21 12:03

om det spelade någon roll vilket väder det var den dagen.

Alla lösryckta detaljer tycktes viktiga om man begrundade dem tillräckligt länge: radiokanalen som stod på i Mitchs kök, knivhuggens antal och djup. Hur skuggorna kunde tänkas ha spelat över just den bilen som körde längs just den vägen. ”Jag umgicks bara med dem i några månader”, sa jag. ”Det var inte så märkvärdigt.”

Julian verkade bli besviken. Jag föreställde mig vad han såg när han tittade på mig: en kvinna med rufsigt hår, oroslinjer runt ögonen. ”Men visst”, sa jag, ”jag var där en hel del.”

Svaret förde mig omedelbart tillbaka in i hans intresse­ sfär.

Så jag lät ögonblicket förrinna.

Jag berättade inte att jag önskade att jag aldrig hade träffat Suzanne. Att jag önskade att jag hade stannat kvar i mitt trygga flickrum bland de torra kullarna nära Petaluma, där mina favoritböckers guldpräglade ryggar trängdes i hyllorna. Och det önskade jag verkligen. Men vissa sömnlösa nätter kunde jag skala ett äpple i vasken, långsamt, låta ringeln bli allt längre under den glimmande kniven. Omgiven av mörkret i huset. Ibland kändes det inte som ånger. Det kändes som en saknad.

Julian föste in Sasha i det andra sovrummet som en ömsint tonårig fåraherde. Innan han sa god natt frågade han om det var något jag ville ha. Jag häpnade – han påminde mig om killarna i skolan som blev artigare och mer välfun­ gerande när de gick på droger. De diskade plikttroget efter

20

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 20

2016-06-21 12:03

kvällsmaten där hemma medan de var påtända, förtrollade av såpbubblornas psykedeliska magi. ”Sov gott”, sa Julian och gjorde en liten geishabugning innan han stängde dörren.

Lakanen i min säng var tvinnade, känslan av fasa dröjde sig fortfarande kvar i rummet. Så fånig jag hade varit. Som blivit så rädd. Men även det faktum att det fanns andra i huset gjorde mig illa till mods. Jag hade ingen lust att visa upp min inre röta, inte ens oavsiktligt. Att bo ensam var skrämmande på så vis. Ingen reglerade ens läckage, hur man avslöjade sina primitiva begär. Likt en kokong som ens egna ohöljda böjelser spunnit runt en, som aldrig låter sig inordnas i ett verkligt mänskligt levnadsmönster.

Jag var fortfarande på helspänn och fick anstränga mig för att slappna av, för att andas lugnt. Huset var säkert, intalade jag mig, jag var utom fara. Hela det taffliga mötet kändes plötsligt löjligt. Genom den tunna väggen hörde jag hur Sasha och Julian installerade sig i rummet intill. Det knarrande golvet, garderober som öppnades. De bäddade antagligen med lakan på den bara madrassen. Skakade bort dammet som samlats under flera år. Jag föreställde mig att Sasha tittade på familjefotografierna på hyllan, Julian som liten med en enorm röd telefon i näven. Julian elva eller tolv år gammal, på valsafari, med saltstänkt, förundrat ansikte.

Hon projicerade antagligen all denna oskuld och näpenhet på den nästan vuxne mannen som nu drog av sig shortsen och klappade på sängen för att hon skulle krypa ner. Bleknade spår efter amatörtatueringar som krusade sig längs armarna på honom.

21

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 21

2016-06-21 12:03

Jag hörde madrassen klaga.

Det förvånade mig inte att de knullade. Men sedan hördes Sashas röst, gnyende som i en porrfilm. Gällt och hårt.

Visste de inte att jag var i rummet bredvid? Jag vände ryggen mot väggen och blundade.

Julian morrade. ”Är du en liten fitta?” sa han. Huvudgaveln slog mot väggen. ”Är du det?”

Senare skulle jag tänka att Julian måste ha vetat att jag hörde allt.

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 22

2016-06-21 12:03

1969

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 23

2016-06-21 12:03

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 24

2016-06-21 12:03

1

Det var slutet på sextiotalet, eller sommaren före slutet, och det var så det kändes, som en oändlig, formlös sommar. The Haight i San Francisco vimlade av Processmedlemmar som delade ut havrefärgade flygblad, jasminerna längs vägarna blommade särskilt yppigt och berusande det året. Alla var friska, brunbrända och tungt smyckade, och om man inte var det, så var det också en grej – man kunde vara någon sorts månvarelse, chiffongtyger över lampskärmarna, gå på en kitcharikur som gjorde att porslinet fick gula fläckar av gurkmeja.

Men allt det där hände någon annanstans, inte i Petaluma med sina enplansvillor, där den täckta vagnen alltid stod parkerad utanför Hi-Ho Restaurant. De heta övergångsställena. Jag var fjorton men såg mycket yngre ut. Folk påpekade gärna detta för mig. Connie sa att jag absolut kunde vara sexton, men vi ljög mycket för varandra. Vi hade varit vänner under hela högstadiet; Connie väntade alltid på mig utanför klassrummet, tålmodig som en ko, och all vår energi­gick åt till att upprätthålla formerna för vår vänskap.

25

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 25

2016-06-21 12:03

Hon var tjock men klädde sig inte så, utan i magtröjor med mexikanska broderier och för snäva kjolar som lämnade en ilsken rand efter sig på baksidan av låren. Jag tyckte om henne på ett sätt som jag aldrig behövde fundera på, som det faktum att jag hade händer.

I september skulle jag skickas iväg till samma internat som mamma hade gått på. Ett välskött campus runt ett gammalt nunnekloster i Monterey med släta och kulliga gräsmattor. Stråk av dimma om morgnarna, vindpustar som påminde om saltvattnet i närheten. Det gick bara flickor på skolan, och jag skulle behöva klä mig i uniform – ­lågklackade skor och inget smink, marinblå slips över en vid sjömansblus. Det var egentligen ett förvar, omgärdat av en stenmur och befolkat av intetsägande tjejer med runda ansikten. Flickscouter och föreningstjejer som skickades iväg för att lära sig stenografera 160 ord i minuten. Flickor som skulle ge drömska, överilade löften om att vara var­and­ ras brudtärnor på påkostade bröllop i Waikiki.

Min kommande flytt tvingade fram en ny distans i vänskapen med Connie. Jag började lägga märke till vissa saker, nästan mot min vilja. Att Connie kunde säga saker som: ”Det bästa sättet att lägga någon bakom sig är att lägga sig under någon annan”, som om vi vore skvallrande affärs­ biträden i London och inte oerfarna tonåringar i ett kaliforniskt jordbruksbälte. Vi slickade på batterier för att känna den metalliska ilningen på tungan, som sades motsvara en artondels orgasm. Det var smärtsamt att tänka på hur vi framstod inför andra, som den sortens tjejer som hör ihop.

Sådana där könlösa typer som varje skola har.

Efter skolan föll vi varje dag in i samma trygga eftermiddagsrutin. Slösa bort timmar på någon krävande uppgift: att 26

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 26

2016-06-21 12:03

följa Vidal Sassoons råd och göra smoothies på råa ägg för att stärka håret eller att pilla bort pormaskar med en steriliserad synål. Evighetsprojektet att underhålla våra flickjag tycktes kräva besynnerliga och omsorgsfulla bestyr.

Som vuxen förundras jag över mängden tid vi slösade bort. Medgångarna och motgångarna vi fick lära att förvänta oss av världen, tidningarnas nedräkningar som uppmanade oss att börja förbereda oss för den första skoldagen trettio dagar i förväg.

Dag 28: Lägg en ansiktsmask gjord på avokado och honung.

Dag 14: Testa sminkningen i olika ljus (naturligt, kontor, skymning).

På den tiden var jag så uppmärksam på uppmärksamhet. Jag klädde mig för att provocera fram kärlek, drog ner urringningen, la mig till med en tankfull blick så fort jag gick ut, som skulle ge sken av att det i mig flödade av djupa och löftesrika tankar, om nu någon råkade titta åt mitt håll.

När jag var barn hade jag en gång deltagit i en hundutställning för välgörenhet och vallat runt en vacker collie med en siden­sjal runt halsen i koppel. Som jag njöt av den sanktionerade uppvisningen: jag gick fram till främlingar och lät dem beundra hunden medan jag log lika milt och outtröttligt som en flygvärdinna, och jag hade känt mig så tom när det var över, när ingen behövde titta på mig längre.

Jag väntade på att få veta vad som var bra med mig. Senare skulle jag undra om det var därför det var så många fler kvinnor än män på ranchen. All den tid jag ägnat åt att göra mig redo – alla artiklar som tutade i en att livet bara var ett väntrum tills någon upptäckte en – all den tiden hade pojkarna ägnat åt att bli sig själva.

27

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 27

2016-06-21 12:03

Den där dagen i parken var första gången jag såg Suzanne och de andra. Jag hade cyklat dit med siktet inställt på röken som bolmade från grillen. Ingen pratade med mig förutom mannen som med ett uttråkat, blött fräsande tryckte hamburgerbiffar mot gallret. Skuggan från ekarna rörde sig över mina bara armar, cykeln låg lutad i gräset.

När en äldre kille i cowboyhatt stötte emot mig saktade jag ner med flit så att han skulle gå in i mig igen. Den sortens flirtande som Connie skulle ha ägnat sig åt, inövat som en militärexercis. ”Vad är det med dig?” muttrade han. Jag öppnade munnen för att be om ursäkt, men killen var redan på väg bort.

Som om han visste att det jag hade tänkt säga var ointressant.

Sommaren låg vidöppen framför mig – de utspridda dagarna, timmarnas gång, mamma som strök runt i huset som en främling. Jag hade pratat med pappa i telefon några gånger. Det verkade ha varit plågsamt för honom med. Han hade ställt egendomligt formella frågor, som om han var en avlägsen farbror som bara kände mig som ett antal andrahandsuppgifter: Evie är fjorton, Evie är kort. Tystnaden mellan oss hade varit drägligare om den färgats av sorg eller saknad, men det var värre än så – jag hörde hur glad han var över att ha flyttat.

Jag satt ensam på en bänk med servetter i knäet och åt min hamburgare.

Det var det första köttet jag hade ätit på länge. Min mamma, Jean, hade slutat äta kött efter skilsmässan fyra månader tidigare. Det var mycket hon hade slutat göra. Borta var mamman som hade sett till att jag köpte nya underkläder varje termin, mamman som hade rullat mina vita ankel28

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 28

2016-06-21 12:03

sockor till söta små ägg. Som hade sytt pyjamasar till mina dockor som matchade mina, ner till minsta pärle­morknapp.

Hon var redo att angripa sitt eget liv så som en elev tar sig an en matteuppgift. Hon stretchade så fort hon fick tillfälle.

Ställde sig på tå för att träna vaderna. Hon tände rökelse som låg i foliepaket och som fick det att rinna i ögonen på mig. Hon började dricka ett nytt te, tillverkat av någon sorts aromatisk bark, och hasade runt i huset medan hon smuttade på det och förstrött tog sig om halsen, som om hon var på väg att återhämta sig efter en seglivad sjukdom.­ Åkomman var diffus, men kuren var konkret. Hennes nya vänner föreslog massage. De föreslog floatingtankarnas salta vatten. De föreslog e-metrar, gestaltterapi, att uteslutande äta mineralrika grödor som planterats vid fullmåne.

Jag kunde inte förstå att mamma lydde deras råd, men hon lyssnade på alla. Hon hungrade efter ett mål, en plan, och trodde att svaret kunde komma var som helst ifrån, när som helst, bara hon ansträngde sig tillräckligt mycket.

Hon letade tills bara letandet återstod. En astrolog i Alameda fick henne att börja gråta genom att säga att hennes ascendent kastade en olycksbådande skugga. Terapin som gick ut på att hon kastade sig runt i ett vadderat rum fullt av främlingar tills hon slog i något. Hon kom hem med grumliga skiftningar under huden, blåmärken som mörknade till en ilsken köttnyans. Jag såg henne röra vid blåmärkena med en sorts kärleksfullhet. Hon rodnade när hon tittade upp och såg att jag iakttog henne. Håret var nyblekt och stank kemikalier och syntetiska rosor. ”Vad tycker du?” sa hon och rörde vid de klippta topparna.

Jag nickade, trots att färgen gjorde henne gulblek i hyn.

29

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 29

2016-06-21 12:03

Hon fortsatte att förändras, dag efter dag. Småsaker.

Hon köpte handgjorda örhängen från kvinnor i grupp­ terapin, kom hem med grova träbitar dinglande i öronen och mintfärgade armband i emalj som rasslade på hand­ lederna. Hon började måla ögonen med en ögonpenna som hon höll över en tändare. Vred på udden tills den blev mjuk så att hon kunde måla slitsar i ögonvrån som fick henne att se sömnig och egyptisk ut.

Hon stannade till i dörren till mitt rum när hon var på väg ut för kvällen, klädd i en tomatröd blus som blottade axlarna. Hon drog hela tiden ner ärmarna. Axlarna täcktes av ett tunt lager glitter. ”Vill du att jag ska måla dina ögon med, hjärtat?”

Men jag skulle ingenstans. Vem skulle bry sig ifall mina ögon såg större eller blåare ut? ”Jag kanske kommer hem sent. Så sov så gott.” Mamma lutade sig fram kysste mig på huvudet. ”Visst är det väl bra?

Mellan oss?”

Hon klappade mig på huvudet och log så att ansiktet tycktes spricka och röja desperationen som vällde fram i henne. En del av mig mådde faktiskt bra, eller så förväxlade jag det invanda, trygga, med lycka. För den fanns där även när kärleken inte gjorde det – det nät som var familjen, kyskheten i hemmets sysslor. Man tillbringade så ofattbart mycket tid hemma, och kanske kunde man inte hoppas på något bättre – känslan av fullständig försegling, som att pilla efter fliken på en tejprulle utan att hitta den. Det fanns inga sömmar, inga avbrott – bara landmärken som blivit en så naturlig del av ens liv att man inte ens la märke till dem. Den kantstötta tallriken med tårpilsmotiv som jag föredrog av någon glömd anledning. Tapeten i hallen som 30

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 30

2016-06-21 12:03

var så välbekant att jag aldrig skulle kunna beskriva den för någon annan – varje bleknad pastellfärgad palmdunge, de olika personlighetsdragen jag tillskrev varje blommande hibiskus.

Mamma slutade hålla regelbundna måltider och lämnade istället druvor i ett durkslag i vasken eller tog hem misosoppa med dill i glasburkar från sin makrobiotiska matlagningskurs. Sjögrässallader som dröp av kväljande gulbrun olja. ”Ät det här till frukost varje dag”, sa hon, ”så kommer du inte få en enda finne till.”

Jag rös och tog bort fingrarna från kvisslan i pannan.

Mamma hade haft många sena planeringsmöten med Sal, en äldre kvinna hon träffat i terapin. Sal var alltid tillgänglig för mamma och kom förbi i tid och otid, sugen på dramatik. Hon gick klädd i tunikor med kinakrage, och det grå håret var kortklippt så att öronen syntes, vilket fick henne att se ut som en gammal pojke. Mamma pratade med Sal om akupunktur, om energiflöden runt meridianpunkter.

Horoskop. ”Jag vill bara få lite plats för mig själv”, sa mamma. ”Visst suger världen musten ur en?”

Sal satte sig bekvämare på sin tunga bak och nickade.

Lydig som en betslad ponny.

Mamma och Sal drack det rökiga teet ur skålar, en ny vana mamma hade lagt sig till med. ”Det är europeiskt”, sa hon urskuldande, trots att jag inte hade sagt något. När jag gick genom köket tystnade de båda kvinnorna, men mamma la huvudet på sned. ”Lilla gumman”, sa hon och vinkade åt mig att komma närmare. Hon kisade. ”Kamma luggen åt vänster. Det passar dig bättre.”

Jag hade lagt benan så för att dölja en sårig finne. Jag 31

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 31

2016-06-21 12:03

hade smort in den med E-vitaminolja, men kunde inte låta bli att pilla på den och fick lägga dit en papperstuss för att suga upp blodet.

Sal höll med. ”Rund ansiktsform”, sa hon sakkunnigt. ”Hon borde kanske inte ha lugg över huvud taget.”

Jag föreställde mig hur det skulle kännas att välta omkull Sal i stolen, hur hennes kroppsmassa skulle skynda på fallet. Barkteet skulle skvätta över linoleumgolvet.

De tappade snabbt intresset för mig. Mamma rotade vidare i vår familjesaga, som ett chockskadat offer i en trafikolycka. Hon suckade som för att tränga djupare in i eländet. ”Och det som är så skrattretande”, fortsatte mamma, ”det som verkligen gör mig galen.” Hon log mot sina egna händer. ”Carl tjänar pengar nu”, sa hon. ”Den där valutagrejen.” Hon skrattade igen. ”Till slut funkade det. Men det var mina pengar som betalade hennes lön”, sa hon. ”Det var mammas filmpengar som gick till den där snärtan.”

Mamma pratade om Tamar, assistenten pappa hade anställt för sin senaste affärsidé. Den hade något med valutahandel att göra. Pappa hävdade bestämt att man kunde köpa utländska pengar och växla dem fram och tillbaka, omvandla dem tillräckligt många gånger tills man bara hade ren vinst kvar, småfiffel i stor skala. Det var därför han lyssnade på franskakurser i bilen: han hade försökt få igenom en affär med franc och lire.

Nu bodde han och Tamar tillsammans i Palo Alto. Jag hade bara träffat henne några få gånger: hon hade hämtat mig från skolan en gång, före skilsmässan. Hon vinkade lojt från en Plymouth Fury. Tamar var runt tjugofem, smal och glad, pratade alltid om sina planer för helgen, en lägenhet hon 32

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 32

2016-06-21 12:03

tyckte var för trång; jag kunde inte föreställa mig hennes liv, hur det var uppbyggt. Håret var så blont att det nästan var grått, och hon lät det svalla fritt, till skillnad från mammas prydliga lockar. I den åldern tittade jag på kvinnor med en obarmhärtig och kall blick. Jag bedömde bröstens kurvor, föreställde mig hur de såg ut i olika brutala ställningar. Tamar var väldigt vacker. Hon satte upp håret med en plastkam, knyckte på nacken och log mot mig medan hon körde. ”Vill du ha tuggummi?”

Jag drog av det silvriga pappret från två mjöliga stickor.

Jag kände något som liknade kärlek när jag satt där bredvid Tamar; mina lår kanade på vinylsätet. Det är bara tjejer som verkligen kan ägna varandra tillräckligt noggrann uppmärksamhet, av det slag vi likställer med att vara älskad.

De lägger märke till det vi vill att andra ska lägga märke till. Och det var det jag gjorde med Tamar – jag svarade på hennes symboler, på hennes frisyr och kläder och doften av hennes L’Air du Temps-parfym, behandlade dem som avgörande information, ledtrådar som speglade något i hennes inre. Jag tog hennes skönhet personligt.

När vi körde uppför infarten till mitt hus, med gruset knastrande under bildäcken, bad hon att få gå på toaletten. ”Självklart”, sa jag och kände mig vagt upphetsad över att ha henne i huset, som en gästande dignitär. Jag visade henne till det fina badrummet, bredvid mina föräldrars sovrum. Tamar kikade in på sängen och rynkade näsan. ”Fult täcke”, viskade hon för sig själv.

Fram till dess hade det bara varit mina föräldrars täcke, men nu skämdes jag å mammas vägnar, för det kitschiga täcket hon hade köpt, till och med varit korkad nog att vara nöjd med.

33

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 33

2016-06-21 12:03

Jag satt vid matsalsbordet och lyssnade på det dova ljudet av Tamar som kissade och kranen som spolade. När hon till slut kom ut var något annorlunda. Det dröjde ett ögonblick innan jag insåg att hon hade målat sig med mammas läppstift, och när hon såg att jag såg det var det som om jag hade stängt av en film hon tittade på. Ansiktet var hänfört av en föreställning om ett annat liv.

Min favoritfantasi var sömnkuren jag hade läst om i Dockornas dal. Läkaren framkallade en djup sömn i en sjukhussal, det var den enda lösningen för den stackars skräniga Neely, som blivit galen av allt smärtstillande. Det lät perfekt – kroppen hölls vid liv av fridfulla, pålitliga maskiner, hjärnan vilade i en vattnig rymd, lika obekymrad som en guldfisk i en skål. Jag skulle vakna flera veckor senare. Och trots att livet skulle falla in i sin gamla sorgliga rytm, skulle den där styva intigheten alltid finnas kvar.

Internatet var tänkt som en anpassning, knuffen jag behövde. Till och med i sina skilda, upptagna världar var mina föräldrar besvikna på mig och bekymrade sig över mina medelmåttiga betyg. Jag var en genomsnittlig tjej, och det var den största besvikelsen av dem alla – jag saknade storhetsglans. Jag var inte tillräckligt vacker för att få betygen jag fick, vågen tippade inte tillräckligt tydligt mot varken skönhet eller intelligens. Ibland kunde jag gripas av fromma impulser att bättra mig, att anstränga mig mer, men naturligtvis förändrades inget. Andra dunkla krafter tycktes vara i rörelse. Ett öppet fönster där jag satt kunde få mig att missa hela mattelektionen för att jag betraktade de skälvande löven. Min penna kunde börja läcka så att jag inte kunde ta anteckningar. Det jag var bra på hade ingen egent34

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 34

2016-06-21 12:03

lig tillämpning: att skriva adresser på kuvert med bubbliga bokstäver och leende gubbar på baksidan. Att göra sumpigt kaffe som jag drack med tillgjord bisterhet. Att ratta in den låt jag ville höra på radion, likt ett medium som pejlar in nyheter om de döda.

Mamma sa att jag var lik mormor, men det kändes misstänkt, en önskelögn som skulle inge falska förhoppningar.

Jag kände till historien om mormor, hade hört den upprepas som en inövad bön. Dadelbondens dotter Harriet, som handplockats från det anonyma och knastertorra Indio och tagits till Los Angeles. Hennes mjuka haka och fuktiga ögon. Tänderna var små, raka och lite spetsiga, som på en underlig och vacker katt. Hon blev bortskämd av de stora filmbolagen, matad med vispad mjölk och ägg, eller stekt lever och fem morötter, det mormor åt till middag varje kväll under min barndom. Efter att hon gått i pension drog sig familjen undan till den stora ranchen i Petaluma, där mormor drev upp utställningsrosor med skott från Luther Burbank och höll sig med hästar.

När mormor dog var vi som ett eget land där bland kullarna och levde på hennes pengar, även om jag kunde cykla till stan. Det var mer ett slags psykologiskt avstånd – som vuxen skulle jag häpna över vår isolering. Mamma trippade på tå runt pappa, och det gjorde jag med – hans sneglande blickar på oss, hans uppmaningar att äta mer protein, att läsa Dickens eller andas djupare. Han åt råa ägg och saltade köttbitar och hade alltid en tallrik råbiff i kylen som han tog en tugga av fem, sex gånger om dagen. ”Kroppens yttre speglar det inre”, sa han och gjorde gymnastikövningar på en japansk matta vid poolen, femtio armhävningar med mig sittande på ryggen. Det var en sorts magi, att bli lyft upp i 35

16-43 N&K Cline, 21 juni.indd 35

2016-06-21 12:03

fjortonåriga Evie Boyd.

Det är i parken hon får syn på flickorna, en grupp med trassliga hår och smutsiga klänningar.

De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare stöter på dem igen får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »familj«, unga kvinnor som dyrkar honom. Evie förälskar sig i en av flickorna, Suzanne. Hennes liv verkar under en period förtrollat, men någonting går fasligt fel och ett stort mörker drar allt närmare.

EMMA CLINES debutroman är inspirerad av historien om Charles Mansons »familj« och de mord som gruppen begick i slutet av 60-talet. Emma Cline växte upp i Kalifornien.

Hon har en examen i kreativt skrivande från Columbiauniversitetet och har fått sina texter publicerade i The Paris Review och Tin House.

Flickorna är en sensationell romandebut som sålts till 35 språk och ska filmatiseras.

FLICKORNA skildrar unga kvinnors utsatthet men

också deras motståndskraft. Det är en skimrande och fängslande roman om makt och sexualitet, störande och exceptionellt klarsynt.

ISBN 978-91-27-14258-9 OMSL AG: SARA R. ACEDO FOTO: MICHAEL OCHS ARCHIVES/GETTY IMAGES FÖRFATTARFOTO: © MEGAN CLINE

CLINE_Flickorna_ORIG.indd Alla sidor

FLICK ORNA

EMMA CLINE FLICKORNA

EN SOMMAR I KALIFORNIEN 1969 förändras allt för

»Flickorna är egentligen inte en roman om sekter, eller om sextiotalet; den handlar om makt och kontroll, och de snåriga och ibland skadliga sätt som flickor och unga kvinnor handskas med de krafterna i en värld som inte är gjord för dem. Det handlar om hur flickorna i romanen ser på varandra – smickrande, kritiskt, med förundran och dyrkan och förakt.« Bookforum »Flickorna är en sång om oskuld och erfarenhet … På ett annat sätt är Clines roman en komplex blandning av något friskt och nytt och sofistikerad belevenhet.

Subtilt intelligent, ofta enastående skriven, med meningar som glänser av briljans. […] Mycket har att göra med Clines förmåga att titta en andra gång, som en bildkonstnär, och se (eller förnimma) saker klarare än de flesta av oss.« James Wood, The New Yorker

EMMA CLINE

»Den här boken kommer att beröra dig och överväldiga dig.«

»Flickorna är en förförisk och fängslande skildring om att bli vuxen.«

LENA DUNHAM

New York Times Book Review »Flickorna är en mästerlig och intensivt uppslukande roman – imponerande inte bara för en så ung författare; imponerande för vilken författare som helst, i vilken tid som helst.« Richard Ford

9 789127 142589

2016-06-16 14:33