Gyrðir Elíasson
Bland träden
Översättning av John Swedenmark
reverb
Gyrðir Elíasson: Bland träden © Gyrðir Elíasson – 2011 Published by arrangement with Agence Pierre Astier & associés Originalets titel: Milli trjánna Översättning: John Swedenmark Omslagsfotografi: Geneviève Bjargardóttir Omslag och grafisk form: Fredrik Öster Tryck: Bulls Graphics, Halmstad 2011 isbn: 978-91-85697-37-3 www.reverb.nu info@reverb.nu
Nattskrift
Egentligen hade han lagt av med att skriva. Varje dag sa han till sig själv: nu börjar jag imorrn. Men alltid hände nånting som sköt upp det. Ständigt hittade han nånting som kunde befria honom från plikten. Men han hade alltid en anteckningsbok i a5-format på nattygsbordet, och även en penna, om han skulle få nåt infall innan han somnade. Det hände aldrig numera. Vanligtvis somnade han ifrån den bok han var i färd med att läsa, utan att nånting hamnade i anteckningsboken. ”Varför har du den där boken liggande här? Du skriver aldrig nånting i den”, sa hans fru en gång när hon höll på att städa upp i röran på deras nattygsbord. Han kunde inte förklara varför, men bad henne att ändå låta anteckningsboken ligga kvar på bordet. Sen hände sig en morgon när han vaknade att hans fru frågade: ”Vad var det du skrev i boken i natt?” ”Va?” sa han. ”Du satt på sängkanten och skrev ner nånting i anteckningsboken, väldigt snabbt och bestämt.” ”Tände jag lampan?” frågade han. ”Nej, det borde du veta själv att du inte gjorde. Jag begriper inte hur du kan skriva sådär i halvmörker!” 82
”Det begriper inte jag heller”, sa han. Sen sträckte han sig efter boken och bläddrade längst fram. Där fanns ett par sidor nedskrivna, ett utkast till en novell eller till och med inledningen på en roman. En ganska osammanhängande text, som likafullt intresserade honom. Handstilen var ojämn, men han kände ändå igen den. Det här hade han skrivit själv. Alltså hade han inte helt lagt av med att skriva, så som han trott. * Dagarna var sig lika; han kunde inte skriva utan tillbringa de dem på vilket annat sätt som helst, han kände sig som om han till hälften levde i en dröm, en dimmig och obehaglig dröm som aldrig verkade vilja ta slut. Men om nätterna skrev han; vid det här laget nästan varje natt. Frun hade slutat bli häpen över att han satt på sängkanten ifall hon vaknade. Hon kände till att man inte får väcka den som är sysselsatt under sömnen, så hon låg bara en stund och betraktade hans ryggtavla, hur han skrev med förunderlig självsäkerhet, med anteckningsboken på knäna. Hon bad aldrig att få läsa det han skrivit. Hon hade ju heller aldrig intresserat sig för det han skrev om dagarna. Nu uppskattade han det, för denna nattskrift ville han ha för sig själv. Det överraskade honom alltid lika mycket när han öppnade boken om morgnarna för att läsa nattens produktion, allt som kunde falla honom in medan han sov så djupt. Den dunkla början på inledningssidorna antog småningom formen av en roman. Berättelsen utvecklade sig på ett sätt som var olikt allt han skrivit i vaket tillstånd. Han kände 83
hur nyfikenheten svallade i honom under dagen, över vilken riktning romanen skulle ta under natten. Medan han var vaken hade han ingen aning. * Så gick ett par veckor, och anteckningsboken började bli full, han övervägde att köpa en till exakt likadan och fortsätta romanen i den; den automatiska skrift han ägnade sig åt med slutna ögon i skydd av natten. Han kom att tycka allt bättre om romanen, och även om skrivstilen ibland var ryckig och svår att läsa, lyckades han alltid avlocka den ett och annat efter en stunds möda om morgnarna. Det hade blivit en fast punkt, att ligga kvar i sängen, ta boken och läsa vad som skett i hans sovande tankar under natten. ”Hädanefter ska jag alltid skriva i sömnen”, mumlade han en morgon när han hade låtit blicken följa de slingrande raderna av ord. Dagarna fortsatte rinna genom hans händer likt knastertorr ökensand, medan nätterna var daggstänkta och frodiga oaser. * När han en dag vid tolvtiden gläntade på ögonen såg han att anteckningsboken inte längre låg på bordet. Han reste sig upp på armbågen och drog ut lådan i nattygsbordet. Den låg inte där, och hade inte hamnat under sängen heller. Han gick upp, och i vardagsrummet satt hans fru och läste i anteckningsboken. Hon var djupt försjunken, och lade inte märke till honom förrän han stod alldeles intill fåtöljen. Då lyfte hon blicken, 84
och i hennes ögon kunde han se att hon förstod honom bättre än förr. När hon till slut läste vad han skrev, var det ett innehåll som han skrivit utan att vara medveten om det. ”Fick inte jag läsa?” frågade hon med värme i rösten. Han svarade inte och tog boken ur hennes händer, dock inte utan mjukhet, och bar den med sig till köket. Där öppnade han sopskåpet och började slita ut sidorna ur anteckningsboken en efter en, knycklade samman dem och slängde i sophinken, och till slut även pärmarna. Hans fru hade ställt sig i dörröppningen till köket och iakttog tigande hans bestyr. Han tittade åt hennes håll, och de såg varann i ögonen utan att säga ett ord. Återigen förnam han att dagarna liknade en otäck dröm.