Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0418-9 © Olivier Truc 2012 Utgiven av Piratförlaget Franska originalets titel: Le Dernier Lapon Översatt av Maria Björkman Omslag: Henrik Koitzsch/Eric Thunfors Tryckt i Finland hos Bookwell, 2014
1693 Mellersta Lappmarken Asl ak snavade. Ett trötthetstecken. Vanligtvis var han alltid stadig på benen. Den gamle mannen släppte inte byltet. Han kurade ihop sig. Stöten dämpades av ljungtäcket. En lämmel flydde därifrån. Aslak reste sig igen. Han kastade en blick över axeln och bedömde avståndet till förföljarna. Hundskallen kom närmare. Han hade inte mycket tid kvar. Han sprang tyst vidare. Det insjunkna ansiktet med höga kindknotor gav honom ett mystiskt utseende. Ögonen lyste. Fötterna hittade återigen stigen av sig själva. Kroppen liksom klövs i två. Han log, andades fortare så att det snurrade i huvudet, sprang på lätta fötter, med vaksam blick och säkra steg. Han visste att han inte skulle ramla. Han visste också att han inte skulle överleva den här insmickrande natten. De hade följt honom i spåren för länge. Det måste få ett slut. Han sög in varenda detalj i omgivningen, platån som höjde sig, stenarnas vindlande konturer, den vackra branta stranden vid sjön som var formad som ett björnhuvud, de obevuxna rundade fjällen i fjärran, där hans blick urskilde halvsovande renar. En fors strömmade förbi. Han stannade, det var knappt att han flämtade. Här. Han hade bestämt platsen. Forsen som strömmade förbi och rann ut i sjön, renstigarna som löpte österut på fjället, där ljuset från solen som var på väg upp visade att hans sista dag började. Han förblev allvarlig, höll hårt i byltet. En liten ö höjde sig i en vik. Han gick mot den, skar kvistar av dvärgbjörken med kniven. Ön var täckt av ljung och busksnår. Hundskallen kom närmare. Han tog av sig om fötterna, kastade ut björkkvistarna i vattnet för att –5–
undvika att lämna spår i gyttjan. Han fortsatte så hela vägen ut till klippan, klättrade upp, lyfte på ljungen och stoppade ner byltet. Han vände och gick samma väg tillbaka, sedan började han springa igen. Han var inte rädd längre. Hundarna jagade honom fortfarande. Närmare nu. Männen skulle snart dyka upp bakom krönet av kullen. Aslak såg en sista gång stint på sjön, forsen, högslätten, ön. Solens blåviolettorange spel strimmade molnen. Han sprang, och ändå kände han att benen inte bar honom längre. Han blev snart upphunnen av hundarna, doggar som morrande omringade honom utan att röra honom. Han höll sig blickstilla. Det var över. Männen var framme nu, de andades häftigt och hade uppspärrade ögon. De svettades, såg elaka ut. Men ögonen var fulla av fruktan också. Koltarna hade fått revor, benholkarna var genomblöta och de stödde sig på käppar. De väntade. En av dem kom fram. Den gamle lappen såg på honom. Han visste. Han hade förstått. Han hade redan sett, förr i världen. Mannen undvek den gamle lappens blick, han ställde sig bakom honom. Gamlingen tappade andan när det våldsamma slaget spräckte kinden och krossade käken. Blodet sprutade med ens. Ett andra slag med käppen skulle komma. Lappen stod och vacklade, var som i chock fast han hade försökt förbereda kroppen. En magerlagd man dök upp. Den andre hejdade slaget och la ifrån sig käppen. Han stod kvar där bakom. Den magerlagde mannen var svartklädd. Han slängde en kall blick på Aslak och sedan på mannen med käppen, som tog ett par steg bakåt och flackade med blicken. – Visitera honom. Två män klev fram, glada över att tystnaden var bruten. De slet hårdhänt av honom rocken. – Hör du, din djävul till vilde, kämpa inte emot. Aslak var tyst. Han kämpade inte emot. Men männen var rädda. Smärtan spred sig i honom. Blodet rann. Männen ryckte och slet i honom, tvingade honom att dra ner renskinnsbyxorna, slet av honom benholkarna, mössan med fyra snibbar som en av dem var noga med att spotta på innan han slängde iväg den långt bort. Den andre tog hans kniv i renhorn och björk. – Var har du gömt den? –6–
Vinden blåste över tundran nu. Det gjorde honom gott. – Var, du djävulens väsen? skrek mannen i svart i sådan hotfull ton att till och med de som gjorde honom sällskap tog ett steg bakåt. Mannen i svart påbörjade en tyst bön. Vinden mojnade. De första myggen visade sig. Solen tog nu stöd mot fjället. Lappens huvud vaggade och värkte. Han kände knappt slaget när käppen slet bort halva tinningen. Smärtan väckte honom. En nästan outhärdlig smärta. Huvudet måste ha krossats. Solen stod högt. Han kände stanken runt sig. Män, kvinnor och barn lutade sig över honom. De var tandlösa, klädda i trasor och hade dolsk blick. De stank rädsla och okunnighet. Han låg på marken. Flugor hade tagit myggens plats. De hopades i hans gapande sår. Mannen i svart klev fram, den lilla folksamlingen drog sig undan. Pastor Noraeus ställde sig på post framför dem. – Var är den? Aslak kände sig febrig. Blodet trängde igenom den kletiga kolten och lukten gjorde honom yr. En kvinna spottade på honom. Barnen skrattade. Lappen tänkte på sin sjuke son, som han hade försökt rädda genom att åkalla de lapska gudarna. Prästen gav barnet som stod närmast en örfil. – Var har du gjort av den? skrek han. Barnen gömde sig bakom sin mor. En man i himmelsblå skjorta gick fram och viskade något i prästens öra. Denne rörde inte en min. Sedan nickade han. Mannen i blått sträckte ut handen mot lappen, och två andra män tog tag under armarna och lyfte upp honom. Lappen skrek till. Blicken var fylld av smärta. Männen släpade bort honom till det låga trähuset som användes till all verksamhet i byn. – Se på dessa syndiga avgudabilder, slängde den lutherska prästen ur sig. Känner du igen dem? Aslak hade svårt att andas. Huvudet kändes som om det skulle sprängas i bitar. Värmen steg. Flugorna vållade honom en outhärdlig klåda. Hans söndertrasade kind tycktes krylla av liv. Byborna trängde ihop sig i salen där det började bli kvävande varmt. –7–
– Svinet är redan fullt med mask, sa en av männen med en grimas av vämjelse. Han spottade på honom. Loskan kändes som ett knivhugg när den träffade Aslak. – Nog, vrålade prästen. Du ska dömas, lapp! skrek han och slog på det grova timmerbordet för att få tyst på pöbeln. Dessa människor äcklade honom. Han ville bara en sak, och det var att få åka tillbaka till Uppsala. – Tyst, ni andra! Visa respekt för er herre och för er kung. Hans mörka blick gick tillbaka till bilderna av de lapska gudarna och till återgivningen av Tor. – Lapp, har dessa avgudabilder fört något som helst gott med sig för din del? Aslak höll ögonen halvslutna. Framför sig såg han sin barndoms sjöar, fjällen som han hade sprungit på så många gånger, den täta tundravegetationen där han älskade att sjunka ner, dvärgbjörkarna som han hade lärt sig att snida. – Lapp! Aslak höll ögonen slutna. Han rörde sig lite lätt. – De har botat, viskade han i en dödsrossling. Bättre än din gud. Ett mummel fyllde salen. – Tystnad, vrålade prästen. Var har du ditt gömställe? gapade han. Var är det, säg det, om du inte vill brinna på bål, du fördömde! Tala, mänska, tänker du tala eller! – I elden, i elden! skrek en kvinna som höll en liten parvel mot ett vitt sladdrigt bröst. De andra kvinnorna tog över: – I elden, bränn honom. – Tystnad, tystnad! – Till bålet med lappen, till bålet. Helvetet vare med honom.
–8–
Prästen svettades, han ville få ett slut på detta. Stanken och att vistas så nära den svartmuskige djävulen med blodigt ansikte och de dumma och fula bönderna höll på att bli outhärdligt för honom. Gud satte honom på prov. Han skulle inte underlåta att påminna sin biskop i Uppsala om att han nitiskt hade tjänat Herren i denna outforskade Lappmark, fast ingen präst ville åka dit upp. Men nu räckte det. – Lapp, spydde han ur sig och höjde rösten och fingret för att påbjuda tystnad, du har levt ett liv fullt av synd och envisats med dina hedniska vidskepligheter. Tystnaden hade lägrat sig, men spänningen var tryckande. Prästen drog till sig en tjock illuminerad bibel. Fingret pekade på de anklagande orden. – Den som offrar åt andra gudar än åt Herren allena, han skall givas till spillo! skrek han plötsligt med en gravlik stämma som skrämde människorna. En tjock bondmora som var högröd i ansiktet drog en suck och svimmade, utslagen av värmen. Aslak rasade omkull på golvet. – Denne profet eller drömmakare ska dö, ty han har predikat avfall mot Jahve din Gud. Män och kvinnor föll på knä och mumlade böner, barnen rullade med sina skräckslagna ögon, vinden hade börjat blåsa utanför och förde med sig varm, kvalmig luft. Prästen hade tystnat. Ute skällde hundar. Sedan tystnade även de. Kvar fanns bara stanken i samlingssalen. – Domen har bekräftats av kungliga domstolen i Stockholm. Lapp, må gudomlig och kunglig rättvisa skipas. Två lortiga karlar grep tag i Aslak och bar brutalt ut honom. Bålet var redan rest, mellan sjöstranden och det tiotal trähus som utgjorde byn. Aslak bands stadigt fast vid stocken som man hade måst låta skicka efter från kusten, via älven, för inga träd som lämpade sig för denna sorts gudstjänst stod att finna i trakten. Prästen höll sig stoiskt på benen medan myggen sög hans blod. –9–
Byborna märkte inte att en ung pojke kom roende längre ner på sjön, hans båt var fullastad med hudar som skulle bytas mot andra varor. Han blev lamslagen när han såg scenen och förstod ögonblickligen vilken tragedi som utspelade sig. Han kände mannen på bålet. Han tillhörde en angränsande klan. En bonde hade just satt eld på bålet. Elden nådde snabbt grenarna. Aslak började kvida. Han försökte tvinga sig att öppna det oskadade ögonlocket. Han urskilde sjön framför sig, kullen. Han fick syn på den unge lappens kroppskontur som tycktes förstenad. Lågorna började slicka honom. – Han har räddat de andra, nu får han väl rädda sig själv! flinade en enögd karl som bara hade en hand. Prästen slog till honom. – Häda inte! vrålade han och slog honom igen. Mannen smet iväg och höll sig om huvudet med sin enda hand. – Lapp, lapp, du ska brinna i helvetet, skrek han när han gick sin väg. Förbannad, förbannad! Ett barn började gråta. Sedan skrek plötsligt lappen. När lågorna tog honom yrade, vrålade han, ett vrål som var omänskligt, som bet sig fast, ett skrik från en man som inte längre var människa. Skriket övergick i ett olidligt gurglande tills det tycktes hitta en frekvens bortom smärtan, som om hans röst bytte dimension. Ett slags oväntad harmoni frigjorde sig ur det, hemsökt av lidande, men kristallklart för den som kunde filtrera bort plågan. – Den förbannade, han besjunger sina gudar! hävde en skrämd bybo ur sig och höll sig om huvudet. Prästen rörde inte en min. Hans ögon sökte lappens blick, som om denne genom lågorna skulle avslöja var han hade gömt det som prästen kommit för att leta rätt på. Aslaks skrik paralyserade den unge lappojken i båten. Fängslad och skräckslagen kände han igen den lapska strupsången. Han var den enda här som kunde förstå orden i den. Den efterhängsna gutturala jojken förde honom bortom den här världen. Jojken blev allt hackigare, hastigare. Lappen som – 10 –
var dömd till helveteselden ville med sina sista krafter föra vidare det som han måste föra vidare. Sedan slocknade rösten. Tystnaden la sig. Den ungen lappen höll sig också tyst. Han hade gjort helt om och navigerade med huvudet fullt av den döende mannens rosslingar. Blodet hade fullkomligt frusit till is i hans ådror och någonting självklart blev uppenbart för honom. Han visste vad han måste göra. Och vad hans son måste göra efter honom. Och hans sonson.
– 11 –
1 Måndag 10 januari Pol arnatt
Kl. 9.30. Mellersta Sápmi. Det var den märkvärdigaste dagen på hela året, den som bar mänsklighetens alla förhoppningar. Imorgon skulle solen återfödas. I fyrtio dagar nu hade kvinnorna och männen från vidda varit berövade den källan till liv och överlevt genom att ödmjuka själen. Klemet, som var polis och rationell, ja, rationell eftersom han var polis, såg i detta det oantastliga tecknet på en arvsynd. Varför skulle människor annars påtvingas ett sådant lidande? Fyrtio dagar utan att lämna någon skugga efter sig, reducerade till marknivån, som krälande insekter. Och tänk om solen inte visade sig imorgon? Men Klemet var rationell. Eftersom han ju var polis. Solen skulle återfödas. Lokaltidningen Finnmark Dagblad hade i morgonupplagan till och med angett hur dags förbannelsen skulle hävas. Vad härligt att utvecklingen gick framåt. Hur hade hans förfäder lyckats uthärda när de inte kunde läsa i tidningen att solen skulle komma tillbaka då vintern led mot sitt slut? Kanske visste de inte vad förhoppningar var? Imorgon mellan klockan 11.14 och 11.41 skulle Klemet åter bli människa, med en skugga. Och dagen därpå skulle han få behålla sin skugga i ytterligare fyrtiotvå minuter. När solen väl skred till verket gick den fort fram. Fjällen skulle återfå sin relief och sin praktfullhet. Solen skulle smyga sig längst ner i dalarna och ge liv åt slumrande vyer och väcka de halvsterila högplatåernas blida sorgliga väldighet i det inre av Sápmi. – 13 –
För ögonblicket var solen bara en strimma av hopp som reflekterades på de orange och smutsrosa molnen som jagade över fjälltopparna med blåaktig snö. Precis som varje gång Klemet stod inför ett sådant skådespel tänkte han på sin morbror, Nils Ante, som var känd som en av traktens mest begåvade jojkare. Med sin efterhängsna övertonssång berättade hans poet till morbror om världens mirakel och mysterier. Nils Ante hade präglat hela Klemets barndom med sina förtrollande jojkar, magiska sagor som var minst lika bra som de böcker som de små norrmännen läste hemma hos sig. Klemet hade inte känt behov av böcker. Han hade haft morbror Nils Ante. Klemet däremot hade aldrig kunnat sjunga och hade bedömt att han var oduglig till att med ord beskriva naturen som omgav honom. – Klemet? Ibland när han var ute och patrullerade på den här enorma ökenlika högslätten, som kallades vidda, unnade han sig, som idag, en kort tillbakablickande paus. Men han sa inget, tillintetgjord av minnet av jojken och oförmögen till poesi som han var. – Klemet? Kan du vara snäll att ta en bild av mig? Med molnen i bakgrunden. Hans unga kollega räckte fram sin lilla kamera som hon hade plockat fram ur den marinblå overallen. – Tycker du att det är rätt tillfälle? – Det är inte värre än att stå och drömma, svarade hon och räckte fram kameran. Klemet muttrade. Hon skulle alltid ge svar på tal. Själv brukade han för det mesta komma på de bra svaren för sent. Han drog av sig vantarna. Lika bra att få det gjort så fort som möjligt. Himlen var klar och kylan än mer bitande. Det var bortåt tjugosju grader kallt. Nina tog av sig mössan i sälskinn och rävpäls och släppte ut det blonda håret. Hon satte sig grensle över snöskotern, och med ryggen åt de spräckliga – 14 –
molnen fyrade hon av sitt stora leende mot objektivet. Hon var inte vacker på ett sätt som tog andan ur en, men hon var behaglig och såg trevlig ut, med stora blåa uttrycksfulla ögon som avslöjade precis vad hon kände. Klemet tyckte att det var väldigt praktiskt. Polismannen tog fotot, men han såg till att det blev lite dåligt centrerat. Nina hade kommit till renpolisen tre månader tidigare, men det var första gången hon var ute och patrullerade. Först hade hon varit placerad på polisstationen i Kiruna, högkvarteret som var beläget på svenska sidan, och nu i Kautokeino, på norska sidan. Klemet hade blivit irriterad när hon hela tiden bad honom att ta foton och därför sett till att sätta en fingertopp på objektivet. När Nina sedan visade honom resultatet hade hon varje gång vänligt leende förklarat att man måste se upp så att man bara satte fingrarna på sidorna. Som om han var tio år. Han hade inte stått ut med tonfallet. Han hade låtit bli att få med ett finger. Han skulle komma på något annat. Det blåste upp lite grann. I den här kylan blev det lätt rena rama tortyren. Klemet slängde ett öga på snöskoterns gps. En ren reflex. Han kunde fjällen utan och innan. – Nu drar vi. Klemet satte sig grensle på snöskotern och kastade sig iväg, med Nina efter. Nedanför kullen följde han en bäck som inte syntes under isen och snön. Han hävde sig åt sidan för att undvika björkkvistarna och vände sig för sakens skull om och försäkrade sig om att Nina hängde med. Men han måste faktiskt erkänna att hon redan behärskade skotern nästan perfekt. De körde på i en och en halv timme och lät toppar och dalar följa på varandra. När de närmade sig toppen på Ragesvarri blev det brantare. Klemet rätade upp sig på skotern och accelererade, fortfarande med Nina efter. Två minuter senare blev det tyst. Klemet tog av sig hjälmen som han hade utanpå pälsmössan och plockade fram sin kikare. Han stod på skoterns fotsteg med ena knät på sadeln och studerade länge och väl omgivningarna och granskade fjällkammarna och sökte fläckar som rörde sig på snön. Sedan tog han fram en termos och frågade – 15 –
Nina om hon ville ha kaffe. Hon gick mot Klemets skoter och sjönk ända upp till låren i pudersnön. Hon kämpade sig hela vägen fram till honom. Klemets ögon glittrade okynnigt, men han höll tillbaka leendet. Där fick du för fotona, tänkte han. – Det ser väl ganska lugnt ut, va? konstaterade hon mellan två kaffeklunkar. – Ja, det ser så ut. Johan Henrik sa att hans hjord började skingras. Hans renar har redan ont om mat. Och om de tar sig över älven kommer den där envisa åsnan Aslak att bli förbannad igen, jag känner den karln. – Aslak? Han som bor i en kåta? Tror du att deras hjordar kommer att blandas? – Enligt min mening har de redan gjort det. Klemets telefon ringde. Polisen tog god tid på sig för att kila in den under öronlappen på pälsmössan. – Renpolisen, Klemet Nango, svarade han. Han lyssnade länge och höll hela tiden koppen med båda händerna, och grymtade ibland till mellan kaffeklunkarna för att visa att han var kvar. – Ja, vi är där om några timmar. Eller kanske imorgon. Och du har verkligen inte sett minsta spår efter honom? Klemet tog en ny klunk medan han lyssnade, och sedan la han på. – Jaha, när det kom till kritan blev det Mattis renar som stack först nu igen. Det var Johan Henrik. Han sa att han har sett ett trettiotal av Mattis renar som har tagit sig över älven och är hos honom. Vi drar dit.
– 16 –
2
Kl. 5.30. Kautokeino. Museets entré var helt sönderslagen. Snön stormade in genom den vidöppna dubbeldörren. Det krossade glaset blandades med snöflingor som redan hade hårdnat i den iskalla vinden. Strålkastarljuset från en snöskoter som tvärt stannade till utanför byggnaden lyste upp scenen. Overallen var otymplig och föraren hastade klumpigt iväg mot entrén. Han gned frenetiskt kinderna och försökte tränga bort föraningen som han hade. Han och hans fru hade hamnat på den här okända platsen i det norska polarområdet på den förturistiska tiden. Paret fascinerades av samerna och var talangfulla silversmeder, och i Kautokeino hade de funnit den plats där deras båda brinnande intressen kunde få blomstra. Under årens lopp hade han och frun tålmodigt byggt upp ett av traktens mest häpnadsväckande ställen. Högt över dalen låg nu ett tiotal asymmetriska byggnader tätt ihop. Helmut häktade av en ficklampa i entrén och påbörjade sin smärtsamma inspektion. Hans ”förbjudna stad”, som vissa hade döpt den till, hade väckt anstöt hos några esteter som månade om det typiskt lapska och gjort de samiska konstnärerna misstrogna. Helmut hade sett till att lära sig de samiska silversmidesteknikerna så att han blev en av regionens främsta specialister. Genom att erbjuda en utställningslokal med ambitioner återskapade han forna dagars glans åt konstformen som hade skingrats av – 17 –
samernas nomadliv. Helmut förstod att matchen var vunnen dagen då Isak Mattis Sara, ledaren för Vuorje-Siida som var en mäktig sameklan väster om Karasjok, kom med sin barndoms björkvagga så att den kunde ställas ut i byggnaden som var ägnad åt samernas levnadssätt. Han hade nu en av norra Europas finaste samlingar. Helmut gick genom nästa sal, som var enorm och innehöll samlingar från Centralasien. Silversmyckena och lerkärlen var kvar. Allt verkade orört. Han hörde plötsligt avlägsna fotsteg som gick på det krossade glaset. Ljud som måste komma från entrén. Han stannade och lyssnade. Ett svagt eko hördes genom museisalarna. Han höll andan och spetsade öronen. Rent instinktivt greppade Helmut en afghansk dolk som hängde på väggen och släckte ficklampan. – Helmut! Någon ropade på honom. Han drog en lättnadens suck. – Här. I afghanska utställningen! ropade han i sin tur. Han hängde tillbaka dolken. Efter några sekunder kom en väl påbyltad person klumpigt gående. På overallens påtagliga rondör kände han genast igen journalisten. – Johan, herregud, vad gör du här? – Berit ringde mig. Hon såg en skoter åka härifrån för en halvtimme sedan ungefär. Helmut fortsatte bekymrat framåt. Allt verkade vara kvar. Kunde en ung fyllskalle ha slagit sönder entrédörren? Det intrycket förstärktes när han till slut kom in i det sista rummet, ”vita salen”, där det fanns mängder av samiska konstskatter, det allra finaste silversmide i utsökt ciselerat glänsande silver. Helmut fick i samma stund syn på dörren till magasinet. Den stod öppen, handtaget var bortslitet. Någon hade inte låtit sig hindras av den. Magen knöt sig igen. Ett hårt ljus lyste strax upp det stora rummet. Där fanns främst lådor som var numrerade och uppställda på vägghyllor. Mitt i rummet stod det några gamla furubord. Allt var orört. Bra, bra. Hans blick sökte sig på nytt till den – 18 –
första hyllan. Två lådor innehöll kameler skulpterade i horn och tillverkade i en ateljé i Kandahar. Bra. Men hyllan under var tom. Smärtan i magen blev hemsk. Hyllan borde inte ha varit tom! Lådan var borta. När journalisten såg tyskens ansikte begrep han. – Vad är det som saknas? Helmut stod och gapade och blicken var bestört. – Helmut, vad är det som saknas? Föreståndaren för centret såg på journalisten, stängde munnen och svalde. – Trumman, lyckades han få fram. – Åh fan!
– 19 –
3
Kl. 11.30. Mellersta Sápmi. Nina satt framåtlutad på skotern och drog gasen i botten. Dvärgbjörkskvistar piskade henne i ansiktet. Den kraftfulla maskinen tog sig lätt uppför den branta sluttningen. Det tjocka snötäcket minskade nivåskillnaderna och gjorde det lättare att ta sig fram. Bara några sekunder efter Klemet kom hon fram till gumpin som låg halvvägs uppe på en mjuk kulle i en liten dal. Hon blev fortfarande lika förvånad över att renskötarna kunde bo så här i otrygga futtar flera veckor i sträck mitt i vintern när det kunde vara trettiofem grader kallt ute, fyrtio ibland, isolerade från allt och alla och miltals från närmaste by. Vinden hade friskat i och inget tycktes kunna dämpa den på de kala ökenlika fjällen, även om gumpin låg lite skyddad nedanför toppen. Hon tog av hjälmen, rättade till pälsmössan och granskade gumpin. En blandning av husvagn och byggbarack, fast mindre. Det kom rök ur en skorsten i järnbleck. Gumpin var vit och stod på stora medar som gjorde att den gick att ta på släp. Sidorna var förstärkta med metallplåtar. Det var fult, men estetik var inget man brydde sig om ute på tundran. Nina tittade på röran som rådde utanför gumpin. Renägarens skoter, en enkel arbetsbänk där veden höggs med en yxa som satt i en av stockarna, dunkar i plåt och i plast, två metallådor som stod på en skotersläde, plastöverdragna repstumpar lite överallt, och till och med ett renskinn och ett renhuvud låg slängt utanför gumpin. Blod fläckade snön. Inälvorna låg utspridda bland sopsäckar som var sönderslitna, antagligen av en räv. Nina gick in – 20 –
genom den trånga dörren efter Klemet, som hade stigit på utan att knacka. Mattis satte sig långsamt upp och gnuggade sig om kinderna. – Bores, hälsade Klemet. Ute på sjön, medan täckningen fortfarande var bra, hade Klemet som vanligt passat på att ringa, och Mattis hade fått veta att han var på väg. Nina gick fram och lutade sig ner mot Mattis. – Hej. Nina Nansen. Jag har precis börjat vid renpolisen, patrull P9 med Klemet. Mattis sträckte fram sin flottiga hand som Nina skakade med ett leende. Den unga kvinnliga polisen tittade sig omkring i oordningen och lorten som gjorde intryck på henne. Inredningen var spartansk. På långsidan till vänster satt det några hyllor som var överlastade med dunkar fyllda med färgade vätskor, konservburkar och redskap som hängde på spikar, läderremmar och traditionella knivar. Vid närmare eftertanke, funderade Nina, var det ganska välordnat på hyllorna. De sakerna måste vara viktiga för renägaren. Och sedan en våningssäng. Till höger en kamin och en kökssoffa. Mellan sängen och soffan ett långt, smalt bord. Den övre liggplatsen var belamrad med plastsäckar och ur dem stack det fram kläder och matpaket. Rep, filtar, en skoteroverall, en tjock renskinnspäls, flera par handskar, en pälsmössa, en enda tilltrasslad smutsig röra. Mattis låg på den nedre sängplatsen, halvt nedkrupen i en stor sovsäck och med renfällar under sig. Sovsäcken var täckt av flera sönderrivna filtar med mat- och fettfläckar. En stor kastrull stod på låg värme på den lilla kaminen. Nedanför stod en annan gryta fylld med snö som höll på att smälta. På ett snöre som var uppspänt tvärs över gumpin hängde två benholkar i renskinn och flera par strumpor som verkade lindrigt rena på tork, liksom två bitar avhårat renskinn. Två par tjocka vinterskor stack fram under hyllan. Nina svepte med blicken över den enkla gumpin och gjorde stora ögon. Hon hade gärna velat ta foton, men vågade inte. Det var smutsigt, frånstötande. Och fascinerande. Hon insåg att hon just hade trätt in i en okänd – 21 –
värld. Det här var mer än hon begrep. Hur kunde man leva så här i Norge? I hennes eget hemland? Det påminde henne om ett tevereportage som hon hade sett om ett romskt läger i Rumänien. Det var bara de halvnakna barnen som saknades. Samtidigt kände sig Nina besvärad. Hon visste inte riktigt varför. Klemet verkade inte besvärad. Men han var härifrån trakten. Han visste. Det här var alltså också en sida av hennes fosterland. Klemet hade förklarat för henne att Mattis inte bodde här permanent. Men ändå! Skulle det här vara Norge? I Ninas hemby i södra Norge hade fiskarna bodar som var ungefär så här stora, precis nere vid vattnet. Där la de upp båten och näten. Nina gick dit och gömde sig ibland när hon var barn och ville titta på de stora fiskebåtarna som la till i byn och som hennes mamma förbjöd henne att gå i närheten av. Männen för med sig synd, sa hennes mamma. Hennes mamma såg synd överallt. Men i fiskebodarna rådde inte någon sådan misär. Inte här i gumpin heller, förresten, tänkte Nina ganska omgående. Den här gumpin andades ångest. Hennes mamma skulle ha kunnat ta hand om den här stackars själen. Hon visste alltid vilket beslut som skulle fattas, kunde alltid skilja på gott och ont. Nina undrade om Klemet fick samma funderingar, eller om hennes kollega hade sett för mycket redan. Eller om han tyckte att sådana levnadsvillkor var helt i sin ordning här. Mattis tittade på dem med osäker min. Han flackade med blicken. – Usch, du skrämde mig i telefon nyss, fick renägaren ur sig till Klemet, som kom och satte sig på den stoppade bänken mittemot honom. När du ringde sa du ”polis”. Jag blev så himla skraj. Du kunde ju ha sagt renpolisen. Klemet skrattade och plockade fram koppar ur ryggsäcken. – Det är ju sant, fortsatte Mattis. När polisen ringer vet man aldrig vad för elände man ska åka på. Men med renpolisen vet man åtminstone att det aldrig är något riktigt allvarligt. Eller hur, Klemet? Klemet verkade nöjd med sitt lilla spratt. Han drog fram en plastflaska med en klar vätska i. – Ha, ha, utbrast Mattis. Mig lurar du minsann inte! – 22 –
– Nej, det är vatten den här gången, försäkrade Klemet. Mattis hade slappnat av. Han började gnola och slog ut med armarna mot Nina, en jojk som var efterhängsen, stötig, ibland guttural, och som Nina inte begrep någonting av. Det var säkert en välkomstjojk. Klemet lyssnade och log. Nina gick och satte sig längst ut på bänken, som också den var full av fläckar. – Innan du sätter dig kan du ta och hämta hit grytan som står på bordet, sa Mattis åt henne. Nina tittade på honom med mörk blick. Klemet visade inte minsta tecken på att vilja resa sig. – Men självklart, sa hon med ett leende. Du ser så trött ut. Det var fint det som du sjöng. Nina såg att han uppenbarligen var berusad. Hon tyckte inte om att se folk i det tillståndet. Det gjorde henne obehaglig till mods. Hon tog av sig pälsmössan och letade efter ett någorlunda rent ställe där hon kunde lägga den, sedan reste hon sig nådigt upp, lyfte grytan och ställde ner den på bordet. Omedelbart körde Mattis ner gaffeln och drog upp en köttbit och började tugga på den med buljongen rinnande ner på sovsäcken som han knappt hade krånglat sig ur. – Jag hade ju en morbror som var jojkare, sa Klemet. – Just ja, det stämmer att din morbror Nils Ante var en duktig jojkare. – Han kunde improvisera en jojk bara så där, mitt framför ögonen på en, för att berätta om en plats, en person eller något som han just hade sett och som hade berört honom. Till och med när han pratade hade han en lite släpig röst. Jag såg hur hans ögon började glittra när han skulle till att jojka. – Och vad gör din morbror nu då? – Han är gammal. Han jojkar inte längre. Klemet körde i sin tur ner en kniv och fiskade upp en köttbit som han la i sin kåsa. Nina lät honom hållas. Han var van att förhandla med renägarna. Man måste alltid ta god tid på sig med dem, hade Klemet sagt. Hon undrade om Mattis verkligen fick slakta en ren så där. – 23 –
Klemet böjde sig redan ner över grytan igen och hade av allt att döma inte särskilt bråttom att få igång samtalet. Han fick syn på ett skenben. – Får jag? frågade han Mattis. Den andre gjorde en rörelse med hakan och plockade samtidigt fram ett paket tobak. Mobiltelefonen ringde just som Klemet gjorde sig redo att krossa renskenbenet med handtaget på kniven. – Satan! muttrade han. Han såg ett ögonblick på det tunna benet, som om han förväntade sig ett svar. Där hängde bara några köttbitar kokta i saltat vatten och dinglade. Med butter min vände han sig mot Mattis. Samen höll just på att rulla klart sin cigarett. Buljong blänkte på hakan. En liten köttslamsa hade fastnat i skägget. Klemet grimaserade till där han satt med benet och kniven kvar i handen. Mellan ringsignalerna hördes bara den sanslösa vinden från Sibirien som hade paralyserat Finnmark i två dygn nu. Som om de trettio minusgraderna inte var nog. Mattis passade på att dra fram en trelitersdunk som stod under sängen. Han lyfte upp den på bordet och fyllde koppen. Telefonen ringde fortfarande. Till och med mitt ute på vidda kunde det ibland finnas täckning nog för att nå dem. Telefonen slutade plötsligt ringa. Klemet tittade på skärmen. Han sa inget. Nina såg enträget på honom. Hennes arbetskamrat räckte till slut över telefonen. Nina läste namnet. – Jag ringer upp sedan, nöjde sig Klemet med att säga. Tydligen blev renägarna väldigt snart skärrade och otåliga när hjordarna blandades. Mattis sköt fram dunken mot Klemet. – Nej tack. Han tittade på Nina, som skakade på huvudet och tackade med ett leende. Mattis svepte halva koppen och knep ihop ögonen med en grimas. Klemet tog och krossade skenbenet rakt av. Han räckte det till Nina. Det – 24 –
fanns inte skuggan av ett leende kvar i den unga kvinnans ansikte. Hon hade gjort det bekvämt för sig där hon halvlåg på bänken med overallen rejält uppknäppt. Det var nästan drägligt varmt i gumpin. – Vill du ha? – Nej, svarade hon kyligt. Hon kände på sig att hon till slut ändå inte skulle slippa undan Klemets favoritskämt. Han förde långsamt benet till munnen och sörplade ljudligt i sig en munfull märg, och släppte henne inte med blicken. Han torkade av sig med baksidan av ärmen. Han blinkade åt Mattis och vände sig mot Nina med glittrande ögon. – Vet du att det här är samens Viagra? Med osäker blick iakttog Mattis växelvis de båda poliserna tills Klemet brast ut i skratt. Nina tittade på honom. Ja, tänkte hon, hon hade redan hört det ur hans mun åtminstone två gånger under de fyra dagar som de hade patrullerat tillsammans. Nu skrattade Mattis också och visade upp en tandlös mun, det var ett vansinnesskratt som förvånade Nina. Han tog i sin tur märgbenet och sög lystet i sig. – Just det, samens Viagra! Han skrattade hejdlöst nu, med vidöppen mun och tandstumparna fullt synliga. Köttbitar kom flygande ur munnen på honom. Nina frågade sig vad hon gjorde där, men lät det inte märkas på henne. Hon visste att Klemet skojade lite grann med henne och hoppades att han skulle veta var gränsen gick. Hon kände sig fortfarande för ny i renägarvärlden för att säga vad hon tyckte och tänkte till Mattis. Nu räckte renägaren fram det droppande benet till Nina, med dreglet rinnande i mungipan. – Här, här, samens Viagra! Och så exploderade han av skratt igen och slängde en snabb blick på Klemet. Sedan kastade han sig in i en ny jojk och underströk de starkaste par– 25 –
tierna med handen, och blicken släppte inte Nina fast han inte riktigt verkade se henne. Klemet tycktes road av situationen. Han torkade sig i ögonvrårna och såg leende på Mattis. Nina satt kvar ytterst på bänken och hade dragit upp knäna under hakan och lagt armarna om benen. Inte det lättaste när hon var iklädd overall. Det var så hon brukade sitta när hon var tjurig. Hon surade, men gav diplomatiskt renägaren ett artigt leende som nej tack. Uppenbarligen var det inte ofta de såg en kvinna här uppe. – Jodå, jag känner mig i fin form, envisades Klemet och gav Nina ett retsamt ögonkast. Och Mattis fick ett nytt skrattanfall och slog sig på knäna. – Det är för att hon är vacker, va, hickade renägaren. Klemet reste sig plötsligt och hällde upp en slev buljong. När Mattis fick se att han var allvarlig igen slutade han tvärt att skratta. Nina avstod från renbuljongen och hade sträckt på sig för att hälla upp en kopp kaffe. Mattis sneglade på henne och granskade sedan närgånget den unga kvinnan vars mörkblå tröja följde bröstens form. Därefter gav han Klemet ett snabbt ögonkast och sänkte blicken. Nina kände sig illa till mods. Den där renägaren, som verkade så slipprig av sig, äcklade henne, fast hon visste att hon snarare borde tycka synd om honom. – Jaha, Mattis, dina renar har gått över till andra sidan älven. Vet du att de är hos Johan Henrik? Han har ringt oss. Mattis blev överrumplad av Klemets hastiga förändring. Han såg ängsligt på honom, sedan på Nina och blicken gick från ansiktet till brösten. – Jaså? sa han med oskyldig min. Han gned sig i nacken och såg förstulet på Klemet. Telefonen ringde igen. Klemet tog upp den men tittade hela tiden på Mattis. Kontakten bröts snabbare nu. Den här gången visade skärmen att det var polisstationen i Kautokeino. De fick vänta. – Nå? fortsatte Klemet. – 26 –
Nina iakttog renägaren. Han hade höga kindknotor och flyende haka, väderbitet ansikte, ganska kraftig skäggväxt för att vara same. När han skulle prata gav han intryck av att börja med en grimas, med kisande ögon och underläppen som la sig på överläppen innan han spärrade upp ögonen och munnen. Trots att Nina kände obehag inför mannen var hon ganska fascinerad. Aldrig förr hade hon träffat på en sådan figur. I hennes lilla hemby i södra Norge, vid en fjord tvåhundra mil därifrån, såg man inte människor som han. Det fanns bara inte! – Tja, jag vet inte. Klemet öppnade väskan och plockade fram en serie av generalstabskartan i skala 1:50 000. Han sköt undan grytan och bönkonservburkar som var fyllda med fimpar. Mattis passade då på att tömma resten av koppen och grimaserade till på nytt, sedan fyllde han den till brädden igen. – Titta, här är vi. Det där är älven, där är sjön varifrån du går norrut på betesvandringen. Just nu har Johan Henrik sina renar här och här, i skogen. – Jaså? sa Mattis med en gäspning. – Och dina har tagit sig över älven. – Älven … Han skrattade, hickade till, blev allvarlig igen. – Jo, men det är ju det att mina renar inte kan läsa sig till var gränserna går, vet du. – Mattis, du vet precis vad jag menar. Dina renar ska inte vara på den sidan älven. Du vet ju att det blir ett helvete i vår igen när du och Johan Henrik ska skilja renarna. Ni kommer att bråka, som vanligt. Du vet ju vilket enormt arbete det är med renskiljningen. – Och att passa hjorden alldeles ensam mitt i vintern ute på tundran, är inte det arbete då kanske? – Hur långt sträcker sig ditt vinterbete? frågade Nina. Den unga kvinnliga polisen hade än så länge bara en teoretisk bild av renskötsel som hon snabbt skaffade sig under utbildningen i Kiruna. Som liten vallade hon ofta de får som hennes mamma födde upp. Egentligen mest för nöjes – 27 –
skull, för fåren skötte sig själva längst inne i fjorden. I hennes hemtrakt var det inget yrke att valla djur, på sin höjd ett tidsfördriv. Att man måste tillbringa nätterna mitt ute i smällkalla stormbyar för att vakta renar var obegripligt för henne. Hon behövde hålla sig till konkreta mätbara fakta för att förstå. Mattis gäspade igen, gnuggade sig i ögonen, tog en klunk brännvin. Han låtsades inte om Ninas fråga. – Och varför gnäller Johan Henrik så där, sa han och tittade på Klemet. Det är bara för honom att driva sina renar mot kullen. Han har ju folk, han. – Mattis, sa Nina, jag frågade dig hur långt din betesmark sträcker sig? Den unga kvinnan hade talat väldigt lugnt och sansat. Hon kunde inte föreställa sig att Mattis faktiskt låtsades att han inte hörde hennes fråga. – Ja, han har folk, svarade Klemet. Men du är ändå på hans mark. Det är så det är. Du är ansvarig för din hjord. – Än sen då, det är inte jag som har dragit gränserna. Det är de där jäkla tjänstemännen på Reindriftsforvaltningen med sina fina färgpennor och sina spikraka linjaler, på sina varma sköna kontor. Han drack en klunk, utan att ändra en min den här gången. Han var irriterad. – Och själv har jag varit ute och vaktat hjorden nästan hela natten. Tror du att det är roligt? – Mattis, kan du vara snäll och visa var gränserna för din betesmark går? Nina lät fortfarande mjuk på rösten. – Har du ingen som hjälper dig? fortsatte Klemet. – Hjälper mig? Vem då? – Aslak hjälper dig ibland. – Ja, men inte den här gången. Vintern har varit dålig för alla. Han surar väl än. Och dessutom har inte renarna tillräckligt att äta. De lyckas inte krossa isen och få tag på laven. Och dessutom har jag fått nog. Och jag har inte pengar till att köpa pellets åt dem. Så då går mina renar dit där det finns något att äta. De nöjer sig med mossan på trädstammarna i skogen. Vad kan jag göra åt det? Han drack en bräddfull kopp. – Men jag ska strax kolla upp det. – 28 –
Han tömde koppen. Gäspade länge och väl. – Och lilla fröken, vill hon att jag spår henne? – Lilla fröken hade velat att du visade henne gränserna för din betesmark. – Klemet får berätta för dig. Du vill inte bli spådd alltså? Nehej, då ska jag sova. Och så vände han sig helt enkelt om i sovsäcken. Klemet himlade med ögonen och gjorde tecken åt Nina att de skulle åka. När de väl var ute gick Klemet och tog en titt på Mattis skoter, kände på motorn och stod ett ögonblick och granskade åket. – Klemet, varför svarade inte Mattis mig? – Äh, du vet det är lite machomiljö här. De är inte vana att se kvinnor ute på tundran mitt i vintern, och än mindre i uniform. De vet inte riktigt hur de ska hantera det. – Mmhh. Men det gör väl du förstås? – Vad menar du med det? – Ingenting, ingenting. Jaha, och gränserna för betesmarken då? Din gode vän sa att du skulle visa mig. Det började snöa igen, fast det var så kallt. Klemet vecklade ut kartan över sadeln på sin skoter och visade Nina betesmarken. – Men om det är en skog som han behöver just nu skulle han ju kunna ta hjorden åt nordväst, där finns det en mycket större skog och det är mitt i hans område, långt från Johan Henrik. – Ja, kanske. Kanske har de redan varit där. Och kanske är större delen av hjorden kvar där. Vi kan åka och kasta ett öga om du vill, sa Klemet. Och så åker vi förbi Johan Henrik efteråt. De satte sig på skotrarna igen. Några minuter senare stannade Klemet mitt ute på sjön. Där visste han att telefonen hade täckning igen. Det första meddelandet var från Johan Henrik. Han lät uppretad. Det andra meddelandet, från polisstationen i Kautokeino, var än hårdare i tonen. Patrull P9 skulle komma till stationen omedelbart. Johan Henrik fick lov att vänta ännu ett tag.
– 29 –