9789188171092

SOFIE SARENBRANT DBOOK MARK

Av Sofie Sarenbrant har tidigare utgivits på andra förlag: Vecka 36 I stället för dig Vila i frid Andra andningen Visning pågår Avdelning 73

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se tiggaren Copyright © Sofie Sarenbrant 2016 Bookmark Förlag, Stockholm 2016 Omslag: Hummingbirds Omslagsbild: Svante Sjöstedt Tryckt och inbunden av: ScandBook AB, Falun 2016 isbn: 978-91-88171-09-2

Ett krasande ljud väcker Soraya mitt i natten. Det lät som om en torr gren gick av. Hon huttrar där hon ligger i det fuktiga gräset och drar sin röda sjal om sig, den fina gåvan från mormor. Det är kallt för att vara juni, och huden knottrar sig. Så snart hon rör sig ilar det i den infekterade tanden, och hon försöker hålla huvudet stilla.

Hon ska just somna om när främmande röster viskar någonting på svenska, ett språk som hon inte förstår.

Razvans snarkningar hörs inte längre, bara de lågmälda rösterna.

Har han gått upp för att kissa?

En duns får henne att haja till. Vad är det som händer, och var är Razvan?

Hon reser sig upp och smyger fram till hans sovplats i den lummiga parken mitt i centrala Stockholm.

Tomt. Gräset är tillplattat där han brukar ligga, och hon ser spår från grova kängor. Razvans väska ligger slängd på marken. Känslan av att något inte är som det ska förstärks.

Någon har trampat på pappmuggen han brukar använda när han tigger på dagarna för att samla ihop pengar till sin sjuka dotter hemma i Rumänien.

Hon sväljer och ser sig omkring. Mellan två stora ekar lite längre bort står två män med ryggen mot henne. Den ene håller fast Razvan, vars huvud hänger i en omöjlig vinkel.

7

Marken under hennes fötter börjar gunga. Paniken griper tag i henne när hon ser Razvans lealösa kropp, och hon inser att de måste ha dödat honom. Razvan, som alltid har ställt upp för henne. Men det är för sent att försöka rädda honom. Hon måste härifrån om hon inte ska bli upptäckt och själv få nacken knäckt. När hon vänder sig om för att söka efter bästa möjliga flyktväg hamnar hon öga mot öga med en tredje man.

Han stirrar förfärat på henne. ”Helvete”, säger han och börjar röra sig mot henne. ”Hallå!”

Det är ingen tvekan om att han hör ihop med de andra två. Hon måste fly för sitt liv. Den röda sjalen fladdrar i vinden när hon springer för allt vad hon är värd. Gruset sprätter om hennes fötter och hon söker med blicken efter någon som kan hjälpa henne. Inte en enda människa syns till. Hon närmar sig Humlegårdens parklek, och tar sats för att hoppa över det gröna staketet som omgärdar lekplatsen.

Sjalen fastnar och hon rycker loss den innan hon kan fortsätta springa, rakt över en sandlåda. Hon har fortfarande ett försprång, men med tanke på att mannen såg ut som en jätte borde han snabbt vara ifatt henne. Bara en tanke kretsar i hennes huvud nu, och det är att hon måste öka farten om hon vill överleva. Hon får inte göra misstaget att se sig om och förlora värdefulla sekunder. ”Stanna”, befaller mannen bakom henne.

Rösten låter närmare än hon hade hoppats på.

Hon korsar lekparken och hoppar över staketet. Den här gången fastnar ingenting, men hon hamnar i ett snår med buskar och får fäkta sig fram innan ett lågt järnstaket dyker upp. Hon tar sig över och flyger fram över asfalten.

Bakom sig hör hon mannen vråla till och hon kan bara 8

hoppas att det innebär att han fastnade eller snubblade.

Han kanske inte såg det sista staketet innan det var för sent.

Hon skyndar sig över en stor väg med ett promenadstråk mitt i, utan att se sig för. En taxichaufför tvingas tvärbromsa och lägger sig på tutan.

Mannens flåsande andetag hörs inte längre bakom henne. Ändå springer hon vidare utan att våga stanna upp. Efter att ha irrat omkring på Stockholms gator når hon fram till en ny park och tar skydd bakom ett träd. Med dunkande hjärta vänder hon sig om.

Ingen där.

Hon sjunker ner på marken och gråter. Razvan är död.

Och hon är den enda som vet vad som hände.

9

Fredag 5 juni

1 Blicken vandrar långsamt från de omsorgsfullt utplacerade blomsterkransarna mot det inramade porträttet.

Lågan från stearinljusen i de höga gjutjärnsljusstakarna på golvet fladdrar till och han möter sin dotters intensiva blick. Även om det tar emot ser han rakt in i de grönbruna mandelformade ögonen.

Så vacker, så levande.

En hand på axeln avbryter hans tankar. ”Evert, vi måste börja nu. Är du okej?”

Marianne ser vädjande på honom och han nickar kort, men finner inga lämpliga ord, eftersom han är allt annat än okej. Hur skulle någonting kunna vara ens i närheten av acceptabelt när de står i den över hundra år gamla tegelkyrkan för att ta avsked av sin yngsta dotter Emma? Han vill gå fram och öppna den vackert utsmyckade kyrkporten och meddela vänner och bekanta att de kan gå hem igen, att allting är ett missförstånd. Istället ser han hur dörrarna ögonblicket senare slås upp och människor med stela och bleka ansikten väller in, som en illavarslande våg som inte går att hejda. De flesta nickar medlidsamt mot honom, några tar i hand och beklagar sorgen, andra hälsar viskande med frånvarande blickar.

Så många människor. Evert Sköld känner knappt igen hälften.

Regionpolismästare Gunnar Olausson kommer fram 13

tiggaren och skakar hand och hans fru Agneta hälsar dämpat utan kroppskontakt. Sedan går de tack och lov och sätter sig innan Evert måste säga något. Han får syn på Josefin som närmar sig med Ines i famnen. I hennes släptåg kommer Sofia, Anton och Julia, på tok för små för en minnesstund.

Deras älskade mosters. ”Morfar”, säger Julia och kramar om honom.

Josefin skakar på huvudet. ”Vi höll på att komma för sent. Det är inte klokt. Ingenting gick vår väg idag.”

Andreas tittar fram bakom dem likt en fåraherde som vakar över sin flock, och visar familjen var de ska sitta i bänkraden längst fram. Två civilklädda poliser slår sig ner intill dem, och Evert nickar kort mot dem. Ines vill inte lämna Josefins famn utan håller sig krampaktigt kvar, rädd för allas blickar. Eller också förstår hon mer än man kan tro, fast hon är så liten. Det knyter sig i bröstet när Evert ser den lilla flickan. Hon var bara fyra veckor gammal när hennes mamma hamnade i koma efter en ridolycka i Judarskogen. Samma morgon hade Emma ringt och berättat att hon var på väg till stallet för att rida för första gången sedan förlossningen. Hon lät glad. Om han bara hade vetat då att han inte skulle prata med henne på fem månader. Hästen gick omkull och det slutade med ambulansfärd i ilfart till sjukhuset. Månaderna gick och läkarna vågade inte lova någonting. Marianne, Evert, Josefin och Emmas sambo Kristoffer hade avlöst varandra på intensivvårdsavdelningen och börjat vänja sig vid tanken på att Emma aldrig mer skulle öppna ögonen. Förr eller senare skulle de behöva ta beslutet att stänga av respiratorn.

Sedan hände något som de bara hade vågat drömma om.

Emma återfick medvetandet.

Men glädjen blev kortvarig.

14

fredag 5 juni En vecka senare blev Kristoffer ihjälslagen med en ölflaska i hans och Emmas lägenhet, och Ines försvann.

Tack och lov kom den lilla flickan snabbt tillrätta. Evert ryser när han tänker på att Kristoffer hade låtit sin före detta flickvän Hillevi Nilsson vara barnvakt, och att hon gick så långt att hon tog Ines. Strax därefter attackerade hon Emma på sjukhuset och greps på bar gärning innan hon rymde på vägen till häktet. Nu är både Kristoffer och Emma borta, och Ines bor hos Josefin.

Den enda trösten är att Ines knappt känner till något annat. Hon kan inte ha några minnen av Emma, bara fragmentariska bilder av en människa i en sjukhussäng, tänker Evert när han går och sätter sig, sist av alla. Den utslitna höften protesterar och byxorna stramar när han tar plats bredvid sin fru. Det är för varmt för så här mycket kläder, men han vill vara propert klädd den här speciella försommardagen.

Solen skiner in genom fönsterrutorna och lyser upp porträttet av Emma.

Hans vackra dotter med det blonda hårsvallet.

Kyrkklockorna ringer och när ljudet ebbar ut tar orgeln vid.

15

2 Det kryper under huden. Den nya marinblåa kostymen som gick på nästan en halv månadslön är omänskligt sträv och det kliar hysteriskt. Dessutom är tydligen skjortan en storlek för liten. Kragen är på väg att strypa honom där han sitter och våndas på den orimligt hårda bänken. Thomas ”Nyllet” Nyhlén har svårt att finna sig i att han över huvud taget är på Emma Skölds minnesstund när hennes mördare fortfarande är på fri fot.

Trettiofem dagar har passerat utan ett livstecken.

Hillevi Nilsson måste ha gått under jorden.

Tiden rinner iväg, och ju längre hon lyckas hålla sig borta, desto större är risken att de aldrig hittar fanskapet.

Hotet mot Ines gjorde att de tog det säkra för det osäkra och beslutade att flickan skulle ha polisbevakning dygnet runt. Utifall att Hillevi skulle försöka kidnappa henne igen.

Nyllet kan inte begripa hur den späda kvinnan lyckades rymma från två beväpnade poliser på väg till Kronobergshäktet. Det stör honom något enormt att hon ens befann sig utanför häktets säkerhetsgrindar, men han är väl medveten om anledningen till det. Och om vem som tog beslutet. Han var överens med sin chef Lars Lindberg om att det bästa vore att flytta Hillevi från häktet i Sollentuna, eftersom det fungerar bättre att hålla förhören på Kronan.

Därför är det extra plågsamt att något gick snett under transporten.

16

fredag 5 juni Indirekt är det hans fel att hon försvann.

Men varför stoppade kollegerna henne inte om hon nu överrumplade dem genom att springa därifrån? Ett skott i benet bara, hur svårt kan det vara? Visserligen är inte alla poliser särskilt snabba. Inte så smarta heller, tänker Nyllet syrligt, och inser att hans tankar har farit iväg. Han borde fokusera på minnesstunden.

Emmas misstänkta mördare är försvunnen och han har inte haft något annat i huvudet sedan han fick reda på det den första maj. Då, när det första förhöret äntligen skulle hållas. Men nu när han sitter här i kyrkan och ser det vackra porträttet av Emma kommer sorgen ikapp honom. Hon blev bara trettioåtta år. Han viker undan med blicken. Det gör för ont att se henne, kvinnan som han hade förmånen att få arbeta så nära, och som han kände så väl. Men det var inte hennes skönhet som fick honom att tappa andan varje gång han såg henne. Det var inte därför han besökte henne på sjukhuset och hjälpte henne med vad hon än bad honom om. Nej, det var för att hon var hon.

Men han var inte ensam om att falla för henne.

Innerst inne visste han att det aldrig skulle bli de två.

Emma hade precis bildat familj.

Bilolyckan som inträffade samtidigt som hon mördades har han inte ägnat så mycket energi åt, eftersom han mirakulöst klarade sig undan med några skrapsår. Änglavakt, menade läkaren på akuten. Märkligt nog visade den tekniska undersökningen av bilen att det inte var något fel på bromsarna, och han vet inte längre vad han ska tro. Han skulle ha kunnat svära på att de inte fungerade när han åkte nerför Tranebergsbron efter att ha insett att det var Hillevi som låg bakom allt.

Däremot blev fronten helt kvaddad och bilen fick bli ett 17

tiggaren ärende för skroten innan han hann göra några ytterligare undersökningar.

Nyllet drar fingrarna genom sitt korta hår, mest för att han inte vet vad han ska göra av händerna. Det känns som om han sitter i skolbänken på en dubbellektion och för­ gäves väntar på rasten. Han vill bara att plågan ska vara över nu, så att han kan ansluta sig till den pågående jakten.

Det känns fel att vara här, men samtidigt vill han förstås säga farväl. Tacka för de fina åren de fick tillsammans. Det är många poliser här för att hedra Emma, inte minst deras chef som sitter bredvid honom i sin bruna manchesterkavaj och snyter sig diskret. Han har aldrig sett Lindberg gråta förut.

Till och med regionpolismästaren är närvarande, vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom han är en vän till familjen.

Han lägger stora resurser på att få fast Emmas mördare. Ändå har de inte lyckats hitta henne än.

18

3 Smörgåstårtan med räkor och lax växer i gommen, den går inte att svälja hur han än anstränger sig. Gunnar Olausson har alltid haft svårt för majonnäs. Som om det inte vore plågsamt nog med sittningen i kyrkan, ska alltihop avrundas under obegripligt festliga former. Han har aldrig förstått sig på den biten. Det känns så märkligt att fira tillsammans med sörjande människor som har samlats för att ta farväl av en älskad vän, syster, dotter, arbetskamrat och mamma. Han mäktar inte med att titta på Emmas lilla knubbiga dotter, som dagen till ära har en vit klänning med spets, vita strumpbyxor och små sandaler med blåa rosetter på sidorna.

Inte ens ett år gammal förlorade hon sin mor.

Gunnar fyller på glaset med Ramlösa och låtsas intressera sig för den pågående dialogen mellan hans fru Agneta och mannen mittemot, en granne till Emma, om han har uppfattat saken korrekt. De pratar tujor, och det dröjde en stund innan han ens förstod vad det var. Trädgårdsskötsel och växter är ungefär det tråkigaste han vet, och han granskar etiketten på Ramlösan samtidigt som han kväver en gäspning.

Tankarna går till valborgsmässoafton.

Emma såg så liten och bräcklig ut där hon låg i sjukhussängen efter att Hillevi hade gett sig på henne med en kudde.

19

tiggaren Som en av sjukhusets städerskor hade hon tagit sig in på avdelning 73 för att döda Emma.

Gunnar fyller på med bubbelvatten och dricker en klunk innan han tar ett bett av den sura citronskivan i glaset. Det var synd att det skulle bli så här.

Han suckar och förstår på Agnetas ogillande blick att han måste ha gjort det onödigt högt. Syret i församlingshemmet har minskat drastiskt. Det är uppenbart att Emmas mor Marianne undviker honom, vilket blir extra tydligt när hon väljer att ta en omväg för att fylla på kaffe­ koppen, istället för att gå strax bakom honom. Trots att de inte har haft ögonkontakt under minnesstunden känner han att hennes sorg är så stor att han nästan kan ta på den. Hon har precis tagit farväl av sin dotter, så det är inte konstigt att hon inte är sig lik. Det måste vara det värsta man kan uppleva som förälder. En mamma ska inte överleva sitt barn, det är fel, och han kan föreställa sig smärtan hon känner. Eller egentligen kan han inte det, inte alls, för han har inga barn. Det blev aldrig så, och det är han glad för. Barn verkar mest ställa till med problem, se bara på Emma. Han sneglar på Agneta, som också sitter och petar håglöst i smörgåstårtan. Det verkar som om de fortfarande har i alla fall en sak gemensam efter tjugo års äktenskap.

En debatt om vintergrön liguster kontra storbladig murgröna får Gunnar att förlora sig i andra tankar igen.

Han hoppas att Torbjörn och Karim ska hitta Hillevi snart.

De måste få tag i henne innan någon annan gör det, så hon inte får för sig att avslöja vad som egentligen skedde på sjukhuset den där kvällen. Visserligen är en gammal psykpatient inget tillförlitligt vittne, men hans namn får inte under några som helst omständigheter figurera i sammanhanget.

20

fredag 5 juni Han känner fortfarande en viss irritation över att Emma käftade emot när han lugnt och sansat talade om för henne att det inte var Hillevis fel att hon hamnade på sjukhuset efter ridturen. Hans rykte stod på spel om hon skulle fortsätta att snoka och komma på att det var Karim, Torbjörn och han själv som låg bakom mordet på deras gemensamma poliskollega Henrik ”Henke” Dahl. Om Henke inte hade ertappat dem mitt under misshandeln av tiggaren i Ulvsunda industriområde, skulle han ha levt idag.

Men inte tiggaren.

Stockholms gator har blivit ytterligare tre tiggare färre tack vare dem.

Gunnar minns att han uttryckte sig tydligt, ändå hade Emma mage att kräva en förklaring, precis som om hon inte redan kände till statistiken över grova våldsbrott i Sverige. Alla inom polisen vet att det inte är Johansson eller Svensson som begår de värsta brotten, vilket knappast kan ha undgått en kriminalinspektör som Emma, som arbetade med att utreda spaningsmord. Det finns en anledning till att polisen införde kod 291 för alla utredningar kring våld, hot och andra brott som rör migranter. Den stora insatsen som går under namnet Alma, och leds av Nationella operativa avdelningen, går för fan på knäna. Hur ska de klara av allt från gränskontroller till brottsbekämpning när vart och vartannat asylboende brinner ner? Han sa som det var till Emma, att han bara tar sitt ansvar för att rädda det här landet innan allt går åt helvete, men han fick inte ett uns av förståelse eller tacksamhet tillbaka. Våldsbrotten ökar lavinartat samtidigt som flyktingarna och tiggarna väller in. Hur svårt är det att lägga ihop ett och ett? Snart är det svenskarna som måste fly sitt land. Det förklarade han också för Emma, men hon stirrade bara föraktfullt på 21

tiggaren honom. Som om migrationsproblematiken kom som en total överraskning för henne. Han har inte lyckats glömma hennes sista ord, dra åt helvete, innan han beordrade Karim att trycka kudden över hennes ansikte. Då kändes beslutet nödvändigt, men nu när han ser hur Evert mår är det förstås beklagligt. Fast Evert brukade ändå mest uttrycka oro för sin polisdotter, nu kan han släppa det och ägna sin dyrbara tid som pensionär åt mindre betungande saker, som tujor.

Precis det som diskuteras runt bordet.

Allt kring Emmas död borde ha varit klappat och klart, de hade till och med en misstänkt mördare i handfängsel.

Men bara i ett halvt dygn.

Sedan rymde hon och deras vattentäta plan sattes i gungning.

Inte konstigt att han blev sjukskriven en vecka på grund av högt blodtryck och hjärtklappning. Det har blivit för stressigt, helt enkelt.

Gunnar hinner inte fundera mer på det förrän Evert klingar i glaset. Tujaförespråkaren håller äntligen käften och sorlet i lokalen lägger sig.

Evert, brodern, vännen som försvann. Som inte längre går att nå fram till efter att hans dotter dog.

Stackars Marianne har fått sköta allt kring minnesstunden, hon har tagit ansvar för planeringen till hundra procent, medan Evert gått ner sig i sorgen. Han har inte haft några synpunkter på vare sig psalmer, dödsannons eller solosång i kyrkan, enligt henne. Det enda han har insisterat på var att uppfylla Emmas sista önskan om att kremeras och spridas för vinden. Ingenting annat har spelat någon roll för honom, och Marianne har lämnats med alla viktiga beslut medan han har smitit ut till landet och sörjt i 22

fredag 5 juni sin ensamhet. Det går knappt att känna igen Evert längre, han har rasat i vikt och den annars så stolta hållningen har sjunkit ihop och gjort honom flera centimeter kortare.

Gunnar kan inte känna annat än att Evert är en svikare av rang. När hans fru behöver honom som mest, väljer han att sticka huvudet i sanden.

Det är inte kärlek i nöd och lust.

23

4 Mitt tålamod är redan på bristningsgränsen, men jag tänker inte gå härifrån förrän jag har fått se henne med egna ögon. Jag vill veta att hon mår bra, är det så konstigt? Dörren till församlingshemmet öppnas till slut och två kostymklädda män kliver ut på gruset. Till min stora besvikelse ska de bara röka.

Jag känner inte igen någon av dem. De småpratar medan deras cigaretter krymper, men jag står för långt bort för att höra vad de säger. En av dem skrattar till och jag undrar vad som kan vara så roligt i det här sammanhanget. Rätt vad det är trampar de på fimparna och återvänder in igen.

Kan de vara poliser? Det dröjer en halvtimme till innan någonting nytt händer. Den här gången kommer ett helt sällskap ut, alla med någon typ av ytterkläder, trots att det är arton grader och sol. Gruset knastrar när de går från församlingslokalen mot parkeringen.

Några ser lättade ut, andra är tagna av stundens allvar.

Och då får jag äntligen syn på henne. Hjärtat slår dubbelslag och det flimrar för ögonen. Jag vacklar till.

Så långt bort, men ändå så nära.

Jag vill känna hennes mjuka kind mot min, men det är omöjligt att gå fram och lyfta upp henne i famnen, säga att jag älskar henne över allt annat på jorden och lova att allt kommer att ordna sig. Ingenting är hennes fel, och jag vill inte att hon ska behöva lida. Men jag ser att hon trots allt 24

fredag 5 juni är glad och välmående, så jag behöver inte oroa mig. En tyngd faller från mina axlar, samtidigt som en annan tar dess plats. Det gör ont att konstatera att jag är utbytbar, att hon klarar sig utan mig. När hon sträcker fram sina armar för att bli upplyft blir det bara för mycket. Jag klarar inte av att se på längre. Det är jag som borde vara hos henne, inte stå gömd bakom ett jävla träd som om jag vore kriminell.

Allting är så orättvist, och det lär bara vara en tidsfråga innan hon glömmer mig helt. Jag kan inte föreställa mig att hon ska tvingas växa upp utan ett enda minne av mig. Den tanken plågar mig mest. Så får det inte bli. Jag är beredd att göra allt för henne och måste rädda henne från det här ödet.

Ställa allting tillrätta. Älskade lilla flicka, snart är det vi två igen.

Ju längre bort Ines försvinner, desto svårare är det att stå stilla. Jag ser bara en flik av hennes blommiga kappa nu, och det är smärtsamt att tvingas behålla lugnet. Att låta henne gå känns som att acceptera att jag håller på att förlora henne. Det gör jag verkligen inte, men jag kan inte följa efter henne. Inte nu. Jag måste stålsätta mig.

Jag borde aldrig ha gått hit.

Allting känns hundra resor värre nu.

När den riktige gärningsmannens obehagliga ansikte dyker upp utanför församlingslokalen ökar min puls och mina andetag blir ytligare. Han ser så lugn och sansad ut, inte ett spår av ånger eller dubbelspel syns utåt. Avskyvärd är vad han är, som ljuger så han tror sig själv. Som utnyttjar sin omgivning för egen vinning. Han bara går där som en sörjande i mängden. Tänk om de andra visste att det är han som ligger bakom allting.

25

5 De civilklädda poliserna nickar åt Andreas att det går bra att åka hemåt. Konstigt nog har Josefin börjat vänja sig vid polisbevakningen. Oron över att något ska hända Ines nu, efter så lång tid, har börjat lägga sig. Hillevi har inget att vinna på att dyka upp, och ändå är det just vad poliserna går och hoppas på. Den dagen Hillevi inte kan hålla sig borta från Ines längre, kommer hon att gripas.

Josefin kramar om sina föräldrar och tackar för idag, och Evert och Marianne säger hej då till alla fyra barnbarnen innan de går mot sin bil på parkeringen.

Stackars pappa, han såg så handfallen ut när han skulle säga några ord om Emma. Men hans tal var innerligt när han väl kom igång. Hans saknad var uppenbar och det var tydligt att han grämt sig över att han inte visade sin kärlek till Emma oftare när hon fortfarande var vid liv. Ändå smärtade det Josefin en smula att behöva höra hur stor respekt han hade för hennes envishet och mod. Inte för att det på något sätt skulle innebära att han inte är stolt över henne också, men ändå fick hon sina farhågor bekräftade.

Evert har alltid haft ett särskilt gott öga till Emma. Det spelar ingen roll att Josefin är fyrtiotre år gammal, hon känner sig ändå förfördelad. Sedan skäms hon över att hon ens har mage att jämföra sig med sin döda lillasyster.

Josefin vet inte om hon borde oroa sig för Evert. Han har blivit så innesluten i sig själv, det är värre än någonsin.

26

fredag 5 juni Sedan Emma dog har han varit kortfattad i telefon och ibland är han helt frånvarande. Han borde gå och prata med någon, tänker hon. Sorg kan ta sig olika uttryck, så det är svårt att veta när det har gått överstyr och man bör ingripa. Hon borde rådgöra med sin terapeut nästa gång.

Skillnaden mellan mamma och pappa är att mamma har hållit sig sysselsatt hela tiden, så Josefin känner inte samma slags oro för henne. Däremot undrar hon vad Emma hade tyckt om att mamma inte höll något minnestal. Josefin vet att hon inte är förtjust i att stå i rampljuset, men ändå.

Marianne trivs bättre när hon får hålla sig i skuggan av Evert, eller också har hon vant sig vid den platsen. Josefin vänder sig mot baksätet för att dubbelkolla att barnen på båda raderna har fått på sig sina säkerhetsbälten. Sedan lutar hon sig tillbaka och får genast upp Emmas vackra porträttbild på näthinnan. Inte konstigt att det kändes som om hennes lillasyster var där i kyrkan, fotografiet var så levande. Ingen kunde le mot kameran som Emma. Det var inte förvånande att hon blev erbjuden modellkontrakt i Milano när hon var tonåring. Josefin ryser när hon tänker på hur närvarande Emma kändes idag, samtidigt som det var något vackert med det. Kanske har Emmas död lockat fram en förmåga hos henne att kommunicera med den andra sidan? Fast då borde hon ha fått kontakt med Emma, vilket hon inte har lyckats med, trots två försök hos ett välkänt medium.

Hon avbryts i sina funderingar när Andreas lägger sin stora hand över hennes.

Han vet ingenting om hennes besök hos mediet. Josefin är säker på att han bara skulle skaka på huvudet och skratta åt henne om hon berättade. Vissa saker är det bäst att hålla för sig själv. Hon känner tyngden och värmen från Andreas 27

tiggaren hand och tar ett djupt andetag, det första på väldigt länge.

Det känns dystert men också skönt att allting är över.

Nu är det gjort.

En vecka före skolavslutningen tvingades hon ta farväl av sin enda syster. Josefin sväljer men försöker inte ens hindra tårarna nu när hon sitter skyddad i bilen, långt ifrån de andra gästernas blickar, det vill säga Emmas kolleger, vänner, släktingar, fan och hans moster.

Barnen sitter tysta i baksätet när Andreas backar ut bilen, och Josefin vänder sig om igen för att se att alla har det bra. Ines har slitit av sig ena sandalen, och har sedan slocknat i sin bilbarnstol. De andra sitter för en gångs skull djupt försjunkna i egna tankar istället för att tjafsa med varandra, trots att ingen av dem har mobiler eller paddor att spela på. Stunden i kyrkan verkar ha sugit musten ur dem alla.

Tomheten kommer över henne, det definitiva.

Livet utan Emma blir något nytt, något hon inte riktigt vet vad det innebär än.

Hon sneglar på Andreas.

Emmas död förde ändå något gott med sig, tänker hon och blickar ut över kyrkogården en sista gång. Långt borta ser hon en ensam, smal kvinna med mörkt hår. Hon står med ryggen emot dem, ungefär vid Kristoffers grav. Hillevi? Rädslan skjuter som en projektil genom kroppen när det slår henne att det skulle kunna vara Emmas mördare.

Kvinnan är ungefär lika lång och har liknande hårfärg.

Tänk om hon har strukit omkring här under minnesstunden, alldeles nära Ines, beredd att kliva fram och lyfta henne ur vagnen? ”Andreas, stanna bilen”, säger hon och pekar med darrande finger mot kyrkogården. ”Det är hon.”

28

6 Jag står framför Kristoffers grav och försöker förmedla hur ledsen jag är för att jag missade hans begravning. Det ligger en gammal bukett med vissna tulpaner på marken.

Några av de bruna kronbladen har lossnat och förstärker känslan av död och elände. Jag saknar honom, även om han svek mig. Det kommer jag aldrig att komma över, men vi hade också många fina stunder tillsammans, det går inte att förneka. Jag ser hans kastanjebruna ögon framför mig och de buskiga ögonbrynen, hans mörka ostyriga hår och hans smittande leende. Ett huvud längre än alla andra, alltid propert mäklarklädd, alltid redo att hoppa in på en visning. Alltid lika glad. Men bakom den oskuldsfulla fasaden dolde sig ett mörker.

Han var inte sig lik på slutet, det var han inte.

Något får mig att vända mig om, jag vet inte vad, kanske en anspänning i luften eller en hastig rörelse i ögonvrån.

En skata flyger iväg från ett träd, lika beredd på att fly som jag. Kanske var det därför jag reagerade. Jag ser ingen i närheten av gravarna där jag står, men borta vid parkeringen kliver två personer ur en bil med blickarna riktade mot mig som brännande laserstrålar. De går åt mitt håll, först långsamt, men som på en given signal ökar de takten.

Avståndet är över hundra meter, men det krymper för varje sekund.

Poliser.

29

tiggaren Och de är inte vilka som helst.

Senast såg jag dem på Danderyds sjukhus.

De har upptäckt mig, och när de märker att jag har förstått det börjar de springa.

Om de får tag i mig nu är det över. Paniken slår till på allvar, och jag vågar inte se efter hur nära de är när jag börjar röra mig bort från dem.

Jag skyndar mig förbi skogsdungen. Det enda som kan rädda mig är att träden skymmer sikten så att de inte hinner se åt vilket håll jag går.

Under några få sekunder kommer de inte kunna se mig, sedan är möjligheten att gå under jorden förbi. Femtio meter återstår till gömstället. Jag måste fortsätta framåt så snabbt jag förmår. Inte vända mig om, inte tappa fart, inte börja tänka. Det maler som ett mantra i huvudet. Svetten rinner och hjärtat dunkar så hårt att alla andra ljud dämpas. Men inte helt. Jag hör hur de vrålar efter mig med hotfulla röster: ”Hillevi, stanna!”

Jag ökar takten ytterligare och når fram till den dolda öppningen till hålan bakom skogsdungen och kryper in. ”Det tjänar ingenting till att försöka gömma sig”, ropar en av dem, gällare den här gången.

Jo, det gör det.

För här kommer ni aldrig att hitta mig.

30

OM MAKTÖVERGREPP PÅ SAMHÄLLETS MEST UTSATTA MINNESSTUNDEN ÄR KÄNSLOSAM. En ung kvinna är död, under ofattbara omständigheter. Men i bakgrunden befinner sig en person som intensivt betraktar de sörjande, mån om att själv inte bli sedd.

Samtidigt börjar Stockholms tiggare falla offer för vad som verkar vara en psykopatisk seriemördare. Polisen famlar i mörkret – och den enda personen som kan stoppa morden måste göra allt för att stanna i det fördolda.

TIGGAREN är den obehagligt aktuella och spännande femte delen om kriminalinspektör Emma Sköld. Oavsett om boken läses som en fristående deckare eller en fortsättning på serien kommer läsaren att få ta del av Emma Skölds starka och rättmätiga hämnd.

www.bookmarkforlag.se