Michael Lewis Flash Boys
Michael Lewis
F L A SH B OYS U ppror på Wa l l St r e et
Översättning av Gabriel Setterborg
Modernista stockholm
Innehåll In ledning: Fönster mot världen . . . . . . 1. Gömt mitt för ögonen . . . . . . . . . . 2. Brads problem . . . . . . . . . . . . . 3. Ronans problem . . . . . . . . . . . . . 4. I rovdjurets spår . . . . . . . . . . . . . 5. Höghastighetshandeln får ett ansikte . . . 6. Hur man plockar Wall Street på miljarder . 7. Enmansarmén . . . . . . . . . . . . . 8. Spindeln & flugan . . . . . . . . . . . . Epilog: På cykel längs spåret till Wall Street . Efteror d: Hur understår ni er att påstå att aktiemarknaden är riggad ! . . . . . . För fattar ens tack . . . . . . . . . . . Personr egister . . . . . . . . . . . . .
. .
xi 15 31 63 95 133 155 193 239
. .
255
. .
265 278 280
. . . . . . . . . . . . . . . .
. . . .
xi
Inledning
Fönster mot världen J a g tror att tanken på att skriva den här boken väcktes när jag hörde historien om Sergej Alejnikov, den ryske dataprogrammeraren som hade arbetat för Goldman Sachs och som, när han slutat där, greps av FBI och åtalades av amerikanska staten för att ha stulit Goldman Sachs datakod. Jag tyckte det var konstigt att, efter en finanskris i vilken Goldman varit så djupt inblandad, den ende Goldman Sachs-anställde som åtalades för någon form av brottslighet var en person som tagit något från Goldman Sachs. Jag fann det ännu märkligare att statsåklagarnas argument för att ryssen inte skulle friges mot borgen var att Goldman Sachs datakod, i fel händer, kunde användas till att »manipulera marknaden på ett orättfärdigt sätt«. (Goldman skulle alltså vara rätt händer? Om Goldman Sachs kunde manipulera marknaderna, var det då också tillåtet för andra banker att göra det?) En annan minst sagt skum aspekt av den här historien var att det verkade vara så svårt – för dem som försökte – att få en förklaring på vad ryssen hade gjort. Då menar jag inte endast vad han skulle ha gjort för fel: jag menar ett tydligt svar på frågan om vad han haft som arbetsuppgift. Vad som hade varit hans jobb. Vanligen brukar han beskrivas som en »programmerare som skrev dataprogram för högfrekvenshandel«, men det är ingen förklaring. Det där sista var något som de flesta människor sommaren 2009 aldrig hade hört talas om ens på Wall Street. Högfrekvenshandel, vad var det för något? Vad var det med koden som gjorde det möjligt för Goldman Sachs att göra något så viktigt att de vid upptäckten att den hade kopierats av en anställd fann det nödvändigt att koppla in FBI? Om koden var så oerhört värdefull och farlig för
xii
Michael Lewis
~
Flash boys
de finansiella marknaderna, hur kunde då en ryss som i knappt två års tid arbetat för Goldman Sachs ha kommit över den? Efter ett tag började jag leta efter någon som kanske kunde ge svar på frågorna. Mitt sökande slutade i ett rum med utsikt mot platsen för Word Trade Center. På One Liberty Plaza. I rummet var en hel liten armé av upprörande välinformerade personer från alla hörn av Wall Street samlade – de kom från de stora bankerna, de stora fondbörserna och högfrekvenshandelsföretagen. Många av de närvarande hade lämnat mycket välbetalda jobb och förklarat krig mot Wall Street, något som bland annat medförde att de gav sig i kast med just det problem som Goldman Sachs hade anställt den ryske dataprogrammeraren för att skapa. På kuppen hade de blivit experter på frågorna jag ville ha svar på, och på en massa andra frågor som jag ännu inte hade kommit på att jag ville ställa. Dessa, visade det sig, var långt intressantare än jag kunde ha förutsett. Till en början hade jag inte varit överdrivet intresserad av aktiemarknaden – även om jag, i likhet med många andra, tyckte det var underhållande att se hur den genomgick sina cykler av uppgång och nedgång. När den kraschade den 19 oktober 1987 råkade jag befinna mig på fyrtionde våningen i One New York Plaza, på avdelningen för aktiehandel hos min dåvarande arbetsgivare, Salomon Brothers. Det var intressant. Om man någonsin känt ett behov av att få bekräftelse på att inte ens handlarna på Wall Street hade en aning om vad som höll på att hända på Wall Street, så fick man det då. I ena ögonblicket är allt bra, i nästa har börsvärdet på hela den amerikanska aktiemarknaden fallit med 22 ,61 procent, och ingen vet varför. Under kraschen lät några mäklare på Wall Street helt sonika bli att svara i telefon när deras kunder ville ringa in säljorder på aktier. Det var inte första gången som folk på Wall Street skämde ut sig på det viset, men den här gången reagerade myndigheterna och ändrade på reglerna – gjorde det lättare för datorer att utföra jobbet och förbigå mäklare som inte var lojala mot kunderna. Börskraschen 1987 satte i gång en process – svag till att börja med, starkare med
Fönster mot världen
xiii
åren – som slutade med att mäklarna vid telefonerna helt och hållet kom att ersättas av datorer. De senaste tio åren har också finansmarknaderna undergått en förändring som varit så snabb att vår mentala bild av dem inte längre stämmer med verkligheten. Jag slår vad om att de flesta fortfarande föreställer sig ett börsgolv med människor. Där vevar en teleprinterremsa fortfarande fram längs nederdelen på en kabelteveskärm och alfahannar i färgkodade skjortor står i sina handelsgropar och skriker åt varandra. Det är en föråldrad bild; världen den visar finns inte längre. Sedan omkring 2007 har det inte stått några brednackade killar i färgkodade skjortor och väsnats i handelsgropar. Det skulle ha varit bortkastad möda. Visst arbetar det fortfarande människor på New Yorks börsgolv och på de olika börserna i Chicago, men de presiderar inte längre över någon finansmarknad och har ingen insiderkunskap om dessa marknader. Den amerikanska aktiehandeln äger numera rum i svarta lådor i hårt bevakade byggnader i New Jersey och Chicago. Det är svårt att ha en uppfattning om vad som pågår i de svarta lådorna – teleprinterremsan som löper fram över nedre kanten på kabelteveskärmarna visar endast en pytteliten del av vad som händer på aktiemarknaderna. De rapporter som går ut till allmänheten om vad som pågår är svårtydbara och opålitliga – inte ens experterna kan lämna några exakta besked om vad som händer i dem, eller förutspå när det händer, eller säga varför. En vanlig investerare har förstås ingen chans att få veta ens det lilla han skulle behöva veta. Han loggar in på sin TD Ameritrade eller E *Trade eller sitt Schwab-konto, matar in en börssymbol för någon aktie, och klickar på en ikon som säger »köp«. Och sedan då? Han tror kanske att han vet vad som händer när han har tryckt ner en tangent på datorns tangentbord och skickat i väg ordern, men, tro mig, det har han inte. Om han haft det skulle han ha tänkt sig för mer än en gång innan han tryckte på tangenten. Världen klamrar sig fast vid gamla föreställningar om hur det går till på börsen eftersom det känns tryggt och bra. Det är
xiv
Michael Lewis
~
Flash boys
besvärligt att ställa om och skapa sig en realistisk uppfattning av hur det faktiskt går till i dag, och det fåtal personer som skulle kunna redogöra för hur det verkligen är har inte något intresse av att göra det. Denna bok är ett försök att teckna den bilden. Den är sammanfogad av en rad mindre bilder – av Wall Street efter krisen, av nya former av finansiell fiffighet, av datorer programmerade att uppträda opersonligt på ett sätt som programmeraren själv aldrig skulle göra i levande livet, av människor som kommer till Wall Street med en uppfattning om hur det går till där men snart upptäcker att allt fungerar ganska mycket annorlunda än i deras föreställningar. En av dessa personer – en kanadensare, märkligt nog – återfinns i bildens mitt och sammanställer de många mindre bilderna till en begriplig helhet. Hans villighet att öppna ett fönster och tillåta insyn i den amerikanska finansvärlden, och visa alla vad den har blivit, tar fortfarande andan ur mig. Det gör också den tidigare Goldman-anställde programmeraren av program för högfrekvenshandel som greps anklagad för att ha stulit Goldmans datakod. När Sergej Alejnikov arbetade för Goldman Sachs hade han sitt skrivbord på fyrtioandra våningen på One New York Plaza, platsen för gamla Salomon Brothers handelsgolv, två våningar över den plats där jag en gång såg aktiemarknaden krascha. Han hade inte varit mer intresserad av att jobba kvar i huset än jag när han sommaren 2009 lämnat det för att söka lyckan på annat håll. Den 3 juli satt han på ett plan från Chicago till Newark, New Jersey, lyckligt omedveten om sin roll i det hela. Han hade inte en aning om vad som skulle hända honom när planet landade. Men han hade heller ingen aning om hur höga insatserna var i den finansiella karusell som han hjälpt Goldman Sachs att snurra med i. Lika fullt var det så att för att se hur mycket som stod på spel hade han endast behövt rikta blicken ut genom flygplansfönstret och titta ner på det amerikanska landskapet.
15
Första k apitlet
Gömt mitt för ögonen S o m m a r e n 2009 hade kabeln fått eget liv och tvåtusen man grävde och borrade upp den märkliga fåra som behövdes för att den skulle fylla sin funktion. Tvåhundrafem arbetslag om åtta man plus diverse rådgivare och inspektörer steg upp tidigt om morgnarna för att beräkna hur de skulle spränga hål genom ett oskyldigt berg, eller dra en tunnel under en flodbädd, eller gräva en ränna utefter en landsväg som saknade vägkant – allt utan att en enda gång få svar på den uppenbara frågan: Varför? Kabeln var bara en tre centimeter bred och svart plastslang avsedd att härbärgera fyrahundra fiberglastrådar tunna som hårstrån, men den kändes redan som en levande varelse, en underjordisk reptil med särskilda behov och önskemål. Den behövde sin underjordiska gång för att kunna fortsätta rakt fram, var kanske den mest kompromisslöst raka sträckning som någonsin hade grävts i jorden. Den var avsedd att ansluta ett datacenter på South Side* i Chicago till en fondbörs i norra New Jersey. Framför allt måste tydligen alltsammans vara hemligt. Arbetarna fick inte veta mer än nödvändigt. De jobbade på i små sinsemellan åtskilda lag med endast begränsad vetskap om varifrån kabeln kom eller vart den skulle. De upplystes medvetet inte om avsikten med den – för att förhindra att de spred informationen vidare. »Folk frågar hela tiden, är det här något topphemligt? Är det nåt statligt? Jag säger bara ja«, sa en arbetare. Arbetarna visste kanske inte vad kabeln var till för, men de visste att det fanns de som var motståndare till att den lades ut. De var alla tillsagda att vara på sin vakt mot möjliga hot. Om de exempelvis såg någon annan som grävde i * Huvuddatacentret flyttades senare till Aurora i Illinois, utanför Chicago.
16
Michael Lewis
~
Flash boys
närheten av kabeln, eller noterade att någon frågade en massa om den, skulle de genast rapportera vad de hade sett eller hört till huvudkontoret. I övrigt skulle de säga så lite som möjligt. Frågade folk vad de höll på med skulle de svara: »Vi lägger bara ut fiber.« Det brukade sätta stopp för fler frågor, men om det inte gjorde det så spelade det egentligen ingen roll. Arbetslagen visste inte mer än andra. De var vana vid att gräva tunnlar som kopplade ihop städer med andra städer, och människor med andra människor. Den här kabeln anslöts inte till något annat. Så vitt de kunde se var dess enda uppgift att gå fram så rakt som möjligt, även om det medförde att de tvingades hacka sig fram genom ett berg snarare än att välja den självklara lösningen och dra kabeln runt det. Varför? Ända in i det sista frågade de flesta av arbetarna inte om det. Landet var snuddande nära ännu en depression och de var enbart glada över att ha jobb. Som Dan Spivey sa: »Ingen hade svar på frågan om vad kabeln skulle användas till, så folk började hitta på förklaringar.« Just Spivey var den ende arbetarna hade att vända sig till som möjligen kunde sitta inne med en riktig förklaring. Men Spivey var tystlåten av naturen, han var en sådan där tillknäppt sydstatsbo med fler tankar i huvudet än han förmedlade till omvärlden. Han var född och uppvuxen i Jackson, Mississippi och vid de sällsynta tillfällen då han yttrade sig lät han som om han aldrig hade flyttat därifrån. Han var nyss fyllda fyrtio men fortfarande smal som en tonåring med ett ansikte som påminde om de man kan se på fotografierna av utfattiga amerikanska farmare under depressionstiden på trettiotalet. Efter några år som aktiemäklare i Jackson hade han vantrivts så med jobbet att han slutat för att, som han sa, »göra något mer spännande«. Det visade sig vara att hyra en mäklarplats i Chicagos optionsbörs och göra affärer för egen räkning. I likhet med de andra handlarna på Chicagos börser såg han hur mycket pengar det gick att tjäna på skillnaden mellan priserna på terminskontrakt i Chicago och de aktuella priserna för samma kontrakt i New York och New Jersey. Varenda
Gömt mitt för ögonen
17
dag inträffade tusentals ögonblick när priserna skilde sig åt – när man exempelvis kunde sälja terminskontrakt till ett högre pris än priset på aktierna affären gällde. För att tjäna pengar måste man vara kvick i vändningarna på båda fondbörserna samtidigt. Vad som menades med »kvick« förändrades snabbt. Förr i tiden – säg före 2007 – begränsades snabbheten med vilken en handlare kunde genomföra affärer av den mänskliga förmågan. Det var ju människor som arbetade på börsgolven, ville man köpa eller sälja måste affären gå via dem. År 2007 ägde transaktionerna rum i travar av datorer i datacentra. Snabbheten i genomförandet hämmades inte längre av mänskliga begränsningar. Enda begränsningen låg i hur snabbt en elektronisk signal kunde färdas mellan Chicago och New York – eller uttryckt mer exakt, mellan datacentret i Chicago och spannmålsbörsen Chicago Mercantile Exchange och ett datacenter intill Nasdaqs fondbörs i Carteret i New Jersey. Det Spivey 2008 hade förstått var att det rådde stor skillnad mellan hur snabbt handeln bedrevs mellan de båda fondbörserna och hur snabbt det teoretiskt skulle kunna gå. Med tanke på att information genom fiber går med ljusets hastighet borde det ha varit möjligt för en handlare att handla på båda börserna samtidigt, att skicka order från Chicago till New York och tvärtom på i runda tal 12 millisekunder, eller ungefär en tiondel av tiden det tar att blinka, om man blinkar så fort man kan. (En millisekund är en tusendels sekund.) De vägar som olika telefonbolag – Veri zon, AT& T, Level 3 och andra – erbjöd var långsammare än så, och tiderna varierade. En dag tog det 17 millisekunder att skicka en order mellan de båda datacentren och få bekräftelse, nästa dag tog det 16 millisekunder. Av en slump hade några mäklare snubblat över en rutt som sköttes av Verizon som tog 14,65 milli sekunder. »Guldrutten« kallade handlarna den eftersom man de gånger man råkade hamna på den var först att kunna utnyttja prisskillnaderna mellan Chicago och New York. Spivey tyckte det var ofattbart att telekomföretagen inte hade uppfattat den nya efterfrågan på snabbhet. Verizon missade inte bara att inse att de
18
Michael Lewis
~
Flash boys
kunde sälja en speciell rutt till handlarna för en förmögenhet; Verizon tycktes inte ens vara medvetna om att de ägde något särskilt värdefullt. »Man var tvungen att beställa uppkoppling på flera förbindelser och hoppas att man halkade in på den rätta«, säger Spivey. »De förstod inte vad de hade.« Så sent som 2008 var de stora telekomföretagen ovetande om att finansmarknaden hade ändrat på värdet av en millisekund och det radikalt. Vid närmare granskning förstod Spivey orsaken. Han reste till Washington D. C . och skaffade fram kartor över existerande fibervägar mellan Chicago och New York. I båda riktningar följde kablarna till en början en ganska rak kurs, men när de kom till Pennsylvania började de slingra och böja sig. Kartan över Pennsylvania visade Spivey vad som var det största problemet: Alleghenybergen. Den enda väg som skar rakt genom Allegheny var motorvägen, och utmed motorvägar var det enligt lag förbjudet att lägga ut fiber. Andra vägar och järnvägar kryssade fram så rakt landskapet tillät. Spivey hittade en mer detaljerad karta över Pennsylvania och drog en egen linje tvärs över den. Han kallade linjen för »den rakaste vägen lagen tillåter«. Genom att använda sig av små asfalterade vägar och grusvägar och broar och järnvägar, utöver enstaka privatägda parkeringsplatser eller trädgårdar framför hus eller majsfält, kunde han minska den väg telekomföretagen använde sig av med mer än 160 mil. Det som kom att bli Spiveys plan, och sedan hans fixa idé, hade sin upprinnelse i en oskyldig tanke: Jag skulle vilja se hur mycket snabbare det kan gå om man drog vägen så här. I slutet av 2008, när det globala finanssystemet var i vild oordning, reste Spivey till Pennsylvania och letade upp en anläggningsexpert som gick med på att köra honom längs hans önskeväg. Två dagar i rad steg de båda upp klockan fem på morgonen och körde bil till sju på kvällen. »Det man får se när man åker bil genom landskapet som vi gjorde«, säger Spivey, »är en massa småstäder, och en massa småvägar med klippor som reser sig rakt upp på vägens ena sida och klippor som stupar rakt ner i avgrunden på den andra.« Järnvägslinjerna från öst
Gömt mitt för ögonen
19
till väst svänger ofta norrut och söderut för att komma runt bergen. De är av begränsat värde. »Jag ogillade allt som inte gick i rak öst-västlig riktning eller som beskrev en kurva«, sa Spivey. Småvägar lämpade sig bättre för hans syfte, men de låg så hårt inklämda i den ojämna terrängen att det inte fanns annat utrymme för fiberkabeln än under vägbanan. »Man skulle bli tvungen att stänga av vägen och gräva upp den«, sa han. Det märktes att anläggningsexperten trodde att han hade en skruv lös. Men när Spivey pressade honom kunde han inte komma på ett enda skäl till att planen inte, åtminstone i teorin, var fullt genomförbar. Det var det Spivey letade efter: en fullgod anledning att låta bli att göra det. »Jag försökte bara hitta förklaringen till att inget [telekomföretag] redan hade gjort det«, säger han. »Jag tänkte: Snart kommer jag på det där som stjälper hela idén.« Utöver anläggningsexpertens åsikt, som tyckte att ingen vid sunda vätskor skulle komma på tanken att spränga sig fram genom de hårda Alleghenybergen, kunde han inte komma på något. Det var då, som han uttrycker det, han bestämde sig för att »bryta igenom barriären«. Med barriären menade han det som skilde mäklarna på Wall Street, som handlade med optioner på börserna i Chicago, från tjänstemännen som arbetade på kommunalkontor och transportdepartementet och beslutade om under vilka vägar ett privat företag kunde gräva en hemlig tunnel. Han sökte svar på frågorna: Vilka bestämmelser fanns det om var man fick dra fram en fiberoptisk kabel? Vilka tillstånd måste man inhämta? Barriären skilde också folket på Wall Street från folket som visste hur man gjorde när man grävde hål och lade ut fiberkabel. Hur lång tid skulle det ta? Hur många meter om dagen kunde ett arbetslag med rätt utrustning borra en tunnel genom ett berg? Vilken sorts utrustning måste man använda? Vad kunde det kosta? Kort därefter fick en anläggningsingenjör som hette Steve Williams och bodde i Texas ett oväntat telefonsamtal. Som Williams minns det »var det från en god vän. Han sa: Jag har en gammal
20
Michael Lewis
~
Flash boys
kompis vars kusin har problem, han behöver få svar på några frågor om anläggningsarbeten.« Sedan ringde Spivey själv. »Då ringde den här killen«, minns Williams, »och frågar om storleken på fiberkabel och vilken sorts fiber man ska använda, och hur man gör för att gräva i mark av det slaget och under den floden.« Några månader senare ringde Spivey igen – och frågade om han ville åta sig jobbet att lägga ut fiberkabel längs en sträcka på åttio kilometer, med start i Cleveland. »Jag förstod inte vad jag gav mig in på«, sa Williams. Spivey avslöjade inte mer om projektet än han behövde veta – det handlade om att lägga ut fiberkabel längs en åttio kilometer lång sträcka. Innan dess hade Spivey övertalat Jim Barksdale, före detta VD på Netscape Communications och även han från Jackson, att finansiera en tunnel vars anläggningskostnad Spivey hade beräknat till 300 miljoner dollar. De döpte bolaget till Spread Networks och dolde syftet med verksamheten genom att bilda skalbolag med tråkiga namn som Northeastern ITS och Job 8. Jim Barksdales son, David Barksdale, kom med på tåget – för att, så diskret som möjligt, ingå avtal med ungefär fyrahundra berörda lokalpolitiker att få gräva en tunnel genom deras områden. Williams visade sig sedan så duktig på att få ner fiberkabeln i marken att Spivey och Barksdale ringde och bad honom överta ledningen av hela projektet. »Det var då de sa att jo, förresten, kabeln ska dras ända till New Jersey«, säger Williams. Arbetslagen hade satt i gång i Chicago och rusat fram över Indiana och Ohio. En bra dag kunde de gräva ner tre till fem kilometer kabel. När de kom till västra Pennsylvania var de framme vid bergen och arbetstakten saktade av; ibland kom de då inte längre än några hundra meter om dagen. »De kallar det för blåberg«, säger Williams. »Det är hård kalksten. Och den är svår att ta sig igenom.« Han hamnade i samma diskussion om och om igen med arbetslagen i Pennsylvania. »Jag förklarade för dem att vi måste borra oss fram genom ett berg, och i det ena arbetslaget efter det andra sa man: Men det är ju rena dumheterna. Och då fick jag säga: Jag vet att det är rena dumheterna, men det är så vi ska göra. Och då frågade de: Varför? Och jag svarade: Det
Gömt mitt för ögonen
21
handlar om att vi måste rätta oss efter kundens önskningar. På det kunde de förstås inte säga mycket annat än: Åh.« Hans andra problem var Spivey, som var på honom om minsta avvikelse från den absolut rakaste kursen. Exempelvis inträffade det ganska ofta att hävdvunnen rätt att gå över annans mark innebar att man gick över till vägens andra sida, och då måste kabeln dras i enlighet med det. De ständiga bytena av vägens sida irriterade Spivey – Williams fick lägga ut kabeln i tvära höger- och vänstersvängar. »Steve, du kostar mig hundratals nanosekunder«, sa han. (En nanosekund är en miljarddels sekund.) Och: »Kan du inte åtminstone korsa vägen diagonalt?« Spivey oroade sig jämt. Han var övertygad om att när man ger sig in på ett riskabelt företag och något går galet så beror det oftast på bristande förutseende, därför ansträngde han sig att ta med alla tänkbara svårigheter i beräkningen, också sådant som han i vanliga fall inte brukade ägna större eftertanke. Chicago Mercantile Exchange kunde kanske få för sig att lägga ner och flytta till New Jersey. Det skulle kanske visa sig omöjligt att ta sig över Calumetfloden. Något företag med större ekonomiska muskler – en storbank på Wall Street eller ett telekomföretag – skulle kanske få nys om vad han höll på med och bestämma sig för att göra likadant. Den sista rädslan – den om att det redan fanns någon annan där ute som grävde sin egen raka tunnel – gnagde ständigt i honom. Varenda person inom anläggningsbranschen som han talade med tyckte att han fantiserade, och ändå var han säker på att Alleghenybergen kryllade av folk som också lade ut fiberkabel i samma syfte. »När en möjlighet framstår som uppenbar för en själv«, sa han, »så tror man lätt att det så klart finns andra som håller på med samma sak.« Något som aldrig föll honom in var att Wall Street inte skulle vilja köpa hans fiberkabel när den väl var utlagd. Tvärtom. Han utgick från att förbindelsen skulle bli föremål för rena guldrushen. Kanske kan det förklara varför han och hans finansiärer inte hade grubblat särskilt mycket över hur de rent praktiskt skulle gå till väga med att sälja åtkomst till den snabba förbindelsen. Det var
22
Michael Lewis
~
Flash boys
komplicerat. Varan de hade att sälja – snabbhet – var endast värdefull så länge den var sällsynt. Men de hade ingen aning om hur sällsynt den borde vara för att ge maximalt marknadsvärde. Hur mycket var det värt för en enskild aktör på den amerikanska aktiemarknaden att få ett försprång framför alla andra? Hur mycket var det värt för tjugofem olika aktörer – att dela på samma fördel gentemot resten av marknaden? För att få svar på den sortens frågor underlättar det att veta hur mycket pengar handlarna kan tjäna på den amerikanska aktiemarknaden enbart genom större snabbhet och hur, exakt, de skulle bära sig åt med att göra det. »Ingen visste«, säger Spivey. »Det var höljt i dunkel.« De övervägde att anordna en auktion där auktionsförrättaren sänker priset tills han får ett bud. De skulle då inleda med ett högt pris tills förbindelsen köptes av ett enda bolag på Wall Street, som då skulle ha ett monopol. De var inte så säkra på att en enda bank eller hedgefond skulle vara beredd att betala de många miljarder dollar de antog att monopolet skulle vara värt, och de ryggade vid tanken på den svartmålning av deras företag som tidningarna säkert skulle ägna sig åt. »Barksdale tjänar miljoner på att hugga den vanlige amerikanske investeraren i ryggen.« Så skulle de säkert skriva. De anställde en industrikonsult, Larry Tabb, som Jim Barksdale hade uppmärksammat sedan han läst en artikel av honom med rubriken: »Värdet av en millisekund.« Ett sätt att få grepp om vilket pris man borde kunna sätta på förbindelsen, tänkte Tabb, var att räkna ut hur mycket pengar man skulle kunna tjäna på den så kallade spread-handeln mellan New York och Chicago – det enkla värdepappersarbitraget mellan kontantaffärer och terminskontrakt. Tabb beräknade att om en enda bank på Wall Street utnyttjade de oräkneliga små prisdifferenserna mellan priser på Objekt A i Chicago och Objekt A i New York skulle de göra en förtjänst på 20 miljarder dollar om året. Han uppskattade att det fanns så många som fyrahundra bolag som skulle tävla om de där 20 miljarderna. Alla skulle vilja ha tillgång till den snabbaste dataförbindelsen mellan de två städerna – och det fanns endast plats för tvåhundra på linjen.
Gömt mitt för ögonen
23
Båda beräkningarna stämde väl överens med Spiveys känsla för marknaden, och man hörde honom säga med uppenbart belåten röst: »Vi har tvåhundra spadar åt fyrahundra dikesgrävare.« Men hur mycket skulle de ta betalt för varje spade? »Det var som att försöka komma underfund med hur mycket det kunde vara värt genom att väta ett finger och hålla upp det i luften«, säger Brennan Carley, som haft ett nära samarbete med många högfrekvenshandlare och som Spivey anförtrott uppgiften att sälja snabbförbindelsen. »Vi gissade bara allihop.« Siffran man kom fram till var 300.000 dollar i månaden, ungefär tio gånger så mycket som det uppskattade värdet på samtliga existerande telekomföretag. De första tvåhundra fondmäklarna som var beredda att betala i förskott och teckna ett leasingavtal som löpte på fem år skulle ges bra villkor: för de första fem åren skulle de få betala 10,6 miljoner dollar. Handlarna som leasade Spreads linje skulle dessutom tvingas köpa och underhålla sina egna signalförstärkare i tretton förstärkarstationer utmed Spreads rutt. Allt som allt skulle var och en av de tvåhundra handlarna få punga ut med ungefär 14 miljoner, eller totalt den nätta summan av 2,8 miljarder dollar. I början av 2010 hade Spread Networks ännu inte informerat en enda tänkbar kund om sin existens. Ett år efter att arbets lagen hade börjat gräva var kabelutläggningen häpnadsväckande nog fortfarande en hemlighet. För att maximera chockverkan av förbindelsens existens och minimera risken att någon annan skulle försöka efterlikna vad de hade gjort, eller ens gå ut med en avsiktsförklaring om att göra det, bestämde de sig för att vänta till mars 2010, tre månader före det datum då de bedömde att linjen skulle vara färdigbyggd, innan de försökte sälja den. Hur skulle de närma sig de stora och rika männen vars företag de nu stod i begrepp att allvarligt stöka till det för? »Det vanligaste tillvägagångssättet var att ta kontakt med en person på ett av de där företagen som någon av oss redan kände«, säger Brennan Carley. »Vi sa: Du känner mig. Du känner Jim Barksdale till namnet. Vi har ett förslag som vi vill diskutera med er. Vi kan inte säga ett
24
Michael Lewis
~
Flash boys
dugg om det förrän vi träffas. Och förresten, innan vi gör det måste ni underteckna en överenskommelse om yppandeförbud till utomstående, ni får inte avslöja minsta lilla pillekvitt av det vi har talat om.« Det var så de närmade sig Wall Street – smygande. »VD:arna satt med på vartenda möte«, säger Spivey. Männen de träffade hörde till finansvärldens högst betalda. De flesta reagerade först med total misstro. »Efteråt anförtrodde några mig att de hade tänkt, nä, nä, det här kan inte vara sant, men vi pratar med honom i alla fall«, säger Spivey. Eftersom han var förberedd på deras skepsis hade han med sig en karta med måtten 120 × 250 cm. Han visade med fingret hur kabeln gick fram i en tunnel genom landskapet. Till och med då ville man ha bevis. Det gick ju inte att se kabeln med fiberoptiken när den låg nedgrävd en meter under jord, men förstärkningsstationerna syntes ju, de tio kvadratmeter stora betongbunkrarna. Ljus avtar i styrka när det färdas och ju svagare det blir, desto mer tappar det förmågan att överföra data. Signalerna som sändes från Chicago till New Jersey måste förstärkas var åttonde till tolfte mil och för att skydda förstärkarna som sörjde för den funktionen hade Spivey byggt maximalt säkra bunkrar längs rutten. »Jag tror att ni är bra och hederliga killar«, sa en av handlarna. »Men jag har aldrig hört talas om er tidigare. Jag vill se bilder på det ni håller på med.« Så varenda dag under de följande tre månaderna mejlade Spivey den här mannen ett fotografi av den förstärkarstation man just då var i färd med att bygga för att visa att de faktiskt höll på att bygga den. När misstron bland de tilltänkta kunderna, de flesta från Wall Street, väl hade skingrats, häpnade de. Alla ställde förstås de vanliga frågorna. Vad skulle jag få för mina fjorton miljoner dollar i diverse arvoden och andra utgifter? (Åtkomst till två fiberkablar, en för vardera riktningen.) Vad händer om kabeln skadas av en grävskopa? (Vi har folk beredda att reparera och få den fullt funktionsduglig igen inom åtta timmar.) Var finns det back up om förbindelsen bryts? (Beklagar, det finns ingen.) När kan ni
Gömt mitt för ögonen
25
förse oss med fem års granskade bokslutsrapporter, som vi alltid begär att få se innan vi inleder affärsförbindelser med en annan firma? (Hmm, om fem år.) Men inte ens medan de ställde frågorna och kryssade i rutorna lyckades de dölja sin förundran och sitt intresse. Det möte Spivey helst berättade om efteråt hade de med en handlare som med stenansikte lyssnade till honom i en kvart på andra sidan ett långt konferensbord och sedan hoppade upp och skrek: »JA! H ELV ET E! DET H Ä R Ä R COOLT! « Vad som inte blev sagt under dessa möten är ofta minst lika intressant. Finansmarknaderna undergick förändringar som inte ens proffsen förstod sig på. De nya möjligheterna att agera med datorsnabbhet i stället för människosnabbhet hade gett upphov till en ny klass handlare på Wall Street som ägnade sig åt en ny sorts affärer. Personer och firmor ingen tidigare hade hört talas om blev plötsligt mycket rika utan att behöva förklara vilka de var eller hur de tjänade sina pengar. Det var dessa personer som var Spread Networks tilltänkta kunder. Spivey var inte särskilt intresserad av att rota i deras affärsstrategier. »Vi ville inte ge intryck av att vi visste hur de tjänade pengar på det här«, sa han. Han frågade inte, de förklarade inte. Men responsen från många tydde på att hela deras kommersiella existens hängde på att vara snabbare än de övriga aktörerna på börsen – och vad de än höll på med så var det inget så enkelt som skillnader i köp- och säljpriser. Det fanns de, som Brennan Carley uttryckte saken, »som var beredda att sälja sina mormödrar för en mikrosekund«. (En mikrosekund är en miljondels sekund.) Exakt varför det var så viktigt med snabbhet framgick inte klart, men det framgick att de kände sig hotade av denna snabbare nya linje. »Någon sa: Vänta lite«, minns Carley, »om vi vill fortsätta att tjäna pengar på samma sätt som tidigare, måste vi absolut ha tillgång till den här nya linjen. Vi har inget val, vi måste betala vad ni än begär. För ni kommer att gå från vårt kontor och tala med alla mina konkurrenter.« »Jag kan berätta hur jag reagerade på deras förslag«, säger Darren Mulholland, chef på en firma som ägnade sig åt hög-
26
Michael Lewis
~
Flash boys
frekvenshandel, Hudson River Trading. »Den var: Ut från mitt kontor! Det jag inte kunde tro på när de kom till mig var att det återstod mindre än en månad innan de skulle dra i gång sin verksamhet. Och de visste inte ens vilka som skulle bli deras kunder! Oss hade de hittat enbart tack vare ett brev skrivet till den amerikanska finansinspektionen… Vem tar den sortens affärsrisker?« Mot en avgift på 300.000 dollar i månaden plus ytterligare några miljoner i utlägg skulle handlarna på Wall Street, som kanske tjänade mer än handlare någonsin tidigare hade gjort på Wall Street, få fortsätta att göra vad de redan gjorde. »Komna så långt i resonemanget brukade de bli lite härskna«, säger Carley. Efter ett säljmöte vände sig David Barksdale till Spivey och sa: »De här människorna avskyr oss.« Märkligt nog var Spivey förtjust i den sortens öppna konfrontationer. »Det kändes bra att ha tolv killar på andra sidan bordet som alla var förbannade på en«, säger han. »De tolv sa åt oss att vi bara kunde hoppas på att fyra av dem skulle vilja ingå avtal med oss, men det slutade med att de allesammans gjorde det.« (Hudson River Trading köpte linan.) Brennan Carley sa: »Vi brukade säga att vi inte kunde ta med oss Dan till det och det mötet för även om de inte hade något val, gillar ingen att göra affärer med en motpart som de är förbannade på.« När säljarna från Spread Networks släppte de små och mind re kända Wall Street-firmorna och i stället uppvaktade de stora bankerna, blev inställningen till dem inom finansvärlden efter krisen ännu mer förbryllande. Citigroup insisterade egendomligt nog på att Spread skulle lägga om sträckningen av kabeln från byggnaden intill Nasdaq i Carteret till deras kontor på nedre Manhattan, en omlokalisering med så många krokar och svängar att signalen skulle fördröjas med flera millisekunder och omintetgöra själva grundtanken med den. De andra bankerna förstod bättre vad det handlade om men hejdade sig när det kom till att skriva på kontraktet som Spread ville få dem att underteckna. Enligt det förbjöds alla som köpte in sig på linjen att låta
Gömt mitt för ögonen
27
andra få tillgång till den. Varje storbank som leasade en plats på linjen kunde utnyttja den för egna affärer men var förbjuden att dela den med sina mäklarkunder. För Spread framstod den begränsningen i nyttjanderätten som tämligen självklar. Linjen minskade så klart i värde ju fler personer som använde sig av den. Hela meningen med den var att skapa ett privat område för affärer på börsen tillgängligt endast för dem som betalat de tiotals miljoner dollarna i entréavgifter. »Credit Suisse blev vansinnigt arga«, säger en anställd på Spread som förhandlade med de stora bankerna på Wall Street. »De sa: Ni gör det möjligt för folk att lura sina kunder.« Den anställde försökte argumentera emot och sa att det inte var sant – att det var mer komplicerat än så – men det slutade med att Credit Suisse vägrade att underteckna kontraktet. Morgan Stanley däremot kom tillbaka till Spread och sa: Ni måste omformulera, ändra ert språkbruk. »Vi sa, men ni går med på inskränkningarna i användandet? Och de sa: Absolut, våra invändningar handlar enbart om hur ni har utformat texten. Vi blev tvungna att skriva om tills de på ett trovärdigt sätt kunde förneka vad de faktiskt hade gått med på.« Morgan Stanley ville kunna göra affärer för egen räkning på ett sätt som de inte skulle tillåtas att göra för sina kunder; det skulle bara inte få se ut som att det var så. Av alla de stora bankerna på Wall Street var Goldman Sachs lättast att ha att göra med. »Goldman hade inga problem med att skriva på«, sa den anställde på Spread. Det var just i det skedet – när de största bankerna på Wall Street förklarade att de var beredda att köpa in sig – som arbetet med fiberkabelns utbyggnad tvärstannade. De hade mött svårigheter längs hela vägen. Efter att arbetslagen lämnat Chicago bakom sig hade de försökt och misslyckats sex gånger med att gräva en djup tunnel under Calumetfloden. De var nära att ge upp och börja leta efter en långsammare väg runt den när de snubblade över en hundra år gammal tunnel som inte hade varit i bruk på fyrtio år. Den första förstärkar stationen efter Carteret var planerad att byggas på en plats nära ett köpcentrum i Alpha, New Jersey. Markägaren sa nej. »Han sa
28
Michael Lewis
~
Flash boys
att han trodde att den kunde bli en måltavla för terrorister och han ville inte ha en sådan på sin mark«, sa Spivey. »Vi hindrades jämt av den sortens tråkiga nejsägare.« Pennsylvania hade visat sig vara ännu besvärligare än Spivey föreställt sig. Fiberkabeln som drogs österifrån kom till en liten skog i Sunbury, alldeles intill Susquehannaflodens östra strand, där arbetet på utläggningen avbröts i väntan på fiberkabeln från väster. Fiberkabeln som lades ut från väster måste korsa Susque hanna. Den flodsträckan var nedstämmande bred. Det fanns en borr i hela världen – den kostade två miljoner dollar att hyra – som klarade att borra en tunnel under floden. I juni månad 2010 befann borren sig i Brasilien. »Vi behöver en borr som är i Brasilien«, säger Spivey. »Tanken är riktigt skrämmande. Tydligen är det någon som använder borren. När kan vi få använda den?« I sista stund övervann de några hinder som rests av Pennsylva nias bromyndigheter och fick tillåtelse att leda kabeln över floden genom att borra hål genom betongpelarna som bar upp bron och dra kabeln under den. Och komna så långt övergick de tekniska problemen i sociala. För på andra sidan bron delade sig vägen i två; den ena fortsatte norrut och den andra söderut. Försökte man färdas österut kom man inte långt. Vägen tog tvärt slut vid en skylt intill en skyddsvall med texten: Välkommen till Sunbury. Två stora parkeringsplatser blockerade kabelns fortsatta raka dragning. Den ena tillhörde ett företag som tillverkade stållinor av det slag som används i skidliftar, den andra en hundraårig speceributik som hette Weis Markets. För att kabeln skulle kunna kopplas ihop med den som närmade sig Sunburyskogen från andra hållet måste den antingen passera under en av parkeringsplatserna eller göra en omväg runt hela staden. Ägarna till både Weis Markets och Wirerope Works var fientliga eller misstrogna, eller båda delarna; de besvarade inte telefonsamtalen. »Hela staten har utsatts för övergrepp av kolföretagen«, förklarade Steve Williams. »När det då kommer någon och säger att de vill börja gräva, blir alla misstänksamma.« Om de gick runt staden snarare än rakt igenom den skulle det
Gömt mitt för ögonen
29
enligt Spiveys beräkningar kosta dem flera månader i tid och en massa pengar samt fördröja signalen med fyra mikrosekunder. Det skulle dessutom hindra Spread Networks från att bli klara med kabeldragningen i tid för bankerna på Wall Street och börsmäklarna som stod beredda att skriva ut checker på 10,6 miljoner dollar för systemet. Men ägaren av fabriken för stållinor var av någon anledning så förbannad på personerna som skötte kontraktskrivandet på orten åt Spread att han vägrade att prata med dem. Chefen för Weis Markets var ännu svårare att nå. Hans sekreterare uppgav för Spreads representant att han var ute på en golfturné och inte gick att nå. Han hade redan – utan att informera Spread Networks – bestämt sig för att tacka nej till det något egendomliga erbjudandet om ett lågt sexsiffrigt belopp plus gratis höghastighetsåtkomst till internet i utbyte mot att man fick dra en kabel på ett djup av tre meter under hans parkeringsplats. Fiberkabeln passerade för nära hans glassfabrik. Ordföranden hade inget intresse av att skriva bort en permanent tillåtelse för kabeldragning som kunde göra det svårare att bygga ut glassfabriken. I juli 2010 drogs fiberkabeln fram under bron i Sunbury men sedan blev det stopp. »Vi hade lagt ut en massa kabel från båda hållen och ville koppla ihop de två ändarna, och så kunde vi inte göra det«, sa Spivey. Av någon anledning, som han aldrig riktigt förstod, mjuknade sedan stållinefolket. De sålde servitutsavtalet han behövde. Dagen efter att Spread Networks för evig tid säkrat rätten till en tre meter bred gång under stållinefabrikens parkeringsplats gick de ut med sitt första pressmeddelande: »Tiden det tar att skicka ett meddelande tur och retur från Chicago till New Jersey har minskats till 13 millisekunder.« De hade haft som mål att dra fiberkabeln så att den i sin helhet inte blev längre än högst 134 mil och lyckats; linan blev 132,32 mil lång. »I börsvärlden slog nyheten ner som en bomb«, sa Spivey. Men inte ens då hade skaparna av fiberkabelförbindelsen riktigt klart för sig vad den skulle användas till. Den största frågan – Varför? – förblev otillräckligt besvarad. De som lagt ut