9789127141391

”Kärv och obarmhärtig, men samtidigt dämpad i tonen, b­ anade den väg för C ­ ormac McCarthy. Det var kanske den första och bästa romanen som skrev västerns historia på ett nytt sätt” The New York Times Book Review ”Butcher’s Crossing sjunger i en annan tonart, men bättre, samma dämpade sång som Stoner.” de Volkskrant

John Williams (1922-1994) hör till de senaste årens verkliga litterära sensationer. Från att ha varit i det närmaste bortglömd som författare utom av ett fåtal beundrare, har han blivit ett av de mest spridda författarskapen i Europa.

Enbart i Holland har hans roman Stoner sålt i en kvarts miljon exemplar, och den blev en av förra årets mest omtalade och lästa böcker i Sverige.

Butcher’s Crossing är John Williams andra roman och kom ut 1960, fem år före Stoner.

Williams gav ut två ­d iktsamlingar och fyra romaner: Nothing But the Night, Butcher’s Crossing, Stoner och Augustus, för vilken han tilldelades National Book Award 1973.

Det är 1870-tal, och Will Andrews, som studerar vid det prestige­ fyllda Harvard, hoppar av universitetet för att ”go west”. Han längtar efter vidderna och den öppna himlen, att lära sig något som inte står i böcker. Han hamnar i det lilla samhället Butcher’s Crossing – knappt mer än en gata med en saloon och några hus, mitt ute i ingenstans i Kansas. Där får han höra om de jättelika buffelhjordar som bara väntar på att skjutas av och föra med sig svindlande rikedomar när pälsarna sålts.

En expedition bildas, Will satsar allt han har och männen ger sig av för att kämpa mot ökenhetta och vinterköld, med hopp om att återvända i triumf. Ett hopp som sätts på svårare prov än de kunnat ana.

AV FÖ O RFATTAREN TILL STONER

John Williams

Butcher’s Crossing

”Butcher’s Crossing, utgiven 1960 och Williams första mogna roman, är långt ifrån Stoner vad gäller tid och plats.

Det är också möjligen en bättre roman. [...] En västern är kanske inte något du vanligt­vis skulle läsa. Jag själv gör det inte [...] Men genom att renodla berättelsens beståndsdelar till en exakt återgivelse av de enskilda händelserna, har Williams skapat något tidlöst och stort.”

Nicholas Lezard, The Guardian ”En av de finaste böcker som skrivits om den gäckande västern […] Det är en elegant och brutal historia om män som blir förvildade av ensamhet.”

Time Out New York ”Butcher’s Crossing demonterar myten om västern, och blottlägger en skräckhistoria om allt det slit det innebär att enbart överleva […] den moraliska kritiken ligger i språkets exakthet, Williams numera berömda enkla och eleganta prosa.”

Bret Easton Ellis, The Guardian ”Stoner visade oss en författare som skrivit en stor bok. För oss som inte redan visste det: Butcher’s Crossing visar att John Williams är mer än så: en bortglömd författare, men tveklöst också en stor författare.”

Archie Bland, The Independent

ISBN 978-91-27-14139-1

9 789127 141391

NOK_WILLIAMS_BUTCHERS_CROSSING.indd Alla sidor

”Det är inte varje år man läser en bok som är så perfekt genomförd att man själv nästan försvinner, glömmer sin omgivning … Butcher’s Crossing är en sådan bok.”

NRC Handelsblad

John Williams

Butcher’s Crossing

© Special Collections, University of Arkansas Libraries

”Stoner visade oss en författare som skrivit en stor bok. För oss som inte redan visste det: Butcher’s Crossing visar att John Williams är mer än så: en bortglömd författare, men utan tvekan också en stor författare.”

Archie Bland, The Independent

omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoto: Carolyn L. Fox

2015-06-24 16:20

Butchers korrad 1 juli.indd 2

2015-07-02 09:34:17

Förord

av Kristoffer Leandoer

Det börjar som en pojkbok. Will Andrews tröttnar på sina studier och reser västerut för att mäta sina krafter mot vildmarken. Han vill bortom synranden, till världens ände. Det finns en hemlig dal som hos Jules Verne eller Rider Haggard, och den hemliga dalen rymmer en värdefull skatt: en orörd buffelhjord som bara väntar på att skjutas av, 3–4 000 hudar som bara väntar på att flås. Det är den mest klassiska historien av alla, om att ge sig ut i det okända för att övervinna svårigheter och återvända som vuxen. Man kan jäm­föra Butcher’s Crossing med Tolkien – Bilbo ger sig ut i vildmarken för att hämta en skatt, det hela beskrivs som ett handfast äventyr, men med tiden visar sig äventyret gälla något annat, inte alls att skaffa sig något utan att göra sig av med något.

5

Butchers korrad 1 juli.indd 5

2015-07-02 09:34:17

För det handlar inte om att vinna utan om att förlora. Eller snarare om att uppnå en livssyn där vinna och förlora smälter samman: ”Success in Failure”, med undertiteln på en av de få essäer John Williams skrev.

Butcher’s Crossing utspelas i början av 1870-talet i den mytiska amerikanska värld som kallas The Frontier, utbygden. Namnet syftar på den tänkta gräns mellan bebyggelse och obebodda trakter, mellan civilisation och vildmark, vars gradvisa förflyttning västerut är den röda tråden i USA:s 1800-talshistoria och förutsättningen för hela västerngenren.

När The Frontier nådde fram till Stilla havet var västerneran oåterkalleligen slut och myten kunde få fritt spelrum. Men gränsen hade naturligtvis varit en fiktion redan från början: obebodda var trakterna aldrig, annat än om man i likhet med jägaren Miller undantar ursprungsbefolkningen: ”Jag fick känslan av att ingen människa någonsin hade varit i den där dalen förut. Kanske några indianer för länge sedan, men ingen människa.”

Miller och de andra utbygdsjägarna är gränsvarelser, hemmahörande i två världar. (Vårt ord häxa kommer från hagasuzza, den som i medeltidens folkliga föreställningsvärld tillhör två världar och grenslar gärdsgården mellan byn och vildmarken.) En författare som Cormac McCarthy väljer att skildra människorna som sökte sig till The Frontier som enbart våldsamma, besinningslösa och vilda: de har redan tagit sig långt bortom gott och ont. Någon sådan utlevelse ägnar sig personerna i Butcher’s Crossing inte åt. Will Andrews har studerat tre år vid Harvard innan han reser västerut, men han flyr inte alls från lagbundenhet, systematik och ordning – tvärtom söker han Harvardvärldens själva källa; det som upprätthåller den. Något mer välordnat och systematiskt än buffeljakten i denna roman är svårt att tänka sig: Julian Barnes har träffande sagt att Butcher’s Crossing lärt honom 6

Butchers korrad 1 juli.indd 6

2015-07-02 09:34:17

tillräckligt mycket för att kunna flå en buffel, bara han får ett rep, en häst och en tillräckligt vass kniv. Som alltid hos Williams finns ett sätt som är rätt och ett sätt som är fel, och man kan lära sig vilket som är vad. Precis som i hans två and­ra stora romaner Stoner och Augustus är kunskap, ordning och reda uttalade ideal, någon färd till mörkrets hjärta är det alls inte fråga om.

John Williams (1922–1994) skrev fyra romaner, Butcher’s Crossing är den andra i ordningen och utkom 1960, när Williams var installerad som lärare i litteratur vid universitetet i Denver, Colorado (en tjänst han hade i trettio år) och själv alltså gjort motsatt resa som sin romanhjälte Will Andrews: från det manuella arbetets värld till studiernas.

Jag tror det är viktigt. John Williams tog inte rätten till utbildning för given, han hade deltagit i krig för att få den.

För honom hade kunskapen ett absolut värde. Den följde inga dagspolitiska kurser, den var inget mode, inget man kunde förhandla om.

Precis som sin numera världsberömde huvudperson William Stoner kom John Williams från enklast möjliga lantliga förhållanden; han fick en oväntad chans att studera vidare genom andra världskriget. Han tjänstgjorde i amerikanska luftvapnet, posterad i Indien, Burma och Kina, och utnyttjade efter krigsslutet en nyinrättad möjlighet för krigsveteraner att få statligt bekostad universitetsutbildning – the G.I. Bill från 1944 – vilket ledde till doktorsavhandling och en livslång yrkeskarriär som litteraturlärare. Stoners upplevelse av studiernas och litteraturens förmåga att gripa in och omvandla ett liv i grunden är alltså i högsta grad självupplevd, och Williams underströk i en intervju att hans huvudperson inte var att betrakta som olycklig: ”Många som läst romanen tycker att Stoners liv var så sorgligt och uselt. Jag tycker 7

Butchers korrad 1 juli.indd 7

2015-07-02 09:34:17

han hade ett mycket bra liv. Hans liv var helt klart betydligt bättre än de flestas. --- Det viktiga i romanen för mig är Stoners känsla för sitt jobb … ett jobb i ordets goda och hedersamma betydelse. Jobbet gav honom en bestämd identitet och gjorde honom till den han var.”

Butcher’s Crossing handlar om att göra sig av med något, påstod jag nyss: men vad är det man ska göra sig av med?

Oskulden, om man läser romanen som en rättfram pojkbok med Will Andrews som huvudperson, en bok om vuxenblivande à la Kiplings Havets hjältar eller Djungelboken. Det finns flera spektakulära och närmast övertydliga initiationsscener, en när Will får sitt dop i blod medan han flår och styckar en buffelkalv, en annan när Will blir av med oskulden i mer vedertagen bemärkelse. Men John Williams är en betydligt mer sofistikerad berättare än så. Butcher’s Crossing har två huvudpersoner och först sammanslagna berättar deras öden en historia, i grund och botten samma som berättas i Stoner och Augustus: hur man gör sig oberoende av yttre framgång. Den ene huvudpersonen är Andrews och den andre är Miller, expeditionens ledare, denna romans kapten Ahab som låter sig ledas av drömmen om det absoluta långt bortom det rimligas gränser. Och vad Miller gör sig av med är något helt annat. Precis som Stoner och Octavius (som Augustus hette innan han tog sitt kejsarnamn) uppnår Miller genom eget hårt arbete, mod och gott förstånd sitt mål, men får veta att det hunnit bli värdelöst. Ingen vill längre köpa Millers buffelhudar, Octavius tvingas landsförvisa den han bryr sig mest om, Stoner får varken träffa sin dotter eller undervisa den kurs han brinner för.

När man läser John Williams gör sig gång på gång samma bibelord påmint: ”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” (Markus 8:36, 8

Butchers korrad 1 juli.indd 8

2015-07-02 09:34:17

Matteus 16:26) Man kan vända på det och det blir ännu mer tillämpligt: Vad skadar det en människa, om hon förlorar hela världen, men vinner sin själ?

Förlora och vinna – i långa loppet är det samma sak. ”Den medelålders mannen”, heter det i Augustus, ”som levt den framtid han en gång bara drömde om, ser livet som en tragedi; för han har lärt sig att hans makt, hur stor den än är, inte kommer att bestå mot de slumpens och naturens krafter som han kallar gudar, och han har lärt sig att han är dödlig.

Men om han spelar sin tilldelade roll rätt, kommer den åldrade mannen att se livet som en komedi. För hans triumfer och nederlag smälter ihop”.

Den som vill uppnå något absolut måste inuti sig själv hitta eller skapa en hemlig del som är likgiltig för honom själv, likgiltig för andra och för världen – likgiltig för allt utom just för detta absoluta mål. För Octavius är det romarriket, för Stoner kunskapen, för Miller jakten, för Will Andrews det egna jagets utveckling. Därvidlag såg John Williams själv ingen större skillnad på sina romaner. Maktkampen på Capi­tolium följde samma lagar som den i lärarrummet, bara skalan var annorlunda. (I Butcher’s Crossing står maktkampen mellan Miller och naturen, och följer helt andra lagar: den som utmanar naturen i en amerikansk roman måste gå under, vare sig han är buffeljägare eller kapten på ett valskepp.)

Kunskap är intressantare än makt i en John Williams-roman, även om man är världens mäktigaste man. Den enda kärlek som kan göra en människa lycklig, säger Octavius, är ”vetenskapsmannens kärlek till texten, filosofens kärlek till idén, poetens kärlek till ordet”.

Denna likgiltighet för det egna jaget och dess välfärd är inte bara en filosofisk fråga utan också en berättarteknisk.

Jämför man debutromanen Nothing But the Night från 1948 med de tre andra romanerna blir det tydligt att Williams 9

Butchers korrad 1 juli.indd 9

2015-07-02 09:34:17

mogna stil handlar om avstånd. I Nothing But the Night är det svårt att på allvar intressera sig för huvudpersonen eftersom författaren redan tar upp allt utrymme, talar med samma röst, ser samma saker, delar samma minnen och känslor: det finns ingen plats kvar. Från och med Butcher’s Crossing ställer sig Williams en bit utanför. Berättaren förblir svalt saklig, hur starka känslor som än uttrycks höjs aldrig rösten – vi möter samma tonläge hos andra amerikanska efterkrigsförfattare, t. ex. Richard Yates eller Raymond Carver – och det lilla avståndet mellan berättarrösten och huvudpersonen är tillräckligt för att läsaren ska släppas in.

En annan skillnad mellan Nothing But the Night och Williams tre mogna romaner är förtvivlan. Debutromanen uttrycker en längtan att slippa se, slippa delta: en längtan efter utslocknande. Den bästa tiden är den som gått förlorad.

Synsinnet är elakt och illvilligt. ”Vilken tur de blinda har”, heter det. Antingen var detta bara en litterär kliché, något som följde med på köpet, eller så händer något avgörande med John Williams som vi inte känner till: tolv år senare, i Butcher’s Crossing, framställs i alla händelser seendet som det centrala. Målet är att bli ett ”genomskinligt öga”, att i sig själv vara inget men se allt. Världen ligger där i all sin besynnerliga prakt och väntar på att bli upplevd, inlärd, sedd. Will Andrews, William Stoner och Octavius har ett gemensamt: de vill lära sig, de söker kunskap.

Kunskap och sanning går inte att tumma på eller använda som redskap. Anhängare av konsekvensetik – att handlingar får ett moraliskt värde genom sina resultat – har inte mycket att hämta här. Williams är en renodlad pliktetiker, hos honom finns inget situationsbundet över vad som är rätt och fel. Hans gestalter vet vad som är smart men framhärdar i att göra det som är rätt, även när de vet att konsekvenserna blir katastrofala.

10

Butchers korrad 1 juli.indd 10

2015-07-02 09:34:17

Tre år efter Butcher’s Crossing, 1963, avslutar John Williams sin tredje roman Stoner samt är redaktör för English Renaissance Poetry, en antologi för studentbruk. Antologin återutgavs 1990 med ett kort nyskrivet förord där Williams påpekar att våra omdömen om litteratur lika mycket är omdömen om oss själva. Han konstaterar också att under de dryga tjugofem år som gått sedan första upplagan har världen hunnit ikapp hans omdöme om vissa mindre kända renässanspoeter, George Gascoigne och Fulke Greville (som Williams ägnade sin doktorsavhandling). På hans stolthet går inte att ta miste. Få skulle nuförtiden förvisa Greville till en fotnot, säger Williams, och det hisnar till en smula: inte kunde han ana att hans egna romaner på samma sätt skulle komma att räddas ur den relativa glömskan?

Williams var kanske inte lika förtegen som sina romanfigurer men skrev mycket lite utöver sina romaner och gav nästan inga intervjuer. Det är därför frestande att läsa varenda bokstav i förordet och författarintroduktionerna i English Renaissance Poetry som uttalanden om hans eget författarskap, till exempel när han förklarar hur en renässansdikt talar till oss som om vi var levande (det vill säga: litteraturen kan ge oss liv, inte tvärtom!), när han säger att George Gascoigne misslyckades i allt han företog sig i livet, eller när han beskriver hur språket i Ben Jonsons dikter är ett språk som färdats från yttervärldens karga verklighet genom jagets överdådiga och mörka djungler och kommit ifrån den resan helskinnat och stärkt. (Det är samma långa hemresa som Will Andrews gör, från umbäranden av köld, svält och törst via mötet med det mörka och överdådiga som väntar på Francines hotellrum.) Helst vill man läsa även en dikt av Fulke Greville som ”In night, when colors all to black are cast”, om de bilder som ögat skapar på egen hand när nattens mörker berövar det intryck (ett tidigt prov på sensory 11

Butchers korrad 1 juli.indd 11

2015-07-02 09:34:17

deprivation), som ett inlägg i Williams inre debatt om synsinnet.

Den som minns hur William Stoners möte med litteraturen gick till skyndar sig annars att bläddra fram Shakespeare. Och visst är Sonett 73 med i Williams urval, den som för alltid förändrar den unge bondestudentens liv, den som i Eva Ströms vackra översättning slutar med orden: ”Så ser du vad som kärleken fördjupar,/att älska det som snart ifrån dig stupar.”

Att älska det man förlorar. Kortare går det nog inte att säga vad John Williams författarskap handlar om.

12

Butchers korrad 1 juli.indd 12

2015-07-02 09:34:17

… allt som lever visar tecken på tillfredsställelse, och boskapen som ligger på marken tycks tänka djupa och lugna tankar. En dylik frid kan säkrast sökas i det klara oktoberväder som går under namnet indiansommar.

Dagen, oändligt lång, vilar över de höga bergen och de varma vidsträckta fälten. Att ha levt under dess soldränkta timmar är som att ha levt ett helt liv. De ensliga platserna känns inte helt ensamma. På tröskeln till skogen blir den förbluffade mannen av värld tvungen att lägga sina åsikter om vad som är stort och smått, klokt och dumt åt sidan. Kutymens ryggsäck faller av hans axlar så snart han träder in i dessa omgivningar. Här finns en helighet som överglänser våra religioner och en verklighet som drar skam över våra hjältar. Här upptäcker vi att Naturen ställer allt annat i skuggan och likt en gud dömer alla människor som kommer till henne.

Naturen, Ralph Waldo Emerson Ja, och poeterna skickar ut den bedrövade själen på grönbete, som när man släpper ut halta oskodda hästar på ängen för att läka deras hovar.

Poeterna, på sitt sätt ett slags örtläkare, menar att för värkande hjärtan liksom för värkande lungor är naturen det främsta botemedlet. Men vem fick min kamrat att frysa ihjäl på prärien? Och vem gjorde Peter från Hammeln till idiot?

The Confidence Man, Herman Melville

13

Butchers korrad 1 juli.indd 13

2015-07-02 09:34:17

Butchers korrad 1 juli.indd 14

2015-07-02 09:34:17

DEL ETT

Butchers korrad 1 juli.indd 15

2015-07-02 09:34:17

Butchers korrad 1 juli.indd 16

2015-07-02 09:34:17

1

Diligensen från Ellsworth till Butcher’s Crossing var en doughertyvagn som hade byggts om för att transportera passagerare och lättare gods. Den drogs av fyra mulor längs en knagglig och ojämn väg som från den flacka prärien sluttade lätt neråt mot Butcher’s Crossing. När den täckta vagnens små hjul dunsade in och ut ur hjulspåren som skapats av tyngre vagnar kom lasten som låg surrad mitt i vagnen i gungning, och den upprullade duken på sidorna smällde mot hickorystängerna som höll upp smärtingtaket. Den ensamme passageraren längst bak i vagnen tog spjärn genom att pressa kroppen mot den smala sidopanelen: hans ena hand låg utbredd på den hårda skinnklädda bänken och den andra greppade en av de blankslipade trästolpar som satt fästade i järnhållare på sidorna. Kusken, dold för sin passagerare av lasten som låg travad nästan upp till taket, ropade över mulornas frustande och vagnens gnissel: ”Butcher’s Crossing nästa.”

17

Butchers korrad 1 juli.indd 17

2015-07-02 09:34:17

Passageraren nickade och lutade sig ut över kanten med huvud och axlar. Bortom mulornas svettiga rumpor och guppande öron kunde han skymta en liten samling omålade träkåkar och tält och längre bort en dunge höga träd. Han fick en ögonblicklig förnimmelse av färger – ljusbrunt som gled över i grått mot ett brett stråk av grönt – innan vagnens skumpande tvingade honom att sätta sig upprätt igen. Han blinkade snabbt och fäste blicken på den krängande högen med gods framför sig. Han var drygt tjugo år gammal, en spensligt byggd man vars ljusa hy hade börjat rodna efter en hel dag i solen. Han hade tagit av sig hatten för att torka svetten ur pannan och hade inte tagit på den igen; håret som hade samma ljusbruna färg som virginiatobak var prydligt klippt, men låg nu i fuktiga och ojämnt färgade lockar i pannan och över öronen. Han hade gulbruna bomullsbyxor som var så gott som nya; pressvecken kunde ännu anas i det kraftiga tyget. Tidigare hade han tagit av sig sin bruna jacka, väst och kravatt, men trots brisen som skapades av vagnens långsamma framåtrörelse var den vita linneskjortan svettfläckig och hängde slakt på honom. Den blonda tvådagarsstubben glänste av fukt; av och till torkade han sig i ansiktet med en smutsig näsduk, som om skäggväxten irriterade hans hud.

När de närmade sig stan blev vägen jämnare. Vagnen rörde sig snabbare framåt och gungade mjukt från sida till sida, så den unge mannen kunde släppa sitt spända grepp om stången och sitta mer avslappnad på den hårda bänken. Klappret från mulornas hovar blev lugnt och dämpat; ett moln av damm steg likt gul rök runt hjulen och bolmade ut bakom vagnen. Över seldonens rasslande, mulornas tunga andhämtning, klappret av hovar och vagnens ojämna gnissel hördes då och då det avlägsna ljudet av en människa som ropade, en häst som gnäggade. Vid sidan av vägen dök kala fält upp i det oändliga präriegräset och här och var syntes en övergiven 18

Butchers korrad 1 juli.indd 18

2015-07-02 09:34:18

läger­elds förkolnade, korslagda vedträn; några tjudrade hästar som betade i det korta gula gräset for upp med huvudet och vinklade öronen framåt vid ljudet av den passerande vagnen.

En vredgad röst höjdes, någon skrattade, en häst frustade och gnäggade och ett betsel klirrade till av en plötslig rörelse.

Det låg en svag lukt av gödsel i den heta luften.

En enda blick räckte för att ta in hela Butcher’s Crossing.

En grupp om sex enkla trähus låg utmed en smal lerväg och bortanför husen några spridda tält. Vagnen passerade först ett slarvigt rest militärgrönt tält på vänster sida. Tältväggarna var upprullade och från taket hängde en träskiva med hafsigt skriven röd text: joe long, barbarare. På andra sidan vägen stod ett omålat lågt hus, fönsterlöst och nästan kvadratiskt, med ett stycke presenning till dörr; över dörrkarmen stod orden bradleys diversehandel med mer omsorgsfullt tecknade bokstäver i svart. Utanför nästa hus, en lång rektangulär tvåvåningsbyggnad, stannade diligensen.

Inifrån huset hördes ett lågt ihållande mummel av röster och det regelbundna klirret av glas mot glas. Framsidan skuggades av ett överskjutande tak, men i dunklet över ingången kunde man skönja en snirkligt textad skylt, röd med svarta kanter, på vilken det stod jackson’s saloon. På en lång bänk utanför saloonen satt en grupp män och tittade slött på vagnen när den körde upp framför huset. Den unge passageraren började samla ihop kläderna som han hade tagit av sig i hettan och lagt på sätet bredvid sig. Han satte på sig hatten och jackan och stuvade ner västen och kravatten i en kappsäck som han hade vilat fötterna på. Han lyfte kappsäcken över kanten ner på gatan och lyfte i samma rörelse ett ben över sidan och satte foten på ett järnsteg med vars hjälp han klev ner på vägen. När hans känga mötte marken steg ett litet dammoln upp runt hans fot; det lade sig på det nya svarta lädret och på byxfållen och utjämnade färgskillnaden mellan 19

Butchers korrad 1 juli.indd 19

2015-07-02 09:34:18

dem. Han tog sin kappsäck och gick in i skuggan under det utskjutande taket. Bakom honom blandades kuskens svor­ domar med rasslet av järn och klirret av seldonens kedjor när den bakre spannvågen lossades från vagnen. Kusken ropade med klagande röst: ”Kan inte nån hjälpa mig att lasta av?”

Den unge mannen som hade stigit ur vagnen stod på den ohyvlade trätrottoaren och såg kusken kämpa med tyglarna som hade trasslat in sig i draglinan. Två av männen som hade suttit på bänken reste sig, trängde sig förbi honom och gick i sakta mak ut på gatan; de begrundade repen som höll lasten på plats och började utan brådska lösa upp knutarna. Med ett sista ryck lyckades kusken få loss tyglarna och ledde mulorna i en lång diagonal över gatan mot stallet, en låg öppen byggnad vars timmertak bars upp av obarkade lodräta stockar.

Efter att kusken hade lett in sina dragdjur i stallet lade sig stillheten åter över gatan. De båda männen lossade metodiskt repen från den övertäckta lasten; ljuden inifrån saloonen var dämpade, som om de trängde ut genom lager av damm och hetta. Den unge mannen började försiktigt gå längs de ojämna brädorna som hade lagts ut direkt på marken. Framför honom låg en sorts jordkoja med ett brant sluttande tak från vars främre kant en gångjärnsförsedd lucka, som stagades upp av två diagonala stänger, kunde fällas ner över den breda öppningen. På bänkar och hyllor där inne låg diverse sadlar och ett tiotal par stövlar; långa stycken av ogarvat läder hängde på en träpinne som stack ut ur jordväggen nära öppningen. Till vänster om den lilla jordkojan låg ett nymålat vitt tvåvåningshus med röda knutar, nästan lika långt som Jackson’s Saloon och något högre.

Exakt mitt på huset fanns en bred dörr och över dörren satt en prydligt inramad skylt med texten butchers hotell. Det var dit den unge mannen sakta styrde stegen medan gatu20

Butchers korrad 1 juli.indd 20

2015-07-02 09:34:18

dammet virvlade upp runt hans fötter och lika snabbt skingrades igen.

Han gick in i hotellet och stannade strax innanför den öppna dörren för att låta ögonen vänja sig vid dunklet. Den vaga konturen av en disk dök upp framför honom, och bakom den, orörlig, stod en man i vit skjorta. Ett tiotal trästolar med läderklädda sitsar var utspridda runt om i rummet.

Det enda ljuset kom från fönsteröppningar på de tre sidor av rummet som han kunde se; fönstren var täckta av ett genomskinligt tyg som böljade lätt inåt, som om dunklet och den jämförelsevis svala luften var ett vakuum. Han gick över det nakna trägolvet fram till den väntande portieren. ”Jag skulle vilja ha ett rum.” Hans röst ekade ihåligt i tystnaden.

Portieren sköt fram en uppslagen hotelliggare och räckte honom en gåspenna med stålspets. Han skrev sitt namn, William Andrews. Bläcket var tunt, den blå färgen blek mot det grå papperet. ”Två dollar”, sa portieren och drog till sig liggaren för att ta en titt på namnet. ”Tjugofem cent extra om ni vill få varmt vatten uppburet.” Han lyfte plötsligt blicken mot Andrews. ”Stannar ni länge?” ”Jag vet inte säkert”, sa Andrews. ”Känner ni till någon som heter J. D. McDonald?” ”McDonald?” Portieren nickade sakta. ”Skinnhandlarn?

Visst. Alla känner McDonald. En vän till er?” ”Inte direkt”, sa Andrews. ”Vet ni var jag kan få tag på honom?”

Portieren nickade. ”Han har sitt ställe nere vid insaltningsgroparna. Cirka tio minuters promenad härifrån.” ”Jag söker upp honom i morgon”, sa Andrews. ”Jag anlände från Ellsworth alldeles nyss och jag är trött.”

Portieren slog ihop liggaren, valde en nyckel från en stor 21

Butchers korrad 1 juli.indd 21

2015-07-02 09:34:18

nyckelring som han hade hängande i bältet och gav den till Andrews. ”Ni får bära upp väskorna själv”, sa han. ”Jag kommer upp med vattnet när ni så önskar.” ”Om ungefär en timme”, sa Andrews. ”Rum nummer femton”, sa portieren. ”Uppför trappan och till höger.”

Andrews nickade. Trappan, som saknade sättsteg och vangstycken, steg brant upp från bortre väggen genom en liten rektangulär öppning i taket och mynnade i en smal korridor kantad av en lång rad rum på båda sidor. Han letade upp sitt rum och gick in genom den olåsta dörren.

Där inne rymdes inte mer än en smal repsäng med en tunn madrass, en spegel och en stol av samma sort som dem han hade sett nere i lobbyn, samt ett grovt tillyxat bord med en lampa och ett tvättfat i bleck. Ett fönster vette mot gatan; en löstagbar träram täckt med ett florstunt tyg hade passats in i det. Det slog honom att han inte hade sett några glasrutor sedan han anlände till stan. Han ställde kappsäcken på madrassen.

Efter att han hade packat upp sina tillhörigheter sköt han in kappsäcken under den låga sängen och sträckte ut sig på den knöliga madrassen; sängen knarrade och sviktade under hans tyngd; han kunde känna de spända repen som madrassen vilade på mot kroppen. Det värkte dovt i ländryggen, skinkorna och låren. Först nu insåg han hur tröttande resan hade varit.

Men nu var den över, och medan musklerna slappnade av tänkte han tillbaka på den sträcka han hade tillryggalagt. I nästan två veckor hade han låtit sig transporteras över landet med tåg och diligens. Från Boston till Albany, från Albany till New York, från New York … Stadsnamnen rörde ihop sig i minnet, lösryckta från den rutt han hade följt.

Baltimore, Philadelphia, Cincinnati, St Louis. Han mindes 22

Butchers korrad 1 juli.indd 22

2015-07-02 09:34:18

diligensernas plågsamt obekväma och hårda säten och det utdragna väntandet på träbänkar på smutsiga stationer. De vedermödor han hade genomlidit under resan hade satt sig i kroppen, och nu, när han visste att resan var till ända, gjorde de sig påminda.

Han visste att han skulle känna sig stel nästa morgon. Han log och slöt ögonen mot ljuset från det övertäckta fönstret mittemot sängen.

Lite senare kom portieren upp med ett träbadkar och en spann hett vatten. Andrews steg upp och hällde upp lite av det varma vattnet i tvättfatet. Han tvålade in ansiktet och rakade sig. Portieren återvände med två hinkar kallvatten och tömde dem i karet. Efter att han hade lämnat rummet klädde Andrews långsamt av sig, och skakade dammet ur varje plagg innan han vek ihop det och lade det på stolen. Han klev ner i badkaret och drog upp knäna mot hakan. Det varma vattnet och den stilla eftermiddagen gjorde honom sömnig och han tvålade sakta in sig. Han satt i karet tills han började nicka till, och när pannan till sist nuddade knäna rätade han på sig, steg ur badet och ställde sig på golvet. Det droppade om honom och han såg sig omkring i rummet. När han inte hittade någon handduk tog han sin skjorta från stolen och torkade sig med den.

Det började skymma i rummet. Fönstret var en blekt lysande fyrkant i det fallande mörkret och en sval bris fick tyget att fladdra och bölja; det tycktes pulsera likt någonting levande, bli större och mindre. Från gatan hördes ett långsamt stigande mummel av röster och ljudet av stövlar som trampade längs trottoarens brädor. En kvinna skrattade till och tystnade tvärt igen.

Badet hade fått honom att slappna av och lindrat värken i hans ansträngda ryggmuskler. Fortfarande naken försökte han forma den hopvikta yllefilten till en kudde och lade sig 23

Butchers korrad 1 juli.indd 23

2015-07-02 09:34:18

direkt på madrassen. Den kändes sträv mot kroppen. Men innan mörkret hade fallit helt i rummet hade han somnat.

Under natten väcktes han flera gånger av oidentifierade ljud i utkanten av medvetandet. Under dessa sömnlösa stunder såg han sig omkring och kunde i kolmörkret inte uppfatta väggarna, rummets gränser, och han fick en känsla av att vara blind, av att sväva orörlig i intet. Det kändes som om skratten, rösterna, det dämpade dunsandet och skrapandet, klirret av betsel och remtyg, kom inifrån hans eget huvud och virvlade runt där inne likt vind i ett ihåligt klot. En gång tyckte han att han hörde en kvinnas röst och sedan hennes skratt helt nära, ute i korridoren, i ett av rummen. Han låg vaken en lång stund och lyssnade spänt, men han hörde henne inte igen.

24

Butchers korrad 1 juli.indd 24

2015-07-02 09:34:18

2

Andrews åt frukost på hotellet. I ett smalt rum på bottenvåningen stod ett långt bord med ett antal av de stolar som verkade utgöra hotellets huvudsakliga möblemang. Tre män satt vid ena änden av bordet och samtalade med huvudena tätt ihop. Andrews satt ensam vid den andra änden. Portieren som hade kommit upp med vattnet dagen innan kom in i matsalen och frågade Andrews om han ville ha frukost.

När Andrews nickade vände han och gick mot det lilla köket bakom de tre männen vid bortre bordsändan. Han hade en lätt hälta som bara märktes när man såg honom bakifrån.

Han kom tillbaka med en bricka med majsgröt, en stor tallrik bönor och en mugg ångande kaffe. Han ställde ner maten framför Andrews och sträckte sig efter en skål med salt som stod mitt på bordet. ”Var kan jag få tag på McDonald så här dags på dagen?” frågade Andrews. ”På hans kontor”, sa portieren. ”Där är han för det mesta, 25

Butchers korrad 1 juli.indd 25

2015-07-02 09:34:18

dag som natt. Följ vägen ner mot ån och ta till vänster precis innan ni kommer till poppeldungen. Det är det lilla huset på den här sidan insaltningsgroparna.” ”Insaltningsgroparna?” ”För skinnen”, sa portieren. ”Det går inte att missa.”

Andrews nickade. Portieren vände sig bort igen och lämnade rummet. Andrews åt långsamt; bönorna var halvljumma och smaklösa även med salt och majsgröten var vattnig och knappt värmd. Men kaffet var hett och bittert, det brände på tungan och fick honom att dra tillbaka läpparna över sina jämna vita tänder. Han tömde koppen så snabbt den heta vätskan tillät.

När han hade avslutat frukosten och kom ut från hotellet hade solen stigit högt upp över de få husen och gassade över gatan med en intensitet som nästan gick att ta på. Fler människor var i rörelse än då han anlände föregående eftermiddag. Ett par män i mörk kostym och plommonstop rörde sig bland ett större antal som var mer vardagligt klädda i urblekt blå denim, solkig smärting eller svart ylle. De gick längs trottoaren och på gatan med ett visst mått av målmedvetenhet men utan särskild brådska; bland de trista färgerna i männens kläder syntes emellanåt en gladare glimt – rött, violett, vitt – av en kvinnas kjol eller blus. Andrews drog ner brättet på sin slokhatt för att skugga ögonen och gick nerför gatan mot träddungen på andra sidan av det lilla samhället.

Han passerade skinnboden, stallet och den lilla smedjan.

Där tog stan slut och han steg ner från trottoaren och ut på vägen. Efter ungefär två hundra meter var han framme vid avtagsvägen som portieren hade beskrivit; den var inte stort mer än två kala jordsträngar där gräset hade nötts bort av vagnshjul. Vid slutet av denna stig, omkring hundra meter från vägen, låg ett hus med platt tak och bortom det en rad stängsel ordnade i ett mönster som han inte kunde uppfatta 26

Butchers korrad 1 juli.indd 26

2015-07-02 09:34:18

på det avståndet. Nära stängslen stod flera tomma vagnar i olika vinklar, med tistelstängerna vilande på marken i riktning bort från stängslen. En vag stank som Andrews inte kunde identifiera växte sig starkare när han närmade sig huset och stängslen.

Dörren stod öppen. Andrews tvekade med handen höjd för att knacka på. Överallt i det enda rummet låg böcker, papper och pärmar huller om buller: på trägolvet, i vingliga travar i hörnen och i överfulla trälådor längs med väggen.

Mitt i allt detta, till synes inträngd, satt en man i bara skjortärmarna lutad över ett bord och bläddrade med stor hast igenom de stora sidorna i en bokföringsbok. Han svor tyst och entonigt för sig själv. ”Mr McDonald?” sa Andrews.

Mannen tittade upp med gapande mun och ögonbrynen höjda över utstående blå ögon, vars vitor hade samma smutsvita nyans som hans skjorta. ”Kom in, kom in”, sa han och körde häftigt handen genom det tunna håret som hängde ner över pannan. Han drog tillbaka stolen från bordet, började resa sig men satte sig trött ner igen med slokande axlar. ”Kom in, stå inte bara där ute.”

Andrews steg in och ställde sig strax innanför dörren.

McDonald viftade i riktning mot ett hörn bakom Andrews, och sa: ”Ta en stol, pojk, och slå dig ner.”

Andrews drog fram en stol som stod bakom en trave papper och placerade den framför McDonalds skrivbord. ”Vad vill du – vad kan jag göra för dig?” frågade McDonald. ”Jag heter Will Andrews. Ni minns mig förmodligen inte.” ”Andrews?” McDonald rynkade på ögonbrynen och betraktade den unge mannen med viss fientlighet. ”Andrews …”

Han knep ihop läpparna och mungiporna mötte fårorna som 27

Butchers korrad 1 juli.indd 27

2015-07-02 09:34:18

löpte upp från hakan. ”Slösa inte bort min tid, för helvete.

Hade jag kommit ihåg dig skulle jag ha sagt något redan när du kom in. Nå …” ”Jag har ett brev”, sa Andrews, och stack handen i bröstfickan, ”från min far. Benjamin Andrews. Ni kände varandra i Boston.”

McDonald tog emot brevet som Andrews höll fram mot honom. ”Andrews? Boston?” Han lät grinig på rösten, skeptisk. Han såg på Andrews medan han öppnade brevet. ”Jaså, jaha. Varför sa du inte att du var … Just det, den där pastorn.” Han läste uppmärksamt medan han förde brevet fram och tillbaka framför ögonen som om det skulle kunna få honom att läsa fortare. När han var färdig vek han ihop brevet igen och lade det på en hög med papper på bordet.

Han trummade med fingrarna mot bordsskivan. ”Du store tid! Boston! Det måste ha varit tretton år sen. Före kriget.

Jag brukade dricka te i er salong.” Han skakade förundrat på huvudet. ”Jag måste ha träffat dig en eller ett par gånger. Jag minns det inte ens.” ”Min far talade ofta om er”, sa Andrews. ”Om mig?” McDonalds gapade igen. Han skakade sakta på huvudet och hans runda ögon tycktes rulla i sina hålor. ”Varför det? Jag träffade honom på sin höjd fem–sex gånger. Vad hade han för anledning att prata om mig? Jag var kontorist på en manufakturfirma. Jag kommer inte ens ihåg vad den hette.” ”Jag tror att min far beundrade er, mr McDonald”, sa Andrews. ”Mig?” Han gav till ett kort skratt och blängde sedan misstänksamt på Andrews. ”Hör på. Jag gick till din fars kyrka för att jag tänkte att jag kanske skulle träffa någon som kunde erbjuda mig ett bättre jobb, och av samma skäl började jag gå på de där små mötena som din far anordnade. För det mesta förstod jag inte ens vad sjutton de pratade om.”

28

Butchers korrad 1 juli.indd 28

2015-07-02 09:34:18

Butchers korrad 1 juli.indd 29

2015-07-02 09:34:18

”Kärv och obarmhärtig, men samtidigt dämpad i tonen, b­ anade den väg för C ­ ormac McCarthy. Det var kanske den första och bästa romanen som skrev västerns historia på ett nytt sätt” The New York Times Book Review ”Butcher’s Crossing sjunger i en annan tonart, men bättre, samma dämpade sång som Stoner.” de Volkskrant

John Williams (1922-1994) hör till de senaste årens verkliga litterära sensationer. Från att ha varit i det närmaste bortglömd som författare utom av ett fåtal beundrare, har han blivit ett av de mest spridda författarskapen i Europa.

Enbart i Holland har hans roman Stoner sålt i en kvarts miljon exemplar, och den blev en av förra årets mest omtalade och lästa böcker i Sverige.

Butcher’s Crossing är John Williams andra roman och kom ut 1960, fem år före Stoner.

Williams gav ut två ­d iktsamlingar och fyra romaner: Nothing But the Night, Butcher’s Crossing, Stoner och Augustus, för vilken han tilldelades National Book Award 1973.

Det är 1870-tal, och Will Andrews, som studerar vid det prestige­ fyllda Harvard, hoppar av universitetet för att ”go west”. Han längtar efter vidderna och den öppna himlen, att lära sig något som inte står i böcker. Han hamnar i det lilla samhället Butcher’s Crossing – knappt mer än en gata med en saloon och några hus, mitt ute i ingenstans i Kansas. Där får han höra om de jättelika buffelhjordar som bara väntar på att skjutas av och föra med sig svindlande rikedomar när pälsarna sålts.

En expedition bildas, Will satsar allt han har och männen ger sig av för att kämpa mot ökenhetta och vinterköld, med hopp om att återvända i triumf. Ett hopp som sätts på svårare prov än de kunnat ana.

AV FÖ O RFATTAREN TILL STONER

John Williams

Butcher’s Crossing

”Butcher’s Crossing, utgiven 1960 och Williams första mogna roman, är långt ifrån Stoner vad gäller tid och plats.

Det är också möjligen en bättre roman. [...] En västern är kanske inte något du vanligt­vis skulle läsa. Jag själv gör det inte [...] Men genom att renodla berättelsens beståndsdelar till en exakt återgivelse av de enskilda händelserna, har Williams skapat något tidlöst och stort.”

Nicholas Lezard, The Guardian ”En av de finaste böcker som skrivits om den gäckande västern […] Det är en elegant och brutal historia om män som blir förvildade av ensamhet.”

Time Out New York ”Butcher’s Crossing demonterar myten om västern, och blottlägger en skräckhistoria om allt det slit det innebär att enbart överleva […] den moraliska kritiken ligger i språkets exakthet, Williams numera berömda enkla och eleganta prosa.”

Bret Easton Ellis, The Guardian ”Stoner visade oss en författare som skrivit en stor bok. För oss som inte redan visste det: Butcher’s Crossing visar att John Williams är mer än så: en bortglömd författare, men tveklöst också en stor författare.”

Archie Bland, The Independent

ISBN 978-91-27-14139-1

9 789127 141391

NOK_WILLIAMS_BUTCHERS_CROSSING.indd Alla sidor

”Det är inte varje år man läser en bok som är så perfekt genomförd att man själv nästan försvinner, glömmer sin omgivning … Butcher’s Crossing är en sådan bok.”

NRC Handelsblad

John Williams

Butcher’s Crossing

© Special Collections, University of Arkansas Libraries

”Stoner visade oss en författare som skrivit en stor bok. För oss som inte redan visste det: Butcher’s Crossing visar att John Williams är mer än så: en bortglömd författare, men utan tvekan också en stor författare.”

Archie Bland, The Independent

omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoto: Carolyn L. Fox

2015-06-24 16:20