9789175578675

Copyright © Pontus Wikner 2016 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, PicaPica Design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7557-867-5 Tryckt hos Scandbook, Falun 2016

1 Strömmen höll Oscar i ett järngrepp. Långsamt drogs han ner mot botten. Lungorna höll på att sprängas. Han var som en fisk med kroken skuren rakt in i munnen och en lina som drogs av någon som var starkare.

Den var tydligare nu. Välbekant och värmande. Emmas röst kom närmare. Plötsligt släppte strömmen greppet. Han låg som i ett vakuum och drogs varken ner mot havsbotten eller upp mot ytan. Han kopplade av under ett kort ögonblick och fylldes med ett harmoniskt lugn.

Hon ropade allt högre. Han orkade knappt mer. Nu fick han kämpa för att simma längre ner mot botten, närmare henne. Det gjorde ont i musklerna. Han fick kramp och benen kändes hårda som sten.

Allt fler kroppar flöt förbi, upp mot ytan. Först nu märkte han det.

Alla saknade huvuden. Mängder av huvudlösa kroppar steg sakta, nästan majestätiskt, upp mot havsytan. Han hallucinerade. Det kunde inte vara sant. Antagligen höll hjärnan på att kollapsa av syrebrist.

Visst såg han henne? Inte helt tydligt. Men det var hon. Varför simmade hon inte mot honom? Satt hon fast i något? Inte långt kvar nu.

Vattnet var grönfärgat. Bara några få kraftiga simtag till. Kämpande mot kramp och smärta. Hon sträckte ut händerna. I sista simtaget sträckte han ut sig och vred samtidigt kroppen så att hans högra hand kunde gripa tag om hennes …

Kroppen var dyngsur. Oscar kallsvettades och satte sig hastigt upp.

Den digitala klockan på sängbordet visade med röda siffror 04.22.

En kvinna stod på tröskeln till sovrummet. Hon tog ett steg in i sovrummet och försvann. Oscar ryste till och tände snabbt sänglampan. Han förstod inte vad som hände.

Drömmarna förstörde hans nätter fullkomligt. Alltid samma tema, även om innehållet förändrades. Han såg sin dotter Emma på olika platser, och han försökte på alla sätt att nå henne. Rädda henne. Men 5

när han nästan var på väg att lyckas, vaknade han alltid, alltid, alltid ...

Om han bara återfunnit henne, som den övriga familjen. Då hade allt varit annorlunda. Skuldkänslorna åt sakta upp honom. Hela livet var ett gigantiskt kaos. Varför hade han inte fått följa med? Varför blev han lämnad kvar – ensam?

Det var grymt orättvist. Lämnad kvar i sitt eget helvete. Ibland såg han verkligen döden som en befriare. Just nu vandrade han allt snabbare mot en psykisk kollaps. Han sov dåligt, hade ständiga mardrömmar och orkade inte med jobb.

Han klev ur sängen och gick upp till övervåningen. Sakta öppnade han dörren till Emmas rum. Det var mörkt i rummet. Fanns det någon där? Låg hon i sängen? Oscar tände lampan och satte sig på en stol. Emma blev levande för honom när han satt här. Glädjen när han hade småbusat med henne. Hennes värmande skratt. Skriken när han hade jagat henne genom huset och nästan fått tag i henne. Han kände värmen av att hålla om henne.

Vem var kvinnan han sett i sovrumsdörren? Var det hans döda fru som försökte tala om något för honom? Han upplevde saker som han inte vågade berätta för någon. Han kunde bli tagen för psykisk labil. Han förstod inte riktigt vad som pågick och det störde honom.

Oscar reste sig hastigt upp och smällde igen dörren till Emmas rum: Åt helvete med allt det här.

Ingen sa något på jobbet, men han märkte tydligt att kollegorna inte tyckte att han fungerade som tidigare. Bara det att ingen frågade hur han mådde, eller bad honom berätta, plågade honom. Han förstod att de andra undrade och gissade sig till hur han hade det. Men ingen vågade fråga. Han förstod inte varför.

Han tvingade sig ur sängen som så många andra tidiga morgnar och blev stående framför den stora bilden där alla fanns med. Hans fru Rebecka och barnen Klara och Emma.

Emma som ropade på honom i drömmarna. Hon som väntade på att han skulle hämta hem henne och ta henne till familjen. Hem till Sverige. Det hade gått många år nu, och det blev bara svårare.

Tiden läker alla sår. Vilket skitsnack.

6

* De första åren hade gått hyfsat, men sedan smög sig helvetet sakta på honom. För varje år blev det bara värre. Nu var det sju år sedan julresan tog en så dramatisk vändning.

Jobbet som polis gick mer och mer på rutin. Engagemanget som tidigare skilt ut honom från stora delar av poliskåren, sinade långsamt.

Vissnade bort. Han hade flera gånger stuckit tjänstevapnets pipa i munnen och funderat på att hjälpa sig själv till fullständig ro. Men han var för feg för att fatta ett så avgörande beslut. Han ältade sitt liv, om och om igen och tänkte ofta på dagen då han hade träffat Rebecka för första gången.

Två lätt berusade främlingar en sommarvarm natt vid en dansbana.

I den stunden började verkligen livet. Den röda mattan rullades ut.

Nyförälskade tonåringar som klivit över myndighetströskeln, in i vuxenvärlden. Livet ropade på dem. Det fanns inga gränser. Allt som föräldrarna nekat dem och som deras föräldrar inte vågat själva, var nu tillåtet. Tiden var mogen. Där och då föddes deras förälskelse.

Oscar kom ihåg hur han försiktigt tog Rebeckas hand. Kramade den lätt och när han kände att hans längtan besvarades sökte han hennes andra hand. Han höll hennes händer och de såg varmt på varandra.

Den första kyssen i ljuset från dansbanan.

Intensiteten i förälskelsen planade ut i takt med att barnen kom.

Oscars polisstudier gjorde inte friheten större. Rebecka, som startade och drev en inredningsbutik, hade inte mer fritid än att den räckte till barnen.

De hade ändå ett bra liv och längre fram skulle allt bli bättre och friheten större. Så var planen.

Nu stod han framför fotot och hade för länge sedan insett att det inte fanns någon framtid. Allt tog abrupt slut den där dagen och han fick inte vara med på den sista resan. Tårarna grumlade synfältet och letade sig ner på t-shirten där de fastnade. Han skakade av sorg och förtvivlan. Det fanns ingen framtid och ingen lösning för honom.

När benen inte bar längre sjönk han sakta ner mot golvet. Som en tvätthög. Han önskade verkligen att han hade modet att dö.

7

2 Uppsala, torsdag 2 februari 2012 ”Vem i helvete stjäl en styckad kropp? Mitt framför polisen också. Till och med från polisen?” Spaningsledare Klintberg var högröd i ansiktet.

Under alla hans år vid polisen slog det här allt. Han gick otåligt fram och tillbaka i kontorsrummet, sedan ut i korridoren och spanade bortåt.

Som om någon skulle uppenbara sig med en lösning på hans problem.

Gibsons tidigare ärende, där en polis dödat en annan polis och sedan grävt ner kroppen, hade tills idag legat i topp. Men nu det här.

Klintberg gick tillbaka till sitt skrivbord igen. En kropp kunde inte bara försvinna från en mordplats. Helvete. Det kramade i bröstet. Hans rum i polishuset kändes plötsligt för litet och lufttomt.

Klintberg suckade. Det var det värsta med vanliga medborgare, de såg aldrig någonting. I en stad som Uppsala måste mängder av ögon ha sett hur en styckad kropp bara bars iväg.

Att Gibson var inblandad förvånade honom inte det minsta. Det var snarare en förutsättning för att något skulle kunna gå så fullständigt åt skogen som det här hade gjort. Klintberg ville ha det lugnt och stilla.

Polisutredningar måste ske som de alltid hade gjort och enligt samma gamla invanda mönster. Polisen gjorde sitt vardagliga rutinarbete.

Allmänheten lämnade de avgörande pusselbitarna, så att allt ordnade sig på slutet.

Klintberg hade knappt hämtat sig från historien där en polis sköts av en kollega när han sedan fick reda på att länspolismästaren, eller kapten klänning som han kallades, var inblandad i sexhandel och att en tidigare länspolismästare på grund av några snedsteg snabbt tvingades lämna som kriminalvårdens högste chef. Där pågick det en stor utredning om mutor vid fängelsebyggen. Vad var det som hände?

Vilken uppfattning fick allmänheten om polisen? Eller brydde man sig inte? Världen var upp och ner. I alla fall den polisiära.

8

Polishuset i Uppsala började mer framstå som en filial till Akademiska sjukhusets psykavdelning. ”Stod ni bara och tittade på?” fortsatte Klintberg.

Ni borde få era huvuden röntgade.

Gibson och Olsson ryckte samtidigt lite på axlarna, som om det var en inövad dansrörelse. Klintberg var långt bort i tankarna och synnerven hade plötsligt fått ont om ljus i ett, om än omöjligt, försök att hitta en lösning. ”Vi var inte ens där. Teknikern var klar och lämnade över till en uniformerad patrull att invänta politivagnen som skulle hämta kroppen. Eller kroppsdelarna”, rättade sig Gibson och fortsatte. ”Vad jag förstår så fanns det ingen närmare bårbil än i Falun. Efter en halvtimme kom två personer i kostym, med liksäck och bår, och hämtade allt.” ”Och sedan har ingen sett kroppen?” Klintberg kliade sig i nacken och skakade på huvudet. Han slog näven kraftigt i skrivbordet.

Det blev tyst. Blickarna vandrade runt golv och väggar. Ibland fanns inga svar, eller enkla förklaringar. ”När vi kom upp till rättsmedicin och skulle prata med rättsläkaren, så fanns inte kroppen där”, sa Olsson och kliade sig oroligt under näsan medan han fortsatte. ”Och den hade aldrig varit där.”

Klintberg reste sig upp. Han började planlöst gå runt i rummet.

Hur skulle de förklara det här när journalisterna dök upp? Och vem i helvete stjäl en styckad kropp? Han blev plötsligt väldigt trött. ”Hur gör vi nu?” undrade Olsson och kliade sig åter under näsan. ”Ska vi skriva en polisanmälan?” ”Nej, nu gör ni förbanne mig ingenting. Skriv inget. Absolut ingenting som gör att fler får reda på vad som har hänt. Det här är jävligt illa som det är. Och hur vet ni egentligen att personen ifråga blev mördad? Catrin da Costa, vad hände med henne? Ingen blev dömd för mordet, men styckningen hade någon tydligen utfört.”

Klintberg suckade djupt. ”Var är resten? Ni är väl fyra poliser i gruppen. Nu fick ni ju till och med en färsking för att ni skulle bli en jämn grupp med ett för buset okänt ansikte. Har ni redan börjat jobba som ensamvargar igen?” Klintberg tittade frågande på Gibson och Olsson.

9

Gibson och Olsson åkte i en liten spangrupp tillsammans med Fredrik och Oscar. Fredrik Hjortman var en relativt ny polis. En kille som Gibson och Olsson träffat på i en mordutredning. Det hade gått så långt att Fredrik till och med suttit anhållen misstänkt för mord. När allt hamnat på plats hade Gibson insett att den här killen var ett perfekt ämne för polisen. Nu var han nästan färdigutbildad och hade fått möjlighet att jobba ett tag som civilpolis. Senare var det ordningspolisen som gällde även för Fredrik några år framöver.

När det gällde att spana och hänga på bus var det ofta bäst att ha tre bilar, eller på sommaren till och med motorcykel. Oscar hade tävlat i motorcross och enduro och älskade att jaga bus med crossmotorcykel.

Men som vädret såg ut just nu var det inte läge att åka tvåhjuling. ”Oscar och Fredrik har lite annat att göra just nu. Vi jobbar på som vanligt med det här. Våldet har väl antagligen ansvaret för ärendet.

Vi går och pratar med dem. Vill du oss något får du ringa.”

Olsson knackade på Gibsons axel och de lämnade Klintbergs tjänsterum.

Klintberg sjönk ner vid skrivbordet. Armbågarna tryckte hårt mot bordsskivan. Han lutade huvudet i händerna. På något vis ville han få det till att Gibson var inblandad, även om han inte varit på plats.

Gibson var i Klintbergs ögon en oborstad typ, som han inte riktigt förstod sig på. En vandrande olycka som gjorde lite som han ville.

Han borde fan inte ens få lov att vara polis. Klintberg behövde ordning och reda och klara rutiner. Det var inget som Gibson förespråkade.

Snarare tvärtom.

Men Gibson presterade trots allt när det gällde och hade kunskaper som Klintberg själv saknade. Det fanns en tveeggad kontrast i den uppfattning som Klintberg hade om Gibson. Till stor del beroende på att Gibson när han behövde det inte följde givna regler utan gjorde som han ville. Det gav resultat men även en del ilskna kommentarer från chefer och kollegor.

De flesta poliser klädde sig inte för att vara utanför bilen mer än någon minut. Gibson kunde kliva ur bilen i tjugo minusgrader och befinna sig där ute i kylan under flera timmar, om det behövdes.

10

Liksom han kunde glida omkring i kostym i en banklokal eller sitta på gatan som en tiggare.

Klintberg var orolig för den försvunna styckade kroppen. Han visste att polishuset läckte information som en sönderskjuten plastbåt, det var bara en tidsfråga innan det kom ut att en mördad och styckad kropp stulits från polisen. Klintberg hade inget svar på frågorna som han förstod skulle skjutas mot honom, som en välriktad hagelsvärm.

11

3 En vecka tidigare. Uppsala, torsdag 26 januari 2012 Tomas Gibson gled snabbt ur bilen. Grova skosulor lämnade avtryck i snön. En tunn mössa skulle ha mildrat kölden. Uppsala låg under ett vitt täcke. Gibson såg sig omkring, som om han befann sig på en brottsplats.

Han stängde förardörren och gick ett par meter med bilnyckeln i handen. Tummen låg lätt mot larmknappen. Han bara väntade på att Olsson skulle komma ut och stänga dörren. Med en fot färdig i riktning mot den entrédörr som de skulle in genom, och kroppen i startställning med ansiktet vänt mot Olsson, frös han sin position.

Som en staty i snöfallet. En lätt provokativ ställning. ”Det är väl ingen tävling, om vem som kommer först?”

Gibson svarade inte. Han larmade på bilen och gick mot portgången på Luthagsesplanaden 32. Han var tre steg före Olsson och hörde hans röst bakom sig: ”Du vinner, först till dörren också. Grattis till dagens andra etappvinst.”

Gibson slog portkoden och steg in i trapphuset. Ett av dessa vanliga tråkiga trapphus. Just det här var säkert ritat av någon känd arkitekt. Gibson hade aldrig fattat vad som gjorde just dessa hus så fantastiska, annat än att de var gamla och hade överlevt rivningshysterin.

Lidström tredje våningen, läste han på trapphustavlan. Johansson bodde på samma våning. Det var Lidström ärendet gällde, men de skulle besöka Johansson. Huset saknade inte hiss, som många gamla hus annars ofta gjorde, men hissen var av den typen med galler som skulle dras för sedan man stängt dörren. De tog trapporna. Det kändes säkrare. ”Gå före du, så slipper du springa om mig för att komma först.

12

En silverplats duger gått åt mig”, sa Olsson och lade sig i bakvattnet efter Gibson, upp mot tredje våningen.

Trapphuset gick i en gröntonad nyans. När de kom upp till tredje våningen stod det redan en person där, med dörren öppen. ”Ni är från polisen, förmodar jag?” Mannen räckte fram handen mot Gibson, som nickade till svar. Olsson gjorde detsamma, lite lätt andfådd. ”Ni hade ringt angående er granne Lidström. Tror ni att det hänt henne något?” undrade Gibson samtidigt som han följde efter Johansson in i lägenheten. ”Kom in. Ni behöver inte ta av er skorna.”

Lägenheten var stor, en femrummare med högt i tak. Att döma av tapeter och köksluckor hade den inte genomgått någon förnyelse under de senaste fyrtio åren. Gibson bedömde Johanssons ålder till mellan sjuttio och åttio år. ”Jag har inte gjort något kaffe. Det får ni dricka på stationen senare.

Allt går lite segt nu för tiden, jag prioriterar det som är viktigt och enkelt.” ”Vi får i oss tillräckligt med kaffe ändå på dagarna. Varför ville ni att vi skulle komma?” ”Ni förstår, min granne fröken Lidström har ej synts till på ett par veckor och vi brukar inte sällan stöta på varandra och utbyta diverse tankar. Ibland ses vi över en slät kopp kaffe. Uppriktigt sagt är jag tämligen säker på att något allvarligt råkat på henne. Verkligen säker.”

Han skakade lite frustrerat på huvudet.

Gibson tittade fundersamt på Johansson. Det var en äldre man och han lät verkligen gammal. ”Hur lång tid pratar vi om?” fortsatte Gibson. ”En kalendervecka och tre hela dagar, för att vara exakt.”

Tio dagar, tänkte Gibson.

Gibson gick runt i lägenheten och kikade in i ett arbetsrum som påminde om en gammal läkarexpedition. Glasflaskor i varierade storlekar stod på hyllor och en tavla på väggen föreställde en människa utan hud med senor och muskler synliga. Det var mörka möbler och han tyckte sig se en säng. En sådan som finns på läkarmottagningar med en stor pappersrulle i ena änden.

13

”Hon har kanske åkt bort. Vet ni vilka hon brukar umgås med?” undrade Gibson.

Johansson tycktes fundera på hur han skulle formulera sig, som om varje ord vore ytterst betydelsefullt. ”Låt mig uttrycka mig på det här viset. Jag tror mig förstå hur ni poliser ser på saken. Några veckor under en persons semester är inget att oroa sig för. Men jag känner fröken Lidström, alltför väl. Jag har bott i huset sedan det byggdes. Fröken Lidström har bott här sedan hon föddes. Hon bodde här med sin mamma. När mamman gick bort tog dottern över lägenheten. Jag känner henne som vore hon min egen dotter. Jag vet bara inte hur jag ska få er att inse att ni måste dra igång på stört och fullt ut, ej styckevis och delt.”

Styckevis och delt, är han full eller behärskar han inte modern svenska? tänkte Gibson. ”Hur länge har Lidström semester, och vad jobbar hon med?” frågade Gibson.

Han såg på mannen som verkade spänd. ”Hon befinner sig på ledighet. Hon har alltid några veckors semester, så här i början på året efter alla helger. Hon arbetar som trafikinspektör. På Trafikverket borta vid Gimogatan. Hon åker med folk som ska ta körkort och kontrollerar om de uppfyller kraven för att bli godkända eller ej.” ”Och hon har inte sagt något om att hon ska resa bort?” ”Hon har väldigt liten bekantskapskrets, för att säga ingen alls.

Hon är enda barnet och umgås i princip inte med någon. Hennes mor är död sedan länge. Jag har aldrig sett någon besöka henne, eller hört att hon sällskapat.” ”Hon kanske har blivit sjuk eller råkat ut för någon olycka och ligger på sjukhus.” ”Inte i Sverige i vart fall. Jag har noga undersökt den omständigheten.” ”Hur då?”

Johansson tittade ner i golvet och mötte sedan Gibsons blick med ett bekymrat ansiktsuttryck. ”Jag är pensionerad läkare. Jag har kringgått reglerna lite och vänt 14

mig till gamla vänner och andra kontakter inom sjukvården. I största välmening, förstås. Jag är allvarligt bekymrad för fröken Lidström.”

Han sänkte ansiktet i händerna, som för att både dölja och vila det.

En unken lukt. Gibson undrade om bostaden bara var dåligt vädrad eller om det var högar med gamla papper och saker som skapade lukten. Eller något annat … ”Ni tror väl inte att hon ligger död i lägenheten?” Gibson tittade frågande på Johansson. ”Avliden? Nej, då hade det luktat. Jag har öppnat brevlådan och känt efter. Det finns ingen antydan till att där ligger någon kropp.

I så fall ligger den väl paketerad.” ”Antyder ni att hon kan ha blivit mördad?” ”Naturligtvis inte, men jag är inte övertygad om att hon är i livet.

Jag har en bestämd känsla av att något allvarligt råkat på henne.”

Johansson vred lite på huvudet och tittade underfundigt på poliserna, som om han verkligen undrade om de förstod allvaret i hans ängslan.

Gibson funderade tyst ett tag innan han gick vidare med frågorna.

Han kastade ännu en blick mot arbetsrummet. Något störde honom.

Normalt anmälde man inte någon försvunnen efter så kort tid. I vart fall inte om personen ifråga befann sig på semester och inget tydde på att något allvarligt inträffat. Förnuftet sa att inget brott hade begåtts, men i huvudet ringde frågan: Skyldig eller inte skyldig? ”Vet ni om någon har nyckel till hennes lägenhet?” ”Bostadsrättsföreningens styrelse förfogar över nycklar till en del lägenheter. Från början arkiverade styrelsen nycklar till samtliga lägenheter men sedan har en del lås blivit ersatta. Alla har inte lämnat in en nyckelkopia. Alla vill inte att föreningen har nyckel. Det är för övrigt ganska lätta dörrar att bryta eller dyrka upp. Styrelsen har aldrig godkänt att någon bytt till säkerhetsdörr. De anser att det stör trapphusets ursprungliga karaktär.”

Johansson berättade att styrelsens ordförande bodde på bottenvåningen. Ett besök där låg kanske närmast till hands efter att de varit på polishuset för att göra en del inre slagningar på Lidström, och även höja kroppens koffeinhalt.

Gibson såg att Johansson öppnade munnen och tänkte säga något.

15

”Fröken Lidström har en del regelbundna rutiner. För det första är hon inte typen som reser bort på sin semester. Hon har samma semesterveckor varje år och har haft det så länge jag kan minnas.

Under de här veckorna fyller jag år och hon har alltid kommit med en blomma, även det så länge jag kan minnas.”

Gibson log och tittade på mannen. ”Så för att hon nu inte uppvaktat dig på din födelsedag, så tror du att hon råkat ut för något allvarligt?” ”Korrekt noterat. Det är min allra bestämdaste uppfattning.”

Gibson ryckte på axlarna. ”Du har inga namn som du kan ge oss. Några vi kan prata med för att hitta Lidström?” ”Inga namn alls”, sa han. ”Dessvärre.” Han reste sig upp och hämtade sin mobiltelefon. Som om han tänkte ringa ett samtal.

Gibson tolkade det som att han inte ville prata mer. ”Vi ska kontrollera en del saker och sedan återkommer vi. Om Lidström återkommer, eller tar kontakt med dig, eller om du kommer på något annat som vi bör få reda på, slå en signal.”

Gibson och Olsson överlämnade visitkort och lämnade sedan Johanssons lägenhet. Något besök hos bostadsrättsföreningens ordförande kändes inte aktuellt just nu. ”Tio dagar. Vad säger du om det, Olsson?”

Olsson skrattade lätt. ”Gubben verkade ändå väldigt trovärdig på något sätt. Han kanske har rätt. Hon har kanske sprungit på fel person eller råkat ut för en olycka.” ”Okej, men nu släpper vi det här tills vidare. Vi gör lite slagningar när vi kommer in.”

16