Maria Gripe
GlasblĂĽsarns barn
M A R I A G R I PE
illustrerad av
H A R A L D G R I PE
GH f ö rs ta s tycke t
EF
Om man icke vet sitt öde i förväg kan man leva med sorglöst sinne. H ava m a l
5
6
Y 1 Z
D
E bodde i en gammal by – den finns inte mer – den
hette Nöda och låg i Diseberga socken. Det var Albert, glasblåsaren, och hans hustru. Han var barnfödd i trakten, men hustrun kom norrifrån, hon hette Sofia och var så äkta vacker som en ros att se på. Deras barn fick heta Klas och Klara. Det var Albert som gav dem namnen, de skulle minna om hans yrke ville han, Klas rimmar på glas och Klara för också tanken dit. Albert var ganska fattig, men han ägde stugan de bodde i och glashyttan med. Det var en fasligt liten stuga. Där inne stod en soffa och ett gammalt ur och tog upp ena sidväggen. På andra sidan var dragkistan och skåpet och framme vid fönstret stod bordet. Albert och Sofia sov i soffan och barnen i dragkistan. Spisen var bred och tog stor del av rummet. Här stod Sofias spinnrock. Över denna hängde en vagga från två järnkrokar i taket. Barnen hade legat där när de var späda, men nu gömde Sofia saker som hon ville ha för sig själv där uppe. Dörren till kammarn var bredvid spisen, där inne fanns en klädkista och en stol. Det var det hela. Glashyttan var inte stor den heller, men både Albert och medhjälparn hans fick god plats och Klas och Klara med när de kom för att se på, och det var det viktigaste.
7
Glaset som blåstes här var det finaste man kunde se. Albert var en mästare med glas, men till att sälja det dög han inte. Han for till marknaden både höst och vår, men det var inte mycket han fick sälja. Det var så pass att de klarade sig men inte mer. När den tiden kom gick Sofia hos bönderna och skäktade lin. Då var barnen med och de fick maten där alla tre. Och Sofia fick en linlock och en kaka bröd i lön om dan, så att då levde de överdådigt. Klas var minst av barnen, bara året. Han kunde inte gå än, men han kunde sitta i timmar och se på när far blåste glas. Lika lätt som ett barn blåser såpbubblor kunde Albert göra skimrande pokaler och glänsande skålar. Och de sprack inte som bubblor, de fanns kvar, de stod i långa rader på hyllorna och lyste. Det var som ett under. Klas satt andlöst stilla i sitt hörn på golvet och såg den ena skimrande kupan efter den andra trollas fram ur Alberts långa glasblåsarpipa. De växte och svävade över hans huvud tyckte han. Han fick ett längtansfullt uttryck i ögonen alldeles som om han såg något långt, långt borta. Vad kunde han se? Vad tänkte han på? Var det himlen eller havet kanske? Det visste han inte, han var för liten för att finna orden. Men Albert log och visste, det var samma sak med honom. Det var skönheten de såg. Klara var något år äldre. Hon tyckte också om att vara i glashyttan, men hon ville inte sitta stilla. Det hände att ett och annat glas föll i golvet när hon var där, och gick i tusen bitar med ett kras. Det bekom henne inte mycket, hon dansade ut ur hyttan och sprang hem. Hemma fanns
8
linlockarna som var det underbaraste Klara visste. Men Klas betedde sig besynnerligt var gång ett glas gick sönder. Först jublade han åt klirret, sedan såg han skräckslagen ut och började gråta när han fick se skärvorna på golvet. Han var otröstlig och måste bäras därifrån. Albert blev riktigt förargad ibland men tänkte, att Klas skulle väl så småningom vänja sig vid att glas kan gå sönder. Men det gjorde inte Klas. Tvärtom – han grät bara värre för var gång, och Albert vågade till sist knappast ha honom i hyttan. Det var en besynnerlighet hos Klas detta, men man fäste sig inte vid det, man hade annat att tänka på.
9
Albert, han tänkte på glas, han. Bara på glas. Glas i alla former. Glas av alla slag. Glittrande glas, glänsande glas, speglande, klirrande, sjungande… glas. Alltid GL AS. Sofia, hon tyckte nog att Albert tänkte för mycket på glas. Hon tänkte att han tyckte mer om glas än om henne. Det hände att solen gick upp och ner, månen likaså, och Albert stod i hyttan och blåste. Hon satt i fönstret och stirrade och väntade. Ja, det hände ofta… Men Klara var alltid glad. Hur kunde hon vara annat, hon som var – Klara, hon som hade en linlock att fläta och kamma, och en skärva att spegla sig i? Det var mer än nog för henne.
10
Så att Klas lilla besynnerlighet fick han behålla för sig själv. Ingen förstod att han helt enkelt anade att det skönaste också måste vara det sköraste. Och att detta känns skrämmande och svårt när man är liten och ingenting vet om glasets beskaffenhet. Nog är det sorgligt att det allra vackraste så lätt går sönder! Men det tänkte ingen på. Allra minst Sofia, som börjat tänka farliga tankar. Missmod och missnöje växte inom henne. Och en kväll när Albert kom från glashyttan fann han henne gråtande framför fönstret. Hon satt i mörkret och hade inte tänt. Månen belyste henne svagt, tårarna glittrade på fönsterbrädet. Hon såg inte upp. – Vad i alla dar! Sitter du här och gråter? sade Albert bestört. Hon snyftade till svar: – Jag känner mig så ensam när du aldrig är hemma. Då förklarade Albert att han höll på med en skål som skulle bli något enastående. Hon måste ge sig till tåls bara lite till, sedan skulle han allt bli hemma oftare. Men Sofia suckade. Hon visste så väl hur det skulle bli, sade hon. När den underbara skålen var färdig, skulle Albert komma på en ännu underbarare. Hon kände honom nu. Han skulle aldrig kunna göra en skål som han fann vacker nog, han skulle aldrig få tid för henne… Albert visste inte vad han skulle svara. Han stod där rådlös och insåg väl också att det låg sanning i Sofias ord. – Du har ju barnen, sade han till sist. Du är väl inte ensam heller. Detta skulle han inte ha sagt. Då skulle Sofia inte ha lockats att svara som hon gjorde.
11
– Barnen, fräste hon, vad är de för sällskap tror du? De är ju mest till besvär… Hon menade inte alls vad hon sade – ingen mor menar sådant – hon ångrade sig genast. Hon som var så stolt och lycklig över sina barn. Hon sade det bara för att de farliga tankarna tog överhand ett ögonblick. Albert såg dyster ut, och ingen av dem sade något mer. Men Sofia förebrådde sig bittert, hon glömde inte vad hon sagt, och hon var övertygad om att allt vad som sedan hände var straffet för dessa hemska förflugna ord.
7
12
Y 2 Z
e
T T stycke utanför byn låg en vacker grön kulle. Man
såg den var man gick; byn liksom vilade i dess hägn. Det växte ett urgammalt äppelträd på kullen. Detta drog allas blickar till sig – vår, sommar, höst och vinter avtecknade det sig mot himlen, det grönskade, det blommade, det dignade av frukt eller stod med kala svarta grenar. Man såg alltid dit upp och tänkte att där såg fridfullt ut. Ändå var det en hemsk plats sades det. Kullen hade en gång varit rackarbacke. Brottslingar fördes hit för att straffas. Och det påstods att lika många brottslingar hade mött sitt öde på rackarbacken som trädet bar äpplen. V arje höst stod det fullt av lysande röda frukter, men aldrig hade någon lyckats räkna dem. Äpplena smakade underbart gott, och det var mycket, mycket längesedan kullen var rackarbacke. Nu bodde där en människa, fast det förstod ingen att hon vågade och ville. Man kunde skymta en liten stuga där uppe. Äppelträdet skuggade den, men på nätterna såg man ljus lysa. Det var en underlig gammal människa. Flaxa Mildväder hette hon – eller kallades, för vad hon hade för dopnamn det visste nog ingen. Att hon fick heta Flaxa kom sig av att hon alltid gick
13
omkring i en stor indigofärgad kappa med pellerinkrage. Det var en vid flikig krage som flaxade som stora vingar kring hennes skuldror. Och på huvudet bar hon en mycket märkvärdig hatt. Den klockade sitt blomsterströdda brätte kring en hög kulle som var violett och prydd med fjärilar. Mildväder fick hon heta helt enkelt för att hon ansågs varsla om blidare vindar. På vintern gick hon nämligen aldrig ut, det kunde gå veckotal utan att hon syntes till. Men så plötsligt dök hon upp, kom flaxande nerför kullen i sin egendomliga kappa och blomströdda hatt, och då visste alla att det var lenväder att vänta. Om det så var trettio grader kallt och tjockt med snö, kom Flaxa Mildväder, då blev det tö dan därpå. Som vårtecken var hon säkrast i trakten. Ja, besynnerlig var hon på många vis, Flaxa. Hon kunde spå också. Korten föraktade hon, men spådde gärna i händer och kaffesump. Och det var många som trotsade rackarbackens kuslighet för att i nattens mörker smyga dit upp och få veta sitt öde. Men att spå var inte Flaxa Mildväders uppgift i livet, det var att väva. Hon vävde mattor. Mönstren till dessa hittade hon på själv, och det hade sin särskilda historia. Där hon satt över väven dag ut och dag in, så grubblade hon smått över människorna och livet i byn. Och då upptäckte hon en dag, att hon också visste vad som skulle hända dem. Hon kunde se det i mattmönstret som växte fram under hennes händer. Där satt hon och såg in i framtiden. Det var som att läsa i en bok, så tydligt och klart kunde hon följa händelserna.
14
Detta var alldeles som det skulle, tyckte hon. Sådant förvånade inte Flaxa Mildväder. Lika lite kom det som någon överraskning, att när hon satt och spådde, när hon följde linjerna i en människas hand eller stirrade i kaffesumpen, så fick hon se mönster till sina mattor i stället. Då visste hon med ens hur hon skulle väva mattan hon höll på med. På så sätt gav det ena det andra. Vävandet och spåendet sammanföll och blev sällsamt nog två sidor av samma sak. Men ur vilken hemlighetsfull källa hon hämtade sin kunskap om människoöden och mattmönster, det förrådde hon aldrig. Kanske visste hon det inte själv. Hur som helst – man höll sig väl med Flaxa Mildväder i byn. Och det måste sägas att hon varken vävde eller spådde enbart för pengars skull. Hon fick sitt uppehälle, mer brydde hon sig inte om. Fast hon ständigt satt vid vävstolen blev bara få mattor verkligen färdiga. Men dessa var alltid mycket vackra och egendomliga. Och på marknaderna satt hon alltid i sitt lilla tält och spådde, medan mattorna hängde till beskådan utanför. Om Flaxa Mildväders ögon kunde mycket sägas, ty de förändrades oavlåtligt och hade stor makt med människor. Det otroligaste var att dessa ögon var milda, de var blomlika men för den skull inte ofarliga, mildheten var skenbar. I själva verket betvang hon världen och människorna med en blick som var blå som ärenpris, dessa sköra små blommor som man hittar i gräset i juni. Sådana var Flaxa Mildväders ögon.
15
Ja – hon var en ovanlig människa… Folk brukar ha kattor på landet som husdjur. Eller hundar. Flaxa Mildväder hade en korp. Kloke hette den. Det är inte känt var hon fått fatt på den, om hon kunde ha fångat den själv eller vad; hon hade alltid haft den, och det var ett mycket märkligt djur. Den kunde tala. Och den pratade inte vad strunt som helst. Den svarade på tilltal, mycket vettigt alltid – om den hade lust vill säga, det hände ju att den inte hade det, för den kunde vara ganska lynnig. Och ibland talade den i gåtor så att vanligt folk inte begrep ett dyft. Men Flaxa, hon förstod allting.
16
Sedan någon tid var Kloke enögd. Det gick märkliga rykten om att han skulle ha tappat ena ögat i vishetens brunn. Flaxa var bekymrad över saken; inte för att Kloke hade svårt att klara sig med bara ett öga. Det gick nog bra, men han hade förändrats till sinnelaget. Och detta ganska betänkligt – en korp bör ha två ögon, och i synnerhet en korp som Kloke. Ty hans båda ögon hade olika egenskaper. Det ena var ett dagöga. Med det såg han solen och allt som får sin färg av solen. Han såg de ljusa och de varma färgerna. Han såg glädjen i livet, leendena och skratten, de muntra tankarna, det goda. Detta öga såg också långt in i framtiden, det såg vad som skulle ske. Med det andra som var ett nattöga, såg han allting färgat av månen. De mörka och kalla färgerna. Skuggorna och sorgen såg han, de dystra tankarna, det fula och det onda. Och det ögat såg tillbaka i tiden, ända långt ner i urtiden nådde dess blick. Det var nattögat som Kloke hade förlorat, månögat, urtidsögat. Det onda ögat, som det också kallades. Och nog hade det förändrat honom. Han såg numera livet i rosenrött. Han kunde bara uppfatta det glada och goda. Och han kunde inte se en enda skugga längre. Inte ens sin egen skugga såg han. Frågan är om han ens en gång kunde se sig själv, svart som han var. Allt detta hade gjort honom en smula lättsinnig. Det var inte riktigt klädsamt, men han kunde naturligtvis inte rå för det. Det förstod Flaxa. Och hon tyckte väl också att det var tur i oturen, att han inte hade tappat sitt goda öga. Då hade ju hela livet
17
tett sig svart för honom. Men å andra sidan undrade hon om Kloke verkligen gjorde skäl för sitt namn nu. Det är vackert att kunna se livets dagsidor, visst är det, men äkta vis är bara den som också ser skuggsidorna. Och hon tyckte faktiskt, att Kloke hade blivit lite ytlig.
7
18
Y 3 Z
D
E T var nu höstmarknad i Blekeryd och vägarna var
fulla av folk. Många var långväga ifrån och kom med vagn, andra gick till fots och drog kärror. Romerna kom farande, granna att se, med fladdrande lockar och blixtrande ögon. De främmande rösterna ekade längs vägarna, där de kom med musik och spel, och deras kjolar lyste och böljade, smyckena klirrade. Alla såg efter dem och greps av förväntan. Sofia satt bredvid Albert på kuskbocken med Klas i knät och Klara mellan dem. De körde sakta och njöt av resan. Morgonen var klar och sval, mellan talltopparna svävade solen men värmde inte. Ty det var höst. Tistelfjun dalade över vägen och gjorde luften silvrigt förtrollad. Albert och Sofia log mot varann och barnen skrattade. På marknadsplatsen hade Albert hyrt bod med spåntak. Han delade den som vanligt med en annan glasblåsare. Och nu radade han upp sitt glas. Det var vackrare än den andres, men det brukade inte hjälpa stort. Den andre var bättre försäljare, han kunde prata och var redan i full gång. Det blev också som alltid, folk tittade länge på Alberts glas men köpte av grannens. Det var som förgjort, och Albert var nära att tappa modet. Sofia som varit så förväntansfull hela morgonen blev allt blekare.
19
Vad tjänade det till att sträva, att göra de vackraste skålarna när ingen ville ha dem? Varför kunde inte Albert göra glas som folk ville ha? Hur skulle det gå med dem alla? Vagn hade de måst låna, bod hade de hyrt för dyra pengar! Och inte ett glas hade han sålt! Ingen ville byta heller. Dagen gick. Det var långt fram på eftermiddagen redan. De hade inte råd att stanna över natt. De måste snart ge sig hem med oförrättat ärende. Barnen började bli kinkiga. Klara hade sprungit på marknadsgatan och lekt med de andra barnen, men nu satt hon hos Klas bak i boden. De hade en fäll över sig, och det gick ingen nöd på dem, men föräldrarnas oro smittade av sig. De följde allt med stora ögon och såg skrämda ut. Då med ens förändrades allting. En man kom gående längs marknadsgatan. Det var en förnäm person, det märktes på allt, på kläderna, gången, rörelserna. Och han hade en gammal kusk med sig som banade väg för honom genom folkmassan. De gick sakta och talade med ingen. Och ingenting hade de köpt. Men så kom de till Albert glasblåsares bod, och kusken hade redan gått förbi. Den förnäme mannen stannade upp och ropade på kusken. Han hade en käpp, och nu började han peka ut det ena glasföremålet efter det andra, så nickade han och gav ett tecken, en kort befallning åt kusken, som strax gick fram till Albert och bad att få köpa det hans herre ville ha. Under tiden stod den förnäme mannen och såg på
20
21
Klas och Klara. Det var en ganska ung man, men ansiktet var högdraget och fattigt på glädje. Han såg tankfullt på barnen, men han log inte en enda gång. Kusken betalade med stora blanka mynt, en hel näve, och när Albert ville lämna tillbaka, vinkade hans herre avvärjande med handen. Sedan gick de, och utan att veta det hade den rike mannen gjort en välgärning. Men med Albert växlade han inte ett ord. Vad brydde Albert sig om det! De var räddade nu. De hade på en kort stund sålt för mer än de någonsin hade drömt om. De såg på varandra och Albert greps av överdåd. Nu skulle de roa sig! De skulle slå igen boden för dan och ta in på värdshuset. Där skulle de lägga barnen att sova, och sen skulle de gå ut på marknaden och få lite roligt de med. Det kunde de då kosta på sig för en gångs skull. Det var inte för ofta… Menade Albert det? Sofia tvekade lite, men rosorna kom raskt tillbaka på kinderna. – Tror du vi får plats på värdshuset då? frågade hon. – Gå du genast och tag barnen med dig, sade Albert, så ställer jag i ordning här och kommer efter. Det skymde redan. Lyktor tändes i bodarna och marknadsblossen flammade på festplatsen. De stod mitt bland allt folket på marknadsgatan, Albert och Sofia. Nu var de fria och lediga, och Albert sade: – Du ska få en marknadsgåva av mig, Sofia. – O nej, sade Sofia och blev röd. – Jo, sade Albert.
22
Men först måste de köpa något till barnen som sov på värdshuset. Och de köpte marknadskarameller och trätofflor till dem båda och en trähäst till Klas och en liten tygdocka till Klara. Den var klädd i blus och kjol med förklä och schalett på huvudet. Men vad skulle de köpa åt Sofia? Vad ville hon ha? Hon visste rakt inte… En schalett med rosor? Nej, den gamla dög. Det skulle vara något som hon inte ägde förut. En liten flaska luktvatten kanske? Det skulle väl vara något, tyckte Albert. Å nej, sånt tok, skrattade Sofia. Ja, då visste han inte… Det satt en liten gubbe, en riktigt gammal gubbe var det, i ett stånd och sålde smycken. Det var inte mycket han hade att sälja, och ståndet låg lite avsides. Albert och Sofia hade gått förbi där flera gånger utan att stanna. Gubben hade ingen lykta, och det var så dunkelt, så att de tänkte inte på honom. Men nu gick månen upp och svepte in gubben och hans stånd i det klaraste ljus. Nästa gång Albert och Sofia kom förbi, så fick de se honom stå och hålla fram en ring mot dem. – Vill du ha en ring? sade Albert och tog ett steg mot ståndet. Sofia grep tag i honom. En ring… – Det blir allt för dyrt, du Albert. Gubben stod orörlig. Han var farligt liten, som en dvärg nästan, en riktig trollgubbe. Ögonen satt som ett par
23
kolbitar i ansiktet, hår och skägg gick ihop och lyste blått i månljuset. Han sade inte ett ord, bara höll fram ringen. Sofias blickar föll på den. Och med ens var det som om hon alltid hade önskat sig just den ringen och inte förstått detta. Hon greps av ett häftigt begär efter den. Albert såg det. – Vi kan höra vad den kostar, sade han. Det for en skälvning genom Sofia. Hon var lite rädd för gubben, men hon följde Albert fram. Gubben svarade inte på Alberts fråga om priset. Han tog Sofias hand och satte ringen på hennes darrande finger. Den passade precis. Det var en tung silverring med en mörk grönskiftande sten av betvingande lyster. Sofia blev stående med händer-
24
na vilande i varandra, Albert frågade henne något, men hon fick inte fram ett ord. Hon stod där i månskenet och hennes blickar sjönk ner i stenens glittrande djup som i ett öga. Hon tyckte att den såg på henne. Tiden stod stilla. – Vill du ha den? frågade Albert igen. Han lät glad. Han hade gjort upp priset med gubben under tiden. De kunde köpa ringen. – Tack Albert, suckade Sofia till svar. Och hon fick behålla ringen på sig. Albert betalade och de gick. De hade inte fler ärenden att göra, men de gick ändå runt på marknaden och gladdes. Nästa gång de kom förbi platsen där gubben stod, var han borta, både han och ståndet. Och månen hade glidit bakom skogen. Det var som ett svart hål där han stått. Sofia rös till och drog Albert med sig till festplatsen.
7
25