JOEL DAHLBERG
Författaren har intervjuat många makthavare om hur systemet egentligen skulle fungera. Politikerna tvår sina händer och kräver ansvarsfrihet; systemet är självreglerande och ska vara oåtkomligt för klåfingriga populistpolitiker. Konsekvenserna av detta får vi nu alla hacka i oss.
FOTO: JOSÉ FIGUEROA
www.ordfront.se
www.ordfrontforlag.se ISBN : 978-91-7037-549-1
Omslag: Eva Jais-Nielsen
Ordfront www.ordfront.se
9 789170 375491
PENSIONS BLUFFEN TRYGGHETEN SOM GICK UPP I RÖK
PENSIONSBLUFFEN
Joel Dahlberg har över tjugo års erfarenhet som ekonomijournalist, bland annat på Dagens Industri, Dagens Nyheter och ekonomisajten E24. Idag arbetar han på Svenska Dagbladets näringslivsredaktion. Hans bok »Bankbluffen« kom ut 2009 och har sålt i 15 000 exemplar.
* Varför går det inte att förutsäga sin pension, som på ATP-tiden? * Varför är det viktigt med eget sparande? * Varför är premiepensionssparandet omöjligt som idé? * Varför sänktes pensionerna 2010 och 2011? * Varför ska pensionärerna sponsra Pensionsmyndighetens kick-off?
JOEL DAHLBERG
Det orangea kuvertet har blivit ett begrepp hos de svenska hushållen. Vid sidan av deklarationen och Ikeakatalogen finns få tryckta alster med sådan spridning i vårt land. Som kuriosa kan nämnas att färgen orange i kristendomen symboliserar frosseri, en ironi med tanke på den magra allmänna pension åtskilliga av oss måste räkna med. Vadå »mager«? Det var väl en reform? Ska det då bli sämre för någon? Jodå, systemet är nämligen underfinansierat redan idag, och värre blir det. Joel Dahlberg, som gick till storms mot bankerna i »Bankbluffen«, berättar nu allt du helst inte velat veta om det nya pensionssystemet – men som du snarast bör sätta dig in i för att kunna påverka din egen pension. Ju yngre du är, desto viktigare är det. Några mysterier:
O
70
FONDER GRANSKAS
ORDFRONT
Ur förordet »Pensionen för en vanlig arbetstagare som pensioneras vid 65 har visat sig bli väldigt låg. Ska systemet i framtiden ge något annat än ett magert grundskydd måste en mycket stor del av arbetskraften arbeta till långt efter 65. Men utspel om högre pensionsålder är väl inget man vinner väljare på? – Nej, och därför säger man inte ”Vi höjer pensionsåldern” utan man säger ”Du kan gå i pension vid 65, men då väljer du en lägre pensionsnivå”. Och så, simsalabim, har man skickat över hela ansvaret till den enskilde. Regeringen vill nu införa laglig rätt för arbetstagarna att behålla sin anställning till 69 år. Men är det rimligt att tro att det finns arbete för dem? – Här är vi inne i komplicerade sammanhang. Det finns ju yrkesgrupper där många inte orkar ens till 65 och då är det inte är rimligt att man kräver att de jobbar till 69. Det måste finnas en öppenhet för en bredare diskussion. Om man inte kan fixa arbetsmarknaden så att folk kan jobba till 69, så krävs det att man höjer avgifterna till systemet. Politikerna har under lång tid mörkat de här problemen. Man har hittills med hjälp av bromsen lyckats undvika en diskussion, säger KG Scherman.1981–1996.«
JOEL DAHLBERG
PENSIONS
BLUFFEN TRYGGHETEN SOM GICK UPP I RÖK ORDFRONT | STOCKHOLM 2012
Tack till hela min familj för stöd och uppmuntran. Utan er hade det inte gått. Jag vill också tacka KG Scherman och Sven Vejde för värdefulla insatser som ciceroner i den snåriga pensionsterrängen.
Joel Dahlberg: Pensionsbluffen – tryggheten som gick upp i rök Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Joel Dahlberg 2012 Omslag: Eva Jais Nielsen Grafisk form: Eva Jais Nielsen Författarporträtt: José Figueroa Satt med Swift, Bell och City Tryck: Baltoprint, Lettland 2012 ISBN 978-91-7037-549-1
INNEHÅLL FÖRORD 7 INLEDNING 10 FRÅN TRYGGA TILL OTRYGGA PENSIONER 15 EN BROMS SLÅR TILL 31 GULDKANT GOODBYE 48 ETT BREV BETYDER SÅ MYCKET 69 PARTYPENGAR FRÅN PENSIONERNA 82 PENSIONSFRÄLSET I RIKSDAGEN 96 VALFRIHET SOM EVANGELIUM 109 BANKERNA – SYSTEMETS VINNARE 128 »ÄR DET JOEL JAG TALAR MED?« 134 PREMIEPENSIONSGUIDEN 140 ORDLISTA 210
Balansering? Avgiftstillgång? Såfan? Låter det obegripligt? Ordlistan hittar du på sidorna 210–214.
FÖRORD är ett kontrakt mellan generationer, och sådana kontrakt bryter man inte lättvindigt. ATP-reformen var sin tids stora politiska vattendelare, men systemet höll bara i drygt 30 år. Det nya systemet lever i skuggan av det gamla och den nästan 60 år gamla ATP-konflikten finns på så sätt kvar ännu idag. – Hela 1960- och 1970-talen präglades av kampen mellan höger och vänster om AP -fonden, säger KG Scherman som följde upprinnelsen till och genomförandet av det nya systemet inifrån. Han var generaldirektör för Riksförsäkringsverket (numera Försäkringskassan) mellan 1981 och 1996. Det fanns, menar han, på den tiden en stor rädsla hos högern för att det skulle byggas en stor fond som skulle ge staten ett större inflytande över näringslivet. Men motståndet mot ATP :n hade inte folkligt stöd och blev en politisk återvändsgränd. Brända av sina erfarenheter valde man till slut att hålla en låg profil. – De borgerliga kom ju ständigt snett i pensionsfrågan. Andra sidan av myntet var att Socialdemokraterna låtsades att systemet inte behövde reformeras. Det var ju helt enkelt inte sant, och det visste de. Resultatet blev att bägge parter hade en stark insikt om att något behövde göras, men ingen part ville ha en strid för då skulle deras gamla ogrundade ståndpunkter komma i dagen. – Borgarna ville undvika en ny politisk strid om pensioETT ALLMÄNT PENSIONSSYSTEM
7
nerna och därför var det viktigt för dem att få en blocköverskridande överenskommelse kring det nya systemet. De behövde komma överens och hitta något som passade alla. Det blev det vi har nu. Men att man kom överens betyder inte att det fanns en tydlig och genomtänkt struktur i systemet. Det är snarare, menar Scherman, resultatet av en mängd kompromisser. Dessutom är dagens system annorlunda än det som antogs av riksdagen 1994. Beslutet om bromsen, som gett sänkta pensioner både 2010 och 2011, kom exempelvis först år 2000. – Man såg att det system man hade tagit beslut om i bred enighet inte höll. Sedan dess har man hittat på någon liten sak här och lagt till en liten sak där. Det fanns en politisk vilja att diskutera och en önskan från den borgerliga sidan om en oförändrad pensionsavgift, men någon bärande teori finns inte. – Man har åkt jorden runt och berättat om detta fantastiska pensionssystem, men det är inte infört någon annanstans, säger Scherman. Nu står vi, efter inte ens 20 år med det nya systemet, inför en ny vändpunkt. Pensionen för en vanlig arbetstagare som pensioneras vid 65 har visat sig bli väldigt låg. Ska systemet i framtiden ge något annat än ett magert grundskydd måste en mycket stor del av arbetskraften arbeta till långt efter 65. Men utspel om högre pensionsålder är väl inget man vinner väljare på? – Nej, och därför säger man inte »Vi höjer pensionsåldern« utan man säger »Du kan gå i pension vid 65, men då väljer du en lägre pensionsnivå«. Och så, simsalabim, har man skickat över hela ansvaret till den enskilde. Regeringen vill nu införa laglig rätt för arbetstagarna att behålla sin anställning till 69 år. Men är det rimligt att tro att det finns arbete för dem? – Här är vi inne i komplicerade sammanhang. Det finns ju yrkesgrupper där många inte orkar ens till 65 och då 8 P E N S I O N S B L U F F E N
är det inte rimligt att man kräver att de jobbar till 69. Det måste finnas en öppenhet för en bredare diskussion. Om man inte kan fixa arbetsmarknaden så att folk kan jobba till 69, så krävs det att man höjer avgifterna till systemet. Och man måste självklart höja åldersgränsen för förtidspension, sjukersättning och arbetslöshetsersättning. Den gränsen ligger nu kvar på 65 år. Politikerna har under lång tid mörkat de här problemen. Man har hittills med hjälp av bromsen lyckats undvika en diskussion, säger KG Scherman.
INLEDNING DET GÅR BRA FÖR SVERIGE. Vår
ekonomi är en av de allra starkaste i Europa och under 2000-talets första decennium, fram till 2008, var ökningen i tillväxt och sysselsättning den högsta sedan början av 1970-talet. Sverige har på 20 år gått från krisekonomi till »tigerekonomi« och statens budget redovisar ett överskott som är unikt i västvärlden. Framgångarna har också gjort svenskarna rikare. De senaste 10 åren har lönerna realt, efter inflation, ökat med omkring 20 procent. Hushållens förmögenheter har samtidigt vuxit mycket snabbt, inte minst tack vare prisutvecklingen på bostadsmarknaden. Men det finns ett område som hamnat utanför denna framgångssaga: pensionerna. Trots den dramatiska löneökningen har de under samma period fallit med cirka 3 procent. Det här är långt ifrån vad politikerna utlovade när det nya pensionssystemet skulle införas 1994. Pensionerna, sade man då, skulle följa utvecklingen i den svenska ekonomin. När den var stark skulle pensionerna bli höga och när den var svag skulle pensionärerna bära en del av bördan. Särskilt viktigt var att systemet skulle gynna dem som arbetade högt upp i åren, de skulle absolut tjäna på det nya systemet. Alltihop lät ganska bra. Problemet är att det inte är sant. Konsekvenserna för den enskilda pensionären blir enor10 P E N S I O N S B L U F F E N
ma. Till exempel kan en heltidsarbetande man, född 1955 och med normal inkomstutveckling, efter att ha betalat in pensionsavgifter i 45 år räkna med en allmän pension på cirka 9 000 kronor efter skatt. Över 40 års arbete ger därmed bara några hundralappar mer i pension per månad jämfört med den som aldrig arbetat men som får garantipension och fullt bostadstillägg. Pensionerna hotas inte bara av en allmänt låg nivå; det har också visat sig att systemet inte ens klarar av att betala ut de summor vi redan tjänat in. Nära två miljoner pensionärer har fått kännas vid sänkningar under 2010 och 2011. Men det är bara en försmak av vad som väntar de kommande 20 åren. Vad är det då som har hänt med vårt pensionssystem som skulle hålla »till nästa istid«? Ja, det vi ser nu är följderna av att reformen var underfinansierad redan från början. Och nu, när de stora kullarna från 1940-talet har börjat gå i pension, fattas det pengar. Det fanns också en övertro på att den så kallade premiepensionen, de pengar vi själva förfogar över, skulle ge ett stort tillskott till pensionen. Så har det inte blivit. Politikerna vill samtidigt inte ta i frågan. Pensionssystemet har de senaste 15 åren höjts till skyarna av en nästan enig riksdag, »världens modernaste pensionssystem« skulle lösa pensionsfrågan och en gång för alla lyfta ut den ur den politiska dagordningen. Svenska politiker och tjänstemän har i många år rest jorden runt och skrutit om vår pensionsmodell och att börja diskutera en helrenovering redan nu vore en plågsam prestigeförlust. Istället förnekar man envist att systemet överhuvudtaget skulle ha några större skavanker. Ansvariga politiker talar om tillfälliga störningar till följd av börsras och ett hack i kurvan för sysselsättningen. Men det handlar om betydligt värre problem än så.
I N L E D N I N G 11
Bakgrunden till den allvarliga försämringen av våra pensioner är att politikerna har lämnat idén om en förutbestämd pensionsnivå, där staten hade ett ansvar för att det som utlovats betalades ut. Den nya ordningen innebär att pensionen bestäms av hur mycket pensionsavgifter var och en betalat in och hur värdet på de pengarna utvecklats; fler yrkesår betyder mer inbetalade avgifter och därmed högre pension. Att man lämnade ATP:n, så som den då var konstruerad, var nödvändigt. Systemet hade inte klarat av trycket när 1940-talskullarna skulle börja gå i pension. Det var emellertid inget lätt politiskt uppdrag att driva igenom reformen, det var onekligen en besk medicin man ordinerade det svenska folket. Redan från början stod det klart att grundnivån för pensionerna riskerade att sänkas rejält för en genomsnittspensionär, och motståndet blev på sina håll mycket starkt. Men det fanns lite socker i botten på pensionsbägaren – den så kallade premiepensionen. Premiepensionen är den del av pensionsavgiften som varje individ själv kan placera i någon av de cirka 800 fonder som finns tillgängliga i systemet. Med åren blir det ganska mycket pengar och med hjälp av en ständigt stigande aktiemarknad (och en rikstäckande snabbkurs i fondsparande) var det tänkt att blivande pensionärer skulle kompenseras för en försämring av inkomstpensionen. Här fanns räddningen för reformen. Pensionspengarna i ATP -systemet hade nämligen endast växt i takt med inflationen. Med hjälp av en börsdopad premiepension skulle istället det som på ytan såg ut som en försämring till och med kunna resultera i högre pensioner. Men det går inte att prata upp pensionerna. I ATP -systemet kunde en person med 30 år i yrkeslivet räkna med en pension på cirka 60 procent av lönen (ett snitt av de 15 bästa inkomståren). Idag finns inga garantier alls och de 12 P E N S I O N S B L U F F E N
flesta kommer inte att kunna nå sådana nivåer ens med en insats på 45 yrkesår. Vi har istället ett system där ingen vet vilka pensioner vi kan räkna med i framtiden och när jag frågar ansvariga politiker om vad de anser är en rimlig pensionsnivå får jag inga svar. Ingen vill uttala sig om huruvida de pensioner systemet levererar ligger på en rimlig nivå eller om det ens är önskvärt att de är rimliga. Det skulle ju i så fall kunna tolkas som att det finns ett politiskt åtagande vad gäller nivåer och det undviker man noggrant att precisera. Den här luddigheten kan också vara ett skäl till att pensionsdebatten ännu inte tagit fart; det är 50- och 60-talisterna som är de stora förlorarna i pensionsspelet, men det märker de inte förrän de ska börja leva på sin pension. Risken med ett system som är frikopplat från politiken och som ingen i ansvarig ställning vill ifrågasätta – och som dessutom är så komplicerat att ingen vanlig männi ska förstår det – är att de relevanta frågorna aldrig ställs. Våra politiker kan varje gång frågan väcks föra fram att det inte existerar någonting sådant som en rimlig pension – »det blir vad det blir« – men i folks medvetande finns det självklart en uppfattning om vad som är en rimlig nivå efter ett helt yrkesliv. Så småningom lär politikerna bli tvungna att ta itu med frågan; ett obligatoriskt försäkringssystem där en stor del av försäkringstagarna inte får något värde ur försäkringen, är ett system som tappat sin legitimitet. Statsminister Fredrik Reinfeldt initierade i februari 2012 en ny debatt om pensionsålder genom ett utspel att 75 år snart kan vara en rimlig pensionsålder. Utspelet ledde till starka reaktioner från många håll; att fortsätta arbeta till så hög ålder är inte möjligt för många yrkesgrupper, menade man. Min slutsats efter att ha granskat förutsättningarna för vårt pensionssystem är att många vill ha en pension som går att leva på, förmodligen inte har något val. I N L E D N I N G 13
Jag hoppas med denna bok initiera en debatt om den centrala uppgiften för ett pensionssystem, nämligen vilka pensioner det klarar av att leverera. Därefter kan man bestämma sig för om det är något vi vill acceptera och – om inte – vilka alternativ som står till buds. Ett annat syfte med boken är att öka kunskapen om hur vårt pensionssystem fungerar och hur man gör det bästa av det man själv kan påverka. Därför har jag också inkluderat en genomgång av de 72 populäraste premiepensionsfonderna. I denna genomgång beskriver jag vad det är för typ av fond, hur den står sig i jämförelse med andra liknande fonder och om den har lyckats ge valuta för pengarna. Stockholm i februari 2012 Joel Dahlberg
FRÅN TRYGGA TILL OTRYGGA PENSIONER EN KVÄLL I DECEMBER 2011 ringde det på telefonen hemma
hos mig. I andra luren fanns en flåsig försäljare från rådgivningsföretaget Prognosia. – Vet du att det sätts in mellan fem och tio tusen kronor varje år på din premiepension? frågade han utan att vänta på svar. – Just det. Och vet du att du kan förlora de här pengarna om du inte är aktiv? Liknande scener utspelar sig varje vecka i tusentals svenska hem; här finns uppenbarligen mycket pengar att tjäna för privata företag. Riksdagen beslutade 1994 att reformera det svenska pensionssystemet, men hur gick egentligen till när vår allmänna pension blev en angelägenhet för finansindustrin och var det ens meningen att det skulle bli så här? Samtalet från säljaren på Prognosia är en indirekt följd av pensionsreformen och samtidigt också en del i en mycket stor och komplex fråga: hur sörjer man bäst för att ett lands medborgare får en rimlig pension? Grunden i ett allmänt pensionssystem är att se till att det finns en försörjning för medborgarna när de slutar arbeta. Samhällsekonomiskt är det effektivt att göra detta kollektivt. Om den enskilda individen istället skulle sörja för sin pension på egen hand måste alla, för att slippa stå F R Å N T RY G G A T I L L OT RY G G A P E N S I O N E R 15
medellösa vid 85 års ålder, ha ett mycket stort sparande. Försäkringslösningen innebär att de som dör tidigt tappar sin pensionsrätt som istället kan användas för dem som lever länge. Nivån på pensionsåtagandena kan därför baseras på medellivslängd. Internationellt sett finns det två olika huvudmodeller för statliga pensionssystem: en där pensionsnivån utifrån vissa kriterier är garanterad – ett så kallat förmånsbestämt system – och en där pensionsnivån är resultatet av de avgifter som betalats in och hur dessa avgifter stigit i värde – så kallat avgiftsbestämt system. De förmånsbestämda är klart vanligare i västvärlden, både i Europa och i Nordamerika; även Sverige hade fram till 1994 ett sådant system. Låt oss då titta på vad politikerna lovade och inte lovade när det gällde vilka pensionsnivåer vi kunde räkna med i det nya systemet. När reformen skulle förankras hos svenska folket var det naturligt att man jämförde med den gamla ATP :n. Välsignelsen – och förbannelsen – med ATP var att det var ganska tydligt hur mycket – eller lite – man skulle få i pension. Den som hade 30 års heltidsarbete med fullt inbetalad avgift – så kallad full ATP – fick grovt räknat en total ålderspension på 60 procent av genomsnittet av de 15 bästa inkomståren. Det här gjorde systemet förutsägbart och var förstås en trygghet för pensionärerna som visste vad de kunde förvänta sig. Men det betydde också att det var tydligt för staten hur mycket pensionerna skulle kosta. Pensionsavgifterna som finansierade ATP :n var fasta och så länge tillväxten var hög och sysselsättningen – och därmed statens skatteintäkter – ständigt ökade, var det inga större problem att leva upp till de pensionslöften man ställt ut till äldre generationer. I mitten av 1980-talet började emellertid varningsklockorna att ringa. Med den period av svagare ekonomisk till16 P E N S I O N S B L U F F E N
växt som följde efter 50- och 60-talens rekordår insåg man att pensionsbördan för framtida generationer skulle bli mycket tung. Prognoserna visade att de pensionslöften som givits inte kunde infrias, om inte avgifterna höjdes kraftigt. Pengarna skulle helt enkelt inte räcka till. En linje var till en början att reformera ATP :n, men efter flera stora utredningar och år av politiska diskussioner bestämde man sig för att skrota den och införa ett helt nytt system utan någon statligt garanterad pensionsnivå. Lösningen blev att hädanefter låta utvecklingen i svensk ekonomi bli vägledande; låg tillväxt skulle ge lägre pensioner, hög tillväxt betydde högre pensioner. I det nya systemet existerar heller inte begreppet »full pension« utan pensionen baseras istället på hur mycket pengar man betalat in under hela sitt yrkesliv. Varje arbetsår ger nya så kallade pensionsrätter; den som arbetat länge får högre pension än den som går i pension tidigt. Det här betyder att vi nu har ett system som helt självständigt och utan politisk påverkan reglerar pensionen för varje yrkesverksam svensk. Men när systemet skulle »säljas in« till de breda folklagren var det svårt för politikerna att helt ignorera frågan om en viss pensionsnivå; det var viktigt att upprätthålla föreställningen om att staten värnar om en rimlig nivå i den allmänna pensionen. Den för reformen så centrala Pensionsarbetsgruppen – som bestod av representanter från de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna – uttryckte det så här: »Som vi framhållit har vårt arbete inte syftat till att åstadkomma några generella försämringar av de genomsnittliga pensionsnivåer som idag ges inom den allmänna pensioneringen.« Det gällde med andra ord för politikerna att förhindra att svängningar i ekonomin fick alltför stor påverkan på pensionsnivån, trots att systemet var konjunkturkänsligt. I klartext betyder det att politikerna lovade att det skulle F R Å N T RY G G A T I L L OT RY G G A P E N S I O N E R 17
finnas tillräckligt med pengar i systemet för att betala de pensioner som var och en tjänat ihop. Hur det blev med det ska vi strax se. Att lova runt och hålla tunt Alla pengar i systemet kommer från de avgifter som arbetsgivare betalar in. När systemet skulle utformas var just storleken på dessa avgifter en av de knivigaste frågorna under partiernas förhandlingar. En hög avgift ger högre pensioner, men frågan är samtidigt hur stor del av lönesumman som bör öronmärkas för detta syfte. Frågan bottnar i ett ideologiskt ställningstagande kring omfattningen av en allmän pension: Hur mycket ska man lägga undan i ett statligt styrt tvångssparande och hur stort ansvar ska läggas på den enskilda individen? Riksdagens pensionsarbetsgrupp skrev i sin överenskommelse: »Procentsatsen för den ålderspensionsavgift som tas ut till det reformerade pensionssystemet bör alltså sättas så högt att försäkrade i allmänhet inte får lägre pensioner än de som utges enligt nuvarande regelsystem. Samtidigt finns inte utrymme att ta ut så höga avgifter … att generella höjningar av förmånsnivåerna uppkommer.« Man bestämde till slut att avgiften till pensionssystemet ska vara 18,5 procent av bruttolönen upp till 7,5 basbelopp. För 2012 är maxbeloppet som en löntagare kan få inbetalat cirka 75 000 kronor. Ganska mycket pengar, med andra ord.
Den allmänna pensionen består av två parallella system: inkomstpen
sionen och premiepensionen. Det mesta av pensionsavgiften, 16 av de 18,5 procenten blir till pensionsrätter i inkomstpensionen. Rätterna ökar i värde i takt med inkomstutvecklingen och ska så småningom tas ut som pension. Resterande 2,5 procentenheter ska placeras i fonder inom premiepensionen. Inkomstbasbeloppet används för att beräkna taket för den pensionsgrundande inkomsten.
18 P E N S I O N S B L U F F E N
Basbeloppet för inkomståret 2012 är 54 600 kronor vilket betyder att taket är en månadsinkomst på drygt 34 000 kronor. Inkomster över den nivån ger inga nya pensionsrätter.
Den politiska ambitionen verkade alltså tydlig: pensionerna i det nya systemet skulle generellt sett inte vara sämre än i det gamla. Det kan tyckas vara en enkel sak att jämföra pensioner från en generation till en annan, men så är det inte. Politikernas utfästelser om oförändrade pensionsnivåer gällde med antagande om oförändrad medellivslängd och för en person som arbetar »i normal omfattning« under en period med »normal ekonomisk tillväxt«. Men kalkylerna ställs på ända av att vi lever allt längre. Det leder till att det förväntade antal år som en snittperson kommer att behöva försörjas hela tiden ökar och den månatliga pensionen sjunker i motsvarande mån. Det skapar i sin tur stora problem när man ska jämföra utfallet för olika generationer. Utfästelsens andra reservationer – om normal tillväxt i ekonomin och att man ska arbeta i normal omfattning – är inte heller helt lätta att följa upp eftersom båda begreppen är luddiga. Tillväxten i ekonomin brukar mätas med BNP , men det finns olika BNP -mått. Och vad som menas med »normal omfattning« är inte heller klart definierat. Varken Pensionsmyndigheten eller någon annan myndighet har heller något uppdrag att översätta de utfästelser som gjordes i mitten av 1990-talet till något som kan användas som måttstock idag. Att försöka ställa politiker till svars med argumentet att pensionerna i det nya systemet, mätt som andel av inkomst, bevisligen är sämre än i ATP :n blir därmed en återvändsgränd. Men utfästelsen om en pension i nivå med ATP :n var inte det enda löfte som gavs. Bland annat resonerade politikerna kring varför det är viktigt att den som arbetat »i normal omfattning« ska få ut ett reellt värde från den allmänna pensionen. F R Å N T RY G G A T I L L OT RY G G A P E N S I O N E R 19
»Det skall delvis ses som en konsekvens av en strävan att det allmänna systemet skall ge både grundskydd och en pension baserad på inkomstbortfall. En reducerad kompensationsnivå skulle medföra att grundskyddet i praktiken skulle dominera i det offentliga systemet och inkomstbortfallsprincipen tappa i sin betydelse«, skrev regeringen i den så kallade princippropositionen som presenterades 1994. Med detta menas att den normalarbetande svensken ska kunna räkna med en pension som är klart högre än det grundskydd som erbjuds ålderspensionärer som förvärvsarbetat endast i liten omfattning eller inte alls. Skulle systemet misslyckas med detta, har man alltså gått ifrån de ursprungliga målen med systemet. Pensioner »till nästa istid« Med över 15 års erfarenhet av det nya pensionssystemet är det hög tid att utvärdera det. Det har under denna period höjts röster som menar att det inte håller vad det lovade. Framför allt har det handlat om att systemet inte alls förmår erbjuda pensionsnivåer i nivå med ATP . Men politiskt har frågan varit död. Det beror enligt min bedömning på just det faktum att systemet är självreglerande, det sköter sig självt och man kan på så sätt säga att vi har de pensioner vi förtjänar. Syftet var ju också redan från början att skapa ett autonomt system bortom klåfingriga populistpolitiker; ett pensionssystem måste per definition vara långsiktigt eftersom det handlar om överföringar mellan generationer. En stor del av poängen med systemet är alltså att det ska vara mycket svårt att ändra i det. Systemet ska, för att citera folkpartisten Bo Könberg (en av ledamöterna i Pensionsarbetsgruppen), hålla »till nästa istid« och att då diskutera eventuella brister blir i ett politiskt perspektiv helt meningslöst och skapar endast frustration. Helt logisk blir också den allmänt rådande åsikten 20 P E N S I O N S B L U F F E N
bland dagens politiker att systemet inte utlovar någonting vad gäller pensionsnivå för den enskilda pensionären. – Grundspelreglerna är följsamhet mot ekonomin, det följer något slags inkomstutveckling plus premiepensionen och jag tror att många har aktat sig ganska noga för att ha någon bestämd uppfattning om något slags rimlig nivå. Det skulle ju antyda att om vi inte når upp till det så kommer vi att göra något åt den saken, säger exempelvis socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M ). Bo Könberg, tidigare sjukvårds- och socialförsäkringsminister och ofta omnämnd som pappa till pensionssystemet, säger att det som utlovades var en pension ungefär på 1993 års nivå. – Det åtagande som fanns var att givet samma livslängd som vi hade 1993, skulle pensionen vara oförändrad om man jobbade drygt 40 år. Vad jag förstår så har det stämt ganska väl. Könberg uttalar sig om dagens pensionsnivåer, men det åtagande han nämner förpliktigar inte till någonting. En pensionär som till äventyrs skulle kunna bevisa att han eller hon, justerat för den ökade livslängden, har fått sin pension sänkt, kan inte kräva kompensation. Någon egentlig utvärdering av systemets förmåga att leverera »rimliga pensioner« går alltså inte att göra. Det man kan utvärdera, vilket också är det som politiker och tjänstemän intresserat sig mest för, är om systemet rent tekniskt fungerar som det är tänkt. Det bristande engagemanget för vad systemet faktiskt ger blir särskilt tydligt i de presentationer kring systemet som Pensionsmyndigheten har tagit fram för en utländsk publik. De visas bland annat på internationella konferenser eller vid besök från utländska myndigheter. Fokus i de här presentationerna ligger helt på de tekniska huvuddragen och på premiepensionen. Huruvida systemet ger den enskilda pensionären en god pension, vilket F R Å N T RY G G A T I L L OT RY G G A P E N S I O N E R 21
rimligtvis är den viktigaste uppgiften för ett pensionssystem, tycks vara en ointressant detalj i sammanhanget. De här två omständigheterna – luddigheten kring vad som faktiskt utlovats och oviljan från politiskt håll att diskutera annat än rent tekniska spörsmål i systemet – gör det svårt att få klarhet i till synes helt centrala aspekter. Ta exempelvis frågan »Ska en person som arbetat ett helt yrkesliv kunna leva på den allmänna pensionen?« Det är en rimlig fråga, inte minst eftersom det finns hundratusentals svenskar som inte omfattas av kollektivavtalens tjänstepensionslösningar och som efter ett helt yrkesliv enbart har den allmänna pensionen att leva på. Men det går ändå inte att få ett rakt svar på den. Vad betyder det att »kunna leva på«? Hur ska man veta vems levnadsstandard som gäller? Och vad menas med »ett helt yrkesliv«? Det är en politisk uppgift att reda ut den typen av frågor, men i detta fall har riksdagen abdikerat. Systemet är designat för att sköta sig självt och pensionerna – ja, de blir vad de blir. Socialdemokraternas förra partiledarbyte innebar en liten förändring vad gäller det tabu som rått i riksdagen kring en debatt om pensionerna. Håkan Juholt tog flera gånger under våren 2011 upp frågan om ersättningsnivåerna och blev sedan hårt kritiserad för att ha skapat oreda i pensionsleden. Det pågår också sedan februari 2011 en utredning kring pensionssystemet men huvudsyftet med den är att undersöka vad som krävs för att få människor att arbeta längre. På så sätt vill man komma åt »problemet« med den ökade medellivslängden. Någon större revision av systemet som sådant finns det inga planer på. Pensionerna kan alltså i princip bli hur låga som helst utan att det kräver någon aktivitet från våra politiker. När jag tar upp frågan med Stefan Oscarson, ämnesråd på Socialdepartementet, hänvisar han till den folkliga opinionen. – Man kan inte veta när man passerar gränsen i kronor 22 P E N S I O N S B L U F F E N
och ören. Det är när folk i allmänhet säger att detta inte är rimligt. – Och hur vet man det? – Nej, det vet man inte. Man får räkna med att frågan kommer att tas upp. Regering och riksdag har också ett ansvar att göra en bedömning kring detta … Skulle det vara väldigt mycket lägre skulle vi se demonstrationer på gatorna, säger han. En diskussion om pensionsnivåer med ansvariga tjänstemän och politiker påminner inte så lite om att spela tennis med en vägg, hur man än skruvar bollen studsar den tillbaka och landar vid ens fötter. En »rejäl pension«? Den blivande pensionär som tror att staten garanterar »en rejäl pension« efter 40–45 års yrkesliv kan alltså ge upp den tanken. Låt oss då istället fokusera på vad systemet faktiskt kan ge. Hur bra eller hur dåligt ser det ut för en representativ medborgare?
»Gärna medalj men först en rejäl pension« är en klassisk devis tagen från en socialdemokratisk valaffisch inför den rådgivande folkom röstningen i pensionsfrågan i oktober 1957. Omröstningen gällde tre alternativ, där det som senare blev ATP var linje 1. Inget av försla gen fick dock majoritet och den socialdemokratiska regeringen lade i mars 1959 fram ett förslag om Allmän Tilläggspension som röstades igenom i riksdagens andra kammare med en rösts marginal. I och med ATP fick Sverige för första gången ett allmänt pensionssystem som byggde på idén om uppskjuten lön snarare än bidrag.
Även här stöter man på hinder. Hur beräknar man till exempel en genomsnittlig pension för en specifik generation eller årskull? Ska alla personer inom årskullen räknas med eller ska man bara ta med dem som har arbetat ett visst antal år och i så fall hur många år? F R Å N T RY G G A T I L L OT RY G G A P E N S I O N E R 23
Här finns en del befintlig statistik att analysera; uppgifter från Pensionsmyndigheten visar exempelvis att den genomsnittliga allmänna pensionen för 2012 var drygt 11 400 kronor före skatt. Snittet baseras på en beräkning för alla pensionärer över 65 år, inklusive garantipension (alltså de som har ingen eller liten allmän pension). Det skiljer sig en hel del mellan könen; snittet för kvinnor är över 2 000 kronor lägre än för män, vilket beror på att kvinnor i genomsnitt har haft lägre inkomster och färre yrkesår. Men Pensionsmyndighetens siffror säger inte särskilt mycket om hur det kan se ut för en verklig pensionssparare, i kronor och ören. Låt oss därför ta ett exempel från verkligheten, som ger en ganska god bild av vad systemet förmår leverera. Det rör sig om en man, Jörgen, som med avbrott för tre års studier arbetat heltid sedan 1972. Han är född 1955 och omfattas därför till 100 procent av det nya systemet. Jörgen har haft en normal löneutveckling och hade, när han blev arbetslös år 2008, en inkomst på knappt 28 000 kronor i månaden. Under 2009 och 2010 hade han a-kassa (som också är pensionsgrundande) på cirka 16 000 kronor och sedan våren 2011 har han en kombination av lön och aktivitetsstöd på totalt cirka 24 000 kronor i månaden. Jörgens pensionsprognos i 2011 års orangea kuvert, om han går i pension vid 65, är 11 400 kronor per månad före skatt.
Pensionsprognosen i orangea kuvertet ger en vink om vad man kan
räkna med i allmän pension. Prognosen är i dagens penningvärde (inkomst och inflation antas vara oförändrade fram till pensionsdag en) och kan därmed relateras till den inkomst man har idag. Prog nosen innefattar också en real tillväxt (värdeökning efter inflation) i premiepensionskapitalet på 3,5 procent per år. Ju närmare pension man kommer, desto mer träffsäker blir prognosen.
24 P E N S I O N S B L U F F E N
Det enda man vet om Jörgens pensionsprognos, liksom om alla prognoser över komplicerade sammanhang, är att den inte kommer att slå in. Däremot kan man, med tanke på att Jörgen bara har åtta år kvar till 65, räkna med att den justerad för inflation förmodligen kommer att landa någonstans i närheten. En pension på 11 400 är kanske inte vad man hoppas på efter att ha betalat in pensionsavgifter i 45 år. I ATP -systemet hade Jörgen haft 15 år av relativt god inkomst och därmed kunnat räkna med en betydligt högre nivå. Jörgens låga inkomst under 2009 (a-kassan på 16 000 kronor i månaden) påverkar hans prognos eftersom den bygger på oförändrad inkomst fram till 65. Men vad händer då om han hittar ett jobb och inkomsten stiger? Hur mycket kan han påverka pensionen genom att inkomsten ökar från a-kassenivån? På Pensionsmyndighetens hemsida kan varje person göra sådana prognoser och i Jörgens fall ger det följande resultat. Inkomst på 20 000 kronor per månad fram till 65: 11 700 kronor/månad första halvåret, därefter 11 900 kronor Inkomst på 25 000 kronor/månad fram till 65: 12 200 kronor/månad första halvåret, därefter 12 400 kronor Inkomst på 30 000 kronor/månad fram till 65: 12 600 kronor per månad första halvåret, därefter 12 900 kronor
En ökning av månadsinkomsten till 25 000 kronor under de återstående åtta åren fram till pension skulle alltså enligt prognosen ge 12 400 kronor per månad före skatt. Det är en ökning med 1 000 kronor före skatt jämfört med om Jörgen ligger kvar på a-kassenivån. En sådan slutinkomst skulle placera honom under snittet för sin årskull (genomsnittlig månadslön för förvärvsarbetande i Sverige låg 2010 på 28 400 kronor, enligt SCB), men det kompenseras av att han med sina 45 år jobbat betydligt längre än snittet. F R Å N T RY G G A T I L L OT RY G G A P E N S I O N E R 25
Det nya pensionssystemet ska ju gynna den som arbetar och särskilt den som arbetar länge, men Jörgen skulle, enligt prognosen, med en lön på 25 000 under arbetslivets åtta sista år hamna strax under 50 procent av slutinkomsten. Frågan är då hur mycket högre pension Jörgen får jämfört med någon som aldrig arbetat. För att få veta det måste vi titta på hur hans pensionsprognos är jämfört med den statligt garanterade minimipensionen, vilket är garantipension plus Bostadstillägg till pensionärer, BTP. Man kan ha rätt till BTP oavsett om man bor i en hyrd bostad, en bostadsrätt, ett eget hus, ett äldreboende eller annat boende. För 2012 ligger garantipensionen på 7 810 kronor i månaden för en ogift person och 6 967 för en gift person. Maximalt bostadstillägg är 4 650 kronor per månad. En ogift pensionär som inte tjänat in någon pension alls kan alltså, med maximalt bostadstillägg, få 12 460 kronor i månaden. Den här garantipensionen, plus BTP , är jämförbar med Jörgens prognoser i exemplet ovan eftersom den är beräknad i 2010 års penningvärde. Jörgens huvudprognos låg på 11 400, alltså 1 000 kronor under nivån för en ogift garantipensionär med maximal BTP . En gift garantipensionär med maximalt BTP kommer upp i 9 292 kronor. Jörgen kan trots alla års inbetalda avgifter i systemet inte ens med säkerhet räkna med att hans pension blir högre än den som inte betalat in ett öre. Men det beror inte på att garantipensionären får en hög pension utan på de låga nivåer vårt nya pensionssystem förmår prestera. Att räkna med maximal BTP är emellertid kanske inte en helt rättvisande jämförelse. Enligt uppgifter från Pensionsmyndigheten från hösten 2011 är det genomsnittliga bostadstillägget 2 300 kronor i månaden; drygt 250 000 personer uppbär bostadstillägg och det rör sig både om pensionärer som bara har garantipension och sådana som har en låg intjänad allmän pension eller både och. En ogift garantipensionär med genomsnittlig BTP landar på en månatlig pension på 10 110 kronor. Enligt Jör26 P E N S I O N S B L U F F E N
gens pensionsprognos ovan (alltså med 25 000 kronor i inkomst fram till pension) skulle han efter ett långt yrkesliv belönas med 2 300 kronor mer per månad jämfört med garantipensionären med genomsnittlig BTP , före skatt. Visserligen kan han eventuellt hoppas på viss BTP för egen del, men den blir då på en helt annan nivå än vad en garantipensionär kan räkna med. Jörgen kan onekligen fråga sig hur den magra pension han kan se fram emot rimmar med drivkrafterna bakom pensionsreformen (den som jobbar länge ska gynnas). Men han kan ändå betrakta sig som gynnad i jämförelse med den som har en liknande inkomstutveckling men »bara« förvärvsarbetat i 35 eller 40 år. Det kan till exempel gälla de många invandrare som kommit till Sverige i vuxen ålder och börjat tjäna in till sin pension först i 25eller 30-årsåldern, eller dem som av andra orsaker börjar arbeta sent. Många av dem som omfattas till 100 procent av det nya systemet hade redan kommit långt i sitt yrkesliv när det infördes och har förstås ingen möjlighet att i efterhand »snygga till« sitt cv för att matcha de nya förutsättningarna. De måste nog vara beredda att fortsätta arbeta fram till närmare 70 års ålder, annars är det ytterst tveksamt om de överhuvudtaget kommer få någon nytta av sin inkomstpension. Vi ska ta ett annat exempel ur verkligheten, denna gång en kvinna född 1963. Hanna har alltså 16 år kvar till pension om hon arbetar till 65, vilket gör hennes pensionsprognoser osäkrare än i Jörgens fall. Men det ger ändå en ganska god bild av vad hon kan räkna med. Även här rör det sig om en prognos i dagens penningvärde – den bygger på stillastående inkomst och ingen inflation – och en real tillväxt i premiepensionen på 3,5 procent per år. Hanna har arbetat sedan hon var 19, i sin ungdom inom både restaurang- och filmbranschen men sedan 2003 som F R Å N T RY G G A T I L L OT RY G G A P E N S I O N E R 27
sjuksköterska. Hon har varit hemma med barn i 4 år och sjuksköterskeutbildningen tog 3 år. Hon arbetade halvtid i 3 år – efter föräldraledigheten – när barnen var små men annars har det varit heltidsarbete. I februari 2012 avslutade hon en 1-årig utbildning till distriktssköterska och när hon blir 65 kommer hon att ha förvärvsarbetat i totalt 40 år och eftersom föräldrapenningen är pensionsgrundande kommer hon att ha betalat in pensionsavgifter i totalt 44 år. Hanna har haft en god inkomstutveckling som sjuksköterska med en grundlön våren 2011 på cirka 29 000 kronor exklusive OB på cirka 2 000–3 000 kronor. Hennes pensionsprognos (pension vid 65 år och en förväntad inkomst fram till dess på 30 000 kronor per månad) ligger på 12 900 kronor per månad före skatt i dagens penningvärde. Det innebär en bra bit under 50 procent av den beräknade snittinkomsten under hennes 25 år som sjuksköterska. Hanna har också en tjänstepension som betalats av hennes arbetsgivare. Den väntas ge henne 2 200 kronor per månad och hon kommer då upp i drygt 15 000 kronor. Hon kan alltså enligt Pensionsmyndighetens prognos se fram emot en halverad inkomst – alltså inklusive tjänstepension – om hon går i pension vid 65. Låt oss då, som ett tankeexperiment, titta på vad som händer om Hanna ökar sin inkomst så pass mycket att hon slår i taket för pensionen. Det gör hon om hon tjänar 35 000 kronor per månad fram till pension; det skulle ge henne maximal insats i systemet under de 17 år som återstår fram till 65. Hon kan då antas med god marginal ligga på den övre halvan vad gäller inbetalade pensionsrätter. Då kan hon enligt prognosen räkna med 13 400 under det första halvåret efter pension och därefter 13 900 per månad. Inklusive tjänstepension blir det drygt 17 000 kronor per månad, vilket betyder att hon fortfarande, inklusive tjänstepensionen, hamnar under 50 procent av sin slutlön. Det är först om Hanna är beredd att arbeta ett par år extra som pensionen, enligt prognosen, kan börja närma sig 28 P E N S I O N S B L U F F E N
20 000 kronor per månad inklusive tjänstepension. Hon kan absolut tänka sig att arbeta vidare efter 65 och har därmed, om hon är frisk, goda förutsättningar att höja sin pension. Men hon säger att den möjligheten nog inte står öppen för alla inom vården. – Jobbar man inom hemsjukvården är det svårare, det är väldigt tungt arbete. Men jobbar man på mottagning, då går det, säger hon. Hon blir förvånad över den låga pension som väntar henne, trots att hon har ett litet privat pensionssparande. – En pension på 30 000 hade varit bra, men 17 000? Det går inte. Då får jag lägga om mitt liv… Jag kan förstå att folk flyttar utomlands. Allt sammantaget står det klart att systemets slagord om att gynna den som arbetar och särskilt den som arbetar länge, ekar väldigt tomt. Ett system som efter ett mer än 40-årigt yrkesliv ger en allmän pension som före skatt ligger ett par tusenlappar över garantipensionen (den undre gräns politikerna ändå accepterat) ger ju helt motsatta signaler. Det lönar sig inte att arbeta. Och värre blir det De båda exemplen ovan gäller visserligen två enskilda individer, men dessa fall illustrerar ett större skeende: en försämring av våra pensioner och en samhällelig förändring av gigantiska mått. Exemplet Jörgen är dystert nog men det blir ännu värre för dem som kommer efter. Pensionsmyndighetens egna prognoser, som presenteras i myndighetens årsredovisning Orange Rapport, pekar på en kontinuerligt sjunkande snittpension de närmaste 40 åren. »I basscenariot sjunker den genomsnittliga pensionsnivån vid 65-årsåret från 66 procent för årskullen född 1945 till cirka 53 procent för årskullen född 1990.« Prognosen som presenteras är ett snitt av den beräknade allmänna pensionen vid 65 års ålder i förhållande till genomsnittlig pensionsgrundande inkomst. F R Å N T RY G G A T I L L OT RY G G A P E N S I O N E R 29
Resan från 66 till 53 procent, alltså 13 procentenheter, motsvarar en nedgång på knappt 20 procent. De som är födda 1950 kan räkna med 10 procent lägre pension än de som är födda bara 4 år tidigare. Därefter fortsätter försämringen men i långsammare takt. Det finns två officiella orsaker till detta. Den ena har vi redan varit inne på och det är medellivslängden som har ökat snabbare än man trodde 1994; tumregeln är att ökad medellivslängd med ett år kräver nästan ytterligare åtta månaders arbete för att ge samma pensionsnivå. Den som vill gå i pension vid 65 år får alltså stå ut med en lägre pension än äldre generationer. Den andra hänger ihop med att 40-talisterna gynnas av att de har en stor del ATP i sin pension. Det ger högre pensionsnivåer till dem som har kortare yrkesliv (ATP :s 30-årsregel), vilket höjer den genomsnittliga pensionsnivån för hela gruppen. Dessa två orsaker kan tillsammans ändå inte på långa vägar förklara Jörgens svaga utfall. Systemets förutsättningar var ju att den som arbetar länge ska gynnas och han borde med sina många yrkesår åtminstone hamna i närheten av vad han fått i ATP:n men så är inte fallet. En del av förklaringen kan ligga i förväntningar på att premiepensionen skulle rädda pensionsnivåerna, men premiepensionen har inte riktigt blivit det lyft man hoppades på. För 50- och 60-talisterna är det dessutom så att en stor del av en eventuellt gynnsam effekt från premiepensionen går dem förbi. En person född 1955, exempelvis, som började arbeta 1975 hade fram till 1994 inga avsättningar alls till premiepensionen. 20 förlorade år alltså! Istället för premiepension har Jörgen en större andel inkomstpension. Och med tanke på att premiepensionen skulle vara turbogeneratorn i systemet, kan man undra hur politikerna hade tänkt när det gäller just dessa generationer.
EN BROMS SLÅR TILL hur pensionsreformen, som i sig var nödvändig, resulterat i en generell sänkning av allmänpensionen för de generationer som följer efter 40-talisterna. Sänkningen är logisk och var lätt att förutse, men när reformen genomfördes talade politikerna tyst om det. Ändamålet – att få reformen i hamn – helgade medlen. Det finns också ett annat hot som riskerar att gräva minst lika stora hål i våra pensioner. De beräkningar som vi tittat på tidigare, hur dystra de än må vara, bygger på att vår intjänade pension ligger fredad och väntar på oss tills vi vill börja ta ut den. Så kommer det inte att bli. För att hitta roten till detta problem måste vi titta närmare på hur systemet är finansierat. De pensionsavgifter som dagens löntagare betalar in, ligger inte öronmärkta fram till den dagen man vill ta ut dem utan går utan vidare spisning till dagens pensionärer. När 40-talisterna nu tågar ut från arbetsmarknaden är det alltså dagens yrkesverksamma som betalar. Detta gäller endast inkomstpensionen, premiepensionen ligger utanför detta system (mer därom senare). Istället är det så att varje krona i avgift omvandlas till pensionsrätter som, när det är dags, kan kvitteras ut i form av pension. Hur stor pensionen blir beror alltså på hur många pensionsrätter man sparat ihop, något som kan avläsas i det orangea kuvert som i februari/mars varje år skickas ut till nästan alla svenskar. I grunden är det VI HAR SETT
E N B RO M S S L Å R T I L L 31
alltså väldigt okomplicerat, 1 krona in blir så småningom 1 krona ut med tillägg för den avkastning systemet ger. Men det finns ett förbehåll, ett gigantiskt hot mot pensionerna som våra politiker aldrig har velat låtsas om. Det handlar om att de yrkesverksamma varje månad måste betala in tillräckligt mycket pengar för att täcka pensionsutbetalningarna. Här finns inga statliga garantier som täcker upp. Om den kalkylen spricker, gäller helt andra regler än »1 krona in blir 1 krona ut«. Nuvarande och framtida generationer måste med andra ord arbeta i tillräckligt stor utsträckning och betala in de pengar systemet kräver för att 40-, 50-, 60- och 70-talisterna ska få ut den pension de har jobbat ihop till. Om det rör sig om kortare perioder av underskott kan AP -fonderna gå in och täcka upp, men i lägen där de avgifter som betalas in under långa perioder spås bli för låga i relation till de pensioner som ska betalas ut, säger systemet stopp. Det är detta som nu har hänt. 40-talisterna, av förre finansministern Per Nuder benämnda »köttberget«, är många och mellan 2005 och 2015 tillkommer fler ålderspensionärer än någonsin tidigare i Sverige, cirka 120 000 per år. Det här kommer naturligtvis inte som någon överraskning, det har politikerna känt till i 60 år och det – tillsammans med snabbt stigande medellivslängd – är också den främsta orsaken till att man tvingades göra en förändring av pensionssystemet. Men det som spräcker kalkylen är att de yngre som ska ersätta 40-talisterna på arbetsmarknaden är för få och dessutom har svårt att hitta arbete. Systemet har konstruerats för att hantera en sådan situation – en noggrant utformad varningsapparat ska signalera om det finns risk att det blir brist på pengar. Och eftersom systemet är självreglerande finns det bara ett sätt att lösa en sådan brist: sänkta pensioner och pensionslöften. Det var detta som hände 2010 när nästan 2 miljoner pensionärer fick sin pension sänkt. Denna mekanism går 32 P E N S I O N S B L U F F E N
under den tekniska benämningen automatisk balansering, men kallas mer populärt för bromsen. Balanseringen slår till när pensionsskulden enligt Pensionsmyndighetens beräkningsmodell är större än systemets tillgångar, vilket formellt sker när det så kallade balanstalet går under 1.
Balanstalet är en värdemätare på pensionssystemets förmåga att
betala ut de pensioner vi har tjänat ihop till. Man får fram det ge nom att dividera tillgångarna i systemet med den samlade skulden; tillgångar och skulder beräknas i sin tur genom prognosmodeller. Tillgångarna i systemet utgörs till en del av pengarna i buffertfon den (de fem AP-fonderna) men lejonparten utgörs av alla framtida avgifter som betalas in i systemet. Det är också därför en stigande arbetslöshet får effekt på systemets tillgångar, det betyder att färre betalar pensionsavgift. Skulderna i systemet är summan av beräknade pensioner för befintliga och blivande pensionärer. Så länge som tillgångarna är högre än skulderna (och balanstalet därmed över 1) räknas pensio nerna upp fullt ut samtidigt som de yrkesverksammas pensionsrätter behåller sitt fulla värde. Hamnar det under 1 får pensionärerna inte ut hela den pension de tjänat ihop till och värdet på pensionsrätterna sänks.
Bromsen infördes först 2001 som en senkommen försäkring mot svackor i sysselsättningen. Det ansågs på den tiden högst osannolikt att den någonsin skulle behöva användas. Dåvarande socialminister Maj-Inger Klingvall förklarade 1998 att det skulle krävas att vi »under lång tid får en extremt låg tillväxt i ekonomin eller om vi får en otroligt omfattande utflyttning från landet. Det är väldigt dramatiska saker som skulle störa jämvikten mellan betalningsunderlaget och den innestående pensionsskulden.« Men Klingvall hade fel. Hösten 2008, i samband med det kraftiga börsraset, började varningssystemet att blinE N B RO M S S L Å R T I L L 33
ka rött. Senare visade facit för 2008 att AP -fonderna, som förvaltar våra pensionspengar, hade tappat 191 miljarder kronor. Det här sammanföll dessutom med att sysselsättningen sjönk och att pensionerna till de riktigt stora årskullarna från början av 1940-talet skulle börja betalas ut. Våren 2009 stod det klart att systemet inte skulle klara trycket. Följden blev sänkta pensioner 2010 och ytterligare en sänkning 2011. Två år på raken med sänkta pensioner är förstås tråkiga nyheter för pensionärer med små marginaler. Det fina i kråksången är att systemet automatiskt återställer genomförda sänkningar. När tiderna blir bättre, höjs pensionerna extra snabbt; det som gått förlorat under de här två åren ska alltså hämtas tillbaka när hjulen börjar snurra, folk får jobb och börsen stiger igen. Med hjälp av sänkningen 2010 och 2011 (och en nedskrivning av värdet för intjänade pensionsrätter) vändes ett underskott i pensionssystemet på 323 miljarder till ett överskott på 103 miljarder (per 31 december 2010). Vi är alltså i ett läge där kråksången ska följas av ljuvare toner – systemet ska börja återhämta gamla sänkningar. Försäkringskassans egen bedömning, när det stod klart att bromsen skulle slå till under 2010, framgår av en pressrelease: »En balansering ska vara en tillfällig åtgärd tills den finansiella stabiliteten i systemet har återställts. Om några år bör därför värdet av framtida pensioner åter vara detsamma som före en eventuell balansering.« Efter två år på en lägre nivå skulle pensionerna, enligt myndighetens beräkningar, skrivas upp med 4 procent extra för 2012 (alltså från den sänkta nivån). Systemet väntades alltså snabbt återhämta sänkningarna och värdena i inkomstpensionen skulle 2012 nästan vara tillbaka på utlovade nivåer. Idag har vi facit: istället för 4 procent extra för 2012 blev det 0,24 procent (för dem som fortfarande lever). En höjning på 0,24 procent är emellertid inte mycket i detta 34 P E N S I O N S B L U F F E N
sammanhang, bromsen under 2010 och 2011 resulterade en försämring på sammanlagt 6,2 procent. Man bör också betänka att den pension som pensionärerna gått miste om under åren med sänkta pensioner aldrig kommer tillbaka, kompensationen innebär endast att pensionsnivån någon gång i framtiden ska nå dit där den hade varit om bromsen aldrig slagit till. »Om några år«, sades det alltså i februari 2009, vilket torde föra oss till 2012–2013. Men det står redan vintern 2011/2012 helt klart att pensionärerna inte på långa vägar kommer att ha kompenserats fram till dess. Vad är det då som hindrar? Börsfallet var bevisligen ett hårt slag mot pensionssystemets finansiella styrka, men det rörde sig trots allt om ett enstaka år och vi har sedan dess haft en god ekonomisk utveckling. Faktum är att det inte är börsen som spelar skurkrollen i det här dramat. Istället är det svensk ekonomi och vår förmåga att generera arbete och arbetskraft som avgör hur det går. En svag ekonomi med för låg sysselsättning slår hårt och direkt eftersom det påverkar hur mycket pensionspengar som kommer in i systemet. Det betyder följaktligen också att en stark ekonomi ska garantera ett hållbart pensionssystem där folk får ut det fulla värdet av sina pensioner. De här sambanden illustreras ganska väl av orsakerna bakom sänkningarna av pensionerna år 2010 och 2011. Det första året berodde det mycket riktigt på effekterna av börsraset 2008. Men sänkningen 2011, som faktiskt var större, hade andra grunder. Så här skrev Pensionsmyndigheten i en pressrelease i juli 2010: »Den ekonomiska utvecklingen påverkar pensionssystemets finansiella stabilitet på flera sätt … Balanseringen 2011 orsakas huvudsakligen av sjunkande avgiftsflöde och sjunkande KPI (konsumentprisindex, ett mått på inflation, min anm.) 2009 … Lågkonjunkturen som nu pågår försämrar pensionssystemets finansiella stabilitet. För E N B RO M S S L Å R T I L L 35