Min vän
SKUGGAN
Översättning: Barbro Lagergren
www.wahlstroms.se Text copyright © Michael Morpurgo 2010 Illustrations copyright © Christian Birmingham 2010 Originally published by HarperCollins Publishers under the title: SHADOW Michael Morpurgo and Christian Birmingham assert the moral right to be identified as the author and illustrator of this work. Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslagsdesign © HarperCollinsPublishers 2010 Omslagsfoton © James Marchington/Ardea.com (hund); Finbarr O’Reilly/Reuters (soldat och pojke); Getty Images (helikoptrar) Sättning: RPform, Richard Persson Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16739-3
Förord Den här historien har påverkat livet för många människor, och förändrat deras liv också, för alltid. Den berättas av tre av de här människorna: Matt, hans morfar och Aman. De var där. De var med om det. Så det är bäst att de får berätta själva, med sina egna ord.
När stjärnorna börjar falla Matt Ingenting av det här skulle ha hänt om det inte hade varit för mormors träd. Så är det bara. Ända sedan mormor dog – det är ungefär tre år sedan nu – har morfar alltid kommit och varit hos oss i Manchester på sommarlovet. Men i somras sa han att han inte kunde komma, för han var orolig för mormors träd. Vi hade planterat det där trädet tillsammans, hela familjen, i hans trädgård i Cambridge. Ett körsbärsträd, för mormor tyckte så väldigt mycket om de vita blommorna på våren. Vi hade skickat vattenkannan mellan oss och vattnat en skvätt var, så det skulle få en fin start. ”Det hör till familjen nu”, sa morfar, ”och så tänker jag alltid ta hand om det, som en familjemedlem.” 9
Det var därför han sa att han inte kunde komma och bo här i sommar, när mamma ringde och frågade för ett par veckor sedan. Det hade inte kommit något regn på en månad och han var orolig för att mormors träd skulle dö på grund av torkan. Det kunde han inte tillåta. Han måste stanna hemma, sa han, för att vattna trädet. Mamma gjorde sitt bästa för att övertala honom. ”Någon annan kan säkert ta hand om det”, sa hon till honom. Det hjälpte inte. Sedan lät hon mig försöka, för att se om jag lyckades bättre. Det var då morfar sa: ”Jag kan inte komma till dig, Matt, men du kan komma till mig. Ta med ditt Monopol. Ta med cykeln. Vad sägs om det?” Så kom det sig att jag den där allra första kvällen hemma hos morfar satt med honom vid mormors träd ute i trädgården och tittade upp på stjärnorna. Vi hade vattnat trädet, ätit middag, matat Dog, som satt vid mina fötter precis som jag helst vill. Dog är morfars lilla brunvita spaniel med en ständigt flämtande tunga. Han dreglar jättemycket, men han är underbar. Det var visst jag som döpte honom till Dog, för när jag var väldigt liten hade morfar och mormor en katt som hette Mog. Det sägs att jag valde det engelska 10
ordet för hund bara för att jag tyckte att Dog och Mog lät så bra ihop. Så han fick aldrig något riktigt namn, stackars Dog. I alla fall hade morfar och jag spelat vår första omgång Monopol, som jag hade vunnit, och vi hade pratat och pratat. Men nu satt vi tysta tillsammans en stund och bara tittade på stjärnhimlen. Morfar började nynna och sedan sjöng han. ”När stjärnorna börjar falla … Kommer inte ihåg resten”, sa han. ”Det är från en sång som mormor tyckte om. Jag vet att hon är där uppe, Matt, just nu, och tittar ner på oss. Sådana här kvällar verkar stjärnorna vara så nära att man nästan skulle kunna sträcka sig upp och röra vid dem.” Jag hörde tårarna i hans röst. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa ingenting på ett tag. Men så kom jag ihåg en sak. Det lät nästan som ett eko i mitt huvud. ”Aman sa så där till mig en gång”, berättade jag för honom, ”om att stjärnorna var så nära, menar jag. Vi var på skolresa till en gård i Devon och vi smet ut mitt i natten, bara vi två, och tog en midnattspromenad, och då såg vi alla de där stjärnorna där uppe, myriader av stjärnor. Vi lade oss ner på en äng och bara tittade på dem. Vi såg Orion, Karlavagnen och Vintergatan som 12
bara är hur lång som helst. Han sa att han aldrig känt sig så fri som han gjorde just då. Han berättade att när han var liten, första gången han kom till Manchester, trodde han inte att vi hade några stjärnor alls i England. Och det är sant, morfar, man kan inte på långa vägar se dem lika bra hemma i Manchester – det är väl för gatubelysningen, antar jag. I Afghanistan fyllde de hela himlen, sa han, och de kändes så nära, som ett tak målat med stjärnor.” ”Vem är Aman?” frågade morfar. Jag hade berättat om Aman förut – morfar hade till och med träffat honom ett par gånger – men han hade en förmåga att glömma saker och ting numera. ”Min bästa vän, du vet”, sa jag. ”Vi är fjorton, båda två. Vi är till och med födda samma dag, den 22 april, jag i Manchester, han i Afghanistan. Men de ska skicka tillbaka honom, tillbaka till Afghanistan. Han var hemma hos oss en gång när du var där, det vet jag.” ”Nu kommer jag ihåg honom”, sa han. ”Kort kille, stort leende. Vad menar du med det, skicka tillbaka honom? Vem gör det?” Så jag berättade alltsammans en gång till – jag var säker på att jag hade gjort det förut – om hur Aman 13
hade kommit hit som asylsökande för sex år sedan och om att han inte kunde ett ord engelska när han började i vår skola. ”Men gissa om han lärde sig snabbt, morfar”, sa jag. ”Aman och jag har gått i samma klass hela tiden. Och det stämmer, morfar, han är liten. Men han springer fort som vinden och han är superbra på fotboll. Han pratar nästan aldrig om Afghanistan, säger alltid att det var ett annat liv, och inte ett liv han vill komma ihåg. Så jag frågar inte. Men när mormor dog upptäckte jag att det bara var Aman jag kunde prata med. Kanske för att jag visste att han var den enda som skulle förstå.” ”Fint att ha en sådan kompis”, sa morfar. ”I alla fall”, fortsatte jag, ”har han och hans mamma varit på det här fängelsestället i mer än tre veckor nu. Jag var med när de kom och hämtade honom, som om han var någon sorts brottsling eller så. De håller dem inlåsta där tills de skickar tillbaka dem till Afghanistan. Vi har skrivit brev från skolan, till premiärministern, till drottningen, till alla möjliga människor, och bett dem låta Aman stanna. De bryr sig inte ens om att svara. Och jag har skrivit till Aman också, massor av gånger. Han har bara svarat en enda gång, precis efter att han kom 14
dit, och då sa han att en av de värsta sakerna med att vara inlåst på det där fängelsestället är att han inte kan gå ut på kvällarna och titta på stjärnorna.” ”Fängelseställe, vad menar du med fängelseställe?” frågade morfar. ”Yarl’s … någonting”, sa jag och försökte minnas adressen jag hade skrivit till. ”Yarl’s Wood, så var det.” ”Det är här i närheten, vet jag. I alla fall inte så långt härifrån”, sa morfar. ”Du kanske kan åka och hälsa på honom.” ”Det lönar sig inte. Barn får inte komma in”, sa jag. ”Vi frågade. Mamma ringde dit och de sa att det inte var tillåtet. Jag var för ung. Och förresten vet jag inte ens om han är kvar där fortfarande. Som sagt, han har inte svarat på mina brev på ett tag nu.” Morfar och jag sa inget på en stund. Vi bara tittade på stjärnhimlen igen, och det var då jag först fick idén. Ibland tror jag att det måste ha varit därifrån idén kom. Från stjärnorna.
15
”Och där håller de barn instängda?” Matt Jag var orolig för hur morfar skulle reagera, men det var värt ett försök, tänkte jag. ”Morfar?” sa jag. ”Jag har undrat över Aman. Jag menar, vi kanske skulle kunna ta reda på hur det ligger till. Du kunde ju ringa dit eller så, och höra om han är kvar där. Och om han är det, så kanske du kan åka dit, morfar. Du skulle ju kunna åka och träffa Aman istället för mig, eller hur?” ”Men jag känner honom ju knappt”, svarade morfar. ”Vad skulle jag säga?” Jag märkte att han inte var särskilt förtjust i idén. Så jag stod inte på mig. Man kan inte tvinga morfar till något, det vet hela familjen. Han kan vara en riktigt envis 17
gammal filur, brukar mamma säga. Så vi satt tysta, men jag visste hela tiden att han funderade på det. Morfar sa inget mer om saken den kvällen och inte heller vid frukosten nästa morgon. Jag tänkte att han antingen glömt alltihop eller att han redan hade bestämt sig för att han inte ville göra något. I vilket fall tyckte jag inte att jag kunde ta upp det igen. Och förresten tror jag att jag nästan hade gett upp själv vid det här laget. Hur vädret än var ingick det i morfars dagliga rutiner att gå upp tidigt och ta Dog på en promenad över ängarna längs floden till Grantchester – ”min hälsopromenad”, kallade han det. Och jag visste att han alltid ville att jag skulle följa med när jag bodde hos honom. Jag ville helst inte gå upp så där tidigt, men när jag väl var ute älskade jag de där promenaderna, särskilt sådana här disiga morgnar. Det var inga andra ute, så när som på någon enstaka roddbåt, och änder, massor av änder. Det gick kor och betade på ängarna, så jag var tvungen att ha Dog kopplad. Jag fick jobba lite för att hålla i honom. Det fanns alltid något kaninhål han bara måste stanna och undersöka, eller någon mullvadshög som han absolut måste bekanta sig med. Han drog i kopplet hela tiden. 18
”Lustig slump ändå”, sa morfar plötsligt. ”Vadå?” frågade jag. ”Det där stället, Yarl’s Wood, som du pratade om igår kväll. Jag tror att det skulle kunna vara det där som kallas ett förvar och som din mormor brukade åka till förr, innan hon blev sjuk. Mitt minne är inte vad det var, men jag tror att det hette Yarl’s Wood – det är nog därför jag kände till det. Hon var någon sorts kontaktperson där.” ”En kontaktperson?” ”Ja”, sa morfar. ”Hon brukade gå in och prata med folk där inne – du vet, de asylsökande, pigga upp dem lite, för det var en jobbig tid för dem. Hon gjorde ofta sådant på olika fängelser, under hela livet. Men hon sa aldrig så mycket om det, sa att hon blev för upprörd av att prata om det. Någon gång i veckan eller så brukade hon ge sig iväg och göra någon lite gladare en stund. Hon var sådan. Hon sa alltid att jag borde göra det, jag med, att jag skulle vara bra på det. Men jag var aldrig lika modig som hon. Det är nog det där med att bli inlåst, tror jag, även om man vet att man kan gå därifrån när som helst. Visst är det fånigt?” ”Vet du vad Aman skrev i sitt brev, morfar?” sa jag. ”Han berättade att det är sex låsta dörrar och ett tagg19
trådsstängsel mellan honom och världen utanför. Han hade räknat dem.” Det var då vi tittade på varandra, och jag förstod att morfar hade bestämt sig för att han skulle göra det. Vi kom aldrig fram till Grantchester. Vi vände genast och gick hem, och Dog tyckte inte alls om det. Morfar hade varit journalist innan han gick i pension, så han visste hur man skulle ta reda på sådant här. Så fort vi kommit in började han ringa. Han fick reda på att han måste skriva ett brev och begära tillstånd för att få hälsa på mrs Khan och Aman på Yarl’s Wood. Det tog några dagar innan han fick svar. Det var goda nyheter. De var fortfarande kvar där och personalen på Yarl’s Wood sa att morfar kunde komma på onsdag, det vill säga två dagar senare, och att besökstiden var mellan två och fem på eftermiddagen. Jag skrev genast ett brev till Aman och berättade att morfar skulle komma och hälsa på honom. Jag hoppades att han skulle svara på brevet eller ringa. Men det gjorde han inte och det kunde jag inte alls förstå. Hela vägen dit såg jag att morfar var lite nervös. Han sa hela tiden att han önskade att han aldrig gått med på det här över huvud taget. Dog satt i baksätet med huvu20
det mot morfars axel och tittade på vägen, som han alltid gjorde. ”Jag tror att Dog skulle vilja köra bilen själv om han bara fick”, sa jag och försökte pigga upp morfar lite. ”Jag önskar att du kunde följa med mig in, Matt”, sa han. ”Jag också”, sa jag. ”Men det kommer att gå bra, morfar. Gör det bara. Och du kommer att gilla Aman. Han kommer ihåg dig, det vet jag att han gör. Och du har ju Monopolet, eller hur? Han kommer att slå dig, morfar. Men det är ingen fara. Han vinner över alla. Och du kan väl be honom skriva till mig? Eller messa, eller ringa?” Vi var på väg uppför en lång, rak backe. Den verkade inte leda någon vart, bara rätt upp i himlen. Inte förrän vi var uppe på krönet såg vi grindarna, och sedan det långa taggtrådsstängslet. ”Och där håller de barn instängda?” viskade morfar.
21
Vi vill ha hem dig Morfar Jag lämnade kvar Matt och Dog i bilen och gick fram till grindarna. Jag såg inte alls fram emot det här. Jag hade samma obehagliga känsla i maggropen som jag minns från min första skoldag. En sammanbiten säkerhetsvakt öppnade grinden. Han passade ihop med stället. Om Matt inte varit där och tittat på mig från bilen som han säkert gjorde, skulle jag ha vänt på fläcken och satt mig i bilen och åkt hem. Men jag kunde inte skämma ut mig, jag kunde inte svika honom. Jag vände mig om och såg att Matt redan hunnit ur bilen och var på väg ut på promenad med Dog, som han sagt att han skulle. Vi vinkade till varandra och sedan var jag innanför grindarna. Nu gick det inte att vända. 23
På väg mot byggnaderna försökte jag hålla modet uppe genom att tänka på Matt. Ända sedan jag blev ensam för två år sedan har Matt ofta kommit och bott hos mig. Jag älskar att se honom leka med Dog. Dog börjar bli lite till åren, precis som jag, men när Matt kommer är han som en valp. Matt håller honom ung, och han håller mig ung också. Jag behöver bara tänka på de där två tillsammans, så får jag ett leende på läpparna. Det piggar upp mig. Och det gör mig gott. Jag har känt mig rätt deppig på sista tiden. Matt och jag, vi är inte bara morfar och barnbarn längre, vi har blivit bästa vänner. Men medan jag gjorde sällskap med några andra besökare på väg in undrade jag vad det var för mening med att hälsa på Aman. Var inte de asylsökande som fanns här ändå på väg att skickas tillbaka dit de kom ifrån? Så vad var det för vits med det här? Jag menar, vad skulle jag kunna göra? Vad skulle jag kunna säga som förändrade någonting? Men Matt ville att jag skulle göra det för Amans skull. Så nu var jag här, inne på det här stället, med dörrar som låstes bakom mig, med Monopolet under armen. Jag hörde ljudet av barn som grät. Liksom alla de andra besökarna blev jag visiterad. 24
Monopolet måste kontrolleras av säkerhetsvakterna och jag fick en sträng tillsägelse för att jag över huvud taget hade det med mig. Det var mot reglerna, men de kanske skulle låta mig få tillbaka det senare, sa de motvilligt. Överallt fanns det fler sådana där sammanbitna säkerhetsvakter. Kroppsvisiteringen var brysk och skedde under fientlig tystnad. Jag tyckte att allt med det här stället kändes avskyvärt: det trista rummet med förvaringsboxar där besökarna måste lämna sina ytterkläder och väskor, institutionslukten, ljudet av nycklar som vreds om i lås, de urblekta plastblommorna i besökssalen och det ständiga ljudet av något barn som grät. Sedan fick jag syn på dem, de enda som fortfarande inte hade något besök. Jag kände igen Aman meddetsamma och jag märkte att han kände igen mig också, precis som Matt hade sagt. Aman och hans mamma satt där vid bordet, väntade på mig, tittade upp mot mig, uttryckslöst. Utan leenden. Ingen av dem verkade särskilt glad åt att se mig. Det var alldeles för arrangerat, för formellt, för stelt. Precis som alla andra i salen måste vi sitta mitt emot varandra på var sin sida om ett bord. Och det fanns vakter överallt. I uniformer i svart och vitt, med nycklar dinglande från bältet, höll de ögonen på oss. 25
Amans mamma satt med hopsjunkna axlar, tyst och sorgsen och med stel min. Hon hade stora, mörka ringar under ögonen och verkade innesluten i sig själv. Aman själv var till och med mindre än jag kom ihåg, tärd och mager som en sticka. Hans ögon var som dammar av ensamhet och förtvivlan. Jag försökte hela tiden intala mig att jag inte skulle tycka synd om dem. De vill inte det, de behöver inte det och gör man det känner de det omedelbart. De är inga offer. De är människor. Försök hitta något gemensamt. Gör som Matt sa i bilen. Gör det bara. Och hoppas på att Monopolet kommer. ”Hur är det med Matt?” sa Aman. ”Han väntar utanför”, sa jag. ”De vill inte släppa in honom.” Aman log dystert åt det. ”Konstigt”, sa han. ”Vi vill komma ut och de vill inte släppa ut oss. Och han vill komma in, men de vill inte släppa in honom.” Gång på gång försökte jag småprata lite med hans mamma. Problemet var att hon kunde väldigt lite engelska, så Aman måste hela tiden översätta åt henne. Enda gången Aman sken upp en smula, märkte jag, var när vi pratade om Matt, och till och med då var det jag 26
som fick ställa alla frågor. Om jag inte hade gjort det skulle vi nog ha suttit alldeles tysta. Alla frågor som inte handlade om Matt förde han bara vidare till sin mamma och översatte hennes svar, som mest bara blev ”ja” eller ”nej”. Hur mycket jag än försökte verkade jag inte kunna få igång ett ordentligt samtal mellan oss alla tre. Så när Aman plötsligt tog till orda blev jag lite förvånad. ”Min mamma mår inte bra”, sa han. ”Hon fick en av sina ångestattacker i morse. Doktorn gav henne medicin och hon blir ganska trött av den.” Han talade helt felfri engelska och nästan utan någon brytning. ”Varför fick hon en ångestattack?” frågade jag och ångrade genast att jag frågat. Det kändes för närgånget, för personligt. ”Det är det här stället. Det är att vara inlåst här”, svarade han. ”Hon satt i fängelse en gång i Afghanistan. Hon pratar inte så mycket om det. Men jag vet att de slog henne. Polisen. Hon hatar polisen. Hon hatar att vara inlåst. Hon drömmer mardrömmar om fängelset i Afghanistan, förstår du. Så ibland när hon vaknar här inne och ser att hon är i ett fängelse igen och ser vakterna, då får hon panik.” Just då kom säkerhetsvakten plötsligt med Monopolet. 27
”Du hade tur”, sa han. ”Bara för den här gången, okej?” Och så gick han. Jäkla typ, tänkte jag. Men jag visste att det var bäst att hålla mina känslor för mig själv. Nu hade jag fått tillbaka det, jag ville inte att han skulle ta det igen. ”Monopol”, sa jag. ”Matt säger att du gillar det, att du är riktigt bra på det.” Hela hans ansikte sken upp. ”Monopol! Titta, mamma, kommer du ihåg var vi spelade det första gången?” Sedan vände han sig mot mig. ”Jag har spelat massor av gånger med Matt. Jag förlorar aldrig”, sa han. ”Aldrig.” Han fällde genast upp spelplanen, förberedde allting och gnuggade förtjust händerna när han var klar. Sedan brast han i skratt och kunde liksom inte sluta. ”Ser du vad det står här?” utbrast han och knackade med fingret mot brädet. ”Det står: ’Gå i fängelse’. Gå i fängelse! Det är ju jätteroligt! Om jag hamnar här går jag i fängelse i ett fängelse. Och du också!” Hans skratt var smittsamt och snart skrattade vi båda två så vi vek oss dubbla. Det var då jag fick se en annan vakt på väg fram mot oss, en kvinna den här gången, men precis lika nitisk. ”Ni stör de andra. Håll er lugna”, sa hon. ”Jag säger 28
bara till en gång. Upprepas det, är det slut på besöket, förstått?” Hon lät onödigt aggressiv och jag tyckte inte alls om det. Den här gången försökte jag inte dölja mina känslor. ”Så vi får inte skratta här inne, stämmer det?” protesterade jag. ”Man får gråta, men man får inte skratta, är det så det är?” Vakten gav mig en lång, sur blick, men till sist vände hon sig bara om och gick. Det var en liten seger, men jag såg på leendet i Amans ansikte att han tyckte det var mycket mer än så. ”Snyggt jobbat”, viskade han och gjorde tummen upp i smyg.
29