A N N A K AVA N Is
Anna Kavan
IS Översättning av Disa Törngren
x
Ett J a g hade tappat bort mig, det var redan skumt, jag hade kört i timmar och bensinen var nästan slut. Tanken att bli strandsatt i mörkret bland dessa ensliga kullar förskräckte mig, så jag blev glad att se en vägskylt och en backe ner till en bensinmack. När jag vevade ner rutan för att tala med mannen där, var luften som slog emot mig så kall att jag fällde upp rockkragen. Medan han fyllde på bensin yttrade han sig om vädret. »Så här kallt har det aldrig varit den här månaden på året, vad jag kan minnas. Väderrapporten säger att sträng kyla är på väg.« Större delen av mitt liv hade jag vistats utomlands, i fält eller på forskningsresor i avlägsna delar av världen; men fastän jag just kommit från tropikerna och kyla knappast spelade någon roll för mig, låg det något olycksbådande i hans tonfall som kom mig att lystra. Angelägen att komma vidare frågade jag efter vägen till den by dit jag ämnade mig. »Ni kommer aldrig att hitta den i mörkret, den ligger strax bakom stora vägen. Och de här backiga vägarna är farliga när det är isgata.« Det var som om han ville insinuera att man måste vara galen för att fortsätta under rådande förhållanden, och det retade mig. Jag klippte därför av hans omständliga anvisningar, betalade och körde vidare utan att fästa mig vid den sista varning han ropade efter mig: »Se upp för isen!« Nu hade mörkret fallit, och jag tappade snart bort mig mera hopplöst än någonsin. Jag visste att jag borde ha lyssnat till honom, men på samma gång önskade jag att jag aldrig hade talat med honom. Av någon obekant anledning hade hans anmärkningar gjort mig illa till mods; de var som ett dåligt omen för hela expeditionen, och jag började ångra att jag alls gett mig ut på den. 11
Jag hade varit tveksam inför resan hela tiden. Jag hade kom mit först dagen innan och borde ha uträttat ärenden i staden i stället för att hälsa på vänner på landet. Jag förstod inte själv min drift att träffa den där unga flickan, som hade varit i mina tankar hela tiden medan jag varit hemifrån, även om det inte var för hennes skull jag kommit tillbaka. Jag hade kommit för att undersöka rykten om en mystisk överhängande oförutsedd händelse i denna del av världen. Men i samma stund jag kom hem blev hon en anfäktelse, jag kunde inte tänka på annat än henne, kände att jag måste träffa henne genast, allt annat var likgiltigt. Naturligtvis visste jag att detta var i hög grad irrationellt. Irrationell var också min känsla av obehag: jag kunde knappast råka illa ut i mitt eget hemland; ändå växte min oro allt eftersom jag körde vidare. Något egentligt verklighetssinne hade jag aldrig haft. Ibland kunde detta vara störande. Nu, till exempel. Jag hade hälsat på flickan och hennes man tidigare, och behållit ett levande minne av den fridfulla, blomstrande trakt där deras hem låg. Men det minnet höll snabbt på att förblekna, förlora sin fasta förankring, bli allt mindre övertygande och distinkt här på den öde vägen, där jag inte passerade någon, aldrig kom till någon by, ingenstädes såg något ljus. Himlen var mörk, ännu mörkare oklippta häckar tornade upp sig mot den; och när bilens strålkastare då och då manade fram byggnader vid sidan av vägen, var de också alltid mörka, av allt att döma obebodda och mer eller mindre förfallna. Det var som om hela området hade blivit ödelagt medan jag varit borta. Jag började undra om jag någonsin skulle hitta henne i detta allmänna kaos. Det föreföll som om livet hade stannat upp efter det att katastrofen, av vad slag den nu varit, hade utplånat byarna och lagt bondgårdarna i ruiner. Såvitt jag kunde se hade man inte gjort några försök att återgå till ett normalt liv. Man hade inte byggt upp på nytt, inte odlat jorden, inga kreatur fanns på ängarna. Vägen var i stort behov av reparation, dikena 12
var igenvuxna av ogräs under vanskötta häckar, hela trakten föreföll tom och övergiven. En näve vitt grus slog mot vindrutan och kom mig att rycka till. Det var så länge sedan jag hade upplevt en vinter i norr att jag inte kände igen fenomenet. Haglet övergick snart i snö, som gjorde sikten sämre och bilkörningen svårare. Det var bittert kallt, och jag blev medveten om ett samband mellan detta faktum och mitt växande obehag. Mannen i bensinmacken hade sagt att han inte kunde minnas att det någonsin varit så kallt vid denna tid på året, och mitt eget intryck var att det var alldeles för tidigt för snö och is. Plötsligt blev min ängslan så påtaglig att jag ville vända och köra tillbaka till staden; men vägen var för smal, jag var tvungen att följa dess oändliga vind lingar kulle upp och kulle ner i det livlösa mörkret. Vägbanan blev sämre, den blev hela tiden brantare och halare. Den ovana kölden kom mitt huvud att värka, när jag stirrade ut och spände blicken för att försöka undvika ishala fläckar, där bilen slirade utan kontroll. När skenet från strålkastarna då och då flög över ruinerna av hus vid vägen, överraskades jag varje gång lika mycket av den förbiilande synen, som försvann innan jag var säker på att jag verkligen hade sett den. Häckarna slog ut i blom, överjordiskt vita. Jag körde förbi en öppning i dem och såg in i den. För en kort sekund fånga de mina strålkastare som sökarljus in flickans nakna kropp, spenslig som ett barns, elfenbensvit mot snöns döda vita färg, med håret skimrande som spunnet glas. Hon såg inte i riktning mot mig. Orörlig fäste hon blicken på murarna som långsamt gled fram emot henne, en glasaktig glittrande cirkel av kom pakt is, med henne som mittpunkt. Bländande blixtar sköt ut från isklipporna högt ovanför hennes huvud; nedanför hade isens kantfransar redan nått fram till henne, tvingat henne att stå orörlig, lagt sig hårda som betong över hennes fötter och anklar. Jag såg hur isen klättrade högre upp, hur den kröp över knän och höfter, såg hennes öppna mun, ett svart hål i det vita ansiktet, hörde hennes tunna ångestskri. Jag kände inget 13
medlidande med henne. Tvärtom erfor jag ett obeskrivbart nöje i att se henne lida. Jag ogillade min egen känslolöshet, men den fanns där. Den hade olika förklaringar, men de var inga förmildrande omständigheter. Jag hade förälskat mig i henne en gång, hade tänkt gifta mig med henne. Ironiskt nog hade mitt syfte den gången varit att skydda henne mot världens känslolöshet, som hon tycktes dra till sig genom att vara så försagd och bräcklig. Hon var över känslig, spänd, rädd för människor och för livet; hon hade blivit skadad till själen av en sadistisk mor, som ständigt hållit henne i ett tillstånd av skrämd underdånighet. Det första jag måste göra var att vinna hennes tillit, jag var därför alltid mild och vänlig mot henne, noga med att lägga band på mina känslor. Hon var så spröd att när vi dansade tillsammans, var jag rädd att göra henne illa om jag tryckte henne intill mig. Hennes benstomme såg skör ut, de magra markerade handlovarna hade en särskild lockelse för mig. Håret var häpnadsväckande, silvervitt, som på en albino, glittrande som månsken, som venetianskt glas i månskenet. Jag behandlade henne som en flicka av glas; ibland tycktes hon knappast verklig. Så småningom la sig hennes fruktan för mig, hon bemötte mig med en barnslig tillgivenhet, men förblev försagd och undflyende. Jag trodde att jag hade visat henne att hon kunde lita på mig, och var nöjd med att bida min tid. Hon tycktes nära att acceptera mig, fast hon var så omogen att det var svårt att avgöra hur pass allvarliga hennes känslor var. Kanske var hennes böjelse inte alltigenom låtsad, fastän hon plötsligt gav mig på båten för den man som hon nu var gift med. Det där låg i det förgångna. Men min traumatiska upplevelse hade till följd att jag fortfarande led av sömnlöshet och anfall av huvudvärk. De mediciner som jag fått på recept gav mig hemska drömmar i vilka hon ständigt steg fram som ett värn löst offer, med den bräckliga kroppen alldeles rådbråkad. Dessa drömmar dök upp inte bara under sömnen, och en beklaglig bieffekt var att jag börjat njuta av dem. 14
Sikten hade klarnat, kvällen var fortfarande lika mörk men snön hade slutat falla. Jag kunde se ruinen av ett fort på krönet av en brant kulle. Egentligen var bara tornet kvar, det hade tömts på sitt innehåll, tomma fönsterhål gapade som svarta munnar. Stället föreföll mig dunkelt bekant, en vrångbild av något som jag mindes till hälften. Jag tyckte mig känna igen det, tyckte mig ha sett det förr, men säker kunde jag inte vara, eftersom jag hade varit här bara på sommaren, då allt såg så annorlunda ut. Då, när jag antog hennes mans inbjudan, misstänkte jag att han hade något dolt motiv för den. Han var konstnär, målare, inte till yrket, en amatör; han hörde till dem som alltid har gott om pengar, fast man inte kan se att de har något arbete. Det är möjligt att han hade privat förmögenhet: men jag misstänkte att han var något annat än han gav sig ut för. Jag var förvånad över att han välkomnade mig så varmt, han kunde inte ha varit mer vänskaplig. Nå, jag var ändå på min vakt. Flickan öppnade knappt munnen, stod bredvid honom, såg förstulet på mig med stora ögon genom de långa ögonfransarna. Hennes närvaro påverkade mig starkt, fast jag knappast visste på vilket sätt. Jag hade svårt att prata med dem när de var tillsammans. Huset låg mitt i en bokskog, så tätt inbäddat bland höga träd att vi tycktes befinna oss i trädtopparna, vågor av tätt grönt lövverk bröt sig utanför varje fönster. Jag kom att tänka på ett nästan utdött släkte av stora sjungande lemurer som kallas indris och som lever bland skogsträden på en fjärran tropisk ö. Det milda vänliga beteendet hos dessa nästan legendariska varelser och deras sällsamt melodiska röster hade gjort ett djupt intryck på mig, och jag började tala om dem, glömsk av mig själv för det fascinerande ämnet. Han föreföll intresserad. Hon sa ingenting, och efter en liten stund gick hon ifrån oss för att göra iordning lunchen. När hon gått lättade samtalet genast. Det var midsommar, vädret var mycket varmt, lövsuset utanför huset lät behagligt svalkande. Mannen var fortfaran de vänlig. Jag tycktes ha missbedömt honom, och började 15
bli förlägen över mina misstankar. Han sa att han var glad över att jag hade kommit, och gick över till att tala om flickan. »Hon är förfärligt blyg och nervös, det gör henne gott att träffa någon utomstående. Hon är alldeles för ensam här.« Jag kunde inte låta bli att undra hur mycket han visste om mig, vad hon hade berättat för honom. Det verkade löjligt att hålla sig på defensiven; ändå var jag en smula reserverad i mitt svar på hans vänliga prat. Jag stannade hos dem några dagar. Hon höll sig ur vägen för mig. Jag såg henne aldrig utan att han var med. Det vackra varma vädret höll i sig. Hon bar korta, tunna, mycket enkla klänningar som lämnade axlar och armar bara, inga strumpor, barnsandaler. I solskenet gnistrade hennes hår. Jag visste att jag inte skulle glömma hur hon såg ut. Jag la märke till en tydlig förändring hos henne, en mycket större tillit. Hon log oftare, och en gång hörde jag henne sjunga i trädgården. När mannen ropade hennes namn kom hon springande. Det var första gången jag sett henne lycklig. Det var bara när hon talade med mig som hon ännu verkade en smula forcerad. Mot slutet av min vistelse frågade han om jag hade talat med henne på tu man hand. Jag sa att det hade jag inte. Han sa: »Tala lite med henne innan du reser. Hon oroar sig för det som varit; hon är rädd att hon gjort dig olycklig.« Han visste alltså. Hon måste ha berättat allt som fanns att berätta. Mycket var det sannerligen inte. Men jag ville inte diskutera det som hänt med honom utan svarade undvikande. Taktfullt började han tala om annat men tog upp det igen senare. »Jag önskar att du ville lugna henne. Jag ska ge dig tillfälle att tala med henne ensam.« Jag förstod inte hur han hade tänkt sig det, eftersom följande dag var min sista hos dem. Jag skulle bryta upp sent på eftermiddagen. Den morgonen var den varmaste hittills. Det låg åska i luften. Redan vid frukost var hettan tryckande. Till min förvåning föreslog de en utflykt. Jag fick inte ge mig av utan att ha sett någon av de vackra platser som fanns i trakten. De talade om en kulle, en berömd utsiktsplats: jag hade hört namnet. När 16
jag nämnde att jag skulle bryta upp, fick jag veta att det bara var en kort biltur dit, och att vi skulle vara hemma i god tid för mig att packa min kappsäck. Jag såg att de hade bestämt sig, och gick med på det. Vi tog med oss en lunchkorg för att äta i närheten av ruinen av ett gammalt fort, som daterade sig långt tillbaka i tiden när man hade fruktat en invasion. Vägen tog slut djupt inne i skogen. Vi steg ur bilen och fortsatte till fots. I hettan som blev allt tyngre vägrade jag att raska på, sackade efter, och när jag såg att träden glesnade, satte jag mig i skuggan. Han kom tillbaka, drog mig upp på fötter. »Kom! Du ska få se att det är värt klättringen.« Hans entusiasm drev mig upp för en brant solig sluttning till krönet av kullen, där jag pliktskyldigast beundrade utsikten. Men han var inte nöjd ännu utan insisterade på att jag skulle se den uppe ifrån ruinen. Han tycktes vara i en säregen sinnesstämning, hetsig, nästan febril. I det dammiga mörkret följde jag efter honom uppför trappan, uthuggen i väggen inne i tornet, hans massiva figur stängde ute ljuset så att jag ingen ting såg och kunde ha brutit nacken av mig där ett trappsteg fattades. Där uppe fanns inget bröstvärn, vi stod bland högar av bråte, ingenting fanns mellan oss och fallet utför, medan han med svepande arm pekade ut olika punkter i det vidsträckta panoramat. »Det här tornet har under århundraden varit ett landmärke. Du kan se hela sträckningen av kullar härifrån. Där borta ligger havet. Där är spiran på katedralen. Den blå linjen bakom är havsfjorden.« Jag var mer intresserad av närliggande detaljer: högar av sten, rullar av wire, block av betong och annan materiel för att möta den annalkande kritiska situationen. I hopp om att få se något som kunde ge mig en idé om vad för slags kris man väntade, gick jag närmare randen och såg ner på det oskyddade stupet vid mina fötter. »Var försiktig!« sa han varnande och skrattade. »Här kan du lätt halka, eller tappa balansen. Den perfekta platsen för ett mord, har jag alltid tyckt.« Hans skratt lät så egendomligt 17
att jag vände mig om för att se på honom. Han kom fram till mig och sa: »Tänk om jag ger dig en liten knuff… så här.« Jag tog ett steg bakåt precis i tid, men tappade fotfästet, snubblade och vacklade bort till en vittrande, vådlig avsats längre ner. Hans skrattande ansikte svävade ovanför mig, mörkt mot den heta skyn. »Du skulle ha fallit av en olyckshändelse, inte sant? Inga vittnen. Bara mitt ord för vad som hänt. Titta, så ostadig du är på fötterna. Du tycks ha anlag för svindel.« När vi kom ner igen badade jag i svett, mina kläder var täckta av damm. Flickan hade dukat upp maten i gräset i skuggan av ett gam malt valnötsträd som växte där. Som vanligt var hon fåordig. Jag var inte ledsen över att mitt besök led mot sitt slut; det låg alltför stark spänning i luften, hennes närhet var alltför störan de. Medan vi åt betraktade jag henne, silverglansen över håret, den bleka, nästan genomskinliga hyn, de magra markerade handlovarna. Hennes man hade förlorat sin tidigare anime rade sinnesstämning och blivit en smula butter. Han tog fram ett skissblock och gav sig i väg. Jag begrep mig inte på hans humörskiftningar. Tunga moln steg upp i fjärran; jag kände fuktigheten i luften och visste att det snart skulle blåsa upp till oväder. Kavajen låg i gräset bredvid mig; nu vek jag ihop den till en kudde, stödde den mot trädstammen och vilade huvudet mot den. Flickan låg raklång på grässluttningen alldeles under mig med händerna knäppta över pannan till skydd mot det bländande ljuset. Hon låg alldeles stilla, utan att tala, de lyfta armarna blottade den lätta skrovligheten och dunklet i de rakade armhålorna, där små svettdroppar glittrade som frost. Den tunna klänning hon bar följde de smidiga konturerna av hennes barnsliga kropp: jag såg att hon var naken under. Hon kröp ihop framför mig, lite längre ner på sluttningen, hennes kropp var inte så vit som snön. Stora klippor av is slöt sig på alla sidor. Ljuset var fluorescerande, ett kallt flackt skugglöst isljus. Ingen sol, inga skuggor, inget liv, dödskyla. Vi befann oss mitt i cirkeln som inringade oss. Jag måste försöka rädda henne. Jag ropade: »Kom upp hit – kvickt!« Hon vände 18
på huvudet, men utan att röra sig, håret skimrade som matt silver i det flacka ljuset. Jag gick ner till henne, sa: »Var inte så rädd. Jag lovar att jag ska rädda dig. Vi måste komma högst upp i tornet.« Hon tycktes inte förstå, hörde kanske inte vad jag sa för mullret från isen som närmade sig. Jag fick tag i henne, drog henne upp för sluttningen: det var lätt, hon vägde nästan ingenting. Utanför ruinen stannade jag, höll henne med en arm, såg mig omkring och upptäckte genast att det var meningslöst att gå högre upp. Tornet var dömt att falla; det skulle rasa ihop och genast pulvriseras under miljoner ton is. Kölden sved i lungorna på mig, isen var så nära. Hon darrade våldsamt, hennes skuldror var redan is; jag tryckte henne intill mig, lindade båda armarna tätt omkring henne. Tiden var knapp nu, men vi skulle åtminstone dela samma slut. Is hade redan uppslukat skogen, de sista leden av träd splittrades. Hennes silverhår rörde vid min mun, hon lutade sig mot mig. Så förlorade jag henne; mina händer kunde inte finna henne igen. En avbruten trädstam dansade högt uppe i skyn, hade kastats hundratals fot upp i luften av trycket från isen. Det blixtrade till, allt skalv. Min kappsäck låg öppen på sängen, till hälften packad. Fönstren i mitt rum stod fortfa rande på vid gavel, gardinerna vajade in i rummet. Utanför vajade trädtopparna, himlen hade mörknat. Jag såg inget regn, men åskan mullrade och ekade fortfarande, och när jag tittade ut blixtrade det igen. Temperaturen hade fallit flera grader sedan morgonen. Jag skyndade mig att sätta på mig kavajen och stänga fönstret. Jag hade följt den rätta vägen, ändå. Efter att ha löpt som en tunnel mellan otuktade häckar som möttes i ett tak, vindlade vägen genom den mörka bokskogen för att ta slut framför huset. Inget ljus syntes. Platsen såg övergiven ut, obebodd, som de andra jag kört förbi. Jag signalerade med bilhornet flera gånger och väntade. Det var sent, de kunde ha gått och lagt sig. Om hon var där, måste jag träffa henne, så var det med den saken. Efter en stund kom mannen och släppte in mig. 19
Den här gången verkade han inte belåten att se mig, begripligt nog, om jag hade väckt honom. Han tycktes klädd i nattrock. Huset hade ingen elektricitet. Han gick före och lyste med en stavlampa. Jag behöll rocken på, fastän brasan i vardagsrummet spred en smula värme. När jag såg honom i skenet från lampan blev jag förvånad över hur han hade förändrats medan jag varit utomlands. Han hade blivit tyngre, hårdare, orubbligare; den älskvärda minen var borta. Det var inte en nattrock han hade på sig, utan en lång uniformsrock, och den kom honom att se främmande ut. Mina gamla misstankar vaknade på nytt; här var någon som drog fördel av den oförutsedda händelsen innan den hade inträffat. Hans ansikte var inte vänligt. Jag bad om ursäkt för att jag kom så sent och förklarade att jag hade tappat bort mig på vägen. Han var i färd med att dricka sig full. Flaskor och glas stod på ett litet bord. »Jaha, skål för din ankomst.« Det låg ingen hjärtlighet i hans sätt eller hans röst, som hade ett sardoniskt tonfall som var nytt. Han slog upp en drink åt mig och satte sig ner, den långa överrocken föll över knäna. Jag såg efter utbuktningen på fickan, kolven som putade fram, men ingenting sådant syntes under rocken. Vi satt och drack tillsammans. Jag pratade om mina resor och väntade att flickan skulle komma in. Det syntes inget spår av henne; inte ett ljud från resten av huset. Han nämnde henne inte, och av hans maliciöst roade blick förstod jag att det var med avsikt. Det rum jag mindes som behagligt var nu försummat, ostädat. Puts hade fallit från taket, väggarna hade djupa sprickor som efter en vindstöt, svarta fläckar där regnet hade sipprat in, och dessutom ödeläggelsen utomhus. När jag inte kunde behärska min otålighet frågade jag hur hon mådde. »Hon är döende.« Han log ondskefullt när jag ropade till. »Som vi alla.« Det där skulle föreställa ett skämt på min bekostnad. Jag förstod att han tänkte hindra oss från att mötas. Jag var tvungen att träffa henne; det var livsviktigt. Jag sa: »Jag ska ge mig av nu och lämna dig i fred. Men kan du ge mig något att äta först? Jag har inte fått något i mig sedan klockan 20
tolv.« Han gick ut och ropade åt henne i grov befallande ton att ta in något att äta. Ödeläggelsen utomhus smittade av sig och hade infekterat allt, även deras inbördes förhållande och hur det såg ut i rummet. Hon kom in med en bricka med smör och bröd, en tallrik skinka, och jag såg noga efter om hon också hade ändrat utseende. Hon såg bara tunnare ut än någonsin, och än mer genomskinlig. Hon var alldeles tyst och verkade skrämd, sluten inom sig, som hon hade varit när jag först träffade henne. Jag längtade efter att ställa frågor, att tala med henne ensam men fick inte tillfälle. Mannen iakttog oss hela tiden medan han fortsatte att dricka. Sprit gjorde honom grälsjuk; han blev ond då jag avböjde att dricka mer, beredd på att ställa till gräl med mig. Jag visste att jag borde gå, men jag hade gruvlig huvudvärk och ville helst inte röra mig. Jag satt där med handen tryckt mot ögonen och pannan. Flickan måtte ha lagt märke till det, ty hon lämnade rummet någon minut, kom tillbaka med något i den kupade handen, sa med låg röst: »En albyl mot din huvudvärk.« Som en översittare skrek han: »Vad är det du viskar i örat på honom?« Rörd över hennes omtanke om mig skulle jag ha velat göra något mer än att bara tacka henne; men hans rynkade ögonbryn var så elaka att jag reste mig för att gå. Han följde mig inte ut. Jag trevade mig fram i mörkret vägledd av väggar och möbler, mötte ett matt snöljus när jag öppnade dörren. Det var så kallt att jag skyndade mig att stiga in i bilen och sätta på värmen. När jag såg upp från instrumentbrädan hörde jag henne ropa något med mjuk röst, men uppfattade bara orden »lova« och »glöm inte«. Jag tände strålkastarna, såg henne stå i dörröppningen, hon hade slagit de tunna armarna om bröstet. Hon hade sin min av värnlöst offer, och det stämde ju psykologiskt, en följd av skador hon hade fått i barndomen; jag såg det som den allra svagaste blånad på den silkestunna vita huden kring ögonen och munnen. Det var på något sätt vanvettigt attraktivt på mig. Jag hade knappt skymtat det nu innan bilen började rulla; jag tryckte automatiskt på starten 21
och väntade inte att den skulle gå i gång i den isande kylan. I samma ögonblick, i vad jag trodde var en optisk villa, tänjde husets svarta insida ut sig i en svart arm och hand, som sköt fram och grep tag i henne så våldsamt att hennes förskräckta vita ansikte brast i bitar och hon tumlade in i mörkret. Jag kunde inte komma över det försämrade förhållandet mellan dem. Så länge hon var lycklig hade jag hållit mig på avstånd, utanför situationen. Nu kände jag mig inblandad, bunden vid henne igen.
22
Två J a g fick höra att flickan plötsligt gett sig av hemifrån. Ingen visste var hon befann sig. Hennes man trodde att hon kunde ha rest utomlands. Det var bara en gissning. Han hade inga underrättelser. Jag var oroad och ställde ändlösa frågor, men några konkreta fakta kom inte fram. »Jag vet inte mer än du. Hon försvann helt enkelt, hon har väl rätt att ge sig av om hon vill, antar jag – hon är fri, vit och har nått myndig ålder.« Han anslog en skämtsam ton. Jag kunde inte avgöra om han talade sanning. Polisen misstänkte inte elakt spel. Det fanns ingen anledning att tro att hon kommit till skada eller att hon inte gett sig av frivilligt. Hon var gammal nog att veta vad hon ville. Folk försvann ideligen; hundratals människor lämnade sina hem för att aldrig mera återses, många av dem var kvinnor i olyckliga äktenskap. Man visste att hennes knakat i fogarna. Det var mer än troligt att hon hade det bättre nu och bara ville bli lämnad i fred. Vidare efterforskningar skulle tas illa upp och leda till ännu mer bekymmer. Det var ett bekvämt sätt att se saken för dem, då behövde de inte handla. Men jag kunde inte se den på samma sätt. Sedan sin tidigaste barndom hade hon blivit betingad till lydnad, hennes självständighet hade blivit systematiskt undertryckt. Jag trodde henne inte om att kunna ta ett så drastiskt steg på eget initiativ: jag misstänkte påtryckning utifrån. Jag önskade att jag kunde tala med någon som kände henne väl, men hon tycktes inte ha haft några nära vänner. Hennes man kom till staden i några mystiska ärenden, och jag bjöd honom på lunch på min klubb. Vi pratade i två timmar, men jag blev inte klokare för det. Han envisades med att ta lätt på saken, sa att han var glad att hon hade gett sig i väg. »Hennes 23
neurotiska beteende höll på att driva mig till vansinne. Jag hade fått nog. Hon vägrade att gå till någon psykiater. Till slut läm nade hon mig utan ett ord. Ingen förklaring. Ingen förvarning.« Han lät som om det var han som var den förfördelade parten. »Hon gick sin egen väg utan tanke på mig, så jag oroar mig inte för henne. Hon kommer inte tillbaka, den saken är klar.« Medan han var hemifrån tog jag tillfället i akt att bila ner till huset och gå igenom sakerna i hennes rum, men jag hittade ingenting som kunde vara någon ledtråd. Vad jag fann var den vanliga samlingen patetiskt småskräp: en porslinsfågel, ett trasigt halsband av oäkta pärlor, en chokladask med fotografier. Ett av dem, där hennes ansikte och skimrande hår fulländat speglades i en sjö, stoppade jag i min plånbok. På ett eller annat sätt måste jag hitta henne; detta faktum kvarstod. Jag kände samma tvingande maning som hade drivit mig ut på landsbygden när jag först kom. Det fanns ingen rationell förklaring, jag kunde inte säga varför. Det var något slags begär som måste tillfredsställas. Jag lämnade alla mina egna angelägenheter. Hädanefter var min uppgift att söka efter henne. Ingenting annat betydde något. Ännu stod vissa källor öppna som kanske hade upplys ningar att ge. Damfrisörer. Bokningspersonal. Folk i periferin. Jag gick till ställen som besöktes av människor av den kategorin, gick omkring och spelade på spelautomaterna tills jag såg ett tillfälle att ta upp saken. Pengar hjälpte. Intuition likaså. Ingen ledtråd var för obetydlig att följas upp. Katastrofen som närmade sig gjorde det desto mer angeläget att hitta henne snart. Jag kunde inte få henne ur mitt huvud. Jag hade inte sett allt det jag mindes av henne. Under mitt första besök var jag i deras vardagsrum, talade om indris, mitt älsklingsämne. Mannen hörde på. Hon gick av och an och ordnade blommor. Ett infall kom mig att säga att de två liknade lemurerna, båda så vänliga och charmerande, och de levde så lyckliga tillsammans häruppe i träden. Han skrattade. Hon fick en förfärad min och sprang ut genom glasdörren, silverhåret flöt bakom henne, de 24
bara benen glänste matt. Den hemliga, skuggiga trädgården, undangömd och tyst, var en behaglig, sval tillflykt undan sommarhettan. Så med ens var den onaturlig, fruktansvärt kall. De täta lövmassorna runt omkring blev fängelsemurar, ogenomträngliga, cirkulära, gröna isväggar som gled fram mot henne; just innan de slöt sig samman uppfångade jag glimten av skräck i hennes ögon. En vinterdag var hon i ateljén, poserade naken för honom, hon stod med armarna behagfullt lyfta. Att hålla posen en längre stund måste ha varit ansträngande, jag undrade hur hon bar sig åt för att stå så stilla, tills jag såg de tunna repen som var bundna kring handleder och vrister. Det var kallt i rummet. Tjocka isblommor hade slagit ut på rutorna och snön hopade sig på fönsterblecket. Han bar den långa uniformskappan. Hon darrade. När hon frågade »Får jag vila mig?« skälvde rösten patetiskt. Han rynkade ögonbrynen, såg på sin klocka innan han la ner paletten. »All right. Det räcker för stunden. Du kan klä på dig.« Han knöt upp repen. De hade lämnat djupa röda hetsiga ringar på hennes vita hud. Hon rörde sig långsamt och tafatt av köld, hon fumlade med knappar, strumphållare. Det tycktes förarga honom. Han vände sig bryskt ifrån henne, minen var irriterad. Hon fortsatte att betrakta honom nervöst, munnen var ostadig, händerna ville inte sluta darra. En annan gång var de två tillsammans i ett kallt rum. Som vanligt bar han den långa rocken. Det var kväll, det frös på. Han höll en bok i handen, hon gjorde ingenting. Hon såg frusen och olycklig ut, hopkurad i en tjock grå lodenrock med blå- och rödrutigt foder. Rummet var tyst och laddat med spänning. Det låg i luften att ingen av dem talat på en lång stund. Utanför knäcktes en kvist i järnfrosten, det lät som en handklappning. Han la ner boken och reste sig för att lägga på en grammofonskiva. Hon började genast protestera. »Å, nej! Inte det där förfärliga sjungandet, för Guds skull!« Han låtsades inte höra, fortsatte med vad han hade för händer. Skivtallriken började snurra. Det var en skiva jag hade gett dem 25
från min bandupptagning av lemurernas sång. För mitt öra var den ovanliga djungelmusiken förtjusande, mystisk, magisk. För henne var den uppenbarligen tortyr. Hon höll händerna för öronen, spratt till vid de höga tonerna, såg mer och mer upprörd ut. När skivan tog slut och han tog om den utan paus skrek hon till som om han hade slagit henne. »Nej, jag vill inte höra alltihop omigen!«, hon kastade sig mot grammofonen, stoppade den så abrupt att rösterna dog bort i en kuslig kvidan. Han såg vredgat på henne. »Vad i helvete tar du dig till? Har du blivit skvatt galen?« »Du vet att jag inte står ut med den där förfärliga skivan.« Hon tycktes nästan utom sig. »Du spelar den bara för att jag hatar den så…« Tårar strömmade ohämmat ur hennes ögon, hon strök oaktsamt bort dem med handen. Han såg på henne, sa: »Varför skulle jag sitta här tyst i tim mar bara för att du inte vill öppna munnen?« Hans vreda röst var laddad med indignerad förbittring. »Vad är det för fel på dig numera, förresten? Varför kan du inte uppföra dig normalt?« Hon svarade inte, gömde ansiktet i händerna. Tårar droppade mellan fingrarna. Han såg på henne med avsmak. »Jag kunde lika gärna sitta i isoleringscell som vara ensam här med dig. Men det säger jag dig, jag tänker inte finna mig i det länge till. Jag har fått nog. Jag är sjuk och trött på ditt sätt att uppföra dig. Tag dig samman, annars…« Med hotfullt rynkade ögonbryn gick han ut, slängde igen dörren efter sig. Det blev tyst, hon stod där som ett borttappat barn, med kinderna våta av tårar. Så började hon planlöst gå runt i rummet, stannade vid fönstret, drog undan gardinen, så gav hon till ett rop av häpnad. I stället för mörker såg hon en väldig brand på himlen, en otrolig glacial drömscen. Kalla eldsflammor i regnbågsfärger pulserade uppe i skyn, som genomborrades av pilar av ren glöd, avlossade från berg av kompakt is som tornade upp sig runt omkring. Närmare huset stod träden glacerade med is och droppade och glittrade med trolska diamantslipade juveler och återkastade de snabbt växlande kaskaderna ovanför. Norrskenet hade förvandlat den välbekanta natthimlen till ett lågande, 26
skälvande tak av intensiv köld och färg, under vilket jorden var fångad med alla sina invånare, instängda av dessa oöverstigliga glittrande klippor av is. Världen hade blivit ett arktiskt fängelse ur vilket ingen flykt var möjlig, alla dess skapade varelser var fångade lika säkert som träden, redan livlösa i sitt dödligt skimrande pansar. Förtvivlad såg hon sig omkring. Hon var helt omringad av de väldiga isväggarna, som blev flytande genom explosioner av bländande ljus så att de rörde sig och förändrades som rinnan de vatten, nalkades i forsar av is, laviner väldiga som oceaner, som bredde ut sig i flöden överallt över den dömda världen. Varthän hon tittade såg hon samma förfärande inringning, murar av is som reste sig i höjden, en cirkel i rymden av kalla, glödande, väldiga vågor färdiga att skölja över henne. Frusen in i märgen av den dödliga köld som steg från isen, bländad av kristalliskt isljus kände hon hur hon själv smälte samman med polarvisionen, blev ett med formationen av is och snö. Hon godtog som sitt öde denna värld av is, skinande, skimrande, livlös; hon fogade sig i glaciärernas triumf och i att hennes värld gick under. Jag måste hitta henne utan dröjsmål. Situationen var alarmerande, atmosfären laddad, katastrofen överhängande. Det talades om en hemlig aggressionshandling från någon främmande makt, men ingen visste vad som verkligen hänt. Regeringen ville inte avslöja fakta. Privat fick jag information om snabbt ökad radioaktiv nedsmutsning som tydde på en kärnexplosion, men av okänd typ, vars följder man inte riktigt kunde förutsäga. Det var möjligt att den fört med sig ändrade förhållanden i polarområdena och skulle leda till avsevärda förändringar i klimatet, orsakade av rubbningar i den kosmiska strålningen. Om den antarktiska isen började smälta och flyta ut i Stilla havet och Atlantiska oceanen, skulle en vidsträckt ismassa bildas, som reflekterade solstrålarna och kastade dem tillbaka ut i yttre rymden, vilket skulle innebära att värmen inte nådde jorden. I staden var allt kaotiskt och motsägelsefullt. 27
Nyheter utifrån censurerades, men man kunde resa obehindrat. Förvirringen ökades genom en flod av nya och motstridiga bestämmelser, och genom de godtyckliga kontrollåtgärder som vidtogs och upphävdes. Det enda som skulle ha klargjort ställ ningen hade varit en total överblick över världshändelserna; men den förhindrades av politikernas beslut att förbjuda alla nyheter utifrån. Mitt intryck var att de tappat huvudet, inte visste hur de skulle möta den annalkande faran och hoppades att allmänheten skulle kunna hållas okunnig om dess verkliga natur tills en plan hunnit utarbetas. Säkert skulle folk ha varit mer berörda, och skulle ha gjort större ansträngningar att finna ut vad som var på gång i andra länder, om de inte i sitt eget land haft att kämpa med bränsle brist, elransonering, kommunikationssvårigheter och brist på varor som snabbt försvann från affärerna för att i stället dyka upp på svarta börsen. Det fanns inget tecken till lättnad i den abnorma kölden. Mitt rum var hyggligt varmt, men till och med på hotellen minskade man värmen till ett minimum, och ute hindrade den planlösa, begränsade driften mina förfrågningar. Floden hade legat tillfrusen i veckor, de totalt lamslagna hamnarna var ett allvarligt problem. Det var mycket knapp tillgång på nödvändiga varor; mat- och bränsleransonering kunde inte uppskjutas mycket längre, trots att de makthavande drog sig för att ta till impopulära åtgärder. Alla som kunde gav sig av för att söka bättre förhållanden. Inga fler resor fanns att uppbringa, varken till sjöss eller i luften; det var långa väntelistor på alla fartyg och plan. Jag hade inget bevis för att flickan redan var utomlands. På det hela taget verkade det knappast troligt att hon skulle ha lyckats lämna landet, och en dunkel tankegång gav mig uppslaget att hon kanske tänkte gå ombord på ett visst fartyg. Hamnen låg avlägset, att komma dit innebar en lång krånglig resa. Jag blev försenad, efter att ha rest hela natten kom jag fram bara en timme före avgången. Passagerarna hade redan 28
gått ombord, de fyllde däcken i sällskap med släkt och vänner som kommit för att vinka av dem. Först måste jag tala med kaptenen. Han visade sig vara outhärdligt pratsam. Där stod jag och blev alltmera otålig medan han klagade och bredde ut sig över myndigheternas sätt att tillåta alldeles för många passagerare: det var en fara för hans fartyg, orätt mot honom själv, mot rederiet, passagerarna, försäkringsbolagen. Det där var hans angelägenhet. Så snart jag fick tillåtelse att fortsätta med min egen, sökte jag metodiskt igenom hela båten, men utan att finna minsta spår av den person jag letade efter. Till slut gav jag upp i förtvivlan och gick ut på däck. Alltför trött och missmodig för att knuffa mig fram i myllret där, ställ de jag mig vid relingen, överväldigad av en plötslig lust att ge upp hela företaget. Jag hade aldrig haft något vägande skäl att tro att flickan befann sig ombord på det här fartyget. Plötsligt föreföll det varken förnuftigt eller ens sunt att fortsätta en efterforskning grundad bara på en vag förmodan; i synnerhet som min inställning till objektet var så obestämd. När jag tänkte över det bjudande behov jag hade av henne, som av en borttappad del av mig själv, föreföll det mindre likt kärlek än en oförklarlig moralisk förvillelse, symtom på något karaktärsfel, som jag borde rycka upp med roten i stället för att låta det behärska mig. I samma ögonblick seglade en havstrut förbi, snuddade nästan vid min kind med vingspetsen, liksom i avsikt att dra min uppmärksamhet och min blick till båtdäck. Genast såg jag henne där, med blicken vänd ifrån mig, där ingen förut hade stått; och allt det jag just hade tänkt sveptes ut ur mitt huvud av en våg av upphetsning, min gamla åtrå efter henne vände tillbaka. Utan att ens se hennes ansikte visste jag att det var hon; ingen annan flicka i världen hade så skimrande hår, eller var så tunn att man kunde se hur bräcklig hon var genom en tjock grå kappa. Jag måste helt enkelt nå henne, det var min enda tanke. Avundsjuk på havstrutens lätta flykt dök jag rätt in i den täta folkhop som skilde mig från henne och banade mig 29
väg genom den. Min tid var knapp, om ett ögonblick skulle båten lägga ut. De som kommit för att vinka adjö gick redan i land, de bildade en stark motström som jag måste kämpa mig igenom. Min enda tanke var att komma fram till däcket innan det var för sent. I min iver måtte jag ha knuffat undan folk. Fientliga anmärkningar föll, någon hötte åt mig med näven. För dem som stod i vägen för mig försökte jag förklara hur bråttom jag hade, men de ville inte höra på mig. Tre tuffa unga män krokade arm och spärrade aggressivt vägen för mig, de såg hotfulla ut. Det hade inte varit min avsikt att förnärma, jag visste knappast vad jag gjorde. Min enda tanke var att nå henne. Plötsligt ropade en officiell röst i högtalaren: »Besökare ombedes vänligen gå i land! Landgången dras in om exakt två minuter.« Båtsirenen tjöt öronbedövande. Genast började folk skynda sig. Det var omöjligt att gå mot strömmen som sögs mot landgången. Jag drogs med i den vilda reträtten, bort från båten och ner på kajen. Där jag stod vid vattnet såg jag henne högt ovanför mig, nu betydligt längre bort. Fartyget hade hunnit lämna stranden och ökade farten med varje sekund, redan skilt från mig av en strimma vatten så bred att jag inte kunde ta ett språng över. Förtvivlad ropade jag och viftade med armarna i ett försök att dra till mig hennes uppmärksamhet. Det var hopplöst. Ett helt hav av armar viftade runt omkring mig, otaliga röster ropade saker man inte kunde uppfatta. Jag såg att hon vände sig om för att tala med någon som just hade slutit sig till henne, samtidigt drog hon en kapuschong över huvudet så att håret doldes. Genast greps jag av tvivel, som växte medan jag iakttog henne. När allt kom omkring var det kanske inte hon, hon föreföll alltför behärskad. Men säker var jag inte. Fartyget började nu vända, strax skulle det styra med fören mot mynningen av hamnen och lämna efter sig en kurva av lugnare bakvatten, som vägen efter en lie i åkern. Jag stod och såg efter det, fast kölden hade drivit passagerarna från däcken och jag inte längre hade något hopp om att se om det var hon. 30
Jag mindes oklart vad jag hade tänkt strax innan jag fick syn på henne, men bara som man minns något som hänt i drömmen. Återigen hade det tvingande behovet att söka upp henne kallat mig tillbaka; jag var uppslukad av detta besatta behov, som efter en oundgänglig, borttappad del av mitt eget jag. Allt annat i världen tycktes mig oviktigt. Runt omkring mig gick folk sin väg, de stampade med föt terna i kylan. Jag la knappast märke till folkvandringen. Det föll mig inte in att gå från vattnet, jag stod där och stirrade efter fartyget som blev allt mindre och mindre. Jag hade varit en idiot. Jag var ursinnig på mig själv för att jag låtit det lägga ut innan jag tagit reda på identiteten hos flickan ombord. Nu skulle jag aldrig säkert veta om det varit eller inte varit hon. Och om det nu varit hon, hur skulle jag då någonsin kunna hitta henne igen? Ett dystert råmande drog fram över vattnet: skeppet lämnade hamnens skydd och styrde ut på havet. Det mötte redan vågorna på öppet vatten, det avlägsnade sig alltmer bakom svallet av det grå havet som gick högt utmed himla randen. Det såg absurt litet ut, en leksaksbåt. Jag förlorade skeppet ur sikte, mina ögon kunde inte fånga in det igen. Det var oåterkalleligen förlorat. Jag vaknade till och såg att alla andra hade gått och att jag var ensam kvar först när två poliser närmade sig, sida vid sida, och pekade på ett anslag: Strängt förbjudet att uppehålla sig på kajen. Krigsdepartementet. »Varför hänger ni här? Kan ni inte läsa innantill?« Jag behöver inte säga att de inte trodde mig, när jag sa att jag inte hade sett anslaget. Ofantligt långa i sina hjälmar stod de på var sin sida om mig, så nära att deras revolvrar körde in i sidan på mig. De begärde att få se mina papper, som var i sin ordning. Ingenting talade emot mig. Men jag hade uppträtt misstänkt, de envisades med att skriva upp mitt namn och min adress. Återigen hade jag burit mig dumt åt, den här gången genom att dra uppmärksamheten till mig. Nu när de hade tagit mitt namn, skulle det flyta in i polisregistren; jag skulle bli bekant hos polisen överallt, man skulle hålla mig 31