om man håller sig i solen
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 1
2012-03-13 14:46:33
Ekstrรถm_Om man hรฅller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 2
2012-03-13 14:46:33
johanna ekström
Om man håller sig i solen
albert bonniers förlag
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 3
2012-03-13 14:46:34
Av Johanna Ekström har tidigare utgivits Skiffer 1993 Vitöga 1994 Rachels hus 1995 Fiktiva dagboken 1997 Gå förlorad 1998 Vad vet jag om hållfasthet 2000 Jag ska vakna stående 2003 Avskedsstafetten 2004 Titta, hon kryper 2006 Det enda främmande 2008
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012738-1 Copyright © Johanna Ekström 2012 Inlagan är satt med Bembo 11,3 punkter GGP Media GmbH, Tyskland 2012
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 4
2012-03-13 14:46:34
Och det finns ingen dröm så vaken att man kan stanna där Tua Forsström … för varje ord har sin skugga Clarice Lispector
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 5
2012-03-13 14:46:34
Ekstrรถm_Om man hรฅller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 6
2012-03-13 14:46:34
Min dotter sitter på köksgolvet och leker. Jag tänder ett ljus på bordet, ger rosen som står i en vinflaska nytt vatten. Jag nyper av de torra bladen. Med en wettexduk torkar jag rent bordet från smulor och barnmat. Så vackert det ser ut, tänker jag. Och så ett plötsligt lugn. Insikten att det vackra inte behöver vara hotfullt. Skönheten får finnas, bara den inte är till för att dölja lögnen. Detta är centralt och djupt personligt. Det vanskliga med estetiken är att den kan påminna om lögnen. Det var som att gå på skare och då och då trampa igenom. Skaren var språket och lössnön där under all den sanning vi inte gav ord för. Det var en hopplös gång. Man skar sig, man föll omkull, sölade ner sig. Om man inte var viktlös. Om man inte kunde glida. Jag tänkte: Jag måste röra vid allt så att det blir till, så att jag blir till. Kan jag inte benämna människor och saker finns jag inte. Och när jag har gjort det kan jag lämna människorna, sakerna, innan de lämnar mig. Ingen får stoppa mig. Det här är mitt verklighetsarrangemang. 7
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 7
2012-03-13 14:46:34
Ekstrรถm_Om man hรฅller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 8
2012-03-13 14:46:34
1 Stjärnan och Skuggan, dessa båda ord. Stjärnans trygghet. Skuggans ensamhet. Det intima hemmet och det offentliga. Jag växte upp på Stjärnan tillsammans med mamma, mormor, morfar och pappa. Jag hade en gudmor, mammas bästa vän sedan skolåren. Hon kom och bodde hos oss och tog med mig på cykelturer och skogsäventyr. Det var ett falurött trähus med vita knutar, linoleummatta i köket och pigkammare. En trädgård med vildrosor och äppelträd, på vintern ett fågelbord och julkärve. Huset låg i närheten av Sala, i kanten av en skog. På andra sidan vägen leråkrar och granitgrå flyttblock. Jag fortsatte att växa upp på Stora Skuggan i Stockholm med mamma, pappa och min lillebror. Här var huset som ett museum, med Norra Djurgårdens parklandskap utanför, orörligt och arrangerat som en kolorerad etsning. Alla minnen av yttre skönhet. Framför huset på Stora Skuggan låg äppelträdgården. Den tillhörde alla boende i området. Fyra fem familjer 9
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 9
2012-03-13 14:46:34
hade rätt att vandra omkring där, plocka äpplen, umgås. Men vårt hus var så självklart placerat med en liten slänt som ledde från den stora trappan utanför de franska fönstren rakt ner i äppelträdgården att man fick en känsla av att den mest tillhörde oss. Mamma gjorde en liten karta i akvarell över äppelsorterna. Tidiga vårar kunde landskapet vara försänkt i dimma. Det luktade tungt av sumpmark utomhus och fränt av tinande muslik under köksgolvet. Rådjuren tog sig in genom granhäcken för att beta om kvällen. Fasaner och harar rörde sig i gräset, kanadagäss höll till i ena hörnet där marken var sank. En stor kastanje växte inpå husknuten. Man kunde nästan nudda vid grenarna från min brors sovrumsfönster. Knopparna var klibbiga och det fastnade sirapsbruna blad under skosulorna. Under trädet stod ekbordet där vi ibland åt lunch eller middag. Mamma satt ofta där på sommaren med en bok, te och ostsmörgås. Någon gång tog hon ut skrivmaskinen och skrev i skuggan under grenverket. På andra sidan huset låg gårdsplanen där bilarna stod parkerade. Pappas tjänstebil och den lilla R4:an som barnflickan körde oss till och från skolan med. Ett rött plank med en gråmålad plankport sträckte sig från syrenbuskarna på ena sidan huset till granhäcken som tog vid där äppelträdgården började. På gårdssidan gick en liten bergsknalle i dagen. Jag brukade klättra upp på berget och ha med mig en bok och något litet att äta. På sommaren var stenen varm 10
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 10
2012-03-13 14:46:34
långt efter det att solen gått ner. Mellan bergsknallen och planket som vette ut mot Stora Skuggans väg låg en gräsplätt där mamma och pappa hade planterat in en kungsängslilja från fältet utanför Uppsala. Den var alltid svår att upptäcka där den stod med sin sköra stängel och rostbruna klocka. Mamma tog pappa i handen och visade den för honom när den blommade. Klockan var täckt av ett svagt rutmönster. Det var en av hans älsklingsblommor, förutom lejongap och luktärt. Lite längre bort stod en lönn med en gunga och en trapets och bakom den sopskjulet som vi delade med grannarna. Naturen runt huset var mild, böljande, lagom ansad av Djurgårdsförvaltningen. Från mina föräldrars sovrumsfönster hade man utsikt åt söder över den lilla sjön Laduviken och Fiskartorpets skidbacke. Åt väster såg man äppelträdgården och längre bort nere vid universitetet skymtade Essomackens vita skylt. I början av mina tonår byttes skylten ut mot en mörkblå, dystrare Statoilskylt. Vägen utanför huset, Stora Skuggans väg, bytte namn i öster, på andra sidan Laduviksvägen, till Lilla Skuggans väg. Den tog slut nere vid vattnet Lilla Värtan. Stod man på bryggan där såg man Tranholmen och Lidingö. Överallt fanns ridspår. På vintern skidspår. Överallt spår av rådjur och harar, ibland av räv. Det var ofta militärövningar. Människor promenerade omkring på vägarna i friluftskläder. Ibland såg man inte en levande varelse. Naturen blev overklig, blek i färgen. 11
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 11
2012-03-13 14:46:34
Gäster som besökte oss på Stora Skuggan hade sällan sett ett så vackert hem. Jag njöt av att visa upp hur fint vi hade det. I sista stund hade vi plockat vildrosor och satt i de ostindiska muggarna som placerats ut i fönster- och kakelugnsnischer, och så ett litet snapsglas med en ros på gästtoaletten. Det fanns inte mycket att städa undan. Pläden mamma brukade lägga om axlarna i salongen veks ihop och lades över en stolskarm. Smulor från eftermiddagsteet samlades upp i handflatan. Några underkläder slängdes in i hennes garderob i sängkammaren. De grönrandiga gästhanddukarna byttes till ett rent par. Man såg till att det fanns tomma galgar för gästerna att hänga upp sina ytterkläder på. Men i övrigt var Stora Skuggan alltid redo att beskådas. Vi var alltid beredda att visa upp oss om så önskades. Det första vi gjorde var att låta gästerna gå husesyn. Ibland gick man allihop tillsammans, långsamt från rum till rum. Föremål pekades ut och beundrades. Man kände på köksbordets tunga ekskiva och frågade om det inte var besvärligt med alla smulor som måste fastna i den grova ytan. Jag visade bomärket som var inhugget på ena långsidan. Det ställdes frågor om gardinupphängningar och om var man kunde köpa gustavianska tyger. Man häpnade och skrattade till av förtjusning över kakelugnarna med motiv av Carl August Ehrensvärd. I mitt sovrum stod en rund kakelugn dekorerad med grålila urnor som det pyste ur. Jag tyckte inte om den, 12
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 12
2012-03-13 14:46:34
eftersom jag inte förstod bilderna. Urnorna kändes meningslösa och jag önskade att man kunde måla hela kakelugnen vit. Gästerna kommenterade hur speciellt det var med ett hem utan mattor. Frågor om drag och uppvärmning och rädsla för inbrott avfärdades. Sedan vandrade man ut i äppelträdgården eller stannade på trappan för att betrakta den på håll. Den guidade turen hade kommit till sitt slut. Middagen intogs i köket vid det gedigna gamla ekbordet eller i den gråblå matsalen. I köket blev stämningen gemytligare. Mamma lagade kanske rösti och köttfärsbiffar. Till förrätt gubbröra och genever i keramikkrus. I matsalen tände pappa ljusen i lyktan som hängde i taket. Jag och min bror fick ligga under eller bredvid matsalsbordet med filt och ficklampa och lyssna till de vuxnas prat. Vi fick alltid vara med, utom då mamma och pappa ville äta en ensam middag, eller »supé på tu man hand« som de kallade det. Denna supé kunde intas på ett ovanligt ställe i huset. Kanske vid ett av halvmåneborden som drogs fram till kakelugnen i matsalen på Stora Skuggan eller i salongen på Stjärnans övervåning eller någon enstaka gång i skrivstugan. Det var ett hus som låg på en liten höjd hundra meter från stora huset. Mamma och pappa hade varsitt arbetsrum där med varsin kakelugn. Pappas var mörkt grön, mammas var spräcklig som ett fågelägg. Skrivborden stod vid varsitt fönster med utsikt över åkrarna och Ösjundaån. Bakom huset tog granskogen vid. De två rummen var åtskilda av en hall och ett litet bibliotek. Loftet kallades för arkivet, vita hyllor infogade mellan golv 13
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 13
2012-03-13 14:46:34
och snedtak fyllda av deras egna böcker. Arkivet kantades av två gästrum, ett rosa och ett gult. I arbetsrummen fanns också plats för umgänge, med bord och stolar, lampetter på väggarna, tennljusstakar i fönstren. Där kunde pappa duka upp med porslin som sällan användes, något ostindiskt med sobert mönster, knubbiga vinglas som det bara fanns två av. Jag och min bror kunde känna oss både uteslutna och uppspelta över det romantiska och rituella i dessa måltider. Men alla våra måltider hade något av ritual över sig. Måltiderna på Stora Skuggan när jag är barn. Levande ljus, färska blommor från trädgården eller, då det inte är säsong, kvistar av nypon eller köpta tulpaner och julrosor från Viola blomsterhandel, vita pappersservetter. Mjölken hälls upp i en glaskaraff.Tetraförpackningar har man inte på bordet. Smöret läggs upp i en liten keramikbytta. Bregott är inget vi har hemma. Allt vardagligt göms undan, döljs bakom snickerier eller i antika burkar. Teven på Stora Skuggan står i lekrummet, ett mögelluktande och lite fuktigt rum i källaren. Där nere är man isolerad från det övriga livet i huset. Instinktivt känner jag på mig att det är bättre att hålla sig i rummet som kallas salongen med en bok i handen än att vara i källaren med teven. I salongen är jag inte ensam. Förr eller senare kommer mamma dit för att dricka te och läsa. Då kilar jag in mina fötter under hennes lår i soffan. * 14
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 14
2012-03-13 14:46:34
I Stjärnans kök, över den bruna skänken, sitter en bonad: »Små, små ord av kärlek sagda varje dag, hemmet gör till himmel, livet ger behag.« Jag står på den blåmålade tröskeln som är hög och blank. Det stramar i hålfötterna när jag försöker hålla balansen. Bakom min rygg finns mitt ansikte på väggen. Mamma har handmålat ett tapetmönster: små ekollon som det skvätter ur, och ett av dem är utbytt mot en liten flicka i page. Där är jag, gömd bakom köksdörren. Jag visar stolt upp mig själv för gäster och besökare. Badrummet luktar illa. Avloppsbrunnen ligger för nära huset. Hur man än gör luktar det. Man måste se till att alltid stänga dörren så att lukten inte sprider sig till köket. Jag tycker inte om att stå på badrumsgolvets plastmatta. Det ligger hår och damm på golvet och man vet aldrig om det bara är vatten som läckt en smula från toaletten eller om det är morfar som har kissat bredvid. »Sissan!« skriker morfar till mormor. »Sissan, jag måste på stolen.« Och så kommer han gående med ena handen om byxlinningen. Mormor skyndar fram och stödjer honom. Mamma byter tampong på toaletten och visar mig varifrån jag kom. Jag står på knä mellan hennes ben och ser upp bland alla hennes veck. Det är en skrämmande oordning, flik på flik. Hur ska man veta var hålet är? I badrummet ska man göra sig ren. Men i badrummet är ingenting rent. Regntunnan står vid husknuten till brädden fylld med vatten. På kanten hänger en bucklig skopa som inte får 15
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 15
2012-03-13 14:46:34
lämna sin plats annat än för att fylla fågelbadet på gräsmattan. Tyngden i skopan när jag fyller den med vatten. Lusten att släppa den och ljudlöst låta den sjunka till botten. Jag kan stå på tå och se mitt ansikte speglas där. Vid tunnan klättrar Jakobs stege på spaljé. Och i rabatten mitt emot växer den giftiga blåduvan tillsammans med flox och jätteprästkragar. Morfar ropar: »Barnen får inte äta av blåduvan. Den är giftig. De får inte äta av ärtorna i ärthäcken, inte av gullregnet.« Han sitter med pipan i munnen i en av de vingligare fällstolarna. De nästan genomskinligt blå ögonen lyser i ansiktet som är upphettat av sol och plötslig oro. Kanske en inre bild av hur vi kvävs, lika blå i ansiktena som blåduvan. Han knackar med pipan mot stolskanten. Man kan inte komma honom nära. Hela hans uppenbarelse är som en möbel. Bara då vi tillsammans står i potatislandet och försiktigt drar upp och skakar klasarna av färskpotatis känner jag att det finns en liten glädje vi kan dela. Sedan sätter vi oss på ljugarbänken och halsar Pommac. »Ät inte av blåduvorna!« gastar han och när jag, som aldrig ätit en blomma i hela mitt liv, svarar att jag ska se till att min bror inte gör det, kupar han handen bakom örat och ropar »Va sa?« och båda a:na är lika ljusa, lika uppretade. I skafferiet på Stjärnan står två plåtburkar, den ena med ett färgglatt fjällmotiv, den andra med mörkblå handmålade blommor på gulvit botten. Den färgglada innehåller skorpor. Den andra innehåller tre eller fyra sorters kakor. Burken har tre bottnar. Överst ligger snittkakorna som 16
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 16
2012-03-13 14:46:34
jag kallar pärlhönskakor, eftersom de har pärlsocker på sig. I mitten ligger kanelkakor och kanske drömmar eller sirapskakor. Underst små söta bråstadsskorpor eller apelsinrutor. Ibland finns det syltsnittar och chokladsnittar också. De kakor som inte får plats i den tredelade burken fryser mormor in i tomma glassförpackningar. Jag tar av kakorna i frysen. Jag trär in handen under locket som är styvt och vasst av kylan och tar så många kakor jag kan. När jag drar ut handen skrapas handens översida av locket. Ibland när mormor har besök av grannen Greta eller syskonparet Rulle och Olga plockar hon fram en burk ur frysen som visar sig vara tom. Hon säger att jag har nallat av kakorna. Mamma och pappa är stränga med vårt godisätande. Ändå äter vi jämt godis på Stjärnan. Mormor har en burk halstabletter i en glasskål med lock i sovrummet. Morfar har en burk polkagrisar på skrivbordet i sitt rum. I vita skänken i matrummet finns After Eight och Bridgeblandning. I salongen på övervåningen står en platt ask med Wienernougat från Fazer. När det inte finns godis klättrar jag upp på diskbänken och öppnar kryddskåpet och gör en egen blandning av nötter, mandlar och russin. Eller så vispar jag ihop marsanpulver och mjölk och äter med sked. På kvällarna sitter vi ibland i köket, jag, min bror, mamma och gudmor och rör äggtoddy. De vuxna tar en skvätt portvin i. Min bror och jag rör ner en sked O’boy. När det är ruskväder, som mormor säger, poppar vi popcorn och dricker hemgjord jordgubbssaft, så söt att 17
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 17
2012-03-13 14:46:34
det ringlar sig av socker i glaset. Vi sitter vid köksbordet och ser ut genom fönstret. Regnet prasslar i gräset. När åskan kommer räknar vi för att se hur nära huset den är. Mormor och morfar är rädda för blixten. »Men vi har ju stora granen inpå husknuten, så det är där det kommer att slå ner«, säger hon. Om morfar hör vad mormor säger ryter han att det är just det som är det farliga, för då kommer granen att falla över huset och krossa oss. Mormor säger också att åskan får henne att känna sig däven. I mormors jackficka ligger en smal ask Vicks halstabletter med citronsmak. De är klibbiga och svåra att få ur asken. Vicks halstabletter är mitt enda minne från pappas fyrtioårsdag som firades storstilat på Rönneberga kursgård. Jag sitter i mormors knä i bussen. Jag har en vit byxdress med rosenknoppar och ett tillhörande hårband. Jag sticker ner handen i tablettasken och nyper försiktigt tag om de trekantiga tabletterna. Mormors kappa är skarpt blå. Jag är tre och ett halvt år. Mamma kunde stanna upp inför en utsikt eller ett dukat bord och utbrista: »Ah, det är som Schlaraffenland!« Jag älskade uttrycket. Jag snubblade med tungan över stavelserna. Det dröp om ordet. Hon visade mig Pieter Bruegels målning i en konstbok. Färgtonen är honungsgul. Män som proppmätta sover siesta under ett bord. Ett hus i bildens ena kant är gjort av kakor. Men ordet lovade mer än bilden. Schlaraffenland. Lättja och överflöd. Det hettade om mina 18
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 18
2012-03-13 14:46:34
kinder då jag betraktade målningen. Jag ville in dit till det honungsgula ljuset. Men jag ville inte vara i dess centrum. I kanten ville jag vara, få ta del av sömnen, smöret, förnöjsamheten, liksom från sidan. Och jag kom faktiskt dit ibland. Mormor och jag i hennes smala säng i pigkammaren. Hon går ut i köket och gör några smörgåsar åt mig. Det är vit formfranska med ett tjockt lager smör. Jag kan se märket efter mina tänder i smöret. Jag gör avtryck med fingertopparna mot mormors tapet men hon blir inte arg. Det är Schlaraffenland. Hennes svarta och sammetsbruna penséer i rabatten utanför sovrumsfönstret är också Schlaraffenland. Något nästan oanständigt vackert. Men mest av allt finns Schlaraffenland i en gåva från vår snickare Olle Petter. Det är en blå glasknopp fäst vid en lång skruv. Knoppen är en aning bucklig, kvadratisk och rund på samma gång. I vår familj skulle vi aldrig ha en knopp av färgat glas. Den är ful och nygjord. Den står för dålig smak. Knoppen är tung och sval i min hand. Den är ett hemlighetsfullt öga. Det är bara jag som ser det. * Stora Skuggan. 1700-tal, rött liggtimmer, grå fönsterluckor, påver elegans. Rummen smyckade med rustika antikviteter. Men inget var heligt. Vi ombads aldrig vara aktsamma. Min bror åkte rullskridskor mellan rummen och använde en 1800-talsbyrå som bandymål. Försiktigt flyttade han på terrinen som stod på byrån. Jag använde 19
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 19
2012-03-13 14:46:35
promenadkäppen som stod i hallen för att äska tystnad inför mina enmansföreställningar. Käppen hade tillhört Gustav III. Vi lärde oss vad som var fult och vad som var fint och att det var viktigt att tycka samma. Mina föräldrars lättsamma och eleganta förhållande till estetik kunde inte dölja en underliggande febrighet. Det var här som strider kunde tas, motsättningar visas upp. Det var i skönhetens kylrum som de svårare, ambivalentare, fulare känslorna lades på is. Svart, vitt, grått och senapsgult var fint. Fulast av alla färger var lila. Ljuslila var om möjligt fulare än fulast. Tillsammans kunde man skoja om människor som bar lila kläder eller hade lila mattor eller tapeter hemma.Till och med en mörklila hatt kunde stå för något obehagligt, en utlevelsefull kvinnlighet eller en tendens till berusat raseri. Man kunde aldrig helt bortse från dessa smakskillnader vad gällde heminredning trots att den största olikheten ofta hade med klasstillhörighet eller bristande intresse att göra. Både mamma och pappa visade en lekfull lust inför vackra föremål. De älskade att dekorera, arrangera stillleben, ställa vita blommor i en vas, tända ljus, hälla upp vin i en gammal karaff, lägga hallon på ett ostindiskt fat, kakor i en keramisk pastejform. För dem var det kanske en lek, men för den som föddes in i leken blev det en hård skola, njutningen till trots. Läxan att lära sig utantill löd: Ytan är livsviktig. Med hjälp av ytan kan du spela oskyldig. Ja, med ytans hjälp är 20
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 20
2012-03-13 14:46:35
du oskyldig. Men ytan ska berätta om djupet där under. Ser du själv asketisk och ren ut tror folk inte att du har något att dölja. Livet är en utställning. Om du förställer dig smutsar du inte ner. Mamma satt uppkrupen i salongssoffan med en World of Interiors eller en Architectural Digest.Tillsammans fantiserade vi om andra platser, andra hem. Ett slott i Skottland eller en bohemisk vindsvåning. Noggrant studerade vi bilderna. Ibland valde vi ut några föremål vi särskilt tyckte om. Ofta lät mamma ett uppslag ligga framme på ett bord eller byrå tills det bleknade i solen. En gång blev också vårt hus porträtterat i World of Interiors, sida efter sida av sensuell askes. Vårt hem förekom också i svenska tidningar. Det gjordes reportage där jag bar på en sockerkaka och log. Mamma och pappa var omslagspar i Månadsjournalen. Med armarna om varandra vandrar de, med ryggarna mot kameran, genom äppelträdgården. Det bodde en skugga på Stora Skuggan. Mitt i solens sken växte den sig större än huset, solidare, verkligare än vår familj. * På bensinmacken utanför Gränna 1976, på väg ner till Skåne där vi lånar en liten fiskestuga en augustivecka varje år. Sommar, vår dammiga Ford, pappa köper storpack Rollokolor. Mamma kastar äppelskrott i soptunnan. Jag 21
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 21
2012-03-13 14:46:35
tvättar bakrutan och säger mitt namn och min födelseort med hög röst inför människorna på macken. Det är snubblande nära en tvångstanke. Detta att vilja berätta vem jag är. Det är inte av skrytsamhet jag gör det. Men tanken att någon, kanske ett annat barn i någon av de andra bilarna, skulle åka därifrån och för ett ögonblick undra vem jag är. Undra och inte veta och därmed liksom missförstå min existens. Det obehaget gör att jag måste säga mitt namn högt. Det är värt genansen. I äldre tonåren blir mitt namn något jag uttalar med en självmedvetenhet som gör att det låter som en lögn. Förnamnet ihop med efternamnet låter som ett uppfläkt skinn, naket och tillintetgörande. Jag säger det och känner lukten av varm mjölk, av våt mule. Mitt namn är som en djup, tom tallrik, bligande i väntan på att fyllas. Familjen är på stranden i Gislövshammar. Eller på en liknande strand i Bretagne där vi hyr ett hus en sommar. Jag och min bror leker i vågorna. Mamma sitter i skuggan och läser. Pappa ligger i solen och läser med sin exekutivkalender bredvid sig på handduken. Ibland gör han anteckningar i den, med mycket liten upprättstående handstil. Jag klättrar upp på pappas knän. Hans skenben blänker. Han har rosenröda badshorts. Han ber mig leta rätt på en vit sten åt honom. Jag samlar ena handen full, men ingen är tillräckligt vit. Bara ytterst sällan klarar mina stenar provet, att vara fläckfria. De flesta slänger vi bort, några samlar vi i en liten hög på kanten av handduken. De allra vitaste stoppar han i 22
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 22
2012-03-13 14:46:35
fickan. Det är en lek mellan oss. Jag hålls sysselsatt och han hinner läsa ytterligare en sida i sin bok. Jag tänker mig att stenen som jag ska hitta ska vara lika vit som en mjölktand. Jag vill också vara den fläckfria, utvalda sten som han stoppar i sin ficka. Mamma vet något om sorg och om ångest. Hon vet något om själens oro. Men hon talar inte om det med mig. Vi har livliga drömmar båda två. Hon frågar mig om mina drömmar nästan varje dag. Jag berättar dem för henne. Jag lär mig att drömmarna är viktiga. Att natten har ett värde och inte är ett slöseri med tid. Jag är stolt över mitt vilda inre. Men drömmarna har mig i sitt våld. De är en del av navet i min identitet. Ventilerna täpps igen av mina beskrivningar, de både håller drömmarna vid liv och fryser dem till en formel. De gror i mig men tar sig inte förbi min berättelse om dem. Mamma tror att vi skördar dem på morgonen. Mammas skörhet och skygghet äcklar mig. Jag hatar henne när hon ramlar och slår upp knäna som ett barn, handväskans innehåll över hela gatan. De skrubbade handflatorna. I mig slår en ängslan upp, en skärande smärta invid hjärtat. Jag hatar henne för att hon skrämmer mig. Jag vill inte vara för nära henne. Men jag vill inte att hon ska gå sönder. Mammas hjärta kan gå i kras. Pappa har inget hjärta som värker. Men på avstånd är båda mina föräldrar som två vackra barn. Lekfulla, sprudlande. De får inte smutsas ner och besudlas. Jag ska alltid hålla rent runt dem. Jag 23
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 23
2012-03-13 14:46:35
ska se till att inget ont smyger sig in. De ska få tid till sitt förfogande av mig. Pappa och jag går längs en gata i motljus. Han håller mig hårt i handen. Han lär mig »Groucho Marx-gång«. Vi knäar djupt med överkroppen rak och liksom oberörd. Så glider vi fram som kortare och snabbare versioner av oss själva. Pappa säger att vi kan pröva det vid ett smörgåsbord någon gång eller när jag följer med på en cocktail eller förlagsmottagning. Det är det perfekta sättet att smita före i kön. Att omärkligt kunna ta först av godsakerna. Han döper mig till Lady Apa Banan och sig själv till Sir Apa Banan. Vi är äventyrslystna och därför med om många äventyr. Han vill viska något i mitt öra men rapar istället och ser sedan på mig med förvåning och förorättelse, som om det varit jag som hade rapat i hans öra! Eller en tredje part som smugit sig in mellan oss. Jag skrattar så att benen viker sig. Han läser högt ur sina egna favoritböcker från barndomen. Billböckerna, Jules Verne, Dickens. Han läser tills han är på väg in i sömnen och orden blir förvrängda till oigenkännlighet. Han klär på mig i mitt barnrum på Stjärnan när jag ska till dagis i Morgongåva. I strumpbyxans ena fot gömmer sig en liten rund, blå höna av glas. Hur kom den dit? Den är kall mot hålfoten. Nyss stod den i min fönsterkarm. »Se själv! Där är den ju!« säger han, och mycket riktigt 24
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 24
2012-03-13 14:46:35
står hönan på sin vanliga plats. Proceduren börjar om. »Först ena foten i strumpbyxan och så den … andra!« Då är den där igen, som en sensuell tyngd i strumpans fot. Jag faller tillbaka på sängen, svag av skratt och förundran. Jag har en leopard i trä från någon av hans Afrikaresor. Jag håller om dess midja så att fläckarna nöts bort. Han berättar för mig om en släkting till leoparden som heter cheetah och är världens snabbaste djur. Det svenska namnet är gepard men vi säger alltid cheetah. När han skjutsar mig till dagis och vi svänger in på raksträckan som är en före detta tågräls mellan Molnebo och Morgongåva, gasar han på lite extra. När jag tittar ut genom bilrutan tycker jag mig se cheetahn springa i skogsbrynet, i samma hastighet som bilen. Pappa kommer till Stjärnan från Stockholm och i hans kavajficka har han en liten påse med en grå snäcka i. Han säger att jag ska lägga snäckan i ett glas med vatten. Långsamt öppnar den sig och ut ringlar ett flaggspel i regnbågens alla färger. Mellan flaggorna sitter rosa blommor och gröna långa blad som påminner om sjögräs. Det är sinnebilden för lycka. Den oansenliga snäckan som bjuder på ett tyst fyrverkeri. Motell Gyllene Uttern där vi övernattar på väg till Skåne. Jag och min bror vill att det ska vara exakt som året innan. Vätternröding för de vuxna, köttbullar med lingon och gräddsås till oss. Vi sover i en svartbetsad gäststuga med utsikt ner mot Vättern och Visingsö. Orangea 25
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 25
2012-03-13 14:46:35
och koboltblå Essofiltar. Lukt av barr och kåda. I några enbuskar hänger rester av toalettpapper. Pappa berättar om filmen Mumien vaknar och säger att det nog är mumien som håller på att linda upp sina lindor. Vi ryser och jagar upp oss i en tyst överenskommelse om att spela med i varandras fantasier. Vi springer längs med den branta åsen ovanför stranden i solnedgången. Pappa spelar upp en pantomim om vad som kommer att hända om vi tar fel på stuga och överraskar ett förargat par. I den stuga som är vår läser mamma högt för min bror. Han ligger med huvudet på hennes arm. Hans mörka hår nästan svart mot hennes vita nattlinne. Jag och pappa har bara varit borta några minuter men varit med om riktiga äventyr, svåra att redogöra för. * Pappa fejkar inga leenden. Mamma kan le utan glädje eller le som en fientlig handling. När pappa ler eller skrattar mot oss barn finns alltid en lekfullhet i hans ögon. Pappa är proffs på att arrangera middagar och fester. Han kan konversera och få människor på gott humör. Han kan få folk att bjuda på sig själva utan att själv blotta sig. Hans pojkaktiga flyktighet gör att ingen kräver att han ska berätta något om sitt eget inre. Vi sitter på de låga bänkarna i björkdungen på Stjärnan, en liten plats dit vi tar gäster för att bjuda på ett glas före maten. Där ser man solen gå ner åt Starforshållet till. Vi går dit även utan gäster. Ibland intar vi en hel 26
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 26
2012-03-13 14:46:35
måltid där. Om vi glömt något i huset springer pappa eller jag för att hämta det. Om det ringer reser han sig abrupt och kastar sig ner för backen, tar ett stort hopp över mormors pensérabatt och sedan ytterligare några snabba steg uppför grusgången. Det sista man hör är ett ihåligt ljud av hans ena fot som tar avstamp på yttertrappan och så telefonen som slutar ringa när han lyfter luren. Det finns ingen som irriterar sig på dessa snabba manövrar. Det är något så pojkaktigt och komiskt över själva hastigheten. Han får våra kvinnliga gäster att skratta och mamma att då och då ropa till av ängslan för att han ska ramla. Mamma säger att jag och pappa springer på samma sätt. Putande stjärt och fötterna lite utåt. Jag är stolt över det. Pappas ögon är röda och tårade av allergi. Han kliar sig på ögonbrynen där huden flagar. Han drar med fingrarna genom håret, kliar sig i örat med nagelfilen som han har liggande på skrivbordet bredvid skrivmaskinen. Gesten med nagelfilen är snabb och lustig, som en fågels. Men när jag ser hans ögon blir jag orolig. Det måste vara så obehagligt, ändå säger han inget. Hans hår luktar kortisonsalva. Hans naglar är spruckna och mycket korta. Våra tånaglar är identiska, med en spricka på mitten. Så fort jag får nageltrång hjälper han mig. Han berättar att man ska klippa ner nageln i ett litet »v« precis på mitten eller fila den tunn, då växer nageln automatiskt inåt mot mitten och nageltrånget går över. Det är något så självsäkert och tryggt över hans metod som ofelbart hjälper. När 27
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 27
2012-03-13 14:46:35
jag har magknip säger han åt mig att lägga mig ner och knyta nävarna under magen precis där det gör ont så lättar det snart. Han är snabb med att hjälpa oss. Det är som om han inte står ut med att se oss lida. Som om han måste åtgärda smärtan innan den smittar honom. Det finns behärskning, det finns bot, det finns effektivitet och snabbhet. Vi lär oss också att man med lätthet kan tänka på något annat, så går det över. Det är sommar och vi är på väg tillbaka till Stockholm från Stjärnan. Vi passerar Morgongåva. Snart kommer vi att åka förbi små samhällen som heter Vittinge, Järlåsa, Brunna, Flogsta. Vi kan namnen utantill, vet hur orterna ser ut i alla årstider. Färgskalan som förändras. Vi vet när man ska se upp för älgar och när man kan börja hålla utkik efter julstjärnor i fönstren. Det är raka spåret till Uppsala, sedan blir det motorväg fram till Bergianska trädgården och Universitetet, där vi svänger av på mindre vägar förbi Fiskartorpet mot Lilla och Stora Skuggan. Det är pappa som kör och han kör fort som vanligt. Mamma brukar stryka honom över låret, eller gaspedalsbenet som hon säger, för att få honom att sakta farten. Pappa trycker bromsen i botten. Det hugger till. Jag kastas framåt och vrider mig om för att ta tag i min bror som sitter till vänster om mig. Men jag fastnar mellan sätena. Ingen av oss har säkerhetsbälte. Vindrutan bågnar inåt i ett glittrande regn av glas, men den splittras inte utan blir hängande som ett segel över instrumentbrädan. 28
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 28
2012-03-13 14:46:35
Den mörka konturen av en man som flyger och sedan liksom hastigt doppas i rutans glittrande yta. Men det är naturligtvis i omvänd ordning som det sker: det är mannen och kanske även cykeln som krossar rutan, cykeln som han vinglande tagit sig över vägen med. Mamma öppnar dörren och tumlar ner i diket där mannen ligger. Hon skriker något som innehåller ordet död. »Han är död«, »Vi har dödat honom« eller »Han får inte vara död«. Jag och min bror står bakom bilen som luktar olycka. Bränt gummi och bensin. Jag lutar pannan mot den glödheta plåten. Mina ben kan inte sluta skaka och ju mer jag blir varse det desto mer skakar jag. Mannen är inte död och jag hör tacksamheten i mina föräldrars röster men också pappas förtvivlan. Han försöker urskulda sig och samtidigt be om förlåtelse, inte inför mannen som bärs in i ambulansen, men kanske inför poliserna som gör pappersarbetet vid vägkanten. Jag vill inte se hans ansikte utan fokuserar på hans kortärmade ljusa skjorta, knapparna, kragen, adamsäpplet. Jag sitter vid köksbordet på Stjärnan och äter hårt bröd som ska bädda in glassplittret jag svalt vid krocken. Chocken gör att jag koncentrerar mig på brödet och de smulor som faller på den blåvitrutiga duken. Pappa berättar om när hans lillasyster råkade svälja glas en gång när de var barn och hur man tvingade henne att äta grädde, sylt och bomull. Men är det verkligen bomull han säger eller är det jag som förvandlar grädden till något ännu mer skyddande och dämpande? Kanske säger han att det bäddade in glasbitarna, »som i bomull«? Jag har svårt att 29
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 29
2012-03-13 14:46:35
svälja brödet. Hur sväljer man bomull ens med hjälp av grädde och sylt? * Vårt liv skulle vara lätt och vackert med ett patos dolt i botten. Vi var överlägsna men skulle dölja vår överlägsenhet med humoristisk ödmjukhet. Men jag visste att under skönheten väntade dyn i vilken vi kunde falla ner och kvävas. Jag anade att den dyn var jag själv. Var kom annars mardrömmarna ifrån? Rädslan? För det jag visade upp inför andra var bara min lyckade sida. Den misslyckade, som utlöste panik, höll jag för mig själv eftersom jag inte hade några verktyg att förändra den med. Om min rädsla fick fritt spelrum skulle ingen vilja ha med mig att göra. Pappa frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor. »Järngångare«, svarade jag. Min önskan om att vara böjlig. Mitt behov av att vara hård. Min uppgift: att förbinda, hålla samman. Gångjärnet som gör det möjligt för den ena att rotera runt den andra. Järngångaren? Hon som inte kommer ut för att hon är en del av utgången? Några vårar i mitten på 70-talet lånar vi ett hus i England. Det heter Sutton Courtenay Manorhouse och ligger i närheten av Oxford. Ägaren är David Astor, chef för tidningen Observer, men han är nästan aldrig där. Det är som att kliva in i en levande saga. Delar av 30
Ekström_Om man håller sig i solen_INLAGA_Bembo_CS5.indd 30
2012-03-13 14:46:35