Det är inte alla klöver som är lyckoklöver Ed Kennedy är en nolla utan framtid. Han kör taxi olagligt, spelar kort utan framgång och är hopplöst förälskad i sin bästa vän, Audrey. Vid sin sida har han Dörrvakten, en illaluktande, kaffedrickande hund. Hans liv är långtråkigt och utan spänning tills han av misstag förhindrar ett bankrån. Det är då det första esset dyker upp med tre adresser och tre klockslag. Ed vacklar mellan rädsla och nyfikenhet och sakta övertygar han sig själv om att hjälpa människorna som bor på de olika adresserna. Människor som precis som han själv behöver hjälp. Sakta förändras Eds liv och till slut återstår bara en fråga … Vem är det som skickar spelkorten?
Markus Zusaks roman om antihjälten Ed är fylld av skratt, knytnävar och kärlek.
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15891-9
m a r k us jokern
Pernilla Glaser
zusak
Om Boktjuven var: Mogen författare skriver fantastisk bok, är Jokern: Begåvad slyngel skriver genial bok.
Av författaren till Boktjuven
jokern
m a r k us
zusak
jokern
m a r k us
zusak Översättning Anna Strandberg
Jokern_6.indd 3
2010-08-27 11.20
del ett:
Det fĂśrsta budskapet
î ‘ E
Edga r Harr Street 45 ison Aven , midnat Mace t ue 1 doni Stree 3, 18.00 t 6, 5 .30
E
E
E
Jokern_6.indd 7
2010-08-27 11.20
Jokern_6.indd 8
2010-08-27 11.20
E ♦
Bankrånet
Bankrånaren är värdelös. Jag vet det. Han vet det. Hela banken vet det. Till och med min bästa kompis, Marvin, vet det, och han är ändå mer värdelös än bankrånaren. Det värsta med alltihop är att Marvs bil står där ute i en femtonminuters parkeringszon. Vi ligger allihop med ansiktet mot golvet, och bilen har bara några minuter kvar på mätaren. ”Jag önskar att killen kunde skynda på”, säger jag. ”Jag vet”, viskar Marv tillbaka. ”Det här är ju helt sanslöst.” Hans röst stiger nerifrån golvets djup. ”Jag kommer att få böter på grund av den här klanten. Jag har inte råd med fler böter, Ed.” ”Bilen är inte ens värd böterna.” ”Va?” Marv sneglar mot mig nu. Jag kan känna att han börjar bli irriterad. Stött. Om det är någonting som Marv inte kan tåla så är det att någon klankar på hans bil. Han upprepar frågan. ”Vad sa du, Ed?”
9
Jokern_6.indd 9
2010-08-27 11.20
”Jag sa”, viskar jag, ”att den inte ens är värd böterna.” ”Hördu du”, säger han, ”mycket kan jag ta, Ed, men …” Här kopplar jag bort honom, för, ärligt talat, när Marv väl börjar gå i gång om sin bil är han mer än lovligt jobbig. Det tar aldrig slut, han är som en liten unge, och killen har precis fyllt tjugo, för guds skull. Han ältar vidare i någon minut eller så, tills jag blir tvungen att få tyst på honom. ”Marv”, påpekar jag, ”din bil är ett skämt. Den har inte ens en handbroms. Den står där ute med två tegelstenar bakom bakhjulen.” Jag försöker att prata så tyst som möjligt. ”För det mesta bryr du dig inte ens om att låsa den. Förmodligen hoppas du väl att nån ska knycka den så att du kan få ut på försäkringen.” ”Den är inte försäkrad.” ”Precis.” ”Försäkringsbolaget sa att den inte var värd det.” ”Det förstår man ju.” Det är i det ögonblicket rånaren snor runt och skriker: ”Vem är det som snackar där borta?” Marv struntar i honom. Han har jagat upp sig över bilen. ”Men du klagar minsann inte när jag skjutsar dig till jobbet, Ed, din ynkliga uppkomling.” ”Uppkomling? Vad i helvete är en uppkomling?” ”Håll käften där borta, sa jag!” skriker rånaren igen. ”Men då får du snabba på lite! ” vrålar Marv tillbaka till honom. Han är inte på humör nu. Inte på humör alls. Han ligger på mage på golvet i banken. Banken håller på att bli rånad. Det är onormalt varmt för att vara vår. Luftkonditioneringen är trasig. Hans bil har just blivit förolämpad. Gamle Marv har fått nog – eller fått spel. Vad man än vill kalla det – han håller på att krevera, helt enkelt. Vi ligger kvar, platt på mage, på den slitna, dammiga blå mat-
10
Jokern_6.indd 10
2010-08-27 11.20
tan i banklokalen, och Marv och jag ser på varandra och utbyter hetsiga blickar. Vår kompis Ritchie befinner sig borta vid legobordet, halvvägs under det ligger han bland alla legobitar som spreds ut när den väpnade rånaren kom in, vrålande och skrikande och skakande. Audrey ligger precis bakom mig. Hon har foten på mitt ben, så att det har börjat domna. Rånarens pistol är riktad mot näsan på någon stackars tjej bakom disken. På hennes namnskylt står det Misha. Stackars Misha. Hon skakar nästan lika mycket som rånaren medan hon väntar på att någon finnig tjugonioårig typ med slips och svettfläckar under armarna ska fylla väskan med pengar. ”Jag önskar att den där killen kunde skynda sig”, säger Marv. ”Det har jag redan konstaterat”, upplyser jag honom. ”Än sen? Har man ingen rätt att yttra sig själv nu?” ”Ta bort din fot från mitt ben”, säger jag åt Audrey. ”Va?” svarar hon. ”Jag sa att du skulle ta bort foten – mitt ben har somnat.” Hon flyttar foten. Motvilligt. ”Tack.” Rånaren vänder sig om och skriker sin fråga för sista gången. ”Vem i helvete är det som snackar?” En sak man bör ha klart för sig när det gäller Marv är att han är problematisk även i sina bästa stunder. Påstridig. Inte särskilt älskvärd av sig, skulle jag säga. Han är den sortens kompis man alltid hamnar i dispyter med – i synnerhet om det handlar om hans rishög till Falcon. Han kan dessutom vara en fullständigt omogen skitskalle när han är på det humöret. Nu hojtar han tillbaka på sitt skämtsamma sätt: ”Det är Ed Kennedy, sir. Det är Ed Kennedy som snackar!” ”Tack för den!” säger jag. (Mitt namn är alltså Ed Kennedy. Jag är nitton år. Jag är en underårig taxichaufför. Jag är ett typexempel på många av de unga män man träffar på i den här förortsutposten till city – en person utan överdrivet stora framtidsutsikter eller möjligheter. Bortsett
11
Jokern_6.indd 11
2010-08-27 11.20
från det så läser jag fler böcker än jag borde, och jag är avgjort usel på sex och på att betala skatt. Trevligt att råkas.) ”Så håll käften, Ed!” vrålar rånaren. Marv hånflinar. ”Annars kommer jag över och skjuter arslet av dig!” Det är som att vara i skolan igen, och höra sin sadistiska mattelärare ryta befallningar åt en från katedern, trots att han egentligen inte bryr sig ett dyft utan bara sitter och väntar på att det ska ringa ut så att han kan gå hem och dricka öl och fetma till framför dumburken. Jag ser på Marv. Jag har lust att slå ihjäl honom. ”Du är tjugo år, för guds skull. Försöker du ta livet av oss?” ”Käften, Ed!” Rånarens röst är starkare den här gången. Jag viskar ännu tystare. ”Om jag blir skjuten så är det ditt fel. Jag hoppas att du är medveten om det!” ”Jag sa håll käft, Ed!” ”Allting är bara ett enda stort skämt för dig, va, Marv?” ”Okej, det var droppen.” Rånaren glömmer kvinnan bakom disken och marscherar över till oss, och nu är måttet verkligen rejält rågat. När han kommer fram kikar vi allihop upp mot honom. Marv. Audrey. Jag. Och alla andra stackars satar som liksom vi ligger här platt på magen på golvet. Mynningen på pistolen snuddar vid min näsrygg. Det kittlar. Men jag kliar mig inte. Rånarens blick vandrar fram och tillbaka mellan Marv och mig. Genom strumpan över hans ansikte kan jag se hans rödlätta polisonger och akneärr. Ögonen är små och han har stora öron. Det troliga är att han rånar banken som en hämnd på hela världen för att han har vunnit första pris i den lokala fulhetstävlingen tre år i rad. ”Jaha, så vem av er är Ed, då?”
12
Jokern_6.indd 12
2010-08-27 11.20
”Han”, svarar jag och pekar på Marv. ”Åh nej, försök inte”, svarar Marv, och jag kan se på hans min att han inte är så rädd som han borde vara. Han inser att vi skulle vara döda båda två vid det här laget om det hade varit en seriös rånare. Marv tittar upp på mannen med strumpansiktet och säger: ”Vänta lite …” Han kliar sig på hakan. ”Känner inte jag igen dig?” ”Okej”, erkänner jag. ”Det är jag som är Ed.” Men rånaren är alldeles för upptagen med att lyssna på vad Marv har att komma med. ”Marv”, viskar jag ljudligt. ”Håll käften.” ”Håll käften, Marv”, säger Audrey. ”Håll käften, Marv!” ropar Ritchie från andra sidan lokalen. ”Och vem fan är du?” skriker rånaren bort mot Ritchie. Han vänder sig om för att se varifrån rösten kommit. ”Jag heter Ritchie.” ”Då tycker jag att du ska hålla käften själv, Ritchie! Börja inte du också!” ”Visst, inga problem”, svarar rösten. ”Tack så hemskt mycket.” Alla mina kompisar verkar vara lite för kaxiga. Fråga mig inte varför. Liksom med allt annat så är det väl bara som det är. I vilket fall som helst börjar rånaren koka över. Det ser ut som om det bubblar genom huden på honom, rätt igenom strumpan han har över ansiktet. ”Jag är så in i helvete jävla trött på det här”, morrar han. Rösten pyr på hans läppar. Men det får förstås inte tyst på Marv. ”Jag tror”, fortsätter han, ”att vi kanske gick i samma skola eller nåt sånt?” ”Du vill verkligen dö, va?” säger rånaren nervöst, och kokar fortfarande. ”Vill du det?” ”Nej, egentligen”, förklarar Marv, ”så vill jag bara att du ska betala parkeringsböterna för min bil. Den står på en femtonminutersparkering där ute och det här kommer att bli dyrt. Det är ju rena rånet!”
13
Jokern_6.indd 13
2010-08-27 11.20
”Det kan du ge dig fan på att det är!” Han siktar med pistolen. ”Det finns ingen anledning att bli så där sur.” Herregud, tänker jag. Där ryker Marv. Han kommer att bli skjuten i strupen. Rånaren tittar ut genom bankens glasdörrar och försöker räkna ut vilken bil som tillhör Marv. ”Vilken av dem är det?” frågar han – ganska artigt, måste jag säga. ”En ljusblå Falcon som står där.” ”Den rishögen? Jag skulle inte ens vilja pissa på den, och ännu mindre betala böter för den.” ”Vänta lite här nu.” Marv blir förnärmad på nytt. ”Eftersom det är du som rånar banken, är väl det minsta du kan göra att betala mina parkeringsböter?” Samtidigt i en annan del av banken. Pengarna är klara vid disken och Misha, den stackars bakomdisken-tjejen, ropar. Rånaren vänder sig om och går tillbaka för att hämta dem. ”Sätt lite fart, jävla kärring”, ryter han åt henne medan hon räcker fram väskan. Jag antar att det är det obligatoriska tonfallet vid ett väpnat rån. Snart är han på väg tillbaka till oss, med väskan i handen. ”Du!” vrålar han åt mig. Han har samlat nytt mod nu när han har fått pengarna. Han ska precis klippa till mig med pistolen när någonting utanför drar till sig hans uppmärksamhet. Han tittar närmare. Ut genom bankens glasdörrar. Ett svettsjok dråsar ner från hans hals. Han andas tungt. Hans tankar mal, och. Han exploderar. ”Nej!” Polisen är utanför, men de har ingen aning om vad som pågår inne i banken. Ryktet har inte nått ut till gatan ännu. De står och
14
Jokern_6.indd 14
2010-08-27 11.20
säger åt någon i en guldfärgad Torana att sluta stå dubbelparkerad utanför bageriet tvärsöver gatan. Bilen kör vidare och det gör även polisen, och den värdelösa rånaren står där med väskan full av pengar i handen. Hans flyktbil är borta. Han får en idé. Han vänder sig om igen. Tillbaka mot oss. ”Du”, befaller han Marv. ”Hit med nycklarna.” ”Va?” ”Du hörde vad jag sa.” ”Den bilen är en antikvitet!” ”Den är en rishög, Marv”, förolämpar jag honom. ”Ge honom nycklarna nu, annars dödar jag dig själv!” Med en surmulen uppsyn sticker Marv handen i fickan och drar fram bilnycklarna. ”Var försiktig med den”, vädjar han. ”Skit på dig!” svarar rånaren. ”Det där var väl onödigt!” skriker Ritchie under legobordet. ”Och du håller käften!” skriker rånaren tillbaka, och är borta. Hans enda problem är det faktum att det är ungefär fem procents chans att Marvs bil ska starta på första försöket. Rånaren störtar ut genom bankdörrarna och är på väg mot gatan. Han snavar och tappar pistolen strax utanför entrén men beslutar sig för att fortsätta utan den. Under en flyktig sekund kan jag se paniken i hans ansikte när han överväger om han ska plocka upp den igen eller fortsätta. Det finns inte tid, så han lämnar den och fortsätter att springa. När vi allihop kommer upp på alla fyra för att titta efter honom ser vi hur han närmar sig bilen. ”Kolla på det här.” Marv börjar skratta. Audrey, Marv och jag tittar allihop, och Ritchie är på väg fram till oss. Utanför stannar rånaren och försöker lista ut vilken nyckel som går till bildörren. Det är i det läget vi allihop brister ut i skratt över hans makalösa inkompetens.
15
Jokern_6.indd 15
2010-08-27 11.20
Till slut tar han sig in och gör ett otal försök att starta bilen, men den kickar aldrig i gång. Då. Av någon anledning som jag aldrig själv kommer att begripa. Jag springer ut, och plockar upp pistolen på vägen. När jag springer över gatan möter jag rånarens blick. Han försöker ta sig ut ur bilen, men det är för sent för det nu. Jag står vid Fordens fönster. Jag siktar med pistolen mot hans ögon. Han hejdar sig. Det gör vi båda två. Han försöker ta sig ut och fly, och jag svär att jag inte har en aning om att jag har skjutit förrän jag har tagit några kliv mot honom och hör glaset som splittras. ”Vad gör du?” hör jag Marv i ett utrop av smärta från andra sidan gatan. Hans värld slås i spillror. ”Det är min bil du skjuter!” Sirener närmar sig. Rånaren faller ner på knä. Han säger: ”Jag är en sån idiot.” Jag kan bara hålla med. Under ett ögonblick tittar jag ner och tycker synd om honom, för jag inser att jag förmodligen betraktar den olyckligaste mannen på jorden. Först går han och rånar en bank med obeskrivligt korkade människor, som Marv och jag, inne i den. Sedan försvinner hans flyktbil. Sedan, när han tycker att han äntligen har lite flyt, för att han vet hur han ska lägga vantarna på en annan bil, visar den sig vara den mest patetiska bilen på södra halvklotet. På sätt och vis känner jag medömkan. Föreställ dig själv – vilken förödmjukelse. Medan poliserna sätter handklovar på honom och leder bort honom säger jag till Marv: ”Fattar du nu, då?” Jag fortsätter och tar i ännu mer. Säger det högre. ”Fattar du? Det här bevisar bara hur patetisk den här bilen är.” Jag pekar på den och väntar ett ögonblick för att låta honom begrunda det. ”Om det hade funnits
16
Jokern_6.indd 16
2010-08-27 11.20
ens en gnutta liv i det här skrället hade killen varit långt härifrån nu, eller hur?” Marv tillstår det. ”Jo, det hade han väl.” Det är faktiskt svårt att avgöra om han skulle ha föredragit att rånaren kom undan enbart för att bevisa att hans bil inte var så värdelös. Det är glassplitter på gatan och över hela bilsätena. Jag försöker räkna ut vilket som är mest slaget i spillror – bilrutan eller Marvs värld. ”Du”, säger jag. ”Jag är ledsen för rutan. Okej?” ”Tänk inte på det”, svarar Marv. Pistolen känns varm och klibbig, som smältande choklad i handen på mig. Några fler poliser dyker upp för att ställa frågor. Vi följer med till polisstationen och de frågar oss om rånet, vad som hände, och hur jag lyckades få tag på pistolen. ”Tappade han den bara?” ”Ja, det har jag ju redan sagt.” ”Hör nu här, unge man”, säger polisen. Han tittar upp från sina papper. ”Det finns ingen anledning att bli purken på mig.” Han har ölmage och gråsprängd mustasch. Varför är det så många poliser som känner att de måste äga en mustasch? ”Purken?” frågar jag. ”Ja, purken.” Purken. Jag gillar det ordet. ”Förlåt”, säger jag. ”Han bara tappade den på vägen ut, och jag plockade upp den när jag sprang efter för att hinna i fatt honom. Mer än så var det inte. Han var en klåpare helt enkelt.” ”Jaha, ja.” Vi sitter där en ganska lång stund. Den enda gången som den ölmagade polisen blir tveksam är när Marv tjatar om att han vill ha kompensation för sin bil.
17
Jokern_6.indd 17
2010-08-27 11.20
”Den blå Forden? En Falcon?” frågar snuten. ”Ja, den är det.” ”För att vara helt ärlig, unge man – den bilen är en skamfläck. Den är anstötlig.” ”Vad var det jag sa”, sa jag. ”Den har inte ens handbroms, för guds skull.” ”Och?” ”Och du har tur att du slipper böta för den – den är inte trafiksäker.” ”Tack så hemskt mycket.” Polisen ler. ”Ingen orsak.” ”Och låt mig ge dig ett gott råd.” Vi har nästan hunnit ut genom dörren när vi inser att polisen fortfarande inte är klar. Han ropar oss tillbaka, eller åtminstone ropar han tillbaka Marv. ”Ja?” svarar Marv. ”Varför tar du inte och skaffar dig en ny bil, unge man?” Marv ser allvarligt på polismannen. ”Jag har mina skäl.” ”Vilka då? Inga pengar?” ”Jo då, pengar har jag. Jag har ett jobb, faktiskt.” Han lyckas till och med låta skenhelig. ”Jag har bara andra prioriteringar.” Nu ler han, ett leende som bara någon som lyckas vara stolt över en bil av det slaget rimligen skulle kunna prestera. ”Det – och så älskar jag min bil.” ”Ja, då så”, konstaterar polisen. ”Adjö.” ”Vad är det för prioriteringar som du, av alla människor, har?” frågar jag Marv när vi befinner oss på andra sidan dörren. Marv ser rakt framför sig med tom blick. ”Kan du inte bara hålla käft, Ed”, säger han. ”Du kanske är en hjälte för de flesta människor i dag, men för mig är du bara fähunden som sköt sönder min bilruta.” ”Vill du att jag ska betala för den?”
18
Jokern_6.indd 18
2010-08-27 11.20
Marv kostar på mig ytterligare ett leende. ”Nej.” För att vara helt ärlig är det en lättnad. Jag skulle hellre dö än lägga en enda cent på den där bilen. När vi kommer ut från polisstationen väntar Audrey och Ritchie på oss, men de är inte ensamma. Det är folk från media där också, och det tas massor av foton. ”Där är han!” ropar någon, och innan jag hinner invända har jag fått hela folkhopen inpå livet, och alla ställer frågor. Jag svarar så fort jag kan, förklarar ännu en gång vad som hände. Stan jag bor i är inte så liten, och det är folk där från radio, teve och tidningar, och allihop kommer de att göra inslag och skriva artiklar till nästa dag. Jag föreställer mig rubrikerna. Något i stil med ”Taxichaufför blir hjälte” skulle vara trevligt, men det blir säkert snarare något i stil med: ”Lokal dagdrivare gör god gärning”. Marv kommer att få sig ett gott skratt. Efter kanske tio minuters utfrågning skingras folkmassan och vi går tillbaka till parkeringsplatsen. Marvs Falcon har en stor tjusig böteslapp fasttryckt mot vindrutan, under torkarbladet. ”Vilka skitstövlar”, konstaterar Audrey när Marv rycker den åt sig och läser den. Anledningen till att vi var inne i banken var för att Marv skulle sätta in sin lön. Han kan använda den till böterna nu. Vi försöker borsta bort glasbitarna från sätena och kliver in. Marv vrider om nyckeln ungefär åtta gånger. Bilen startar inte. ”Lysande”, säger han. ”Typiskt”, svarar Ritchie. Audrey och jag säger ingenting. Audrey sitter vid ratten och vi andra skjuter på. Vi rullar den hem till mig, eftersom jag bor närmast stan. Några dagar senare får jag det första budskapet. Det förändrar allt.
19
Jokern_6.indd 19
2010-08-27 11.20
Det är inte alla klöver som är lyckoklöver Ed Kennedy är en nolla utan framtid. Han kör taxi olagligt, spelar kort utan framgång och är hopplöst förälskad i sin bästa vän, Audrey. Vid sin sida har han Dörrvakten, en illaluktande, kaffedrickande hund. Hans liv är långtråkigt och utan spänning tills han av misstag förhindrar ett bankrån. Det är då det första esset dyker upp med tre adresser och tre klockslag. Ed vacklar mellan rädsla och nyfikenhet och sakta övertygar han sig själv om att hjälpa människorna som bor på de olika adresserna. Människor som precis som han själv behöver hjälp. Sakta förändras Eds liv och till slut återstår bara en fråga … Vem är det som skickar spelkorten?
Markus Zusaks roman om antihjälten Ed är fylld av skratt, knytnävar och kärlek.
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15891-9
m a r k us jokern
Pernilla Glaser
zusak
Om Boktjuven var: Mogen författare skriver fantastisk bok, är Jokern: Begåvad slyngel skriver genial bok.
Av författaren till Boktjuven
jokern
m a r k us
zusak