kung Neibars stad. Där lovar drottningen att hjälpa dem att hitta Den Svarta Safiren. Men på ett villkor: de måste komma på svaret
Cecilie Eken
Aram och Sif kommer äntligen fram till
Cecilie Eken
på hennes gåta. De börjar genast leta efter svaret. Då försvinner Sif ... Sif och Aram har tagit sig över Döda bergen. Det har varit en svår vandring. Nu fortsätter den spännande berättelsen om Den Svarta Safiren. Drottningens gåta är femte delen av sex i serien om Den Svarta Safiren.
Drottningens gåta
Sif är skadad efter att en vildhund bet henne.
5 ISBN 978-91-87061-39-4
– en möjlighet för alla
www.nyponforlag.se
Drottningens gåta
Nypon förlag
Titel: Drottningens gåta Författare: © 2009 Cecilie Eken Illustratör: © 2009 Claus Rye Schierbeck Originalets titel: Den Sorte Safir – Dronningens gåde Utgiven av Forlaget Carlsen, ett förlag under Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, Köpenhamn – en del av Egmont. Översättning och bearbetning: Catharina Andersson Första upplagan 2012 Sidantal: 88 Lix: 16 Lättlästnivå: Från 10 år. Nypon förlag – en möjlighet för alla www.nyponforlag.se På vår hemsida finns gratis lektionsmaterial ISBN 978-91-87061-39-4
Författare: Cecilie Eken Den Svarta Safiren
Drottningens gåta Illustrationer: Claus Rye Schierbeck Översättning och bearbetning: Catharina Andersson
Nypon förlag AB
I den här boken finns bland annat: Aram (det är han som berättar) Sif (en ökenflicka) Drottningen (i Kungens stad) Prinsessorna Bala, Nera och Chala Gadji (drottningens rådgivare) Kanvar (drottningens skrivare och prinsessornas lärare)
Detta har hänt:
Sif stjäl en visdomsask av den hemske rövarkungen Mugul. Med hjälp av en stjärna i botten av asken kan man hitta en mycket värdefull ädelsten: Den Svarta Safiren. Safiren ligger gömd i en håla, och vaktas av en ond ande. I en gammal bok står exakt var anden har sin håla. Men Sif kan inte läsa, så hon ber Aram att hjälpa henne.
5
Sif tänder eld på boken. Sedan tar hon stjärnan och smiter ifrån Aram. Men Aram hittar henne. Tillsammans letar de nu efter Den Svarta Safiren. I förra boken tog de sig över Döda bergen. De gick i dagar och nätter och var hungriga och trötta. Till slut kom de fram till en bergsklyfta. På andra sidan ligger Kungens stad. Det är där Safiren ska finnas. Boken slutar med att Sif blir biten av en vildhund. Blodet forsar fram ur hennes ben ... Nu fortsätter den spännande jakten på Den Svarta Safiren.
6
1 De vilda hundarna
Kära läsare! Jag gillar inte att se blod. Och blodet rann på Sif. Hon hade blivit biten av en vildhund. Men det fanns inte tid att må illa eller att linda om Sifs sår. Jag hörde hundarna morra. Vi måste gå vidare. – Kom! Vi kan inte stanna här, sa jag. Jag hjälpte Sif upp. Hon lutade sig tungt mot mig. Bakom oss lät morret från hundarna allt högre. Och ljudet av klor mot sten följde efter oss. 7
Jag ökade farten. – Bara en liten bit till. Det klarar du, sa jag. Sif mumlade bara något. Till slut såg vi bron lite längre fram. Då stod plötsligt en hund framför oss. Den morrade och visade tänderna. Vi kunde inte komma förbi. Och jag hörde de andra hundarna närma sig bakom oss. Nu lyfte Sif på huvudet. Hon var helt grå i ansiktet. 8
9
– Aram, jag tror att du måste lämna mig här, viskade hon. Och hämta hjälp ... – Du är inte klok, sa jag. Vi ska över bron. Båda två. Jag hoppades att jag lät säkrare än jag kände mig. Den stora hunden stod beredd att anfalla oss. Vi backade. För en stund sedan hade Sif förvandlat sig till ett lejon och skrämt iväg hundarna. Tänk om hon kunde göra sig till lejon igen? Men jag visste att hon inte orkade. Jag tittade bakåt och fick se sex stora hundar. De kom närmare. Sif lutade sig mot mig. Det var bara jag som kunde rädda oss. Då kom jag att tänka på något jag hade läst på kartan: Den försiktiga har med sig kött. 10
Jag tog fram det sista köttet ur ryggsäcken och slängde till hundarna. Sedan kastade jag iväg ryggsäcken. Den stora hunden sprang efter den. Snabbt drog jag med mig Sif fram till bron. Det saknades plankor i början av bron. Någon hade tagit bort dem. Det var nog för att hundarna inte skulle kunna gå över bron. Vi måste balansera på de två uppspända repen och hålla oss i räcket. – Du går först, sa jag till Sif. Repen började genast gunga fram och tillbaka. – Det går bra, Sif. Det här klarar du, sa jag om och om igen. Efter en stund hade vi gått förbi hålet. Då kunde vi sätta fötterna på stadiga plankor. Hundarna hade stannat vid stupet. 11
När vi kommit över bron kunde Sif knappt stå. Hennes ena ben var alldeles blodigt. Vi gick på en stig som ledde upp till en kulle. Sista biten fick jag nästan bära henne. Uppe på kullen stannade jag. Framför oss låg en dal. Marken var grön och träden blommade. Det gick en flod genom dalen. Och långt borta låg en stad. Lite längre ner såg jag några män i gula och röda kläder.
12
Männen gick och rensade ogräs. När de fick se oss slutade de att arbeta. Jag vinkade till dem. – Hjälp! Snälla! ropade jag. Hon är skadad. Skynda er!
13
Sif såg upp på mig och log svagt. Sedan gled hon ur mitt grepp och föll till marken. Som tur var kom männen. De hjälpte oss ner till en källa med vatten. De gav oss bröd och vatten. En av männen tog hand om Sifs ben. Han gjorde rent såret och lindade om benet. – Var kommer ni ifrån? sa han. – Vi kommer från öster, sa jag. Vi söker efter Den tredje väktaren. Då hämtade de en åsna som drog en kärra. – Vi kör er ner till staden, sa de. Jag satte mig i kärran bredvid Sif. Hon hade redan somnat. Skramlet från kärran gjorde mig också sömnig. För första gången på länge var jag mätt och sov lugnt.
14