9789171085740

HUMLE Else-Marie K. Strese & Clas Tollin

det grรถna guldet

kapitel namn

1

…emedan af godt Malt och god humla hos oss kan en köstelig dryck Öl tilredas, hwilken måtteligen hos oss brukad, frögdar, wederqwecker och uppfriskar en bedröfwad Menniskas hjerta, lika som Win fördrifwer Melancholiska Tankar, styrker ens krafter, och gör enom lustig och gladlynt.

Olaus Bromelius, 1687

Sedan wi nu om malt, mältning och brygning handlat, wiljom wi jemwäl nu thet märkwardigaste anföra om Humle-gårdar och humla, hwilken för oss i thesse Nordligaste orter är så nödvändig och nyttig, som winrankor och thes drufwor i the Södra; ty hwad winet är för them, thet är ölet och swagdricka för oss, som utan thetta kraftiga balsam och dryckernas salt ej kan beredas, eller från förderfwelse befrias.

Reinerus Broocman, 1736

Af det redan anförda torde vara klart, att vi icke allenast kunna frambringa lika användbar humle här i Norden som i sydligare länder, utan att vi äfven därigenom kunna bereda oss den största möjliga inkomst, någon växt kan gifva.

Henrik Spaak, 1880

2

kapitel 1

innehåll Förord 8 1. Inledning 11 Människan och kulturväxterna 11 En tvärvetenskaplig bok 12

2. Lupulogia – läran om humle 17 Biologi 17 Ursprung och utbredning 24 Ölproduktionen ökar, humleodlingen avtar 27 Slutsatser 27

3. Växtens historia i Sverige 29 Humlen i vår forskning 29 Hur vild är svensk humle? 38 Vilken humle har odlats i Sverige? 49 Slutsatser 59

4. Humleodlingen i Sverige före 1620 65 Arkeologiska belägg 65 Skriftliga belägg 66 Humle och kyrkliga institutioner 67 Övriga humlegårdar 70 Handel och import 72 Pris och värdering 73 Gustav Vasa 75 Kronans jordeböcker och skatter 75 Sammanfattande diskussion 77

kapitel namn

5

5. Humle och humlegårdar 1620–1700 79 1600-talets storskaliga kartor 81 Kronans och städernas humleodlingar 84 Säteriernas humlegårdar 87 Regionala och kronologiska skillnader 89 Odlingens omfattning vid 1600-talets mitt 109 Sammanfattande diskussion 112

6. Odling av en säregen gröda 115 Kunskapsförmedling 118 Humlegårdens lokalisering 120 Humlegårdens ålder och storlek 123 Tre typer av humlegårdar 124 Humlegökar och rötter 130 Störar och vajerställningar 134 Växtnäring 138 Skötsel och sjukdomar 141 Skörd 146 Förpackning 152 Tankar kring framtida, småskalig, svensk humleodling 159

7. Avkastning och humlens värde 161 Skördeuppgifter för humle 161 Försäljning och pris på humle 171 Slutsatser 176

8. Öl – människans föda och uppehälle 179 Ölets ställning i Norden 181 Processen att brygga öl 186 Ölsorter i det oändliga 198 Öl från 1400 till 1800 199 Industrialismen 211 Hembryggt 214 Slutsatser 216

6

kapitel 1

9. Grut – före humlen 219 Växttillsatser i öl 219 För värdefullt för att inte kontrolleras 220 Pors – Nordens grut 222 Pors och humle 224 Porsens namn och botanik 228 Att rädda ett dåligt öl 229 Slutsatser 230

10. Humlekottens kemi 233 Historiska humlesorter och klassificering 233 Vad gör humlen i ölet? 237 Kemin i historisk svensk humle 251

11. Humle till annat än öl 255 Spånadsväxt 255 Läkemedelsväxt 259 Livsmedel och lagring 266 Substitut för annat 269 Balsamering och död 270 Prydnadsväxt 274 Slutsatser 274

12. Avslutning 277 Svensk historisk humle 277 Humleodlingen i äldre tid 278 Är svensk humle odlingsvärd? 278

Noter 280 Källor och litteratur 293 Bilder, illustrationer och tabeller 302

kapitel namn

7

10

Kapitel 1

kapitel 1

Inledning

Humlens historia är i dag nästan helt okänd, trots att den har odlats i över tusen år i Sverige och trots att odlingen har varit påbjuden i lag under drygt fyra sekler. Från att under 1600-, 1700- och 1800-talen ha varit en av de mest omskrivna grödorna har den under de senaste hundra åren knappt omnämnts som gröda alls. Någon samlad modern beskrivning av humlen som kulturväxt i Sverige finns inte och inte heller någon samlad historik. Den här boken är ett försök att råda bot på ett kunskapsunderskott genom att sammanföra information från äldre epoker med natur- och historievetenskapliga rön från vår egen samtid.

Humlen är en av våra snabbast växande arter. Man nästan ser hur den blir längre och längre, från timme till timme, och dess biomassaproduktion under sommaren är enorm. Detta är i sig anmärkningsvärt men det är ändå andra aspekter av humlen som tilldrar sig det största intresset i dag. Olika humleindivider är av olika kön, hanar och honor, av vilka honorna bildar limegröna kottar som innehåller en hel »kemisk fabrik«. Dessa kottar brukades förr som

konserveringsmedel men används numera främst för smaksättning i ölbryggningen. Närmare tusen potenta ämnen syntetiseras i kottens lupulinkörtlar.

Föga förvånande finns ett gryende intresse för att kunna odla svensk humle och brygga den till olika öler som därigenom erhåller unika och lokala smaker och aromer.

Människan och kulturväxterna Odling av grödor är förutsättningen för en mänsklig kultur och samhällsutveckling och utgör basen i vår livsmedelsförsörjning. Människan och nyttoväxterna har följts genom historien och vår utveckling är så tätt sammanflätad med våra odlade växter att man talar inte bara om samexistens utan också om sam­ evolution. I över 12 000 år har människorna medvetet förändrat de vilda arterna till att bli »vana vid huset« och odlat dem. På alla kontinenter har bönder arbetat med att ta fram kulturväxter utifrån lokala vilda arter. Senare har vi transporterat dem kors och tvärs över vår planet. Men inget är beständigt, varken vi

Humlen i Utnäs i Småland växer i dag på två ställen nära husen invid stenmurarna. Fyndplatserna ligger norr och söder om huvudbyggnaden, vilket motsvarar humlegårdens placering på kartan från 1637 (se sid. 15).

Bilden visar det södra fyndet invid gårdens »saltpeterhus«, där gödselmedlet saltpeter (kaliumnitrat) lagrades.

inledning

11

16

Kapitel 2

kapitel 2

Lupulogia – läran om humle

På 700-talet gjordes upptäckten att humlen var ett utmärkt konserveringsmedel i öl. Kunskapen om detta spred sig snabbt över Europa och senare även till andra världsdelar såsom en innovation i bryggkonsten. Humlen gav drycken en god smak samt arom och var inte giftig som flera tidigare använda växttillsatser i öl. I Europa har alltså humlen odlats i över tusen år och den är numera mycket viktig i många länder. I detta kapitel presenteras humlens biologi och odling såsom världsgröda.

Biologi Humle tillhör familjen Cannabaceae. Denna familj innehåller ett antal släkten varav två är mycket närbesläktade, Cannabis och Humulus, med kulturarterna Cannabis sativa (hampa) respektive Humulus lupulus (humle). I släktet Humulus finner man tre arter, H. lupulus, H. japonicus och H. yunnanen, som alla förekommer vilt i Kina och Japan men inte någon annanstans. Ytterligare en art omnämns, H. scandens, men det är inte helt klarlagt om det är samma art som H. japonicus.1 Närbesläktade arter bär likartade gener och överensstämmer i flera egen-

skaper. Alla arter inom familjen Cannabaceae har kraftfulla ämnen som vi människor har användning för. Dessutom innehåller stängeln hos både humle och hampa långa fibrer, som kan nyttjas till textilier och rep. Men även andra närbesläktade växter innehåller utmärkta fibrer, exempelvis brännässlan, Urtica dioica, från vilken nätteltyg framställs.

Humulus lupulus är en flerårig medsols slingrande växt. Om den har något stöd att växa på kan den bli upp till nio meter hög. Växten vissnar ner helt varje höst och övervintrar med stärkelserika rotstockar. Från rotstockens övre del, som egentligen är en del av stammen, utvecklas ett antal skott på våren som snabbt växer till långa rankor. Längdtillväxten hos humle är en av de snabbaste som vi känner till i vårt klimat. Under den kraftigaste tillväxtperioden under försommaren kan den växa upp till 30 centimeter per dygn, vilket per planta motsvarar över ett kilo torrsubstans.2 Under en vegetationssäsong kan växten bilda 20 kvadratmeter bladyta och 100 meter långa rötter. På stjälken sitter klätterhår med hullingar som hjälper växten att hålla sig fast. Hullingarna sitter även på bladens nerver och när man hanterar växten blir man ofta illa riven. Bladen har upp

Honblommor som sedan bildar kottar.

Lupulogia – Läran om humle

17

28

Kapitel 3

kapitel 3

Växtens historia i Sverige

I detta kapitel ställer vi oss frågan om vilken humle som en gång har funnits och vilka rester av äldre humle som fortfarande växer i landet. Vi har i historiska källor och äldre litteratur studerat hur den odlade humlen har beskrivits och varifrån man har tagit växtmaterial. I kombination med våra biologiska undersökningar har vi sökt svar på följande: Fanns det inhemsk vild humle att tillgå när man började odla eller är all svensk humle införd av människan?

Vilken typ av humle har funnits vid olika tider?

En typ betyder här en humleklon med särskiljande egenskaper eller speciella genetiska fingeravtryck, alternativt ifall den kan härledas till en speciell region eller plats utanför landet. Vårt resonemang baseras till stor del på resultaten av vår egen forskning och på insamlat växtmaterial.

Humlen i vår forskning I ett flerårigt forskningsprojekt har vi letat efter humle i hela landet och samlat in intressanta kloner till mångårig provodling på Julita gård i Sörmland, som är en avdelning under Nordiska museet. Där

har växterna bedömts morfologiskt och det kemiska innehållet i kotten analyserats. Även genetiska DNA-undersökningar har genomförts, både på växter i provodlingen och på ursprunglig fyndplats.

Flera av klonerna finns i dag bevarade i den nationella genbanken i Alnarp. Syftet med den är att långsiktigt säkra intressanta genotyper från olika kulturväxter och göra dem tillgängliga för kommande behov inom odling och förädling. Vi kommer därför också föra ett resonemang kring humlematerialet för eventuell framtida svensk odling. Det svenska genbanksmaterialet av humle är inte bara en växtgenetisk resurs utan även en form av kulturarv, då arten som nyttoväxt vittnar om en viktig del i svensk historia och varje klon bär på sin egen berättelse.

Inventering När vi samlade in humle ställde vi upp en rad kriterier som skulle styrka att de humlekloner som vi valde ut till genbanken också var rester av gammal brukshumle. Vår definition av brukshumle var dels att växten skulle vara en honklon, dels att det skul-

Humleskörd i Näsum 1973 av klonen som senare lanserades under namnet ’Mauritz 85’. Denna hade mer lättplockade kottar än ’Saaz’, vilket ledde till en lägre ackordsbetalning per kilo humle.

växtens historia i sverige

29

Föreningen Humlebygget odlar än i dag ’Mauritz 85’ kring humletorkan i Näsum. En gång om året arrangeras Humlets dag, då humlen skördas. Här tömmer Kjell Paulin, son till Näsums tidigare humlegårdsmästare Mauritz Paulin, kottar som har torkats i den vedeldade torkan.

Av Näsumhumlen bryggs också öl. Årligen säljs mellan 20 och 30 kilo till bryggning.

re än moderplantan. Fördelaktiga egenskaper som värderades högt var även att plantorna var mindre bladrika och mindre känsliga för vindskador samt gav rikare avkastning och högre halter av bitterämnen. På den tiden skedde all skörd för hand, och på grund av arbetsintensiteten och torkans begränsning kom man till slutsatsen att det skulle vara fördelaktigt att sprida ut arbetet en längre tid. Detta skulle ske genom att man tog fram minst fyra klasser: tidiga, medeltidiga, medelsena och sena. ’Mauritz 85’ representerar de medeltidiga sorterna och ’Saaz’ de sena.

Men under förädlingsarbetets gång hade tiderna förändrats. Bryggerierna fick återigen tillgång till växtens historia i sverige

humle från utlandet med kontinuerlig bra kvalitet och 1959 lades förädlingen ner. Ett antal av klonerna i förädlingsprogrammet har vi återfunnit i vår inventering och de finns nu bevarade i den nationella genbanken. Men endast för ’Mauritz 85’ är förädlingsnumret känt.

Av de dokumenterade förädlingsresultaten och vår evaluering av Svalöfmaterialet att döma gav kom­binationsförädlingen inte den extrema tidighet i avkommorna som man hade hoppats på. Att hanplantan växte så extremt nordligt var ingen garant för att hanplantan var exceptionellt tidig. Det faktum att hanplantan blommade samtidigt med modersplantan ’Saaz’ tyder snarare på en sen klon.

57

Finns svenska humlesorter?

Innan den professionella växtförädlingen tog fart betecknades humlesorterna efter enkla urskiljningsbara egenskaper eller efter sitt ursprung ofta i kombination med ett adjektiv som beskrev någon särskiljande karaktär. I texter från 1600- och 1700-talen omtalas den fina humlen från Braunschweig. Linné beskriver grön och gul humle. Författaren till boken Der Hopfenbau, Franz Hofmann från Friedland i Böhmen, omtalar följande former: ädel, röd, kärnlös humle, grön humle med kärnor, vild humle med kärnor och »Mutterhaüpel« (kotte med blad) från ädel, kärnlös sort. Kärnor betyder frö. Hans bok från 1843 användes flitigt i Sverige. Under humle från Auscher beskrivs röda och gröna sorter.78 I fältförsök i Älvsborg odlade Wilhelm Jonsson sorterna ’Röd Till vänster: »Mutterhaüpel« betyder en kotte som har utvecklat vanliga blad. För mycket och för sen kvävegödsel kan vara orsaken till bladbildningen. En sådan kotte syns tydligt i nedre vänstra hörnet.

Nedan: Det röda färgämnet anthocyan gör att stänglarna är röda på humle. Det finns former som inte innehåller så mycket av detta färgämne och stänglarna är då helt gröna till vänster.

58

Kapitel 3

78

Kapitel 5

kapitel 5

Humle och humlegårdar 1620–1700

De olika kamerala källorna och andra uppgifter från perioden före 1630-talet säger inte mycket om humleodlingens faktiska utbredning och nästan ingenting om humlegårdarnas storlekar och lägen.1 Bara i enstaka fall, i medeltida brev, finns uppgifter om storlek räknat i antalet stänger eller yta (se föregående kapitel).

Först genom de geometriska (storskaliga) kartorna från 1630-talet och framåt finns ett rikhaltigt källmaterial som åtminstone delvis redovisar humleodlingen rent fysiskt. De flesta sådana kartor upprättades av kronans lantmätare, som ansvarade för sitt arbete inför Kammarkollegiet. Skalan är 1:5 000, vilket tillåter hög detaljnivå för redovisning av markanvändningen i form av åker, äng och utmark. Därutöver redovisas hägnader och en del specialgrödor liksom fisken, kvarnar med mera. Vid sidan om kronans sjuttio geometriska jordeböcker finns ett drygt trettiotal enskilda kartsamlingar över grev- och friherreskap samt några frälsegods.* I dessa förekommer ibland humlegårdar men redovisningen varierar. Genom att jämföra hur humlegårdar har registrerats, antingen på kartorna eller i den

tillhörande textbeskrivningen Notarum explicatio, med instruktionerna från Kammarkollegiet – vanligen kallat kammaren – går det också att belysa hur lagens bestämmelser efterlevdes och de centrala beslutens genomslag.

En närmare granskning visar att det fanns fyra typer av humleodlingar under 1500- och 1600-talen: 1. De självägande böndernas, prästernas samt adelns och andra jordägares landbors humlegårdar, som ingick i de agrara nyttigheterna och som var obligatoriska enligt olika 1400-talsstadgor.

2. Städernas, dvs. borgarnas, humlegårdar, som hade funnits parallellt med landsbygdsodlingarna åt* Projektet »Nationalutgåva av äldre geometriska kartor« pågick 2001–2010 på Riksarkivet. Finansiärer var Kungl.

Vitterhetsakademien och Riksbankens Jubileumsfond, med stöd av Vetenskapsrådet. Kartorna skannades till högupplösta bildfiler och all text på kartorna och i Notarum explicatio transkriberades. All information, liksom kvantitativa och kvalitativa data, är fritt tillgängliga via databasen GEORG som nås via Riksarkivets hemsida.

Gården Öster-Malma i Ludgo socken såsom den återges i Suecia antiqua et hodierna. Till vänster syns ett upplag av störar som väntar på att sättas upp i humlegårdens kupor. Detta är sannolikt den tidigaste avbildningen av en svensk humlegård.

Humle och humlegårdar 1620–1700

79

Eskilstuna slott [2] med humlegård [4], 200 × 150 alnar stor, och trädgård [3].

ket gör en yta om ca 1 hektar. Av Notarum explicatio framgår att den hade 2 600 stänger, vilket innebär 3,7 kvadratmeter per stång – eller att störarna hade ett inbördes avstånd på 1,9 meter, dvs. drygt tre alnar. Av denna beräkning framgår att en humlegård på 1 000 stänger kräver en yta av 3 700 kvadratmeter.23 Även kommunala och statliga institutioner kunde ha egna humleodlingar. Göteborgs hospital hade till exempel en egen produktion av humle under 1600och 1700-talen (se kap. 7).

Humle och humlegårdar 1620–1700

Säteriernas humlegårdar Öster-Malma i Ludgo socken i Södermanland var i början av 1600-talet en liten by som bestod av två skattehemman. På den geometriska kartan från 1638 redovisas ingen humlegård.24 Några år senare upprättade Johan Silfverhielm ett säteri på egendomen, som övertogs av dottern Anna Maria Silfverhielm. Ännu 1668 verkar gårdens humlebehov ha täckts genom släktens andra säteri, Stjärnholm, söder om Nyköping. Denna humle bedömdes emellertid ’vara gammal och av ringa godhet’, vilket troligen

87

Socken

År

Antal renovationer

Antal humlegårdar enligt renovationerna

Danmark

1640

25

0

G:a Uppsala

1640

25

Funbo

1641

Rasbo

1641

Antal stänger enligt renovationerna

Antal koncept

Antal humlegårdar enligt koncept plus renovationer

Antal stänger enligt koncept plus renovationer

Tillskott humlegårdar

Tillskott stänger

0

11

8

1 800

8

1 800

0

0

9

3

800

3

800

22

18

2 910

18

25

4 610

7

1 700

30

15

2 450

24

16

2 850

1

400

Alunda

1642

51

86

11 335

9

92

11 925

6

590

Stavby

1642

12

0

0

8

3

600

3

600

165

119

16 695

79

147

22 585

28

5 890

Summa

Redovisning av antal humlegårdar och stänger på koncept respektive renovationer runt Uppsala 1640–1642.

Humlegårdar i Stockholms och Uppsala län enligt geometriska kartor från 1680–1700. Humleodlingarna var flest i häraderna väster om Uppsala. Varje ring representerar en karterad bebyggelse. Röda prickar innebär att humlegårdar är utritade på kartan. Gröna prickar visar humlegårdar som är omtalade i Notarum explicatio.

Humle och humlegårdar 1620–1700

er och i Broby en på 200 stänger. För Åby redovisas dels en humlegård på 100 stänger, dels en på 80 kupor, dvs. ca 300 stänger. Krisslinge hade en humlegård med 100 stänger.52 Sammantaget saknas minst sju humlegårdar om tillsammans 1 700 stänger på Funbo sockens renovationer. Den verkliga humleodlingen i socknen bestod således av minst 25 humlegårdar med 4 800 stänger. Den genomsnittsliga storleken blir då 190 stänger.

Rasbo socken karterades, av ett par noteringar att döma, under 1641. Sammanlagt avmättes 30 bebyggelser. De flesta tillhörande konceptkartor har bevarats. Dessutom finns ett koncept över Visteby som inte har renoverats.53 I Rasbo socken överensstämmer koncepten bättre med renovationerna. Förutom en humlegård på 400 stänger i Rasbo Prästgård redovisas samma humlegårdar som på renovationerna.

Mårten Christiernsson fortsatte karteringen 1642 i Alunda och Stavby socknar i Olands härad, som ligger 30 till 40 kilometer nordost om Uppsala. Renovationerna är samlade i den geometriska jordeboken A2.54 Humlegårdarna redovisas för det mesta både på koncepten och på renovationerna men det finns undantag. För Spånga by anges tre humlegårdar om tillsammans 340 stänger på konceptet men inga på renovationen. För Foghammars by redovi-

95

114

Kapitel 6

kapitel 6

Odling av en säregen gröda

För humlens del finns två olika grupper av »centraldirigerande« material: lagtexter och upplysningsskrifter.1 Lagarna talade om att odling måste ske medan litteraturen beskrev hur detta skulle gå till i praktiken. Det finns emellertid ett nära samband mellan lagar och handböcker. Historikern Pär Hallinder nämner detta i sin uppsats »Humle, ölets krydda« från 1968 och tar som exempel upp informationsskriften Lupulogia av Olaus Bromelius från 1687. Den sammanföll i tid med ett statligt påbud som också citerades i början av boken.2 Förutom att informera om de statliga påbuden hade upplysningsskrifterna en praktisk inriktning. Man lärde ut hur humlegården skulle anläggas, hur växten bäst odlades, skördades och lagrades, men också varifrån man skaffade sig »goda humlerötter«. Humlen liknade ingen annan av åkerns, kålgårdens eller fruktträdgårdens växter utan hade andra och speciella krav.

Humlelitteraturen skrevs av akademiker och gav råd i hur man bäst odlade växten under omständigheter med väl tilltagna resurser. Huruvida bönderna följde råden är svårt att säga eftersom det knappt finns någon litteratur om hur bönderna odlade i äld-

re tid. En källa som beskriver hur allmogen skötte sin humle när gårdsodlingen höll på att avvecklas finns emellertid i Nordiska museets specialfrågelista »Pors och humle för brygd« (SP 98) samt frågelistan över »Mältning och brygd« (NM 58).* Detta material är unikt i det att människor på landsbygden har fått berätta om olika vardagsgöromål, något som saknar motsvarighet i andra typer av källmaterial.3 De två frågelistorna som rör humle sändes ut under 1930- och 1940-talen. Sagesmännen var mestadels födda vid 1800-talets mitt och de uppmanades att berätta om hur humle odlades och öl bryggdes. Till flera svar har bifogats illustrationer, till några även fotografier.

Frågelistorna har förvisso svagheter och informationsvärdet varierar från svar till svar. De som * Verksamheten startade av Folklivsarkivet i Uppsala och

Lund. Även Nordiska museet började tidigt och skickar än i dag ut frågelistor till allmänheten. I de tidiga frågelistorna redovisas svaren på frågor ställda till personer (sagesmän) från nästan hela landet, fast vissa områden är bättre representerade än andra. Nordiska museet hade länge så kallade meddelare som ställde olika frågor till sagesmännen i trakten och sammanställde deras svar.

Humleskörd i Halland. Mestadels var det männen som tog ner störarna och kvinnor och barn som plockade av kottarna.

odling av en säregen gröda

115

Plantering av humlesticklingar samt plantans utveckling under första året och den årliga uppbindningen av rankorna vid stödet.

uppåt tillsammans, och var noga med att grodd­ ögonen skulle vara riktade uppåt. Odlingsbäddarna skulle utformas som upphöjda långa sängar. Sängen skulle vara hela två fot hög (60 cm).

Första året samodlades humlen med andra växter och man kunde med fördel sätta två vitkålsplantor eller tre till fyra vitbetor, bönor, kålrötter eller potatis mellan varje humlestånd – ett råd som vi finner redan i Johannes Colerus bok från 1599. Senast i augusti skulle även kupningen kring humleplantorna ske. I oktober, efter skörden av grönsaker, gödslades humlen ytterligare, nu med en stor grep halvbrunnen gödsel över varje humlestånd. Arrhenius ansåg att ett tunnland humleodling i detta skede behöver odling av en säregen gröda

åtta parlass gödsel.50 Vilket betyder upp till 8 800 kilo, då ett parlass motsvarar 800–1 100 kilo.51 Även Mauritz Paulin anvisade för den tiden höga halter gödsel i sin betydligt modernare humlegård från 1930-talet, som närmast kan liknas vid en sänghumlegård. För 1 000 plantor: »På senhösten före planteringen skulle 3 000–5 000 kilo stallgödsel plöjas ner och då humlen är kalkälskande var det gynnsamt att under vintern och våren tillföra kalk efter behov. Följande vår skulle ytterligare 100 kilo superfosfat, 50 kilo kali och 100 kilo svavelsyrad ammoniak spridas.« Med tanke på planteringsavståndet upptar 1 000 plantor cirka en fjärdedels hektar. Paulin förespråkade ett rutsystem där avståndet mel-

127

Nyanlagd kuphumlegård i Carl von Linnés Råshult i Småland, planterad med kloner insamlade i närheten med hjälp av Carl Carlsson Gyllenhielms jordebok.

Till vänster: Redskap som används i humlegården.

sökas. På de avtäckta rötterna avlägsnades fjolårets döda rankor och humlestockarna beskars och putsades så att alla smårötter och stjälkskott från förra året reducerades till två eller tre ögon. Rötterna fick inte ligga fria mer än en dag innan man fyllde på med jord. lan raderna och plantorna uppgår till minst 150 centimeter. Under maj månad skulle planteringen ske med humlesticklingar. Dessa fick aldrig torka ut under etableringen. Visade det sig sedan ändå att någon planta var svag skulle ännu mer salpeter tillföras under sommaren. År två skulle ännu större mängd konstgödsel spridas i humlegården och de kortare stödpinnarna ersättas med långa störar.52 Mauritz Paulin, men även många före honom, be­tonade att förutom att rensas på ogräs så skulle även varje humlestånd skötas. I april tog man bort jorden från humlestånden så att de kunde under-

128

Kuphumlegården Denna typ var fram till efter andra världskriget den mest förekommande odlingsformen i länder med en omfattande humleodling: Tyskland, Tjeckien och England. Men även i Sverige var de bättre humlegårdarna av denna typ och den omnämns också i räkenskaperna från kungsgårdar som Julita gård från början av 1600-talet.53 Precis som namnet säger odlade man humlen i kupor eller kulor, dvs. upphöjda kullar av näringsrik jord. Avståndet som angavs mellan kuporna var Kapitel 6

160

Kapitel 7

kapitel 7

Avkastning och humlens värde

Målsättningen med att humleodlingen lagstadgades i Sverige var att all humle som behövdes också skulle produceras inom landet. Man ville undvika att bli beroende av en import som kunde utnyttjas politiskt och riskerade att kosta landet mycket pengar. Hur uppnåddes detta mål? Landets humleproduktion var avhängig antalet humlegårdar och hur stora dessa var, men också avkastningen och huruvida skördarna år från år var någorlunda konstanta. Hur bra humlen avkastade hänger ihop med växtmaterialets lämplighet för odling i landet.

Skördeuppgifter för humle Den enskilt största svårigheten med att uttala sig om humleavkastningen i Sverige genom tiderna är bristen på skördeuppgifter. Nedan för vi ett resonemang kring olika källor och egna försök för att skapa en uppfattning om avkastningens storlek.

Starka års- och lokalvariationer har påverkat skördevikterna och därtill har också kottarna hanterats olika. En torr kotte väger omkring en fjärdedel av den nyss plockade färska kotten, vilket bety-

der att den kvarvarande vattenmängden är en viktig faktor. En grön färsk kotte må vara attraktivare i någon mening men viktförlusten blir också större när den används. Att man har försökt manipulera vikten kan vi läsa om hos Reinerus Broocman, som 1736 rekommenderade att hellre låta kotten bli brun än att skörda den ljusgrön eftersom vinsten då blev större.

Fyra pund färska kottar som var genommogna men bruna gav ett pund torra kottar medan relationen hos mindre mogen grön humla fem mot ett.1 Det förekom även att man rekommenderade att inte torka kottarna för mycket.2 Att inte fullt torr humle såldes gör också att angivelserna inte alltid är fullt jämförbara.

Avkastning under äldre tid Humleskördens storlek under äldre tid är på grund av källäget svår att uppskatta. På 1300-talet erhöll ärkebiskoparna och domkyrkan i Uppsala årligen två skeppund humle från Alunda socken och två skeppund (sammanlagt 544 kilo) från Tierps socken (se kap. 4). Det framgår dock inte hur stor

»Humleskörd i Österåker«. Oljemålning av Joseph Wilhelm Wallander (1821–1888), första versionen från 1856.

Mannen i tavlans mitt är ägaren till Askarboda, bonden Per Persson, hos vilken konstnären bodde en tid för att göra skisser.

Avkastning och humlens värde

161

178

Kapitel 8

kapitel 8

Öl – människornas föda och uppehälle

’Öl är given av Gud till människornas föda och uppehälle.’ Så skrev den tyske prästen Johannes Colerus 1597 i första delen av Oeconomia, en bok som senare översattes till svenska av slottsfogden i Uppsala, Samuel Steen.1 Orden belyser tydligt varför öl var så viktigt: det var både mat och dryck. Genom humlets konserverande verkan kunde ölet lagras en längre tid, vilket var en nödvändighet i äldre tiders hushåll. Ölets allra äldsta historia är emellertid okänd.

Det rör sig om en jäst dryck, vars tillverkning i stort sett sker spontant, och det är därför omöjligt att säga när och var man bryggde öl första gången. Forskare har kunnat visa att jästa drycker – eller snarare maträtter – troligtvis förekom redan innan människan blev bofast och brukade jorden.2 För 30 000 år sedan jäste jägare och samlare frö och fruktblandningar.3 Pressade frukter eller blötlagda frökärnor börjar jäsa inom ett dygn – jästsvampar finns i stort sett överallt – så troligtvis uppstod på detta vis en

vällingliknande och jäst dryck av en slump när de hårda frökärnorna lades i vatten.* Spannmålskärnor och andra fröer blötlades säkerligen för att bli mer lättsmälta och mjukare, men följden blev också att de grodde och jäste spontant.4 Omvandlingen från stärkelse till socker är de två inledande stegen i mältningen – ett socker som genom jäsning omvandlas till alkohol. I Norden lär detta bruk ha uppkommit under yngre stenåldern.5 Det är inte känt när övergången från en mer spontan och slumpmässig jäsning av en gröt till ett mer medvetet bryggande av en dryck ägde rum, men troligtvis skedde detta inte plötsligt utan successivt. Det finns uppgifter om fermenterad dryck från nuvarande Kina från 7 000 år före vår tideräkning * De forntida sumererna under urukperioden (5200–4000 f. Kr.) drack en dryck som var tillverkad av mältat korn och dadlar. Den var trögflytande och mer lik en gröt och därför sög man upp vätskan i kärlets botten med ihåliga grässtrån.

Detalj av kalkmålning i Härnevi kyrka som visar två bedjande män, den ena andlig och den andra värdslig. Det går linjer från munnarna till Jesus sår vid korsfästelsen men även till olika föremål. Konstnären Albertus Pictor (1445–1509) förefaller vilja visa vad de två männen ber för och därmed vad som var viktigt i deras liv. Den värdsliga mannen ber för sina ägodelar såsom hus, pengar, kläder och mat. Stor plats i bönen och även i bilden upptar ölfaten i källaren. Härnevi kyrka ligger cirka en mil norr om Enköping och byggdes på 1400-talet. Målningen har aldrig varit överkalkad och målades alltså i samband med kyrkorummets uppförande.

Öl – människornas föda och uppehälle

179

I vissa byar fanns speciella hus för att torka de grodda spannmålskärnorna. Kölnan i Gårdlösa i Skåne ägdes av tre åboar.

Centraleuropa och som kallas dekoktionsmäskning.

En del av mäsken kokas tillsammans med vattnet och hälls tillbaka till modersmäsken. Detta upprepas upp till tre gånger. En annan metod är stegmäskning, vilket innebär att hela mäsken värms upp stegvis i samma kärl.37 Proportionerna mellan vatten och malt är avgörande för alkoholhalten i det färdiga ölet. Ju mindre vatten, desto högre alkoholhalt eftersom det finns mer socker per volym att omvandla. Ska ölet bli extra starkt används endast den först avsilade starkeller sötvört som går vidare och humlas. Vid något

190

tunnare öl följer en form av sköljning som kallas lakning. Då sköljs malten med ytterligare hett vatten en till flera gånger så att eventuella rester av sockret sköljs ut. Denna vätska kan blandas med den första vörten som därmed inte blir fullt så koncentrerad på socker. Förr användes detta sista och mycket blaskiga »sköljvatten« separat för att framställa så kal�lat laköl.

När starkvörten silas av fastnar de krossade kärnorna i sållet och de kallas draven. Den består av malten där det mesta av maltsötman är urlakad men där proteinerna finns kvar. Draven är väldigt näKapitel 8

»Krossningen gick till så att maltet togs med handen eller med en mindre träskoffa och släpptes ned i hålet i löparstenen, varefter man grep tag i den å teckningen synliga stången … och drog runt … tills allt maltet var förmalt, sedan togs luckan som syns å bild upp och

ringsrik och utfodrades förr ofta till djuren – korna lär ha mjölkat bättre då – om den inte utnyttjades i hushållet, exempelvis i brödbaket.38

Vörtkokning Efter mäskningen följer vörtkokningen när sötvörten humlas. Humlens bitterämnen är konserverande och ger en besk smak som balanserar den söta drycken. Humlen bidrar också till att ölet blir klaÖl – människornas föda och uppehälle

maltet fördes ner i en påse med en fjädervingje [gåsvinge] gjordes rent så att allt malet kom med.« Så berättade och illustrerade meddelaren och målaren Frans Lindberg från Smetorps socken i Ingelstads härad.

rare och får ett fint skum. Mängden humle (humlegivan) som blandas med sötvörten har varierat i tid och rum dels beroende på hur beskt man har velat göra ölet, dels (och främst) utifrån önskad lagringstålighet. Fram till bryggerinäringens industrialisering på 1800-talet var bryggarna tvungna att redogöra för hur mycket humle som hade tillsatts och mestadels var det omkring ett kilo på en tunna malt som sedan späddes till önskad ölklass (se sid. 208).

På gårdarna var mängden humle högst varierande.

191

Sammantaget ser man att dagens ölkonsumenter önskar ett betydligt mindre bittert öl än tidigare. I dag är Kina världens största ölproducent och ölproduktionen i världen har därigenom ökat kraftigt. År 1913 låg världsproduktionen av öl på 273 miljoner hektoliter och 2011 var motsvarande siffra 1 960.

För humle var motsvarande siffror 67 400 ton respektive 81 300 ton. Det betyder att om ölproduktionen ökade med 7,2 gånger under hundra år så ökade humleproduktionen endast 1,2 gånger.104 Men möjligen finns också en motrörelse som utgår ifrån att en undre gräns för beskan är nådd. Här finns grogrunden till att det inte bara i Sverige utan även i USA, Tyskland och flera andra länder växer fram en hemoch mikrobryggerikultur. I dag tycks humlens historia rent av upprepa sig på så sätt att många mikrobryggerier under 2014 inte kunde få tag i tillräckliga mängder humle. Hela den amerikanska humleskörden för 2015 var uppbokad ett år i förväg eftersom alla vill brygga med den amerikanska flavour-humlen. Precis som tidigare i historien varierar humletillgången så kraftigt att produktionen inte alltid täcker efterfrågan.

Hembryggt Ölklasserna i yrkesbryggningen var sedan 1500-talet reglerade och kontrollerade till skillnad från hos hembryggarna. Men naturligtvis skilde man mellan olika öler även ute på gårdarna. I västra Bjäred i Skåne omnämns av folkskoleläraren Emil Söderman tre huvudtyper efter avtagande styrkegrad: starkepassen, millermassen och eftervassen. Liknande indelning berättades det om från Gothems socken på Gotland. Det bästa drickat kallades förstrinnar, det lite sämre absendricke eller etterrinnar.105 Att botanisera bland olika lokala namn, som dessa, är underhållande och ger oftast också information om styrkan eller bryggningsprocessen. De flesta kallade öl dricka – eller som man sade i Närke: »Det som bryggdes var drecka, en sorts bättre och en sämre. Den bättre sorten var ganska stark.« I svaret från Viktor Johansson

214

från Östbo härad i Småland får man utförligare information. Till högtider tog man det korta drickat, dvs. övergjutning av samma vört två till fyra gånger.

När detta första eller det korta drickat användes på matbordet och serverades till bröd kallades det kalldusch medan vardagsdricka (vardags sockerdricka, långdricka) var det långa, dvs. svagare, drickat som erhölls genom att nytt kokande vatten övergjöts efter att det korta drickat hade tappats. Om mäsken sköljdes ut ännu än gång och upprepade övergjutningar skedde blev resultatet en dryck till tjänstefolket som även kallades ättelock. Som förklaring till ordet anges att det rann genom maltrosten allra sist.

I Jämtland kallades lakölet istället finkeljock medan själva ölet hette dricka och i Småland bir eller efterläck. I Värmland fanns följande indelning: maltdrecke, spyssel (förmodligen spisöl) och lank-pesslank (svagdricka). Man skiljde även mellan jäst och ojäst dryck. Det ojästa drickat kallades färskedrekke och det jästa esendrekka. Koncentrerades ojäst dricka genom nedkokning kallades det votter. Den sista urlakningen av mäskmassan kallades spisöl.106 Att man sa »dricka« istället för »öl« får oss att associera felaktigt till en alkoholsvag dryck. Men att substantivet dricka var det övergripande ordet för dryck finns belagt sedan 1500-talet och säger inget om dryckens styrka. På färre platser benämnde man sin jästa dryck som öl. I östra Skåne kallades det starka ölet till Höstagillet för Tors månadsöl. Sagesmannen Isak Jansson, född 1822 i Småland, redogjorde för följande indelning: starköl (julöl, midsommaröl, joraöl, skördeöl), honungsöl, porsöl, svagdricka och bir (efterläck). Den siste bonden som bryggde starköl till jul (julöl) i byn Kråksmåla var Johan Jansson och det var så starkt att en kanna eller stånka var som att dricka en halv liter brännvin. I Västmanland kallades ölet precis som hos yrkesbryggarna svensköl. Det tillverkades av tre fjärdedelar malt och råg, tre kittlar vatten och två händer humle.107 Traditionen att namnge ölet med fantasifulla namn lever kvar än i dag. Att botanisera bland alla mikrobryggeriers och hembryggares ölnamn påvisar Kapitel 8

Personalen vid Nürnbergs bryggeri på Södermalm i Stockholm.

Öl – människornas föda och uppehälle

215

Humleteckning av Albin Zernander från Ulvsby i Väse härad i Värmland.

kan vara från Sessmans öler.29 Från Frillesås i Halland noterar Anders Tidström 1756 vidare att »i stället för pors, som till denna tid varit deras enda humle, är ändteligen nu den rätta kommen i bruk«.30 I svaren på Nordiska museets frågelista »Pors och humle för brygd« kan man från flera platser i Sverige läsa om att detta bruk fanns kvar samtidigt med humle ända in på 1900-talets början.31 Museets meddelare Carl Wiking från Kråksmåla socken i Småland har nedtecknat följande uppgift över porsgivan till öl: »Porsöl lika som till starköl men med en tredjedel mindre humle. Så lades löv av pors till mäsken samtidigt med humlen.«32 grut – före humlen

Värderades porsen lika högt som humlen eller var porsen bara en nödlösning under brist? Likheten med humlen är att den anses vara god och också konserverande, men den tillskrivs också mindre bra egenskaper. Att porsen skulle ge ett alldeles speciellt rus och bakrus har flera författare vittnat om. Flamländaren och botanikern Matthias Lobelius, som levde på 1500-talet, menar att det gav ett glatt rus.

Den samtida botanikern, läkaren och apotekaren Valerius Cordus från Erfurt skriver att öl med pors är sömngivande och berusar snabbt. Linné skriver 1749: »Fordom brukades han på dricka i stället för humla; men nu mera är han afskedad, som han

225

Pors med hon- respektive hanblommor.

förorsakar hufvudvärk«.33 Ett exempel på att porsen hade ett egenvärde och inte endast var ett humlesurrogat visar en lång tradition av pors i brygden från den estniska ön Ösel. Där drack man fram till 1800-talets början främst porsöl och menade att det berusade men tyvärr också gav huvudvärk. I en källa från 1900-talets början från Kumlatrakten, där porsöl hette »drettja«, framgår att pors ansågs vara sämre och hade oönskade bieffekter såsom huvudvärk: »Porsöl som endel kalla det, var nog starrt så det rusa, men man vart toku i huvu av det, sade de gamesta, å så fick man ont i magen, diarre.«34 Därtill skulle inte havande kvinnor dricka porsöl, då detta kunde leda till missfall. Pors ansågs med andra ord

226

vara ett abortivum.35 Förvånande var att porsöl inte gav någon riktig beska, vilket bryggaren Evald Sandgren vid AB Stockholms bryggerier kunde konstatera i ett försök där porsblad och blommor samt porskvistar hade tillsatts till vörten.36 Någon nyare forskning som kan bekräfta ovan nämnda effekter på människan Illustrationen av pors ur Bilder ur Nordens flora av Carl Lindman.

Verket består av tre band med beskrivningar och planscher av drygt 650 växter. Verket utgavs första gången 1901–1905. Fig. 1: gren med unga blad och vissnande hanax. Fig. 2: blommande hanax. Fig. 3: honax. Fig. 4: hanblomma med skärmblad (5/1). Fig. 5: honblomma med d:o (10/1).

Fig. 6: frukt jämte de två därmed sammanvuxna köttiga kalkbladen (10/1).

Kapitel 9

232

Kapitel 10

kapitel 10

Humlekottens kemi

De senaste årtiondena har tekniken inom analytisk kemi utvecklats kraftigt och lett till upptäckten av över tusen olika kemiska komponenter i humlekotten. Förståelsen av hur vissa ämnen påverkar ölet har också ökat. Samtidigt har kunskaperna inom genetik och molekylära processer gjort det möjligt att utifrån de nyidentifierade ämnena mer precist förädla grödan eller kemiskt designa öl. Trots all denna nya kunskap är mycket kring humlens kemi fortfarande okänt.

De verksamma ämnena i humlekotten tillhör en grupp som kallas sekundära metaboliter och det är ämnen som växten primärt inte behöver för att leva och föröka sig. De kan ha en avskräckande verkan och medföra att växten inte äts upp av betande djur, ogärna angrips av insekter eller infekteras av svampar – eller, som blomdofter, tvärtom locka till sig insekter för att exempelvis gynna pollinering. För det mesta vet vi inte varför växten producerar dessa ofta komplexa ämnen. Men ett är klart: att vi människor har enormt stor nytta av dem. De ger våra kryddväxter smak och ett stort antal påverkar vår metabolism. I växtbaserade läkemedel anses de sekundä-

ra metaboliterna vara de verksamma substanserna.

I detta kapitel presenteras humlens sekundära metaboliter i kotten och dess inverkan på ölet. Ett urval av våra analyser av det historiska materialet visas i tabellform i slutet av kapitlet.

Historiska humlesorter och klassificering Fram till slutet av 1800-talet fanns många olika lokalsorter av humle. Dessa bär ofta namnet från den trakt de kommer ifrån, och till de mest kända – bland tusentals historiska lokalsorter – hör ’Saaz’ från Böhmen (nuvarande Tjeckien), ’Spalter’, ’Tett­ nang’, ’Hallertauer’ och ’Hersbrücker’ från Tyskland, ’Lubliner’ från Polen och ’Strisselspalter’ från Frankrike. Under slutet av 1800-talet påbörjades den professionella förädlingen av humle och fram till 1950-talet bedrevs förädling i huvudsak genom urval i de gamla lokalsorterna.

Selektionen i de professionella förädlingsprogrammen var mer riktad än vad bönderna tidigare

Humlen ’Bonneråd’ (klon SWE 5) från Södermanland uppvisade en av de högsta oljehalterna, med högst andel myrcen, av alla Julitakloner. Ölets smak angavs vid provbryggning vara tall, kåda och ceder medan aromen karakteriserades av svamp, ost, läder och med undertoner av tropiska frukter.

humlekottens kemi

233

254

Kapitel 11

kapitel 11

Humle till mer än öl

Humlekotten är den del av växten som har dragit till sig mest uppmärksamhet. Men genom tiderna har man använt eller provat alla växtens delar till olika ändamål: de späda skotten som grönsak, stängeln till fibrer och papper, kotten till läkemedel, smaksättning och lagring av livsmedel. Hela växten har nyttjats som foder och strö i djurhållning och till balsamering och doftande bäddar i kistan vid begravningar. Därtill är humlen otroligt vacker och har sin givna plats som prydnadsväxt. I detta kapitel presenteras olika mer eller mindre framgångsrika alternativa användningsområden.

Humlekottarna utgör viktmässigt endast några promille av hela växten. Man har därför varit mycket aktiv med att försöka tillvarata de stora mängderna restprodukter från odling och efter skörden. Under århundraden har humleboksförfattare redogjort för tidens kunskap och teknik och inte sällan har olika organisationer utlyst tävlingar om den bästa lösningen på att exempelvis ta till vara på stängeln. Övertygelsen om att allt går att lösa genom vetenskap och processteknik blev speciellt tydligt under den agrara utvecklingen i Europa under 1800-talet.

Richard Braungart, agronom och professor i Wei-

henstephan, gjorde i boken Der Hopfen 1901 en genomgång av alla ansträngningar i Europa och värderade olika användningsområden och möjligheter utifrån den tidens teknik.1 Han hade täta kontakter med de forskare och akademier som arbetade med humleforskning i Sverige. Jämfört med många andra forskare eller bryggare på kontinenten såg han positivt på de svenska initiativen, vilket märktes bland annat på att flera svenska kloner fanns med i hans omfattande fotografiska bok över växtens geografi.2

Spånadsväxt Humlen är närbesläktad med hampa och arterna uppvisar flera likartade egenskaper. Stängeln hos humle är liksom hampan uppbyggd av långa, starka bastceller (sklerenkymsträngar). Hampans långa fibrer kan upparbetas till textilier och rep, vilket man trodde även skulle gå med humle. Redan Olaus Bromelius noterade 1687 i sin bok Lupulogia att man på några orter i Lappmarken och i Österbotten röt­ ade humlen och använde den till textilier.3 »Om man behaga röta stjelkerna, tjente de til tråd såsom hampa«, skrev Carl von Linné 1749.4 Pehr Schissler,

Genom århundradena har man ansträngt sig för att kunna nyttja hela humleväxten, här avbildad i Nordens flora.

humle till mer än öl

255

276

Kapitel 12

kapitel 12

Avslutning – humlens historia och framtid

Tre frågeställningar har varit av särskild vikt i denna bok. För det första: Vilken sorts humle har odlats i Sverige och vad finns kvar som levande odlingsrelikter? För det andra: Har statliga förordningar kring svensk humleodling efterlevts så som de formulerades i äldre lagar och stadgor? För det tredje: Är den historiska humle som vi har funnit värd att odla återigen och att använda i ölbryggning? Här nedan följer en avslutande diskussion.

Svensk historisk humle Vi har i våra undersökningar inte kunnat avgöra ­varifrån den humle som växer i Sverige ursprungligen härstammar. Men resultaten talar för att växten infördes av människan och att den inte på egen hand migrerade in i landet. Arkeologiska fynd tyder på att detta skedde under tidig vikingatid, omkring år 800, vilket endast är något senare än de äldsta skriftliga beläggen från den europeiska kontinenten gällande att växten odlades för att användas i öl. Det förefaller som om humlen var så överlägsen tidigare konserveringsmetoder för öl att den snabbt spreds över hela den nordliga delen av kontinenten.

De odlingsrelikter av humle som vi har funnit i vår forskning visar på en växt med stor genetisk variation som skiljer sig från den äldre, kontinentalt odlade. Orsakerna till att vår humle särskiljer sig kan vara flera. En är att österledsfarare medförde vilda plantor från östra Europa. Detta skulle betyda att även nordborna självständigt domesticerade humlen för odling. Mer troligt är dock att humlen infördes genom täta handelskontakter med länder söder om Sverige. I så fall kommer den från samma ursprungspopulation som den kontinentala. Kanske valde människorna tidigt i humlens historia två olika former av humle: dels tidigt mognande varianter som passade för Norden, dels humle som mognade senare och som var mer lämpad för kontinentala förhållanden. Redan detta urval innebar ett genetiskt vägval. Genom seklerna har de separerade populationerna förändrats ytterligare i olika riktningar, vilket har lett till att de blivit genetiskt åtskilda.

Från det humlematerial som i stor mängd infördes till Sverige i slutet av 1800-talet, främst ’Saaz’, finner vi inga rester. Den insamlade historiska humlen är från växter som infördes tidigare.

Lass med nyskördad humle i Hüll, Tyskland. Inom en snar framtid kommer vi förhoppningsvis kunna skörda högkvalitativa humlekottar även i Sverige.

avslutning – humlens historia och framtid

277

HUMLEN har följt människan i över tusen år. Trots det har mycket av kunskapen om humle och humleodling gått förlorad i Sverige. Vi känner grödan som smaksättare i öl, kanske även som dekorations- och medicinalväxt. Mindre känt är att dess ekonomiska betydelse har varit så stor att odlingen har reglerats i lag under fyra sekler.

I denna rikt illustrerade bok betraktas humlen utifrån ett sammansatt biologiskt och historiskt perspektiv. Innehållet spänner från växtens kemi, genetik och historiska utbredning till odling, ölproduktion och nya användningsområden. Djupast handlar framställningen om att den nära relationen mellan människan och kulturväxterna styrs av såväl biologiska och ekonomiska som politiska och sociala faktorer.

Författarna till Humle: Det gröna guldet är agrarhistoriker från två skilda discipliner. Else-Marie Karlsson Strese är biolog och genetiker och Clas Tollin kulturgeograf. isbn 978-91-7108-574-0

Nordiska museets förlag

2

kapitel 1