Agrar revolution under tvĂĽ sekel carl-johan gadd
Denna titel har tidigare getts ut av SNS Förlag och utges från och med denna andra upplaga av Studentlitteratur AB. Denna upplaga innehåller inga innehållsmässiga förändringar jämfört med den första upplagan.
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 37445 ISBN 978-91-44-12026-3 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2009, 2017 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Kartor: Kerstin Berndtson Printed by Holmbergs i Malmö AB, Sweden 2017
Innehåll 1. Den agrara revolutionen och dess bakgrund 5 2. Den agrara revolutionen i Europa 22 3. 1700-talets Sverige 42 4. Den agrara revolutionen i Sverige 59 Litteratur 90 Ordlista 91 Register 92 Beställningstalong 96
2. Den agrara revolutionen i Europa under 150 0 - och 160 0 -talen, i vissa fall redan under senmedeltiden, började det västeuropeiska samhället gradvis att förändras. Beskattning och arrenden reglerades på ett sätt som gjorde att bönderna kunde lägga undan vissa besparingar och som gjorde det mer lönsamt att investera i jordförbättringar. En viktig roll spelade också de förbättrade kommunikationerna som gjorde att marknaden för jordbruksprodukter blev större.
Början i Nederländerna Den första moderniseringsvågen i fråga om jordbruk skedde i Nederländerna. Området hade under medel tiden blivit ett av Europas mest urbaniserade, där stadsbefolkningen ägnade sig åt bland annat handel och produktion av ylletyger för export. Städerna importerade sjövägen spannmål från norra Polen och Baltikum. Visserligen var det aldrig fråga om att importera huvuddelen av landets spannmålsbehov därifrån. Det har beräknats, att ca 15 procent av Nederländernas spannmålsbehov importerades vid mitten av 160 0 -talet. 2 2
agr ar r evolution u n d e r två s e k e l
De nederländska jordbrukarna var således utsatta för svår konkurrens beträffande spannmålen, men städernas invånare var förhållandevis välbärgade och hade råd att efterfråga mycket animalieprodukter, det vill säga mjölkprodukter och kött. Under stimulans av efterfrågan från en stor stadsbefolkning och tillgängligheten av kapital för investeringar övergick de nederländska jordbrukarna alltmer till produktion av animalier. Detta gjorde det lönsamt med foderodling (gräs, klöver men även rotfrukter). Genom införandet av nya växtföljder, där foderväxter omväxlade med spannmål, kunde man öka foderproduktionen utan att för den skull minska på spannmålsodlingen. I stället minskades och så småningom eliminerades trädan. En faktor som var gynnsam för utvecklingen var böndernas relativa frihet i Nederländerna. Det feodala jordränteuttaget var litet. Eftersom bönderna åtnjöt relativ ekonomisk och politisk frihet, hämmades inte deras företagsamhet som på andra håll. Ytterligare en sak som gynnade både kommersiellt jordbruk och annan marknadsinriktad aktivitet var de goda kommunikationer inom landet som kanalsystemet erbjöd i vissa regioner.
England Ett annat land med tidig och stark utveckling på jordbrukets område var England, även det ett område med goda naturliga kommunikationsleder både i form av floder och en lång kuststräcka. Här blev den interna marknadsefterfrågan på jordbruksprodukter stor. I 2. Den agrara revolutionen i Europa
23
högre grad än Nederländerna var England under me deltiden ett land med ganska typiska feodala egendomsförhållanden och med huvuddelen av alla gårdar liggande i byar. Landet var sedan medeltiden uppdelat i storgods med landbönder. I England stärktes jordherrarnas rättigheter och de blev under 160 0 - och 170 0 -talen alltmer lika jordägare i modern bemärkelse. Å andra sidan försvagades landböndernas traditionella rättigheter. På 160 0 och 170 0 -talen avhystes efter hand ättlingarna till de medeltida landbönderna och ersattes med arrendatorer, farmers, samtidigt med att gårdarna gjordes betydligt större än tidigare. Även om arrendatorn saknade den traditionelle feodalbondens ärftliga besittningsrätt, var hans ställning i många avseenden bättre än feodalbondens. Han hade ett fast, klart reglerat arrende och kontraktsreglerade skyldigheter och rättigheter. Han kunde alltså räkna med att få behålla det produktionsöverskott han själv producerade. Övergången till systemet med arrendatorer (farmers) var starkt förknippad med de engelska skiftesrörelserna, den så kallade inhägnadsrörelsen eller enclosures. En första fas i denna utveckling innebar att de engelska jordherrarna på 150 0 -talet gjorde användning av sin rätt att spärra av en del av allmänningarna för eget bruk. Efterfrågan på ull hade ökat och stormännen ville bedriva fåravel i egen regi. Att jordherren tog ifrån bönderna delar av deras hävdvunna b etesmarker innebar att bönderna fick allt svårare att förse sina dragare med foder. Dock berörde denna tidiga fas av 2 4
agr ar r evolution u n d e r två s e k e l
inhägnadsrörelsen en ganska liten andel av de engels ka bönderna. En ny typ av enclosure-reformer kom igång kring år 170 0 och pågick fram till ca 1850, med en höjdpunkt under perioden av mycket höga spannmålspriser under Napoleonkrigen (1798 –1815). Medan 150 0 -talets inhägnadsrörelse hade varit motiverad av höga ullpriser och fårskötsel, var 170 0 -talets avsedd att gynna spannmålsodlingen. Karakteristiskt för denna senare fas av inhägnadsrörelsen var att varje gårds tegar samlades till en e ller några få sammanhängande åkerytor. Kostnaderna blev stora, inte minst i form av arvoden till advokater och lantmätare. Dessa kostnader lades som regel på de deltagande bönderna men blev övermäktiga för många och drev på så sätt bort bönderna från deras gårdar. De som blivit jordlösa tvingades i stället ansluta sig till det växande jordbruksproletariatet, och de gamla landbogårdarna lades, som vi sett, samman till större enheter och arrenderades därpå ut. Vid mitten av 180 0 -talet ägdes omkring hälften av den brittiska jorden av 7 40 0 personer, som ägde egendomar på i genomsnitt 3 0 0 0 ha vardera. Men detta säger bara att jordägandet var mycket koncentrerat, inte att jordbruket till större delen drevs i så stora enheter. Brukandet skedde huvudsakligen genom arrendatorer, farmare, och deras brukningsenheter var ofta på 50 –10 0 hektar. På en jordegendom på 3 0 0 0 hektar kunde det alltså finnas mellan 30 och 60 arrendatorer. Godsägaren stod i det nya systemet för de fasta kost2. Den agrara revolutionen i Europa
25
naderna, medan arrendatorn stod för rörelsekapitalet (djur, utsäde, redskap och längre fram i tiden handelsgödsel). Som regel behövde man vara ganska kapitalstark för att vara farmare. I historiska sammanhang kallas dessa arrendatorer ofta för jordbrukskapitalister.
Den franska utvecklingen Förhållandena i Frankrike i mitten av 170 0 -talet kan ses som mer typiska för Västeuropa än England. Särskilt i landets norra och mellersta delar fanns – som ett arv från feodalismen – mångtydiga egendomsförhållanden. Beträffande den bondebrukade jorden kunde ingen hävda exklusiv äganderätt till jord i vår moderna mening. En del av de gamla feodalböndernas ättlingar kunde visserligen kallas proprietaires, vilket betyder ägare. De kunde både sälja och pantsätta sin jord, men var likafullt underkastade tvånget att betala jordränta till en jordherre, en seigneur. Förutom diverse räntor i pengar eller arbete hade jordherren rätt till så kallade banalités, det vill säga han hade rätt att tvinga bönderna att använda jordherrens kvarn, vinpress eller ugn och rätt att ta ut diverse tullavgifter vid transporter. Under 160 0 -talet hade den statliga beskattningen ökat avsevärt i Frankrike. Det har hävdats att det hård nande trycket och skatteuttaget på jordbruket bidrog till att produktionen slutade växa under 160 0 -talet. Till att börja med missgynnades alltså de franska bönderna av att den franska kronans grepp över landet hårdnade, men på lång sikt gynnades de av att sta26
agr ar r evolution u n d e r två s e k e l
ten i eget intresse inskränkte de lokala jordherrarnas makt. Det totala uttaget från bönderna kunde bara ökas till en viss gräns, varför statsmakten ville begränsa adelns uttag. Den franska adeln fick se sina realinkomster minska under 160 0 - och 170 0 -talen eftersom inflationen sänkte värdet på jordräntorna som inte fick höjas på grund av den statliga lagstiftningen. Staten berövade dessutom adeln en del av d eras gam la rättigheter, till exempel tullinkomster från transporter inom landet, eftersom den i enlighet med de rådande ekonomisk-politiska idéerna ville gynna inrikeshandeln. Kungamakten förbjöd också adeln att öka huvudgårdsjordarna på bondejordens bekostnad. Adeln kunde alltså inte avhysa bönder för att lägga in deras jord under huvudgårdsjorden. Den franska aristokratin gick till motoffensiv på 170 0 -talet. Juridisk och kommersiell sakkunskap anlitades för att på nytt väcka till liv gamla, halvt bortglömda, räntor och rättigheter. Här hade kronan föga att sätta emot av formella skäl. Adelns försök att återställa de gamla jordräntorna ledde till ett utbrett bonde missnöje. Jordräntestrejker och uppror från böndernas sida följde under 1780 -talet som ett förebud till den franska revolutionen, som inleddes 1789. Som ett resultat av revolutionen avskaffades 1793 adelns alla jordherrerättigheter. Kvar fanns böndernas gamla rättigheter till sin jord som på grund av de feodala privilegiernas slopande blivit böndernas e nskilda egendomsrätt. Frankrike hade därmed blivit ett land vars jord huvudsakligen brukades av jordägande småbönder, även om stora egendomar inte saknades. Bland 2. Den agrara revolutionen i Europa
27
annat såldes under franska revolutionen kyrkans gods till förmögna personer (som regel ur borgerskapet). Adelskapet kom att återinföras i början av 180 0 -talet, men däremot inte jordherrerättigheterna. Skillnaden gentemot England var alltså stor. I England var det de gamla jordherrarnas rättigheter som omvandlades till ett modernt, enskilt ägande och resultatet var i början av 180 0 -talet ett land av storgods och arrendebönder. I Frankrike var det tvärtom de gamla feodalböndernas rättigheter till sin jord som först gradvis, sedan språngartat, hade stärkts fram till 170 0 -talets slut och resultatet blev ett land av själv ägande bönder. Skiftesrörelser hade svårt att slå rot i Frankrike, liksom på kontinenten över huvud taget. Detta berodde i hög grad på det utpräglade småbondeägande som kom att etableras efter revolutionen. Många självägande småbönder hade så lite åkermark, att de inte kunde se fördelarna med att få all jord inhägnad i ett stycke. De var dessutom beroende av de allmänna betesrättigheter på trädan som var en del av det gamla systemet. För att dra nytta av skiftesrörelserna krävdes ett visst minimum av kapital, vilket många bönder saknade.
De tyska områdena väster om Elbe Även övriga delar av det kontinentala Västeuropa upplevde en utveckling som påminner om den f ranska. Genom Tyskland går en linje som till stor del löper längs floden Elbe (som rinner ut vid Hamburg) och som i mycket följer den gräns som fram till för 20 år sedan 2 8
agr ar r evolution u n d e r två s e k e l
delade landet politiskt. Området väster om linjen var visserligen ännu på 170 0 -talet uppsplittrat i en rad furstendömen, men furstarna kom här att spela en liknande roll som kungamakten gjorde i Frankrike i fråga om att inskränka de lokala jordherrarnas makt över bönderna. Väster om Elbe tillämpades sålunda efter mitten av 160 0 -talet och under 170 0 -talet en politik som kommit att kallas Bauernschutz, bondeskydd.
Östeuropa Östeuropa, inklusive nuvarande östra Tyskland, blev från och med 150 0 -talet en alltmer »perifer« del av Europa. Den östeuropeiska utvecklingen blev avhängig av och underordnad Västeuropas utveckling då Östeuropa blev en råvaruproducent, i första hand av spannmål. Under 150 0 -talet och början av 160 0 -talet ökade huvudgårdsjordarnas omfattning på bondgårdarnas bekostnad. I Östeuropa fanns, på grund av svaga centralmakter, en brist på beskydd av bönderna. Dessa underordnades alltmer adeln och deras dagsverksskyldighet ökade. Möjligen kan det verka märkligt att hävda att centralmakterna var svaga i Östeuropa med tanke på att till exempel den ryske tsaren och kungen av Preussen förefaller ha varit nog så mäktiga. Men dessa monarker agerade i fråga om beskattning via adeln: de tog ut sina räntor genom, och med hjälp av, godsorganisatio nerna snarare än, som i Västeuropa, genom en egen skatteadministration vid sidan om godsen. Centralmaktens beroende av godsorganisationer2. Den agrara revolutionen i Europa
29
na bidrog bland annat till att godsägararistokratin i Preussen blev en maktfaktor långt fram i tiden. Den preussiska jorden brukades enligt feodalt mönster där det fanns en stor domänjord som brukades i godsets egen regi och där arbetet utfördes av bönder som gjorde dagsverken eller hade annan typ av arbetsplikt. Företrädare för den preussiska centralmakten började omkring år 180 0 att se organisationen som otidsenlig, inte minst i jämförelse med det engelska jordbruket. Man insåg att det dittillsvarande preussiska sättet i praktiken var ett slösaktigt sätt att arrangera jordbrukets arbetskraftsförsörjning och att livegenskapen, som fortfarande existerade, innebar att även böndernas eget jordbruk hölls tillbaka. Bönderna borde alltså befrias. Till detta kom att de preussiska godsherrarna ville förfoga över mer jord, där de kunde idka ännu mer av den lönsamma spannmålsproduktionen i egen regi.
Reformer i Östeuropa Typiskt för Östeuropa blev att bönderna som regel fick betala för sin frigörelse (till skillnad från till exempel Frankrike eller västra Tyskland). De preussiska jordbruksreformerna kom att bli påfallande adelsvänliga. Utdelningen av jord till bönderna skulle enligt de lagar som stiftades kunna ske på två sätt: antingen genom att bonden köpte jord av godsherren mot en kontantsumma eller genom en uppdelning av den dittillsvarande bondgårdens jord i lika delar mellan godsherren och bonden. Det var framför allt den senare typen av reform som 3 0
agr ar r evolution u n d e r två s e k e l
ägde rum, vilket naturligtvis drastiskt sänkte böndernas möjligheter att bli självförsörjande på sina gårdar. Eftersom de spannmålsproducerande godsen hade behov av mer jord, föredrog också godsägarna denna lösning. Under perioden fram till 1850 ökade den preussiska adelns innehav av huvudgårdsjord med ungefär en tredjedel. Reformerna medförde med andra ord en kraftig förstärkning av de exportorienterade storgodsens kapacitet att producera ett säljbart överskott. Det var bönderna som fick betala priset. Bara en obetydlig minoritet var i stånd att köpa jord och därmed bli självägande producenter för marknaden. Huvuddelen av bönderna förvandlades genom reformerna till småbrukare, vars jordinnehav var så litet att det inte kunde livnära ett hushåll. I stället tvingades de att som daglönare sälja sin arbetskraft på de närbelägna godsen. Denna utveckling blev typisk för större delen av våra dagars Polen, som på den tiden ingick i kungariket Preussen.
Spanien och Italien Även Sydeuropa gick tillbaka befolkningsmässigt i början av 160 0 -talet. I Spanien hade befolkningsnedgången ett direkt samband med jordbruksförändringarna. Fårskötseln stöddes av kronan, då den var lätt att beskatta. Ullproduktionen låg i händerna på den kastilianska adeln, särskilt de rikaste familjerna – ca 25 till antalet. Kungen garanterade dem monopol på ullexporten i utbyte mot avgifter till kronan. 2. Den agrara revolutionen i Europa
31
Stödet till ullproduktionen från den spanska kronan gick ut över åkerbruket, då fåren vandrade säsongsvis från högland till lågland (de vistades i lågländerna på vintern, i högländerna på sommaren) och fårägarna hade lagstadgad rätt att låta djuren beta på åkermarken under sina vandringar. Systemet nådde sin höjdpunkt ca 1520, men trots en minskning av antalet får därefter kunde det spanska åkerbruket inte försörja landet med hela dess behov av spannmål. De negativa effekterna av fårskötselns dominans var nämligen flerfaldiga. Fårskötsel kräver mindre arbetskraft än spannmålsodling, vilket minskade folks försörjningsmöjligheter på landsbygden och ledde till folkminskning. Till detta lades att den ensidiga satsningen på fårskötsel medförde irreparabla ekologiska skador. Vad som ytterligare försämrade för det spanska jordbruket var att kronan 1540 –1756 tillämpade priskontroll (maximipriser) på spannmål. Det g jorde att bönderna blev obenägna att producera denna olönsamma produkt. I stället måste Spanien importera spannmål, bland annat för att försörja Madrid, vilket skedde med kostsamma mulåsnekaravaner.
Hälftenbrukssystem i Medelhavsområdet I Medelhavsområdet, särskilt Norditalien, gick industrin allmänt bakåt då handeln med Orienten via östra Medelhavet minskade efter 1550, bland annat som resultat av den växande transoceana handeln. Förmögna borgare började investera i jordbruk i stället. Detta 3 2
agr ar r evolution u n d e r två s e k e l
skedde i en form som missgynnade fortsatt utveckling. Systemet som etablerades kom att på italienska kal�las mezzadria, på franska métayage; på svenska finns ordet hälftenbruk. Det gick ut på att en kapitalägare äger jorden, hus och alla övriga produktionsmedel såsom redskap och dragdjur. Bonden bidrar bara med sin och familjens arbetskraft och får lämna ifrån sig en stor andel, ofta hälften av skörden. Böndernas position försämrades märkbart under detta system. Som regel brukar denna jordbruksform anses innebära att varken jordägaren eller bonden har incitament att nyinvestera. Bland annat är det spridningen av sådana system som förklarar 160 0 -talets folkminskning i Italien.
De nordiska länderna Danmark var ännu i mitten av 170 0 -talet dominerat av ett storgodssystem som påminner om det som fanns i Östeuropa. Män hade upp till 46 års ålder restriktioner beträffande rätten att flytta, som liknats vid livegenskap. Under 170 0 -talets tre sista årtionden sattes stora reformer i gång på statligt initiativ. Bönderna fick fullständig personlig frihet på samma gång som de gavs rätten att köpa den jord de brukade till rimliga priser och delvis med hjälp av lån från statsmakten. Reformerna gick snabbt och huvuddelen av de danska bönderna gjordes på några årtionden till jordägare. I Sverige ägde bönder redan i början av 170 0 -talet ungefär en tredjedel av den odlade jorden. Som vi ska 2. Den agrara revolutionen i Europa
33
se i kapitel 4 ökade böndernas ägande under 170 0 -talet och första hälften av 180 0 -talet och bönder ägde ungefär 60 procent av den odlade jorden vid 180 0 -talets mitt. I Norge var böndernas jordägande ännu större än i Sverige.
Nya förutsättningar för jordbruket i Västeuropa Genom den utveckling som har skildrats f örbättrades gradvis i Västeuropa norr om Alperna – särskilt från 160 0 -talets senare del – ställningen för betydande delar av jordbrukarna. I England har vi sett hur brukningsstrukturen ändrades då marknadsinriktade arren datorer ersatte de gamla landbönderna. Den engelske farmaren hade i allmänhet tillräckligt mycket kapital och tillräckligt säkra besittnings- och arrendevillkor för att våga investera i ny, kostsam teknik. På kontinenten tog utvecklingen en annan väg. I västeuropeiska länder som Frankrike och västra Tyskland förbättrades den ekonomiska och sociala ställningen för större eller mindre grupper av de gamla landbönderna, men de var långtifrån alltid lika kapitalstarka som de engelska farmarna, vilket skulle komma att yttra sig i en långsammare teknisk omvandling av jordbruket. De nordiska bönderna skulle i fråga om investeringsbenägenhet komma att inta en position mellan engelska farmare och kontinentala bönder. En förändrad attityd till jordbruket från s amhällets överklass gjorde sig gradvis märkbar. F örhållandena förändrades i detta avseende relativt tidigt i E ngland. Redan på 150 0 -talet hade många medlemmar av den 3 4
agr ar r evolution u n d e r två s e k e l
engelska lågadeln börjat ägna sig åt kommersiellt jordbruk, och jordbruket hade kommit att ses som en syssla som var passande även för gentlemän. Lågadelns jordbruk blev en av grundvalarna för den agrara revolutionen i England på 160 0 - och 170 0 -talen. I övriga Västeuropa uppmärksammades de engelska framstegen på jordbrukets område. Englands tilltagande välmåga bidrog till att understryka näringens betydelse. I Frankrike uppstod efter mitten av 170 0 -talet inom nationalekonomin den fysiokratiska skolan som krävde jordbruksreformer. Under senare hälften av 170 0 -talet kom jordbruket alltmer på modet inom den västeuropeiska överklas sen. Många experiment gjordes och artiklar och böck er skrevs om jordbruk. Även om de idéer som venti lerades ganska sällan visade sig praktiskt nyttiga, var attitydförändringen viktig på lång sikt. Den anti-inve steringsideologi och ringaktning av jordbruket som fun nits tidigare inom överklassen, blev allt mind re märkbar. Storjordbruken kunde i vissa fall bli före gångare på jordbruksteknikens område. I Öst- och Sydeuropa skedde också jordbruksförändringar, men de var inte lika gynnsamma för jordbruk arna som i Västeuropa norr om Alperna. Som vi ska se gick även de tekniska förändringarna inom jordbruket långsammare där.
Jordbrukets brist på stordriftsfördelar Möjligen kan man fråga sig varför de brittiska storgodsägarna föredrog att i så stor utsträckning arren2. Den agrara revolutionen i Europa
35
På 1700- och 1800-talen skedde stora förändringar i jordbrukssamhället i hela Västeuropa. Man brukar tala om den agrara revolutionen. Praktiskt yttrade sig förändringarna i nya redskap, nya odlingsväxter och nya sätt att bruka jorden. Här beskrivs jordbruksförändringarna i Sverige och övriga Europa, med tonvikt på den sociala strukturen snarare än på tekniken. På lång sikt innebar förändring arna att en krympande jordbrukarbefolkning kunde försörja en växande befolkning utanför jordbrukssektorn med livsmedel. Carl-Johan Gadd är professor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet. Agrar revolution under två sekel ges numera ut av Studentlitteratur AB. Denna andra upplaga innehåller dock inga förändringar av innehållet jämfört med den andra upplagan.
Art.nr 37445
studentlitteratur.se