9789197842105

fem berättelser ur

Shahname

det iranska nationaleposet

fem berättelser ur

Shahname det iranska nationaleposet

Det iranska nationaleposet Shahname (Kungaboken) är det äldsta bevarade verket på nypersiska. Bokens författare Abol-Qasem Ferdosi (Ab¯u al-Q¯asim Firdaws¯i, Firdausi, Ferdowsi) levde ca (934 – 1025).

Inom den klassiska persiska litteraturen, som hade sin storhetstid under tre sekler med början på 1000-talet, intar Shahname en säregen plats. Ramberättelsen och alla sidoteman, avfattade på cirka 50 000 dubbelverser, ger en inblick i det förislamiska Irans traditioner, folkliv och historia.

De fem berättelser som återges här tillhör de centrala episoderna i Shahname. Berättelserna har förkortats och överförts till prosa.

Översatt och återberättad på prosa av:

Anja Malmberg och Namdar Nasser nordienT

omslag.indd 1

2006-04-11 23:21:25

Förord

Det iranska nationaleposet Shahname (Kungaboken) är det äldsta bevarade verket på nypersiska. Bokens författare AbolQasem Ferdosi (Ab¯u al-Q¯asim Firdaws¯i, Firdausi, Ferdowsi) levde ca (934 – 1025). Han kom från en storgodsfamilj i Tos, i närheten av nuvarande Mashhad i nordöstra Iran. Där var han verksam under större delen av sitt liv och där ligger han också begravd.

Ferdosi hade till en början för avsikt att dedicera Shahname till den samanidiska prinsen av provinsen Khorasan, i nord­östra Iran, en vanlig sed för tiden. Men under tiden lyckades Gaznavidturkarna att ta över makten. Enligt många medeltida källor visade storsultanen Mahmud Gaznavi inget intresse för Ferdosi och hans verk. Försummad av hovet lär Ferdosi ha dött i fattigdom.

Ferdosi var formellt muslim men han brann mer för sitt land än för islam. Modet och lojaliteten hos legendernas hjältar, som försvarade den nationella äran och den kungliga tronen, tilltalade honom. För att bevara det förislamiska Irans kulturskatt, som höll på att trängas undan av den islamiska religionens föreskrifter, tog sig Ferdosi an uppgiften att återberätta de gamla

Förord |

shahname_final.indd 5

2006-04-11 23:57:58

sagorna på vers. Denna form hjälpte läsaren eller åhöraren att minnas texten och därmed kunna vidarebefordra innehållet till kommande generationer.

I det forntida Iran blandade trubadurerna det religiösa och det profana, det lokala och det nationella i sina berättelser. Under den Sasanidiska dynastin (224 – 642) svetsades dessa episka berättelser samman till legender och samlades i det officiella dokumentet Khodayname (Härskarboken). Den var skriven på medelpersiska (Pahlavi) men finns tyvärr inte bevarad. För nedskrivandet av detta verk stod framförallt präster som då utgjorde den bildade klassen. Detta förklarar också berättelsernas något religiösa färgning.

Utöver Khodayname hade Ferdosi tillgång till flera olika skriftliga källor som han noga har angett i inledningen av sitt verk. Bland annat nämns poeten Daqiqis version av Shahname, som inte blev fullbordad eftersom han mördades i slutet av 900-talet. Ytterligare en viktig källa var ännu en bok med benämningen Shahname skriven på prosa av Abu Mansur i slutet av 900-talet. Inte heller den boken finns bevarad.

Shahnames otaliga berättelser spänner över fyra tidsepoker: den mytiska urtiden inspirerad av zoroastrismens myter om skapelsen, hjältarnas tid där de olika iranska stamtraditionerna sammanvävts till en historiskt inkorrekt men populär nationell historia, den korta redogörelsen för de partiska och forniranska imperierna och den långa historiska tiden fram till den arabiska invasionen på 600-talet.

Shahname nedtecknades ungefär under samma tidsperiod som de isländska sagorna och i mångt och mycket påminner den om de berättelserna från Norden där historiska fakta ofta blandas med dåtidens mytiska föreställningar och överdrifter.

I sin omfattning och fokusering på hjältarnas liv och bragder påminner Shahname om Homeros och Vergilius verk. Men den | Förord

shahname_final.indd 6

2006-04-11 23:57:58

skiljer sig från dessa i många andra viktiga avseenden. Eposets olika sviter vävs inte samman genom en hjälte som Odysseus eller Aeneas och inte heller rör sig berättelserna i riktning mot en kulm­en. Varje avsnitt är en självständig del av verket och skildrar en kungs tid vid makten. Detta kan dock sträcka sig över flera ge­ nerationer då många av huvudfigurerna lever liv långa som bibelns gamla patriarker. Hjälten Rostam lever till exempel i 900 år.

Till skillnad från den antika världen, där flera gudar var verksamma, är det den monoteistiska tron på den enda och allenarådande guden som präglar Shahname. Föreställningen om Gud (Ahura Mazda) och djävulen (Ahriman) är densamma som i den zoroastriska läran, den förislamska religionen i Iran. Och när det talas om präster handlar det om mager, det vill säga zoroastriska lärda män.

Shahnames fokus är det kungliga hovet och de hästridande iranska hjältarna som ger sig ut i strid med lansar, sköldar, klubb­ or och svärd. Väldigt lite berör de vanliga människorna som bönder, herdar eller hantverkare. Sett ur detta perspektiv på­minner Shahname mer om legenden om Kung Arthur och riddarna av det runda bordet.

I den värld som Shahname tecknar existerar människan före tiden för den förste kungen, och hon är en varelse som ännu inte skilt sig från naturen. Det är först när Gud väljer ut en kung till härskare över människorna som det mänskliga samhället börjar ta form. Kungar som Hoshang och Jamshid, Irans David och Salomo, skänker människan elden och de instrument som hon behöver för att bruka jorden. Genom dessa gåvor upphöjs män och kvinnor till en rang högre än djurens. I många andra traditioner är det Gud som står för dessa skänker till människan och inte kungen.

Shahnames sista tredjedel befolkas av historiska personer. En stor andel ägnas åt Alexander den stores erövringar. Och flera avFörord |

shahname_final.indd 7

2006-04-11 23:57:58

snitt berör Parternas och Sasanidernas tid (247 f Kr – 642 e Kr) vid makten. Men stilen är densamma, full med myter och legend­er.

Det persiska språket tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och har likheter med de flesta europeiska språk. Många basord som orden för fader (pedar), moder (mâdar), broder (barâdar) och dotter (dokhtâr) påvisar än idag stora likheter med de europeiska språken. Fornpersiskan som talades vid Kyros och Darius hov för 2500 år sedan var nära besläktad med sanskrit.

Medelpersiskan talades i vidsträckta områden i Centralasien och den iranska platån från Alexander den stores tid på 300-talet före Kristus och fram till den islamiska perioden på 700-talet efter Kristus.

Det moderna persiska språket utvecklades från medelpersisk­ an under den islamiska perioden. Dess grammatik och syntax är persisk men den innehåller en stor mängd arabiska låneord.

Sedan 900-talet skrivs persiskan med ett modifierat arabiskt alfabet.

Den klassiska persiska litteraturen blev känd för omvärlden först på 1700-talet efter Storbritanniens kolonisering av Indien.

Under flera sekler var persiska det administrativa och litterära språket för de centralasiatiska furstar som härskade i Indien. För att driva handel och få inflytande var det nödvändigt för européer att lära sig persiska eller att åtminstone bekanta sig med det. Detta ledde till upptäckten av bland annat Shahname som sedermera översattes till flera språk.

Inom den klassiska persiska litteraturen, som hade sin storhetstid under tre sekler med början på 1000-talet, intar Shahname en säregen plats. Ramberättelsen och alla sidoteman, avfattade på cirka 50 000 dubbelverser, ger en inblick i det förislamiska Irans traditioner, folkliv och historia. Att skriva på ett språk som | Förord

shahname_final.indd 8

2006-04-11 23:57:58

sedan kom att utvecklas till nypersiska var också ett djärvt och målmedvetet val. I det stora islamiska väldet, som bredde ut sig från södra Spanien och Nordafrika i väst till Indien i öst, var arabiska vid denna tid det språk på vilket de flesta litterära och vetenskapliga skrifter skrevs. Många historiker och forskare är idag eniga om att bevarandet av det persiska språket till stora delar är Shahnames förtjänst.

Språket i Shahname är högstämt i samklang med det episka temat. Den bundna versform som Ferdosi använder sig av i hela sitt verk bär fram händelseutvecklingen på ett ståtligt sätt och återger storslaget kungliga hov, hjältebragder och härars sammandrabbningar. Och som kronan på verket binds den dubbla versen samman av rimmen i slutet av varje vershalva. Även beträffande ordval har Ferdosi lyckats med ett stordåd som är jämförligt med hjältarnas bragder i Shahnames berättels­er.

Språket i Shahname är i stort rensat från arabiska låneord. Detta måste ha varit resultatet av ett mödosamt arbete då, tre hundra år efter arabernas invasion av Iran och införandet av islam.

Här nedan följer ett stycke ur slutet av berättelsen om Rostam och Sohrab i den utmärkta översättningen av Bo Utas, professor emeritus i iranistik vid Uppsala universitet: Då lysande solen sin vinge just höjt och nattsvarta korpen på huvudet böjt, Tahamtan drog på sig sin tigerskinnsdräkt, steg upp på sin springare, snabb som en fläkt.

Han styrde den ut emot slagfältets mitt och satte en järnhjälm på huvudet sitt.

På motsatta sidan satt Suhrab i lag med vänner och vin till harposlag.

Han sade till Human, som satt där bredvid: ”Ett lejon är den jag skall möta i strid;

Förord |

shahname_final.indd 9

2006-04-11 23:57:58

Till resningen är han ej mindre än jag, och stridslarmet gör honom långtifrån svag.

Hans skuldra och arm har en vidd, mot min gill, som hade Gud Fader lagt mätstickan till.

De tecken min moder har nämnt kan jag se, och hjärtat det säger detsamma som de.

Jag tror att den mannen är Rustam, min far, bland tidsålderns hjältar ej like han har.

Betänk om nu jag utav stridslusta yr min häst emot hans uppå slagfältet styr!”

Men Human försäkrade: ” Nej, mången gång jag Rustam har skådat i kampen på språng, Och alla har hört hur i Mazandaran med stridsklubban härjade denne titan; Visst liknar väl springaren här den han haft men är ej densamma i eld och i kraft.”

Och Suhrab steg upp och drog rustningen på med vin uti hjärtat och stridslust som få.

Han for ut på fältet med rasande vrål och svängde sin klubba av oxhuvudskål.

Han frågade Rustam så leende glatt som hade tillsammans de tillbragt sin natt: ”Hur mår du idag, och var nattsömnen god?

Och har du om kampen besinnat ditt mod?

Nej, kasta ifrån dig din klubba och glav, slå undan all ofärd och krigiska krav!

Vi sätter oss samman i frid och i ro och låter med vin våra tvister bero.

I skaparens namn låt oss sluta fördrag med blygsel i sinn för vår stridslust idag!

Må vara att andra vill strida och slåss, vi rustar till fest, så försonar vi oss.

10 | Förord

shahname_final.indd 10

2006-04-11 23:57:59

En kärlek till dig i mitt hjärta trängt fram, så ögonen fylles med tårar av skam.

Helt visst ifrån hjältar din härkomst du har, förtälj mig nu öppet din ätt och din far!”

Men Rustam han sade: ”Förmätne, igår gick ej våra samtal i sådana spår.

Om envig och tvekamp det talades sist; försök ej med sådant, jag ser nog din list!

Ett barn är jag inte, om så du är ung, till strid är jag redo och gjordad och tung.

Nu slåss vi, och saken får följa till slut vår Skapares allvisa lag och beslut.

Jag färdades vida i berg och i dal, var aldrig en man utav ränker och tal.” ”Det passar sig illa”, gav Suhrab till svar, att gubbar som du slika friheter tar.

Jag önskade blott att din själ skulle få i sängen helt fredligt ur bröstet ditt gå, Och någon blev lämnad att reda en grav att hysa din kropp, då din själ gett sig av.

Men om du nu lägger din själ i min hand, vill Gud att jag lossar dess kroppsliga band.”

I brynja och hjälm steg från hästen de ned, med vakande blick mot varandra de skred.

När hästarna tjudrats vid stenar med tåg, då möttes de båda så dystra ihåg.

De kopplade våldsamma grepp om varann, så svetten och blodet om kropparna rann.

Och Suhrab gick fram som en vred elefant, han lyfte den andre, som hävdes och slant.

Som lejonet klorna i vildåsnan slår och vildåsnan snabbt mot sin undergång går,

Förord | 11

shahname_final.indd 11

2006-04-11 23:57:59

Så störtade han till den väldige fram, som låg där förlorad i lera och damm, Och blixtsnabbt en blänkande dolk drog han opp att åtskilja fiendens huvud och kropp. ”Du lejon i strid!” sade Rustam i hast, du hjälte av svärdshugg och lassokast, Håll upp, ty ej sådan är seden hos oss!

När någon som kämpar ett envig i fält Så får han ej genast den andre lagts ner ta kniven i hand, ej ens hämnd är förmer.

Men sedan han fällt honom ännu en gång, för dråpet han yvs som ett lejon på språng.”

Han sökte på så sätt att lura sig fri ur drakklornas grepp och gå döden förbi.

Den unge heroen höll tveklöst för rätt vad gamlingen sade om stridsmannavett.

Han släppte sitt grepp och gick därifrån tryggt, ett lejon på jakt bland gaseller i flykt.

Han jagade vida och glömde snart av den kamp som han prövat och härarnas krav.

Omsider kom Human i häftig galopp; han frågade Suhrab om stridens förlopp.

Han Human förtalte hur tvekampen gått, ”O ve, unge hjälte!” skrek Human helt vred, ”har verkligen du vid ditt liv blivit led?

O ve för din nacke, din hand och din arm, din smidiga midja och modiga barm.

Det lejon du hade i fällan fått fast, det släppte du lös, och förhoppningen brast.

Du ser väl vad du för ditt fåfänga dåd skall få i en kommande strid utan nåd!”

Vid denna replik blev han modfälld och blek

12 | Förord

shahname_final.indd 12

2006-04-11 23:57:59

och stod där bestört över krigarens svek.

Mot härlägret ställde han vredgad sin färd, med smärta i sinn för vår trolösa värld.

När Rustam ur fiendens grepp hade flytt, hans kropp till ett berg utav stål blev förbytt.

Han vandrade bort dit där strömmarna rann, en nyliggen död som sitt liv åter fann.

Han tvättade huvud och kropp, och han drack, och sände sin Skapare böner och tack.

Om styrka och seger han bad till sin Gud och anade intet om stjärnornas bud, Hur himmelen utmätt hans öde och lott, om strålkransen redan från huvudet gått.

Från källan han åter till stridsplatsen gick med bleknande kinder och sorg i sin blick.

Men Suhrab red fram som en vred elefant med lasson på armen och bågen i hand.

Av flyende vildåsnor hördes hans vrål; hans sparkande fåle i marken slog hål.

Och Rustam vid synen förundrad där stod och mätte sin fiendes stridskraft och mod.

Då lejonbesegraren Suhrab nu såg sin fiende, fylldes av högmod hans håg.

Han sade: ”Du undslapp just lejonets klo, så håll dig då borta från lejonets bo!”

Och återigen band de hästarna fast; det ondsinta ödet gick framåt med hast.

De tog till att kämpa med grepp och med slag, och båda i fiendens bälte grep tag.

Det svekfulla ödet är vredgat och strax: den fastaste klippa blir mjuk såsom vax.

Den väldige Suhrab med styrka i hand,

Förord | 13

shahname_final.indd 13

2006-04-11 23:57:59

det var som om himmelen själv honom band.

Så dyster stod Rustam, han lyfte sin arm, tog tag om den krigiske panterns barm.

Den dristiges rygg ned mot marken han bröt, ty tiden var kommen och krafterna tröt.

Han fällde sin fiende, lejonet lik, men visste att länge ej hålles en slik.

Han drog så sitt svärd och gick snabbt till attack, och klingan i bröstet på kämpen han stack.

Och ynglingen vred sig och stönade till; hans tankar från ondska och godhet flög vill.

Han sade: ”Det stammar från mig det som skett; blott ödet har nyckeln till livet dig gett.

Du själv är förutan all skuld, ty det var den kupade himlen som svärdseggen bar.

Nu skall mina årsbarn få säga med hån, att hjälten han hade så brått härifrån.

Min moder så livligt min fader beskrev att kärleken till honom i döden mig drev.

Men om du så bleve en fisk uti hav, ja, dvaldes som mörker i nätternas grav, Om än som en stjärna du blänkte i skyn, ja, toge du solen från människors syn, Så skall dock min far kräva hämnd utav dig för lägret av stoft som du redde åt mig; Ty en av de frejdade hjältarna här helt säkert till Rustam det budskapet bär Att Suhrab, hans son, blivit dödad och fälld, och han skall se till att sonar din gälld.”

Förfärad stod Rustam vid dessa hans ord, för ögonen slocknade himmel och jord.

14 | Förord

shahname_final.indd 14

2006-04-11 23:57:59

Shahname har också genom tiderna utgjort en inspirationskälla för många bildkonstnärer som återgett motiv från boken. Bland annat finns ett stort antal miniatyrmålningar. Tehusmålning är en annan skola inom bildkonsten som inspirerats av Shahname.

Målningar med motiv från Shahname har, så sent som i vår egen tid, använts av skickliga berättare i tehus runtom i landet. Som ett slags visualisering av berättelsen brukar uppläsaren peka på hjältarna på målningarna medan han högläser från Shahname.

Ferdosis verk har i över ett millennium varit populärt bland de persisktalande och influerat många poeter. De flesta iranier är väl bekanta med hjältarna i Shahname och i synnerhet med berättelsen om Rostam och Sohrab.

Rostam tillhör den mytiska forntidens legender och hyllas för sitt mod, sin styrka och sin lojalitet. Hans bedrifter finns åter­givna i många persiska miniatyrer. Genom sina strider till försvar för den iranska kronan är Rostam sinnebilden av den tapperhet och lojalitet som alla borde visa sin monark.

Berättelsen om Sohrab, son till Rostam, är historien om en ovanligt ung hjältes liv och tragiska död. Han föds och växer upp i ett främmande land utan att någonsin ha mött sin far. Sohrab företar sig den stora bedriften att bege sig till Iran, leta rätt på sin far och sätta honom på kungatronen. I en sammandrabbning med iraniernas krigshär möter Sohrab en iransk hjälte i en närkamp och blir sårad. Det är först när Sohrab ligger döende och badar i sitt eget blod som han får reda på att den iranske hjälten är Rostam, hans far.

I västerländsk tradition upplevs Sohrabs död som egendomlig eftersom det i de flesta europeiska historier är sonen som dödar sin fader, både symboliskt och bokstavligt. Sohrabs bistra och besynnerliga öde väcker frågan om varför han bestraffas med döden. Om någon skulle lida för sina illvilliga handlingar borde Förord | 15

shahname_final.indd 15

2006-04-11 23:57:59

det då inte vara Kavos och Afrasiab, den iranske respektive den toranske kungen?

Det som avgör Sohrabs väg i livet är hans beslut om att störta kungen. Detta gör honom till kungens och därmed också till Guds fiende. Enligt en modern tolkning skulle Sohrabs beslut att ersätta den orättfärdige kungen med en tapper, och för ämbetet kompetent hjälte, förefalla logiskt och rättvist. Men Shahname är kungarnas bok. Oavsett om kungen är en tyrann eller en välgörare är han Guds ställföreträdare. Kungens undersåtar ska vara lojala och vända sig till honom i rättsskipning.

I berättelsen om den ondsinte drakkungen Zahak vänder sig järnsmeden Kave till kungen för att få sin son benådad. Något som i likhet med händelser i många andra berättelser förefaller paradoxalt då de flesta kungar är korrupta och odugliga härskare.

Frågan om huruvida Ferdosi har varit rojalist eller inte, är föremål för många forskares diskussioner. Ett trovärdigt svar på frågan är att han var rojalist i samma bemärkelse som Shakes­ peare. Det vill säga att Ferdosi antog att monarki var det givna samhällssystem som var bestämt av Gud för mänskligheten.

Man borde helt enkelt göra det bästa av det.

Ferdosi var inte alltid övertygad om att bäste man utkorades till kung genom det gudomliga valet. Listan över goda kungar i Shahname är väldigt kort. Men Ferdosi ansåg inte att alternativet var bättre. Att störta en kung skulle ge upphov till rivalitet bland lokala härskare och hjältar och skulle i sin tur leda till ändlösa krig och kaos i hela landet.

De fem berättelser som återges här tillhör de centrala episoderna i Shahname. Berättelserna har förkortats och överförts till prosa.

De förmedlar och representerar här stämningen och andan i hela Shahname.

Vi har försökt bevara den språkliga karaktären hos original16 | Förord

shahname_final.indd 16

2006-04-11 23:57:59

texten. Istället för att använda förstärkningsord som väldigt eller mycket, vanligt i svenskan, har vi till exempel använt persiskans bruk av två ord med närliggande innebörd. Alltså ”ledsen och nedstämd” istället för ”väldigt ledsen”.

Vid översättning av texten har också hänsyn tagits till filo­sofin och världsbilden bakom språket. Fasta uttryck, liknelser och metaforer i originaltexten har inte i helhet anpassats till den svenska läsaren. Istället får läsaren möjlighet att genom språket förnimma och upptäcka en kulturvärld som både i tid och avstånd är henne/honom avlägsen.

Namdar Nasser

Förord | 17

shahname_final.indd 17

2006-04-11 23:57:59

Zahak

Zahak och hans fader Under kung Jamshids tid, levde i Arabien en gudfruktig och folkvänlig kung vid namn Merdas. Han styrde vist och rättrådigt.

Av världens rikedomar ägde han tusen hästar, tusen getter och tusen mjölkande får. Merdas tvekade aldrig att dela med sig och bjöd alltid frikostigt de behövande på mjölk och förnödenheter.

Merdas hade en son som hette Zahak. Till skillnad från sin far var sonen dumdristig, vresig och ondsint. Djävulen, Ahriman, som sedan tidernas begynnelse alltid varit förtrogen med de onda själarna var så också med Zahak.

En dag uppenbarade sig djävulen för Zahak, förklädd till en godhjärtad man. Han förde många tillmötesgående och vackra ord på tal och vann Zahaks förtroende. Försäkrad om sitt inflyt­ ande över Zahak sade djävulen till honom: ”Om du ger mig löfte om att du alltid ska lyda mig kommer jag att göra dig till värld­ ens lyckligaste människa.”

Zahak lovade djävulen att följa hans tillsägelser till punkt och pricka.

Glad över den lyckliga utgången fortsatte djävulen: ”Ingen Zahak | 19

shahname_final.indd 19

2006-04-11 23:57:59

annan än du är värdig att vara härskare. Din far är till åren kommen och har blivit oredig i huvudet. Hans dagars sol är på väg ned. Det vore inte mer än rätt att röja honom ur vägen och överta tronen.” Ängsligt svarade Zahak: ”Att döda sin egen far är ingen god gärning. Glöm detta och ge mig ett annat råd.”

Djävulen invände: ”Jag ser att du är klenmodig som en gasell.

Svor du inte en ed på att vara mig hörsam? Beslutsamma män bryter aldrig sina löften.”

Den onde Ahriman fortsatte envist att prata om att röja Merdas ur vägen. Han tecknande en ljus och lockande framtid för Zahak och till slut gav Zahak vika och lät sig övertygas.

Zahak frågade: ”Hur ska det ske?”

Nöjd med resultatet sade djävulen: ”Jag verkställer det som ska göras och om ett par dagar kommer du att bestiga kungatronen och ta din faders plats.”

I Merdas palats fanns det en stor och vacker trädgård. Kungen brukade stiga upp tidigt på morgonen och gå till trädgården.

Där tvättade han sig varje dag i en källa, tog på sig rena kläder och satte sig till bön.

Djävulen Ahriman gick till trädgården och grävde en grop på kungens väg och täckte över den med grenar och torrt gräs.

Följande dag när Merdas följde sina morgonrutiner föll han ned i gropen och dog omedelbart av fallet.

Och det var så det gick till när Zahak tillträdde tronen efter sin fader och övertog arabernas kungakrona.

Glad över framgången i sina planer sade djävulen till Zahak: ”Ser du hur jag utan problem har fört dig till makten? Om du fortsätter att lyda mig kommer du att lägga hela världen under dig. Allt från de vilda och tama djuren, flygfäna och fiskarna.

Alla kommer att underkasta sig dig.”

20 | Zahak

shahname_final.indd 20

2006-04-11 23:57:59

Efter en tid besökte djävulen Zahaks hov förklädd till en vältalig och vacker ung man. Han hälsade och hyllade Zahak och kysste marken framför hans fötter. Sedan sade han: ”Jag är en erfaren kock. Om Kungen går med på att nyttja mina tjänster kommer jag varje dag att tillreda nya goda maträtter.”

Detta behagade Zahak och han gav det kungliga kökets nycklar till djävulen.

Vid denna tid åt fattiga såväl som rika människor växter och grönsaker. Att döda djur var en stor synd. Men för att fresta Zahak till ett leverne skilt från det människorna kände och för att bibehålla sin makt över honom införde Ahriman dödandet av djur.

Den första dagen lagade han en välsmakande rätt gjord på äggula. Dagen därpå tillagade han en gryta med kött av rapphöna och fasan. På den tredje dagen dukade han fram kyckling och lamm.

De välsmakande maträtterna förnöjde arabernas kung så till den grad att han sade till djävulen: ”Jag vill tacka dig för din kulinariska konst. Vad är din högsta önskan?”

Djävulen svarade: ”Jag har en stor önskan som jag avslöjar nu när kungen har befallt mig. Jag anhåller om att få kyssa kungens skuldror och gnida mina ögon mot dem.”

Ovetande djävulens avsikter svarade Zahak: ”Må ditt namn bli högt uppburet av folket. Låt din vilja ske.”

Djävulen Ahriman gick då fram till Zahak, kysste hans skuldror och gned sina ögon mot dem. Sedan försvann han ur Zahaks syn. Strax växte två svarta ormar fram ur Zahaks skuldror, på de ställen där djävulen rört med sina läppar.

Skräckslagen tog Zahak fram svärdet och högg av de bägge ormarna. Men de växte omedelbart ut igen.

Zahak kallade till sig alla läkare i landet för att råda bot på sitt sällsamma lidande. Läkarna kom med förslag om olika behand­ Zahak | 21

shahname_final.indd 21

2006-04-11 23:57:59

lingsmetoder men ingen av kurerna lyckades.

Då uppenbarade sig djävulen återigen vid Zahaks hov, denna gång förklädd till läkare. För kungen förklarade han: ”Att hugga bort ormarna gör ingen verkan. Du måste mata dem med unga människors hjärnor. Denna föda kommer med tiden att göra slut på ormarna.”

Djävulens avsikt var att urholka landet på unga krafter. För de ungas tappra hjärtan är mer benägna att strida mot ondskan.

Jamshids sista dagar I riket Iran hade Jamshid suttit på tronen i 350 år. En dag av alla dessa dagar kallade Jamshid till sig alla stamhövdingar, adelsmän och lärda män och höll tal för dem.

Uppblåst av stoltheten som stigit honom åt huvudet sade han: ”Det är tack vare mig, en kung vars berömmelse överträffar alla tidigare kungar, och tack vare mina förtjänster som konsten och vetenskapen finns till. Världen rättar sig efter mig. Allt som ni har av mat och kläder har ni fått av mig. Det lugn som råder i riket, det har ni tack vare mig. Det vore inte mer än rätt att kalla mig för världens skapare.”

Högmodet hade gjort Jamshid otacksam. Han hade vänt Gud, Ahura Mazda, ryggen och Gud såg nu till att orons svarta moln drog över Jamshids rike. Krigarna och folket vände sig emot honom och i varje hörn av riket reste sig en ledare till uppror. Efter ett tag sökte sig rikets alla fältherrar till arabernas land för de hade hört att där regerade en mäktig och modig kung. De gick i förbund med Zahak och utnämnde honom till det iranska rikets kung.

I sin förtvivlan trodde de att under Zahaks styre skulle friden 22 | Zahak

shahname_final.indd 22

2006-04-11 23:57:59

åter råda i Iran. Vad de inte visste var att man mister sitt liv likväl om man flyr från skorpionen som om man söker skydd hos draken.

Med en jättelik här sammansatt av både araber och iranier anföll Zahak Iran, besegrade Jamshid och tog över hans krona.

Jamshid flydde sin väg och levde i hundra år undangömd i misär och obestånd. Det stränga ödet lagade dock så att Zahak till slut fångade honom. Zahak bragte honom om livet och Jamshids liv kom sålunda till sitt slut efter 700 år.

Zahak tusen år vid makten Zahaks tid vid makten räknades till tusen år. Under hans tid utplånades allt vad de visa och kunniga hade åstadkommit och riket styrdes av enfaldiga och obildade människor. Konsten för­ trampades och svartkonsten hyllades. Sanning och rätt­färdig­het fick lämna plats åt ondska och lumpenhet.

Zahak förde Shahrnaz och Arnavaz, Jamshids döttrar, till sitt palats och med hjälp av trollkarlar fick han dem att leva ett liv i synd. Kung Zahaks kammarherre tvingade varje kväll två unga män till palatset där han lät döda dem och tillaga kungens kvällsmat av deras hjärnor. Ingen vågade yppa ett ord till trots.

Alla var rädda för att mista sina liv. Förutom Ahura Mazda hade de ingen att vända sig till.

Ferejdon Zahak hade fyrtio år kvar vid makten. En natt drömde han om att Zahak | 23

shahname_final.indd 23

2006-04-11 23:57:59

tre hjältar tog sig in i palatset. Den yngste bar en enorm spikklubba med ett oxhuvud. Han kastade sig över Zahak, tog honom till fånga och släpade honom med sig till Damavandtoppen där han fjättrade honom.

Uppskakad av den hemska drömmen vaknade Zahak med ett skri som väckte Arnavaz och Shahrnaz. De frågade honom: ”Vår Kung, vad var det för en skräckinjagande dröm som fick din kropp att skaka och darra i ditt eget palats?” ”Det var en ryslig dröm”, svarade Zahak. ”Om jag berättar den för er kommer ni också att känna er bedrövade.” ”Låt oss höra”, insisterade Arnavaz. ”Vi kanske kan tänka ut en lösning. Det finns inget som inte går att råda bot på.”

Zahak kände sig bättre till mods av systrarnas trösterika ord och berättade om de tre hjältarna som uppsökt honom i drömmen.

Efter att ha hört Zahaks kval tog Arnavaz åter till orda och sade: ”Min härskare, du är kung över sju riken, ditt sigill fastställ­ er lagen i hela universum. Kalla hit alla visa män, trollkarlar och präster och rådgör med dem.”

Då solen likt en lykta lyste upp den korpsvarta natten hör­ sammade Zahak Arnavaz förslag. Några dagar senare samlades alla som kunde tänkas kasta klarhetens ljus över mardrömmen.

Zahak berättade om sina drömsyner för dem.

När Zahak talat färdigt sänkte sig tystnaden i hovsalen och färg­en försvann från de närvarandes läppar och ansikten. Prästerna höll rådslag med varandra och sade: ”Om vi tyder drömmen och berättar det som komma skall låter Zahak döda oss allihop. Och om vi väljer tystnaden riskerar vi ändå våra liv”.

Tre dagar gick och ingen tordes uttala sig om saken. På den fjärde dagen blev Zahak otålig och hotade prästerna: ”Antingen talar ni om vad ni har erfarit eller så låter jag hänga er varenda en.”

24 | Zahak

shahname_final.indd 24

2006-04-11 23:57:59

Med hårt slutna läppar sänkte prästerna sina huvuden. Bland dem fanns det dock en man som var visare och djärvare än alla andra. Han tog till slut till orda och sade: ”Höge härskare, förr eller senare kommer alla att gå hädan. Du kommer också att lämna jordelivet. Glöm stoltheten och kärleken till dig själv och låt bli att ofreda folket. Före din tid har det funnits många härskare och det kommer många till efter dig. Även om du skulle vara ett berg av järn kommer tiden att bryta ned dig. Din tid har kommit till ända och ödet har bestämt att en annan ska att ta din plats. Han har ännu inte sett dagens ljus. Men döpt till Ferejdon kommer han en dag att bli en mäktig hjälte. Med en spikklubba prydd med oxhuvud kommer han att ge dig ett slag i huvudet och störta dig från makten.” ”Vad har jag gjort för ont mot denne man?” utbrast Zahak. ”Varför hyser han fiendskap mot mig?”

Prästen förklarade: ”Om du tänker efter inser du att ingen människa utan anledning blir någon annans fiende. När Ferejdon är ett litet barn kommer hans far Abtin att dödas av dina män som gör föda av hans hjärna åt dina ormar. Gossebarnet Ferejdon kommer då att omhändertas av en kviga som också dödas på din befallning.”

En förskräckt Zahak föll av sin kungatron och sjönk medvetslös ned på golvet. Den sluge prästen passade på och flydde sin kos, rädd som han var för följderna av sina avslöjanden.

När Zahak kände sig bättre skickade han sina ryttare till land­ ets alla hörn för att leta rätt på Abtin och föra honom till hovet.

Tiden gick och när Ferejdon föddes hade sägnen om honom redan spridit sig över hela landet. För att vilseföra Zahaks spion­ er förflyttade sig den förföljde Abtin med jämna mellanrum. Han hade dock ödet emot sig och blev till sist infångad. Slagen i bojor förde Zahaks ryttare honom till hovet där han senare blev dödad och hans hjärna blev mat åt Zahaks svarta ormar.

Zahak | 25

shahname_final.indd 25

2006-04-11 23:57:59

När Faranak, Ferejdons mor, hörde den bistra nyheten tog hon Ferejdon med sig och sökte sig till en äng. Många kor och där­ibland den lovprisade kvigan hade sin hemvist där. Gråtande berättade Faranak om sitt öde och bad vakten: ”Jag besvär dig vid vår Gud Ahura Mazda, den obefläckade, att gömma och ta hand om mitt barn.”

Vakten åtlydde Faranaks böner och försäkrade henne om att uppfostra Ferejdon som sin egen son och att nära honom med kvigans mjölk. Men oron satt kvar som en tagg i Faranaks hjärta.

Rädd för Zahaks ryttare som ständigt var på jakt efter gossebarn­ et Ferejdon besökte Faranak tre år senare sitt barns tillflyktsort och hämtade Ferejdon. Efter många vedermödor tog hon sig till bergkedjan Alborz sluttningar och lämnade Ferejdon där hos en högsint äldre man.

När Ferejdon fyllde sexton år kom han ned från berget och sökte upp sin mor. Han bad henne: ”Berätta för mig vem min far är och från vilken ätt jag härstammar.”

En sorgsen Faranak berättade: ”Abtin, den frie mannen, Irans plågade hjälte, var av Tahmores ätt. Han var vis, harmlös, lyhörd och from och kämpade mot demoniska makter. Min make och din far blev fångad av Zahak som bragte honom om livet och gjorde föda av hans hjärna åt sina ormar.”

Vredgad över Zahaks orätt mot fadern sade Ferejdon: ”Det är under jakten som lejonet blir modigt och flinkt. Tiden är nu kommen för mig att ta till svärd och med hjälp av Gud göra revolt mot Zahak.” ”Det är ett farofyllt äventyr”, svarade Faranak. ”Zahak har många krigare. Se inte på världen med en ung människas ögon.

Var inte berusad av stolthet. Tänk på följderna och glöm inte mina råd.”

Moderns kloka ord gjorde Ferejdon tankfull och han gav sig tid att fundera ut en plan.

26 | Zahak

shahname_final.indd 26

2006-04-11 23:57:59

Järnsmeden Kaves berättelse Orolig över Ferejdons siade ankomst var Zahak ständigt upprörd.

Han höll en dag audiens för alla stamhövdingar och präster.

För de närvarande förkunnade han: ”Ärade och lärda män, ni vet alla att jag har en edsvuren storfiende. Av de visa har jag hört att man inte får underskatta sin motståndare. Därför har jag bestämt mig för att samla en armé bestående av människor, demon­ er och feer. Ni måste avge era vittnesmål om att jag alltid gått den rätta vägen och att jag alltid talat sanningen. Ni ska bevittna mina dygder.”

Rädda för den illasinnade Zahak skrev alla under proklamationen. Men i samma ögonblick hördes ett missnöjt rop i salen.

Det var smeden Kave som hade kommit till hovet för att framlägga en vädjan för sin oskyldigt fängslade son.

Zahak beordrade honom att komma fram och frågade vem han var och vad anledningen till uppståndelsen var.

Den rättvisetörstande Kave steg fram och sade: ”Jag är en enkel järnsmed, oskyldig och harmlös. Mycket ont som jag har fått utstå är förorsakat av dig. Mina söner har fått sätta livet till för dina ormars skull. Nu har du fängslat den ende son jag har kvar.

Du är kung och även om du har en drakes skepnad är det din uppgift att skipa rättvisa. Låt bli att döda min son och återlämna honom till mig.”

Häpen och förbryllad över Kaves mod gav Zahak order om att befria hans son. Sedan vände han sig till Kave och sade fordrande: ”Du får också såsom alla andra bära vittnesmål om min rättfärdighet och skriva under kungörelsen.”

När Kave hade läst brevet vände han sig åt rikets förnäma män som var samlade i hovsalen och utbrast: ”Ve er, demoners följeslagare. Er tid har sett sitt slut. Varför har ni underkastat er denne orättvise man? Har ni helt lämnat sanningens väg för att Zahak | 27

shahname_final.indd 27

2006-04-11 23:58:00

göra denne demonkung till viljes?”

Kave rev sönder brevet och trampade på det. Sedan tog han sin son i handen och lämnade palatset.

Utanför palatset samlade sig folket kring Kave. Nyheten om hans djärva dåd vid hovet hade nått envar. Ute på gator och torg var människor eld och lågor. Omringad av den uppeggade folkmassan tog Kave fram skinnet som han brukade fästa runt bröst­ et när han arbetade. Han trädde det på spetsen av en lans och lyfte upp det som en fana. Sedan gav han sig iväg för att söka upp Ferejdon. Han åtföljdes av en stor skara män.

Glad och upprymd tog Ferejdon emot de revolterande. Han prydde lädertrasan med diverse smycken, spände fast sitt bälte om livet och gick till sin mor och sade: ”Nu är jag rustad för striden. Be Ahura Mazda att stå mig bi”.

Faranak fällde många tårar och åkallade Gud: ”O, du den barmhärtige! Jag överlämnar Ferejdon åt dig. Låt inte ondskan åsamka honom någon skada. Var honom behjälplig.”

Ferejdon kallade till sig sina bröder, Kianoush och Shadkam.

Han skickade dem till smedernas länga i basaren för att skaffa honom en klubba. Smederna satte genast igång och smide en klubba prydd med ett oxhuvud. Det tog inte lång tid innan smed­ erna kunde leverera klubban till Ferejdon och han återgäldade deras arbete med mycket silver och guld. Därefter höjde Ferejdon upp armarna och bad Gud om att få nyttja klubban i striden mot ondskan.

Ferejdons strid med Zahak I den lyckobringande månaden Khordad gav sig Ferejdon av för 28 | Zahak

shahname_final.indd 28

2006-04-11 23:58:00

att gå till attack mot arabernas land. Många elefanter och oxar lastade med förnödenheter skickade han i förväg. När Ferejdon nådde Arvand Rod bad han färjelägets väktare att skaffa fram en båt åt honom. Rädd för Zahaks hämnd svarade vakten: ”Du måste ha tillstånd, styrkt med Zahaks sigill, för att få färdas över floden.”

Ilsken över detta svar och orädd för den strida strömmen sporrade Ferejdon sin snabba häst och korsade floden. Alla hans krigare följde hans exempel och kom oskadda till flodens andra sida.

Ferejdon och hans följe fortsatte sin marsch i många dagar tills de närmade sig Jerusalem, Zahaks huvudstad. På slätten som låg utanför staden såg de stridslystna ryttarna i nattens mörker ett palats som lyste upp sin omgivning som Jupiter på natthimlen.

Ferejdon förstod att den ståtliga byggnaden som reste sig högt till skyarna måste vara Zahaks palats. Han manade sina krigare: ”Det finns ingen tid att spilla. Vi får omedelbart gå till attack och överraska fienden om vi inte vill möta svårt motstånd.”

Inom loppet av några få minuter blev palatset omringat. Åsyn­ en av Ferejdon och hans tappra män satte skräck i väktarna. De lade benen på ryggen och skingrades åt alla håll.

Med sin klubba slog Ferejdon ihjäl alla trollkarlar och demon­ er som Zahak lejt som tjänare. När striden var över satte han sig på Zahaks tron. Han beordrade att Jamshids döttrar skulle hämtas fram. De lät tvätta sig rena från synd och rensa sina själar från mörkrets krafter. Åter lärde de sig att gå den högstes väg.

Zahak var bortrest och i sin frånvaro hade han anlitat vaktens befälhavare Kondro för att värna om hans palats och skatter. När Kondro hörde nyheten om Ferejdons övertagande av palatset skyndade han sig till Ferejdon, kysste golvet framför honom och lyckönskade honom.

Ferejdon tog vänligt emot honom och gav honom order om Zahak | 29

shahname_final.indd 29

2006-04-11 23:58:00

att duka ett kungligt bord och bjuda in alla visa och nobla män i riket. Allehanda maträtter och drycker i överflöd serverades gästerna och festligheterna pågick till sent på natten. När samlingen upplöstes satte sig Kondro på en snabb häst och red till Zahak.

Han berättade vad han hade hört och sett utan att undanhålla en enda detalj.

Förargad över de bittra ord som han hörde röt Zahak åt Kond­ ro: ”Vad hade du och dina krigare för er? Varför bjöd ni inte på värdigt motstånd?”

Besvärad över situationen svarade Kondro: ”Din lycka har vänt. Din tid är över. Från ärans höjder har du ramlat ned till fördärvets avgrunder.”

Beklämd och modfälld över motgången samlade Zahak sina demoner och sina kämpar och begav sig mot sin belägrade stad.

När Zahaks motattack blev känd anslöt sig många av stadens invånare till Ferejdons armé. Det kom också bud från de heliga männen i eldtemplet där de gav sitt stöd till Ferejdon. Häftiga strider utkämpades på gator och torg och till och med på hustaken. Många krigare och demoner ur Zahaks armé fälldes med pilar och svärd.

Zahak själv tog sig via en hemlig gång till palatsets tak där han gömde sig. Men åsynen av Ferejdon som satt på tronen i förtroligt samspråk med Jamshids döttrar kom blodet i hans ådror att koka.

Zahak firade sig ned från taket för att med sitt svärd sticka ned Ferejdon och Jamshids döttrar. Men i samma ögonblick som hans fötter nådde golvet fick Ferejdon syn på honom. Han reste sig hastigt och de började kämpa man mot man. Striden blev lång. Till slut flög Ferejdon på Zahak och slog till honom med sin klubba. Det var ett kraftigt slag som krossade Zahaks hjälm och han sjönk medvetslös ned på golvet.

Ferejdon var i färd med att ge Zahak en sista stöt då en ängel 30 | Zahak

shahname_final.indd 30

2006-04-11 23:58:00

uppenbarade sig för honom och sade: ”Döda inte Zahak ty hans liv har ännu inte kommit till sin ända. För honom till berget och sätt honom i kedjor där.”

Ferejdon band Zahaks händer med ett snöre av lejonskinn. Och när segern över Zahaks bundsförvanter var fullkomlig samlade han stadens invånare och förkunnade: ”Envar måste sysselsätta sig med ett yrke. En måste vara krigare och en annan köpman och en tredje hantverkare. Annars rubbas ordningen och världen blir kaotisk.”

Folket hyllade honom och jublade över rättvisans seger över ondskan. Utan att göra orätt mot någon lämnade Ferejdons armé staden och förde Zahak med sig i fångenskap.

Ferejdon lät föra Zahak till berget Damavand där han fjättrades i en grotta vars ände inte kunde ses.

Ferejdons femhundra år vid makten Under kung Ferejdons regeringstid var det lugnt och fridfullt i hela det vidsträckta riket. Samtliga hans undersåtar lade ned sin själ på att arbeta hårt och riket och folkets rikedomar växte ständigt. Alla levde i välmåga. Vid femtio års ålder var Ferejdon fader till tre söner: Selm, Tor och Iraj. Ferejdon delade upp sitt stora rike i tre delar. Bysans tilldelades Selm, Kina och Toran förlänades Tor och kungatronen i Iran gavs åt Iraj. År lades till år, Ferejdon blev gammal. Hans livs vår övergick till höst och ungdomens krafter sinade.

Missnöjd med sin lott skrev Selm en dag till sin bror Tor: ”Vi är tre bröder, Jag är äldst och Iraj yngst. Varför har då vår far gjort Iraj till kung över Iran och Jemen, dessa välmående och Zahak | 31

shahname_final.indd 31

2006-04-11 23:58:00

förmögna riken. Det är orättvisst mot oss och vi måste hitta en utväg.”

När Tor läst brevet blev han fundersam och missnöjet tog även honom i besittning. Till sin bror skrev han: ”Vår far har narrat oss. Vi måste ta saken i egna händer och kräva vår rätt.”

De två ondsinta bröderna skickade ett sändebud till sin far.

Meddelandet löd: ”Du har inte behandlat dina söner rättvist. Om du inte ändrar beslutet så att vi blir nöjda kommer vi att anfalla Iran.”

När sändebudet anlände till Ferejdons hov togs han emot med alla hederstecken. Ferejdon var glad och frågade ivrigt efter sina söner och deras leverne.

Sändebudet sänkte huvudet och sade: ”Du vise Kung, var inte vred på mig. Jag är bärare av ett oförskämt budskap som jag med sorg överlämnar.”

Ferejdon blev mycket bestört över sina söners onda ord. Han sände tillbaka budet med ett meddelande: ”Djävulen Ahriman, har fått er på avvägar. Ni kommer att få lida för era ogärningar.

Den som säljer sin broder för jord bör kallas odåga och ogärningsman. Världen har varit skådeplats för många härskare som ställt och styrt. Den vise låter sig aldrig att luras av djävulen.

Frukta Ahura Mazda, den ende domaren, och gör inget som inte är skaparen till viljes.”

Sändebudet återvände till Selm och Tor och berättade vad Ferejdon sagt.

Ferejdon kallade till sig Iraj och berättade om hans bröders uppsåt. Utan att låta brödernas budskap bekomma honom sade Iraj: ”Min store Kung och fader, det goda och det onda kommer och går som det rinnande vattnet. Kung eller tiggare, alla omfamnar i slutändan den kalla jorden. Varför ska vi låta sorgen ta över? Vi bör odla kärlek och vänskap. Stora män har aldrig ägnat sig åt onda ting. Om jag får ditt medgivande kommer jag 32 | Zahak

shahname_final.indd 32

2006-04-11 23:58:00

omedelbart att bege mig till mina bröder. Obeväpnad och ensam, utan min här, ska jag försöka vinna deras förtroende och få dem på bättre tankar.” ”Du är en god son”, svarade Ferejdon Iraj. ”Men ingen bör offra sig i ett krig av dumhet. Du skall dock ändå få din vilja igenom.”

Ferejdons söners strid Iraj gjorde sig redo för avfärd och Ferejdon skrev ett brev till Tor och Selm. Först hälsade och prisade han Ahura Mazda, skaparen, och sedan manade han sina söner till att hänge sina hjärtan åt vänskap och sämja.

Vidare skrev han: ”Iraj är er lillebror. Ni har rensat era hjärtan från kärleken till honom. Iraj önskar att få möta er och kommer för att besöka er. Att behandla de unga väl är ett tecken på stor­ het. Välkomna honom, bemöt honom värdigt och sänd honom iväg med tillbörliga hedersbetygelser när han återvänder.”

Då Iraj var hos sina bröder fick Selm och Tors män för första gången lära känna honom. De fann honom intagande, älskvärd och sannerligen värdig kungakronan. Irajs namn färdades över alla krigares läppar.

Ilskan över Irajs popularitet fyllde Selms hjärta. Han sade till Tor: ”Våra män tar inte blicken från Iraj. Om han stannar kvar kommer krigarna att vända sig mot oss och kröna honom till kung. Vi måste röja honom ur vägen.”

Oroliga och mörka tankar hindrade Selm och Tor från att sova den natten. När dagen grydde gick Iraj leende och godtroget till sina bröder. Tor och Selm hade avlägsnat både kärleken och skammen från sina hjärtan och skrek argt till Iraj: ”Du är yngre Zahak | 33

shahname_final.indd 33

2006-04-11 23:58:00

än oss. Varför har du stulit kungakronan från oss? Hur kommer det sig har Ferejdon gjort dig till kung över Iran? Vilka egenskap­ er har du som har gett dig förmånen att samla guld och skatt­er?

Varför skickade han oss, som är äldre och visare än du, till Bysans, Toran och Kina?”

Iraj svarade lågmält och bedjande: ”Jag vill varken ha Iran, Bysans eller Kina. Inte heller önskar jag vara kung.”

Sedan fortsatte han och sade: ”Jag vet att även om jag når himla­ valvets höjder kommer den kalla jorden att vara min slutliga boning. Jag behöver vare sig tronen eller kronan. Jag överlämnar allt till er. Ni ska veta att jag inte förebrår er någonting.”

Tor som inte kunde tygla sin vrede reste sig hastigt. Han lyfte guldstolen som han satt på och gick hotfullt mot Iraj med stolen lyft över huvudet.

Förvånad över sin brors vredesutbrott sade Iraj: ”Skäms du inte inför Ahura Mazda, den sanne välgöraren? Slå inte ihjäl mig ty livets outgrundliga gång kommer inte att förlåta dig.”

Men Irajs ord gjorde ingen verkan på den onde Tor. Han stack Iraj i magen med en giftig dolk och högg sedan av honom huvud­ et.

Ferejdon väntade ivrigt på Irajs hemkomst. När tiden närmade sig lät han pryda staden och befallde de offentliga utroparna att meddela när Iraj närmade sig staden.

Förberedelserna avbröts då det plötsligt blåste upp en häftig storm. Luften fylldes av damm som skymde sikten. Oron grep tag i allas hjärtan. När man åter kunde se klart fick alla se en häst ledd av en man i sorgdräkt och lastad med en guldkista.

När mannen kom fram till Ferejdon började han riva sönder sina kläder och beklagade sig högt över händelserna vid Selm och Tors hov. Chockad och stum tog Ferejdon bort silkesskynket som täckte kistan. Vid åsynen av Irajs avhuggna huvud föll Fe34 | Zahak

shahname_final.indd 34

2006-04-11 23:58:00

rejdon avsvimmad ned på marken. Hovmännen och fältherrarna slöt en ring kring kistan och fällde bittra tårar. Krigarna rev sönder sina kläder och strödde jord över sina huvuden.

När Ferejdon vaknat upp befallde han att stadens byggnader och hästar skulle kläs i svart. Tiden efter Irajs död gick långsamt.

Den tomma tronen påminde hela tiden Ferejdon om den älskade sonens frånvaro.

I sin förtvivlan bad den otröstlige Ferejdon många gånger till Ahura Mazda: ”O Gud, du rättvise domare. Tänk på min son, som oskyldigt dödats, och kasta mörka skuggor över de skyldigas dagar.”

Ferejdon grät så mycket i sin oändliga sorg att hans tårar kunde ha vattnat växterna. Ljuset i hans ögon förvandlades till mörker och hans syn grumlades. Han stötte ifrån sig alla livets fröjder och bekvämligheter. Marken blev hans bädd och jorden hans kudde.

Manuchehrs födelse När det hade gått ett tag meddelades Ferejdon den goda nyheten att Mah Afarid, Irajs änka, var havande. Ferejdon lugnade sig något och hoppades att barnet skulle hämnas Iraj när han vuxit upp.

Sedan flera månvarv hade passerat gav Mah Afarid liv åt ett flickebarn. Hon växte upp i överflöd och ingenting saknades henne. När hon blivit en vacker kvinna gifte Ferejdon bort henne med Pashang. Efter ett år fick det nygifta paret ett barn. Översteprästen förde barnet till Ferejdon och sade: ”Se på gossebarn­et.

Han är Iraj upp i dagen. Hans ansikte, hår och kropp liknar morfaderns.”

Zahak | 35

shahname_final.indd 35

2006-04-11 23:58:00

Överlycklig lovordade Ferejdon Ahura Mazda och glädjen gav honom synen tillbaka. Han döpte barnet till Manuchehr och lät honom gå i lära under hela sin uppväxt. När Manuchehr nådde vuxen ålder kallade Ferejdon till sig alla adelsmän och stormän i landet. I deras närvaro gjorde Ferejdon Manuchehr till tron­arvinge och bad alla att lyda och hörsamma den blivande kungen.

Manuchehrs hämnd När Selm och Tor hörde om Manuchehrs hjältebragder och om hans otaliga krigare slog rädslan läger i deras själar. De tänkte att deras enda utväg var att be om förlåtelse för sitt illdåd. Därför skickade en slug och vis man som sändebud till Ferejdons hov.

När sändebudet kom till Iran fick han audiens hos kungen. Han hyllade kungen och sade: ”Selm och Tor är ångerfulla. De ber kung Ferejdon att sända Manuchehr till dem så att de kan underkasta sig honom. De vill skänka honom allt guld och silver de äger.”

Misstänksamt svarade Ferejdon: ”Säg åt dessa orena själar att jag genomskådar deras list. De har för avsikt att döda Manuchehr på samma sätt som de dödade Iraj. Meddela dem att Manuchehr en dag kommer att utkräva sin morfaders hämnd.”

Budbäraren skyndade sig tillbaka till Selm och Tor och berättade vad han hade sett och hört.

Ferejdons orubbliga svar fick orons frön att gro i Selm och Tors hjärtan. Selm sade till Tor: ”Nu finns det ingen annan utväg än krig. Vi får inte låta denne yngling vinna.”

Från Kina, Toran och Bysans samlade de båda bröderna en väldig armé och satte kurs mot Iran. Manuchehr gjorde sig också redo för strid.

36 | Zahak

shahname_final.indd 36

2006-04-11 23:58:00

Arméerna möttes i en häftig strid och hjältar krigade man mot man. Många tappra mäns blod flöt och kom stridsfältet att på håll se ut som täckt av röda tulpaner.

Så gick den första dagen. Manuchehrs armé hade övertaget.

Selm och Tor såg sin sista utväg i att ta Manuchehrs armé med överraskning. Manuchehrs spejare fick dock reda på detta. När nattens mörker sänkte sig gick Tors armé till anfall men fann Manuchehrs män redo för strid. Det var för sent att dra sig tillbaka.

Manuchehr mötte Tor och stötte ned honom från hästen med sin lans. Därefter avlägsnade han Tors huvud från kroppen och bjöd de vilda djuren på en festmåltid.

Efter sin seger skrev Manuchehr till Ferejdon: ”Vi kom till Toran för att söka hämnd. Häftiga strider utkämpades, dagtid såväl som nattetid. Min lans genomborrade Tors rustning och jag lyfte ned honom från hans häst.”

När Selm fick reda på Tors öde fruktade han för sitt liv. I sin för­tvivlan övervägde han att retirera och söka skydd i den svårintagliga borg som låg bakom fronten. Omringad av vallgravar höjde sig borgens torn mot skyarna. Gharen, en av Manuchehrs skickliga fältherrar, blev underrättad om Selms plan. Han före­ slog Manuchehr att inta borgen innan Selm nådde dit.

Med Tors ring i sin ägo, red Manuchehr i sällskap med Gharen och andra hjältar till borgen. Framme vid porten visade Manuchehr Tors ring för vakterna och sade sig vara befäl över Tors förtrupper. Vakterna lät sig luras. På natten hissade Gharen en fana på borgens mur som signalerade att de hade tagit sig in oskadda.

På morgonen gick den storslagne hjälten Shiroi och de andra hjältarna till attack mot borgen medan Gharen och hans hjältar dödade vakterna och öppnade porten inifrån. Fram på dagen föll borgen i Manuchehrs och hans hjältars hand.

Då Selm omsider anlände till borgen fann han den så gott som Zahak | 37

shahname_final.indd 37

2006-04-11 23:58:00

jämnad med marken. Knappt hade han hämtat sig ifrån chocken förrän Manuchehrs armé anföll honom bakifrån. Striden varade inte länge. Selms överrumplade krigare skingrades och flydde och Selm dräptes av Manuchehr.

Bland Selms trupper fanns en vis och vältalig man. Han vald­ es ut och skickades till Manuchehr för att föra den besegrade arméns talan.

Till Manuchehr sade han: ”Många av oss är boskapsskötare och lantbrukare. Mot vår vilja har vi tvingats att följa med och strida för Selm. Vi är utleda på krig och underkastar oss er. Gör vad du önskar med oss. Vi lyder er.”

Manuchehr benådade de besegrade krigarna och sade: ”Idag är rättvisans dag. Stridens tid är över.”

Männen i Selms armé brast alla ut i jubelrop och kastade sina vapen och rustningar framför Manuchehrs fötter.

Manuchehr sände Shiroi att hämta alla dyrbarheter som fanns i borgen. Sedan begav de sig glada och muntra mot Iran. Väl hemma skänkte Manuchehr, på Ferejdons inrådan, alla krigs­ byten till sina krigare.

Till slut kom den dag då Ferejdon gick ur tiden. Manuchehr och de andra hjältarna begravde honom efter tidens seder och traditioner. Alla var försänkta i sorg och nämnde Ferejdons namn med vördnad. Hela tiden påminde man sig om hans rättvisa behandling av sina undersåtar.

Efter Ferejdons bortgång kröntes Manuchehr till kung. Han hyllades av alla hjältar och de slöt förbund med honom. Till den nye kungens ära ordnades stora gästabud.

Vid ett passande tillfälle under festligheterna reste sig hjälten Sam och talade till Manuchehr med orden: ”Jag har av de församlade hjältarna här valts till att tala. Din uppgift är nu att sitta på tronen och vår är att utkämpa landets strider för dig.”

38 | Zahak

shahname_final.indd 38

2006-04-11 23:58:00