QAISAR MAHMOOD är född 1973 i Lahore, Pakistan och uppvuxen i Stockholmsförorten Tensta. Han har stor erfarenhet av mångfaldsfrågor och har tidigare utgivit Small, medium eller large? Vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle (2007). Qaisar har arbetat på Riksrevisionen som revisionsdirektör, på Regeringskansliet och Integrationsverket och varit huvudsekreterare i integrationspolitiska kommittén. Han är mc-entusiast och tar alla tillfällen han får att köra sin motorcykel Lejonblod, namngiven av döttrarna, så snabbt han får.
QAISAR MAHMOOD har åkt över 900 mil på motorcykel genom Sverige i jakt på svenskheten. Han har varit i storstäder, på mindre orter och i ännu mindre avfolkade samhällen, med målsättningen att knäcka den kod som öppnar dörrarna till den svenska gemenskapen. Han fann ingenting som förenade de människor han mötte, och som kunde skilja dem från individer i andra delar av världen. Varken när det gäller åsikter, lynne, värderingar, normer eller utseende. Människor i Sverige är mer olika än lika. Ändå bar de alla på en tydlig bild av vad som kännetecknar en svensk och vad som kännetecknar svenskheten. Det här är en bok om oss svenskar, och våra idéer om vilka vi är. Men boken rymmer också en större poäng om jakten på den unika identiteten, som blivit en tillgång att konkurrera med i vårt »berättarsamhälle«. Med humor och ödmjukhet reder författaren ut hur vi kan uppleva gemenskap med personer som vi aldrig kommer att möta, samtidigt som vi betraktar människor vi träffar dagligen som »de andra«.
Qaisar
QAISAR MAHMOOD JAKTEN PÅ SVENSKHETEN
Jakten på svensk heten
»Trösklarna till det svenska folkhemmet är höga och svåra att komma över för många som flyttar hit. Som nyanländ invandrad blir man insläppt i farstun men väldigt sällan till vardagsrummet. En förklaring till frustrationen som många upplever är att trösklarna är osynliga. Man säger: det finns inget som heter svenskhet, vi har inga särskilda traditioner och så vidare. Trots detta finns det tydliga regler som man inte bryter. Men folk säger ju att dessa regler inte existerar? Den här kafkaliknande situationen skulle få vem som helst att bli förvirrad. Man vet inte om det upplevda utanförskapet är ett fantasifoster eller om man faktiskt befinner sig utanför. Det är som att försöka ta sig in i ett rum med en stängd glasdörr, som man inte upptäcker just eftersom den är genomskinlig. När man slår ansiktet i den säger de på insidan att glasdörren inte finns där utan är ett resultat av den egna fantasin.«
Omslagsform och illustrationer: Jens Magnusson Författarfoto: Lorna Bartram
Mahmood_Jakten på svenskheten.indd 1
2012-04-12 11:45
Innehåll
Prolog ��������������������������������������������������������������������� 9 1. I Värmland är Sverige som svenskast ������������ 15 2. Tatueringar och vita linnen är det svenskaste ��������������������������������������������������� 43 3. Bruksmentaliteten – en del av svenskheten ���71 4. Världen dansar lindy hop i Herräng ������������ 104 Intermezzo: Alla omfattas inte av den fria rörligheten ���������������������������������������������������144 5. Österlen – osvenskt på ett härligt vis ���������� 154 6. Malmö – osvenskt på ett obehagligt vis ������ 176 7. Mångfald av dalahästar och midsommarstänger ��������������������������������������� 203 8. Made in Pakistan – shaped in Tensta ����������� 230 9. Svenskheten är en lök ������������������������������������ 254 Litteratur ������������������������������������������������������������ 271
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 7
2012-04-12 15.33
Prolog
Vi blir lugna när vi upptäcker att spelreglerna står i botten av kartongen. Nu slipper vi hitta på egna. Paula ler förnöjsamt och säger att beteendet att fråga efter regler är typiskt svenskt och att vi alla därför borde få en poäng var. Minst. Jag lyfter pekfingret i luften och skakar på huvudet. Svenne? Jag? Aldrig i livet! Det är fredagskväll, och spelet som vi spelar heter Lingon, lådvin och kalsonger. Det går ut på att man ska förhålla sig till ett antal frågor om »typiskt svenska« beteenden. Den som får flest poäng är den som är mest svensk i sällskapet. Spelet har jag köpt på Akademibokhandeln vid Odenplan. Det var reklamtexten som fångade mitt intresse: Skryter du över svenska popgrupper du inte ens gillar när du träffar folk utomlands, har du Iittalaglas med klisterlapparna kvar och har du någon gång applåderat vid en flygplanslandning? Svarade du Ja på någon av dessa frågor så har du antagligen en god chans i det här spelet. Lingon, lådvin & långkalsonger är ett fantastiskt underhållande spel
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 9
2012-04-12 15.33
där du får, eller förlorar, poäng beroende på hur typiskt svenskt du beter dig . . . på gott och ont . . .
Danish tar upp det översta kortet och börjar med en tillgjort högtidlig stämma läsa den första frågan. Vi som sitter runt det rektangulära, mörkbetsade matbordet är alla lite uppsluppna, lite förväntansfulla och lite avvaktande när vi lyssnar på den första frågan. Visserligen är det ett sällskapsspel, men det är också allvar. Det är som att läsa veckans horoskop i någon kvällstidning. Det går emot förnuftet, men tänk om? Kanske får man veta något om det som verkar vara höljt i dunkel. Våra blickar sveper runt bordet. Vem kommer att komma ut som mest Svensson? »Har du någon gång stått och kikat på en granne bakom gardinen eller genom persiennerna?« De som svarar ja får tre poäng, övriga blir utan. Lisa för noggrant och strukturerat poäng på ett A4-papper. Det ska gå rättvist till. Danish fortsätter: »Har du någon gång vägt din resväska hemma innan du åkt till flygplatsen?« Vi som spelar spelet uppfattas av oss själva och av varandra, i varierande grad, som svenskar. Andreas och Lisa kanske till och med som pursvenskar. Paula ser sig som svensk men uppfattas nog inte som det av alla hon möter. Hon har flera gånger 10
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 10
2012-04-12 15.33
fått frågan om vilken härkomst hon egentligen har. Kanske har det att göra med att hennes pappa är född i Grekland och hennes mamma i Polen av judiska föräldrar. Själv är Paula född i Sverige och det finns egentligen inga större skillnader mellan hennes uppväxt i Vasastan och Lisas uppväxt i Täby. Det som tydligast skiljer dem åt utåt sett är hud- och hårfärgen. Jag, Natalie och Danish kämpar både med oss själva och inför andra för att uppfattas som självklara element i det svenska samhället. Våra föräldrar är födda i Pakistan. Vi har mörkt hår och starkt pigment och vi talar såväl urdu som punjabi utöver svenskan. Men i övrigt känner vi oss nog som vem som helst. Natalie förknippar sig själv med socialdemokratin mer än något annat. Danish och jag ser oss båda mest som motorcyklister och tatuerade. Abukar, som numera heter Omarsson, översatt från arabiskans bin Omar, är född i Somalia och flyttade till Sverige efter det att han fyllt 19 år. Han är den som, både av sig själv och av sin omgivning, uppfattas som minst svensk i sällskapet. Ändå är han nog mer avslappnad än de flesta med att lägga sig till med nya vanor. Abukar gör det han vill, utan att fastna i sådant som jag, Natalie, Danish och Paula skulle uppfatta som assimilerande 11
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 11
2012-04-12 15.33
beteenden. Vill Abukar köpa en julgran så gör han det. Vill han byta sitt efternamn för att få det att låta mer svenskklingande så gör han det. Han är nyfiken på det mesta och tar varje chans att samla på sig upplevelser. Jag avundas Abukars inställning på samma gång som jag för allt smör i Småland inte kan anamma den. För mig är det komplicerat att ta till mig sådant som jag förknippar med traditionell svenskhet. En del av förklaringen ligger i att det har blivit en del av min självbild att känna utanförskap. Men det handlar också om de normer och värderingar som jag fick med mig som barn. Att ha en julgran i mitt hem skulle vara början på ett sluttande plan mot den totala upplösningen i något som inte är jag. Vad detta »jag« utgörs av är inte alltid tydligt för mig. Identitetsfrågan är helt klart komplicerad och laddad för mig och många mörkhåriga i Sverige. Kanske mer än vad den behöver vara. Och inte gör våra föräldrar saker och ting lättare genom att se varje förändring som ett tecken på att vi socialt och känslomässigt försöker frigöra oss från dem och de tidigare generationerna. I början av spelet diskuteras varje fråga i flera minuter innan vi går vidare till nästa. Vi pratar i munnen på varandra. Alla vill vi berätta om våra erfarenheter av att ha applåderat vid en flygplanslandning 12
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 12
2012-04-12 15.33
och om den stress vi känt när det uppstått två köer till bankomaten. Det är viktigt att få erlägga ett vittnesmål om innanförskap och utanförskap. När Andreas läser upp frågan: »Säger du minst ett par gånger om året att du får ursäkta att det är så stökigt när du får besök?«, säger Lisa: »Men är inte detta ett typiskt pakistanskt beteende?« Alla brister ut i skratt. Jag, Natalie och Danish tittar igenkännande på varandra. Visst är detta något som våra föräldrar skulle kunna göra. Efter ytterligare några frågor säger Danish att om man blir glad över att ölen kostar sju kronor så har det inte med svenskheten att göra, utan snarare med huruvida man har mycket eller lite pengar. Något liknande säger vi alla i munnen på varandra när P aula läser upp frågan: »Har du någon gång hällt upp billigare sprit i en flaska från ett dyrare spritmärke?« Det tar inte lång tid innan vi en efter en börjar protestera mot frågorna och hur de är formulerade. Vi konstaterar gång på gång att flera av svaren är mer beroende av den svarandes ekonomiska situation eller om man anpassar sig till regler, än huruvida man är »svenne«, »paki« eller »jude«. I spelet får man höga poäng om man gillar ordning och reda och om man känner sig bekväm med att anpassa sig till regler, köer och förutsägbarhet. 13
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 13
2012-04-12 15.33
Vi spelar inte färdigt. Spelet motsvarar inte våra förväntningar. Vi trodde att frågorna faktiskt skulle säga något om svenskhetens natur. Men det här duger inte ens som fredagsunderhållning. Vilket svar som helst skulle lika gärna kunna användas för att skilja ung från gammal, eller för att avgöra hur mycket pengar någon har på sparkontot. Det handlar inte om svenskhet. För ordningens skull summerar Lisa ändå poängen. Natalie vinner och koras till kvällens svenne. Hennes bror får minst poäng och utropas till kvällens blatte. När gästerna har åkt hem har jag svårt att skaka av mig känslan av frustration. Jag har inte fått en tydlig definition av vad som kännetecknar svenskhet eller en »riktig« svensk. Den kvällen föds idén: svenskheten måste erövras. Jag kan inte sitta och vänta på att den ska komma till mig. Jag måste ut och upptäcka den. För som någon har sagt: det är först när du vet vad det är du saknar som du kan bedöma om du vill ha det eller inte. Det är dags att initiera jakten på svenskheten. Metodiskt. Strukturerat. På samma sätt som Carl von Linné tålmodigt kartlade alla djur och växter. Eller som Nils Holgersson upptäckte Sverige, bit för bit. Fast jag ska göra det från en motorcykel istället för från en gåsrygg. 14
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 14
2012-04-12 15.33
1. I Värmland är Sverige som svenskast
Jag går med raska steg längs Sveavägen på väg mot jobbet. Den yngsta är lämnad på dagis och klockan är redan halv nio. En sista arbetsdag i revisionens tjänst ska klaras av innan jag kan sätta av mot Värmland och Karlstad. Jag börjar som andra morgnar med en snabbtitt på intranätet. Inga stora nyheter och inga viktiga händelser enligt kalendariet. Jag går ut i korridoren för att hämta en kopp te. Kaffe försöker jag undvika på jobbet eftersom det lätt blir 7–8 koppar under en arbetsdag. Idag tänker jag hoppa över den gemensamma kaffestunden på morgonen. Jag måste skriva färdigt remissvaret på den statliga styrutredningens slutbetänkande. Jag känner mig euforisk och min kropp vill inget hellre än att sätta sig på bågen och bara dra iväg på äventyret. Det är inte enkelt att fokusera på förslagen om en ny myndighetslag eller frågan om huruvida flera mindre myndigheter bör slås ihop 15
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 15
2012-04-12 15.33
till en större för att öka effektiviteten i staten. Jag har knappt hunnit skriva den första rubriken när en kollega sticker in huvudet genom dörren till mitt arbetsrum. Han har hört om min jakt på svenskheten och vill tipsa mig om några sevärdheter i Värmland som jag absolut inte får missa. Han räknar upp turistattraktioner: Selma Lagerlöfs hus i Mårbacka och några andra platser som jag glömmer bort sekunden efter att han har nämnt dem. Jag låtsas lyssna intresserat men har svårt att behålla koncentrationen. I mitt huvud börjar jag sätta ihop en spotify-spellista som jag kan lyssna på under resan. Det är ingen slump att den första anhalten i jakten på svenskheten ska vara Karlstad. Helgen innan hade jag varit på en trädgårdsfest hos några bekanta och fått uppmaningen att åka just dit om jag ville hitta de äkta svenskarna och den äkta svenskheten. Sverige är tydligen som svenskast i Värmland. Ytterligare några ord om festen behöver sägas i sammanhanget. Stämningen var uppsluppen och gemytlig. Några stod och gjorde paella i en gryta över en klotformad grill. Någon annan skar upp hembakt bröd medan han stolt berättade att sur degen härstammar från det gamla Mesopotamien. Ytterligare några stod i en klunga med varsitt glas vin i handen och pratade om gemensamma bekanta 16
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 16
2012-04-12 15.33
och sina sommarplaner, huruvida de skulle vara hela eller delar av sommaren på Österlen. Barnen sprang runt i trädgården som var så där lagom vildvuxen. Mina barn gungade i äppelträdet på gården. De tycktes känna sig bekväma i den här miljön, även om de, liksom jag, uppfattade den som exotisk. Detta är sinnebilden av det goda livet. Jag tror att många storstadsbor bär på en sådan, vare sig de är infödda eller inflyttade från en mindre ort i Sverige. 70-talsvilla i Midsommarkransen med en frodig trädgård. Vänner som lagar mat ihop med inspiration från hela världen, engagerade och initierade samtal. Allt paketerat i en konstgjord enkelhet och tillgjort avslappnad atmosfär. Jag betecknar de som var på festen som »surdegsklassen«. Kännetecknande för dessa personer är att de är högskoleutbildade och jobbar med media eller inom tjänstesektorn. Allt de gör intellektualiseras och analyseras. Oavsett om de dansar lindy hop, bakar surdegsbröd eller läser böcker skapar de ett teoretiskt ramverk kring sitt intresse. Och helst ska analyserandet och teoretiserandet kommuniceras i realtid via Twitter, formulerat med 140 fyndiga tecken. Man uttrycker sin avsky mot konsumtionssamhället, samtidigt som den senaste Iphone-modellen ligger tryggt i byxfickan. Man källsorterar, har en kompost i trädgården, röstar 17
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 17
2012-04-12 15.33
troligtvis på Miljöpartiet och är för trängselskatt, trots att man har en bensinslukande Audi. De tre fyra årliga utlandssemestrarna, då man flyger någonstans för att vila upp sig, tär tusen gånger mer på naturen än vad kompostering och källsortering gör nytta från miljösynpunkt. Politiska sympatier och andra åsikter används för att stärka det personliga varumärket och behöver inte nödvändigtvis ha kopplingar till den egna livsstilen. Hela livet är ett projekt som ska planeras utifrån en teoretisk ansats, därefter genomföras och slutligen utvärderas. Surdegisarna verkar helt enkelt ha svårt att bara göra saker för att det är kul eller för att det skänker dem tillfredsställelse. De är istället intresserade av det autentiska. Om de åker på semester ber de om ursäkt för att de latat sig på beachresorten och inte upptäckt den »riktiga« kulturen i landet. Inte ätit av den »äkta« maten. Inte träffat några »riktiga« urinvånare. De blir stressade och får dåligt samvete av att livet inte alltid kan levas efter de högtravande principerna om harmoni med naturen och kärlek och acceptans för allt och alla. Personligen har jag svårt att slappna av kring dem eftersom det är få saker som de skulle ta en käftsmäll för. Man sticker inte ut hakan. Ingenting är på riktigt, allt är på låtsas. Det ironiska tonläget är därför ett annat kännetecken 18
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 18
2012-04-12 15.33
för dessa människor som man hittar i vissa delar av Stockholms innerstad och i närförorterna Årsta, Midsommarkransen och Aspudden. Trots att jag numera delar de materiella attributen med dessa människor kände jag mig som så många gånger tidigare vilsen och osäker på festen. I sådana här sammanhang är jag rädd att jag ska göra bort mig genom att betona ord felaktigt eller genom att använda en metafor på ett konstigt sätt. Och – i värsta fall – inte förstå den ständigt närvarande ironin. Det är nog i umgänget med dessa »tillåtande« och »toleranta« människor som jag upplever mest utanförskap. Middagen serverades och vi skickade runt faten med de gemensamt tillagade maträtterna. Jag satt bredvid en kvinna som är född och uppvuxen i Karlstad. Vi började med att klara av standardfrågorna om vad vi jobbar med och vad vi tycker om vädret. Jag förde in samtalet på mina funderingar kring svenne-spelet som jag köpt några veckor tidigare och frågade min bordsdam om vad hon tyckte kännetecknar svenskheten och en riktig svensk. Jag berättade att jag själv är kluven inför det faktum att jag bär på en känsla av utanförskap och rotlöshet. Kanske är förklaringen att jag inte känner mig som en naturlig del av Sverige. Att jag helt enkelt inte känner mig svensk. 19
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 19
2012-04-12 15.33
Vad detta nu än innebär – att känna sig svensk. På ett objektivt plan är jag mer involverad i samhället än många av mina blonda och ljushyade vänner och bekanta. Jag har ett jobb där jag är med och bidrar till samhällsutvecklingen. Jag vet hur jag ska orientera mig i samhället. Svenska är det språk jag behärskar bäst. Det är ett mysterium för mig att man kan vara innanför på så många olika plan men ändå känna sig så utanför. Det intressanta med att tala med blonda och vita om svenskheten är att de alltid ursäktar sig och säger att de inte heller känner sig som svenskar. En vanlig kommentar är: »Vem känner sig egentligen som svensk?« Eller: »Det finns många sammanhang där även jag känner mig utanför.« Även om det inte syns på mig fnyser jag inombords åt denna påklistrade normlöshet. Jag är övertygad om att när man är en självklar del av en viss gemenskap är dess existens osynlig. Gemenskapen är inte något man förhåller sig till. Man bara ÄR när man befinner sig mitt i den. Det sista en fisk blir medveten om är vatten. Jag lyssnar därför endast halvhjärtat när blonda och vita personer säger att känslan av att vara en del av den svenska gemenskapen inte är viktig för dem, 20
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 20
2012-04-12 15.33
eller att de inte känner sig som »svenskar«. De är en del av normen. Och ett av normens privilegier är att den är omedveten om vad som gör den till norm. Det är först när man står utanför, eller upplever sig stå utanför, som gemenskapens existens blir påtaglig. Man måste förhålla sig till den. Man måste aktivt välja att inte vara en del av den eller välja att anstränga sig för att komma innanför gemenskapens murar. »Åk till Sunne«, sa min bordsdam. »Där finns raggarna. Du som verkar gilla motorfordon kommer att uppskatta raggarna och deras livsstil. Där finns även den största dansbandsfestivalen. Det är Sverige i dess renaste form.« Hon böjde sig lite lätt fram över bordet och sa lite konspiratoriskt: »Folk i Stockholm är inte autentiska. De lever ett kosmopolitiskt liv. Det är inte mycket som skiljer dem från människorna i andra europeiska storstäder. Stockholmarna, och särskilt de här (hon nickade mot de andra runt bordet ), har inte mycket gemensamt med resten av svenskarna.« Jag ville inte förstöra den gemytliga stämning och känslan av konsensus som hon och jag kommit att dela under den korta stund vi suttit vid långbordet. Jag berättade därför inte för henne att jag varken har något större intresse för motorer i sig eller motorfordon generellt. Motorcykel är 21
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 21
2012-04-12 15.33
för mig ett medel för att åka fort och få adrenalinkickar. Istället sa jag att jag inte alltid känt på detta sätt. När jag växte upp i Tensta, en förort till Stockholm, upplevde jag det som oproblematiskt att Sverige inte kändes som mitt hemland eller att jag inte såg mig själv som en del av svenskheten. För mig och mina vänner var Sverige det som låg utanför Tensta och närområdena Rinkeby, Hjulsta, Akalla och Husby. I Tensta låg tillhörighetskänslan. Vi hade på något sätt accepterat att vi inte var en del av Sverige utan något annat. Vi som var födda, eller hade föräldrar födda i Grekland, Turkiet, Pakistan, Somalia eller Libanon var från samma stam. Svartskallar, benämnde vi oss. Det var vi mot dom. Jag är medveten om att många känner sig obekväma med ordet »svartskalle«. Man får direkt en tydlig inre bild av vad det är för person som man syftar på. Jag har däremot svårt för begreppet »invandrare«. Det är diffust. Vi vet att diskrimineringen och stigmatisering inte drabbar alla som invandrat till Sverige. Folk tycker till exempel att det är coolt med engelskspråkiga, med fransmän eller spanjorer. De uppfattas inte som främlingar. De som uppfattas som »de andra« och många gånger är utsatta för diskriminering är i synnerhet de som har sin bakgrund i länder utanför Europa. 22
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 22
2012-04-12 15.33
Flera av mina vänner som är födda utomlands, eller har föräldrar som är födda utanför Europa, benämner sig själva som svartskallar. Det är ett sätt att erövra ett begrepp som har använts som skällsord, att förekomma dem som vill använda det mot en. Samma sak har hänt med ordet bög. Kritikerna menar att man genom att använda ordet gör sig skyldig till självförakt. Jag håller inte med utan tycker att svartskalle är ett användbart begrepp för att beskriva individer som uppfattas som annorlunda i vårt land. Jag kommer att fortsatta att använda det och att benämna mig själv så. Första gången jag blev medveten om att misstänksamheten i andras blickar kunde ha att göra med mitt yttre var i samband med att jag flyttade från Tensta till innerstaden. På bussen tyckte jag mig se på vissa av medresenärerna att de hoppades att jag inte skulle slå mig ner bredvid dem. Detta var under början av 90-talet när den första lasermannen härjade och budskapet på kvällstidningarnas löpsidor var: »Släng ut dem!« För de flesta förlorar identitetsfrågorna i betydelse ju äldre man blir. Många lyckas med tiden förena sina olika beståndsdelar till en någorlunda sammanhängande helhet. För mig är det tvärtom. Behovet av att vara en del av det land som jag ser 23
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 23
2012-04-12 15.33
som mitt och viljan att identifiera mig med dem som befolkar det har bara blivit starkare. Dessutom är jag trött på mitt ältande över huruvida jag befinner mig »utanför« eller »innanför« något obeskrivbart. Trots att jag vill vara en del av detta samhälle har jag svårt att formulera, inför mig själv och andra, att jag är svensk. Om stockholmarnas livsstil är osvensk, var är då svenskheten som starkast? Jag tänkte: kanske har min bordsdam en poäng? Det är nog ingen dum idé att åka till Värmland för att se om svenskheten man hittar där är mer autentisk än den i Stockholm. Livsstilen i storstäder, och i synnerhet huvudstäder, förfaller inte skilja sig åt nämnvärt. Det märker jag på vänner som har vuxit upp i Teheran, Islamabad eller Istanbul men flyttat till Sverige. De har lättare att komma in i det sociala livet i Stockholm. De lyssnade på ungefär samma musik, tittade på ungefär samma amerikanska serier och klädde sig efter ungefär samma mode när de var yngre som deras jämnåriga i Stockholm. Kvällen innan jag ska bege mig ut på jakten efter svenskheten ligger jag och min yngsta dotter, Uma, i soffan och tittar på So you think you can dance?. Medan dansjuryn ger sina omdömen säger hon plötsligt utan förvarning: »Pappa, ska du dö snart?« 24
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 24
2012-04-12 15.33
»Nej, det har jag inte planerat«, svarar jag. »Jag ska ju skjutsa dig på en cool motorcykel den dagen du tar studenten.« »Bra«, säger hon på det myndiga sätt som bara hon kan. »Motorcykeln ska vara cool.« Sedan vänder hon åter sin uppmärksamhet mot tv:n. Nästa morgon försöker jag komma iväg så tidigt jag kan. Tyst för mig själv säger jag »bismillah«, vilket betyder ungefär »i guds namn« på arabiska. Trots att jag inte är en i alla delar praktiserande muslim vill jag inte lämna något åt slumpen. Lika bra att ha Allah på sin sida när jag nu ska göra något som alla i min omgivning varnat mig för. Jag sätter på mig hjälmen och trycker igång bluetooth-headsetet i hjälmen. John Legend börjar sjunga: It’s a beautiful day. Och det är sannerligen en vacker dag. Jag sätter mig på motorcykeln. Slår i väskan när jag ska kliva på eftersom den tar upp en stor del av sadeln. Det är svårt att vara smidig när man har ett tajt mc-ställ. Man är lika rörlig som en flodhäst. Precis när jag har åkt på E20 vid Norrtullpåfarten känner jag fartdjävulen i mig vakna till liv. Mitt löfte till familjen om att hålla mig till hastighetsbegränsningen håller i cirka 700 meter. Black Eyed Peas låt »Boom Boom Pow« ökar adrenalinet i kroppen. Jag tittar upp mot himlen. Den är blå. 25
9789127133471_Jakten på svenskheten.indd 25
2012-04-12 15.33
QAISAR MAHMOOD är född 1973 i Lahore, Pakistan och uppvuxen i Stockholmsförorten Tensta. Han har stor erfarenhet av mångfaldsfrågor och har tidigare utgivit Small, medium eller large? Vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle (2007). Qaisar har arbetat på Riksrevisionen som revisionsdirektör, på Regeringskansliet och Integrationsverket och varit huvudsekreterare i integrationspolitiska kommittén. Han är mc-entusiast och tar alla tillfällen han får att köra sin motorcykel Lejonblod, namngiven av döttrarna, så snabbt han får.
QAISAR MAHMOOD har åkt över 900 mil på motorcykel genom Sverige i jakt på svenskheten. Han har varit i storstäder, på mindre orter och i ännu mindre avfolkade samhällen, med målsättningen att knäcka den kod som öppnar dörrarna till den svenska gemenskapen. Han fann ingenting som förenade de människor han mötte, och som kunde skilja dem från individer i andra delar av världen. Varken när det gäller åsikter, lynne, värderingar, normer eller utseende. Människor i Sverige är mer olika än lika. Ändå bar de alla på en tydlig bild av vad som kännetecknar en svensk och vad som kännetecknar svenskheten. Det här är en bok om oss svenskar, och våra idéer om vilka vi är. Men boken rymmer också en större poäng om jakten på den unika identiteten, som blivit en tillgång att konkurrera med i vårt »berättarsamhälle«. Med humor och ödmjukhet reder författaren ut hur vi kan uppleva gemenskap med personer som vi aldrig kommer att möta, samtidigt som vi betraktar människor vi träffar dagligen som »de andra«.
Qaisar
QAISAR MAHMOOD JAKTEN PÅ SVENSKHETEN
Jakten på svensk heten
»Trösklarna till det svenska folkhemmet är höga och svåra att komma över för många som flyttar hit. Som nyanländ invandrad blir man insläppt i farstun men väldigt sällan till vardagsrummet. En förklaring till frustrationen som många upplever är att trösklarna är osynliga. Man säger: det finns inget som heter svenskhet, vi har inga särskilda traditioner och så vidare. Trots detta finns det tydliga regler som man inte bryter. Men folk säger ju att dessa regler inte existerar? Den här kafkaliknande situationen skulle få vem som helst att bli förvirrad. Man vet inte om det upplevda utanförskapet är ett fantasifoster eller om man faktiskt befinner sig utanför. Det är som att försöka ta sig in i ett rum med en stängd glasdörr, som man inte upptäcker just eftersom den är genomskinlig. När man slår ansiktet i den säger de på insidan att glasdörren inte finns där utan är ett resultat av den egna fantasin.«
Omslagsform och illustrationer: Jens Magnusson Författarfoto: Lorna Bartram
Mahmood_Jakten på svenskheten.indd 1
2012-04-12 11:45