Stenhuggarens dotter Ewa Klingberg
Katarina M
INGRID KAMPĂ…S
historiska media
Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
Stenhuggarens dotter är sjunde delen i serien Släkten Läs mer på www.historiskamedia.se/slakten © Historiska Media och Ewa Klingberg 2015 The original Concept is developed by the Danish House of History 2005 Omslag: Miroslav Sokcic Omslagsbild: Fotolia Kartor på pärmarnas insidor: Lönegård & Co Släktvapen: Lönegård & Co efter förlaga av Magnus Bergsten Sättning: Åsa Björck Tryck: ScandBook, Falun 2015 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-275-3
Denna bok 채r till채gnad stenhuggarna som skapade de underbara Njudungskyrkorna
Stockholm, 1266 kapitel 1
• Hovslagen ekade när de tre ryttarna passerade genom kungaborgens södra valv. Det var den sista söndagen i oktober månad och kung Valdemar Birgersson höll på att klä sig för att bevista mässan tillsammans med sin hustru Sofia Eriksdotter. Regnet strilade ner. Upprörda röster och skramlande svärd närmade sig kungens rum. Tjänstefolket drog sig tillbaka och kungen gjorde sig redo att ta emot det oväntade besöket. Dörren for upp och en vakt klev in i sällskap med tre blöta och leriga hirdmän. De stegade fram mot Valdemar och svepte av sig sina huvudbonader. Kungen tittade undrande på dem där de tysta besvarade hans blick. Till sist harklade sig den äldste av dem och sa: ”Jag har den smärtsamma plikten att meddela att konungens fader tillika rikets jarl Birger Magnusson stilla insomnat i Jälbolung under konungsligt uppdrag.” Valdemar stirrade på budbäraren. ”Vafalls? Vad menas? Skulle jarlen vara död?” ”Min kung, jag försäkrar er att detta är med sanningen överensstämmande.” Valdemar sjönk ner på stolen. Sofia slöt upp vid hans sida och 7
lade en beskyddande arm kring hans kutande axlar. Tårarna rullade nerför kinderna på den knappt trettioårige kungen. Han stödde pannan i händerna och tycktes inte höra vakten som förklarade att han redan skickat bud till rikets consiliarii att samlas i stora salen. ”Du borde ta dig samman. Herrarna väntar strax på dig”, viskade Sofia till kungen. ”Vad har jag att säga dem? Ingenting.” Han vände sitt tårdränkta ansikte mot hustrun. ”Min far är död. Riket Sverige står utan ledare.” ”Du är kungen.” Hennes tonfall var vasst. ”Vad som skulle ske när den här dagen kom borde du ha tänkt på tidigare. Se så, res på dig nu.” Motvilligt kom Valdemar på fötter. Han snörvlade några gånger i sin näsduk innan han tog Sofia under armen och gick ut i borggången. Där möttes de av den fyra år gamla dottern Ingeborg som kom i sällskap med Ylva Jakobsdotter. Den unga kvinnan böjde på nacken och beklagade mumlande sorgen. Kungen tittade rakt igenom henne och rufsade tankspritt om håret på sin dotter samtidigt som han än en gång torkade sig om näsan. •
Jarlen skulle enligt egen önskan begravas i klosterkyrkan i Varnhem och hela hovet gjorde sig redo för den långa resan till Västergötland. Ylvas dagar var fyllda av uppgifter. Hon hade svårt att freda sig och behovet av att få vara ensam en stund blev allt mer påträngande. Till sist smet hon sin väg. Vid torget pågick handeln som vanligt och flera främmande tungomål talades. Ylva tyckte om att ta de annorlunda orden i sin mun och precis som för många andra som bodde på ön var nymodigheterna snart en del av hennes språk. Den tjocka kopparröda flätan hängde fram över vänster axel 8
och glänste ikapp med den stora bärnstenen som inramad av silvriga händer prydde hennes vänstra långfinger. Hon rörde sig smidigt iklädd endast hosor och tunika. Om det inte varit för håret och de finmejslade dragen hade hon lätt kunnat förväxlas med sin två år äldre bror Matteus. Saknaden efter honom och de andra syskonen kramade hennes hjärta och utan att vara med veten om det närmade hon sig barndomshemmet som endast låg ett stenkast från kungaborgen. Huset var ännu i familjens ägo. Ylva klev över tröskeln och böjde samtidigt lätt på nacken. Hon blinkade till. Kontrasten mellan det starka solljuset och den dämpade dagern inomhus gjorde henne blind för en kort stund. Långbordet och bänkarna stod kvar i storstugan. Hon kom ihåg hur Matteus suttit i högsätet med henne på sin högra sida. Till vänster om brodern hade husfrun och den gamla amman haft sina platser. De båda äldre bröderna Folke och Torbjörn hade redan innan den tragiska olyckan flyttat till ättens sätesgård Bjälbo. Ylva hade tillsammans med många andra invånare på Holmen vanmäktigt sett på då det stolta nästan tjugofem alnar långa skeppet kantrat ute på fjärden. De hade hört de förtvivlade ropen på hjälp och de hade sett på när passagerare och besättning hoppat i vattnet. Flera ekor hade lossats från sina förtöjningar men trots att de roddes av starka och snabba män så hade ingen av båtarna hunnit fram i tid för att kunna bistå de nödställda. De flesta som låg i sjön hade dragits med ner i djupet när fartyget med en sista suck försvunnit likt en hägring. Ylvas föräldrar, Jakob och Helena hade varit bland de omkomna. Ylva hade hunnit fylla tio när hon blev föräldralös och hade många minnen från den tiden då hela familjen hade bott i Stockholm. In i det längsta hade hon hoppats att åtminstone någon av de två äldsta bröderna skulle flytta tillbaka efter föräldrarnas död. Men så fort minnesstunden i den nybyggda kyrkan varit över hade de skyndat vidare. 9
Ylvas axlar sjönk och hakspetsen närmade sig bröstkorgen. Hon slöt ögonen och lät bilderna av modern fladdra förbi. Helena hade varit den enda som på riktigt sett Ylva och förstått hennes längtan. Det var hon som lärt Ylva att rida gränsle. Helena hade också undervisat sin dotter i hur man spänner en båge och hur man får pilen att träffa målet. Men innan hon hunnit berätta om det verkliga livet som väntade en kvinna tillhörande landets kungaätt hade hon ryckts bort. Amman hade gjort sitt bästa för att fylla tomrummet, men hon hade inga erfarenheter av det slag som Ylva behövde. Det var inte så ofta numera som tankarna på tiden före olyckan kom för henne, men när de gjorde det hade hon svårt att värja sig. Nattetid kom de i form av drömmar där maran red henne i timmar utan att släppa sitt grepp. De olika drömmarna gick in i varandra och alla slutade de på samma sätt med en bild av Helena där hennes vackra hår flöt omkring som sjögräs i det svarta vattnet. Moderns hy var blek och hennes blick utslocknad. Men Ylva hade slutat skrika och hon fällde inte längre några tårar. Hon suckade och skakade av sig missmodet. Det gamla paret som skötte om huset var inte hemma. När Folke och Torbjörn kom till staden brukade de bo här med sina familjer och då blev det nästan som förr med mycket prat och glada barn som stojade och skrek. Ylva drog igen dörren efter sig. Den bleka eftermiddagssolen värmde oväntat på ryggen när hon långsamt gick nerför stigen mot familjens sjöbod. Den här delen av holmen var ännu inte bebodd. Upptrampade stigar slingrade sig genom den låga strandvegetationen. Doften av bräckt vatten blandades med den stickande röken från de många kokeldarna i staden. Ekan som låg förtöjd bakom pålspärren guppade lätt i svallvågorna efter vedpråmen som just passerat. Fadern och de tre bröderna hade ofta fiskat och fångsten hade för det mesta varit god. Numera hängde 10
näten oanvända på söderväggen. Ylva fingrade lätt på dem och flera trådar släppte. De var sköra och obrukbara. ”Jaså, det är här du gömmer dig.” Hon ryckte till och vände sig om. En gänglig ung man med vildvuxen kalufs i samma nyans som hennes fläta och med några pigga fräknar över näsroten stod lätt lutad mot bodväggen på bara en armlängds avstånd. I hans mungipa vajade ett grässtrå. ”Matteus!” Hon slängde sig om hans hals och lade huvudet mot axeln. Förargat kände hon hur tårarna steg i ögonen när han slöt armarna om henne. ”När kom du?” undrade hon så snart han släppt taget. ”För en liten stund sedan. Tillsammans med biskopen.” Ylva rynkade pannan. ”Nu när jarlen är död behöver du väl inte fortsätta att läsa till präst?” Matteus ryckte på axlarna och petade förstrött med tåspetsen i sanden. Glädjen i hans ögon försvann. ”Jag har avlagt ett löfte till en man som nu är död. Det bryter jag inte.” ”Men …” Han lade sitt pekfinger över Ylvas läppar. ”Sch, nu pratar vi om något annat. Berätta om hur du har det.” ”Jag har inte så mycket att säga. Dagarna går och snart är jag den perfekta hustrun.” ”Har du några friare då?” Glimten återvände i hans blick. Ylva skakade så kraftigt på huvudet att flätan slog mot ryggen. ”Jag vet att jarlen hade några förslag, men nu hoppas jag att det tar ett tag innan Valdemar kommer på att han ska gifta bort mig. Jag försöker att göra mig oumbärlig för Sofia genom att ta hand om Ingeborg på bästa sätt. Och har jag inte helt fel så får hon snart ett litet syskon.” ”Du kan väl inte vara fostra åt kungabarnen hela livet?” ”Vad ska jag annars hitta på? Bli någons hustru vill jag inte”, sa hon och trutade med munnen. 11
”Du kommer inte att få vem som helst som make. Säkert kommer Valdemar att utse någon rik herreman med ett stort gods som du blir satt att regera över.” ”Det är inte vad jag vill”, viskade hon fullt införstådd med att henne vilja inte räknades. Men Ylva var besviken på sin bror som utan vidare prostester fann sig i att vara styrd av en man som inte längre var i livet och hon hade mycket svårt att se Matteus leva i kyskhet, fångad i en tro som hon inte ens var säker på var hans. ”Inbilla mig inte att en biskopsstol är din högsta dröm.” Matteus svarade inte. Ute på fjärden dök måsarna likt glänsande pilar mot den glittrande vattenytan.
12
Njudung, 1268 kapitel 2
• Han tog tio kliv rakt åt öster. Med nästippen mindre än en aln från den skrovliga stenväggen vände han helt om och gick tio steg västerut. Han stannade upp på den punkt han utgått ifrån och vägde på hälarna. Strax därefter tog han ytterligare tio kliv framåt och hamnade en knapp armslängd från den västra väggen. Abboten suckade, måtten var inte helt i enlighet med instruktionerna från moderklostret Clara Vallis. Felet var inte hans för väggarna hade rests långt före hans tid. Men tanken på att någon kunde få för sig att kontrollera gjorde honom knäsvag. Då kunde det också uppdagas att klostrets tillgångar inte växte i den takt de borde. Givmildheten i smålanden runt Nova Vallis var inte så stor som klosterbröderna hade hoppats på. Det var snarare så att snålhet var ett kännetecken för både de besuttna stormännen som levde i dessa otillgängliga trakter och för det vanliga folket. Gåvor strömmade visserligen in men det var inte torkat kött och enstaka silverstycken som munkarna behövde. Nej, det var mark som klostret var i behov av. Gärna stora sammanhängande landområden. Men det gick ju inte an att be om. Sådant skulle ske i frivillighetens tecken. Smålänningarna i Njudung och Finnveden borde lära sig att förstå 13
den gudomliga meningen med att skiljas från sina ägodelar och dessutom lära sig att se glädjen i själva givandet. När det skedde skulle Algot storsint be för deras själar och välsigna allt från de största borgarna till de ynkligaste pörtena. Som det var nu tyckte han att smålänningar utan vidare kunde brinna i helvetet. Det bekom honom inte det minsta. Bakom hans rygg gnisslade gångjärnen. Han vände sig om och såg hur en av munkarna med en jovialisk gest visade in herren till Hultaby. Peder Guse haltade fram till abboten stödd på en krokig käpp. Under den slitna manteln skymtade ett par fläckiga hosor. Algot tog den slappa, kalla handen i sin och mötte ett par vattniga ögon som tycktes vara på väg att försvinna in i sina hålor. Huden var gulblek och skinnet stramade över kindbenen. Förskräckt insåg han att Peder inte längre var i stånd att ta hand om sig själv. Munken som kommit tillsammans med gästen höll sig i bakgrunden då abboten hjälpte besökaren att slå sig ner på den rangliga stolen. Det knakade i gubbens leder och han gnydde likt ett barn då han långsamt böjde på benen. Ljuslågorna fladdrade i draget från dörren som lämnats på glänt. På bordet låg flera dokument utspridda tillsammans med snören, lack och sigill. Algot hade förberett sig noga. Till Hultaby hörde ett vidsträckt landområde som nådde nästan ända fram till Ruskens östra strand. Besvikelsen över att den fiskrika sjön inte tillhörde Peder Guse hade varit stor, men Algot var säker på att de andra markägarna runt omkring skulle visa sig mer givmilda när väl Hultabys ägare banat väg och då skulle också sjön snart vara i klostrets ägo. Han sträckte på sig och nickade belåtet. Inte skulle han behöva oroa sig den dagen då det blev dags för visitation av klosterrörelsens överhuvud. Då skulle Nova Vallis vara både rikt och mäktigt. ”Så bra att herr Peder förstår vårt dilemma och är storsint nog att dela med sig av sitt markinnehav till klostret.” Gubben stirrade oförstående på honom och satte ena handen 14
bakom örat. Abboten höjde rösten och upprepade det han sagt. ”Eller hur”, lade han till och ansträngde sig för att inte låta otålig. Munken vid dörren harklade sig och öppnade munnen, men stängde den lika fort när Algot gav honom en ilsken blick. ”Må den allsmäktige guden förlåta mig mina jordiska synder”, mumlade Peder. Hans knotiga fingrar var ivrigt sysselsatta med att försöka släta ut vecken och rynkorna i klädedräkten. Ådrorna på händernas ovansidor avtecknade sig tydligt mot den bleka huden och Algot vände bort ansiktet för att dölja sin avsmak. ”Självklart”, försäkrade han sedan med len röst. ”Saliga äro de frikostiga.” Han tog upp en av fjäderpennorna och tryckte prövande spetsen mot pekfingret. Sedan doppade han den i bläckdosan och räckte fram den till herr Peder som plötsligt skakade vilt på huvudet samtidigt som han drog tillbaka sin utsträckta hand. Abboten tog ett djupt andedrag. ”Hör på här nu min, gode man”, skrek han för att vara säker på att gubben skulle höra honom, ”nu sätter du ditt bomärke här.” Algot pekade på det tätskrivna dokumentet. ”Jag vill inte ge bort min mark”, vrålade Peder med sin spruckna gammelmansröst. ”Din givmildhet kommer att ge dig en gravplats inne i självaste klosterkyrkan och när tiden är kommen blir du en av de första att resa dig ur din grav för att möta det gyllene ljuset och det eviga livet”, lirkade abboten. ”Nej.” Gubben reste sig så häftigt att han säkert skulle ha fallit omkull om inte munken som fortfarande stod på post vid dörren hade skyndat fram och fångat upp honom. Hastigt jämkade Algot fast gåspennan mellan gubbens fingrar och hjälpte honom att rita bomärket längst ner i hörnet av dokumentet. 15
Inte kunde Gud där uppe i sin himmel ha något emot att han, en enkel abbot, hjälpte de besuttna med att dela med sig av sina rikedomar. ”Är det … är det verkligen … rätt och riktigt?” Algot blängde på munken, som tystnade tvärt. Bläcket från gåspennan som Peder Guse nu själv höll i sin darrande hand droppade ner på bordet där dokumentet som Algot skyndsamt dragit undan nyss legat. ”Allt är i sin ordning”, försäkrade han, tog tillbaka pennan och bevittnade handlingen med sin välskolade namnteckning. Därefter förseglade han dokumentet med snöre och uppvärmt lack. Slutligen tryckte han till med Nova Vallis sigill. Peder Guses tomma och flackande blick lugnade honom. Härifrån fanns inget mer motstånd att vänta. Algot strök sig belåtet över hakan. Några skäggstrån som kittlade handflatan påminde honom om att han glömt morgonens visit i lavatoriumet.
16
kapitel 3
• Frostnupna löv prasslade under hennes fötter och snötunga moln jagade varandra över himlavalvet. Sissela drog huvan över huvudet, svepte manteln tätare omkring sig och lade armarna i kors över bröstet. Vinden kom från norr. Konrad gick före henne. Hon fick skynda på för att hålla jämna steg med honom trots att han bar på de tunga verktygen. Genom regndiset skymtade hon muren som omgav klostret och där bakom stack gaveln på den pampiga kyrkan upp. Medan bygget ännu pågick hade Sissela fått följa med fadern in i de heliga rummen. Nu var det förbjudet område för henne. Konrad bultade på porten och de blev insläppta i den muromgärdade gården. Rosorna var sedan länge vissna. Fadern pekade på en av bänkarna i korsgången. Lydigt sjönk Sissela ner på den och såg Konrad försvinna runt ett hörn. Hon visste att han skulle gå rakt över gården och ut genom en port på murens östra sida. Där hade klostersmeden sitt tillhåll och det var han som såg till att Konrads verktyg var väl slipade. Den här gången hade fadern även med sig Sisselas lite lättare järn och hacka. Konrad Stenhuggare var tryggheten i hennes liv och hans alltmer försämrade syn gjorde henne orolig. På senare tid var det Sissela som gjort det mesta av arbetet. Men han ledde henne fortfarande genom de olika arbetsmomenten, visade vilka verktyg hon skulle välja och han bestämde vilka mönster som skulle an17