9789188579232

KARNE Skriet från häxberget

Kristina Suomela Björklund

Š2017 Miramir Verlag K. Suomela BjÜrklund Utgiven i Sverige av Whip Media 2017 Grafisk produktion: Anders Nyman, Whip Media ISBN: 978-91-88579-23-2 www.kristinasuomelabjorklund.com www.miramir-forlag.com www.whipmedia.se

Prolog DÖRREN TILL KÄLLARRUMMET de hölls fångna i öppnades.

Starkt solljus flödade in och flera höjde sina händer för ögonen som skydd. Siluetten av en människa i mörk kåpa syntes i dörröppningen.

Skulle de bli utsläppta nu? Kvinnorna i rummet snyftade högt. ”Släpp ut oss, snälla”, sa någon. ”Vi är oskyldiga,” sa en annan kvinna. ”Jag vill hem till min familj.”

Mannen, för det var en man i mörk kåpa, sa åt dem att vara tysta och komma ut en i taget. Han höll en duk för mun och näsa för stanken i källaren var olidlig. Kroppsvätskor, rädsla, likdoft, fukt och gammal mat.

Kvinnan som var närmast sprang upp för den lilla trappan som ledde till utgången. Hennes kläder var slitna och hon var så mager att man kunde se revbenen genom den slitna klänningen. I dörröppningen blev hon stoppad av en präst som la en hand på hennes huvud och mumlade en bön. En annan man förde sedan henne ut henne på den lilla grusplanen framför jordkällaren där de varit instängda i flera månader. Hon log, men leendet slocknade snart när hon såg samlingen av väktare och bybor som samlats på grusplanen. Deras blickar var fyllda av hat och avsmak. De hytte med näven åt henne och skrek. ”Häxa!”

Kvinnan såg sig förvirrat omkring medan hon letade efter sin familj. Bakom henne kom kvinnorna ut en efter en från jordkällaren. Alla var de magra, håret hade klumpar av smuts och en frän doft spred sig från dem. Folkets hån och spe blev högre.

Kvinnorna omringades av flera män med påkar, både män från

5

byn och väktare från fängelset, och bands samman med rep kring midjan. Några av kvinnorna var så svaga att de inte kunde stå upprätt. När någon föll omkull slets de snabbt upp på fötter igen under slag av påkar. De snyftade och frågade om och om igen vad som skulle hända med dem. ”Elin, Mats!”

En kvinna med rött rufsigt hår, som just förts ut ur jordkällaren hade fått syn på sina barn. När hon försökte springa fram till dem blev hon stoppad av väktare. Hon sträckte armarna mot barnen och skrek. Sonen såg med mörk blick på henne och spottade på marken. Han tog sin syster under armen och drog med henne bort från platsen. ”Nej, nej. Gå inte”, skrek kvinnan. ”Hämta pappa, säg att han måste hjälpa mig.” Men barnen bara fortsatte utan att vända sig om. *** Den steniga vägen de gick på genom skogen fick några av dem att snubbla. Himlen var mulen och åskan mullrade. Det blåste en lätt vind som förde med sig doften av brandrök. Kvinnorna huttrade av kyla och rädsla. De jämrade sig och såg sig vilt omkring. Längst fram gick prästen och bakom honom, män klädda i svarta kåpor. Längs med vägen stod ännu flera bybor och skrek åt dem. ”Häxor! Nu ska ni dö!”

Flera av kvinnorna började gråta högljutt.

Röklukten stack i näsan och mellan träden kunde de skymta det stora bålet som brann. De blev tillsagda att stanna i närheten av en stupstock där en stor man stod med en yxa i händerna.

Kvinnorna bands loss från varandra och den första blev förd till stupstocken. Hon vred sig och sparkade i luften, men männens grepp var för hårt. När hon fördes fram till stupstocken skakade

6

hela kroppen av hysterisk gråt. Prästen sa åt henne att klä av sig kläderna och sedan ställa sig på knä vid stupstocken. Fingrarna skakade när hon försökte få av sig den våta klänningen. Med blicken i backen steg hon fram mot stupstocken. Hennes hud var vit efter alla månader i källaren och revbenen var synliga på den magra kroppen. En av männen tog tag om hennes nacke och tryckte ner huvudet mot stocken. Kvinnans ögon spärrades upp och gråten övergick i ett skrik som ekade i skogen. Prästen mässade och yxan höjdes. Strax innan yxan föll lystes himlen upp av blixtar och marken skakade av en hård åskknall.

7

1.

MÄRIT VAKNADE MED ett ryck. Hon var alldeles svettig och hjärtat bultade hårt. Martin rörde på sig på andra sidan sängen. ”Märit, vad är det?” frågade han sömnigt och smekte henne över ryggen. ”Jag hade en mardröm.”

Märit satte sig upp och drack vatten ur glaset hon alltid hade på sängbordet. Hon såg på väckarklockan, den var bara halv tre på morgonen. Bilder ur drömmen fladdrade fortfarande i hennes minne och gjorde att hon rös till. Det hade varit så verkligt, nästan som om hon varit där och känt skräcken från de andra kvinnorna. Hon hade sett sig själv där i skogen med sitt svarta, raka hår och den lite krokiga näsan som det inte gick att ta fel på. ”Kan du inte somna om?” frågade Martin och gäspade stort. ”Jo jag ska försöka.”

Märit kröp ner i sängen igen och försökte sova. Hon vände och vred på sig ända tills Martin la en lugnande arm om henne.

Först då kunde hon somna om.

När väckarklockan ringde kände sig Märit trött, som om hon inte sovit alls. Hon gned sig i ögonen och stängde av klockan med en smäll. Martin studsade till i sängen. ”God morgon på dig också”, sa han och sträckte på sig. Märit suckade och klev upp ur sängen. Badrumsspegeln reflekterade ett blekt ansikte med svarta ringar under ögonen. Bilderna från drömmen kom tillbaka. Ofrivillig rös hon igen trots värmen i badrummet. Hon hade inte tid att tänka på sådant nu. Som en

8

av de ansvariga utgivarna för Ödets förlag, var hon tvungen att vara totalt koncentrerad på jobbet. De hade fått in ett stort uppdrag som var annorlunda mot vad de brukade ta in. En gammal kvinna hade kommit in på förlaget för en vecka sedan och sagt att hon hade ett uppslag för en storsäljare, men att hon inte kunde skriva den själv. Märit och hennes två närmaste kollegor, Gustav och Rebecka, hade tagit emot henne för att de tyckte lite synd om henne.

När den krokryggiga kvinnan visades in i konferensrummet av sekreteraren hade det gått kalla kårar längs Märits rygg. ”Hon är säkert över hundra”, viskade Gustav.

Märit hade räckt fram handen men det hade tagit emot när hon sett de ovårdade naglarna och vårtorna som lyste röda på flera av kvinnans fingrar. När hon tog Märits hand reste kvinnan på sin krokiga nacke och stirrade henne i ögonen utan att säga något. Hennes ögon hade varit ovanligt klara. Märit hade väntat sig att de skulle vara ärrade av ålderdom. Kvinnan hade sen tittat intresserat på Märits medaljong som hon hade hängande runt halsen. Det var ett litet smycke som gått i arv i släkten på hennes pappa sida under många år. Sen hade hon nickat och mumlat för sig själv innan hon släppte Märits hand. Märit hade helst av allt velat rusa ut ur konferensrummet, men hon hade samlat sig och satt sig mitt emot kvinnan tillsammans med Gustav och Rebecka. Kvinnan hade börjat berätta. Hennes röst var skrovlig och berättandet avbröts ibland av hemska hostattacker. Kvinnan berättade om häxprocesserna i Ångermanland på 1670-talet, saker som det inte hade skrivits om tidigare.

Enligt henne hade prästen, som var drivande bland de som försökte döma så många kvinnor som möjligt för häxeri, lämnat skrifter över förbjudna örter till en av kvinnorna. Han besökte henne även om natten för att värma sig i hennes säng när hustrun var gravid. Vidare berättade hon att samma kvinna hade dömts för häxeri men henne hade de inte halshuggit som de

9

andra dömda, utan hon hade kastats levande på bålet. Mannen, som varit hennes älskare, hade dragit ut henne ur elden och flytt undan från Ångermanland. Kvinnan hade hunnit brännskadats illa då flera bybor hade försökt stoppa mannen och han själv hade bränt sönder sina händer och armar. Kvinnan, som varit den mest kända som dömdes de åren, hade skadats så illa att hon inte kunde fungera normalt längre. Hon kunde varken gå, äta själv eller ha sex, vilket var det hon hade älskat mest allt.

När kvinnan hade dömds var hon gravid och födde senare en dotter under fruktansvärdas smärtor. Barnet dog i älskarens armar. Hon förbannade den som hade pekat ut henne för häxeri.

När den gamla damen berättat färdigt hade hon rest sig, gått ut från konferensrummet och ut från förlagets lokaler innan någon av dem hunnit fråga hur hon kunde veta det hon berättat.

När de sedan försökt få tag på henne för att fråga om mer detaljer visade det sig, att de uppgifter hon hade lämnat i receptionen inte stämde. Det fanns ingen levande person med det namnet i hela Sverige. Den sista som burit namnet hade dött 1675 i Torsåker i Kramfors kommun. Märit var säker på att det var på grund av kvinnans berättelse som hon börjat få mardrömmar.

Märit klev ur duschen och gav Martin en snabb puss på munnen när han kom in i badrummet. Hon gick tillbaka till sovrummet, satte sig på sängkanten och torkade håret medan hon läste de meddelanden som kommit på mobiltelefonen. Ett var från Gustav och två från Rebecka. Hon ögnande snabbt igenom dem. Gustav undrade om hon lyckats hitta något om häxprocesserna på biblioteket igår och Rebecka frågade när hon skulle dyka upp på kontoret och om hon hade tid att ta ett glas vin efter jobbet idag. Märit svarade snabbt på meddelandena innan hon gick till köket och gjorde i ordning te. Medan tepåsarna drog gick hon tillbaka till sovrummet för att klä på sig. Martin hade kommit ut ur duschen och stod och torkade sig med öppen dörr,

10

så Märit stannade i dörröppningen och beundrade honom. Hon hade verkligen haft tur när hon träffat Martin för mindre än ett år sen. Snygg, smart och väldigt omtänksam. Han accepterade att hon avskydde oreda och såg alltid till att inte slarva med städning eller att slänga smutsiga kläder på golvet. Det enda som störde henne var att han berättade så lite om sig själv och att de sällan skrattade tillsammans. Egentligen pratade de inte speciellt mycket med varandra, om annat än jobbet och hennes familj. Rebecka hade påpekat det för henne några gånger och menade att Märit hellre tog en tråkmåns än att vara ensam.

Martin log mot Märit när han fick syn på henne. ”Teet är snart klart”, sa hon. ”Jag går ut och tar ett glas med Rebecka efter jobbet ikväll. Går det bra, eller har du planer?” ”Gör det, jag har ett sent möte ikväll så jag vet inte när jag är färdig. Kanske jag kan hämta upp dig på hemvägen så att du inte behöver gå hem själv.” ”Jag är ingen liten flicka, jag klarar mig hem själv.” Märit log retsamt mot honom. Han gick fram till henne och kramade henne ömt.

De åkte med samma buss till jobbet. Han steg av två stationer tidigare än hon så den sista biten stirrade Märit ut genom fönstret. Hon kunde skymta blommor som växte vid vägkanten och träden hade fått gröna blad. Det var äntligen försommar.

Bussen stannade vid hennes hållplats och hon gick av. Det tog bara fem minuter för henne att gå till förlagets byggnad som låg mitt i staden. Märit hälsade på damerna i receptionen innan hon gick vidare mot sitt rum. Gustav kom ut ur sitt rum när hon gick förbi. ”Fick du tag i några bra böcker på biblioteket?” frågade han. ”Du svarade så kort på mitt meddelande.” ”Förlåt, jag sov så dåligt i natt och är väldigt trött”, svarade Märit. ”Jag hittade några böcker, men det finns inte så mycket.

11

Vi måste nog använda oss av internet och kanske till och med åka dit och leta information på plats.”

Gustav skrattade till. ”Ja om du betalar resan själv. Kan vi inte kan övertyga ledningen om att det är en bra historia så kommer de aldrig att satsa pengar på den.”

Märit gick in på sitt rum med Gustav två steg bakom sig.

Han slängde sig ner i en av besöksfåtöljerna och la fötterna på det lilla soff bordet. Märit behövde bara höja på ögonbrynen för att han skulle ta ner fötterna. Han gjorde så, bara för att reta henne och log sitt allra busigaste leende medan han blåste bort en lock av håret som hade fallit ner i pannan. Gustav hade ett hår som många kvinnor säkert hade velat dra en hand igenom.

Det var mörkbrunt och jättelockigt. Han höll det snyggt kortklippt men hade alltid några charmiga lockar som hängde ner i pannan. ”Men det är en bra historia. Vi måste bara få ihop det och se till att det blir spännande läsning”, sa hon medan hon hängde upp jackan på en klädhängare och gick bort till skrivbordet.

Hon startade datorn som surrade lätt när den gick igång. Gustav snurrade en penna mellan fingrarna. ”Tror du på det hon berättade?” frågade han. ”Tror du att den där kvinnans förbannelse var äkta?” ”Jag vet inte, men det måste finnas något sätt att få reda på hur hon kunde veta det hon berättade om. Det måste finnas dagböcker eller andra skrifter.” ”Damen påstod ju att det faktiskt fanns riktiga häxor men att de var väldigt få”, sa Gustav. ”Vilka var väldigt få?” frågade Rebecka som kom in i rummet.

En söt doft av parfym slog emot Märit. Gustav log stort mot Rebecka. Han var väldigt förtjust i henne men vågade inte ta steget att fråga om en date. Rebecka verkade inte se hans intresse alls fast Märit flera gånger påpekat det.

12

”Häxorna, de som var äkta häxor var väldigt få”, sa Gustav och följde Rebecka med blicken när hon satte sig på armstödet på fåtöljen där han satt. Hon drog en hand genom sitt blonda hår.

Märit skakade på huvudet. Rebecka flörtade gärna och tyckte om att retas med Gustav.

Rebecka plockade fram ett anteckningsblock ur portföljen och letade fram några skrivna sidor. ”Jag vet hur vi ska kunna övertyga ledningen om att satsa på den här boken”, sa hon och såg väldigt nöjd ut. ”Hur?” frågade Märit och Gustav samtidigt. ”Karsten Stenlund”, sa Rebecka. Både Gustav och Märit såg oförstående på henne. Karsten Stenlund var förlagets första och största författare. Hans böcker hade sålts i flera miljoner i över tio länder. Han hade gjort debut som femtioåring. Nu var han snart nittio år och satt i rullstol i sitt hem ute på en ö. Han vägrade bo på ålderdomshem och hade anställt egen personal som skötte huset och honom. ”Vad är det med Karsten?” frågade Gustav. Rebecka log stort. ”Jag ringde honom i morse, jag vet att han är morgonpigg, och berättade om den gamla damens besök och hennes historia.

Han blev så intresserad att han gick med på att skriva boken om vi samlade material åt honom. Jag gjorde i ordning ett kontrakt och skickade över det direkt. Nu är det bara för oss att samla ledningen och visa upp kontraktet.”

Märit och Gustav jublade och kramade om Rebecka. ”Du är genial Rebecka, vet du det”, sa Gustav och kramade om henne en gång till. ”Då kanske vi kan åka dit, till Ångermanland, och göra efterforskningar”, sa Märit. Rebecka nickade och blåste på kaffet innan hon tog en klunk. ”Vi får se hur stor budget vi får”, sa hon. ”Jag lyckades boka in ett möte med ledningen redan i eftermiddag. När det gäller Karsten är det lätt för dem att hitta en tid.”

13

”Du är bäst Rebecka”, sa Gustav och rusade sen iväg mot sitt rum för att planera mötet. ”Det är bara att börja skriva Märit.”

Rebecka blinkade åt henne och gick ut utan att ta med kaffemuggen. Märit ville ropa efter henne men Rebecka hade redan försvunnit ut i korridoren pratandes i telefonen. Med en suck tog Märit kaffemuggen med sig till köket.

14

Vad skulle du göra om du hamnade i tiden när jakten på häxor var som värst och du själv blev jagad både då och i nutid?

Märit och hennes kollegor på Ödets förlag får besök av en gammal kvinna som berättar en aldrig tidigare avslöjad historia om häxprocesserna i Ångermanland. Hon vill att de ska skriva den åt henne. Efter besöket börjar Märit drömma mardrömmar så verkliga att det känns som om hon upplever dem på riktigt. I drömmarna bor hon i en stuga i Torsåker och tiden är den när prästerna fick barn att peka ut kvinnor som tagit med dem till Blåkulla och besökt den Onde.

3 www.kristinasuomelabjorklund.com

UTGIVEN I SVERIGE AV