Page 1


KLUBB HJĂ„RTA Oskar Edvinsson


www.decibelforlag.se

ISBN 978-91-979308-9-5 © Oskar Edvinsson, 2014 Omslagsbild: Bruce Rolff, Shutterstock Redaktör och formgivare: Eva Johansson Utgiven av Decibel Förlag 2014 Tryck: Totem, Inowroclaw 2014


Kapitel Ett På en våg rakt ut i vägrenen.

Jonny lyckades med nöd och näppe kasta sig ur bilen innan den forcerade staketet. De tjocka plankorna bröts av som kvistar och det som tidigare skilt ingenjörskonst och vildmark åt, fanns inte längre. Bilen störtade mot det mörka vattnet. Någon gång under hoppet slöt han ögonen och med dessa fortfarande slutna kände han efter om han hade ont. Ett nästan omärkligt stickande flöt ut ifrån det vänstra knäet och händerna var uppskrapade. Han öppnade ögonen och stapplade till när han reste sig. Förutom vattnets brusande, långt därnere och under honom, var det kav lugnt och han började röra sig bort ifrån vad som förhoppningsvis skulle uppfattas som en olycksplats. Första delen av planen tycktes vara i hamn. Det var mörkt ute. Kväll. Enstaka gatlyktor avlöste varandra och bildade ringar av ljus som Jonny passerade. För varje ljusring var det som om hundra tankar blev tänkta. Han kunde inte få någon ordning i huvudet och fortsatte förvirrat emot ett ungkarlshotell som han hade hyrt in sig på i förväg. I huvudet ekade en textrad ifrån den låt han valt på bilstereon innan bilen dykt utför stupet: Cease to resist, giving my goodbye drive my car into the ocean you'll think I’m dead, but I sail away on a wave of mutilation a wave wave

– The Pixies

Han var nöjd med låtvalet. 5


Kapitel Två Livsfattiga träd och en hund som kanske dör.

Städer som den Jonny växt upp i fanns det gott om, fylld av gränder och byggnader att gömma sig i, men även av balkonger och gator att igenkännas på. På ytan var staden lite grådaskig och luggsliten, men kunde skimra av vackra färger om man tittade på rätt sätt. Det kunde också gå åt andra hållet och staden blev det motsatta: kall och svart och i bästa fall fortgick livet i en grå ytlig färg som lade sig som ett töcken över hela ens medvetande. Alternativ fanns. Om Jonny vaknade klockan två på natten och kände ett sug efter en varmkorv med bröd, kunde han gå ner till den nattöppna bensinmacken, den som låg mellan motorvägen och kyrkan. Och ville han spela bowling ackompanjerad av bastunga discolåtar och blinkande lampor, kunde han göra det på onsdagskvällar och fredagskvällar i bowlinghallen vid idrottsplatsen. Ville han bli rånad, en erfarenhet som han faktiskt varit nyfiken på, kunde han under sena kvällar ta ut pengar ifrån bankomaten vid järnvägsstationen. Då var risken som störst. Men trots alla förströelseval var det något som saknades i hans liv. När han betraktade de onaturligt fantasilösa metallbyggnader och betongglaserade områden som dominerade staden fick han en romantisk längtan efter den gröna och stillsamma naturen. När han hörde fågelsång eller insektssurr på promenader i parken kröp känslor upp från hans inre och han önskade att han hade vingar som fåglarna och kunde följa med dem när de försvann bort i fjärran. Men Jonny förstod inte sina egna känslor, som stadsmänniska på besök i naturen kunde han inte greppa vad det var han saknade, just för att han var en stadsmänniska. Kanske var det därför han valde sitt nya hem i en utpost som gränsade till det gröna. 6


Ungkarlshotellet, som Jonny valt som gömställe, låg i en stadsdel som verkade vara glömd. Stadsdelen hade många tusen invånare, och var en människa uppväxt någon annanstans och besökte miljonprogrammen för första gången, kunde det vara svårt att särskilja delarna ifrån varandra. Trots tappra försök att liva upp de olika områdena med färgglada nyanser på de hårda betongväggarna, blev husen gråa kopior av varandra. Gatorna var svarta och slet ut ben efter ben med sina sadistiskt hårda ytor. Husen dominerade med sin höjd och tycktes suga åt sig av syret i luften, som om de stal liv ifrån människorna nere på gatorna. Som en kontrast emot de gråa byggnaderna utmärkte sig de bruna träden, som liksom blommor genomträngande en asfaltsmatta var inspränga mellan byggnaderna och desperat sökte efter ljuset utan att lyckas i sin jakt bort från skuggorna. På våren brukade knoppar dyka upp på vissa trädgrenar men de slog sällan ut. Men det fanns friska träd i närheten. På motsatt sida om stadens övriga delar vätte stadsdelen emot en skog som för många av stadsdelens invånare var nästintill okänd. Det var som om människorna aldrig tittade ditåt utan de koncentrerade sig istället på staden. Blickarna sökte sig mot ljuset och den mörka skogen förblev osynlig. Det verkade som att det varken fanns tid eller lust att ta tillvara på det gröna. När Jonny några månader tidigare undersökt ungkarlshotellets lämplighet hade han direkt förstått att skogen kunde ge omväxlingsmöjligheter ifrån de väggar som annars skulle omsluta honom. När han nu vandrade mot sitt nya liv var skogen däremot gömd i mörker och gatorna låg nästintill öde. Han nynnade på Wave of mutilation. Den skulle följa honom vart han än tog sig nu. På sin promenad hade han bara sett två människor: en kutryggad man i grånat hår som satt på en bänk och matade fåglar som inte fanns, och en tant i förkläde som stod och pratade med en ointresserad hund som stod bunden utanför en nattöppen livsmedelsaffär. Jonny undvek ögonkontakt och sökte sig mot skuggorna när han försiktigt passerade dem på den stenbelagda ytan som utgjorde gränslandet mellan några bostadshus, livsmedelsaffären, och ungkarlshotellet. Byggnaden som 7


inhyste hans nya hem var sedan länge färglös. Han såg att en del av källarfönstren var inslagna. Han frös, men tvekade när han skulle gå in. Då upptäckte tanten i förkläde honom. ”Hallå! Jag behöver hjälp här”, skrek hon. Jonny vände sig instinktivt om och såg att hunden lagt sig ner på sidan och verkade ha svårt att andas. Han vände sig om igen och tittade rådvillt på vad han antog var ingången till receptionen. Han ville till varje pris undvika uppståndelse. ”Han dör! Han dör!” skrek tanten vidare, på gränsen till hysteriskt. Bilden av den sjuka hunden försvann inte och han vred försiktigt på huvudet igen. Då såg han en ung kvinna på väg fram till de nödställda och han andades ut. Kvinnan var vacker, klädd i för stora och trasiga jeans och flanellskjorta, men han ville inte titta för noga, ville inte riskera att bli inblandad. Han steg in på hotellet. Där inne var det varmare.

8


Kapitel Tre En dödsannons och någon knackar på dörren.

Den slitna bruna lädersoffan från hans gamla lägenhet hade flyttats till ungkarlshotellet ett par dagar innan han själv anlände. Han tyckte om soffan. När han flyttade hemifrån räddade han den slitna bruna manchestermöbeln ifrån husets vind, där den stod och sög åt sig fukt sedan familjen inhandlat en ny soffgrupp i ett välkänt möbelvaruhus. Han vande sig aldrig vid de nya kuddytorna och kunde inte förstå varför den gamla soffan ersatts när den bruna lädersoffan precis fått den karaktär som en soffa ska ha. När han la sig i den och borrade ner sitt huvud i de välkända lukterna kunde han minnas tillbaka på barndomens lyckligaste stunder; de då familjen bänkade sig framför teven på fredagskvällarna, efter en gemensam middag med glass till efterrätt. Det var vid dessa tillfällen som han hade mått som bäst och när resten av familjen – mamma, pappa och de två äldre syskonen – högljutt kommenterade och skrattade åt vad de såg på teverutan, kröp han upp bredvid mamma och gladdes varje gång hon höll armen om honom och lät honom känna sig trygg, varm och älskad. Det var okej med egna möbler på ungkarlshotellet om han skrev kontrakt för minst ett halvt år och betalade i förskott. Det hade Jonny gått med på utan att tveka. Därför stod nu soffan längs ena väggens långsida, den enda länken till hans tidigare liv, förutom lite kläder, och han var glad att resten av hans gamla möbler stod kvar där de stod. Dessutom hade han köpt en begagnad soffa och ställt in i lägenheten, så att tomrummet inte skulle verka misstänksamt. Men han hade aldrig testat den nya soffan. Det kändes onödigt och han var rädd för att den faktiskt skulle vara bekväm och få honom på andra tankar. Att en provsittning skulle ge nya perspektiv, som om en annan sittdyna skulle förändra tankarna, ge honom lugn och harmoni. Harmoni var 9


det sista han behövde. Det skulle riskera allt. Var det något han var rädd för, var det för att fega ur. Rummet han hyrde låg på andra våningen och delade en korridor med elva andra rum. Egentligen var rummet inte ett rum, utan fyra, bestående av en toalett, en hall, en kokvrå och ett större fyrkantigt rum, som tjänstgjorde både som vardagsrum och sovrum. Detta medförde att rummet snarare borde kallas lägenhet, men det stora rummet var hjärtat och Jonny tillbringade den mesta av sin tid där, och lägenheten blev därmed rummet. Han lärde sig snabbt att tycka om rummet och fyrkantigheten tilltalade honom särskilt. Strukturen med fyra lika breda och höga väggar passade hans stökiga sinne, han behövde strukturen för att behålla lugnet. Utan lugn skulle han aldrig klara av att utforma en plan för att ta reda på det han ville. Det hade gått ett par dagar sedan den avgörande kvällen och han satt nu i soffan med en dödsannons framför sig: Vår Fantastiska son/bror Jonny Svensson • 25 mars 1981 † 3 oktober 2007 Har hastigt lämnat oss MARGARETA och JAN KLAS och ANNA Släkt och Vänner Hur fort blir lönnarna gula Som lyser vår vandring i parken Att dö är att resa en smula Från grenen till fasta marken Stig Dagerman

10


Fantastiska son/bror. Jonny satt stel och blängde på texten. Hans blick var koncentrerad på snedstrecket. Var fanns det betydligt varmare och? Fanns det inga regler för vad man fick och inte fick skriva i en dödsannons? Ett snedstreck var ju ett tecken som användes för att förkorta antingen längden på en text, eller tiden det tog att skriva en text. Alltså var familjen antingen snål eller ointresserad. Han var osäker på vilket alternativ som var värst. Var han inte värd att lägga några extra kronor på, eller var han inte värd familjens tid? Han undrade vem av dem som trots allt tagit lite av denna sin dyrbara tid för att få texten gjord. Systern var utesluten. Deras kontakt bestod av sporadiska telefonsamtal och samtalsämnena var alltid av praktiskt natur. När han försökte prata om familjen eller vardagen styrde hon känslokallt och effektivt samtalet mot ett avslut. Om han berättade att Torsten än en gång kommit till jobbet full, kunde hon fnysa och mumla något om ”patetiska fyllehundar som borde nyktra till och skaffa ett bättre jobb”, utan en tanke på att även Jonny var en lagerarbetare. Han misstänkte att hon inte hyste några familjära känslor för honom över huvud taget. Han funderade vidare på brodern. Klas hade alltid ont om tid. Som verkställande direktör för ett IT-företag tog han alla tillfällen han fick för att arbeta. På så sätt tog han igen för den osäkerhet och maktlöshet som präglat hans barndom och underblåsts av inte minst den dominanta systern. Visserligen hade Jonny och Klas en gemensam nämnare i det faktum att de båda levde ensamma, och på familjeträffar kunde de ibland underhålla varandra genom att driva med systerns överlägsna jargong om moderns ”omoderna” matlagningskonster. Men en dödsannons kunde inte handla om kretskort och överföringsteknik och därmed uteslöt han även brodern. Då återstod modern Margareta eller fadern Janne. Janne hade ett intresse för formuleringar med hjälp av pennan och penseln, det visste Jonny sedan barndomens övervakningar av hans hemliga skapandesessioner i garaget. Men han anade att Jannes konstnärliga ambitioner hindrade honom att trotsa pennans makt med ett sådan torftigt och meningslöst tecken som ett 11


snedstreck. Det var alltså bara Margareta som återstod. När Jonnys morfar dog hade modern inte rört en min, vare sig på begravningen eller vid dödsbeskedet. Hon hade varit fylld av en energi och ordnat alla praktiska detaljer med en skrämmande effektivitet. Först i ett senare skede hade hon tillåtit sig själv att sörja. Han drog därför slutsatsen att modern låg bakom dödsannonsen. Denna moder … Som den del av honom hon var trängde hon med lätthet in i hans huvud – och väl där var det svårt att bli av med henne. Under sina tankar om vem som låg bakom dödsannonsen bet hon sig fast i hjärnbalken och hennes ansikte skiftade gång på gång uttryck inför hans inre. Hon var ledsen över sin förlorade son. Sedan skrattade hon, han förstod inte för vad. Hon grät, men han kunde inte avgöra om tårarna var av glädje eller av sorg, och han lade huvudet i sina händer och lutade sig över knäna. Blundade och försökte få bort bilden av moderns tvetydiga ansikte. Jonny satt kvar på det sättet tills det knackade på dörren. Han ryckte till av det bestämda ljudet och återkom till verkligheten som genom ett trollslag. Var han påkommen? Redan … Vad snöpligt … ”Vem är det?” Han tyckte att orden studsade mellan väggarna som tre söndriga tennisbollar. Lite tröga och oinspirerade, som om de var lata eller på väg mot döden. Det var flera dagar sedan han hört sin egen röst högt. Han hade inte saknat den. Han fick inget svar på frågan och satt stelt kvar i soffan. Efter en minut knackade det återigen på dörren. ”Vem är det?” upprepade han, och fick nu svar. ”Det är din högt värderade granne som kräver inträde till detta rum”, svarade en mansröst i ett myndigt tonläge. ”Känner jag dig?” ”Känner man inte alla människor?” 12


Jonny reste sig förbryllat upp. Var mannen bakom dörren allvarlig? ”Va?” Jonny försökte låta förvånad men lät snarare dryg. ”Jo, jag menade att människor är ju människor liksom ... ”, svarade rösten efter ett tag. ”Människor är människor säger du. Ja, det kanske ligger något i det.” Han förstod inte vad personen bakom dörren ville säga, men anade ett förändrat tonläge i den främmande rösten. Han reste sig upp och smög sig försiktigt närmare dörren. ”Ja, det var ju det jag sa. Var det inte det jag sa kanske?” ”Jo, det var faktiskt precis det du sa.” ”Men släpp in mig då.” ”Men jag känner dig inte.” ”Nej, det förstås … Du har faktiskt rätt i det. Samtidigt går det att tillägga att det aldrig är för sent för att lära känna en ny individ. Men jag ska inte truga herrn. Vi kanske får nöjet att lära känna varandra vid ett senare tillfälle.” Jonny stirrade på dörren, men förmådde inte röra på sig. Det kunde förvisso vara trevligt att byta ut det overkliga sällskapet som teven utgjorde och faktiskt få ett samtal med en riktig människa. Men det kändes riskabelt, kanske var han en spion eller en polis med osmaklig humor. Han var dessutom inställd på att vara helt ensam den närmaste tiden. Först i ett senare skede skulle han fundera på hur han skulle ta sig vidare. Kanske återgå till sitt gamla liv eller kanske börja ett nytt i någon annan del av världen, i en annan del av medvetandet. Men just nu ville han vara ensam. Det var det han intalade sig själv. Han blev därför förvånad när han tog några – vad som längre fram skulle visa sig livsavgörande – steg emot dörren när han hörde hur den okända mannen rörde sig bort i korridoren.

13


9789197930895