9789171958648

Page 1

DÄ seglar ett underligt skepp in i hamnen. Passagerarna berÀttar skrÀmmande saker om en mörk och karg plats, ön Vitvinge. De frÄgar efter en utvald ekorre som ska komma till deras hjÀlp. Men talar de sanning? Urchin vet inte vad han ska tro. Oron sprider sig Àn en gÄng pÄ Dimslöjornas ö, och plötsligt Àr till och med HjÀrtstenen i fara. M I McAllister tar oss i den andra delen av trilogin om Urchin tillbaka till den sagovÀrld dÀr ekorrar, uttrar, mullvadar och igelkottar utkÀmpar den klassiska kampen mellan ont och gott.

Urchin och HjÀrtstenen

D

et ska bli fest pĂ„ Dimslöjornas ö! Det Ă€r fred igen, och ekorren Crispin ska Ă€ntligen krönas till kung. Mantlar och rockar ska sys, kakor ska bakas och den magiska HjĂ€rtstenen ska hĂ€mtas fram – en sĂ€rskild sten som ska visa vem som Ă€r rĂ€ttmĂ€tig kung. Urchin Ă€r en av dem som klĂ€ttrar omkring i det stora slottet för att ordna allt.

B e r Àt t e l s e r f r Ä n D i m s lö j o r n a s ö

LIBRIS

M I McAllister

Urchin och HjÀrtstenen

Sagt om Urchin och de dansande stjĂ€rnorna, första delen i BerĂ€ttelser frĂ„n Dimslöjornas ö: ”Det finns en historia att förlora sig i, bekymras av. LĂ€gg dĂ€rtill en charmerande ekorrhjĂ€lte – Urchin sjĂ€lv, en rad vĂ€ltecknade bifigurer, en högklassig story med lagom doser episk ödesmĂ€ttnad och resultatet: en modern sagopĂ€rla.” – Per Israelsson, Svenska Dagbladet

www.librisforlag.se

9 789171 958648

LIBRIS

ISBN 978-91-7195-864-8

Urchin och Hj채rtstenen

M I McAllister

Urchin

och HjĂ€rtstenen ÖversĂ€ttning: Carolina Lundgren Klintefelt

LIBRIS FÖRLAG ‱ ÖREBRO

I samma serie: Urchin och de dansande stjÀrnorna, 2007

Mitt hjÀrtas stora HjÀrta, lÄt mig klart fÄ se att du ensam hÀrskar, vad som Àn mÄ ske

Originalets titel: Urchin and the Heartstone Text: © M I McAllister 2006 Illustrationer och omslagsbild: © Omar Sayyan 2006. Tryckt med tillstĂ„nd av Disney Publishing Worldwide. Alla rĂ€ttigheter reserverade. Originalförlag: Bloomsbury Publishing Plc Svensk copyright: © Libris förlag, Örebro 2008 ÖversĂ€ttning: Carolina Lundgren Klintefelt SĂ€ttning & omslag: Prinfo Grafiskt Center, Malmö Tryck: Scand Book, Falun 2008 ISBN: 978-91-7195-864-8 www.librisforlag.se www.urchin.nu

P rolog

P

Ă„ ön Vitvinge trĂ€ffades tvĂ„ djur i en underjordisk kammare mitt i natten. Den förste hette broder Eld. Han var en lĂ„ng, mager ekorre klĂ€dd i prĂ€sttunika. Den andra hette LĂ€rka. Hon var en liten igelkott med allvarligt ansikte och spetsig nos. SĂ„ kom ett tredje djur instörtande till de andra i kammaren. Det var Ceder, en ekorre med eldröd pĂ€ls. ”Det Ă€r för sent”, flĂ€mtade hon. ”De har Ă„kt.” ”DĂ„ kommer de att hitta den dĂ€r ekorren och ta 7

med honom hit”, sa broder Eld dystert. ”De törs inte komma tillbaka utan honom.” ”Det kommer att bli mycket farligt för honom”, sa LĂ€rka. ”Har du fĂ„tt reda pĂ„ vad han heter?” ”Urchin”, sa Ceder. ”Urchin StjĂ€rndansaren frĂ„n Dimslöjornas ö.” Hon uttalade öns namn försiktigt, som om det var nĂ„gonting vĂ€rdefullt. Ceder hade aldrig varit pĂ„ Dimslöjornas ö, men hon hade drömt om den i hela sitt liv.

K apitel 1

H

öga vÄgor och hÄrt regn hade piskat kusten till Dimslöjornas ö hela natten. Alla ekorrar hade skyndat sig ner frÄn sina bon i trÀdtopparna och gömt sig bland rötterna. Men till morgonen hade kulingen dragit förbi och ön lÄg nytvÀttad och skimrande. Slott­ ets vÄta stenar glÀnste i blekrosa och guld i sommarsolen. De ekorrar som skuttade ut genom fönstren för att springa pÄ Àrenden fick kÀmpa för att inte halka nÀr de kilade utmed vÀggarna. PÄ klipporna runt slottet stod mullvadar i givakt. De höll pÄ att öva med kapten Lugg. Inne i slottet var det ocksÄ fullt av liv och rörelse. 8

9

Hela ön höll pĂ„ att förbereda sig för ekorren Crispins kröning. Heta Ă„ngor med ljuvliga kryddiga dofter kom frĂ„n köket, dĂ€r mullvadar, ekorrar och igelkottar hackade nötter, tog ut gyllene kakor ur ugnar och hĂ€ngde knippen av mynta i fönstren för att hĂ„lla flugorna borta. Andra staplade tunnor med vin i kĂ€llaren. Dansare och sĂ„ngare sprang upp och ner i trapporna och letade efter platser att öva pĂ„, akrobater trĂ€nade i de höga tornen och hĂ€ngde upp linor, som igelkotten mor Nanna anvĂ€nde som tvĂ€ttlinor till körkĂ„porna, och unga djur sprang frĂ„n slottsporten vid kĂ€llan med hinkar fulla av kallt vatten till alla som var törstiga. Igelkottar kĂ€mpade med att bĂ€ra drĂ€kter och bonader ner till samlingssalen, dĂ€r snickarna sĂ„gade och spikade för att bygga en ny lĂ€ktare. Samlingssalen var öns allra tjusigaste rum, men den hĂ€r dagen var det fullt av bĂ€nkar i stora staplar och klĂ€dtravar, och av djur som hade fullt upp med att förbereda allt inför kröningen, och av andra djur som försökte se ut som om de hade fullt upp sĂ„ att de skulle fĂ„ stanna kvar och hjĂ€lpa till. Bonaderna – de broderade, vĂ€vda och mĂ„lade bilder som visade hĂ€ndelser ur öns historia – lĂ„g draperade över stolar i vĂ€ntan pĂ„ att nĂ„gon skulle hĂ€nga upp dem. Mitt i allt detta höll Urchin, en ung ekorre med 10

ovanligt ljus pĂ€ls, pĂ„ att försöka ta sig ut. Uttern kapten Padra hade gett honom en mycket enkel order – ”kila bara ner till stranden, Urchin, och sĂ€g Ă„t Arran att komma hit” – men det var lĂ€ttare sagt Ă€n gjort. Urchin var förvisso kapten Padras page och kungens medarbetare, men just nu kĂ€nde han sig inte sĂ€rskilt mĂ€rkvĂ€rdig alls. Han var bara en mycket ung ekorre som försökte ta sig ut genom dörren samtidigt som en hord med igelkottar kom bĂ€rande pĂ„ en bunt med stegar Ă„t andra hĂ„llet, och nĂ„gon hade lĂ€mnat en hög med kuddar mitt i dörröppningen eftersom det inte fanns nĂ„gon annanstans att lĂ€gga dem. Det var enklare att hoppa ut genom ett fönster och springa nerför slottets yttervĂ€gg. Den friska, varma luften var underbar, och solljuset letade sig in genom hans pĂ€ls. Han framförde sitt budskap till Padras fru, kapten Arran, som snabbt satte kaptenskransen av guld pĂ„ sitt rufsiga huvud och gav sig av runt slottet mot samlingssalen. Urchin stannade till för ett ögonblick och insöp solen och den friska havsbrisen. NĂ„gra uttrar som var lediga rodde, fiskade och lĂ€rde sina ungar att simma i det grunda vattnet, som om de inte visste nĂ„gonting om kröningen eller hetsen uppe pĂ„ slottet. Det var sensommar, en alldeles för vacker dag för att vara inne pĂ„ slottet hela tiden. 11

Han tittade ut över havet, och sĂ„ tittade han till igen. Förtrollade dimslöjor omgav ön. Inget djur som verkligen hörde hemma pĂ„ ön kunde lĂ€mna den över havet och Ă„tervĂ€nda samma vĂ€g. Dimmorna hindrade dem. Och det var inte mĂ„nga skepp som hittade vĂ€gen genom dimmorna till hamnen. Men nu var det nĂ„gonting som rörde sig inne i dimmorna. Urchin skuggade ögonen med tassen och tittade. Först sĂ„g han nĂ„gonting, sedan ingenting, och sedan sĂ„g han det igen. Han mĂ„ste berĂ€tta för Padra. Han sprang runt slottet igen och kilade upp till samlingssalens fönster. Hans bĂ€sta vĂ€n, igelkotten NĂ„lan, höll just pĂ„ att lĂ€gga ut röda sammetskuddar i fönstersmygen, och han fick sig en knuff sĂ„ att han nĂ€stan ramlade ner igen. Han lyckades hĂ„lla balansen och sno tillbaka runt, men NĂ„lan hade ovanligt vassa taggar och han kunde inte undgĂ„ att sticka sig. SĂ„ slingrade han sig fram genom mĂ€ngden, Ă€nda fram till Padra, och sĂ„g att han log, men Padra sĂ„g alltid ut som om han var pĂ„ vĂ€g att brista i skratt. ”Kapten Arran Ă€r pĂ„ vĂ€g, kapten”, sa Urchin, ”och jag tror att det kommer ett skepp. Det Ă€r nĂ„gonting som rör sig i dimman.” ”Konstigt”, sa Padra. ”GĂ€ster till kröningen?” NĂ„lan kastade ett öga runt samlingssalen, som om 12

hon försökte tĂ€nka ut var hon skulle placera dem. ”GĂ„ och hĂ„ll utkik, ni tvĂ„â€, sa Padra. ”Skicka efter mig om det behövs, men jag kommer snart Ă€ndĂ„. GĂ„ och kĂ€nn pĂ„ den friska luften och solskenet. Och Urchin, hĂ„ll utkik efter en ekorre som heter Juniper.” ”Juniper?” upprepade Urchin. ”En ung ekorre, lite yngre Ă€n ni tvĂ„, mörk pĂ€ls”, sa Padra. ”Han har en skadad baktass, sĂ„ han vĂ€xte upp pĂ„ ett gömstĂ€lle, men nu Ă€r han fri. Han behöver fĂ„ lĂ€ra kĂ€nna andra djur. Han har varit mycket ensam och har haft fler uttrar omkring sig Ă€n ekorrar – vilket förvisso inte har varit till nĂ„gon skada för honom, förstĂ„s, men han behöver fĂ„ trĂ€ffa andra ekorrar i sin egen Ă„lder. Jag nĂ€mnde dig, och det visade sig att hans fostermor redan hade berĂ€ttat om hur du hĂ€mtade tillbaka Crispin till Dimslöjornas ö. Han vill gĂ€rna trĂ€ffa dig.” ”Kapten Padra!” ropade nĂ„gon. Padra skyndade sig ivĂ€g tillsammans med en igelkott som bar pĂ„ en festdrĂ€kt. Urchin sprang nerför slottets yttervĂ€gg igen och vĂ€ntade pĂ„ stranden, tills NĂ„lan kom vaggande över klipporna och hann ifatt honom. Det syntes ingenting bland dimmorna nu – kanske hade det bara varit en synvilla i det starka solljuset. ”Det dĂ€r mĂ„ste vara Juniper”, sa NĂ„lan. Vid vattenbrynet stod en ekorre som sĂ„g ut att vara 13

lite yngre Ă€n Urchin, och han var smalare och mörkare Ă€n de flesta ekorrar. Den ena baktassen var liten och förvriden. För inte lĂ€nge sedan hade kapten Husk försökt se till att alla svaga eller skadade ungar avlivades, och mĂ„nga hade fĂ„tt vĂ€xa upp undangömda. Juniper mĂ„ste ha hört att de sa hans namn, för han vĂ€nde sig om sĂ„ att Urchin kunde se hans spetsiga ansikte. Han tittade blygt pĂ„ dem som om han vĂ€ntade för att se om de skulle kunna bli vĂ€nner eller inte, och hoppades att de skulle bli det, och Urchin visste hur det kĂ€ndes. Han sjĂ€lv hade alltid kallats för ”den dĂ€r ekorren med konstig pĂ€ls”, den förĂ€ldralösa ungen, den udda i gruppen. Nu skuttade han ner pĂ„ sanden med NĂ„lan efter sig, och Junipers ansikte ryckte till i ett nervöst leende. Hans ögon var mörka och glĂ€nsande som bĂ€r. Ӏr det du som Ă€r Juniper?” frĂ„gade Urchin. ”Jag heter Urchin.” ”En medarbetare till kungen!” sa Juniper beundrande. Urchin försökte komma med ett sĂ„dant dĂ€r lĂ€tt, skrattande svar som kapten Padra alltid fick till, men han kunde tyvĂ€rr inte komma pĂ„ nĂ„got. ”Öh ... jo visst”, sa han och nickade mot NĂ„lan. ”Det Ă€r NĂ„lan ocksĂ„. VarifrĂ„n kommer du?” Juniper vĂ€nde sig om och pekade mot skogen som 14

strĂ€ckte sig vĂ€sterut uppför berget. ”Ser ni, herrn, mellan trĂ€den, precis bakom den dĂ€r raden med mörka granar?” sa han, och hans röst var mjuk av blyghet. ”Bakom dem finns det ett vattenfall, herrn.” ”Jag Ă€r ingen herre”, sa Urchin. ”Bodde du högst upp vid vattenfallet?” ”Nej, he– nej”, sa Juniper. ”Bakom det, i grottorna halvvĂ€gs ner. Ekorren Plommon hittade mig nĂ€r jag var nyfödd och tog hand om mig. Jag gick aldrig sĂ€rskilt lĂ„ngt, eftersom hon mĂ„ste hĂ„lla mig gömd, men nu skulle jag vilja bo i skogen.” Han viftade pĂ„ öronen. ”Fast bara om jag fortfarande kan gĂ„ och hĂ€lsa pĂ„ Plommon, förstĂ„s. Det var hon som tog hand om mig, och nu Ă€r hon gammal. Hon borde inte behöva vara ensam.” Han tittade blygt ner pĂ„ tassarna, och sedan sĂ„g han upp mot slottet. ”Vilka Ă€r alla de dĂ€r igelkottarna?” Urchin och NĂ„lan vĂ€nde sig om och tittade. En grupp lĂ„nga igelkottshannar stod i en klunga pĂ„ klipporna. ”Det Ă€r nĂ„gra medlemmar i Igelkottarnas infanteri”, sa NĂ„lan. ”Det var ett av Husks pĂ„fund. NĂ€r Husk hade makten skickades de starkaste igelkottarna ivĂ€g för att arbeta i gruvorna och stenbrotten borta pĂ„ Norra udden, Ă€nda bort till Branta bergen. Till och med gifta 15

igelkottar med familjer, som Stubben – han som Ă€r gift med Trippel och pappa till Hopp – var tvungna att Ă„ka. De Ă€r befriade nu, men de hĂ„ller fortfarande liksom ihop och kallar sig för Igelkottarnas infanteri. NĂ„gra av dem kanske kommer att vĂ€ljas in i Kretsen, som Stubben och ... hm ... den dĂ€r lĂ„nga som alla igelkottsflickor gillar. Gusten. Gulliga Gusten, eller Ă„tminstone Ă€r det vad han sjĂ€lv tycker. Gusten och Stubben arbetar pĂ„ slottet.” ”Det mĂ„ste vara roligt”, sa Juniper med en blick full av förhoppningar. Det var en blick som Urchin förstod. Juniper pĂ„minde om honom sjĂ€lv för ett Ă„r sedan, nĂ€r han hade lĂ€ngtat efter att fĂ„ bli slottsekorre men inte gĂ€rna talade högt om det. En mycket blöt utter kom skuttande emot dem med stora kliv och ett brett leende. NĂ€r han kom fram till dem flinade han upp sig och ruskade sig torr sĂ„ att det stĂ€nkte pĂ„ dem. ”Fingal!” sa NĂ„lan. ”Det dĂ€r gjorde du med flit!” ”Precis vad man behöver en varm dag”, sa Fingal, som var Padras yngre bror och hade samma glada uppsyn som han. ”Har du sett nĂ„gon skymt av ett skepp?” frĂ„gade Urchin. Han hade förlorat det ur sikte nu – kanske hade det 16

lagt om kurs och var pĂ„ vĂ€g runt ön för att hitta en passage genom dimmorna. ”Nej”, sa Fingal, och kastade en blick bakom sig. ”Nej igen. Borde jag ha gjort det? Åh, hej Juniper. Dig ser man inte ofta hĂ€r omkring.” ”KĂ€nner ni varandra?” frĂ„gade NĂ„lan. ”Man kan sĂ€ga att uttrarna ocksĂ„ uppfostrade mig”, sa Juniper. ”Det dĂ€r med uppfostran vet jag inte, men ni vet hur det Ă€r”, sa Fingal. ”DĂ€r det finns vatten finns det alltid en utter eller tvĂ„. Ingen vet vilka Junipers förĂ€ldrar Ă€r. Plommon hittade honom alldeles övergiven och höll honom hemlig pĂ„ den tiden nĂ€r alla som hade ett halvt morrhĂ„r som satt fel blev dödade, sĂ„ vi lĂ€rde honom det allra viktigaste, som att simma och Ă„ka utför vattenfall.” ”Jag vet inte heller vilka mina förĂ€ldrar Ă€r”, sa Urchin till Juniper. ”Det var ekorren Hassel som tog hand om mig.” ”Ja, jag vet allt om dig”, sa Juniper med beundran i rösten. ”Det Ă€r bara det att dĂ€r jag bodde fick man aldrig veta allt som hĂ€nde pĂ„ ön. Jag har hört en del av berĂ€ttelsen, om kapten Husk och det dĂ€r, men –” Ӂh, det Ă€r enkelt”, avbröt Fingal. ”Kung Kvast var kung, men det var egentligen Husk som bestĂ€mde allt. Han var sĂ„ smart att ingen riktigt förstod hur hemsk 17

han var, han och hans fru grevinnan Asp. Husk fick Crispin landsförvisad, min bror Padra tog Urchin som sin page och lĂ€rde honom att göra alla de dĂ€r pageprylarna, och Urchin stack ivĂ€g och letade efter Crispin, och nu Ă€r Crispin kung. Det var allt. NĂ„gon som vill kasta macka?” Urchin förstod mer och mer varför Padra hade hĂ„llit sin pratsamma, sorglösa bror ur vĂ€gen sĂ„ lĂ€nge Husk hade makten. Fingal valde ut tvĂ„ runda, platta stenar och skuttade ner till vattenbrynet med dem. NĂ„lan drog sig nĂ€rmare Urchin, som vĂ€nde sig om sĂ„ att han stod med ansiktet mot henne för att undgĂ„ att sticka sig. ”Inget skepp”, sa hon. ”Om det var ett gissar jag att det har vĂ€nt tillbaka. De flesta gör det. Tror du att Juniper kan kasta macka? Jag menar, med sin dĂ„liga bak­ tass. Han mĂ„ste ha sĂ€mre balans.” ”Jag lovar att jag inte ska brĂ€cka honom”, viskade Urchin tillbaka. Fingal kastade en sten över vattnet och sĂ„g den studsa tvĂ„ gĂ„nger innan den sjönk. NĂ„lans kast var inte sĂ„ bra, och eftersom Juniper verkade vĂ€nta till sist kastade Urchin efter henne. Han kunde inte riktigt förmĂ„ sig till att göra ett helt hopplöst kast, men det var inte bra heller. Stenen studsade en gĂ„ng innan den sjönk. ”Din tur, Juniper”, sa han. 18

Stenen flög frĂ„n Junipers tass. En, tvĂ„, tre, fyra, fem gĂ„nger studsade den över vattenytan. Urchin flĂ€mtade till av beundran. ”Bra kast!” ropade NĂ„lan och Urchin. Juniper vĂ€nde sig om och log blygt, som om han mĂ„ste be om ursĂ€kt. ”Uttrarna lĂ€rde mig det dĂ€r”, sa han. ”Kan du lĂ€ra mig?” frĂ„gade Urchin. För ett ögonblick var han rĂ€dd att han hade sagt fel sak – det var som om han begĂ€rde att fĂ„ veta Junipers hemlighet – men snart förstod han att det hade varit precis rĂ€tt sak. Nu fick Juniper vara den som visste bĂ€st. ”Allt – allt hĂ€nger pĂ„ hur man vrider tassen”, sa Juniper, som var mĂ€rkbart förvĂ„nad över att han fick lĂ€ra Urchin nĂ„gonting. ”Gör sĂ„hĂ€r.” De fortsatte kasta stenar, och Urchin blev bĂ€ttre och bĂ€ttre, och Juniper blev alltmer trygg. NĂ€r de hade slut pĂ„ bra stenar tyckte Urchin att det var som om han hade kĂ€nt Juniper i flera Ă„r. De var vĂ€nner, och de visste att de alltid skulle förbli det. SĂ„ enkelt var det. ”Det finns en hel hög med stenar nere vid piren”, sa Fingal. ”Skeppen anvĂ€nder dem som ballast, men det finns alltid nĂ„gra man kan kasta macka med.” ”Vad Ă€r ballast?” frĂ„gade Juniper. ”En massa skrĂ€p som man anvĂ€nder för att skeppen 19

ska fĂ„ rĂ€tt vikt och hĂ„lla balansen”, sa Fingal. ”Men det gör inget om vi kastar macka med dem.” Han vĂ€nde sig om för att leta efter en platt sten, men plötsligt rĂ€tade han pĂ„ sig och verkade titta pĂ„ nĂ„gonting. ”Titta! Titta, ser ni det dĂ€r?” Alla spanade ut över havet Ă„t det hĂ„ll Fingal pekade. Sakta, Ă€nnu suddigt och dimmigt, trĂ€dde ett skepp fram. De följde henne, minut för minut, och dimmorna hĂ€ngde fortfarande omkring henne som tunna rökslingor. Stenarna blev liggande orörda. Urchin ropade till sig tvĂ„ unga mullvadar som var systrar, Jigg och Pigg, och bad dem att springa och berĂ€tta om skeppet för Padra och kungen. Han hade vĂ€ntat sig böljande segel, och kanske flaggor som hĂ€ngde frĂ„n masten för att fira Crispins kröning. Men skeppet som nu nĂ€rmade sig sĂ„g ut som om stormen natten innan hade slagit henne sönder och samman. Toppen pĂ„ masten var bruten, seglen var i trasor, och skeppet nĂ€rmade sig ön som ett haltande djur.

20

K apitel 2

S

amlingssalen pĂ„ slottet hade Ă€ntligen blivit iordningstĂ€lld, och det var bara nĂ„gra fĂ„ djur kvar dĂ€r inne. Salen sĂ„g större ut Ă€n nĂ„gonsin, och vartenda fönster stod öppet ut mot sommarhettan. Tre ekorrar – budbĂ€raren LĂ„ngtass, och Kastanj och Ljung, som bĂ„da var medlemmar i den grupp som kallades Kretsen – vĂ€ntade vid dörren om de skulle behövas. Framför de stora, bĂ„gformiga fönstren fanns podiet, med en ensam tron i mitten, och framför tronen lĂ„g en guldkrona pĂ„ en kudde av djupgrön satĂ€ng. Det hĂ€r var ingen vanlig kaptenskrans. Den var vackert virad med eklöv och ekollon och boklöv av guld, och den 21

DÄ seglar ett underligt skepp in i hamnen. Passagerarna berÀttar skrÀmmande saker om en mörk och karg plats, ön Vitvinge. De frÄgar efter en utvald ekorre som ska komma till deras hjÀlp. Men talar de sanning? Urchin vet inte vad han ska tro. Oron sprider sig Àn en gÄng pÄ Dimslöjornas ö, och plötsligt Àr till och med HjÀrtstenen i fara. M I McAllister tar oss i den andra delen av trilogin om Urchin tillbaka till den sagovÀrld dÀr ekorrar, uttrar, mullvadar och igelkottar utkÀmpar den klassiska kampen mellan ont och gott.

Urchin och HjÀrtstenen

D

et ska bli fest pĂ„ Dimslöjornas ö! Det Ă€r fred igen, och ekorren Crispin ska Ă€ntligen krönas till kung. Mantlar och rockar ska sys, kakor ska bakas och den magiska HjĂ€rtstenen ska hĂ€mtas fram – en sĂ€rskild sten som ska visa vem som Ă€r rĂ€ttmĂ€tig kung. Urchin Ă€r en av dem som klĂ€ttrar omkring i det stora slottet för att ordna allt.

B e r Àt t e l s e r f r Ä n D i m s lö j o r n a s ö

LIBRIS

M I McAllister

Urchin och HjÀrtstenen

Sagt om Urchin och de dansande stjĂ€rnorna, första delen i BerĂ€ttelser frĂ„n Dimslöjornas ö: ”Det finns en historia att förlora sig i, bekymras av. LĂ€gg dĂ€rtill en charmerande ekorrhjĂ€lte – Urchin sjĂ€lv, en rad vĂ€ltecknade bifigurer, en högklassig story med lagom doser episk ödesmĂ€ttnad och resultatet: en modern sagopĂ€rla.” – Per Israelsson, Svenska Dagbladet

www.librisforlag.se

9 789171 958648

LIBRIS

ISBN 978-91-7195-864-8

Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.