9789144101644 by Smakprov Media AB

Globalhistoria En introduktion

Sebastian Conrad

Originalets titel: Globalgeschichte – eine Einführung © Verlag C.H.Beck, München 2013. This translation of the title is published by arrangement with the Author.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38606 ISBN 978-91-44-10164-4 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Johanna Holmberg Sakgranskning: Johan Östling Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: RTimages/Shutterstock.com Printed by Dimograf, Poland 2015

INNEHÅLL

Förord till den svenska utgåvan 5 1 Inledning 9

Vad är globalhistoria? En första orientering 10 Världshistoria, transnationell historia, globaliseringshistoria 13 Globalhistoriens beståndsdelar 18 2 Världshistoriens historia 25

Den bekanta världens historia 25 Världshistoriska tablåer, 1500–1800 28 Världshistoria sedan 1800-talet 31 Världshistoria efter 1945 37 3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet 43

Institutionella landskap 45 Världshistoriens topografi och typologi: transnationell historia 55 Civilisationer 60 Världshistoria i Ostasien 62 Subalterna världshistorier? 66 4 Kritiska synpunkter och det globalhistoriska perspektivets begränsningar 69

Grundläggande kritik 70 Globalhistoria i kritisk dialog 76 © F örfattar e n och S tud e ntlitt e ratur

Innehåll

5 Ansatser, teorier och paradigm 87

Världssystem 88 Postkoloniala studier 92 Nätverk 97 Multipla moderniteter 100 6 Globalhistoriska stridsfrågor 105

Eurocentrism 105 Periodisering 112 Asien eller Europa 124 Early modernities 132 7 Globalhistoriska fält och teman 145

Globala varor 152 Världshavens historia 155 Migration 159 Imperier 164 Nationer 168 Miljöhistoria 173 Rastänkande 178 8 Globalhistoria i praktiken 185

Tack 213 Globalhistorisk baslitteratur 215 Person- och sakregister 221

KAPITEL 3

En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

Precis som alla andra former av historieskrivning präglas globalhistoriska texter alltid av villkoren för sin tillblivelse och den konkreta samhällskontext i vilken de skrivs. Ett globalhistoriskt perspektiv är i den meningen först och främst en specifik tolkning av globala sammanhang – och innebär inte att samma tolkning förstås eller accepteras överallt i världen. På samma sätt som tyska, franska och polska skolböcker skiljer sig åt i fråga om tematiskt fokus och vad som utelämnas, men också i tolkningen av de händelser som behandlas, kan det finnas grundläggande skillnader mellan olika framställningar av världshistorien. I kapitel 2 såg vi att föreställningen om ”världen” och det globala har förändrats genom historien och framträtt på olika sätt i olika tidsåldrar. På liknande sätt förhåller det sig även om man endast ser till vår egen samtid. Vissa teman får fundamentalt olika betydelser i olika samhällen beroende på ur vilken synvinkel de betraktas. Ett exempel är slaveriets historia, som skildras helt olika ur Angolas eller Nigerias, Brasiliens eller Kubas eller å andra sidan ur Frankrikes eller Storbritanniens perspektiv. Även bilden av den relevanta ”världen” varierar mellan samhällen och nationer.1 Det här är inte första gången historiker skriver världens historia, eller rättare sagt sin världs. För som den kortfattade genomgången i det här kapitlet visar har den ”värld” som behandlas inte förblivit densamma genom histo1 En överblick över olika ansatser inom världs- och globalhistoriskrivningen ges i Philip Pomper, Richard H. Elphick & Richard T. Vann (red.) World History: Ideologies, Structures, and Identities, Oxford (Blackwell) 1998; Bruce Mazlish & Ralph Buultjens (red.), Conceptualizing Global History, Boulder CO (Westview) 1993; Patrick Manning, Navigating World History: Historians Create a Global Past, New York (Palgrave Macmillan) 2003; Pamela Kyle Crossley, What is Global History?, Cambridge (Polity Press) 2008.

3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

rien. 1700-talets universalhistorieskrivning baserades på andra erfarenheter än antikens historieskrivning, där den kända världen kontrasterades mot ”världen” runt omkring. Och båda dessa skilde sig från världssynen runt år 1900, som präglades av civilisationsuppdraget, eller från diskussionen om globalisering i vår egen tid. Regionala skillnader och frågan om från vilken plats globala sammanhang beskrivs och tolkas spelar också en viktig roll. Trots samtidigheten och alla beröringspunkter var Liang Qichaos värld inte densamma som Karl Lamprechts. Globalhistoria var och är än i dag i första hand ett perspektiv, och präglas därför av tiden och platsen där den skrivs. Själva insikten att förhållandet till och föreställningen om ”världen” faktiskt har en historia är viktig. Den borde varna oss för att okritiskt generalisera dagens antaganden om globaliseringsprocesser och se dem som giltiga för andra epoker än vår egen. Den historiska tillbakablicken visar också att globalhistorisk forskning av i dag på många sätt i grunden skiljer sig från föregångarna, i synnerhet genom tonvikten på sammanflätning och integration och avståndstagandet från teleologiska berättelser. Ur ett historiografiskt perspektiv är det högintressant att undersöka hur olika sätt att tillägna sig världen har uppstått, men dynamiken i och målen för de diskussioner som förs i dag går knappast att härleda ur världshistorieskrivningens historia. Eftersom globalhistoria inte är något naturgivet ämne, utan ett perspektiv, blir det än viktigare att fundera över den synvinkel som anläggs. I det här kapitlet behandlas därför de globalhistoriska diskussionernas mångfald. Konkret handlar det dels om kunskapssociologiska aspekter: frågan om världs- och globalhistoriens aktuella ställning och vilka faktorer som är avgörande för perspektivets skiftande popularitet. Dels redogörs för allmänna tendenser i hanteringen av världshistoriska problemställningar. Dessa kan grovt delas in i tre kategorier: undersökningar av transnationella förbindelser (utan explicit koppling till ”världen”), civilisationshistoria samt slutligen variationer inom världs- och globalhistoria i snävare bemärkelse, som i ett avslutande avsnitt exemplifieras med Kina och Japan. Sammantaget ska framställningen visa att det världshistoriska perspektivets ställning – och även de konkreta verk det resulterat i – kan variera beroende på lokala och nationella traditioner, men att det alltid måste ses som en del – och därmed en produkt – av en kunskapens geopolitik.

3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

Institutionella landskap Många av de globalhistoriska institutioner, fora och debatter som har störst inflytande internationellt finns precis som tidigare i de anglosaxiska länderna. I synnerhet i USA har dessa ansatser vunnit stort inflytande sedan 1980-talet och i viss mån förankrats i olika institutioner. Men inte heller här är globalhistoria något tydligt definierat och avgränsat fält, utan disciplinen har vuxit fram i ett samspel mellan vitt skilda riktningar och trender. Flera faktorer har bidragit till det växande intresset. En viktig faktor har varit area studies, ett ämne som fick en stark ställning och goda resurser sedan det etablerats i början av kalla kriget. Områdesstudier har inte bara omfattat språk och realia, utan ämnets företrädare har även ställt krav på att deras respektive regioner i högre grad skulle beaktas i den allmänna historieskrivningen. Det går dock ingen rak linje från områdesstudier till globalhistoria, som ju betonar sammanflätning och utbyte medan områdesstudier helt och hållet begränsas till det aktuella fokusområdet.2 En annan faktor som spelat in är att det amerikanska samhället varit starkt präglat av invandringen och att många grupper – som från 1970-talet också tog sig in på universiteten – inte längre velat acceptera den dittills dominerande nationella självbilden som bygger på europeisk historia. Att världshistoria fick en starkare ställning svarade på så vis också mot krav på ökad delaktighet i samhället från framför allt latinamerikanska och asiatiska invandrare. Slutligen har den nya historiedisciplinen också formats av en bredare medvetenhet om USA:s roll i världen, även om detta varit en bakgrundsfaktor och världshistorieskrivningen inte bör ses som något medvetet svar på politiska och ekonomiska utmaningar. Medborgarrättsrörelsen på 1960och 1970-talen skapade en diskussionskultur där de nationella perspektivens dominans alltmer kom att ifrågasättas. Hit hör även förskjutningen av politikens fokus från kalla krigets polarisering till en global värld, och USA:s maktpolitiska aktiviteter som tog en ny riktning med kriget i Persiska viken 1991. ”Western civ”-kurserna från det kalla krigets dagar – ”’Western civ’ var ett barn av kalla kriget”, skriver Peter Novick – tycktes inte längre 2 Angående kritiken av områdesstudier, se till exempel Masao Miyoshi & Harry D. Harootunian (red.), Learning Places: The Afterlives of Area Studies, Durham NC (Duke University Press) 2002.

3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

riktigt passa den nya världsordning som höll på att växa fram.3 Den politiska fokusförflyttningen skedde också mot bakgrund av att globaliseringen tog fart och att Asiens ekonomiska uppgång inleddes från 1980-talet, vilket i den akademiska världen först resulterade i nya forskningsfält som Pacific Rim studies (inriktade på länderna vid Stilla havet) och så småningom i en världshistoria med intresse för mångfald. Utvecklingen inom gymnasieundervisningen i historia spelade också in under en övergångsperiod.4 Starka påtryckningar från skolorna på 1990-talet fick universiteten att förändra sina läroplaner. Att de traditionella kurserna om ”Western Civlization” kom att ersättas av världshistoriska översikter påverkade också universiteten, där de blivande lärarna måste förberedas på arbetet med det nya kursutbudet. Denna växelverkan mellan ämnesintern dynamik och förändringar i skolväsendet ledde till grundandet av World History Association (1982) och utgivningen av Journal of World History (1990). Ännu större betydelse än förändringarna på det institutionella planet har i det här sammanhanget dock de historiker som experimenterar med nya rumsbegrepp och studerar sina forskningsregioner utifrån en mängd olika relationer, utan att låta sig begränsas av den nationella historia som dittills varit dominerande.5 Globalhistorieforskningens andra starka fäste är Storbritannien, ett land som precis som USA har ett stort internationellt inflytande. Här tog intresset för globala sammanhang avstamp i det traditionella studiet av imperial history. Det brittiska imperiet hade en framskjuten plats i universitetens läroplaner. Asiens och Afrikas historia, och i synnerhet då de forna brittiska koloniernas, var därför mer närvarande än i många andra länder. Även den regionala specialiseringen förblev i många fall förankrad i imperiets historia. C. A. Bayly, en globalt erkänd expert på Sydasiens historia, hade exempelvis en professur i Imperial and Naval History vid universitetet i Cambridge. 3 Peter Novick, That Noble Dream: The ”Objectivity Question” and the American Historical Profession, New York (Cambridge University Press) 1988, 312. Angående världshistoriekurser i skolorna och politiska och militära planer, se Roxann Prazniak, ”Is World History Possible? An Inquiry”, i Arif Dirlik, Vinay Bahl & Peter Gran (red.), History After the Three Worlds: Post-Eurocentric Historiographies, Lanham MD (Rowman & Littlefield) 2000, 221–240. 4 Denna roll betonas kraftigt i Manning, Navigating World History. 5 Den bästa översikten över utvecklingen i USA finns i Dominic Sachsenmaier, Global Perspectives on Global History: Theories and Approaches in a Connected World, Cambridge (Cambridge University Press) 2011.

3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

Många av de mest välkända globalhistorikerna har tidigare länge ägnat sig åt det brittiska imperiet. Under inflytande från oppositionella ansatser som subaltern studies, genusforskning och postcolonial studies kom den dittills varande historieskrivningen om imperiet att decentreras. Medan många världshistoriker i USA hade en bakgrund inom områdesstudier innebar den brittiska globalhistorien snarare en förnyelse av studierna av imperiets historia. Både i USA och i Storbritannien finns nu ett flertal center för globalhistoria. Vid vissa universitet, till exempel Princeton, Harvard och brittiska Cambridge, ges Global history-kurser för studenter med en rad olika specialiseringar. Vid många universitet finns globalhistoriska studieprogram, till exempel på Chapel Hill, Georgetown och Rutgers-universitetet. Slutligen finns även regelrätta globalhistoriska forskningscentra, till exempel i Pittsburgh, på Columbiauniversitetet och vid Warwick och Oxford. Dessa utbildningar gör i viss mån att universiteten kan framstå som trendsättande i den hårdnande internationella konkurrensen. Men det är framför allt hierarkierna i den vetenskapliga världen som gör att den anglosaxiska forskningen ofta får stå för hela forskningsfältet internationellt. Ibland talas det till och med om en brittisk-amerikansk exportprodukt. Det intrycket förstärks ytterligare när endast engelskspråkig litteratur tas upp i forskningsöversikter i introduktioner till ämnet. 6 Dominansen för engelskspråkig global history beror dels på inre dynamik, dels också på det engelska språkets ställning i forskningsvärlden och amerikanska och brittiska facktidskrifters auktoritet. Med stöd från mäktiga forskningsfrämjande stiftelser och institutioner har den globalhistoriska dagordningen fått en dragningskraft som det blivit nödvändigt för historiker att förhålla sig till om de vill kunna bevisa sin forsknings aktualitet. I flera länder tar man tydligt avstamp i den anglofona globalhistoriens dominerande ställning. Det är inte ovanligt att det uttalade projektet är att åstadkomma en ny globalhistoria, som genom översättning och över föring explicit tar avstånd från tidigare former av världshistoriskt tänkande. I många kontinentaleuropeiska länder har relationen till den livliga debatten i den anglosaxiska världen bidragit till att bana väg för en intellektuell

6 Se till exempel Manning, Navigating World History.

3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

dagordning vars perspektiv och frågeställningar inte var på förhand givna av universal- och världshistoriens äldre traditioner.7 Metodiskt utgick de tidigaste varianterna framför allt från världssystem ansatsen.8 På senare tid har spektrumet dock breddats väsentligt. Särskilt betydande är de ansatser som går bortom rena jämförelser och i stället sätter interaktion och utbyte i förgrunden. Med tiden har flera inflytelserika verk översatts till engelska och kommit att påverka den internationella diskussionen.9 Även om den engelskspråkiga forskningen dominerar har historisk forskning om gränsöverskridande sammanhang förekommit också i andra kontexter. Men det är inte alltid som dessa ansatser har betecknats som världs- eller globalhistoria. Detta gäller i princip även i USA och i Storbritannien. Det är inte alltid som kopplingar till globalhistoriska trender görs, även om de rent innehållsligt vore möjliga. Det förekommer också att etiketten medvetet undviks. Vilka är då skälen till det? Och hur kommer det sig att globalhistoria inte utan vidare är ett globalt gemenskapsprojekt? Här är det framför allt tre faktorer som spelar in.

7 Jfr till exempel i Italien Laura Di Fiore & Marco Meriggi, World history. Le nuove rotte della storia, Rom (Laterza) 2011; i Tyskland: Sebastian Conrad, Andreas Eckert & Ulrike Freitag (red.), Globalgeschichte: Theorien, Ansätze, Themen, Frankfurt am Main (Campus) 2007; i Schweiz: Jérome David, Thomas David & Barbara Lüthi (red.), Globalgeschichte/Histoire Global/Global History, Zürich (Chronos) 2007; i Frankrike: Philippe Beaujard, Laurent Berger & Philippe Norel (red.), Histoire globale, mondialisations et capitalisme, Paris (La Découverte) 2009; i Korea: Cho Ji-hyŏng & Kim Yong-Woo (red.), Chigusa ŭi tojŏn: ŏddŏgge yurŏpchungsimjuŭi rŭl nŏmŏsŏl kŏtinga, Seoul (Sŏhaemunjip) 2010; i Japan: Mizushima Tsukasa, Gurôbaru hisutorî nyûmon, Tokyo (Yamakawa Shuppan) 2010. 8 Universitetet i Wien var ett av de tidigaste centrumen för världssystemteori i Europa. Se även introduktionen av den belgiske historikern Eric Vanhaute, Wereldgeschiedenis: Een inleiding, Gent (Academia Press) 2008. 9 Några av de mest inflytelserika exemplen på europeisk världshistorieskrivning är Serge Gruzinski i Paris och Jürgen Osterhammel i Konstanz. Se även Gruzinski, Les quatre parties du monde: Histoire d’une mondialisation, Paris (Seuil) 2006; Gruzinski, Quelle heure est-il là bas? Amérique et islam à l’orée des temps modernes, Paris (Seuil) 2008; Gruzinski, L’aigle et le dragon: Démesure européenne et mondialisation au XVIe siècle, Paris (Fayard) 2012 samt Osterhammel, Die Verwandlung der Welt, München (C.H. Beck) 2009. Andra viktiga bidrag finns inom ekonomisk historia och arbetets historia, till exempel: Jan Luiten van Zanden, The Long Road to the Industrial Revolution: The European Economy in a Global Perspective, 1000–1800, Leiden (Brill) 2009; Marcel van der Linden, Workers of the World: Essays Toward a Global Labor History, Leiden (Brill) 2008.

3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

Huruvida en forskare väljer att medvetet ansluta sig till de globalhistoriska diskussionerna beror för det första i hög grad på i vilken mån hans eller hennes vetenskapliga gemenskap följer med i och exponeras för de engelskspråkiga diskussionerna. Historievetenskapens roll för den nationella självuppfattningen gör att historisk forskning i många länder publiceras på det nationella språket – till skillnad från hur det ser ut inom samhällsvetenskap och ekonomi, för att inte tala om naturvetenskap. Ibland är detta rentav ett krav från statliga institutioner. I synnerhet i länder med väl utvecklade akademiska strukturer och en stor nationell offentlighet och bokmarknad är kontakten med den engelskspråkiga forskningen (som ofta betecknas som ”internationell”) många gånger ringa, eftersom omfattningen gör det möjligt för en nationell historikerkår att publicera sig på landets eget språk. Så är fallet i exempelvis Frankrike och Italien, men också i många arabländer. Detsamma gäller de flesta latinamerikanska länder, där historiker av språkliga och historiska skäl orienterar sig mot fransk eller spansk forskning snarare än mot brittisk eller nordamerikansk. I länder som på grund av sin storlek och sin allmänna internationella hållning i betydligt högre grad påverkas av den anglosaxiska världen är situationen en helt annan. I Danmark och Nederländerna, men också i Singapore, har globalhistoriskt inriktad forskning och hela studieprogram i global history därför dykt upp tidigare än på andra håll. En andra faktor, som hänger nära samman med den första, är det faktum att nationell historia alltjämt har en mycket stark ställning i många länder. Nationell historia förekommer även i dag överallt, inte minst därför att det nära band mellan historieämnet och nationen som uppstod när historievetenskapen växte fram på 1800-talet lever kvar. Men på många håll har den vetenskapliga kritiken mot nationalhistorien, och även mot moderniseringsteorin, än så länge vunnit föga gehör. Till exempel finns många afrikanska länder där majoriteten av alla historiker, i den berömda nigerianska Ibadanskolans efterföljd, ser det som sin främsta politiska uppgift att bidra till nations byggandet. Men många historiska institutioner och hela universitet i Afrika befinner sig också i en såväl ekonomisk som institutionell krissituation. Det bidrar till att man knappast hittar studieprogram med globalhistorisk inriktning, och inte ens särskilt många historiker som särskilt intresserar

3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

sig för området.10 I de flesta länder i Östeuropa finns inte heller något starkt ifrågasättande av historievetenskapens nationella ramverk. 1990-talet sågs där inte i första hand som ett uppbrott i globaliseringens tidsålder, utan som en utmaning för den nationella förnyelsen efter de många kallakrigsåren.11 Även för historiker i Latinamerika och i arabvärlden har nationen behållit sin ställning som främsta analysram.12 Men även i Tyskland avsåg historia fram till nyligen den tyska nationens historia. För den som ville räknas till de verkligt stora inom ämnet fanns knappast något annat slutmål för karriären än att skriva en komplett tysk historia.13 ”Det märkvärdiga med Tyskland”, konstaterade Michael Geyer 2006, ”är att trots att de tyska staterna och deras invånare haft så mycket med den övriga världen att göra, har tyskarna och därmed även tyska historiker haft oerhört svårt att hantera detta faktum och konsekvenserna av det.”14 Dessutom ägnade sig 95 procent av alla tyska historiker åt tysk och (i mindre utsträckning) europeisk historia. Helt unikt var detta dock inte. I de flesta europeiska länder var situationen en liknande, och marginaliseringen av transnationella ansatser var ett alleuropeiskt fenomen. Sedan några år har 10 Jfr Toyin Falola, Nationalism and African Historiography, i Q. Edward Wang & Georg G. Iggers (red.), Turning Points in Historiography: A Cross Cultural Perspective, Rochester (University of Rochester Press) 2002, 209–231; Andreas Eckert, ”Nationalgeschichtsschreibung und koloniales Erbe. Historiographien in Afrika in vergleichender Perspektive”, i Christoph Conrad & Sebastian Conrad (red.), Die Nation schreiben: Geschichtswissenschaft im internationalen Vergleich, Göttingen (Vandenhoeck & Ruprecht) 2002, 78–111. 11 Jfr Stefan Berger & Chris Lorenz (red.), Nationalizing the Past: Historians as Nation Builders in Modern Europe, Basingstoke (Palgrave Macmillan) 2010; Berger & Lorenz (red.), The Contested Nation: Ethnicity, Class, Religion and Gender in National Histories, Basingstoke (Palgrave Macmillan) 2011; Stefan Berger (red.) Writing the Nation: Global Perspectives, Basingstoke (Palgrave Macmillan) 2006. 12 Jfr Ulrike Freitag, ”Nationale Sebstvergewisserung und der ’Andere’: Arabische Geschichtsschreibung nach 1945”, i Wolfgang Küttler, Jörn Rüsen & Ernst Schulin (red.), Geschichtsdiskurs, Band 5: Globale Konflikte, Erinnerungsarbeit und Neuorientierungen seit 1945, Frankfurt am Main (Fischer) 1999, 142–161. Se även kapitlet ”The appeal of nationalist history around the world”, i Georg G. Iggers & Q. Edward Wang, A Global History of Modern Historiography, Harlow (Pearson) 2008, 194–249. 13 Jfr Stefan Berger, The Search for Normality: National Identity and Historical Consciousness in Germany since 1800, Providence (Berghahn) 1997. 14 Michael Geyer, recension av: Gunilla Budde, Sebastian Conrad & Oliver Janz (red.), Transnationale Geschichte: Themen, Tendenzen und Theorien, Göttingen 2006, tillgänglig: http:// hsozkult.geschichte.hu-berlin.de / rezensionen / id=8227&count=11&recno=8&type=rezbuech er&sort=datum&order=down&search=geyer+transnationale+geschichte (besökt 2012-07-13).

3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

dock jämförelser med och överföring av transnationell och även global historia blivit allt vanligare i Tyskland. Ett antal globalhistoriska centra och universitetskurser har inrättats, och tack vare en enastående tillgång på medel från stiftelser har tyska universitet nu blivit ledande inom globalhistoria på kontinenten.15 Det akademiska landskapet och institutionernas tröghet är avgörande faktorer för världshistorieforskningen. Resursfrågan har här en helt central ställning. Stiftelser och offentliga organ har bidragit till att främja de nya ansatserna, inte sällan med politiska eller strategiska intressen för ögonen. Offentlig efterfrågan spelar också in. Förvisso är diskussionen om forskning med globalhistoriskt perspektiv som rör enskilda teman oftast en angelägenhet för ett litet fåtal experter. Men förlag i länder som USA, Tyskland och Japan kan räkna med stora upplagor för världshistoriska verk i flera band, och är därmed en av drivkrafterna som bidrar till att dessa makroperspektiv vinner mark. Det globalhistoriska intresset är när allt kommer omkring förenat med höga kostnader – dels för de internationella konferenserna, dels för de studier av språk och regioner som krävs. Globalhistoria är således något för dem som har råd. Det är ett viktigt skäl till att industriländer i väst, men också rikare länder i Östasien, nu som tidigare är överrepresenterade inom området. Resursfrågan har lett till att många internationellt orienterade historiker från struktursvaga regioner undervisar vid universitet i USA, Storbritannien eller Singapore. Globaliseringen av den akademiska världen gör att man inte längre utan vidare kan tala om nationella traditioner. Exempelvis påverkas den nordamerikanska historieskrivningen numera även av historiker från Europa, Afrika, Asien och Latinamerika. Till och med subaltern studies, en av den indiska historieskrivningens mest framgångsrika exportprodukter sedan 1980-talet, har i hög grad utvecklats av forskare vid universitet i USA.16

15 Angående utvecklingen i Tyskland, se den välunderbyggda framställningen i Sachsenmaier, Global Perspectives, 110–171. Universitetet i Leipzig var ett tidigt nav för denna utveckling, där framför allt Matthias Middell – med stöd bland annat i tidigare världshistorieskrivning i Leipzig, från Karl Lamprecht till Manfred Kossok – har bidragit till att studiet av global historia fått fast institutionell förankring. 16 Jfr den kritiska kommentaren av Arif Dirlik, The Postcolonial Aura: Third World Criticism in the Age of Global Capitalism, Boulder CO (Westview) 1997.

3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

Och för att ta ytterligare ett exempel är även den afrikanska historien mer globalhistoriskt orienterad än vad Afrikas akademiska värld först kan ge intryck av. Sedan slutet av 1990-talet har kontinentens roll i världshistorien dryftats flitigt i internationella fora.17 Även afrikanska forskare deltar i dessa diskussioner. 18 En relativt framträdande position företräds av ekonomihistorikern Paul Tiyambe Zeleza från Malawi, för närvarande verksam i Kalifornien, som lidelsefullt pläderar för ett globalhistoriskt perspektiv på Afrika. ”Så länge afrikanska historiker inte ägnar sig åt att forska, skriva och föreläsa om världshistoria kommer Afrika att fortsätta behandlas som en perifer del av mänsklighetens historia, och därmed förblir världshistorien ofullständig.” Han menar att en världshistoria ur ett afrikanskt perspektiv måste frigöra sig från det traditionella västerländska perspektivet med dess överbetoning av kolonialtiden såväl som från beroendet av västerländska källor.19 Zelezas eget projekt – som förvisso är omtvistat bland ämneskollegorna – är en global historia över mänskligheten. Den består dels av den afrikanska diasporans historia, ett skeende han vill lyfta fram som centralt för mänsklighetens historia från förhistorisk tid och fram till våra dagar. Denna har enligt honom på djupet präglat även ”västerlandets” historia. I mer än 300 år hade den största delen av Amerikas befolkning sina rötter i Afrika (Zeleza gör därmed historiska personer som W. E. B. Du Bois till en del av den afrikanska historien, men också kyrkofadern Augustinus, som föddes i dagens Algeriet). 17 Jfr Joseph C. Miller, ”History and Africa/Africa and History”, American Historical Review 104 (1999), 1–32; Frederick Cooper, ”Africa in a Capitalist World”, i Darlene Clark Hine & Jacqueline McLeod (red.), Crossing Boundaries: Comparative History of Black People in the Diaspora, Bloomington (Indiana University Press) 1999, 391–418; Andreas Eckert, ”Fitting Africa into World History: A Historiographical Exploration”, i Benedikt Stuchtey & Eckhardt Fuchs (red.), Writing World History, 1800–2000, Oxford (Oxford University Press) 2003, 255–270. 18 Se även Joseph Inikori, Africans and the Industrial Revolution in England: A Study in International Trade and Economic Development, Cambridge (Cambridge University Press) 2002; ”Inikori, Africa and the Globalisation Process: Western Africa, 1450–1850”, Journal of Global History 2 (2007), 63–86. Se även Mamadou Diouf, ”Des historiens et des histoires, pourquoi faire? L’historiographie Africaine entre l’Ètat et les communautés”, Revue africaine de sociologie 3 (1999) 99–128; David Simo, Writing World History in Africa: Opportunities, Constraints and Challenges (Manuskript) 2011. 19 Paul Tiyambe Zeleza, ”Banishing the Silences: Towards the Globalization of African History”, föredrag vid 11th General Assembly of the Council for the Development of Social Science Research in Africa (CODESRIA), Maputo, 6–11 december 2005, www.codesria.org/ IMG/pdf/zeleza.pdf.

3 En global globalhistoria: Utvecklingen sedan 1990-talet

Hans föresats är inte bara att beskriva det afrikanska inflytandet i världen genom historien, utan även att ta avstånd från den allenarådande orienteringen mot maktpolitisk och ekonomisk framgång. ”Makt kan inte vara ett mått på historien i all dess komplexitet och med alla dess konsekvenser; att likställa historia och makt skulle resultera i en utarmad historieskrivning om krigens och folkmordens segrare, om kolonialismen och imperialismen, om dem vars ära och ryktbarhet uppnåtts till ett högt etiskt pris och på bekostnad av både människolivets värde och planetens överlevnad.”20 Det har blivit tydligt i hur stor utsträckning institutionella aspekter bidragit till världs- och globalhistorieforskningens ojämlika och asymmetriska topografi. Ibland har det även funnits ett politiskt och ideologiskt motiverat motstånd mot paradigmet. Detta är den tredje faktor vi kort ska beröra. Den ideologiskt grundade kritiken av världshistorieskrivningen bygger ibland på ett slags kulturell fundamentalism som spänner från konservativ misstänksamhet gentemot globaliseringens nivellerande konsekvenser till uttalat främlingsfientliga varianter. I vissa fall är kritiken även religiöst grundad och utlöses av det globalhistoriska perspektivets fokusering på det sekulära. Det är en position som främst finns företrädd i vissa islamiska länder, men även i Indien, USA, Israel och till viss del i Kina. En ekumenisk inriktning på världsalltet och dess historia uppfattas av vissa grupper som en brytning med lokala meningsskapande mönster – eller som något som dikterats av en liberal västerländsk värdeordning. Det har lett till att en religiöst präglad form av världshistoria på vissa håll har förts fram som alternativ till en dominerande world history, exempelvis i muslimska länder. Ett exempel är International Islamic University Malaysia som grundades 1983 och vars institution för History and Civilization lär ut en islamisk världshistoria som är inspirerad av Koranen och inriktad på uppenbarelsen. Institutionen tar avstånd från den vanliga indelningen i antiken, medeltiden och den moderna tiden, vilken uppfattas som rent europeisk, men också från en evolutionär historiesyn och en världshistoria präglad av framstegets metaberättelse.21 Liknande reservationer förekommer för övrigt även 20 Ibid. Se även Paul Tiyambe Zeleza, Rethinking Africa´s Globalization, Volume 1: The Intellectual Challenges, Trenton, NJ (Africa World Press) 2003. 21 Jfr Ahmed Ibrahim Abushouk, ”World History from an Islamic Perspective: The Experience of the International Islamic University Malaysia”, i Patrick Manning (red.), Global Practice in World History: Advances Worldwide, Princeton (Markus Wiener) 2008, 39–56.

Sebastian Conrad är professor i modern historia vid Freie Universität Berlin. Bokens svenska förord har skrivits av Johan Östling, docent i historia vid Lunds universitet.

Globalhistoria En introduktion Globalhistoria har på senare år blivit en av historievetenskapens viktigaste grenar. I dagens globaliserade värld låter sig historien inte längre lika självklart som förr begränsas till behandlingen av enskilda länders historia. I stället har intresset för gränsöverskridande processer och globala sammanflätningar ökat kraftigt. Men hur skriver man globalhistoria och vad omfattar ämnet? Handlar det om hela vår planets historia? Om den mänskliga artens? Om ”Big History”, tiden sedan the big bang? Eller handlar det snarare om ett visst perspektiv som kan anläggas även i en undersökning av en liten bys historia? Vilka frågor kan bäst besvaras utifrån ett globalt perspektiv och vilka samband hamnar då i förgrunden? Sebastian Conrad, en av Tysklands mest välkända globalhistoriker, ger i den här boken en åskådlig introduktion till forskningsfältet med hjälp av konkreta exempel och presenterar centrala frågor och teorier samt viktiga teman och motsättningar. Han visar samtidigt att globala synsätt inte är något radikalt nytt – och inte heller något som har uppnåtts enbart tack vare västerländska tänkare. Boken är främst avsedd för studenter i historiska ämnen vid universitet och högskolor.

Art.nr 38606