9789174241143

006016_Vasa.indd 1

T-10121493 #HH-9002275(1) INT#SWE P1

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P1

10-12-08 14.48.12 14.17.04

Innehåll Förord 3 Europa och världen 1628 4 Sverige 1628 6 Krig och politik kring Östersjön 8 Gustav II Adolf 10 Sjökrig på 1600-talet 12 Svenska flottan 14 Vasa byggs 16 Skeppets anatomi 18 Vasas bildskatt 20 Skulpturerna 22 Ett flytande samhälle 24 En ärrad besättning 26 Sjukdom och bot på Vasas tid 28 Fynden berättar 30 Maten ombord 32 Segling på Vasas tid 34

006016_Vasa.indd 2

Förlisningen 36 Förhöret 38 Tidiga bärgningsförsök 40 Åren på botten 42 Sökandet efter Vasa 44 Det första lyftet 46 Vasa flyter igen! 48 Mer om bärgningen 50 Utgrävningen 52 Konserveringen 54 Vasa byggs upp igen 56 Vasa idag och i framtiden 58 Wasa eller Vasa 60 Vem skrev vad 60 Faksimil, bildtexter 61 Register 62 Bildkällor 64

T-10121493 #HH-9002275(1) INT#SWE P2

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P2

10-12-21 10-12-08 07.44.14 14.48.16

Förord Den bästa berättelsen är kanske den som aldrig blir färdig, den som hela tiden förändras. Just så är det med historien om skeppet Vasa och hennes samtid, om förlisningen och bärgningen, om arbetet med att bevara och förstå henne. Det är som en spännande saga, en som inte har något slut, eller kanske snarare olika slut, eftersom sagan inte är en utan många. När Vasa sjönk på sin jungfrufärd 10 augusti 1628 var det slutet på en berättelse, den om Gustav II Adolfs önskan att bygga ett av världens ståtligaste krigsskepp. Att skeppet sjönk betydde också slutet för de människor som drunknade vid förlisningen. Kanske var det så många som 25 människoliv som släcktes, den där lite blåsiga sommardagen på Stockholms ström.

Men Gustav II Adolfs krigsplaner tog inte slut i och med förlusten av Vasa. Hon var en del i en större plan, en plan som var grunden för hela den svenska 1600-talspolitiken och som förvandlade Sverige. Det är dels berättelsen om den svenska stormaktstiden, en historia som får sitt slut knappt hundra år senare. Dels är det berättelsen om hur man bygger en modern stat, med skattesystem, polisväsende, postgång, folkbokföring, diplomati, detaljerade lagar och en vilja till kontroll över människors tankar och likriktning av deras idéer. Den historien är inte slut. Vi lever fortfarande i arvet efter den här tiden.

Berättelsen om Vasa förändras också eftersom vi ställer nya frågor till historien. När Vasa förliste var det kanske bara familjerna till de drunknade som brydde sig om dem. Idag kan de berätta helt nya saker för oss om sjukdomar, kost, släktförhållanden i besättningen, illa läkta skador, ärftliga sjukdomar, helt

006016_Vasa.indd 3

enkelt om vardagen för människan på 1620-talet. Vasa kan också berätta om krigsteknikens utveckling. Hur gjorde militärerna egentligen för att utveckla nya vapen och nya sätt att kriga, vilka mål hade de och hur skulle krigets vardag förändras? Här finns en berättelse som går fram till våra dagar. Militärer då och nu delar tankar och arbetar delvis på liknande sätt när nya sätt att kriga ska utvecklas.

Berättelsen om bärgningen har också blivit en del i historien om Vasa. Åren runt 1960 var Sverige i full färd med att bygga upp den moderna välfärdsstaten och de flesta ville se framåt, inte bakåt. Hur kunde ett sådant här tokigt och dyrt projekt – att bärga och konservera ett gammalt krigsskepp – överhuvudtaget genomföras? Och vem kunde ana att detta svenska fiasko skulle bli så världsberömt, att miljoner människor från hela världen har köat för att få se Vasa sedan hon lyftes ur vattnet 1961!

I den här boken berättar vi som arbetar med skeppet några av de många historierna om Vasa. Genom att uppleva originaldokumenten i faksimil kommer vi historien närmare. Men det finns mer att upptäcka. På museet. Det ligger en fribiljett längst bak i boken. Välkommen!

Stockholm i november 2010 Marika Hedin

T-10121493 #HH-9002275(1) INT#SWE P3

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P3

10-12-08 14.48.16 14.17.16

10

Axel Oxenstierna

Ebba Brahe ”Welbårne Fröcken, Hiertans aller kiäreste på werlden.” Så börjar ett av kung Gustav Adolfs brev till Ebba Brahe.

Ebba tillhörde en gammal och mäktig adlig familj och var hovfröken hos Gustav Adolfs mor. Under två år, 1613–15, skrev de kärleksbrev. I de tio av hans brev som är bevarade, lovar han henne evig kärlek. Av Ebbas brev finns bara ett kvar. Men även om Gustav Adolf var kung, måste han lyda sin mor.

Och för drottning Kristina var politiska hänsyn viktigare än kärlek. Därför satte hon stopp för Gustav Adolfs och Ebbas relation. I stället gifte sig Ebba med fältherren Jacob De la Gardie, en av kungens närmaste medarbetare.

De fick 14 barn.

006016_Vasa.indd 10

T-10121493 #HH-9002275(1) INT#SWE P10

Under hela Gustav II Adolfs regering var Axel Oxenstierna (1583–1654) hans närmaste medarbetare. Han tillhörde en gammal högadlig släkt och blev rikskansler, rikets högsta ämbetsman, vid 28 års ålder. Oxenstierna hade en osannolik arbetskapacitet och var mycket begåvad inom framför allt administration och diplomati. Under hans ledning fick statsförvaltningen en helt ny struktur, som till stor del lever kvar. Han ledde också många viktiga förhandlingar, alltifrån fredsslut och allianser till kungens giftermålsförhandlingar.

Gustav Adolf och Axel Oxenstierna var ett samspelt par, där kungens häftiga temperament och ibland bryska uttryckssätt balanserades av kanslerns analytiska förmåga och känsla för diplomatisk etikett. Båda ville göra Sverige till en effektiv militärstat och europeisk stormakt.

10-12-08 T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P10

10-12-08 14.48.16 14.18.49

94.81.41

Gustav II Adolf Den 9 december 1594 skriver hertig Karl av Södermanland, i sin almanacka: ”Föddes min sån Gustafwus Adolff … emellom 7 och 8 åm morronen.”

Gustav II Adolf kom att bli en av Sveriges mest betydande regenter – men att han överhuvudtaget skulle bli kung anade man knappast denna vintermorgon på slottet Tre Kronor i Stockholm.

Sigismund var ju då Sveriges konung, men han avsattes 1599 och Gustav Adolf förklarades som tronarvinge efter sin far Karl IX.

UPPVÄXTEN Prinsen fick en uppfostran som passade en fursteson. Han växte upp med två språk, svenska och tyska, eftersom hans mor Kristina kom från Nordtyskland. Latin lärde han sig tidigt och han utökade sina språkkunskaper med holländska, franska och italienska. Han studerade även religion, politik, retorik, matematik, historia och geografi. Krigskunskap, ridning, fäktning och vapenhantering, dans och musik var också nödvändiga för en yngling som både skulle leda arméer i fält och umgås vid de europeiska hoven.

KUNG I KRIGSTID År 1611 utropades Gustav Adolf till kung. Han ärvde tre krig – mot Danmark (avslutat 1613), mot Ryssland (avslutat 1617) och mot Polen.

Men Gustav II Adolf är framför allt känd för att han förde in Sverige i trettioåriga kriget. Det tyska kejsarriket var ett löst för-

_610600

006016_Vasa.indd 11

bund av många stora och små stater. I huvudsak stred kejsarens katolska styrkor mot ett antal protestantiska furstar, men den religiösa uppdelningen var inte konsekvent och ibland bytte furstar sida.

I juni 1630 landsteg kungen med den svenska armén i Tyskland.

Han kom aldrig tillbaka till Sverige. Under två och ett halvt år tågade Gustav Adolf, nu protestanternas ledande fältherre, runt i Tyskland. I slaget vid Breitenfeld utanför Leipzig 1631 besegrade svenskarna och deras allierade de katolska styrkorna. I slaget deltog 73 000 man. Av dem dog 12 000. Gustav Adolf stupade 14 månader senare, den 6 november 1632.

RIKET ORGANISERAS Gustav Adolf hann besluta om många viktiga reformer i samhället, trots att han tillbringade en så stor del av sitt liv i fält. Riksdagen fick en fast form med fyra stånd – adel, präster, borgare och bönder. Uppsala universitet återupprättades och ett nytt universitet grundades i Dorpat (idag Tartu) i Estland. Hovrätter inrättades i Stockholm, Åbo och Dorpat. Många städer grundades också under hans tid.

MÄNNISKAN GUSTAV ADOLF Gustav Adolf var begåvad och charmerande, och en lysande talare och retoriker. Men han var också extremt mån om sitt anseende, och om han inte ansåg sig behandlad med respekt kunde han reagera häftigt och hänsynslöst.

T-10121493 #HH-9002275(1) INT#SWE P11

Hans uppväxt präglades av hårda religiösa motsättningar, och han blev själv en benhård, intolerant lutheran. Historikerna har olika uppfattningar om de verkliga skälen till hans aggressiva krigspolitik, men försvaret av den ”rena, evangeliska läran” mot ”papisterna” lyftes fram av kungen och den svenska krigspropagandan.

GUSTAV ADOLFS DÖD Den svenske kungen ledde själv sina soldater i fält. Han tog ofta stora risker och var flera gånger nära att bli dödad.

Den 6 november 1632 möttes den svenska armén (19 000 man, varav många utländska soldater) och den kejserliga armén (22 000 man) vid staden Lützen utanför Leipzig. En tät dimma gjorde att man måste vänta i sex timmar innan striden kunde börja. Sikten var dålig och kungen närsynt. Plötsligt hade han skilts från sina ryttare. Hans vänstra armbåge krossades av ett skott. Samtidigt träffades hans häst i halsen. Kungens page lyckades förbinda honom och ge honom en ny häst. Snart träffades han av ett nytt skott och föll ur sadeln, men blev hängande i stigbyglarna innan han föll till marken. Där fick han de dödande skotten och huggen.

Striderna vid Lützen slutade oavgjort, men de utmattade kejserliga trupperna drog sig bort från slagfältet. Därför brukar slaget betraktas som en svensk seger.

10-12-08 T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P11

11

10-12-08 14.48.16 14.19.16

Svenska flottan När Vasa byggdes hade ett sekel gått sedan Sverige bröt sig loss från unionen med Danmark. Sedan dess hade flottan vuxit, från att ha varit en tillfällig styrka, inhyrd och köpt för Gustav Vasas krig mot Kristian II, till att bli en permanent flotta med egna varv och egen administrativ personal.

14

ganska ointresserad av detaljfrågor och delegerade mycket av det administrativa arbetet till viceamiral Clas Larsson Fleming, som hade en viktig roll vid flottans upprustning under Gustav Adolf. Förutom viceamiralerna, som utnämndes för perioder av olika längd, fanns det oftast en holmamiral med ansvar för flottans varv och vinterbas på Skeppsholmen (idag Blasieholmen) i Stockholm. Under större delen av 1620-talet var det ämbetet obesatt, men sedan besattes det med Söfring Hansson, Vasas kapten.

STORLEK OCH SAMMANSÄTTNING Under 1620-talet bestod flottan av cirka 30 större krigsskepp, plus mindre fartyg som pinasser och galärer. Men förluster av skepp gjorde att antalet kunde variera dramatiskt. År 1625 var särskilt olyckligt: tio stora skepp, en tredjedel av flottans hela styrka, gick under i en storm utanför det som idag är Lettland. 1627 och 1628 var också svåra år. Fyra skepp, förutom Vasa, förliste eller erövrades av fienden.

Flottans kärna utgjordes av skepp med ett batteridäck och tolvpundiga kanoner, även om man då och då hade byggt större fartyg. Vasa var det första skeppet i en ny klass med fyra fartyg som hade två batteridäck och 24-pundiga kanoner. De andra tre skeppen, Äpplet, Kronan och Scepter, blev mer lyckosamma än Vasa och var i tjänst under en generation. Skeppsnamn kom ofta från den klassiska mytologin eller var kopplade till kungamakten, till exempel Apollo, Mercurius och Gustavus – men det fanns också en Mjölkpigan.

ARRENDEÅREN Uppgiften att underhålla flottan och bygga nya skepp var mellan 1618 och 1620 utlagd till privata entreprenörer på arrendekontrakt.

Dessa kontrakt, som normalt gällde i sex år, gav entreprenören både skatteinkomster från lantegendomar och direkt betalning för skeppsbyggeri och underhåll.

Den statliga administrationen underlättades av det här systemet, men det blev svårt för kronan att styra konstruktionsoch byggprocessen för de nya skeppen. Vasas förlisning kan delvis bero på att kronan kort före hade återtagit kontrollen över sina varv.

Clas Larsson Fleming ORGANISATION Gustav Adolf och hans rikskansler, Axel Oxenstierna, hade insett att det traditionella sättet att styra riket, med kungen som ledare för både statsförvaltningen och krigföringen, inte var lämpligt i en modern stat med en stor krigsmakt. På 1610-talet hade de börjat organisera om de viktigaste områdena inom statsförvaltningen. Kungens makt delegerades till ett antal ämbetsverk med specificerade uppgifter. Ett av de första var Amiralitetskollegium som ansvarade för flottan. Det grundades inte formellt förrän 1634, men strukturen fanns redan på plats när Vasa byggdes.

Flottan leddes av riksamiralen, som till hjälp hade ett antal viceamiraler, som både hade administrativa ansvarsområden och var befälhavare för flottstyrkor. Riksamiral på 1620-talet var Carl Carlsson Gyllenhielm, kungens äldre halvbror. Han var

006016_Vasa.indd 14

Viceamiral Clas Larsson Fleming var en central person i flottans omorganisation och upprustning på 1620och -30-talen, när riksamiralen hade delegerat en stor del av sina uppgifter till honom. Förutom att föra befäl över en av flottans eskadrar på andra sidan Östersjön, hade han tillsyn över arrendekontrakten med de holländska och skotska entreprenörer som ansvarade för skeppsbyggeri, riggning och underhåll. Även om Vasas förlisning fläckade hans rykte, så dog han som en hjälte. Han föll för en kanonkula när han ledde den svenska flottan i det segerrika kriget mot Danmark år 1644. Han ingick i riksrådet och var överståthållare (landshövding) i Stockholm. Han var också en av de sällsynta svenska industriidkarna och anlade Wira järnbruk i norra Uppland.

SJÖTÅG Flottan var normalt till sjöss något mer än halva året, från maj till sena hösten eller början av vintern. De flesta fartygen återvände till Stockholm för vintern.

Där reparerades de och utrustades för nästa år.

Under kampanjerna var flottan indelad i ett antal eskadrar. Medan kriget med Polen pågick låg oftast en eskader i blockadtjänst utanför Danzig (idag Gdańsk), samtidigt som några skepp patrullerade sjövägarna mellan de svenska besittningarna. Mindre fartyg gick i kurirtjänst och man hade byggt upp ett system av underhållsfartyg som försåg skepp, som inte var stationerade i Sverige, med proviant och utbytesbesättningar.

T-10121493 #HH-9002275(1) INT#SWE P14

10-12-08 T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P14

10-12-08 14.48.16 14.20.26

62.02.41

Svenska flottan 1628 Enligt instruktionerna på sommaren 1628, när basen • En reserveskader vid Älvsnabben i Stockholms skärgård under viceamiral Erik Jönsson: skeppen för de svenska marina operationerna i polska vatten Vasa, Kronan, Gamla Svärdet och Äpplet (fortfavar hamnstaden Pillau (idag Baltijsk), skulle flottans rande under byggnad) plus galärerna Fortuna och fartyg vara fördelade enligt följande: Drottningens roddjakt.

• En blockadeskader vid Danzig, formellt under befäl • Ett förband för handelsskydd vid polska kusten: skeppen Meerman, Bönan, Jupiter och Leoparden. av riksamiral Carl Carlsson Gyllenhielm, representerad av viceamiral Henrik Fleming: skeppen • Förbindelser mellan Stockholm och kung Gustav II Adolf i Polen: galärerna Lejoninnan, Pelikanen, Nya Svärdet, Nyckeln, Scepter, Enhörningen, PapegoDraken och bojerten Postryttaren. jan, Pelikanen, Storken, Lilla Nyckeln, Delfinen och • Förbindelser mellan Pillau och Riga: pinassen Svarta Hunden.

Västervik och galären Mjöhunden.

• En undsättningseskader vid Stralsund (som skulle hjälpa till att häva de kejserliga truppernas belägring • Förbindelser mellan Pillau och Danmark: pinassen Jonas och galären Justitia. av staden) under viceamiral Clas Larsson Fleming: skeppen Kristina, Stockholm, Apollo, Akilles, Månen, • Till kungens förfogande i Pillau: skeppen Mercurius, Andromeda, Västervik och Tre Kronor.

Regnbågen, Jungfrun och Oraniebom.

• I allt 30 skepp, 2 pinasser, 7 galärer och en bojert.

15

_610600

006016_Vasa.indd 15

T-10121493 #HH-9002275(1) INT#SWE P15

10-12-08 T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P15

10-12-08 14.48.16 14.20.46

Akterspegeln: Detta var en hög konstruktion med skulpturer i flera våningar. Bland dem fanns två små änglar som höll en sädeskärve (vase), som markerade skeppets namn, och det svenska riksvapnet.

Högst upp var Gustav Adolf med en krona över huvudet för att visa att han var den rättmätige arvingen till Sveriges tron.

Hyttdäck: Härifrån hade man den bästa utsikten över havet runt skeppet – utom föröver, där det stora mesanseglet skymde. Detta kan ha varit amiralens uppehållsplats. Skeppets stora flagga hissades på en stång längst akterut på hyttdäcket.

Halvdäck: Här stod kaptenen, eftersom överblicken över däck och segel var bäst från denna plats. Två små kanoner var placerade här, och några rep för att hantera stormastens och mesanmastens segel gick hit – men främst var däcket en ledningscentral.

Trossdäck: Här var det lågt i tak, på många ställen mindre än en meter. Det var förråd för reservdelar och arbetsmaterial. Två små utrymmen användes som förråd för seglen och för timmermannens verktyg.

Två kraftiga kanoner var uppställda för att kunna skjuta genom portar i akterspegeln.

Övre däck: Detta område var reserverat för segelhantering.

Alla som inte behövde vara där måste hålla sig längre ner i skeppet för att lämna plats på däck. Det fanns 14 kanoner här, avsedda att beskjuta fiendens besättning snarare än att skada skeppen.

18

006016_Vasa.indd 18

T-10121493 #HH-9002275(1) #INT#swe#

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P20 P4

10-12-08 14.23.35 14.48.16

Skeppets anatomi Övre batteridäck: På de förliga två tredjedelarna av detta utrymme fanns 24 tunga kanoner och bostadsutrymme för ungefär 200 man. I den aktre tredjedelen fanns styrhytten, där skeppet styrdes med en kollerstock, och den stora kajutan, där kungen eller hans representant skulle bo. Den stora kajutan hade fyra utfällbara dubbelsängar, inbyggda i bänkar längs sidorna, och ett litet aktergalleri med utgångar till de undre sidogallerierna, där man kunde placera musketerare under strid.

Undre batteridäck: På detta däck fanns 28 tunga kanoner, bostadsutrymme för resten av besättningen, men inte mycket mer. I ett litet utrymme i aktern fanns den massiva rorkulten, och där kunde man också förvara utrustning för skeppets kanoner.

Märsarna: I strid kunde musketerare placeras på dessa runda plattformar, men framför allt användes de när man hanterade repen till märsseglen, de viktigaste seglen för att driva fram skeppet.

Hålskeppet: Det viktigaste förrådsområdet för ammunition, proviant och ankarkabel var indelat i nio utrymmen. Mittskepps lagades maten på en stor eldstad av tegel med en rökhuv av trä.

Galjonen: Denna långa plattform användes när man hanterade seglen på bogsprötet. Här fanns också skeppets två toaletter. Näst efter akterspegeln var det den mest utsmyckade delen av skeppet med skulpturer av tjugo romerska kejsare och ett massivt förgyllt lejon med kungafamiljens vapen, vasen, i framtassarna.

19

Vasa i siffror Skrovets längd (inklusive galjon): 60,9 m Total längd (inklusive bogspröt): ca 69 m Största bredd: 11,5 m Största höjd vid akterspegeln: 18,8 m Djupgående: 4,80 m Stormastens höjd över kölen: ca 52 m Deplacement (vikt) vid förlisningen: 1 210 ton Deplacement, fullrustad: ca 1 300 ton

006016_Vasa.indd 19

T-10121493 #HH-9002275(1) #INT#swe#

Bestyckning (planerad): 72 bronskanoner, huvudbestyckning 56 24-pundskanoner (”halvkartoger”) Bestyckning (faktisk): 64 bronskanoner, huvudbestyckning 46 24-pundskanoner (”halvkartoger”) Barlast: 120 ton sten Besättning: 133 man sjöfolk och 300 soldater Andel originalvirke från 1628 i skrovet: 98%

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P21 P5

10-12-08 14.48.16 14.23.41

24 Faksimil, se text s. 61.

006016_Vasa.indd 24

T-10121493 #HH-9002275(1) #INT#swe#

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P28 P12

10-12-08 14.25.06 14.48.16

60.52.41 8

Ett flytande samhälle Vasa skulle ha varit extremt trångbodd med hela sin besättning ombord: 450 man – många städer på den tiden hade inte större befolkning – skulle bo på knappt 800 kvadratmeters yta.

För att skeppet skulle kunna fungera i segling och strid måste dessa män bli till ett samhälle och bo och arbeta tillsammans i månader i sträck. Många av männen hade förmodligen ingen tidigare erfarenhet av sjön. Därför måste de lära sig tackel och tåg, samtidigt som de vande sig vid att bo tillsammans på ett minimalt utrymme.

ORGANISATION Enligt bemanningsplanerna för 1628 skulle Vasa ha en besättning på 133 man sjöfolk plus två kompanier soldater, det vill säga ytterligare 300 man. De 90 båtsmännen (sjömännen) var indelade i två vakter om 45 man. Hela vakten stod under befäl av en löjtnant, assisterad av skepparen eller underskepparen och högbåtsmannen eller hans medhjälpare (högbåtsmansmått).

Varje vakt var i sin tur indelad i två kvarter, vardera under ledning av en kvartermästare och en skeppsman och dennes medhjälpare (skeppsmansmått). På varje vakt fanns också en styrman, som ansvarade för navigeringen.

Mer informell var indelningen i backlag, grupper om sex till åtta man som delade på utrymmet mellan två kanoner på ett av batteridäcken. Det högsta befälet hade kaptenen. Skaffaren och kocken såg till att skeppet provianterades och besättningen fick mat. Ordning ombord upprätthölls av profossen.

Soldaterna, som bara fanns ombord om skeppet var på väg mot en krigsskådeplats, hade sina egna officerare och underofficerare, men stod under kaptenens högsta befäl. I strid hjälpte de till att bemanna skeppets kanoner och utkämpade

_610600

006016_Vasa.indd 25

den äntringsstrid som var tänkt att avgöra ett sjöslag. När det inte var strid skulle de hålla sig under däck för att inte vara i vägen för dem som seglade skeppet.

På grund av Vasas storlek och betydelse fanns dessutom några personer ombord som tillhörde flottan centralt. Bland dessa fanns en präst, som höll gudstjänst tre gånger i veckan, och en trumpetare eller trumslagare. En av flottans barberare var troligen tilldelad Vasa, liksom ett antal skeppsgossar som skulle bära meddelanden, vidarebefordra befallningar eller passa upp på officerare. Dessutom skulle, enligt kontraktet för bygget av Vasa, byggaren tillhandahålla och bekosta timmermän som skulle se till underhållet av skrovet.

I själva verket var de flesta skepp inte fullbemannade. På grund av rekryteringssvårigheter, rymningar, sjukdomar och skador seglade antagligen de flesta skeppen i bästa fall bara med 80 till 90 procent av sin föreskrivna besättning.

ge dem möjlighet att lära sig sina arbetsuppgifter och komma in i ett socialt sammanhang.

Officerare och underofficerare var betalda yrkesmän med goda möjligheter att stiga i graderna. Vasas skeppare Göran Matsson fick så småningom officersfullmakt och blev kapten. Några officerare, till exempel Vasas danske kapten, hade värvats från andra flottor, men på 1620-talet blev detta allt ovanligare. Amiralerna var oftast adliga, men också på den nivån betonades professionell kompetens: de som inte kunde segla eller föra sjöstrid blev ofta bortträngda av mer karriärinriktade och dugliga män.

Utskrivning Det svenska utskrivningssystemet var effektivt, men det var också hatat, och det sågs av allmogen som något mycket värre är de höga kronoskatterna.

Lokalt representerades systemet av prästerna – det var deras uppgift att hålla reda på vilka män som var arbetsdugliga och lämna den informationen vidare till kronan. Under trettioåriga kriget ansågs militärtjänst, speciellt i armén, allmänt som en dödsdom: få män kom över huvud taget tillbaka, och många av dem som gjorde det var stympade. Dödsrisken för dem som skrevs ut till flottan var mindre, eftersom besättningarna inte övervintrade i de ohälsosamma fältlägren i Polen utan kom hem. Under Gustav Adolfs tid var de sällan i strid, men under blockadtjänsten dog många av sjukdomar.

REKRYTERING OCH BEFORDRAN Sverige var ett av de första länderna som utvecklade ett fungerande utskrivningssystem för rekrytering av soldater och sjömän. År 1628 var mer än 80 procent av båtsmännen utskrivna.

Utskrivningskommissioner besökte socknarna och valde ut en man från var tionde gård (i adelsägda socknar var tjugonde) eller, om behovet var större, var tionde man från en lista över alla arbetsdugliga män.

Kommissionerna skulle i första hand välja män med erfarenhet av sjön, men det är svårt att säga i vilken utsträckning detta genomfördes. Ganska många av männen hade ingen tidigare sjöbakgrund. Därför fick den första delen av seglingssäsongen förmodligen användas för att skola in de nya besättningsmännen,

T-10121493 #HH-9002275(1) #INT#swe#

25

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P29 P13

10-12-08 14.48.16 14.25.16

En ärrad besättning De flesta ur besättningen räddades när Vasa gick till botten.

De lyckades ta sig ut ur skeppet och kunde klamra sig fast i delar av riggen ovanför vattenytan eller vid flytande föremål. Eftervärlden känner endast till namnen på sju personer som fanns ombord och de överlevde alla. Men man har funnit rester av sexton personer inuti och utanför fartyget tillsammans med ett antal lösa skelettdelar. Två av skeletten är kvinnor. Kvinnor och barn skulle nämligen sättas iland i Vaxholm, enligt en skrivelse från Gabriel Gustafsson Oxenstierna till Axel Oxenstierna den 23 augusti 1628. Till skillnad från i armén var kvinnor inte tillåtna i flottan.

BESÄTTNINGENS HÄLSA Männens medellängd var 1,67 meter. Den kortaste mätte 1,59 och den längste 1,78 meter. Hälsotillståndet verkar ha varit rätt gott, kanske till och med bättre än hos befolkningen i stort. Men hela åtta individer har spår av läkta benbrott och andra frakturer.

Några har dessutom haft flera benbrott! Man kan se att männen

26

har levt hårt, tecken på skador finns på skalle, pann- och näsben, överkäke, nyckel- och revben samt på armar och ben. Sjukliga förändringar finns också på kotraden hos sex av männen och hos de två kvinnorna. Tre har dessutom lidit av artros och många har inflammatoriska förändringar i kotkroppar och ledytor.

De omkomna hade förhållandevis bra tänder. Endast en tredjedel hade tandsten och fyra av männen hade lättare inflammationer i käken.

KAPTENEN Skelettens benämningar utgår från bokstavsordningen i alfabetet. ”Johan” (troligen den gamle kaptenen Hans Jonsson), är ett av de mer intressanta skeletten. Johan var 45–65 år, 1,60 meter lång och bar en mörkblå yllejacka av finare kvalitet. Hans tänder var i dålig kondition och hade flera angrepp av karies. Hans mellanfotsben är deformerade, kanske av krosskador, vilka kan ha orsakat kallbrand som följdes av tåbensamputation. Johan hade ont i vänstra höften och haltade förmodligen efter ett dåligt läkt vadbensbrott. Kanske hade han börjat gå för tidigt på det spjälkade benet.

Ett tredje skelett, ”Adam”, 35–40 år, 1,65 meter lång, var förmodligen båtsman. Han bar en ljus vadmalsjacka och ett plagg av gul- och brunrandigt ylletyg. Han hade knäckt näsbenet i ett slagsmål eller i en strid i sin ungdom och kraniet var intryckt över höger öra. Vid Adam hittades flera personliga ägodelar som ett bantlärmått med lock för krut, elva stycken kopparmynt och klippingar (fyrkantiga mynt), ett knivskaft i trä och slida med fint inristade initialer och dekorationer. Han ägde en bok och en träsked. Adam var kutryggig och led av krumhet i bröstryggen.

Under förlisningen kanske han föll eller kom i kläm, eftersom han har ett färskt brott på det högra skenbenet.

”FILIP” OCH ”ADAM” En möjlig rorsman är skelettet ”Filip”, som återfanns i styrhytten. Han var cirka 30 år, 1,63 meter lång och möjligen lite kokett, eftersom han bar skor med rätt höga klackar, en jacka med silkessnodd och tolv glasknappar.

Han bar på en knivslida med inristade initialer och ägde fyra kopparpengar. Hans armbågsleder visar förslitningar som kan ha berott på det tunga arbetet vid kollerstocken. Filip hade varit undernärd som barn och hade två mjölkframtänder kvar innanför de permanenta tänderna i underkäken. Låga zink- och kopparvärden berättar att Filip mest åt gröt och bröd. Kanske berodde det på att han inte kunde tugga ordentligt, eftersom käktänderna inte nådde varandra.

En av kvinnorna ombord Den ena kvinnan, ”Beata”, var cirka 25 år, längd 1,60 meter. Nästan alla tänderna i hennes överkäke fanns kvar. En tand har ett jack i emaljen, kanske var hon sömmerska. En del av båtsmännens betalning utgick i ett visst antal kläde. Tillskärningen och sömnaden av kläderna tyder på att de var skickligt gjorda. Nära Beata hittades några få tillhörigheter: en jackärm i ylle, en glasknapp och delar av läderskor med skosnöre av silke, ett litet knivskaft i trä och ett kopparmynt.

Spår på Beatas tänder visar att hon hade varit undernärd eller lidit svårt av en barnsjukdom. Hon har lågt kopparvärde, vilket borde ha gett henne blodbrist och svåra diarréer. Hon har också två ärftliga särdrag: en utbuktning av nackbenet och en kvarsittande söm mellan pannbenen.

Ett helt skelett av en fullvuxen människa består av 206 ben och 32 tänder och väger i torrt skick ungefär fem kilo. I och vid Vasa hittades mer än 1 500 människoben. Bilden föreställer ”Adam”.

006016_Vasa.indd 26

T-10121493 #HH-9002275(1) #INT#swe#

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P30 P14

10-12-08 14.25.26 14.48.16

27

Skulptören och arkeologen Oscar Nilsson har lång erfarenhet av att vetenskapligt rekonstruera ansikten från välbevarade kranier. Spår av undernäring, kindknotor och ålder med mera ger information om individernas levnadsöden och utseende. Så här kan ”Johan”, kanske den gamle kaptenen Hans Jonsson, ”Adam”, ”Beata” och ”Filip” ha sett ut.

Ovan: Rekonstruktionen är gjord med en metod som har utvecklats inom rättsmedicinen. Den visar det troliga utseendet hos den äldre man, vars skelett påträffades i hålskeppet tillsammans med resterna av en lång rock av fint ylle. Av de elva skelett, som påträffades ombord, är det mest troligt att detta var kapten Hans Jonsson.

Vänster: ”Filip” var cirka 30 år. Hans underkäke som hittades ombord visar att han hade två mjölkframtänder kvar bakom de permanenta.

006016_Vasa.indd 27

T-10121493 #HH-9002275(1) #INT#swe#

Det sammanlagda värdet av myntfynden var nästan ingenting.

Det skulle inte ens betala kaptenens lön under en sommar!

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P31 P15

14.25.47 10-12-08 14.48.16

Förlisningen Sommaren var nästan slut. Skeppet skulle ha seglat iväg för flera månader sedan, på våren med resten av flottan, men styckegjuteriet hade inte levererat alla kanonerna i tid, och man var bekymrad över att skeppet inte skulle vara sjövärdigt.

Kungen hade skrivit flera gånger till viceamiral Clas Fleming och uppmanat honom att få iväg skeppet. Till slut hade han skickat hem fälttygmästaren (= artillerichefen) Erik Jönsson från kriget i Preussen för att få ordning på problemet. Från förråden hade han skrapat ihop de sista kanonerna, inklusive ett antal föråldrade pjäser. Ändå saknade skeppet fortfarande åtta kanoner i huvudartilleriet. De skulle få hinna ifatt skeppet senare, när hennes stabilitet kunde justeras, men nu måste Vasa segla ut innan det var för sent på året för sjötåg. Hennes destination var sommarflottbasen på Älvsnabben. Där skulle hon vara reserveskaderns flaggskepp och invänta order att förstärka en av de två huvudeskadrarna, vid Danzig eller Stralsund. Hon hade bara sitt sjöfolk ombord, men de hade tillstånd att ha sina familjer med till den första nattankarplatsen, Vaxholms fästning.

36 Hans Jonsson När Vasa seglade ut fanns två kaptener ombord. Hans Jonsson var en erfaren sjöman som hade haft befälet på många fartyg under tjugo år. Eftersom han nämns i rapporten till Gustav II Adolf om förlisningen, måste han ha varit känd för kungen. Ursprungligen hade han utnämnts till kapten på Vasa, men på sommaren 1628 ersattes han av Söfring Hansson (Søren Hanssøn), som hade varit gårdskapten och haft överinseende över bygget av flottans skepp. Söfring Hansson var dansk och hade gått i svensk tjänst 1602.

Hans Jonsson omkom vid förlisningen, och hans skelett är sannolikt ett av dem som har påträffats i skeppet. Söfring Hansson frikändes, återupptog sin befattning på Skeppsgården, och fick ytterligare några sjökommenderingar innan han befordrades till ”major”, en sorts konteramiral med ansvar för kronans skeppsvarv. Han uppskattades mer som administratör än som sjöman.

006016_Vasa.indd 36

VASA KASTAR LOSS Mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen söndagen den 10 augusti 1628 kastade Vasa loss från sin förtöjningsplats nedanför slottet Tre Kronor och varpades längs Skeppsbron mot en lätt sydvind. Alla kanonerna var uthalade i parad, och en salut sköts.

Vid Tranbodarna, nära dagens Slussen, släppte hon aktertrossen och hissade fyra segel – fock, förmärssegel, stormärssegel och mesan. Brisen räckte knappt till att fylla dem, och skoten måste dras för hand genom blocken, medan seglen slog mot masten.

Först ville hon inte lyda roder, eftersom vattenflödet längs det korta rodret var alltför svagt, men långsamt började hon röra sig ostvart längs de branta Södra bergen.

Först närmast drev hon längs Strömmen, men så småningom kom hon ur det vindskyddade vattnet nedanför berget, och fallvindar började svepa ner från höjderna. Den första vindbyn krängde skeppet mot babord, och hon låg så ett ögonblick, innan hon långsamt rätade upp sig och fortsatte. Många ombord höll nog andan, och de erfarna sjömännen utväxlade säkert oroliga ögonkast – skeppet borde inte kränga så dramatiskt i sådana lätta vindar. Erik Jönsson, nu nyutnämnd viceamiral, sprang ner under däck för att försäkra sig om att kanonerna var ordentligt surrade. Det vore katastrofalt att ha lösa kanoner som rullade på däck.

T-10121493 #HH-9002275(1)#vasa Skeppet#SWE#

SKEPPET SJUNKER När skeppet kom i höjd med Beckholmen, knappt 1 200 meter från platsen där man hade satt segel, kom en ny, starkare vindby som krängde skeppet ännu längre åt babord, tills den undre kanonportsraden kom i vattnet. Sjön vällde in och tryckte babordssidan ännu längre ner. De som var uppe på övre däck klamrade sig fast där de kunde medan skeppet krängde alltmer, och de som var nere i skeppet trängde sig fram mot närmaste lejdare i hopp om att undkomma. Viceamiral Jönsson gav order om att rulla babordskanonerna till andra sidan i ett försök att motverka den farliga slagsidan, och rorsmannen lade rodret hårt styrbord för att vända skeppet mot lovart så att vinden kunde blåsa ur seglen. Men det var för sent. Skeppet var dömt att gå under.

Vasa sjönk bara 120 meter från land, och när hon hade ställt sig på botten stack masterna fortfarande upp över vattnet och gav ickesimkunniga något att hålla sig fast i. Många småbåtar som hade följt Vasa på Strömmen kunde snabbt plocka upp människor som kämpade i vattnet. Därför blev antalet dödsoffer från förlisningen ganska litet, cirka 30 personer. De flesta av dessa hade blivit instängda under däck när skeppet sjönk.

Bland dem fanns rorsmannen, som hade stannat kvar på sin post ända till slutet, och kapten Hans Jonsson, en av flottans mest erfarna befälhavare. Erik Jönsson fick ett slag av en trälucka nere i skeppet, men lyckades ta sig i säkerhet.

En ögonvittnesskildring till Vasas förlisning finns i Abraham Brahes dagbok.

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P40

10-12-08 14.31.13 14.48.17

INT P4

31.13.41 8

Vasa sjunker utanför Beckholmen.

Varför sjönk Vasa?

På ett sjövärdigt fartyg skapar undervattensskrovets form och viktfördelningen tillsammans det rätande momentet, en kraft som försöker återföra fartyget till ett upprätt läge om vind eller vågor kränger det. Om skrovformen inte tillför tillräcklig flytkraft när fartyget kränger, eller om det finns alltför mycket tyngd högt upp, blir det rätande momentet för litet för att fartyget ska återgå till ett säkert läge. I Vasas fall är undervattensskrovets form typisk för sin tid, men batteridäckens tunga träkonstruktion och kanonerna utgjorde en alltför stor tyngd över vattenlinjen. När skeppet krängde för en lätt vindby hade det knappt tillräckligt med rätande moment för att återfå balansen. Vattnet, som rann in genom kanonportarna och samlades på undre batteridäck, övervann den kraft som ville räta upp skeppet. Därför låg kanonportarna kvar under vattnet, tills skeppet vattenfylldes och sjönk.

Om kanonportarna hade varit stängda skulle vattnet inte ha kommit in. Skeppet hade seglat vidare, men det skulle nog aldrig ha varit särskilt sjövärdigt.

_610600

006016_Vasa.indd 37

T-10121493 #HH-9002275(1)#vasa Skeppet#SWE#

37

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P41

10-12-08 14.48.17 14.31.28

INT P5

Åren på botten INGEN STILLA VILA Vasa förliste i Stockholms ström utanför Beckholmen där hon ställde sig på botten på drygt 30 meters djup. Skrovet sjönk ner i dyn nästan upp till de undre kanonportarna, och skeppets översta däck kom att hamna ungefär 25 meter under ytan.

Här skulle Vasa bli stående i 333 år. De övre, lösa delarna av masterna stack först upp ur vattnet, men avlägsnades troligen ganska snart. Tusentals människor måste ha seglat över vraket utan att veta vad som fanns under dem.

42

006016_Vasa.indd 42

Seklerna under ytan erbjöd inte skeppet någon stilla vila – tvärtom utsattes det för olika typer av nedbrytning. Skulpturer och andra delar från skrovet lossnade och sjönk ner i dyn runt skeppet när spikar och bultar rostade. Trä, textil och andra organiska material som låg under vattnet angreps av bakterier och mikroorganismer och slets av vattnets strömmar. Under åren pågick också mänskliga aktiviteter som bidrog till att skada vraket.

BIOLOGISK NEDBRYTNING Under den tid Vasa stod på botten var vattnet i Stockholms ström mer förorenat än vad det är idag. Det fanns inga reningsverk, utan föroreningar spolades rakt ut i vattnet. I den syrefattiga miljö som det resulterade i trivdes bakterier som bröt ner trä.

Men trots att Vasa låg så länge under vattnet hann de inte orsaka så stor skada. Skeppet byggdes av mycket kraftiga plankor och balkar av ek, ibland flera decimeter tjocka. Så även om bakterier bröt ner den yttersta centimetern av en planka så fanns fortfarande mycket kvar.

Hade Vasa sjunkit någonstans med varmare och saltare vatten skulle skeppsmasken (Teredo navalis) ha ätit upp stora delar av skrovet. I Östersjön däremot trivs den inte. Det är en viktig

Planer på möbelvirke

Mänsklig påverkan

År 1920 sökte ett företag, Stockholms Dykeribolag, tillstånd för vrakbärgning ”mellan Beckholmen och Tegelviken”. Det handlade inte om en arkeologisk undersökning, utan man ville sälja de värdefulla bronskanonerna och svarteken, som kunde användas för möbeltillverkning. Ansökan, som avsåg Vasa, avslogs.

Dagen efter att Dykeribolaget hade lämnat in sin ansökan kunde man läsa en artikel i Svenska Dagbladet av historikern Nils Ahnlund, som började: ”Ett storhetstidsminne i Stockholms hamn. Örlogsman från 1628 på Strömmens botten. Vasen, ett av Gustav Adolfs stoltaste krigsskepp, vilar ännu på ett djup av 18 famnar i Strömmen mellan Tegelviken och Beckholmen”. Detta ledde till fler pressartiklar och till nya spekulationer om de skatter som kunde ligga gömda i det gamla skeppet. Nils Ahnlunds artikel inspirerade i sin tur många år senare den unge Anders Franzén att börja sitt sökande efter Vasa.

Vasa har vid olika tillfällen drabbats av mänsklig aktivitet. I samband med Ian Bulmers bärgningsförsök skadade man delar av skeppet. Vid kanonbärgningarna på 1660-talet bröts Vasas övre däck sönder för att man lättare skulle komma åt de eftertraktade kanonerna.

När torrdockorna byggdes på Beckholmen under 1800-talet dumpades stora mängder sprängsten i vattnet utanför ön. En del sten hamnade på Vasa och skadade delar av skrovet. Vid flera tillfällen har också fartygsankare fastnat i, eller släpats över, vraket och orsakat skada. Så sent som vintern 1957–1958 (efter att vraket lokaliserats och dykningarna börjat) råkade en Finlandsfärja släppa ett ankare på skeppet.

Trots allt som Vasa utsatts för är hon mycket välbevarad. Den viktigaste förklaringen är frånvaron av skeppsmask. Andra förklaringar är att skeppet var byggt i ek, ett träslag med stor motståndskraft, och att det var byggt med så kraftigt timmer.

T-10121493 #HH-9002275(1)#vasa Skeppet#SWE#

förklaring till att sjunkna träfartyg klarar sig bättre här än i andra vatten.

Idag pågår ingen biologisk nedbrytning av Vasas trä.

KEMISK NEDBRYTNING Vattnet var som sagt mycket smutsigt och fullt av föroreningar från stadens avlopp. Föroreningarna finns till stor del fortfarande kvar i Vasas trä. Bakterierna förstörde timrets yta och förvandlade samtidigt vattnets svavelföreningar till svavelväte.

Svavelvätet har bidragit till att bryta ner Vasas trä, speciellt efter det att skeppet bärgades och kom i kontakt med luftens syre.

Under tiden på botten hade svavelvätet däremot en positiv effekt, eftersom det genom sin giftighet höll rötsvampar borta.

Järnet från de rostande bultarna, från kanonkulor och andra järnföremål trängde in i skrovet. Järn och svavel i träet är tillsammans med olika syror idag ett hot mot Vasas skrov och även mot många föremål från Vasa. Nu pågår ett intensivt arbete med att hitta de bästa sätten att bevara skeppet och alla föremål för framtiden.

SÖNDERFALL Spikarna och bultarna av järn rostade ganska snart efter förlisningen. Många delar lossnade som sagt från skrovet och sjönk till botten. Vissa delar föll in i skeppet men de flesta hamnade i dyn utanför. När Vasa bärgades var hon därför inte komplett, utan tusentals delar hittades runt skeppet och har satts tillbaka i efterhand. Framförallt var det två partier på skeppet som föll samman på detta sätt; akterkastellet och galjonen. Dessa delar var byggda i klenare virke och i huvudsak fästa vid skrovet med järnspik. Akterkastellet var den ömtåligaste delen av skeppet, byggt från det övre batteridäckets nivå och tre våningar upp.

När Vasa hittades var i stort sett inget av akterkastellet kvar.

Delarna hittades både i och utanför skeppet.

Lyckligtvis hade inte bara järnbultar använts när man fogade samman skrovets plankor, utan även träplugg eller dymlingar.

Det är därför skrovet ändå hållit ihop så pass bra, trots alla sina år under ytan.

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P46

10-12-08 14.33.21 14.48.17

INT P10

12.33.41 8

Skeppet i genomskärning sett från fören. Vasa sjönk ned i dyn med en lätt lutning åt babord. Under årens lopp fylldes också däcken invändigt med slam och gyttja. Notera hur barlasten, som bestod av sten, glidit mot babordssidan.

Träets yttersta skikt bröts ned av bakterier och slipades av partiklar som strömmen förde med sig. Ansiktet på bilden har därför förlorat sina detaljer. Olika delar har klarat sig olika bra beroende på var på skeppet de satt och vilket träslag de var tillverkade av. De delar som föll av skeppet och sjönk ner i dyn har klarat sig allra bäst.

Så här kunde Vasas trä ha sett ut om hon sjunkit någon annanstans än i Östersjön. Trä som ligger i saltvatten angrips av skeppsmask, en liten mussla som förstör träet. I Östersjön är salthalten och temperaturen för låg för att skeppsmasken ska trivas.

43 Faksimil, se text s. 61.

_610600

006016_Vasa.indd 43

T-10121493 #HH-9002275(1)#vasa Skeppet#SWE#

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P47

14.33.36 10-12-08 14.48.17

INT P11

Det första lyftet Anders Franzén ville att Vasa skulle bärgas. Hon var ju ett ”idealvrak”, som låg på en idealisk plats, mitt i Stockholms hamn, några hundra meter från örlogsvarvet på Skeppsholmen och Galärvarvet. Hon var i mycket gott skick, fri från skeppsmask, en mussla som borrar gångar i trä och som bara finns i saltare hav, och som där skulle ha hunnit förstöra det mesta av ett träskrov som Vasas.

Vasa var också ”världens äldsta, fullt identifierade skepp”, en unik marinarkeologisk skattkista. Men att bärga Vasa skulle bli ett stort, komplicerat och dyrt projekt. Ingen hade någonsin förr lyckats ta upp ett så stort arkeologiskt fynd från havsbotten.

Avgörande för att projektet skulle komma igång var att marinen lovade att hjälpa till genom att låta sina tungdykare öva på Vasas

fyndplats och därmed förbereda en bärgning. Anders Franzén fick också stöd från bärgningsföretaget Neptun, som lovade att kostnadsfritt ställa upp med pontoner och annan utrustning.

Det enda större föremål som bärgades från Vasa under det första året efter fyndet var förundermasten – den understa delen av den främsta masten, fockmasten – som lyftes upp i november 1956. År 1993 sattes masten tillbaka på sin plats igen, när Vasa riggades i det nya Vasamuseet.

TUNNLAR UNDER SKEPPET På hösten 1957 började dykarna göra tunnlar under skeppet för kommande lyftvajrar. Med högtrycksvatten spolade de undan slam och lera som sögs upp till ytan, där man tog vara på fynd

46

Per Edvin Fälting Dykarbasen Per Edvin Fälting (1911–1995) här med pipa och vegamössa, blev rikskänd som symbol för Vasabärgningen. Det var han som gick ner och konstaterade att Anders Franzéns dragg verkligen hade fastnat i ett stort gammalt skepp. Som Franzéns närmaste medarbetare och arbetsledare för Vasadykarna blev han en nyckelfigur i projektet. Hans slagfärdighet och målande språk gjorde honom också till pressens favorit.

I sin bok Med Vasa på Strömmens botten berättar Fälting att en av dykarna en dag i april 1959 bärgade en liten tunna med trehundraårigt smör. Fälting smakade på det och berättade: ”Det kändes likadant som det dåliga fett man blandade i bakelser under kriget. Men saltat var det så det förslog! Efter några dagar var mitt ansikte fullt med svinkoppor och för detta fick smöret skulden, kanske med rätta. Vi lade smöret i en pyts och sänkte det djupt för att det inte skulle smälta – men på morgonen när vi fick upp pytsen var den tom.”

006016_Vasa.indd 46

T-10121493 #HH-9002275(1)#vasa Skeppet#SWE#

som följde med. Munstycket på dykarnas spolslangar skickade också en vattenstråle bakåt – annars hade dykarna åkt baklänges av ”rekylen”.

Vattnet på 32 meters djup var mycket grumligt och sikten i stort sett obefintlig; med en lampa såg man otydligt någon halvmeter. I tunnlarna under Vasa skulle lampor ha varit verkningslösa. Därför arbetade dykarna i totalt mörker. Det kunde vara ett farligt arbete, eftersom ingen visste hur starkt skrovet var eller var kölen var skarvad. Det fanns risk att skrovet skulle öppna sig och att dykaren skulle begravas av stenbarlasten i skeppets botten. Men Vasa höll och inga olyckor inträffade.

Parallellt med tunnelarbetet tog man också hand om ett flertal fynd: småsaker som sögs upp i tunnlarna och stora föremål som låg i vägen. Varje föremål märktes och fotograferades. Träföremålen lades i vatten i väntan på konservering.

På sommaren 1959 var man klar med den sista av de sex tunnlarna, 20 m långa och med en diameter på mellan en halv och en meter. Nu skulle Vasa lyftas.

LERAN SLÄPPER GREPPET De två lyftpontonerna Oden och Frigg ankrades på var sin sida om vrakplatsen och grova vajrar drogs mellan pontonerna genom tunnlarna under skeppet. Oden och Frigg var i utgångsläget nästan fyllda med vatten, så att däcken låg strax över vattenytan.

När vattnet började pumpas ut, skulle pontonerna höja sig och Vasa följa med. Det var inte säkert att man skulle lyckas. Man var rädd för att bottenleran skulle hålla fast skeppet så hårt, att det inte skulle gå att lyfta det. Det fanns också en risk för att Vasas skrov inte skulle hålla för vajrarnas enorma tryck under lyftet.

Den 20 augusti 1959 var det dags för det första lyftet. Massor av människor hade samlats på stränder och kajer runt förlisningsplatsen utanför Beckholmen. Tidningar, radio och tv var också där. Det var svårt att uppfatta på avstånd vad som hände – det man såg var Oden och Frigg med sin flotta av bärgningspråmar, bogserbåtar och småbåtar. Klockan 12 började man pumpa, och fyra timmar senare släppte leran sitt grepp och Vasa lyfte sig från botten efter tre sekel. Skeppet hade hållit för den ganska omilda behandlingen.

Under de närmaste fyra veckorna bogserades Vasa i korta etapper, hängande under vattnet i sina vajrar, tills hon försiktigt sattes ner på botten mellan Kastellholmen och Gröna Lund, 600 meter från förlisningsplatsen. Här skulle hon vänta, medan den slutliga bärgningen förbereddes.

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P52

10-12-08 14.34.17 14.48.17

INT P16

De flesta dykeriarbetena under Vasas bärgning utfördes av tungdykare.

De hade en tung, vattentät dräkt, kopparhjälm, blyskor och bälte med blyvikter. De stod, satt eller låg på botten när de arbetade. Luft pumpades ner till dem från ytan.

47

Kungen som försvann Under de första nedstigningarna på Vasa hösten 1956 visade det sig att den avbrutna fockmasten stod kvar på sin plats. På masten såg dykarna en mansbild i naturlig storlek med krona och mantel, och på bröstet bokstäverna IR. Spänningen var stor när masten lyftes upp – och lika stor blev besvikelsen när ingen bild fanns att se. Hade ”gubben på masten” varit ett fantasifoster? Mot detta talade att det inte bara var dykarna som hade sett den. Marinen hade nämligen experimenterat med undervattenstv, men videoinspelning hade man inte tillgång till, så tv-bilden bevarades inte. ”Gubben på masten” finns bara kvar som en teckning av Per Edvin Fälting.

En teori är, att ”IR” betyder ”Iohannes Rex”, dvs ”Kung Johan”, och att Vasas fockmast tidigare hade suttit på ett skepp från Johan III:s tid (1568–1592).

Kanske spolades bilden bort när masten kom i kraftig rotation under bärgningen.

006016_Vasa.indd 47

T-10121493 #HH-9002275(1)#vasa Skeppet#SWE#

I museets modell är Vasas skrov klart för att lyftas. Grova vajrar har sträckts genom tunnlarna under skeppet upp till pontonerna Oden och Frigg. När de töms på vatten, strävar de uppå t och lyfter därmed Vasa.

Dykarna spolade fram tunnlarna för lyftvajra rna i totalt mörker på 30 meters djup. Därför kunde inga bilder tas.

I Vasamuseets utställning finns ett montage med en tungdykare med sin spolsl ang vid tunnelmynningen.

Slangen till vänster suger upp slam och lösfyn d.

T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P53

10-12-08 14.48.17 14.34.27

INT P17

Vasa idag och i framtiden

58

ATT BEVARA ETT GAMMALT SKEPP Vasa ska finnas kvar minst tusen år till! Det är målsättningen med arbetet att bevara skeppet, ett arbete som pågår hela tiden på Vasamuseet. Och det känns som ett rimligt mål om man jämför med andra träkonstruktioner som finns kvar sedan tidig medeltid, exempelvis norska stavkyrkor.

Men ett årtusende är en väldigt lång tid, och det är både svårt och dyrt att hålla Vasa i gott skick. I museet måste man med stora klimatanläggningar se till att det är lagom svalt och lagom torrt dygnet runt. Delar av skrovet måste bytas ut, som till exempel de mer än femtusen rostiga järnbultar som slogs in när skeppet lyfts ur vattnet 1961. Och alla kemikalier och metaller som finns inne i träet gör, tillsammans med luften i museet, att skrovet blir något svagare för varje dag som går. Nya sätt att konservera måste därför prövas, inte minst för alla de lösa föremålen, som till exempel skulpturerna.

Vasa sjunker också ihop några millimeter varje år, och måste därför snart få en ny och dyr stödvagga. Är det verkligen värt allt arbete och alla pengar att vårda ett gammalt skepp som aldrig mer kan segla?

006016_Vasa.indd 58 66

DET SPECIELLA MED VASA Det är många som vill se det gamla skeppet. Vasamuseet är idag världens mest besökta maritima museum, runt en miljon människor kommer dit varje år. Ett skäl till att bevara Vasa är därför att ge så många som möjligt chansen att se henne. Det finns andra skepp runt om i världen som lyfts upp ur havet och konserverats, men inget som är lika stort och välbevarat.

Och det är ett ovanligt stycke historia som Vasa berättar, om man jämför med vad man vet om det tidiga 1600-talet. Det som finns kvar i vårt land från den tiden är några förnäma stenhus och en del föremål som tillhört de allra rikaste och mäktigaste i samhället. Att kunna känna lukten av och ta på ett träskepp från 1600-talets första hälft, att kunna studera vanliga människors kläder, kokkärl,

T-10121493 #HH-9002275(1)#vasa Skeppet#SWE#

böcker och tärningsspel ger en alldeles speciell känsla. Det är ett annat och viktigt skäl till att anstränga sig att bevara Vasa och alla hennes många föremål.

Men Vasa är inte bara viktig för att skeppet är unikt i världen, eller för att hon kan berätta om vanliga människor på 1600-talet.

Ett museiföremål av den här storleken kan också ge en mängd svar om historien, nutiden och framtiden. Det gäller bara att man ställer de rätta frågorna.

VAD MAN VET OM VASA Historien om Vasa avslutas inte när hon sjunker 1628 eller när hon bärgas 1961. Inte ens när museet öppnar 1990. Idag arbetar många människor dels med att bevara skeppet, dels med att förstå historien kring Vasa. Förutom berättelsen om varför hon sjönk känner man idag till mycket om hennes vackra utsmyckningar och deras betydelse, en hel del om vilka människorna ombord var, och om hur kungen och hans flotta hade tänkt använda Vasa i krig.

Men det finns fortfarande mycket som är okänt. Hur byggdes Vasa egentligen? Vad kan hon berätta i jämförelse med andra skepp i världen? Kan hon förmedla något om människors tankevärld, och om hur livet ombord fungerade jämfört med livet på land? I Sverige och i andra länder? Det är några av de frågor man ställer på Vasamuseet idag – men det finns många fler. Nya metoder ger också ny kunskap.

Skeletten efter de som drunknade har analyserats, men det går att få veta mycket mer om man gör en DNA-analys. Och när det gäller bevarandet av gammalt trä som legat länge i smutsigt vatten är Vasa först i världen både med att visa problemen och att hitta lösningarna.

10-12-21 T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P68 int P12

10-12-08 14.39.44 14.48.18 07.44.54

44.93.41 8

Alla frågor om Vasa är viktiga, och många av dem är ännu inte besvarade. Men man behöver hjälp med att ställa dem! På Vasamuseets hemsida kan man läsa mer, och där berättas det också om all ny kunskap som man har fått, och vad man inte vet om skeppet och hennes tid. Där kan man också komma i kontakt med dem som arbetar på museet och som skrivit den här boken. www.vasamuseet.se

59

Gamla Wasavar vet.

_610600

006016_Vasa.indd 66 59 006016_Vasa.indd

T-10121493 #HH-9002275(1)#vasa Skeppet#SWE#

10-12-21 T-10120592 #HH9002275(0) #SWE P69 int P13

10-12-21 07.47.24 10-12-08 14.48.18 14.39.56 07.44.54