9789137136806

John Verdon

Tänk på ett

tal Översättning Jan Malmsjö

Citat ur William Shakespeares Julius Caesar på sid. 227. Ordfront förlag 2004. Översättning av Thomas Warburton.

Citat ur William Shakespeares Macbeth på sid. 228. Ordfront förlag 2003. Översättning av Göran O Eriksson.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Think of a number Copyright © John Verdon 2010 Svensk utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency AB Omslag Rickard Hansson/www.555design.org Tryckt hos GGP Media GmbH, Tyskland 2012 ISBN 978-91-37-13680-6

Till Naomi

Prolog ”Var har du varit?” frågade den gamla kvinnan i sängen. ”Jag behövde kissa men ingen kom.”

Den unge mannen stod vid fotändan och såg mycket glad ut, trots kvinnans gnälliga tonfall. ”Jag var tvungen att kissa”, upprepade hon, med svagare röst den här gången som om hon inte längre var säker på vad orden egentligen betydde. ”Jag har goda nyheter, mamma”, sa han. ”Snart kommer allt att bli bra, mycket snart. Allt kommer att ordna sig.” ”Vart tar du vägen när du lämnar mig ensam här?” Nu var rösten skarp igen, nästan grälsjuk. ”Jag är aldrig långt borta, mamma. Du vet ju att jag aldrig är långt borta.” ”Jag tycker inte om att vara ensam.”

Han log ännu bredare, nästan glädjestrålande. ”Mycket snart kommer allt att ordna sig. Allt kommer att bli precis som det var tänkt att det skulle vara. Du kan lita på mig, mamma. Jag har hittat en lösning på alltihop.

Han kommer att ge det han tog när han får det han gav.” ”Du uttrycker dig så poetiskt.”

Det fanns inga fönster i rummet. Ljuset kom från sidan, från lampan bredvid sängen – den enda ljuskällan – och framhävde det tjocka ärret på kvinnans hals och skuggorna i sonens ögon. ”Kan vi gå på dans sen?” frågade hon och stirrade förbi honom och förbi den mörka väggen bakom honom mot en ljusare syn. ”Självklart, mamma. Det blir perfekt alltihop.” ”Var är Lillgåsen?” ”Han är här, mamma.” ”Ska Lillgåsen lägga sig nu också?” ”Nu är det sovdags för er båda två. Nattinatti.” ”Jag måste kissa”, sa hon, nästan lite kokett.

7

FÖRSTA DELEN

Ödesdigra minnen

1 Poliskonst Jason Strunk var en i alla avseenden obetydlig människa, en slätstruken man i trettioårsåldern, i det närmaste osynlig för grannarna – och dessutom tydligen mycket tystlåten eftersom ingen kunde minnas ett enda ord av vad han hade sagt. De var inte ens säkra på att han hade sagt något över huvud taget, någonsin. Han kanske hade nickat, kanske sagt hej, kanske muttrat ett ord eller två. Det var svårt att säga.

När mr Strunks överdrivna intresse för att ta livet av medelålders män med mustasch avslöjades – och hans unikt oroande sätt att göra sig av med kropparna genom att skära dem i lagom stora bitar, slå in dem i färgglatt papper och skicka som julklapp till lokala poliser – gav de flesta uttryck för berättigad häpnad och kanske, i början, ett visst tvivel.

Dave Gurney betraktade uppmärksamt Jason Strunks färglösa, blida ansikte – eller rättare sagt, det fotografi av Jason Strunk som tagits i central­ arresten. Strunk stirrade tillbaka på honom från datorskärmen. Gurney hade förstorat bilden så att Strunks ansikte var stort som i verkligheten och det omgavs, runt skärmkanterna, av verktygssymbolerna till det avancerade fotoredigeringsprogram som han precis hade börjat få kläm på.

Gurney drog fram ett av verktygen för justering av ljusstyrkan till regnbågshinnan i Strunks högeröga, klickade med musen och granskade den lilla ökning av högdagern som han just hade åstadkommit.

Bättre, men fortfarande inte riktigt rätt. Ögonen var alltid det svåraste – ögonen och munnen – men samtidigt det viktigaste. Ibland måste han experimentera i timmar med placeringen av och styrkan hos en enda liten ljusfläck och till och med då slutade det ofta med att det fanns något där som inte var riktigt som det borde, inte tillräckligt bra för att visa Sonya och definitivt inte för Madeleine.

11

Det speciella med ögonen var att de, mer än något annat, fångade spänningen, motsägelsen – den slutna förbindligheten spetsad med en antydan till grymhet som Gurney så ofta anat hos de mördare som han haft möjlighet att ägna sig åt på allvar.

Efter tålmodigt manipulerande hade han lyckats bra med polisfotot av Jorge Kunzman (lagerbiträdet på Walmart som alltid hade sin senaste dates huvud i kylskåpet tills han kunde ersätta det med ett nyare). Han hade blivit nöjd med resultatet – som med oroväckande direkthet förmedlade den djupsvarta tomhet som doldes i mr Kunzmans uttråkade anletsdrag – och Sonyas upphetsade reaktion, hennes rikliga beröm, hade bekräftat hans egen åsikt. Det var den reaktionen som i kombination med det oväntade intresset från en av Sonyas konstsamlande vänner som hade motiverat honom att skapa den serie kreativa fotografier som nu visades på en utställning benämnd ”Porträtt av mördare, skapade av mannen som grep dem” på Sonyas lilla men exklusiva galleri i Ithaca.

Hur en nyligen och i förtid pensionerad New York-polis som gjort sig känd för sitt närmast totala ointresse för konst i allmänhet och de nyare konstformerna i synnerhet, och som dessutom avskydde personligt kändisskap, kunde hamna i fokus på en konstutställning i den trendiga universitetsstaden, en utställning som av lokala kritiker beskrevs som ”en ultramodern kombo av brutalt råa foton, orygglig psykologisk insikt och mästerlig grafisk manipulation” var en fråga med två helt olika svar: hans eget och hans hustrus.

Som han själv såg det hela hade det börjat med att Madeleine lockade med honom på en introduktionskurs till konstens underbara värld på museet i Cooperstown. Hon försökte alltid dra med honom ut på än det ena än det andra – ut ur arbetsrummet, ut ur huset, bort från sig själv, ut helt enkelt. Han hade kommit fram till att den bästa strategin för att själv få styra så mycket som möjligt över sin tid var periodisk kapitulation.

Konstkursen var en sådan strategisk manöver och trots att han stönade inombords inför utsikten att behöva genomlida den, räknade han med att den skulle göra honom immun mot ytterligare övertalningsförsök i åtminstone en månad eller två. Det var inte så att han var en soffpotatis, 12

långt därifrån. Vid fyrtiosju års ålder kunde han fortfarande göra femtio armhävningar, femtio chins och femtio situps. Men han var helt enkelt inte särskilt förtjust i att gå ut.

Kursen visade sig emellertid bli en överraskning – tre överraskningar, faktiskt. För det första så upptäckte han, trots fördomarna och den förutfattade meningen att hans största utmaning skulle vara att hålla sig vaken, att kursledaren Sonya Reynolds, galleriägare och välkänd konstnär, var enastående attraktiv. Hon var inte vacker i konventionell mening, inte på det nordeuropeiska sättet som Catherine Deneuve. Munnen plutade för mycket, kindbenen var alltför markerade och näsan för dominant. Men på något sätt förenades de inte helt perfekta dragen till en unikt anslående enhet tack vare de stora mörkt grönaktiga ögonen och ett uppträdande som var fullständigt avslappnat och naturligt sensuellt. Det var inte många män i gruppen, bara sex av tjugosex deltagare, men alla sex visade henne samma totala uppmärksamhet.

Den andra överraskningen var hans positiva reaktion på själva ämnet.

Sonya ägnade avsevärd tid åt sitt specialintresse som var fotografisk konst, fotografier som hade manipulerats för att skapa bilder som var starkare eller mer talande än originalen.

Den tredje överraskningen kom tre veckor in i den tolv veckor långa kursen, den kväll när hon med stor entusiasm kommenterade en samtida konstnärs screentryck av solariserade fotografiska porträtt. När Gurney tittade på bilderna slog det honom att han skulle kunna utnyttja en ovanlig bildkälla som han hade tillgång till och som han kunde ge ett speciellt perspektiv. Idén kändes märkligt spännande. Det sista han hade väntat sig från en grundläggande kurs i konsthistoria var spänning.

När tanken väl slog honom – idén att förstora, förtydliga och intensifiera polisfotografier av brottslingar, särskilt bilder av mördare, på ett sätt som skulle fånga och förmedla den sanna naturen hos de bestar som han hade ägnat hela sin yrkeskarriär åt att studera, jaga och överlista – tog det fart på allvar och han funderade oftare på den idén än vad han antagligen var villig att erkänna. Han var trots allt en försiktig man som kunde se båda sidor av det mesta, den svaga punkten i varje övertygelse och naiviteten bakom varje entusiasm.

13

När Gurney satt vid skrivbordet i sitt arbetsrum den ljusa oktobermorgonen och jobbade med bilden av Jason Strunk avbröts den angenäma sysslan av ljudet från något som släpptes på golvet bakom honom. ”Jag lägger dem här”, sa Madeleine Gurney med en röst som för vilken annan man som helst hade låtit obesvärad, men där hennes make definitivt anade en underton.

Han kastade en blick över axeln och rynkade pannan när han fick syn på den lilla nätkassen som stod lutad mot dörren. ”Lägger vad?” frågade han trots att han redan visste svaret. ”Tulpanerna”, sa Madeleine med samma lugna tonfall. ”Du menar lökarna?”

Det var en löjlig anmärkning och det visste de båda två. Det var bara ett sätt för honom att visa sin irritation över att Madeleine ville få honom att göra något som han egentligen inte ville. ”Vad vill du att jag ska göra med dem här inne?” ”Ta ut dem i trädgården. Hjälpa mig att sätta dem.”

Han funderade på att påpeka det ologiska i att bära in dem till arbetsrummet för att han skulle bära ut dem därifrån till trädgården, men insåg att det var bäst att låta bli. ”Så snart jag är färdig med det här”, sa han en smula irriterat. Han insåg att det inte var någon särskilt oangenäm uppgift att sätta tulpanlökar en vacker dag mitt i indiansommaren, i trädgården på kullen med utsikt över ett böljande panorama av karmosinröda höstskogar och gröna ängar under en koboltblå himmel. Det var bara så att han avskydde att bli avbruten. Och den reaktionen inför att bli avbruten, sa han till sig själv, var en biprodukt av hans främsta styrka: den linjära logiska hjärna som hade gjort honom till en så framgångsrik kriminalpolis – den hjärna som reagerade på varje oegentlighet i den misstänktes berättelse, som kunde se sprickor som i de flesta människors ögon var för små för att ens urskiljas.

Madeleine kikade över hans axel på datorskärmen. ”Hur kan du hålla på med nåt så fult en sån här dag?” sa hon.

14

2 Ett perfekt offer David och Madeleine Gurney bodde avskilt på en gård i ett rustikt artonhundratalshus vid slutet av en väg i bergen i Delaware County, åtta kilometer ovanför byn Walnut Crossing. Det tio tunnland stora fältet runt gården omgavs av skog där det växte körsbärsträd, lönn och ek.

De hade behållit husets enkla arkitektur. Under de år som paret Gurney bott där hade de återställt delar av byggnadens ursprungliga utseende och avlägsnat vissa av de tidigare ägarnas mindre lyckade moderniseringar – och till exempel tagit bort aluminiumfönstren och ersatt dem med fönsterkarmar och bågar av trä som återgav huset lite av glansen från ett svunnet århundrade. De hade inte gjort det för att de var fixerade vid historisk äkthet utan bara för att de insåg att den ursprungliga stilen på något sätt hade varit rätt. Frågan om hur deras hem skulle se ut och kännas var ett av de områden där Madeleine och David hade samma uppfattning – ett område som i hans tycke verkade ha krympt lite på sistone.

Just den tanken hade frätt som syra på hans humör under större delen av dagen, aktiverad av hustruns kommentar om hur fult det porträtt som han arbetade med var. Den funderingen dröjde sig kvar i bakhuvudet när han senare samma eftermiddag tog igen sig i sin däckstol i trädgården efter arbetet med tulpanlökarna och hörde att Madeleine kom gående genom det ankelhöga gräset. När ljudet upphörde framför stolen öppnade han det ena ögat. ”Tror du”, sa hon på sitt lugna, lättsamma sätt, ”att det är för sent för att ta ut kanoten?” Hon sa det listigt nog så att det lät som ett mellanting av fråga och utmaning.

Madeleine var slank och vältränad, en fyrtiofemårig kvinna som folk utan vidare kunde ta för trettiofem. Blicken var rättfram, stadig och granskande. Det långa bruna håret var, med undantag för några enstaka spre15

tande strån, hopsamlat under den bredbrättade halmhatt som hon brukade använda när hon var i trädgården.

Han svarade med en fråga hämtad ur hans egen tanketråd. ”Tycker du verkligen att det är fult?” ”Det är klart att han är ful”, sa hon utan att tveka. ”Det är väl meningen?”

Han rynkade pannan medan han funderade på kommentaren. ”Du menar mannen på bilden?” frågade han. ”Vad skulle jag annars mena?” ”Inte vet jag.” Han ryckte på axlarna. ”Du verkade lite missnöjd med alltihop, både utförandet och mannen.” ”Ursäkta, det var inte meningen.”

Hon lät inte särskilt ledsen för det. Medan han funderade på om han skulle påpeka det eller inte, bytte hon samtalsämne. ”Ser du fram emot att få träffa din gamla klasskamrat?” ”Egentligen inte”, sa han och justerade stolen så att ryggstödet lutade lite mer bakåt. ”Jag är inte så förtjust i att älta gamla minnen.” ”Han kanske har en mordgåta åt dig?”

Gurney tittade på sin fru och såg tvetydigheten skymta i anletsdragen. ”Tror du att det är det han är ute efter?” frågade han likgiltigt, som i förbifarten. ”Är det inte det som du är berömd för?” Rösten hade ett inslag av irritation eller rentav ilska.

Det var något som han hade lagt märke till hos henne ofta nog under de senaste månaderna och han trodde att han förstod vad det handlade om.

De hade olika åsikter om vad det skulle innebära att han slutade som polis, hur deras liv skulle förändras och, det viktigaste, hur det skulle komma att förändra honom. Och på sistone hade han börjat ana att hon inte var riktigt till freds med hans nya fritidssysselsättning – projektet med mördarporträtten som tog nästan all tid i anspråk. Han misstänkte att Madeleines avståndstagande delvis berodde på Sonyas entusiasm. ”Vet du om att han också är berömd?” frågade hon. ”Vem?” ”Din klasskamrat.” ”Nej, egentligen inte. Han sa nåt i telefon om att han skrev en bok och 16

jag kollade det lite snabbt. Men jag trodde väl inte att han var särskilt känd.” ”Två böcker”, sa Madeleine. ”Han har nåt slags institut i Peony och man har visat ett par av hans föreläsningar på teve. Jag har skrivit ut kopior av böckernas baksidestexter som jag hittade på internet. Du kanske vill titta på dem?” ”Jag antar att han kommer att berätta allt som är värt att veta om både sig själv och de där böckerna. Det lät inte som om han var särskilt blyg av sig.” ”Du gör som du vill. Jag lade utskrifterna på skrivbordet, om du skulle ändra dig. Jo, det var en sak till. Kyle ringde för en stund sen.”

Han tittade på henne utan att säga något. ”Jag sa att du skulle ringa tillbaka.” ”Varför sa du inget?” frågade han, lite retligare än vad han egentligen hade avsett. Hans son ringde inte särskilt ofta. ”Jag frågade om jag skulle hämta dig. Han sa att han inte ville störa och att det inte var särskilt viktigt.” ”Sa han nåt mer?” ”Nej.” Hon vände sig om och gick genom det tjocka fuktiga gräset tillbaka mot huset. När hon nådde fram till sidodörren och rörde vid handtaget såg det ut som om hon just kom att tänka på något och hon vände sig mot honom igen. Madeleine lät nästan överdrivet fundersam när hon serverade slutklämmen. ”Att döma av omslaget är din gamla klasskamrat rena helgonet, perfekt på alla sätt. En guru för gott uppträdande. Det är svårt att tänka sig att han behöver konsultera en kriminalpolis.” ”En före detta kriminalpolis”, rättade Gurney henne.

Men hon hade redan gått in utan att göra något försök att hålla emot dörren som smällde igen efter henne.

17

3 Problem i paradiset Nästa dag var till och med njutbarare än den föregående. Den var som ett fotografi av oktober i en väggalmanacka från New England. Gurney steg upp klockan sju, duschade, rakade sig, tog på sig jeans och en tunn bomullströja och drack morgonkaffet i en canvasstol på den stensatta verandan utanför sovrummet på bottenvåningen. Uteplatsen och de franska dörrarna hade Gurney byggt på Madeleines enträgna uppmaning.

Hon var bra på sådant och hade ett säkert öga för vad som var möjligt att genomföra och för vad som passade. Det avslöjade ganska mycket om henne – de positiva instinkterna, den praktiska fantasin och den säkra smaken. Men när han lät sig snärjas i ordstrider – när han fastnade i snåren av de privata förväntningar som de odlade båda två – fann han det svårt att koncentrera sig på hustruns anmärkningsvärda, starka sidor.

Gurney fick inte glömma att ringa tillbaka till Kyle, men han måste vänta i tre timmar på grund av tidsskillnaden mellan Walnut Crossing och Seattle. Han makade sig till rätta i stolen och höll den varma kaffemuggen med båda händerna.

Han sneglade på den lilla mapp som han hade tagit med sig ut tillsammans med kaffet och försökte föreställa sig hur klasskamraten från college kunde se ut numera, efter tjugofem år. Fotografiet på det bokomslag som Madeleine hade skrivit ut från en bokhandelssida på internet friskade upp minnet, inte bara av ansiktet utan också av den gamla kamratens personlighet – komplett med klangfärgen hos en irländsk tenor och det osannolikt charmiga leendet.

Under studietiden vid Fordham’s Rose Hill i Bronx hade Mark Mellery varit ganska vild av sig och hans utbrott av humor och uppriktighet, energi och ambition hade färgats av något mörkare. Han hade haft en tendens att söka sig mot gränserna – ett slags framrusande geni som på en och samma 18

gång var både vårdslös och beräknande, alltid på vippen att hamna i en nedåtgående spiral.

Enligt biografin på Mellerys hemsida hade den spiralens nedåtgående trend, som präglat hans karaktär i tjugoårsåldern, vänt uppåt efter ett slags dramatisk andlig förvandling i trettioårsåldern.

Gurney balanserade muggen på stolens smala armstöd, vek upp mappen i knäet, tog fram det mejl som han hade fått från Mellery för en vecka sedan och läste det på nytt, rad för rad.

Hej Dave!

Jag hoppas att du inte tycker att det känns alltför jobbigt att bli kontaktad av en gammal klasskamrat efter så långt tid. Man vet aldrig vad som kan dyka upp i tankarna när man hör en röst från det förflutna. Jag har hållit kontakten med vårt gemensamma akademiska arv genom studentföreningen och har genom åren fascinerats av de rapporter som publicerats där om kamraterna i vår avgångsklass.

Jag har vid mer än ett tillfälle med glädje lagt märke till dina lysande framgångar och de erkännanden du fått. (I en artikel i studentföreningens tidning hyllades du som den mest dekorerade polisen i New York. Det förvånade mig inte särskilt eftersom jag mindes den Dave Gurney jag känt på college mycket väl!) Men för ungefär ett år sedan såg jag att du hade slutat vid polisen och flyttat upp hit till Delaware County. Det väckte min uppmärksamhet eftersom jag råkar bo i Peony, nästan ”runt hörnet” som man brukar säga.

Jag tvivlar på att du har hört talas om platsen, men jag har ett slags retreat här, ett ställe som jag kallar Institutet för andlig förnyelse och det låter kanske lite märkvärdigt, men det är faktiskt en ganska jordnära verksamhet.

Trots att jag under årens lopp många gånger tänkt att det vore roligt att få träffa dig igen så är det den smått oroande situation som jag har hamnat i som till sist gav mig knuffen jag behövde för att faktiskt ta kontakt och inte bara tänka på att jag borde göra det. Den situation jag nämnde är lite knepig och jag tror att ditt råd skulle vara mycket värdefullt för mig. Det jag verkligen skulle vilja göra är 19

att besöka dig som hastigast. Om du tror att du skulle kunna offra en halvtimme på mig så kan jag komma hem till dig i Walnut Crossing, eller så kan vi träffas någon annanstans om det passar dig bättre.

Efter vad jag minns av våra samtal på college och rentav ännu längre diskussioner på Shamrock Bar – för att inte nämna din anmärkningsvärda yrkeserfarenhet – så tror jag att du är rätt person att prata med om den märkliga situation som jag har hamnat i. Det är en egendomlig gåta som jag är ganska säker på att du kommer att finna intressant. Den förmåga du har att lägga ihop två och två på ett sätt som undgår alla andra har alltid varit din stora styrka. Närhelst jag tänker på dig är det alltid din perfekta logik och ditt kristallklara intellekt som framförallt slår mig och det är egenskaper som jag är i desperat behov av just nu. Jag ringer dig inom de närmaste dagarna på det nummer som står i studentföreningens register – jag hoppas att det är korrekt och aktuellt.

Med många goda minnen, Mark Mellery PS Även om du skulle bli lika förbryllad som jag av det här problemet och inte kan ge mig några konkreta råd, ska det ändå bli mycket trevligt att få träffa dig igen. DS Det utlovade samtalet hade kommit för två dagar sedan. Gurney hade genast känt igen rösten, som var märkligt oförändrad förutom ett lätt vibrato som antagligen orsakades av spänning.

Efter några inledande ursäkter om sin oförmåga att hålla kontakten kom Mellery till saken. Kunde han få träffa Gurney någon gång de närmaste dagarna? Ju förr desto bättre, eftersom ”situationen” var akut. Det hade uppstått en ny ”utveckling”. Det var faktiskt omöjligt att diskutera i telefon, som Gurney skulle förstå när de väl träffades. Det fanns saker som Mellery måste få visa för honom. Nej, det var inte en sak för den lokala polisen och anledningen till att han inte ansåg det skulle han förklara när de träffades.

Nej, det var inte fråga om något kriminellt, åtminstone inte än så länge.

Inget brott hade begåtts och ingen var egentligen hotad – åtminstone inte 20

på något sätt som han kunde bevisa. Det var svårt att prata om det så här, det skulle bli mycket enklare öga mot öga. Ja, visst förstod han att Gurney inte var privatdetektiv. Men bara en halvtimme, kunde han få en halvtimme?

Med samma blandade känslor som Gurney hade haft redan från början gick han med på saken. Nyfikenheten gick ofta ut över försiktigheten. Han var mycket lockad av vad det kunde vara som åstadkom den lätt hysteriska undertonen i Mellerys sammetslena röst. Sedan var det naturligtvis så att utsikten att få sätta tänderna i en ny gåta lockade honom mer än vad han egentligen ville erkänna.

Efter att ha läst mejlet för tredje gången lade Gurney tillbaka utskriften i mappen och funderade på de tankar som meddelandet hade lockat fram ur minnets djupa vrår – förmiddagarna i skolan när Mellery var bakfull och uttråkad, hans sätt att gradvis kvickna till fram mot eftermiddagen, hans vilda irländska snilleblixtar, stimulerade av alkohol, sent på kvällen. Han var en skådespelare av naturen, den obestridda stjärnan i universitetets dramasällskap – en ung man som, hur livfull han än var på Shamrock Bar, var dubbelt så levande på scen. Han var beroende av sin publik och fick sin fulla kraft först i ljuset av åskådarnas beröm.

Gurney öppnade mappen och läste snabbt igenom mejlet ännu en gång.

Han stördes lite av Mellerys beskrivning av deras vänskap. Förhållandet mellan dem hade varit mindre regelbundet, mindre viktigt, mindre hjärtligt än vad Mellerys ord antydde. Men han fick intryck av att Mellery hade valt sina ord med omsorg – att meddelandet, trots den skenbara enkelheten, hade skrivits om flera gånger, redigerats och bearbetats – och att smickret, precis som allt det andra i brevet, var skrivet med avsikt. Men vad var det för avsikt?

Det uppenbara svaret var att det skulle garantera att Gurney gick med på ett personligt sammanträffande och att det skulle locka honom att vilja ta del av vad det nu var för ”mysterium” som hade dykt upp. Men utöver det var det svårt att säga säkert. Problemet var uppenbarligen viktigt för Mellery – vilket förklarade den tid och uppmärksamhet som han tydligen hade lagt ner på att få meningarna att flyta och förmedla den rätta känslan 21

– att ge intryck av en kombination av värme och det faktum att han befann sig i ett slags nödsituation.

Dessutom hade han skrivit ett PS. Förutom att det på ett subtilt sätt utmanade Gurney genom att antyda att han kanske inte kunde lösa gåtan, vad det nu var, så verkade avsikten också vara att hindra honom från att välja den enkla utvägen, att bemöta varje argument som Gurney kunde frestas att dra till med – som att han inte var någon privatdetektiv eller att han inte skulle vara hjälpsam. Innebörden var uppenbarligen att presentera det så att varje tvekan från Gurneys sida att träffa honom måste betraktas som ett oförskämt avfärdande av en gammal vän.

Mycket välformulerat, utan tvekan.

Försiktighet. Det var väl ändå något nytt? Det var definitivt ingen egenskap som man förknippade med den gamle Mark Mellery.

Den uppenbara förändringen fascinerade Gurney.

Som på beställning kom Madeleine ut genom bakdörren och gick ungefär två tredjedelar av sträckan fram till platsen där Gurney satt. ”Din gäst har kommit”, sa hon kort. ”Var är han?” ”Inne.”

Han tittade ner. En myra rörde sig i sicksack på armstödet. Han sprätte iväg den med nageln. ”Be honom komma ut hit”, sa han. ”Det är alldeles för fint väder för att sitta inne.” ”Ja, visst är det?” sa hon och lyckades låta både skarp och ironisk. ”Han ser förresten ut precis som på bilden på bokomslaget … fast ännu mer.” ”Ännu mer? Vad ska det betyda?”

Hon var redan på väg tillbaka till huset och svarade inte.

22

4 Jag känner dig så väl att jag vet vad du tänker Mark Mellery kom gående med långa kliv genom det mjuka gräset. Han närmade sig Gurney som om han tänkte omfamna honom, men något fick honom tydligen på andra tankar. ”Davey!” jublade han och sträckte fram handen.

Davey? tänkte Gurney förvånad. ”Det var som tusan!” utbrast Mellery. ”Du har inte förändrats ett dugg.

Det var verkligen roligt att få träffa dig igen och härligt att få se dig i så god form. Davey Gurney! Där borta i Fordham brukade de säga att du såg ut som Robert Redford i Alla presidentens män. Och det gör du fortfarande … du ser fortfarande likadan ut! Om jag inte visste att du var fyrtiosju, precis som jag, skulle jag ha gissat på trettio!”

Han tog Gurneys hand i sina båda som om den var ett värdefullt föremål. ”När jag körde hit i dag från Peony till Walnut Crossing mindes jag hur lugn och samlad du alltid var. Som en känslomässig oas – det var så du var, som en känslomässig oas! Och du ger fortfarande samma intryck, Davey Gurney – lugn, sansad och samlad – och dessutom stans skarpaste hjärna.

Hur har du haft det?” ”Jag har haft tur”, sa Gurney och skakade hand. Hans röst var lika befriad från all upphetsning som Mellerys var full av den. ”Jag kan inte klaga.” ”Tur …” Mellery sög på det som om han försökte minnas betydelsen av ett främmande ord. ”Det är ett fint ställe du har här. Mycket fint.” ”Madeleine har sinne för sånt. Ska vi sätta oss?” Gurney gjorde en gest mot ett par däckstolar som stod mitt emot varandra mellan äppelträdet och fågelbadet.

Mellery började gå åt rätt håll, men stannade plötsligt. ”Jag hade en sak …” ”Kan det vara den här?” Madeleine kom gående mot dem från huset och 23

framför sig höll hon en elegant portfölj. Diskret och samtidigt dyrbar som allt annat hos Mellery – från de handgjorda (men väl ingångna, bekväma och inte alltför välputsade) engelska skorna till den vackert skräddarsydda (men lätt skrynkliga) sportjackan i kashmirull – en stil som verkade vilja ge intryck av att här stod en man som visste hur man skulle använda pengar utan att för den skull låta sig styras av dem, en man som nått toppen utan att dyrka framgången, en man som tagit emot turen och lyckan som något helt naturligt. Men den lätt plågade blicken skvallrade om något annat. ”Ja, tack så mycket”, sa Mellery och tog emot portföljen från Madeleine, tydligt lättad. ”Men var … ?” ”Du hade lagt den på soffbordet.” ”Ja, just det. Jag är lite splittrad i dag. Tack!” ”Vill du ha nåt att dricka?” ”Dricka?” ”Vi har iste färdigt. Men du kanske hellre vill ha nåt annat?” ”Nej, nej. Iste blir bra. Tack.”

När Gurney betraktade sin gamla klasskamrat slog det honom plötsligt vad Madeleine hade menat när hon sa att Mellery såg exakt likadan ut som på fotografiet på bokomslaget, ”fast ännu mer”.

Det som framträdde tydligast på fotot var ett slags ledig perfektion – illusionen av en vardaglig amatörbild men utan de störande skuggorna eller den misslyckade kompositionen i en verklig amatörbild.

Det var just den känslan av noga planerad lättsamhet – en egocentrisk önskan att verka så lite egocentrisk som möjligt – som Mellery illustrerade med sin person. Madeleines bedömning hade varit på pricken rätt, som vanligt. ”Du nämnde nåt om ett problem i ditt mejl”, sa Gurney med en direkthet som gränsade till oförskämdhet. ”Ja”, sa Mellery, men i stället för att gå rakt på sak tog han upp något som verkade avsett att väva in ännu en tråd av förpliktelse i den gamla skolslipsen och återberättade ett fånigt samtal som en av deras klasskamrater haft med en filosofiprofessor.

Medan Mellery berättade anspelade han på sig själv, Gurney och huvudpersonen som universitetets ”tre musketörer” och försökte få den här förs­ taårsupplevelsen att framstå som lätt heroisk. Gurney tyckte att det var 24

pinsamt och sa ingenting utan gav honom bara en förväntansfull blick. ”Jaha”, sa Mellery och försökte, tydligen inte utan ett visst obehag, samla sig inför den fråga som han hade kommit för att diskutera. ”Jag vet inte riktigt hur jag ska börja.”

Om du inte vet hur du ska börja på din egen berättelse, tänkte Gurney, varför har du då kommit hit?

Till sist öppnade Mellery portföljen, tog fram två tunna pocketböcker och sträckte fram dem försiktigt, som om de var sköra, till Gurney. Det var de böcker som beskrevs på utskrifterna som Madeleine hade gett honom och som han nyss hade tittat på. Den ena hette ”Det enda som spelar någon roll” med undertexten ”Samvetets förmåga att förändra ditt liv”, och den andra ”Ärligt talat!” med undertexten ”Det enda sättet att bli lycklig”. ”Du har kanske inte hört talas om de här, men de sålde rätt bra även om de inte blev några kioskvältare.” Mellery log på ett sätt som såg ut att vara ett väl inövat uttryck av blygsamhet. ”Jag säger inte att du måste läsa dem nu med detsamma.” Han log igen, som om det han hade sagt var ett skämt. ”Men de kan ge dig en viss uppfattning om bakgrunden till det som har hänt, eller varför det hände, när jag väl har förklarat problemet för dig … eller snarare det som ser ut att kunna bli ett problem. Den här historien har gjort mig helt förvirrad.”

Och ganska skraj, tänkte Gurney.

Mellery andades djupt, samlade kraft och började berätta på ett sätt som inte var helt olikt det hos en man som med viss tvekan ger sig ut i kallt vatten. ”Jag kanske ska börja med att visa breven jag fick.” Han rotade i portföljen, tog upp två kuvert, öppnade det ena och drog fram ett vitt pappersark med handskriven text på den ena sidan och ett mindre kuvert som också hade legat i brevet. Han gav papperet till Gurney. ”Det här var det första meddelandet jag fick, för ungefär tre veckor sen.”

Gurney tog emot papperet, lutade sig tillbaka för att undersöka det och lade genast märke till den prydliga handstilen. Orden var exakta, elegant formade – och väckte en plötslig minnesbild av syster Mary Josephs skrivstil som snirklat sig fram över småskolans svarta tavla. Men märkligare än de mödosamt formade bokstäverna var det faktum att brevet var skrivet 25

med reservoarpenna och med rött bläck. Rött bläck? Gurneys farfar hade haft rött bläck. Han hade haft små runda flaskor med blått, grönt och rött bläck. Han mindes bara lite av sin farfar, men det röda bläcket hade han inte glömt. Kunde man ens köpa rött bläck till pennor fortfarande?

Gurney läste meddelandet medan vecket i pannan blev alltmer markerat och läste det sedan en gång till. Det fanns ingen inledande hälsning och ingen underskrift.

Tror du på Ödet? Det gör jag, eftersom jag aldrig trodde att jag skulle få se dig igen – och sedan en vacker dag, så var du där.

Och jag mindes alltihop. Hur du låter, hur du rör dig, men framförallt hur du tänker. Om någon bad dig att tänka på ett tal, skulle jag veta vilket tal du tänkte på.

Du tror mig inte? Jag ska bevisa det. Tänk på vilket tal som helst upp till tusen – det första tal du kommer att tänka på. Se det framför dig.

Strax ska du få se hur väl jag känner dina hemligheter. Öppna nu det lilla kuvertet.

Gurney muttrade något som inte gick att tolka, men tittade sedan frågande på Mellery som hade stirrat intensivt på honom medan han läste. ”Har du nån aning om vem som har skickat det här?” ”Ingen som helst aning.” ”Några misstankar?” ”Inga alls.” ”Hm. Ställde du upp på leken?” ”Leken?” Mellery hade tydligen inte betraktat det så. ”Om du undrar om jag tänkte på ett tal så är svaret ja, det gjorde jag. Med tanke på omständigheterna hade det väl varit ganska svårt att låta bli?” ”Du tänkte alltså på ett tal?” ”Ja.” ”Och?” Mellery harklade sig. ”Talet jag tänkte på var sexhundrafemtioåtta.” Han upprepade det och uttalade siffrorna tydligt – sex, fem, åtta – som om de skulle betyda något för Gurney. När Mellery insåg att de inte gjorde det, 26

drog han lite nervöst efter andan och fortsatte. ”Talet sexhundrafemtioåtta betyder alltså inget särskilt för mig. Det råkade bara vara det första tal jag tänkte på. Jag har verkligen grubblat och försökt komma på nåt som jag kunde ha associerat till det, men nej. Det råkade bara vara det första tal jag tänkte på”, envisades han med nästan panikartad uppriktighet.

Gurney tittade på honom med växande intresse. ”Och i det lilla kuvertet … ?”

Mellery gav Gurney det andra kuvertet som hade bifogats brevet och tittade noga på medan han öppnade det och drog fram ett ark anteckningspapper, hälften så stort som det första, och läste det som stod där, skrivet med samma prydliga handstil med samma röda bläck: Förvånar det dig att jag visste att du skulle tänka på 658?

Vem kan det vara som känner dig så väl? Om du vill veta, måste du först betala mina utlägg på 289,87 dollar.

Skicka den exakta summan till: P O Box 49449, Wycherly, CT 61010.

Skicka pengarna KONTANT eller en CHECK. Ställ den i så fall till X Arybdis.

(Jag har inte alltid hetat så.)

När Gurney hade läst meddelandet en gång till frågade han Mellery om han hade svarat. ”Ja. Jag skickade en check på den begärda summan.” ”Varför det?” ”Vad menar du?” ”Det är ganska mycket pengar. Varför bestämde du dig för att betala?” ”Eftersom det höll på att göra mig galen. Talet, hur kunde han veta det?” ”Är checken inlöst?” ”Nej, det är den faktiskt inte”, sa Mellery. ”Jag har kollat mitt konto varje dag. Det var därför jag skickade en check och inte kontanter. Jag tänkte att det kanske var bra att veta nåt i alla fall om den här Arybdis – åtminstone var han löste in checken. Hela upplägget är så infernaliskt oroande.”

27

”Vad är det som är oroande?” ”Talet, naturligtvis!” sa Mellery upprört. ”Hur i hela friden kunde han veta det?” ”Bra fråga”, sa Gurney. ”Varför säger du ’han’?” ”Vad? Jaha, nu förstår jag. Jag trodde väl bara … jag vet faktiskt inte, det var väl bara så jag tänkte. X Arybdis lät väl kanske lite maskulint av nån anledning.” ”X Arybdis. Märkligt namn”, sa Gurney. ”Betyder det nåt för dig? Inga klockor som ringer?” ”Nej, inga alls.”

Namnet betydde ingenting för Gurney heller, men det verkade ändå inte helt obekant. Vad det än var så låg det begravt långt nere i minnets källarvalv. ”När du hade skickat checken, blev du kontaktad igen?” ”Javisst!” sa Mellery samtidigt som han började rota i portföljen igen och drog fram ytterligare två papper. ”Det här fick jag för ungefär tio dar sen. Och det här kom dan efter att jag hade mejlat till dig och frågat om vi kunde träffas.” Han höll fram papperen mot Gurney som en liten pojke som visar två nya skrubbsår för sin far.

De såg ut att vara skrivna med samma prydliga handstil och med samma penna som papperen i det första brevet, men nu hade tonläget förändrats.

Det första innehöll åtta korta rader: Hur många änglar kan dansa på en nål?

Hur många förhoppningar drunknar i en flaska sprit?

Har du aldrig tänkt på att din flaska var ett vapen och att du en dag kommer att fråga dig, Gud, vad har jag gjort?

De åtta raderna på det andra pappersarket var lika kryptiska och hotfulla: 28

Det du tog ska du ge när du får det du gav.

Jag vet vad du tänker, när du blinkar, var du har varit, var du kommer att vara.

Vi har en dejt, mr 658.

Under de följande tio minuterna, medan Gurney läste texten på vart och ett av papperen ett halvdussin gånger, mörknade Mellerys anletsdrag samtidigt som hans ångest blev alltmer märkbar. ”Vad tror du?” frågade Mellery till sist. ”Du har en smart fiende.” ”Jag tänkte framförallt på det där med talet. Hur kunde han veta vilket tal jag skulle tänka på?” ”Så här på rak arm skulle jag säga att han inte kan ha vetat det.” ”Han kunde inte veta det, men han visste! Det är ju det som är hela grejen, eller hur? Han kunde inte veta, men ändå gjorde han det! Ingen kunde ha vetat att det var just sexhundrafemtioåtta som jag skulle tänka på, men han visste inte bara det – han visste det åtminstone ett dygn innan jag själv gjorde det, när han postade det här förbannade brevet!”

Mellery reste sig plötsligt och gick raskt genom gräset fram till huset där han vände och gick tillbaka igen medan han drog fingrarna genom håret. ”Det finns inget vetenskapligt sätt att göra det där på. Det är helt enkelt inte möjligt. Fattar du inte hur vansinnigt det är alltihop?”

Gurney stödde tankfullt hakan handen. ”Det finns en enkel filosofisk princip som jag nog tycker är hundra procent pålitlig. Om nåt händer, måste det finns nåt sätt för det att hända. Det måste helt enkelt finnas en enkel förklaring på den här talhistorien.” ”Men …”

Gurney lyfte handen på samma sätt som han hade gjort som ung och ambitiös trafikpolis under sitt första halvår i New York. ”Sätt dig. Slappna av. Jag är säker på att vi kan lista ut hur det hänger ihop.”

29