Utdrag ur missbruksbedömning av Angelika Langen 2005-12-06
Aktualisering : Angelika blev aktualiserad för missbruksbedömning av sina föräldrar 2005- 10- 17. Anledningen till den aktuella kontakten var att Angelikas föräldrar hittade ett pulver i Ang elikas plånbok, som de sedan lät analysera, och det då framkom att det var amfetamin. Tidigare kontakt med HANNA-mottagningen : Angelika har tidigare varit aktuell på HANNA-mottagningen vid två tillfällen 2003 och 2004. Första gången genomfördes en missbruksbedömning, eftersom Ang elika tagit bensodiazepiner tillsammans med al kohol. Andra gången kom Angelika vid ett enstaka tillfälle, utifrån mammas oro. Nuvarande kontakt med HANNA-mottagningen : Nu har en missbruksbedömning genomförts under fem veckor. Angelika och hennes föräldrar har varit på sammanlagt sex besök inklusive läkarbesök, Angelika har lämnat tre urinprover som samtliga varit negativa på multisticka. Det första urin provet som lämnades hade dock för lågt krea tininvärde för att vara tillförlitligt. Ange lika har varit med på fyra besök, föräldrar och styvpappa har i olika konstellationer medverkat på fyra besök. Familjesituation och boende : Angelika bor väx elvis hos mamma och styvpappa eller pappa och styvmamma. Hon har en syster som är några år äld re och som har flyttat hemifrån, och tre styvsys kon när hon bor med sin mamma. Föräldrarna är ge mensamt oroliga över Angelikas alkoholkonsumtion och utevanor. Familjen har under hösten påbörjat en kontakt med kommunens familjeterapeuter. Sysselsättning : Angelika går i årskurs 1 på Riksäpplets Hotell och restaurangprogram. En ligt både föräldrarna och Angelika trivs hon bättre i skolan nu än i grundskolan, då det var rörigt runt hennes skolgång.
136
Missbruk : Angelika debuterade med alkohol i 12-årsåldern. Enligt egna uppgifter drack hon mer under högstadietiden än nu. Hon uppger att hon dricker 2–3 cider någon gång när det är fest. Föräldrarna bedömer att hon dricker be tydligt mer än så, och Angelika har varit inlagd på Maria Ungdom under ett tillfälle i septem ber. Hon hade då druckit hembränt, och hade 2,35 promillehalt i blodet. Gällande droger så för nekar Angelika all användning förutom vid ett tillfälle för två år sedan då hon och en kompis blandade Rohypnol och alkohol. Angelika vill inte ge någon förklaring till varför hon hade amfetamin i plånboken, förutom att hon säger att hon förvarade det åt en kompis. Samtidigt förnekar Angelika att droger förekommer inom hennes umgängeskrets. De tre giltiga urinprov som Angelika lämnat har varit negativa på am fetamin, cannabis, opiater och bensodiazepiner. Det första provet hon lämnade hade för lågt kreatininvärde för att vara giltigt. Det lämna des också med några dagars försening, eftersom Angelika krånglade med att lämna urinprov. Bedömning : Vår bedömning är att Angelika har ett mer omfattande alkoholbruk än hon vill till stå och att det också är troligt att hon testar droger i någon omfattning. Detta baseras på tidi gare kontakter, föräldrarnas uppgifter, Angeli kas motsträvighet att lämna urinprover i början av vår bedömning och hennes väl tillrättalagda bild av sin alkoholkonsumtion och delvis motsä gelsefulla uppgifter huruvida droger förekommer i hennes närhet. Det finns alltså en fullt adekvat oro kring detta från föräldrarnas sida. Vi har pratat med föräldrarna om vikten av att föräld rarna har ett gemensamt förhållningssätt gällande alkohol, droger, utetider och konsekvenser. Fa miljen har börjat en kontakt med Familjeterapeu terna under hösten, och Angelika verkar gladare och trivs bättre i skolan nu än tidigare.
137
Angelika :
»Varför ska hon tro på mig den här gången?» Jag slapp gå om nian. Jag fick gå extra i skolan istället för att plugga upp en massa ämnen. Jag gjorde proven, fick IG, kom ihåg frågorna, gjorde om proven och klarade dem. Jag gick på sommarskola i två veckor i början av sommarlovet, och fick 2000 kronor av min mormor om jag gick dit varje dag och kom i tid – vilket jag gjorde också. Mina kompisar gick inte, de låg hemma och sov, så jag fick gå själv. Men eftersom jag ville ha de där pengarna så gjorde jag det. Det är bra med mål och med en belöning. Tjat eller straff funkar inte. Jag menar inte att man ska få belöningar för allt man gör, men det kan funka för att få en att komma igång och se att man faktiskt klarar av det och att det är värt något att skärpa till sig. Jag fixade betygen, och det kändes skönt, riktigt skönt. Man vill ju gå ut skolan samtidigt som sina kompisar. Jag hade sökt till Hotell- och restaurangprogrammet och kom in där. Om jag inte hade fixat betygen hade jag förmodligen blivit tvungen att gå IV . Om man inte får godkänt i svenska, matte och engelska, får man gå där i ett år och läsa upp de ämnena. Fast jag vet inte om jag hade gjort det faktiskt … Jag trivdes bättre på gymnasiet än i grundskolan På gymnasiet var det kul. Det var stor skillnad jämfört med grundskolan. Nu fick man göra saker, inte bara sitta stilla vid ett bord och läsa. Nu fick vi till exempel jobba i köket och en massa annat, det var mycket mer variation och praktiskt arbete. Det är sådant jag trivs bäst med. Vi hade flera teoretiska ämnen också, men skillnaden nu var att det här var något som man förstod att man kunde ha användning för, och det gjorde att jag kom ihåg det jag läste.
IV står för »individuella programmet», där elever läser grundskolans kurser i matematik, svenska och engelska för att få godkänt och bli behöriga att söka till ett nationellt program.
138
Den här gången var det inte jag som var drabbad En dag ringde mamma och ville att vi skulle ses i Haninge Centrum. Mamma verkade tydligen tro att jag mådde dåligt över någonting och ville att vi skulle träffas. Jag fattade ingenting! Den här gången var jag faktiskt helt oskyldig. Jag har ingen aning om vilka som hade ringt till mamma och pappa eller vad som hade hänt, men det var något som hade dykt upp på internet, på någon chatt. När jag fattade att mamma trodde att jag var med barn och ville ta livet av mig så fick jag försöka förklara att det verkligen inte var jag … Och då är det lite jobbigt när man har ljugit hundratusen gånger innan, varför ska hon tro på mig den här gången? Men till slut trodde hon på att det inte handlade om mig. Hon märker också när jag ljuger eller inte. Vi var rätt naiva – kunde bara hänga med helt främmande killar Jag trivdes som sagt bättre i gymnasiet, men vi var fortfarande rätt naiva och fokuserade på att festa. Vid ett tillfälle följde jag och en kompis med några okända killar som lovade bjuda på alkohol. Hos dem var vi flera gånger sedan. Där fanns en stor skål med droger, den så kallade »godisskålen». Vi snodde amfetamin från skålen en gång och tog med oss och testade. Det var det som mamma sedan hittade i min plånbok. Vi kunde alltså bara hänga med främmande människor, vi bara hakade på! Det slutade ofta med att vi festade vilt hela natten. En gång dök en kompis pappa upp och skrämde upp killarna vi hade hängt med, men just vid det tillfället satt vi lustigt nog bara och spelade TV-spel, hur oskyldigt som helst. Det var kompisens mamma som blivit orolig för att hennes dotter använde droger och hon skickade pappan att hämta hem henne. Eftersom allt var lugnt så fick han gå igen. Han blev irriterad och tyckte att mamman överdrev och var orolig i onödan. Men hon hade ju helt rätt.
139
Jag drack en massa vatten och trixade med provtagningen Det går inte att trixa med de där urinproven när man ska drogtestas, man bevakas hela tiden av en sköterska. Eller jo förresten, en gång drack jag en massa vatten innan. Då blev proverna helt värdelösa. Jag lämnade sedan tre nya prover som var negativa och slapp komma tillbaka. Men om proverna visar att man har tagit något så måste man komma tillbaka en gång i veckan och ta nya prover – och man kan bli ditkallad när som helst för extratester. Jag hatade det där stället HANNA-mottagningen. Jag tyckte att människorna som jobbade där var så himla jobbiga. De var tjuriga och otrevliga, inte ens schyssta! En av tanterna som skulle drogtesta mig tyckte jag extra illa om. Hon sa »OK, jag tycker inte om dig och du tycker inte om mig, då har vi det klart!» Jag tycker man måste vara schysst och visa att man förstår sig på ungdomar, inte bara säga att de är dumma i huvudet. Det var så det kändes när jag var där. Hur som helst, det var sista gången jag behövde gå dit. Nu avstår jag droger, men självklart finns de fortfarande där runt omkring mig när jag festar. Alla som vill kan få tag på både alkohol och droger hur lätt som helst idag. Det finns överallt. Sanningen om flaskorna Vid ett tillfälle hade jag varit på fest hos en kompis, och vi tog då en flaska sprit från hennes mammas barskåp. Tanken var att kompisens mamma aldrig skulle behöva upptäcka det, eftersom jag skulle åka till Åland och kunde köpa en ny flaska och ställa tillbaka. När vi sedan var ombord på Ålandsbåten gick jag och Johan in i taxfreebutiken och köpte sprit. Jag minns inte exakt hur mycket, men jag tror jag köpte 2–3 flaskor. Det enda som krävdes för att få handla var att man lämnade fram sin rumsnyckel, de i butiken frågade varken efter legitimation eller något annat. Det var hur enkelt som helst. När vi gick av båten var min väska väldigt tung, jämfört med innan. Då började nog mamma och Sverre misstänka 140
något. När vi kom hem gömde jag flaskorna i min garderob, men mamma hittade dem och utan att säga någonting så tog hon dem. Jag blev skitförbannad! Vad mamma och Sverre inte visste var dock att jag hade en nyckel till spritskåpet. Jag hade hittat nyckeln precis när vi flyttade in i huset, och jag hade behållit den. Så jag gick till spritskåpet, låste upp det och tog tillbaka mina flaskor. Fast man kunde även ta sig in i skåpet om man drog fram hela hyllan och drog upp skivan som satt på baksidan av skåpet. Maria :
»Hon kämpade verkligen för slutbetygen» Årets glädjeämne var definitivt när Angelika klarade sina betyg – framför allt matematikbetyget – och att hon fick fortsätta till gymnasiet. Angelika gjorde en imponerande upphämtning i slutet av terminen! När det gäller matematikbetyget ska också familjens vän Riitta ha kredit. Varje vecka träffade hon Angelika och lyckades få henne att lära sig matematikens grunder (som hon hade missat när hon skolkat). Löften om pengabelöningar, från oss och Angelikas mormor, gjorde nog också sitt till. Angelika kämpade verkligen i slutet av terminen, bland annat när hon satt kvar och räknade matte hela dagarna då klasskompisarna praktiserade. Kul var det inte, men det gick. Vi gjorde allt för att övertala och stödja Angelika – vi förklarade och vi till och med mutade henne med pengar (det kanske man inte ska göra, jag vet inte, men det var det värt …). Angelika blev till slut en vinnare med både betyg och 2000 kronor i sin hand. Larmet från Socialjouren var falskt, som tur var När det gäller händelsen då Socialjouren larmade oss och berättade om den gravida, hotade och självmordsbenägna flickan som kunde vara Angelika – det var inte hon! Det var bara någon som utgav sig för att vara det. Men vi hann få re 141
jäl skrämselhicka innan vi förstod hur det låg till. På några få timmar hann vi fundera igenom hur vi skulle kunna hjälpa till med ett nytt litet barn och skydda Angelika mot den farliga pappan. Men när vi ringde Angelika på morgonen verkade hon må så bra. Vi betvivlade att informationen vi fått verkligen rörde Angelika. Vi vågade dock inte chansa utan jag sa mycket bestämt till Angelika att jag ville träffa henne så snart som möjligt. Hon gick med på det men tyckte nog att det var lite märkligt. Hon undrade varför det var så bråttom att träffas. Jag mötte Angelika i Haninge Centrum. Vi promenerade runt i lite affärer. Angelika var på utmärkt humör den här dagen och ville gärna fylla på sin mobiltelefon (vilket hon knappast hade behövt om hon tänkte begå självmord). Hon tyckte dock att jag verkade underlig och orolig över något hon inte förstod. Jag berättade då att både jag och Sverre hade blivit kontaktad av Socialjouren, mitt i natten, och att det vi fått veta lät mycket allvarligt. Jag var tydlig med att om det nu var så att hon var hotad och gravid så ville jag hjälpa henne. »Helt sjukt!» var Angelikas direkta svar. »Jag mår jättebra, vet inte vad du snackar om! Kom, mamma, så går vi och fyller på min mobil istället …». Nej, det fanns ingen tvekan om att Angelika var ok och informationen vi fått var felaktig. Jag informerade Socialtjänsten om det. De svarade att det måste ha blivit något hemskt missförstånd. Jag gissar att Angelika fanns där längst fram i deras register för att hon har gjort så många dumheter tidigare, och det var därför detta hände just oss. Fastän vi blev väldigt oroliga var vi varken arga eller upprörda över händelsen. Vi kände oss bara lättade över att det var falskt alarm. Det är ändå bra att Socialjouren och andra fångar upp sådana här saker via telefon och internet. Om det hade varit vår Angelika hade vi fått en möjlighet att hjälpa henne. Vi hoppas förstås att det inte finns någon annan flicka som råkat ut för detta, men det får vi aldrig veta. 142
Alkohol och amfetaminsituationerna var årets bakslag Årets bakslag var naturligtvis Angelikas akutbesök på Maria Ungdom – när hon var aspackad och stupade av bussen – och upptäckten av det bruna pulvret i Angelikas plånbok. Barskåpsstölderna var naturligtvis inte heller någon kul upplevelse. När vi hittade pulvret kändes det som om hela världen rasade samman – igen. Jag trodde faktiskt inte att Angelika hade rört det – men det visade sig att jag hade fel på den punkten – jag trodde att hon bara hade det där för att imponera på kompisarna och verka lite ball. Där ser man vad naiv man är. Även när man vet att det har hänt förut och kan hända igen. Tabletter och droger är luriga. Om ungdomarna tar vissa droger tidigt en kväll (och inte dricker alkohol) så är effekten i princip borta när de kommer hem till föräldrarna. Det är svårt att se och de luktar inte som alkohol gör. För den som misstänker alkohol är det lätt att testa med egen alkoholmätare. Det gjorde vi under en period (men sedan fick mätaren fötter och testerna rann ut i sanden). Men andra droger går inte att testa själv. Man måste åka in till Maria Ungdom (eller liknande) för att få hjälp att bedöma läget. Där får ungdomarna träffa utbildad personal och läkare. De tar blod- och urinprov. Den första gången brukar de skicka iväg proverna för en detaljerad analys, i ett senare skede brukar snabbtester räcka. Då får man inte alla detaljer, men man ser om testet är positivt eller negativt. Att vi visste en del om alkohol, droger och tonåringar underlättade betydligt när vi hamnade i dessa nya situationer. Vi föräldrar var också mer sampratade än tidigare och kunde med gemensamma krafter agera och markera för Angelika att vi varken accepterade narkotikainnehav eller supande. Och om hon tog droger skulle vi jaga henne tills hon slutade. Vi visste vad vi skulle göra och vart vi skulle vända oss för att få stöd. Vi kontaktade HANNA-mottagningen, föräldrarådgivningen och Socialtjänsten och fick det stöd vi behövde. Det som hjälpte mig bäst var samtalen med familjeterapeuten. 143
Han vägledde mig och Sverre att jobba fram nya förhållningssätt att hantera situationen och Angelika. Vi fick också hjälp att prata ihop oss om vad vi behövde göra för att själva må bra och hur vi kunde komma vidare. Därtill så var det mycket lättare att prata med Angelika när terapeuten var med. Han styrde samtalen och såg till att alla som var med fick uttrycka vad de tänkte och kände. Och vi fick alltid tala till punkt. Vid ett par tillfällen träffade vi också föräldrar till andra barn som hade liknande problem. Vi utbytte information och erfarenheter. Det var väldigt givande. Det visade sig att alla ungdomarna kände varandra, men vi föräldrar hade väldigt liten koll på vilka de umgicks med.
Amfetaminet skingrades för vinden Hur vi skulle tackla Angelikas amfetamin i plånboken hann vi dock inte bolla med någon. Upptäckten föranledde en rad av både rationella och irrationella handlingar. Nedan berättar min man Sverre om den stressade situationen då han bestämde sig för att analysera det bruna pulvret på egen hand, för att hjälpa familjen. Men det är inget vi rekommenderar andra att göra. Sverre :
»Hur gör jag nu då?» Jag hade ingen riktig plan. Jag var ju inte ens Angelikas pappa och var väl den som allra minst skulle lägga mig i … När Maria sett påsen kika fram bland flikarna i Angelikas plånbok så funderade vi på vad vi skulle göra. Jag tog ett eget beslut – tänkte att »ett prov måste tas!» Obevakad tog jag mig fram till plånboken då Maria och Angelika var på annat håll – frukost i köket. Mycket riktigt – en plastpåse med ziplock som verkade innehålla något som liknade brunt farin, fast lite mer kristallliknande. Jag hällde ur lite i en snabbt hämtad plastpåse och lämnade resten. Jag skulle förstås kunna ha tagit allting, trots allt misstänkte vi ju redan nu att det kunde vara någon form av narkotika, men nu gjorde jag inte det. 144
Jag behövde fakta för att överbevisa henne – en »knarkanalys» Angelikas olika påhitt, lögner och episoder kunde vi ofta ana eller gissa oss till. Det var dock näst intill omöjligt att diskutera saker med henne utan att ha överbevisat henne innan. Det var som att tala med en vägg. Jag kunde höra orden om det bruna pulvret studsa … »Droger – det skulle jag aaaldrig ha» (med indignerat tonfall). Skulle vi kunna diskutera eventuellt knarktestande så måste vi med andra ord ha så mycket fakta att det inte blev ytterligare en förnekelse i brist på bevis. När »knarkprovet» var hämtat så började jag fundera på riktigt. Hur gör jag nu då? Var kan man lämna in ett prov för analys? Den frågan var inte så enkel som man kan tro. Jag började surfa runt på nätet och fick allehanda mindre seriösa svar på mina sökningar, som att till exempel införskaffa ett mindre kemiskt laboratorium och genomföra egna analyser, söka upp en langare och be om råd eller prova själv och utvärdera. Jag ringde också till några ungdomsrelaterade mottagningar och föräldranätverk för att få råd. Ingenstans kunde man hjälpa mig. Mitt sista hopp var att undersöka med polisen – där borde man ju åtminstone ha möjligheter. Jag hamnade hos »Plattangruppen» På krångliga vägar hittade jag så småningom fram till en anknytning hos polisen vid Klaraberg där något som jag tror kallas »Plattangruppen» var stationerat. Jag framlade mitt ärende och förklarade att jag tyvärr inte kunde lämna mitt namn eftersom narkotikainnehav vad jag förstod var straffbart, inte heller namnge den person hos vilken fyndet gjorts (om det visade sig vara narkotika ville vi hellre använda oss av kontakten med till exempel HANNA-mottagningen, än att gå via en polisanmälan). Efter en stunds samtal med en mycket förstående polisman kom vi fram till att jag kunde få åka till polisstationen och anonymt lämna in fyndet varpå polisen på ort och ställe kunde genomföra en snabbanalys av innehållet. Resultatet kunde jag få muntligt och därefter skulle påsens innehåll till polisens beslagsavdelning. 145
I bilen på väg in mot staden genom regn och slask kände jag tvivel om detta var rätt sätt att handla men jag fortsatte. Väl framme vid Klarabergsstationen vid fyratiden på eftermiddagen blev jag trots min något krångliga förklaring till slut insläppt av en stel och helt oförstående polisman i receptionen (där man normalt hanterar sina kunder/klienter bakom tjocka glas som för tankarna till en bank eller snarare ett sunkigt växlingskontor). Fortfarande utan att uppge vare sig mitt eller Angelikas namn. Inne på stationen träffade jag den polisman som jag talat med i telefon. Han hade just gått av sitt pass och såg ut att vilja gå hem så snart som möjligt. Jag mumlade åter fram mitt ärende och kände att det hela började tära på mig. Jag såg nog ganska ledsen och villrådig ut, för efter en stund tittade han på mig med visst medlidande och förklarade att han nog kunde göra det som vi talat om per telefon – trots att passet var slut och han hade bråttom hem. Efter en stund ringde dessutom hans sambo och undrade var han höll hus. Vid det laget hade dock själavårdaren i honom vaknat ordentligt och han förklarade lugnt för sin sambo att han satt i ett viktigt möte och skulle komma när han kunde.
En ovanligt hög koncentration amfetamin Analysen som gjordes tror jag kallas fältanalys eller snabbanalys. Det var den metod som stod till buds eftersom jag dels var anonym, ingen anmälan hade gjorts och således inget ärende fanns, dels att jag gärna ville ha vetskap så snart som möjligt. Analysen visade att det var amfetamin – med en ovanligt »hög koncentration» (jag tror det var så han uttryckte sig). Efter det beskedet gick luften ur mig totalt. Jag trodde ju hela tiden att det var knark men vissheten slog mig ändå. Jag blev helt knäsvag och visste inte längre vad jag skulle fråga om. I det här läget var min polisman som bäst. Han förklarade lugnt och sakligt vad det var för narkotika, vilka effekter det har och, inte minst viktigt, vart man kan vända sig med frågor och problem. Våra kontakter med HANNA-mottagningen 146
med mera var helt i rätt riktning visade det sig. Mitt behov av att vara anonym kändes helt plötsligt futtigt och jag nästan bokstaverade mitt namn för den milt oförstående polisen. Han var uppenbarligen mer inriktad på att ge en praktisk vägledning åt en familj i nöd än att följa reglementet till minsta bokstav (vilket jag efteråt var tacksam för). Genom denna polismans obyråkratiska agerande fick vi stöd och hjälp att gå vidare med vår kamp för Angelika. Maria :
»Enad front gav resultat» När vi väl fått informationen om innehållet i påsen kom jag, Sverre och Angelikas pappa helt enkelt överens om att söka upp Angelika och konfrontera henne med det vi visste. Vi var bestämda och tvingade henne att ta fram påsen med det bruna pulvret ur plånboken. Sedan slet Angelikas pappa påsen ifrån henne och hällde ut innehållet bredvid bildörren. Pulvret skingrades för vinden (bara 100 meter från polisstationen). Därefter såg vi till att Angelika gick till HANNA-mottagningen för tester och uppföljningssamtal. Just det faktum att vi agerade som en enad front, och inte gav Angelika något spelutrymme, tror vi var en viktig framgångsfaktor. Det var sista gången hon, oss veterligt, kom i kontakt med droger.
147