L O U aLLin Beredd p책 det v채rsta
VILJA
Beredd på det värsta Originalets titel: Contingency Plan Författare: © 2012 Lou Allin By arrangement with Transatlantic Literary Agency Inc. Översättning: Nike Bengtzelius Omslagsfoto: iStockphoto Första upplagan 2014 Sidantal: 140 Lättlästnivå: 4 av 4 (X-Large) Lix: 17 ISBN 978-91-7567-102-4 Vilja förlag – en del av Nypon förlag AB info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se www.facebook.com/viljaforlag På vår hemsida finns gratis arbetsmaterial
lou allin
Beredd på det värsta Översättning: Nike Bengtzelius
Vilja förlag
Kapitel 1
Det låg en död val på stranden. En grupp nyfikna människor hade samlats runt den stora, svarta kroppen. Måsarna skrek. Utsikten är fantastisk här. Andy och jag brukade åka hit. Det var bara två år sedan vi var här. Det kändes som tio. Inte långt efter vår flytt till Vancouver Island fick Andy cancer. Ett halvår senare var han död. Jag var glad att hans lidande var över. 3
Jag satt vid hans dödsbädd. – Släpp taget, älskling, sa jag till honom. Jane och jag klarar oss. Han kramade min hand tills mina fingrar värkte. Och så var han död. På stranden samlades folk runt valen. Några till och med tog på den. En kille skar loss bitar av valen med en vass sten. Vad är det för fel på folk? Jag gick tillbaka mot stigen. Varför hade jag trott att jag skulle må bättre av att komma hit? Tårarna rann och blicken blev suddig.
4
Plötsligt snubblade jag. En hand grep tag i min arm. – Hoppsan! sa en mansröst. Jag låg på knä i buskarna. Mina strumpbyxor hade gått sönder. Jag såg upp på mannen. En liten hund kikade fram bakom hans ben. Den kom fram och slickade mig i ansiktet. Den hade en svart fläck på sin vita nos. – Scout, uppför dig nu, sa mannen till hunden. Det är inte alla kvinnor som gillar pussar från dig. Mannen hjälpte mig upp. – Ingenting stukat? Kan du stå? Jag kände mig fånig. Så brände det till i handen. 5
– Aj, sa jag. Vad landade jag på? Jag såg mig omkring. – Brännässlor, sa mannen. Han tog min hand och såg på den. – Tvätta med tvål och vatten. Då försvinner utslagen snart. – Det var ju bra, sa jag. – Jag heter Joe Gillette, sa han. Jag har våtservetter i bilen. Jag är alltid beredd på det värsta. Hans bruna ögon glittrade vänligt. Plötsligt kände jag mig blyg som en liten flicka. Jag hade varit gift med Andy i femton år. Det här kändes ovant. Fem olika svar rusade genom mitt huvud. Inget av dem lät rätt. 6
Jag bara såg på honom. Joe pekade bort mot parkeringen. – Där är ett fik, sa han. Vi kunde ta en kopp kaffe. Men om du klarar dig själv så ... – Förlåt, sa jag. Kaffe skulle smaka gott. Våtservetter? Hade han barn? Var han gift? Jag följde honom till hans fina, blanka, svarta BMW. Den stod intill min gamla, rostiga bil. Jag fick en våtservett och baddade min hand med den. – Bättre? frågade han med ett litet leende. Jag nickade. 7