9789177011309

S h a ro n B o lt o n Daisy i kedjor

Till damerna i Blue Socks Book Club, som har uppmuntrat mig från första början.

ISBN 978-91-7 701-130 -9 © Sharon Bolton, 2 016 Originaltitel: »Daisy in Chains« Originalförlag: Bantam Press Översättning: © Lilian Fredriksson & Gabriel Setterborg, 2 016 Omslagsfotografi: Nailia Schwarz Formgivning: Lars Sundh Typsnitt: Minion & Trade Gothic Tryck: ScandBook, Falun, 2 016

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

Sharon Bolton

Daisy i kedjor Översättning Lilian Fredriksson & Gabriel Setterborg

4

PROLOG

Parkhurst-fängelset – Isle of Wight Clissold Road Newport Min älskade!

När jag tänker tillbaka på de ögonblick i mitt liv som berett mig störst njutning – den gången jag lyckades ta mig uppför en omöjlig klippvägg, den gången jag såg månen gå upp över havet en juldagsmorgon, första gången min hund såg snö – förbleknar de alla vid sidan av den sekund när jag såg in i dina ögon och insåg att du älskade mig.

Du dyker upp på denna dystra plats som en regnbåge. Dina glödande färger skrämmer bort skuggorna, mjukar upp mitt fängelses kalla, hårda konturer. Din närvaro förändrar allt.

När jag först kom hit tänkte jag att inget öde kunde vara grymmare. Så fel jag hade. De här bommarna är ingenting. Att vara skild från dig, att varje sekund under dagen leva utan dig, det är den tortyr som kommer att knäcka mig.

Jag längtar efter dig.

Hamish T I L L HÖR POL ISE N I AVON & SOM E R SET. Ref: 5 4 4 /4 5. 2 Hamish Wolfe.

5

Parkhurst-fängelset – Isle of Wight Clissold Road Newport Maggie Rose c/o Ellipsis Litteraturagentur Bute Street London WC3 Måndag 2 november 20 15 Kära miss Rose !

Jag är ingen mördare.

Jag vet att advokaten inom er säger: Bevis , ge mig bevis . Och tro mig , det kan jag , massor. Men för tillfället har jag bara en enda vädjan till den sanningens sökare som jag vet att ni är. Jag är en oskyldig man . Snälla hjälp mig .

Med vänlig hälsning , Hamish Wolfe

6

Anne Louise Moorcroft Ellipsis Litteraturagentur Bute Street London WC3 Mr Hamish Wolfe c /o Parkhurst-fängelset 18 november 2015 Bäste mr Wolfe Re: Maggie Rose Min klient beklagar att hennes svar till er måste förbli detsamma. Hennes nuvarande projekt kommer att hålla henne helt sysselsatt inom överskådlig framtid och följaktligen måste hon återigen avböja er begäran om att hon ska rådfrågas beträffande ert fall.

Hon har bett att jag ska avstå från att vidarebefordra all framtida korrespondens från er. Det bästa vore att ni inte kontaktar oss igen.

Högaktningsfullt, Anne Louise Moorcroft

7

8

K APITEL 1

På Bristolkanalens kust vid Somerset, grovt räknat på samma avstånd från Weston-super-Mare och Minehead, finns en stor avloppsränna för stormvatten.

Ingen gillar den.

Det är ett svartnat rör, en dryg meter i diameter, och det leder överflödsvatten från Mendip Hills åkerjord, vatten som sedan rinner ut i kanalen några hundra meter utanför skyddsmuren mot havet. Vid högvatten stönar och vrålar havsvattnet inne i det medan stenar och drivved krossas mot betongsidorna med skrämmande våldsamhet.

När liftare, hundrastare och fiskare passerar ingången till manhålet skyndar de på sina steg. En fyrkant av stålstaket håller dem på avstånd, men den långa, burliknande konstruktionen underblåser bara illusionen att något hotfullt döljer sig under marken. Och ingen njuter av de stinkande, oljiga droppar som med varje kraftig våg kämpar sig genom maskorna i stålhöljet.

Biodynamiska ämnen fastnar på insidan och ruttnar. Faktum är att avloppsrännan fångar in och samlar allt från havet som är mörkt och hemskt. Avloppsrännan har alltid gjort Maggie Rose nervös. Om några få minuter kommer hon att bli rädd att hon kommer att dö i den.

De flesta dagarna tar Maggie klippstigen när hon kommer till strandpromenaden. Den här morgonen blir hon distraherad av en liten trasdocka som ligger bortslängd på skyddsmuren.

Hon böjer sig ner för att plocka upp den, hon är förbryllad eftersom barn inte brukar komma till den här stranden. Det finns ingen sand att leka i och de stora släta klapperstenarna är obehagliga att gå på. Maggie har aldrig sett ett barn här och skulle inte förvänta sig att göra det mitt i vintern.

9

Med dockan i handen ser hon sig omkring, på det vredgade vattnet, på de illmariga måsarna högt uppe bland de hotfulla molnen. På fälten bakom ser hon får, kraftlösa och eländiga i sina frostnupna pälsar.

Stranden är nästan öde. Hon ser inget barn. Bara två män­ niskor som kanske har förlorat ett. En tunn kvinna med kort ljust hår och en man i fiskarmundering står i vatten upp till knäna just där avloppsrännan mynnar ut. Kvinnan verkar försöka komma in i den men de höga vågorna och fiskaren håller henne tillbaka. »Vad är det som händer?« Maggie är inte säker på att de kommer att höra henne eftersom vinden snappar upp och stjäl alla ljud utom de som den själv åstadkommer. Ytterligare en våg träffar paret och mannen faller.

Vattnet är iskallt när Maggie kliver ner i det. Klapperstenarna som snurrar runt gör att det är farligt att vada och hon kan inte se havsbotten genom det grå, dyiga vattnet. Hon kommer lätt andfådd fram till paret samtidigt som fiskaren reser sig på vacklande ben. »Jag går i«, säger kvinnan. »Min son skulle bli förkrossad om något hände henne.« Trasdockan som nu är nedstoppad i Maggies rockficka.

Ett barnbarn? Ett barn på sex år eller yngre skulle kunna stå upprätt i avloppsrännan och bara se det äventyr som den mystiska tunneln erbjuder, inte tänka på faran med det vändande tidvattnet. »När såg ni henne senast?« Maggie är tvungen att skrika i kvinnans öra. »För en minut sedan, kanske två.« Kvinnans röst är nästan helt borta på grund av ansträngningen att skrika. »Hon sprang längre in, bort från vågorna.« Nå, det var i alla fall något. »Ni kan inte gå in den här vägen«, säger Maggie. »Den kommer att vara helt fylld om några minuter. Ni kommer att drunkna båda två.« 10

Minuter kan vara optimistiskt. Tidvattnet står redan högt och nafsar i Maggies lår. Vattennivån i röret kommer att stiga med varje ny våg till dess att det helt enkelt inte finns någonstans för den lilla flickan att ta vägen. »Vi kanske kan få ut henne högre upp.« Maggie vänder sig till fiskaren. »Kan ni stanna här så länge som det är säkert, utifall att hon spolas ut? Kom med mig, jag behöver hjälp«, säger hon till kvinnan.

De två kvinnorna vadar tillbaka genom vattnet hand i hand.

Deras kläder är genomdränkta innan de når stranden. När de kravlar sig tillbaka över skyddsmuren springer Maggie, som är mer än tjugo år yngre, i förväg. Hon går den här vägen varje dag. Hon har sett arbetarna ta sig ner i avloppsrännan ovanifrån. »Vad är det?« Kvinnan hinner i kapp Maggie när hon når metallstaketet som omger manhålsingången. »Sssch!« Båda två lyssnar på mullrandet, sugandet och suckandet under deras fötter. Något ganska stort brakar sönder under dem. »Det där ni hör är vågor.« Maggie pekar genom staketet. »När tidvattnet är som högst sprutar det ut genom gallret i manhålsingången. Det gör det inte ännu, så röret under oss är fortfarande torrt, åtminstone lite till. Ge mig ett handtag.« Maggie dunsar ner raklång på andra sidan staketet och lägger ansiktet mot gallret. »Hallå! Hör du mig? Kom den här vägen.« »Daisy«, säger kvinnan mödosamt och hest. »Hon heter Daisy.« Maggie vrålar igen medan hon sliter i manhålslocket. »Daisy, om du hör mig så kom den här vägen.« Hon rycker och drar igen men locket rör sig inte. »Är det här till någon hjälp?« Fiskaren har kommit och räcker henne något genom stålstaketet. »Det är en schweizisk armékniv. Försök med skiftnyckeln.« 11

Medan modern jämrar sig tar Maggie universalverktyget och hittar skiftnyckeln på höger sida. »Daisy, håll ut! Vi kommer.« Hon vrider på låset igen och känner att det ger efter. »Kom nu, tjejen«, säger fiskaren. »Du klarar det.« Låset är öppet. Luckan slår mot betongen med en skräll och Maggie stirrar in i mörkret nedanför. Innan hon hinner ändra sig svänger hon över benen och hoppar ner. Hopkrupen i tunneln ser hon ingenting, hör ingenting utom ljudet av vattnet som närmar sig. Hon börjar röra sig framåt nästan dubbelvikt och trycker händerna mot båda sidorna för balansens skull.

Hela tiden ropar hon uppmuntrande till barnet. »Daisy! Var inte rädd. Gå bara mot mig.« Efter färre än ett dussin steg i röret täcker vattnet hennes anklar och det stiger med varje våg. Mormodern och fiskaren skriker fortfarande efter barnet vilket är bra eftersom Maggie inte vill öppna munnen här igen om hon inte måste. Ytterligare ett dussin steg. Vattnet når henne nästan till knäna. Ryggen börjar värka och lårmusklerna kan inte hålla henne kvar i den här ställningen mycket längre. »Daisy?« En stor våg slår till och träffar henne med full kraft i ansiktet.

Barnet är borta. Det här är hopplöst. Maggie vänder tillbaka just som en annan våg får henne att tappa balansen. Medan hon stapplar upp på knä hör hon något som skrapar bakom sig, åtföljt av ett kvävt rop och sedan tung andhämtning. En darrande kropp knuffar på henne. Hon vänder sig om och får se livrädda ögon se in i hennes och hon hör ett desperat, tacksamt gläfsande.

Daisy är en hund.

Hon kan förbanna sin idioti senare. Hon grabbar tag i hundens halsband precis som en annan våg försöker dra den tillbaka ut i havet. När vågen drar sig tillbaka sparkar hunden bakåt mot Maggies kropp och rusar mot lucköppningen.

Ytterligare en våg, en större. För en sekund är Maggie under ytan och känner hur hon glider mot rörets betongbotten. Det 12

finns inget i det släta, cirkelformade röret att hålla sig fast i. En ny våg och hon glider tillbaka igen. Vågorna ger henne ingen tid att återhämta sig innan nästa slår till. Hon dras djupare in i tunneln.

En liten bit därifrån skäller Daisy som inte kan sätta sig i säkerhet. Kvinnan och fiskaren ropar fortfarande. Maggie, som nästan är för frusen för att fortsätta röra sig, för att kunna andas, kryper framåt.

Hon kommer att dö när hon räddar en hund. Så oerhört löjligt.

Så är hunden ovanpå henne, de vassa klorna gräver sig in i rocken när den använder henne som en sten att kliva på. Klor skrapar mot sten och så är åtminstone hunden i säkerhet.

Innan hon hinner ändra sig tar hon sats med benen och kastar sig uppåt. När hon är i säkerhet och lyckats kravla sig upp ur manhålsingången faller hon ner på marken bredvid den utmattade Daisy. »Åh, snäll flicka, duktig flicka, bra gjort.« Maggie, som är osäker på om kvinnans beröm är menat för henne eller djuret hon just räddat, låter handen glida nerför sidan på den våta och darrande hunden. Stora, bruna ögon i ett sött hundansikte stirrar upp på henne. Den vita, släta kroppen är översållad med svarta prickar. Daisy är en dalmatiner. »Hej, sötnos.« Maggie puffar undan hunden, sänker luckan igen just som en våg – den som kunde ha dödat dem bägge kommer forsande upp ur röret. Hon hör något metalliskt skramla mot gallret och inser instinktivt vad det är. En snabb koll i fickan bekräftar det. Hon har tappat sina bilnycklar i tunneln. »Jag heter Sandra«, säger kvinnan när hon startar bilen och vinkar adjö åt fiskaren. »Jag ska se till att du är hemma på nolltid.« »Tack så mycket.« Maggie ser hur hennes egen bil blir allt 13

mindre i backspegeln. Hon kommer att bli tvungen att cykla tillbaka för att hämta den. Eller ringa på en taxi. »Jag tror att det finns en till pläd där bak.« Maggie har redan en respläd runt axlarna och värmen har vridits upp till högsta nivå, men hon kan inte sluta skaka. »Är du säker på att du kan ta dig in hemma? Annars kan du få följa med hem till oss och så kan jag tappa upp ett bad där.« »Jag har en extranyckel gömd i trädgården.« Maggie skulle ha föredragit att göra den drygt kilometerlånga resan under tystnad. »Jag kan ringa min man. Be honom sätta upp värmen, laga en kopp choklad? Mina kläder skulle antagligen få dig att försvinna men de skulle vara varma och torra.« »Tack så mycket, men jag lämnade värmen påslagen.« »Har du hundar?« Sandra är ingen tilldragande kvinna.

Ansiktet är för tunt, läpparna nästan obefintliga, käken för utskjutande. Hon är antagligen lika kall som Maggie, huden är fläckig, nässpetsen klarröd. Hon behöver också komma hem. »Tror ni inte att jag skulle ha haft den med mig om jag hade en hund?« Maggie vänder sig om och tittar på dalmatinern som sover i baksätet. Trasdockan, som hunden sniffat fram och gjort anspråk på innan de två ens hade tagit sig tillbaka över staketet, syns knappt bakom huvudet på den. »Jag är glad att Daisy är okej.« Sandra kör åt sidan för att låta en annan bil passera. »Jag kom hit i dag för att prata med dig«, säger hon. »Jag ville inte gå hem till dig, jag ville inte tränga mig på, så jag tänkte att jag kunde vänta på dig på stranden. Och så sprang Daisy bort just innan du kom. Allt höll nästan på att gå så fasansfullt fel.« Maggie håller blicken rakt fram. »Det är fritt fram nu«, säger hon. »Jag körde hit i morse«, säger Sandra innan hon ens lagt i växeln. »Och i går morse också. Jag såg hur du körde ut med bilen. Jag gissade att du var på väg hit. Och att du kommer när det är högvatten.« 14

För att göra det antagandet måste kvinnan ha iakttagit henne i fler än två dagar, och det här är antagligen inte första gången hon följt efter henne ut hit. »Vad ville ni prata med mig om?« De är nästan framme vid huvudvägen. Härifrån kan hon gå om det skulle behövas. »Jag har läst alla dina böcker.« Sandra andas tungt som om hon gick snabbt, inte körde bil längs en liten landsväg. »Någon skickade mig tre stycken för ungefär ett halvår sedan. En vän.

Jag fick aldrig reda på vem. De andra köpte jag.« »Tack så mycket.« Det skulle ta mellan tio och femton minuter att komma hem härifrån. Längre om hon blev tvungen att gå. »Jag gillade dem. Är gilla rätt ord? Jag är inte säker. Jag tyckte de var intressanta. Du vet vad du gör. De var läsvärda.

Inte för mycket av tekniska saker. Och du tar det lugnt med blod och våld.« »Läsarna väljer vanligtvis kriminallitteratur för det meningslösa våldet«, säger Maggie. »Håller du på med någon nu?« »Alltid.« »Jag antar att du inte får säga vad den handlar om? Jag menar vem det handlar om?« »Jag får göra som jag vill. Men tyvärr så föredrar jag att inte tala om pågående arbete.« »Du undrar förstås varför jag håller på så här.« »Ja, jag undrar faktiskt hur ni listat ut var jag bor.« Sandra sänker farten för att svänga runt ett hörn. När hon gjort det ger hon Maggie en blick. »Jag är Sandra Wolfe«, säger hon.

För en sekund stirrar de två kvinnorna på varandra. »Ha­ mishs mor«, tillägger Sandra i onödan. »Det här är Hamishs hund.« Maggie ser sig om och betraktar det orörliga djuret. »Naturligtvis. Jag minns ett foto av dem båda tillsammans. Det användes en hel del när rättegången pågick.« 15

»Hans försvarare trodde att det skulle vara det mest till­ talande. Hamish med sin älskade hund. Inte för att det gjorde någon skillnad.« »Hon heter Daisy alltså?« »Min son skrev till dig. Fyra gånger. Jag vet att du såg breven.

Han visade mig svaren.« »Hur fick ni tag i min adress?« Sandras haka har ett drag av den envishet som finns hos den som vet att hon har fel men inte vill ge sig. »Någon hittade den åt mig. Jag lovade att jag inte skulle säga vem det var. Snälla, oroa dig inte, jag skulle inte drömma om att störa dig. Det är därför jag väntade med att tala med dig på stranden.« »Man skulle kunna hävda att det här är ett större intrång.

Hemma hade jag kunnat stänga dörren för er. Det enda jag kan göra nu är att vänta till dess att ni kör mig hem.« De är nu framme vid huvudvägen. Sandra drar åt handbromsen. »Miss Rose, min son är oskyldig. Han är ingen mördare. Jag känner honom.« Maggie slår armarna kring sig. Kölden börjar kännas smärtsam. »Jag är säker på att ni tror det, men kan ni föreställa er att någon mor till en dömd mördare säger något annat? Trafiken är normalt väldigt livlig här den här tiden på dagen. Ni får vara försiktig.« De kör ut efter en gul bil. »Han var tillsammans med mig kvällen när Zoe Sykes blev mördad.« Sandra bryr sig inte om det ilskna tutandet. »Vi åt mat, jag körde honom hem. Han kan inte ha dödat henne så följaktligen har han inte dödat de andra heller, eller hur? Alla fyra kvinnorna dödades av samma man så om Hamish inte dödade en av dem kan han inte ha dödat de andra.« De korsar bygränsen. Det är mindre än fem minuter till Maggies hus. »Tyvärr vet jag väldigt lite om fallet.« »Polisen trodde mig inte. De trodde att jag ljög. Restaurangen var inte till någon hjälp. Det fanns inte någon videofilm. Perso16

nalen mindes inte något men jag vet att han var tillsammans med mig. Han dödade inte den där Sykeskvinnan.« »Och ändå trodde en jury att han gjorde det.« »Miss Rose, har du någonsin varit i ett fängelse?« »Ja, många gånger.« »Då vet du hur det är. Anständigt folk, folk som Hamish, de överlever inte i ett fängelse. Stanken och våldet och det ändlösa bullret. Han har inte haft ett ögonblicks tystnad sedan han dömdes.« »Då är det bästa ni kan göra för honom att se till att han har gott om öronproppar.« Sandra rycker till. »Det var ett slagsmål i hans korridor bara häromdagen. De skyller på honom hela tiden. Han fruktar för sitt liv varje dag.« »Varför jag?« »Ursäkta?« »Varför är det så viktigt för er son att jag ska hantera hans fall? Var snäll och ta höger här till High Street.« »Det är inte bara jag. Det finns en hel hop med människor som stöttar Hamish. Sådana som har läst om fallet. Som vet att det var ett justitiemord. Miss Rose. Jag önskar att du ville träffa dem. De har en webbsida. Du kan googla den.« »Mrs Wolfe.« »Snälla, säg Sandra.« »Som jag skrev direkt till er son så är mitt arbetsschema fulltecknat för överskådlig framtid. Jag har helt enkelt inte tid.

Strax hitom puben, på höger sida. Tack så mycket för att ni körde mig hem.« »Jag kan köra dig tillbaka och hämta din bil. När du har bytt om.« »Jag tar en taxi. Och nu – om ni ursäktar att jag är så rättfram – så förväntar jag mig inte att få se er vänta på mig på stranden igen.« »Vänta!« Maggie är halvvägs ute ur bilen. Hon vänder sig om för 17

att se vad Sandra räcker fram till henne. En liten fyrkantig kartonglåda. »Han bad mig ge dig den här. Han gör dem själv.« Maggie börjar skaka på huvudet. Daisy öppnar ögonen i baksätet. »Snälla Maggie, vilken skada kan det göra?« Maggie tar den gula lådan som är ombunden med vita band, stänger bildörren och går längs uppfartsvägen. Först när hon har svängt om hörnet och är utom synhåll, öppnar hon den.

Inuti ligger en pappersblomma. Blombladen är vita, stjälken och bladen smaragdgröna. Den är vacker, perfekt.

En dömd mördare har skickat henne en ros.

18

K APITEL 2

The Times, måndag 8 september 2014

T VISTEMÅL I R ÄT TEN

NÄR WOLFE- R ÄT TEGÅNGEN ÖPPNA S Den anklagade kirurgen, Hamish Wolfe, vägrade på förs­ta dagen av sin rättegång vid Old Bailey att göra något inlägg till sitt försvar i dag. I enlighet med engelsk lag kommer han nu att bli behandlad som om han förklarat sig icke skyldig.

Wolfe, som var klädd i mörkgrå kostym, vit skjorta och blå slips, verkade fästa stor uppmärksamhet vid rättegångsförfarandena, men när han ombads tala förblev han tyst, trots att domare Peters vid tre tillfällen underrättade honom om att det inte låg i hans intresse att göra det.

Fram till anhållandet var Wolfe en ledande cancerkirurg, en av de högst ansedda unga läkarna i sydvästra delen av landet.

Han var en aktiv idrottsman, spelade rugby- och hockey, var erfaren och begåvad både vad gällde att klättra på klippor och under dem. Han hade flygcertifikat. Vanligtvis uppfattades han som en mycket stilig man, han verkade vara välsignad med en tillgiven familj och en stor vänkrets. Han hade precis tillkännagett sin förlovning med kändismodellen Claire Cole.

I dag ställs han inför fyra anklagelser om kidnappning och mord. Om han döms får han troligtvis tillbringa resten av sitt liv i fängelse.

Mellan juni 2012 och november 2013 försvann fyra unga kvinnor. Fallet gav upphov till en av de största polisutredningarna någonsin i Avon & Somerset, men det var en lyckträff av

19

kriminalaren Peter Weston som ledde till anhållandet av Wolfe i december 2013.

Att vägra försvara sig är sällsynt men betraktas oftast som ett tecken på att den anklagade vägrar erkänna rättens auktoritet, och intressant nog påstods tre separata psykiatriska utlåtanden, som beställts av åklagarämbetet, vara ofullständiga, vilket ledde till spekulationer om att Wolfe kanske var oförmögen att stå inför rätta. Men kriminalassistenten som anhållit honom avvisade eftertryckligen detta antagande. ”Fullständigt nonsens”, kommenterade Weston, som sedan dess befordrats till kriminalinspektör. ”Wolfe förstår mycket väl vad som sker och är fullt kapabel att själv föra sin talan. Han leker med oss. Det är vad han gör.”

Fallet Staten mot Hamish Wolfe fortsätter i morgon.

[Maggie Rose: Falldossier 0 0 4 / T T8914 Hamish Wolfe]

20

K APITEL 3

» N u måste jag faktiskt gå. Du kan väl ta det med Tim?« »I helvete heller!« Förbindelsen bryts. Kriminalinspektör Pete Weston börjar räkna. Ett, två, tre – nej, han tänker inte bli tvåsiffrig. Inte den här gången.

Han låter blicken glida till passagerarsätet där en armbandsklocka i guld ligger, som något man kastat bort. Han tar upp den och funderar över guldets förmåga att behålla värmen, till och med en dag som i dag, och tittar ytterligare en eller två gånger på den.

Ja, ja den kommer ändå aldrig att passa honom.

Fortfarande rasande kliver han ur bilen och öppnar bagage­ luckan med en smäll och lägger knappt ens märke till den mycket lilla isskärva som rispar till hans bara hud. Hjulmutternyckeln är kall på det sätt som guld aldrig är. Han släpper klockan på trottoaren och slår på den en gång med hjulmutternyckeln.

Han plockar ihop de tre delarna, struntar i att samla upp alla de sönderslagna bitarna från urtavlan och släpper ner dem i en påse för bevismaterial som han hämtat från handskfacket.

Vid det här laget är händerna styva av köld men han lyckas ändå få upp mobilen.

Hittade din klocka, skriver han. Måste ha fastnat i klädseln på sätet. Kan kanske lagas. Jag ger den till Tim. Med de privata sysslorna avklarade kan han fortsätta med jobbet.

Han knuffar upp järngrinden och trampar fram på den knastrande grusgången, genom en allé av frusna lagerträdsbuskar. Trädgården är lång och smal. Själva prästgården är i tidig georgiansk stil och bakom den löper en rad höga träd i en 21

vid båge, som en förälders beskyddande arm. På vardera sidan av ytterdörren finns det stora fönster och Weston känner det som om han utan att se dem skulle kunna beskriva de eleganta, rymliga rummen på andra sidan, med höga snidade innertak och kalkade väggar.

Det finns varken ringklocka eller portklapp på den rödfernissade dörren, bara en gammaldags mässingsklocka som han svänger för att åstadkomma ett djupt, klangfullt klämtande. Han väntar i en trettio sekunder, kanske en minut, till dess att han hör ljudet av en kedja som lyfts bort, av ett lås som vrids om.

Varm luft svävar ut över honom när dörren öppnas och en kvinna står mitt framför honom. Det upphöjda trappsteget gör att hennes ansikte hamnar i jämnhöjd med hans. »Miss Rose? Maggie Rose?« För ett ögonblick tappar han kontrollen, som om han över­­ raskats av något. Varenda snut i landet har hört talas om Maggie Rose: försvarsadvokat, kriminallitteraturförfattare som hämtar sitt stoff från verkligheten, en plåga för poliskollektivet. Men få har träffat henne i verkliga livet. Hon ställer inte upp på inter­ vjuer, har aldrig publicerat ett foto av sig själv.

Hon befinner sig antagligen på rätt sida om de fyrtio och är tillräckligt smärt för att se bräcklig ut, även i den alldeles för stora ylletröjan som räcker nästan ända ner till låren. Dragen är små i det spetsiga, mycket bleka ansiktet. Ögonen är blå.

Det är hennes hår också. »Vad kan jag hjälpa er med, inspektörn?« säger hon.

Det är inte riktigt det där blå hårfärgningsmedlet som en förnäm äldre dam skulle använda. Inte riktigt de där halvhjärtade blå slingorna som ibland syns i mängden på Glastonburyfestivalen. Det här är ljust turkosblått och faller i mjuka vågor mot halsen. Han har ingen aning om hur hon kan veta att han är polis. »Kriminalinspektör Pete Weston.« Han håller upp sin polis­ legi­timation. »Jag hoppades att få ta er tid i anspråk några ­mi­nuter.« 22

»Kom in ett ögonblick.« Han följer henne genom en blekgrön korridor, förbi dörrar med panel som är ordentligt stängda. Köket som de kommer in i är stort och målat i olika nyanser av gräddvitt och blekt guld.

Medan han ser sig omkring – han är ju snut, så han kan inte hjälpa det – har Rose dragit upp benen under sig i en fåtölj nära Aga-spisen. Hennes tofflor är enorma, pälsfodrade kängor.

Blå, som hennes hår. »Varsågod och sitt.« Medan han drar ut en stol kastar han en blick på laptopen som står mitt på bordet, men skärmsläckaren har aktiverats och visar bara ständigt växlande scenerier från den arktiska ödemarken: väldiga snödrivor, isformationer, blå is. »Får jag bara bekräfta att ni är Maggie Rose?« »Det är jag. Kommer det här att ta lång tid? Och kräver artigheten att jag erbjuder er kaffe?« »Det gör ni som ni vill, miss Rose. Jag är här därför att jag har förstått att ni fick besök av Sandra Wolfe i går.« Hon nickar medan hon talar. »Först kom hon hit, som jag förstod det, men hon gav sig inte tillkänna. Hon erkände själv att hon följt efter mig till stranden och där pratade hon med mig.« Maggie Rose har ett avmätt sätt att tala, hon väljer omsorgsfullt varje ord, som om hon vände sig till en publik. »Får jag fråga vad samtalet rörde sig om?« »Jag antar att ni kan gissa.« »Upplys mig.« »Hon vill att jag ska ta mig an hennes sons fall, att jag ska få ut hennes älskade barn – vars oskuld hon uppriktigt tror på – ur fängelset.« »Vad sa ni till henne?« Miss Rose blinkar. Ögonfransarna är mörka men han kan inte se någon fastklibbad mascaragegga. »Får jag ställa en fråga först?« »Varsågod.« 23

»Hur visste ni att hon och jag hade träffats?« »Vi övervakar webbsidan som hon och ett par av hennes vänner har. Där finns ett chattforum som är öppet för allmänheten. Hon – Sandra Wolfe som jag talar om nu – berättade för en annan medlem i gruppen att hon hade träffat er.« »Då vet ni förmodligen redan vad jag svarade henne.« Ja, där sätter hon dit honom. »Hon kommer att försöka igen«, säger han. »Sandra Wolfe är inte en sådan kvinna som ger upp så lätt. Nästa gång kanske hon inte orkar vänta på stranden, hon kan ringa på er dörr. Hon kan ta med några av sina vänner.

Hon är en kvinna som sörjer, miss Rose. Hon tror att hennes son har blivit falskt anklagad och sådana kvinnor är inte alltid helt balanserade.« Rose vrider på sig i fåtöljen och drar hälarna närmare baken. »Så ni är här av omtanke om mig?« »Den här gruppen – som jag uppriktigt sagt skulle vilja beskriva som tokstollar och missanpassade men det är lite fördömande och inte så politiskt korrekt så jag kallar dem omdömeslösa individer – får så klart göra vad de vill med sin egen tid, men jag vill inte att de stör eller ens skrämmer vanliga medborgare. Därför är jag här.« Hon håller ögonkontakten. »Jag var inte rädd.« »Det trodde jag inte heller.« »Och ni ljuger för mig.« Han rycker till på ett överdrivet sätt. »Vad sa ni?« »Ni är inte här av omtanke om mig. Ni är här därför att ni inte vill att jag ska ta mig an Hamish Wolfe. Ni vill inte att jag ska gräva upp gamla detaljer, hitta era misstag, ställa er till svars.

Att sätta dit Hamish Wolfe var er karriärs största framgång – det var ni, inte sant? Jag minns ert namn i tidningarna – och ni kan inte stå ut med tanken på att någon ska ändra den domen.« Pete känner hur hjärtat börjar rusa. »Vi gjorde inga misstag.

Hamish Wolfe är skyldig.« »Alla gör misstag. Till och med Hamish Wolfe. Det var därför ni satte dit honom. Och för vad det nu kan vara värt så håller 24

jag med er. Jag har inga planer på att ta mig an hans fall.« Hon rör på sig igen och sänker fötterna mot golvet. »Men inspektörn, låt mig vara väldigt tydlig«, säger hon. »Om jag skulle bestämma mig för att göra det så skulle inga påtryckningar från er hindra mig.« Han reser sig innan hon har en möjlighet att göra det. »Har ni något emot att jag lånar er toalett? Kall dag, för mycket kaffe, tyvärr.« Hon nickar mot en dörr bakom honom. »Den där för er till den bortre hallen. Dörren omedelbart mitt emot trappan är toaletten på nedre våningen.« »Tack så mycket.« Han lämnar rummet, medveten om att hon följer honom med blicken. Till höger om honom finns husets köksingång och genom glasskivan kan han se ett dubbelgarage. Toaletten på nedre våningen är ett litet rum, enkelt och funktionellt. På vänster sida finns en annan dörr.

Ljud av röster, lågmälda men tydliga, hörs från köket han just lämnat.

När han kommer tillbaka till köket står Maggie Rose lutad över bordet och stirrar på sin laptop. Hon är ensam. Hon släcker ner skärmen men inte förrän han sett sitt namn på den. »Tack så mycket«, säger han. »Jag antar att jag tagit upp tillräckligt mycket av er tid.« Hon säger ingenting, utan glider tillbaka till fåtöljen, och den här gången stoppar hon in benen i tröjan. Det är något mycket barnsligt över hennes sätt att sitta. Om det inte varit för linjerna i ansiktet kunde man lika gärna trott att hon var ett barn.

Han tar ett steg mot dörren. »Jag beklagar att Sandra Wolfe tagit kontakt med er. Jag beklagar att ni besvärats av brev från Wolfe själv. Det fick vi också reda på från webbsidan. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra åt obehaget och störningen som det måste ha orsakat, men tyvärr finns det inte det. De här människorna är fria att göra vad de vill så länge de håller sig inom lagens råmärken.« »Lagen förstår jag mig tillräckligt bra på, mr Weston.« 25