I_Men finns anda.indd 3
2014-11-11 13:09
Läs mer om Petter Lidbeck på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Petter Lidbeck 2015 Omslag: Frida Axiö/Frida Sthlm AB Omslagsfoto: Photoalto Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2015 ISBN 978-91-29-69363-8 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Men finns anda.indd 4
2014-11-11 13:09
1 Jag somnade framför teven med huvudet i mammas knä och fötterna i mormors. Jag försökte vara vaken, det gick inte. Ögonen var klistriga och det kittlade i ben och armar. Mormor masserade mina fötter och mamma strök mitt hår. I bakgrunden hördes ljudet från teven. Jag både sov och var vaken på samma gång. Jag tänkte på pappa och plötsligt fanns han i drömmen. Jag har aldrig träffat min pappa, han försvann innan jag föddes och mamma pratar aldrig om honom. När jag frågar blir hon stressad och säger att han var snygg och smart men inte den hon trodde. Det är allt. Snygg och smart men inte den hon trodde. – Du menar att han var dum? säger jag. Då andas mamma djupt och svarar: – Nej, bara inte den jag trodde. Det spelar ingen roll hur jag tjatar, mamma berättar aldrig något om pappa. 5
I_Men finns anda.indd 5
2014-11-11 13:09
Nu drömde jag om honom. Jag försökte se hur han såg ut, men det var liksom suddigt. Han försökte locka mig till sig samtidigt som mamma höll mig tillbaka. Det blev nästan som en dragkamp. Jag var nyfiken, mamma ville hindra mig. Jag kände hur jag spratt till. Som om kroppen försökte hindra mig en sista gång från att somna helt. Det kittlade i händerna nu. I händerna och upp längs armen. – Titta, sa mormor. Jag hörde hennes röst trots att jag nästan sov. Hon fortsatte: – Det går inte att hålla hemligt längre. Vi måste berätta. – Inte än, sa mamma. Snälla, inte än. – Vi måste, sa mormor.
6
I_Men finns anda.indd 6
2014-11-11 13:09
2 Nästa morgon väntade de på mig i köket. De satt med varsin kaffekopp framför sig och såg allvarliga ut. Stämningen kändes konstig. – Vad? sa jag och tittade på dem. Mamma höll ut armen mot stolen. – Vi har nåt vi måste prata med dig om. Jag blev osäker. Hade jag gjort något? – Sätt dig, sa mamma. Jag satte mig. Någonting var helt klart fel. – Vad? sa jag igen. – Vi vill bara prata med dig, sa mamma. – Om vad? Hon fattade mina händer. – Det vi ska berätta för dig får du aldrig nånsin föra vidare. Jag vred huvudet, tittade på henne. – Jag menar allvar, fortsatte hon, det vi berättar här och nu får du aldrig prata om med nån annan än med mig eller 7
I_Men finns anda.indd 7
2014-11-11 13:09
mormor. Förstår du vad jag säger? Jag kände mig lättad. Hon skulle berätta något, inte skälla på mig. – Visst, sa jag och ryckte på axlarna. – Inte visst, sa mamma. Lova ordentligt. Blir vår hemlighet känd lever vi farligt. Jag fnissade. – Vilken hemlighet? – Lova. – Okej, jag lovar. – Inte så, sa mamma. Du ska mena det. Jag tittade på henne och nickade. Mamma släppte mina händer, tittade hastigt ner i golvet och gjorde en kort paus innan hon fortsatte. – Minns du att jag berättade för dig om en gammal släkting som brändes på bål? Min polska mormors mormor någonting anklagades för häxkonster och kastades i havet för många hundra år sedan. Eftersom hon kunde simma och inte sjönk till botten ansågs hon skyldig och dömdes till döden. Snacka om knäppt. Hade hon inte kunnat simma skulle hon ha blivit frikänd men drunknat i alla fall. – Var det på riktigt? sa jag. Jag trodde du hittade på, för att skrämmas. 8
I_Men finns anda.indd 8
2014-11-11 13:09
Mamma knäppte sina händer. – Tyvärr inte. – Så hon var en häxa? sa jag. – Bianca, älskling, det finns inga häxor. – Men hon blev bränd på bål? Varken mamma eller mormor svarade. Jag tolkade det som att historien var sann. – Coolt, sa jag. Mamma och mormor tittade först på varandra och sedan på mig. – Alltså, jag menar inte att … Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var ju hemskt, fruktansvärt egentligen. Men ändå, det var typ miljoner år sedan. Mamma log. – Kvinnorna i vår släkt, började hon, vi är … vad ska jag säga? Vi är annorlunda. Jag drog bak huvudet. – Vi har en förmåga, sa hon, vi kan nåt som andra inte kan. – Typ jonglera? sa jag. Mamma svarade inte. – Trolla? sa jag och vände mig mot mormor. – Nej, sa mormor, inte trolla. Mamma tog ett djupt andetag. 9
I_Men finns anda.indd 9
2014-11-11 13:09
– Vi kan göra oss osynliga, sa hon. Hon sa det vardagligt, som något vad som helst, typ: Vi kan baka bullar. Eller: Vi kan tapetsera. Efter någon sekund började jag skratta. – Vad bra, sa jag, då slipper jag betala när jag går på bio. Och jag kan se barnförbjudna filmer fast jag inte är femton. Varken mamma eller mormor skrattade. – Då behöver jag inte betala för nånting, fortsatte jag. Jag kan ta vad jag vill helt gratis. Planka på bussen, tjuvlyssna på hemliga samtal, slå ner folk på gatan. Mamma nickade. – Ja, sa hon, allt det kan du. – Toppen, sa jag och ställde mig upp, då går jag ut och gör det nu. – Sitt, sa mamma och tog tag i min arm. Jag drog den till mig och backade bort från henne. – Vad håller ni på med? Försöker ni vara roliga? Det är ni inte. Jag är faktiskt elva år. – Jag gör det långsamt så att du ser ordentligt, sa mamma och höll upp handen framför sig. Jag tittade på den. – Gör vad? sa jag. – Titta, sa mamma. Jag suckade. Efter en sekund ändrade mammas hand färg. 10
I_Men finns anda.indd 10
2014-11-11 13:09
Fel, handen ändrade inte färg, den tappade färg och blev långsamt genomskinlig. Efter ytterligare ett par sekunder syntes inte konturerna av hennes fingrar. Jag slog ett karateslag genom luften där handen hade varit. Det var inget tomrum, min hand träffade mammas fast den inte syntes. – Aj, sa mamma och drog handen till sig. Vi kan göra oss osynliga, inte okänsliga. Jag vände mig mot mormor. – S-såg du? sa jag. Handen försvann! Mormor verkade inte lika imponerad. – Handen försvann inte, sa hon, den blev osynlig. Jag tänkte inte låta mig luras. – Allvar, sa jag, hur gjorde du? Visa, ta fram handen. Mamma höll ut armen med den försvunna handen. Färgen började försvinna även från armen och från tröjan hon hade på sig. Mammas arm suddades ut framför ögonen på mig och därefter försvann kroppen och benen och slutligen även ansiktet. Jag andades häftigt och kände hur jag blev varm och illamående. – Sluta, kom tillbaka! Det är läskigt. På mindre än en sekund återvände konturen av mamma, färgerna fylldes i och blev till hud och kläder. Jag gapade, det 11
I_Men finns anda.indd 11
2014-11-11 13:09
kändes som om ögonen skulle trilla ut. – Hur gjorde du? sa jag. Visa hur du gjorde! Mamma svarade inte. – Men allvar, sa jag och kunde knappt stå still. Visa hur du gjorde. – Älskling, sitt. Jag backade mot stolen och sjönk ihop. – Du såg att jag försvann, sa mamma. Och det var inte bara handen som försvann, även tröjan jag har på mig suddades ut, liksom byxorna, eller hur? Om jag lyft ett glas hade det inte svävat i luften som när människor blir osynliga på film, även glaset hade försvunnit. – Jag fattar inte, sa jag. Mamma smekte mina händer. – Vi blir inte osynliga, vi smälter in. Vi smälter in tills vi försvinner och inte syns. Det är en unik förmåga, en kraft som inte får missbrukas. Tack vare den kan vi se och vara med om nästan allt. Vi kan gå på fina fester, vandra ostörda i farliga kvarter, ja, till och med se på när kungar och prinsessor sitter på toaletten. Tro mig, det gör nåt med respekten för överheten. – Ni ser men syns inte? sa jag. – Du med. Det gäller alla kvinnor i vår släkt, just nu är det vi tre. 12
I_Men finns anda.indd 12
2014-11-11 13:09
Jag skakade på huvudet. – Jag kan inte göra mig osynlig. Mormor skrattade snällt. – Din mamma sa exakt samma sak till mig för tjugofem år sen. – Det är ungefär som att vifta med öronen, sa mamma, antingen kan man eller också inte. Och du kan. Ibland när du sover och drömmer blir delar av dig genomskinliga. – Som i går när du somnade framför teven, sa mormor. Du kanske kände att det kittlade lite i benen och armarna? Man kan lära sig att styra förmågan. Jag svarade inte. Det lät helt sjukt vad de sa. Ändå stämde det. – Lägg handen på bordet, sa mamma – Varför då? Hon tog min hand och la den på bordet. – Den syns, inte sant? Jag nickade. – Inte det minsta osynlig, fortsatte mamma, fullt synlig som allt annat i rummet. Försök nu se runt handen. Föreställ dig bordsytan som handen döljer. Det är inte svårt, bordet ser likadant ut under din hand som runt omkring. – Se runt handen, upprepade jag. – Och föreställ dig ytan under. 13
I_Men finns anda.indd 13
2014-11-11 13:09
Inget hände, handen låg kvar på bordet utan att försvinna det minsta. – Du ska inte koncentrera dig, försök slappna av. Jag drog handen till mig. – Sluta, säg hur du gjorde. Mamma tog min hand och la tillbaka den på bordet. – Du måste koppla bort dig själv, sa hon. Att smälta in och göra sig osynlig handlar om att fokusera på annat, på andra. Tänk på nån i din klass. Inte på nån du gillar, inte på nån du tycker illa om. Tänk på nån som knappt finns, nån som du egentligen aldrig ser, nån som på sätt och vis redan är osynlig. Åtminstone i dina ögon. – Omar, sa jag. – Bra, sa mamma, tänk på Omar. – Men jag vet inget om Omar. – Desto bättre. Föreställ dig var han befinner sig nu, vad han gör, tänker och säger. – Han säger aldrig nåt. – Blunda och tänk på honom. Jag blundade och försökte se Omar framför mig. Han går i min klass. Han är inte särskilt duktig på något, inte särskilt dålig heller. Han har kompisar, fast det är inga jag känner. Han tränger sig aldrig före i matkön som en del andra killar, det är heller aldrig någon som är kär i honom. 14
I_Men finns anda.indd 14
2014-11-11 13:09
– Fantastiskt, hörde jag mormor säga. – Mm, instämde mamma. Deras ord fick mig att sluta tänka på Omar, som jag aldrig tidigare hade ägnat en tanke, och istället slå upp ögonen. Min hand var nästan osynlig. Jag såg bara konturen. Sedan fylldes den snabbt med färg och blev åter synlig. – Den var helt borta, sa mormor. Mamma nickade. – Jag fick öva i veckor innan jag blev lika bra, sa hon. Bianca, du har inte bara förmågan, du har fallenhet. – Vad betyder det? – Att du har talang. Jag tittade på handen, vände och vred den framför mig i luften. Sedan la jag den på bordet igen och koncentrerade mig på bordsytan runt omkring. Inget hände. – Du får inte vilja för mycket, sa mamma. Jag slöt ögonen och koncentrerade mig på det svarta under ögonlocken. Jag kände en rysning genom handen, en stickande, pirrande känsla krypa från fingrarna upp längs armen. – Otroligt, sa mormor. – Fortsätt blunda, sa mamma. När du känner dig lugn kan du öppna ögonen försiktigt. – Det är hela armen, sa mormor med beundran i rösten. Jag kände det kittla i axeln och vidare längs bröstet ner till 15
I_Men finns anda.indd 15
2014-11-11 13:09
magen. Jag kisade försiktigt, lät ljuset från rummet leta sig in genom mina pupiller. Nu såg jag själv. Bordet där jag hade lagt min hand var tomt. Handen fanns inte och inte armen heller. Jag tittade ner på min kropp. Hälften var borta, mellan det synliga och det osynliga var det som en suddig skarv. – Nu tillbaka, sa mamma. Jag försökte se armen som inte fanns. – Jag kan inte, sa jag. – Jo, du kan. Känn armen, knyt näven. Jag gjorde som hon sa och konturen av armen syntes kort men försvann igen. Nu började resten av min kropp också försvinna, jag kunde inte stoppa osynligheten. – Nej, vad är det som händer …? – Koncentrera dig, sa mamma. Det är inget farligt, du är kvar, du försvinner inte bara för att du inte syns. Jag kände paniken i bröstet, borta för alltid, osynlig, ett spöke bland levande. Jag spände varje muskel i kroppen men inget hjälpte. Istället försvann jag mer och mer. – Tänk på dig själv, fortsatte mamma lugnt, tänk att du finns och att du betyder nåt. Tänk på människor du känner och tycker om, människor som skulle sakna dig om du försvann på riktigt. – Jag försöker, skrek jag, det går inte! 16
I_Men finns anda.indd 16
2014-11-11 13:09
Mormor reste sig och gick bort till diskhon. Hon fyllde ett glas med vatten, gick tillbaka till bordet och kastade vattnet på mig. Ett fräsande ljud hördes och ett moln av vattenånga steg från min kropp. När röken skingrades var jag tillbaka. – Vad var det? sa jag. – Det bildas ett kraftfält runt kroppen, sa mamma. Det reagerar med vatten, ja, med alla vätskor. Du är aldrig osynlig i regn, det kan vara bra att veta. Mormor la handen på min axel. – Du fick panik, det är lätt hänt i början. Ingen fara, snart kan du växla mellan synlig och osynlig utan ansträngning. Har du väl lärt dig glömmer du det aldrig. Det är som att cykla. Med den skillnaden att nästan alla kan lära sig cykla. – Det här måste jag berätta i skolan, sa jag. Mamma greppade mina händer och såg mig rakt i ögonen. – Nej. – Varför inte? Det är ju coolt, alla skulle bli sjukt imponerade. – Bianca, du får inte berätta för nån, aldrig. Lova det. – Ja ja. – Om det här kommer ut lever vi farligt. – Farligt? sa jag. Varför då? – Många skulle göra vad som helst för att kunna vad vi kan. 17
I_Men finns anda.indd 17
2014-11-11 13:09
– Fast det kan de ju inte, sa jag. Du sa själv att det var som att vifta på öronen, antingen kan man eller också inte. Mamma vände sig mot mormor. – Ska du eller jag? Mormor ryckte på axlarna. – Det är din dotter, jag försökte förklara för dig en gång. Som du kanske minns. Mamma suckade. – Dra inte upp det nu, det var hundra år sen. – Vad? sa jag. – Inget, sa mamma. Mormor kunde knappt hålla sig för skratt. – Det var andra tider, sa mamma irriterat. Mormor vände sig mot mig. – Din mamma kunde inte hålla tyst om sin förmåga, sa hon. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det ledde till en del bekymmer. Vi var tvungna att flytta och byta namn. – Va? – Inget du behöver bekymra dig om, sa mamma. Nu heter vi det vi heter och alla papper är i ordning. En av fördelarna med att vara osynlig är att man kan ta sig in i även de mest välbevakade arkiv och flytta papper. Strunt samma. Det viktiga är att du inte berättar, inte för nån. Aldrig nånsin. 18
I_Men finns anda.indd 18
2014-11-11 13:09
– Berätta kan du göra, sa mormor, det är ändå ingen som tror dig. Det viktiga är att du aldrig visar vad du kan. – Lova det, sa mamma. – Okej, sa jag och nickade, jag lovar.
19
I_Men finns anda.indd 19
2014-11-11 13:09
– Minns du när jag berättade för dig om en gammal släkting som brändes på bål? sa mamma. – Var det på riktigt? sa jag. Jag trodde du hittade på. Mamma skakade på huvudet. – Kvinnorna i vår släkt, började hon, vi är ... vad ska jag säga? Vi kan nåt som andra inte kan. – Typ jonglera? sa jag. Mamma tog ett djupt andetag. – Vi kan göra oss osynliga. När Bianca är 11 år får hon veta något som förändrar hennes liv för alltid, hon har förmågan att göra sig osynlig. Mamma och mormor varnar – hon måste vara försiktig, det finns personer som vill utnyttja hennes talang. Bianca får dyrt och heligt lova att inte visa vad hon kan för någon. Det är lättare sagt än gjort ...
I S B N 978-91-29-69363-8
9
789129 693638