Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © text: Andrea de La Barre de Nanteuil, 2015 © bild: Lovisa Burfitt, 2015 Formgivare: Emilie Crispin Ekström Tryckt i Lettland 2015 isbn 978-91-29-69436-9 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
ANDREA DE LA BARRE DE NANTEUIL LOVISA BURFITT
et har blivit november. På avenue des Temps Perdus är hösten så formidable som den bara kan vara just där, mitt i Paris. Framför huset på nummer 109 står en gänglig ung man och spelar tvärflöjt. Tonerna dansar runt på trottoaren, spritter till, tar ett språng upp på Mademoiselle Oiseaus balkong och vidare upp mot den ljusröda himlen. På vägen möter de de sista dalande löven. Nu är de grönprickiga träden nästintill nakna. Utanför Boulangerie Bouboulle luktar croissanterna så gott att man bara måste stanna till och utbrista ”Mon Dieu”. Eller åtminstone ”Oh là là …” Och sen, naturligtvis, gå in och köpa en, alldeles lagom gräddad, fortfarande varm i mitten. De franska hundarna har fått på sig figursydda regnställ som frasar när de böjer in rumpan för att lägga en och annan crotte. En ovanligt glosögd chihuahua har till och med en tofsbasker i samma modell som madame som går bredvid. Den ser något besvärad ut. Det känns antagligen bättre att vara chihuahua utan basker.
11
På uteserveringen på Café Le Saint Jean sitter folk och dricker café crème och chocolat chaud. En del har dunjackor med pälskragar, andra tunna bomullskavajer. Parisarna har lite svårt med det här att hitta en lagom varm jacka i november. Men annars är allt så formidable. Inte en endaste en har någonting att anmärka på hösten. Allra minst Isabella och Isis.
e ligger och delar en tolvbitars camembert på golvet i Stora salongen uppe i Mademoiselle Oiseaus våning. Det är exakt femtionio dagar sen den där olidligt varma augustikvällen då Mademoiselle satte sig till rätta på den gröna silkesmattan, lyfte och seglade ut genom balkongdörrarna. Mattan hade fått vingar, hundratals vingar. Mademoiselle Oiseaus alla fåglar hade bildat en fyrkant kring ekipaget och näbbat sig fast i varenda liten frans. Hoppas att dom orkar ända till Venedig, minns Isabella att hon tänkte innan hon slumrade till på soffan med Señorita Chachacha i famnen. Men det är klart, Mademoiselle Oiseau väger ju inte så mycket, och kanske är hennes matta en sån som kan hjälpa fåglarna lite på vägen. Hon skulle säkert komma fram till sin älskade syster Luisa.
13
På pricken femtionio dagar. Isabella kan inte riktigt förklara varför det känns så viktigt att hon så exakt håller reda på tiden. Varje kväll när hon lägger till en dag i räkningen känns det som om hon drar lite i en lång, lång silkestråd … En tråd som spänner över hela himlen mellan Paris och Venedig, en tråd som sitter fast någonstans i midjehöjd på Mademoiselle Oiseau. En dag måste väl Mademoiselle lägga märke till den där tråden och känna hur Isabella rycker i henne. En dag måste hon väl tycka att det är dags att flyga tillbaka till avenue des Temps Perdus. Å andra sidan känns det inte särskilt svårt att Mademoiselle Oiseau är borta. Isabella fick det hon behövde för att klara sig på egen hand. Det där som Mademoiselle kallade vilja … Dessutom har hon ju Isis, Mademoiselle Oiseaus systerdotter som har rött hår och bor borta i Skrattande Kattens gränd. Isis, som just nu går och slår upp balkongdörrarna mot gatan och ropar ”Je t’aime” till hösten där nere på avenue des Temps Perdus.
15
sabella sträcker på sig och spanar längs det dammiga salongsgolvet. I vrårna under skåpen har allehanda pärlor, knappar, ett och annat läppstift och tre macaroner rullat in. De ligger där i en röra av smuts, katthår och Mademoiselle Oiseau-lockar. Plötsligt får Isabella syn på ett fotografi längst in i hörnet under ett skåp med hyllor och hemlighetsfulla lådor. Hon ålar sig fram, sträcker in armen och sätter pekfingertoppen på fotografiet. Sen plogar hon en väg i dammet och drar ut det på golvet. Isabella blåser på bilden och får se två flickor som ser ut att vara sju, åtta år. De tittar rakt in i kameran och ser på pricken likadana ut i sina svarta klänningar med kritvita Claudine-kragar. Förutom deras allvarsamma, intensiva ögon är det något annat som ger Isabella en lite underlig känsla när hon studerar fotografiet. Flickorna sitter ihop med en tjock lång gemensam fläta. Under den enas vänsteröra och den andras högeröra har någon snott ihop deras mörka hårsvall och knutit om med en prydlig rosett.
17
– Titta Isis! säger Isabella och håller upp fotografiet. Isis låter glasögonen falla ner på näsan. – Mademoiselle Oiseau och Luisa, säger hon. Eller Juliette och Luisa, kanske jag ska säga. Dom satt alltid ihop! – Med en fläta? frågar Isabella. – Inte nödvändigtvis. En morgon sydde Juliette ihop kragarna på deras sjömansklänningar och någon gång har jag för mig att hon tillverkade en byxa med tre ben. Och så gick dom till skolan som ett par pojk-siamestvillingar. För på den tiden hade inte flickor långbyxor. – Vad lustigt, säger Isabella och tittar fundersamt på Juliette och Luisa. Nu känner hon igen dem, ögonen och de trekantiga näsorna … Men det där olyckliga i blicken har hon aldrig sett hos Mademoiselle Oiseau förut. Inte ens när hon var sjuk och Docteur Chasse Bobo skickade i väg Isabella för att hämta en kodkod-katt i en tårtlåda att bota henne med. – Dom ser så ledsna ut, säger Isabella. – Ja, dom blev olyckliga till slut. Dom första åren levde dom som prinsessor med sin mamma Marthe, min mormorsmor … Sen var det något som hände … Något sorgligt. Jag vet faktiskt inte riktigt vad. – Vem har berättat det? Luisa, din mormor? Isis blir tyst. Hon tuggar på osten och ser plötsligt skamsen ut.
19
– Jag tjuvläste Mademoiselle Oiseaus dagbok när jag var liten, säger hon till slut. Jag hade tråkigt och Mademoiselle skulle passa mig. Hon hade inte tid, sa att hon var tvungen att jobba och låste in sig i parfymköket. Då blev jag sur och la mig under himmelssängen, och där hittade jag alla hennes skrivböcker. Jag kunde bara inte låta bli. Det var som om dom slog upp sig själva mitt framför näsan på mig. – Kom hon på dig? – Nej, absolut inte. Jag läste bara några sidor, sen fick jag dåligt samvete och kravlade fram. Nästa dag kikade jag in under sängen för att se om dom låg kvar. Inte en enda. Bara dammråttor och en deprimerad katt. – Vad hade hon skrivit då? – Jag tror att jag har förträngt det mesta, men jag minns att det stod att Marthe försvann och att dom fick bo hos några släktingar tills dom blev stora nog att ta hand om sig själva. Trist, eller hur? – Terrible. – Dessutom måste det ha varit strax före jul. Juliette skrev något om att hon från och med den dagen skulle vägra att fira jul. Att hon aldrig någonsin skulle bli vän med julen igen. – Jaha …? – Och det stämmer verkligen. Så länge jag har känt henne har hon aldrig velat höra talas om jul. I december varje år försvinner hon.
20
– Så sorgligt … då kommer hon väl inte tillbaka förrän i januari, säger Isabella. – Nej, vi får fira utan henne. – Har hon inte firat en enda jul sen hon skrev i den där dagboken? – Tror inte det. Innan Edita flyttade till Finland firade vi alltid jul hemma på Skrattande Kattens gränd. Men Mademoiselle Oiseau var aldrig med. Det var bara jag och Edita. Luisa är också ovän med julen. Isis pratar aldrig om Edita som mamma eller Luisa som mormor. Isabella har ingen lust att fråga varför. – Undrar vad som hände …, säger Isabella. – Det är det nog bara Marthe som vet, säger Isis. Hon rycker på axlarna. – En del hemligheter får man bara acceptera. Nu måste jag kila hem. Du kan väl komma över efter skolan i morgon? Isabella nickar och skjuter tillbaka fotografiet under skåpet. Med tanke på vad Isis berättat känns det bäst att det får ligga kvar där inne i dammet. Var skulle hon annars göra av det?
eet har blivit november. På avenue des Temps Perdus är hösten så formidable som T dden bara kan vara just där, mitt i Paris. Det har gått exakt femtionio dagar sedan Mademoiselle Oiseau satte sig på sin matta och flög till Venedig. Ensam kvar i Mademoiselle Oiseaus våning upptäcker Isabella att bakom allt parisiskt fnurridurr ruvar ett mörker från det förflutna. Ett tidigare liv färgat av hemligheter och hastiga farväl, men också av systerskap, drömmars kraft och ett rosa dockskåp. Fort, innan allt kanske är för sent, måste Isabella ge sig ut för att söka efter sanningen. Låt dig svepas med till Paris och den fantastiska fortsättningen på berättelsen om Mademoiselle Oiseau.
I S B N 978-91-29-69436-9
9
789129 694369