9789187813160 by Smakprov Media AB

Glashj채rta Anneli St책lberg

“What shouldn't have been has all been done If I don't get a grip Then the world has won Making me think that I'll never be The person I should have been” Ur “Person I should have been” med James Morrison

Rakt in i evigheten Är det möjligt att ana ondska i atmosfären runt omkring oss, kan man känna lukten av den eller känna den mot sina känsliga fingertoppar, om man verkligen försöker? Och skulle man då vara klok nog att ändra på händelseförloppet och dess utgång för att slippa uppleva det annars obönhörligt oundvikliga?

Jag minns inte riktigt när jag började samla på tabletter, men det måste varit ganska snart efter att det hände. Det som fick mig att tappa fotfästet och långsamt börja glida neråt. Ner mot botten. Allt började med mammas rosa sömntabletter. Jag såg ju hur fridfullt hon fick sova när hon tagit dem. Det var nästan bara då hennes ansiktsdrag var mjuka. De fanns i vårt toalettskåp och jag tog bara en eller två i taget. Det fick inte synas. Jag har ingen aning om varför jag började, men det måste väl ha varit en önskan om en möjlig väg ut. Om jag inte skulle orka mer. Jag stal tabletter överallt där jag kunde komma åt dem. Hemma, hos kompisars föräldrar och av släktingar. Det blev en fix idé att alltid hitta någon liten tablett. Var jag än var så letade jag. En här och en där blev snart en imponerande mängd, samlade i en

mörkblå sammetspåse, som skulle kunna ta mig bort ifrån allt. Förflytta mig rakt in i evigheten. Jag tyckte att det lät så vackert och rofyllt. Rakt in i evigheten. Många gånger satt jag och vägde tabletterna i min hand. Fram och tillbaka lät jag dem rinna mellan mina händer. De såg så ofarliga ut med sin karamellfärgade yta i olika pastellfärger. Som godis. Men jag visste hur farliga de var. Sedan la jag omsorgsfullt tillbaka dem i den blå sammetspåsen igen. Lät dem vänta längst in i min garderob, där de fick ligga tills nästa gång jag stulit en tablett, då jag tog fram den igen. Likt en ritual gjorde jag samma sak varje gång. Lät tabletterna glida ur och i mina händer. Ett löfte om ett avslut. En sista väg ut ur det obeskrivliga som blivit mitt liv.

Fall från sjunde himlen Pappas fullkomliga kärlek betyder allt i min värld. Han lotsar mig varsamt fram genom livet. Älskar och leder. Visar mig hur man rullar cigaretter i en cigarettrullare. Det är magiskt och samtidigt lite förbjudet och jag kan titta på det hur många gånger som helst. När vi sitter nära varandra andas jag in doften av honom. En doft jag skulle känna igen bland alla andra. En blandning av nytvättad skjorta, tobak och rakvatten. Och trygghet. Pappa skrattar och vi fortsätter rulla ända tills tobaken tar slut. Han vägleder mig in i musikens hänförande värld. Vi kan sitta och lyssna på radio i evigheter. Bill Haleys Shake Rattle and Roll går varm på grammofonen. Våra knän hoppar i takt. Eller så dansar vi på den bruna, mjuka vardagsrumsmattan. Pappa blir som förbytt när musiken fyller vårt vardagsrum, ögonen utstrålar okynnig förtjusning. Han dansar med mig och jag hamnar i sjunde himlen. Bland mjuka, fluffiga bomullsmoln. Han har lärt mig dansa foxtrot och jag känner mig så duktig och stolt när jag räknar stegen och inte tar ett enda felsteg. Magen fylls upp av lyckokänslor. Likt varm, sammetslen chokladmjölk landar de i mitt inre. Skvalpar sedan runt i ett sällsamt lyckorus.

Pappa lär mig allt om motorcyklar. Vi har ingen egen motorcykel, men vi stannar upp vid alla vi ser. Han berättar och hans ögon lyser som gnistrande stjärnor när han pratar om dessa motorvidunder, som mamma kallar dem. Hans hand följer metallen och jag förstår hur mycket han önskar sig en egen. Den ska vara silverfärgad med röda detaljer och den ska vara så stor att vi kan åka på den båda två. Mullrandet från den ska låta ända till nästa stad. Han köper en hjälm åt mig, för att befästa tanken om att han snart ska köpa en egen motorcykel. Jag cyklar omkring på gården med min fina motorcykelhjälm på huvudet, trots att den är alldeles för stor. Mina händer får rätta till den gång på gång då den åker ner framför ögonen. Snart bär det iväg på riktigt. Vi ska åka till Italien på motorcykel. Bara han och jag. Pappa berättar för mig om Italien. Om citronträden som växer längs vägarna, om olivträden och mandelträden som odlas där istället för potatis. Jag tycker att det låter så spännande alltihop. När han pratar om färgen på Medelhavet kan jag blunda och se det framför mig. Kan förnimma den mjuka, varma sanden under mina fötter. Den smiter upp mellan de spretande tårna och gömmer lilltårna som är målade i rosa nagellack. Vi ska bli bruna som pepparkakor och stanna längs vägen på mysiga hotell för att äta och sova. Jag har hört hur italienska låter på radion och jag älskar melodin. På toaletten, när jag gör mig i ordning, brukar jag låtsas prata

italienska. Jag tycker att det låter tjusigt och världsvant. Pappa säger att det alltid är varmt och behagligt i Italien. Man behöver inga vinterkläder alls utan kan njuta av livet utan allt det grå och trista som så ofta finns i Sverige. Mamma går förbi när vi sitter och pratar och planerar. Missnöjet skjuter likt vassa blixtar ur hennes ögon. Pappa verkar inte se dem, utan ropar ändå glatt på henne. – Kom hit ska du få höra. Vi har högtflygande planer, eller hur Nina? Han knuffar mig förtroligt i sidan när han säger det. Jag är alltid som lyckligast när vi sitter tätt ihop, pappa och jag, och smider stora planer för framtiden. – Kom, du måste se, fortsätter han och håller upp en tidning med sina drömmars motorcykel på bilden. Mamma kniper ihop munnen och viftar med handen. – Jag har väl inte tid med sådant trams, säger hon och leendet på pappas läppar försvinner. – Någon måste väl ta hand om småbarn och hem också, eller hur? Det räcker nog med en som lever helt uppe i det blå, fortsätter hon och rösten låter hård och bitter. Pappa slår ihop tidningen och lägger undan den. Han försöker le mot mig, men glittret i ögonen har slocknat. – Nej, det är väl dags för dig att gå och lägga dig, säger han och tittar på klockan.

I magen bildar tomheten ett vĂ¤rkande eko som studsar fram och tillbaka. RĂśrelsen tycks aldrig vilja ta slut. Jag undrar om det kĂ¤nns likadant i pappas mage.

Livets pusselbitar Jag har lärt mig att varje människas upplevelse är liknande varandras och ändå galaxer ifrån. Jag förstår också varför syskon kan ha helt olika upplevelser av samma familj. Varje människa är en egen fullkomligt fristående enhet, med olika förmåga att uppleva resan. Vi är helt enkelt olika kapabla att ta till oss vad som händer i våra liv. Trots att man har haft svåra upplevelser under sitt liv så kan man ändå se tillbaka på delar av det med värme och glädje. Detta är något som har förvånat mig mycket. Människans otroliga böjlighet och läkande egenskaper. Livet är ett stort pussel och pusselbitarna blir lättare att sätta ihop ju mer vi vågar utnyttjar vår orubbliga styrka och våra erfarenheter i livet. Pusslet måste läggas med omsorg. Många människor och händelser kommer att vara med och lägga det. Varje pusselbit innehåller känslor och upplevelser som formar en unik varelse. Men pusselbitarna blir så många och osorterade, svåra att urskilja, när livet bestämmer sig för att drabba hårt och hänsynslöst. Jag har slutat undra varför det hände mig, för trots allt, varför skulle det hända någon annan? Omedvetet möter vi vårt hårda öde. Och obeskrivlig styrka skapas. I bästa fall. Andra ger upp. Låter ondskan och orättvisan ta över. Lämnar livet.

Det finns så många sätt att lämna sitt liv på. Man kan fortsätta att vandra på vår jord, men ändå ha lämnat den. Det krävs omänsklig styrka att orka stanna kvar. Jag är otroligt glad över att jag är en av de lyckliga som orkade leva vidare. En liten maskros. Ett litet ogräs som strävar uppåt mot ljuset och överlever mot alla odds. Barndomen är fortfarande en magisk plats för en liten flicka. Ännu har inte sår ristats i hjärtat som aldrig kommer att läka helt igen. Livet är en lek och så mycket måste upplevas. Himlen är blå och oändlig. Livet är ljust och bekymmerslöst, ett enda stort äventyr. En liten flicka hoppar fortfarande hoppsasteg genom livet. Men skuggor kliver allt närmare. Snart ska livet inte längre kännas lätt och ljust. Lek lilla flicka. Förvilla dig in i ditt sorglösa liv så länge du bara kan och hinner. Lev och njut. Låt solen lysa upp din värld. Mörkret närmar sig.