HJORTH kriminalroman ROSENFELDT .. LARJUNGEN
HJORTH ROSENFELDT .. LARJUNGEN kriminalroman
Hjorth/Rosenfeldt Det fördolda 2010
ISBN 978-91-1-303398-3 © Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt 2011 Norstedts, Stockholm Omslag: Pär Wickholm Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 Första tryckningen www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
N
är taxin svängde in på Tolléns väg strax före halv åtta på kvällen trodde inte Richard Granlund att hans dag kunde bli mycket värre. Fyra dagar i München med omnejd. Säljresa. Tyskarna jobbade mer eller mindre som vanligt i juli. Kundmöten från morgon till kväll. Fabriker, mötesrum och oändligt många koppar kaffe. Han var trött, men nöjd. Transport- och processband var kanske inte det sexigaste man kunde syssla med, hans arbete väckte sällan nyfikenhet och blev aldrig det naturliga samtalsämnet vid middagar och sammankomster, men de sålde bra. Banden. De sålde riktigt bra. Planet från München skulle lyfta 9.05. Han skulle vara i Stockholm tjugo över elva. Ta en kort sväng förbi kontoret. Stämma av. Vara hemma runt ett. Äta sen lunch med Katharina och sedan ägna resten av eftermiddagen i trädgården tillsammans med henne. Det var planen. Tills han fick reda på att planet 9.05 till Arlanda var inställt. Han ställde sig i kön till Lufthansas kundtjänst och blev ombokad till 13.05 istället. Fyra timmar till på Flughafen München Franz Josef Strauß. Han kunde hålla sig för skratt. Med en lätt uppgiven suck halade han upp telefonen och skrev ett sms till Katharina. Hon fick äta lunch utan honom. Men förhoppningsvis skulle de ändå kunna tillbringa några timmar i trädgården. Hur var vädret? Kanske en drink på altanen senare på kvällen? Han kunde köpa hem något nu när han fick tid. Katharina svarade direkt. Tråkigt med förseningen. Hon saknade honom. Vädret i Stockholm var fantastiskt så en drink lät toppen. Överraska. Puss. Richard gick till en av butikerna som fortfarande lockade med taxfree trots att han var övertygad om att det för det absolut största antalet resenärer inte var aktuellt längre. Han hittade hyllan med 5
färdigblandade drinkar och tog en flaska han kände igen från tvreklamen. Mojito Classic. På väg till Press Stop-butiken kontrollerade han sitt flyg på tavlan över avgångar. Gate 26. Han räknade med tio minuter för att ta sig dit. Richard satte sig och tog en kopp kaffe och en smörgås medan han bläddrade i sitt nyinköpta nummer av Garden Illustrated. Tiden kröp fram. Han fönstershoppade en stund i flygplatsbutikerna, köpte ytterligare ett magasin, en pryltidning den här gången, bytte kafé och drack en flaska mineralvatten. Efter ett toalettbesök var det äntligen dags att gå till gaten. Där möttes han av nästa överraskning. 13.05-planet var försenat. Ny boardingtime 13.40. Beräknad avgångstid 14.00. Richard tog upp telefonen igen. Informerade Katharina om den nya förseningen och uttryckte sin indignation mot flyg i allmänhet och Lufthansa i synnerhet. Han hittade en ledig stol och satte sig. Det kom inget sms tillbaka. Han ringde. Ingen svarade. Kanske hade hon hittat någon att luncha med på stan. Han stoppade ner telefonen och slöt ögonen. Fanns ingen anledning att hetsa upp sig över sakernas tillstånd, det var inte mycket han kunde göra åt någonting i alla fall. Kvart i två hälsade den unga kvinnan bakom disken dem välkomna ombord och ursäktade förseningen. När de satt sig i kabinen och personalen rutinmässigt haft sin säkerhetsgenomgång, som ingen ändå lyssnade på, talade kaptenen till dem. De hade en lampa som felindikerade. Antagligen bara ett fel på själva lampan, men de kunde inte chansa. En tekniker var på väg för att titta på det. Kaptenen bad om ursäkt och hoppades på förståelse. Det blev snabbt varmt i planet. Richard kände hur hans vilja till förståelse och hans ändå relativt goda humör rann av honom i samma takt som skjortan blev allt blötare på ryggen och under armarna. Så återkom kaptenen. Goda nyheter. Felet var åtgärdat. Lite sämre nyheter. De hade nu missat sin slottid och som det såg ut nu var det nio plan som skulle starta före dem, men så fort det var deras tur skulle de påbörja flygningen till Stockholm. 6
Han bad om ursäkt. De landade på Arlanda 17.20. Två timmar och tio minuter försenade. Eller sex timmar. Beroende på hur man såg på saken. På väg mot bagageutlämningen ringde Richard hem igen. Inget svar. Han provade Katharinas mobil. Svararen gick på efter fem signaler. Hon var väl ute i trädgården och hörde inte att det ringde. Richard kom ut i den stora hallen med bagagebanden. Enligt monitorn ovanför band tre skulle det ta åtta minuter innan väskorna från flight LH2416 levererades. Det tog tolv. Och ytterligare en kvart innan Richard insåg att hans väska inte var med. Ny väntan i ny kö för att anmäla förlusten i Lufthansas servicelucka. Efter att ha lämnat bagagekvittot, sin adress och en så bra beskrivning han kunnat på hur hans väska såg ut, kom Richard ut i ankomsthallen och gick för att skaffa en taxi. Värmen fullkomligt slog emot honom när han passerade svängdörrarna. Det var verkligen sommar. De skulle få en fin kväll. Han kände hur det goda humöret återkom en smula vid tanken på romdrinken på altanen i kvällssolen. Han ställde sig i kö för en Taxi Stockholm, Kurir eller 020. När de svängde ut vid Arlandastad upplyste chauffören honom om att det hade varit en helt galen trafikdag i Stockholm. Helt galen. Samtidigt bromsade han in till strax under 50 kilometer i timman och sögs upp av den till synes oändliga kön av bilar på E4:an söderut. Så när taxin äntligen svängde in på Tolléns väg trodde inte Richard Granlund att hans dag kunde bli mycket värre. Han betalade med kort och gick genom den blommande välskötta trädgården upp mot huset. Han satte ner sin portfölj och plastpåsen innanför dörren. – Hallå! Inget svar. Richard tog av sig skorna och gick ut i köket. Han kastade en blick ut genom fönstren för att se om Katharina var ute, men där var tomt. Liksom i köket. Ingen lapp där den skulle ha le7
gat om hon skrivit någon. Richard tog upp sin telefon och kollade den. Inga missade samtal eller sms. Det var kvavt i huset. Solen låg på. Katharina hade inte fällt ner markiserna. Richard låste upp altandörren och ställde den på vid gavel. Sedan gick han uppför trappan. Han skulle duscha och byta om. Han kände sig smutsigt svettig ända in på kalsongerna. Han drog av sig slipsen och började knäppa upp skjortan i trappan, men hejdade sig i rörelsen när han kom fram till sovrummet. Katharina låg på sängen. Det var det första han noterade. Sedan kom tre snabba insikter. Hon låg på mage. Hon var bunden. Hon var död.
T
unnelbanan skakade till av inbromsningen. Mamman med barnvagnen framför Sebastian Bergman greppade lite hårdare om stålstången och tittade sig nervöst omkring. Hon hade varit på helspänn från det att hon klev in i vagnen vid S:t Eriksplan, och trots att hennes gråtande pojke somnat redan efter ett par stationer verkade hon inte komma till ro. Hon gillade helt klart inte att behöva trängas med så många främlingar. Sebastian såg flera tecken på det. De tydliga försöken att hålla sin minimala privata sfär intakt genom att hela tiden röra på fötterna för att inte stöta ihop med någon. Den något fuktiga överläppen. Den vaksamma blicken som aldrig vilade någonstans. Sebastian hade försökt le lite lugnande mot henne, men hon flyttade snabbt bort blicken som svar och fortsatte att scanna av omgivningen, vaksam och spänd. Sebastian såg sig istället om i den överfulla vagnen som återigen stannat till med ett metalliskt väsande i tunneln strax efter Hötorget. Efter några minuters uppehåll i mörkret fortsatte tåget långsamt framåt igen och kröp in mot T-Centralen. Han brukade normalt inte åka tunnelbana och aldrig i rusningstrafik eller under turistsäsong. Det var för obekvämt och för rörigt. Han kunde för sitt liv inte vänja 8
sig vid den kollektiva mänskligheten med alla dess ljud och lukter. Han brukade promenera eller åka taxi. Hålla avståndet till människor. Stå utanför. Så brukade det vara. Men inget var som vanligt längre. Inget. Sebastian lutade sig mot dörren i slutet av vagnen och tittade in i nästa vagn. Han kunde se henne genom den lilla rutan. Det blonda håret, ansiktet nedåtlutat, läsande en dagstidning. Han insåg att han log för sig själv när han såg henne. Hon bytte som alltid tåg vid T-Centralen. Gick med snabba steg nerför stentrappan till den röda linjen. Det var enkelt för honom att följa efter henne. Höll han bara avståndet så doldes han av alla tillströmmande resenärer och kartläsande turister. Han höll avståndet. Ville inte tappa bort henne. Men fick inte bli upptäckt. Det var en svår balansgång, men han började bli bra på det. När den röda linjens tunnelbanetåg tolv minuter senare bromsade in på Gärdets station väntade Sebastian ett tag innan han klev ur den ljusblå vagnen. Här var han tvungen att vara försiktigare. Färre människor i rörelse på perrongen, majoriteten av passagerarna hade klivit av en station tidigare. Sebastian hade valt tågvagnen framför hennes så att hon hade ryggen emot honom när hon gick ut. Hon hade fått upp farten ordentligt och var redan halvvägs till rulltrapporna när han fick syn på henne. Även kvinnan med barnvagnen hade tydligen haft Gärdet som slutstation och Sebastian valde att hålla sig bakom henne ifall den han följde efter av någon anledning skulle vända sig om. Barnvagnskvinnan rullade i ett makligt tempo vagnen efter människorna som strömmade mot rulltrapporna, antagligen i förhoppningen att slippa trängas längre fram. Där han gick bakom mamman med barnvagnen insåg Sebastian hur lika de var. Två människor som alltid behövde hålla avståndet.
9
E
n kvinna. Död. I hemmet. I vanliga fall var det ingen anledning till att kalla in Riksmordkommissionen och Torkel Höglunds team. I de flesta fall var det det tragiska slutet på ett familjegräl, en vårdnadstvist, ett svartsjukedrama, en alkoholstinn festkväll i vad som visade sig vara fel sällskap. Alla som jobbade inom polisen visste att när kvinnor blev mördade i sina hem hittade man oftast förövaren bland de närmaste. Det var därför inte konstigt att Stina Kaupin lekte med tanken att hon talade med mördaren när hon tog samtalet till 112 strax efter halv åtta. – SOS 112, vad har inträffat? – Min fru är död. Det var svårt att uppfatta resten av vad mannen sa. Rösten var grötig av sorg och chock. Långa stunder var han så tyst att Stina trodde att han lagt på. Sedan hörde hon hur han försökte få sin andning under kontroll. Stina fick kämpa för att få fram en adress. Mannen i luren upprepade bara att hans fru var död och att det var mycket blod. Blod överallt. Kunde de komma? Snälla? Stina fick en inre bild av en medelålders man med blodiga händer som sakta men säkert kom till insikt om vad han gjort. Till sist fick hon ändå en adress i Tumba. Hon bad anmälaren – och den trolige mördaren – att stanna kvar där han befann sig och inte röra någonting i huset. Hon skulle skicka polis och ambulans till platsen. Hon la på och skickade ärendet vidare till Södertörnpolisen i Huddinge som i sin tur såg till att en patrullbil tog sig till platsen. Erik Lindman och Fabian Holst avslutade precis en något sen snabbmatsmiddag i polisbilen när de fick order om att bege sig till Tolléns väg nummer 19. Tio minuter senare var de framme. De klev ur polisbilen och såg upp mot huset. Ingen av polismännen var särskilt intresserad av trädgårdsskötsel, men insåg att någon eller några hade lagt ner åtskilliga timmar och kronor för att åstadkomma den närmast perfekta prunkande prakt som omgärdade det gula trähuset. 10
När de kommit halvvägs upp på trädgårdsgången öppnades ytterdörren. Bådas händer drogs reflexmässigt till hölstret på höger höft. Mannen i dörren stod med skjortan uppknäppt och såg på de uniformerade poliserna med ett närmast frånvarande uttryck i ögonen. – Det behövs ingen ambulans. De båda polismännen utbytte en snabb blick. Mannen i dörren var tydligt i chock. Chockade människor agerade efter egna regler. Oförutsägbart. Ologiskt. Visserligen verkade mannen tämligen energilös och nedtyngd, men de tänkte inte ta några risker. Lindman fortsatte framåt medan Holst saktade ner stegen och behöll handen nära sitt tjänstevapen. – Richard Granlund? frågade Lindman medan han tog de sista stegen fram mot mannen som hade sin blick fäst någonstans snett bakom honom. – Det behövs ingen ambulans, fortsatte mannen med sin tonlösa röst. Kvinnan jag pratade med, hon sa att hon skulle skicka en ambulans. Det behövs inte. Jag glömde att säga det … Lindman var framme vid mannen. Han tog honom lätt i armen. Den fysiska kontakten gjorde att mannen i dörren ryckte till och vände sig mot honom. Tittade på honom med ett undrande uttryck, som om han såg polismannen för första gången och blev förvånad över hur han kunnat komma så nära. Inget blod på händer eller kläder, noterade Lindman. – Richard Granlund? Mannen nickade. – Jag kom hem och hon låg där … – Hem från vart? – Va? – Hem från vart? Var har du varit? Kanske var tidpunkten att fråga ut en man som så tydligt befann sig i chock illa vald, men uppgifterna man kunde få vid första kontakt skulle kunna ställas mot dem som uppgavs i ett eventuellt senare förhör. – Tyskland. Jag har jobbat. Mitt plan var försenat. Eller … först var det inställt och sedan var det försenat och jag blev ännu senare, för mitt bagage … 11
Mannen tystnade. En tanke eller insikt verkade ha slagit honom. Han såg på Lindman med en klarhet som inte funnits i ögonen tidigare. – Kunde jag ha räddat henne? Om jag varit i tid, hade hon levt då? De var naturliga vid dödsfall, tänk om-funderingarna, Lindman hade hört dem många gånger förr. I flera fall han varit inblandad i hade människor avlidit för att de var på fel plats vid fel tillfälle. De korsade gatan i exakt samma ögonblick som ett rattfyllo kom. De sov i husvagnen just den natt när gasolen började läcka. De genade över spåret precis när tåget kom. Fallande ledningar, påtända våldsamma män, bilar på fel sida vägen. Slumpen, tillfälligheter. Ett par glömda nycklar kunde försena en precis de sekunder som krävdes för att man inte skulle hinna över den oöver vakade järnvägsövergången. Ett försenat plan kunde lämna ens fru ensam länge nog för att en mördare skulle hinna slå till. Tänk om-funderingarna. Vanliga vid dödsfall. Omöjliga att svara på. – Var är din fru, Richard? frågade Lindman istället med lugn röst. Mannen i dörren verkade fundera på frågan. Var tvungen att byta spår från hemreseupplevelserna och den eventuella skuld han helt plötsligt blivit pålagd till här och nu. Till det hemska. Till det han inte kunnat förhindra. Till sist hamnade han rätt. – Däruppe. Richard gjorde en gest snett bakåt och började gråta. Lindman nickade åt sin kollega att gå upp på övervåningen medan han själv följde den gråtande mannen in i huset. Man kunde aldrig, skulle aldrig, vara säker, men Lindman fick en bestämd känsla av att det inte var en mördare han med armen om axlarna, eskorterade in mot köket. Vid foten av trappan drog Holst sitt tjänstevapen och höll det utmed benet. Om den förkrossade mannen som hans kollega tog hand om inte var mördaren fanns det en liten risk att han, eller hon, även om det var mycket ovanligare, fanns kvar i huset. Ovanför trappan bredde ett mindre rum ut sig. Takfönster. Tvåsitssoffa, 12
tv och blu-ray. Bokhyllor på väggarna med böcker och filmer. Fyra dörrar. Två öppna, två stängda. Från toppen av trappan såg Holst den döda kvinnans ben i sovrummet. I sängen. Det betydde att Riksmord skulle informeras, tänkte han medan han snabbt gick in i det andra rummet med öppen dörr, ett arbetsrum. Tomt. De två stängda dörrarna ledde till toalett och klädkammare. Båda utrymmena var tomma. Holst stoppade undan sitt vapen och närmade sig sovrummet. Han stannade i dörröppningen. En uppmaning från Riksmordkommissionen hade cirkulerat någon vecka. De skulle informeras om dödsfall som uppfyllde vissa kriterier. Om offret hittades i sitt sovrum. Om offret var bundet. Om offret hade halsen avskuren.
T
orkels mobilsignal avbröt sista strofen i ”Ja må hon leva” och han svarade medan han drog sig ut i köket. I bakgrunden utbringades ett fyrfaldigt leve. Vilma fyllde år. Tretton. Tonåring. Egentligen hade hon fyllt i fredags, men då hade det varit tjejmiddag och filmkväll. Äldre, tråkigare släktingar, typ hennes pappa, fick komma en vardagskväll. Torkel hade tillsammans med Yvonne köpt dottern en mobiltelefon. En ny. En egen. Hittills hade Vilma fått ta över storasysters avlagda eller hans och Yvonnes när de fick nya på jobbet. Nu fick hon en ny. En med Android, ville Torkel minnas att Billy hade sagt att den hette när han bad honom om hjälp med att välja modell och märke. Yvonne sa att Vilma i princip hade sovit med den sedan i fredags. Köksbordet var för kvällen omvandlat till presentbord. Storasyster hade köpt en mascara, ögonskugga, läppglans och foundation. 13
Vilma hade fått det i fredags, men lagt fram det igen för att visa upp den samlade presentskörden. Torkel plockade upp mascaran som lovade upp till tio gånger större ögonfransar, medan han lyssnade på informationen han fick i örat. Mord. I Tumba. Bunden kvinna med halsen avskuren i sovrummet. Torkel tyckte att det var alldeles för tidigt för Vilma att sminka sig, men fick veta att hon minsann var den enda i sexan som inte använde smink och att det i sjuan var helt otänkbart att komma till skolan utan makeup. Torkel kämpade inte emot särskilt länge. Tiderna förändrades, han visste att han skulle vara tacksam att han inte hade behövt ha den diskussionen när Vilma började fyran. Det fanns det föräldrar på hennes skola som haft. Haft och tydligen förlorat. Allt tydde på att det var tredje offret. Torkel avslutade samtalet, la tillbaka mascaran på bordet och återvände till vardagsrummet. Han kallade till sig Vilma som stod och pratade med mormor och morfar. Hon såg inte helt missnöjd ut över att ha fått en ursäkt att avbryta samtalet med de äldre släktingarna. Hon kom emot Torkel med viss förväntan i blicken, som om hon trodde att han hade varit ute i köket och ordnat en överraskning. – Jag måste åka, vännen. – Är det för Kristoffer? Det tog några sekunder för Torkel att ens förstå frågan. Kristoffer var Yvonnes nye man. De hade träffats några månader, visste han. Torkel hade mött honom för första gången ikväll. Gymnasielärare. Knappa femtio. Frånskild med barn. Verkade vara en trevlig karl. Torkel hade över huvud taget inte tänkt tanken att deras möte kunde uppfattas som laddat, obekvämt eller på något sätt ett problem, därför kopplade han heller inte dotterns fråga direkt. Vilma tog tydligen den korta betänketiden som bevis för att hon träffat rätt. – Jag sa att hon inte skulle bjuda honom, fortsatte hon och såg trumpen ut. Torkel fylldes av ömhet för sin dotter. Hon ville skydda honom. Tretton år gammal och hon ville skona honom från hjärtesorg. I 14
hennes värld var det antagligen en väldigt obekväm situation. Hon hade säkert inte velat träffa sin före detta pojkvän tillsammans med någon annan. Om hon nu haft någon pojkvän, Torkel var osäker. Han strök henne ömt över kinden. – Jag måste jobba. Det har inget att göra med Kristoffer. – Säkert? – Helt säkert. Jag hade varit tvungen att åka även om det bara var du och jag här. Du vet hur det är. Vilma nickade. Hon hade levt tillräckligt länge med honom för att veta att han försvann när han var tvungen och var borta så länge som det behövdes. – Någon som dött? – Ja. Torkel tänkte inte berätta mer. Han hade tidigt bestämt sig för att inte vara någon som fick sina barns uppmärksamhet genom att berätta spännande och groteska detaljer från sitt arbete. Det visste Vilma. Så hon frågade inte mer, nickade bara igen. Torkel såg allvarligt på henne. – Jag tycker det är bra att mamma har träffat någon. – Varför då? – Varför inte. Bara för att hon inte är med mig ska hon väl inte behöva vara ensam. – Har du träffat någon? Torkel tvekade kort. Hade han det? Han hade under en lång tid haft något slags förhållande med Ursula, sin gifta kollega, men de hade aldrig riktigt definierat vad det egentligen var för något. De hade legat med varandra när de var ute på jobb. Aldrig i Stockholm. Aldrig middag tillsammans eller vardagliga samtal om det personliga och privata. Sex och prat om jobbet. Det var allt. Och nu var det inte ens det. För några månader sedan hade han tagit in sin gamle kollega Sebastian Bergman i en utredning och sedan dess hade han och Ursula bara arbetat tillsammans. Det störde Torkel. Mer än han ville erkänna. Inte det att deras relation, eller vad det nu var de hade, så uppenbart var på hennes villkor, det kunde han leva med, men han saknade henne. Mer än han trott att han skulle göra. Det retade honom. Till råga på allt verkade det som om hon 15
kommit närmare sin man, Micke, igen. De hade till och med varit på en weekendresa till Paris för några helger sedan. Så hade han träffat någon? Antagligen inte, och komplexiteten i relationen var i alla fall inte något han tänkte förklara för en nybliven tonåring. – Nej, svarade han, jag har inte träffat någon. Men nu måste jag verkligen åka. Han kramade om henne. Hårt. – Grattis på födelsedagen, viskade han. Jag älskar dig. – Jag älskar dig också, svarade hon, och min mobil. Hon tryckte sina nyglansade läppar lätt mot hans kind. Torkel hade fortfarande ett leende på läpparna när han satte sig i bilen och körde mot Tumba. Han ringde till Ursula. Hon var redan på väg. Torkel hade i bilen kommit på sig själv med att hoppas att det här skulle visa sig vara något annat. Någon annan. Att det inte skulle finnas någon koppling till de andra döda kvinnorna. Att det skulle visa sig vara första gången. Men det var det inte. Det insåg Torkel när han tittade in i sovrummet. Nylonstrumporna. Nattlinnet. Placeringen. Det var den tredje. ”Från öra till öra” räckte inte till för att beskriva det gapande såret i halsen. Det var snarare från ena sidan av ryggraden till den andra. Som när man öppnar en konservburk och lämnar en liten bit för att kunna böja locket bakåt. Kvinnan hade fått halsen i det närmaste avskuren. Det hade krävts en ansenlig kraft för att tillfoga henne sådana skador. Det var blod överallt, långt upp på väggarna, ut över golvet. Ursula höll redan på att ta bilder. Hon gick försiktigt omkring i rummet, noga med att inte trampa i blodet. Alltid först på plats om hon kunde. Hon tittade upp, nickade en hälsning och fortsatte att fotografera. Torkel ställde frågan som han redan visste svaret på. – Samma? – Absolut. 16
– Jag pratade med Lövhaga igen på vägen hit. Han sitter där han sitter. – Det visste vi väl, eller? Torkel nickade. Han tyckte inte om det här fallet, tänkte han där han stod i dörren till sovrummet och såg den döda kvinnan. Han hade stått i andra dörrar, till andra sovrum och sett andra kvinnor i nattlinnen med händer och fötter bundna med nylonstrumpor, våldtagna och med halsen avskuren. 1995 hade de hittat den första. Sedan följde ytterligare tre innan de på senvåren -96 kunde gripa mördaren. Hinde dömdes till livstid på Lövhaga. Överklagade inte ens. Han satt där än. Men de nya offren var identiska kopior av hans. Händer och fötter bundna på samma sätt. Övervåld mot halsen. Till och med den blå tonen i de vita nattlinnena var densamma. Det betydde att personen de sökte inte bara var seriemördare, utan även en copycat. Någon som av någon anledning kopierade femton år gamla mord. Torkel tittade ner i sitt anteckningsblock och vände sig mot Ursula igen. Hon hade varit med den gången på nittiotalet. Hon, Sebastian och Trolle Hermansson, som sedan dess gått i ofrivillig pension. – Mannen sa att han fick svar på ett sms vid niotiden i morse, men inte klockan ett, sa han. – Kan stämma. Hon har varit död mer än fem timmar, mindre än femton. Torkel nickade bara. Han visste att Ursula hade rätt. Hade han frågat hade hon pekat på att rigor inte nått benen, bristen av autolys, påbörjad tache noire och annat rättsmedicinskt lingo som han trots alla år vid polisen inte brytt sig om att lära sig. Frågade man fick man det på vanlig svenska. Ursula torkade bort svett från pannan med baksidan av handen. Övervåningen var flera grader varmare än nedervåningen. Julisolen hade legat på hela dagen. Flugor surrade i rummet, lockade av blodet och den, ännu för ögat osynliga men påbörjade förruttnelsen. 17
– Nattlinnet? undrade Torkel efter ha låtit blicken svepa över sängen en sista gång. – Vad är det med det? Ursula sänkte kameran och synade det omoderna bomullsplagget. – Det är neddraget. – Kan ha varit mannen. Skyla henne lite. – Jag frågar om han rörde henne. Torkel lämnade sin plats i dörren. Tillbaka till den otröstlige mannen i köket. Han tyckte verkligen inte om det här fallet.
D
en långe mannen hade sovit några timmar. Kommit hem och stupat i säng. Det gjorde han alltid. Ritualer. Adrenalinet hade strömmat genom hans kropp. Han visste inte riktigt vad som hände, men efteråt kändes det som om han gjort åt med en veckas energireserv på den korta tid han varit aktiv. Men nu var han vaken. Klockan hade ringt. Det var dags att bli effektiv. Igen. Han klev upp ur sängen. Så mycket kvar att göra. Och allt måste med nödvändighet utföras på rätt sätt. Vid rätt tidpunkt. I rätt ordning. Ritualer. Utan dem vore allt kaos. Kaos och skrämmande. Ritualer skapade kontroll. Ritualer gjorde det onda mindre ont. Smärtan mindre smärtsam. Ritualer höll mörkret borta. Mannen kopplade Nikonkameran till datorn och tankade snabbt och vant över de 36 bilderna. Den första när kvinnan gråtande och med armarna korsade i skydd över brösten stod och väntade på att han skulle ge henne nattlinnet att ta på sig. Blod rann från ena näsborren, ner på underläppen. Två droppar hade touchat hennes högra bröst på sin väg ner mot golvet och lämnat röda spår som regnet på en fönsterruta. Hon hade vägrat att klä av sig först. Trott att kläderna kanske skulle kunna skydda henne. Rädda henne. På den trettiosjätte och sista bilden stirrade hon tomt rakt in i 18
kameran. Han hade hukat sig ner vid sängen och lutat sig nära, så nära att han känt värmen från blodet som bara sipprat från det gapande hålet i halsen. Det mesta hade vid det laget lämnat kroppen och mer eller mindre sugits upp av sängkläderna och madrassen. Han kontrollerade snabbt bilderna däremellan. Nattlinne på. Nylonstrumporna. Knutarna. Trosor av. Före akten. Efter akten. Kniven och dess arbete. Skräcken. Insikten. Resultatet. Allt såg bra ut. Han skulle kunna använda alla 36. Det var det bästa. Trots digitalkamerans närmast gränslösa kapacitet ville han hålla det inom ramen för en gammaldags filmrulle. 36 bilder. Inte fler. Inte färre. Ritualen.
B
illy satt på knä vid ytterdörren och undersökte låset när Torkel kom nerför trappan. Han vände sig mot sin chef. – Ingen åverkan på dörren, vad jag kan se. Det mesta tyder på att han blev insläppt. – Altandörren var öppen när vi kom, sa Torkel upplysande. – Mannen öppnade den när han kom hem, nickade Billy. Den var låst då, sa han. – Är han säker på det, han verkade ganska borta av chocken. – Han lät säker … – Jag frågar honom igen. Var är Vanja? – Utanför. Hon kom precis. – Det står en dator i arbetsrummet däruppe. Torkel nickade åt trappan han just kommit nerför. Ta med den och se om ni hittar något. Gärna något som kopplar ihop henne med de andra. – Så det är den tredje? – Mycket tyder på det. 19
– Tar vi in någon eller …? Billy lät frågan hänga lite i luften. Torkel förstod att det han egentligen menade var: Tar vi in Sebastian Bergman? Torkel hade tänkt den tanken själv, men slagit bort den direkt. Nackdelarna var uppenbara och övervägde fördelarna med råge, men det var innan ikväll. Innan den tredje. – Vi får väl se. – Jag menar, med tanke på vem han kopierar … – Vi får se, som sagt. Billy insåg av tonfallet att han skulle sluta fråga nu. Han nickade och reste sig upp. Billy förstod Torkels frustration. De hade inga spår, eller rättare sagt, de hade gott om dem. Sko- och fingeravtryck, sperma och hårstrån, men de var trots det inte ett dugg närmare ett gripande än de varit för 29 dagar sedan då de hittat den första kvinnan bunden och dödad på samma sätt. Det närmast nonchalanta sätt som gärningsmannen lämnade teknisk bevisning efter sig tydde på att personen ifråga visste att han inte fanns i några register. Han var alldeles för organiserad för att bara vara slarvig. Alltså inte tidigare straffad, i alla fall inte för några grövre brott. Men villig att ta risker. Eller tvungen att ta dem. Båda möjligheterna var oroväckande. Det betydde att han med största sannolikhet skulle slå till igen. – Ta med dig Vanja tillbaka och gå igenom allt igen. Om de bara kunde hitta ett samband mellan offren vore mycket vunnet. Då kunde man lära sig något om gärningsmannen och börja ringa in honom. Det värsta som kunde hända var att mördaren valde ut kvinnorna på måfå. Såg någon på stan, följde efter, kartlade, planerade och väntade på det rätta tillfället. Om det var så, om det var sättet han valde sina offer på, skulle de inte ta honom förrän han gjorde ett misstag. Och hittills hade han inte gjort ett enda. Billy tog trapporna i några raska kliv, kastade en snabb blick in i sovrummet där Ursula fortfarande arbetade och gick in i arbetsrummet. Tämligen litet. Sex kvadrat kanske. Skrivbord i hörnet med kontorsstol framför. Plexiglasskiva under stolen för att inte 20
repa parketten med hjulen. Låg bänk med skrivare, modem, router, papper, pärmar och kontorsmaterial på. På väggen ovanför skrivbordet hängde en lång ram med plats för åtta bilder. Offret – Katharina hette hon, med th, om Billy mindes rätt – ensam på en bild, leende in i kameran framför ett äppelträd, halmhatt över det mörka håret, vit sommarklänning. Som en reklambild för den svenska sommaren. Österlen kanske. Mannen – Richard – också ensam på en av bilderna. I aktern på en segelbåt. Solglasögon, brunbränd, koncentrerad. På de övriga sex bilderna var de tillsammans. Tätt ihop, omfamnade, leende. Reste mycket verkade det som. Ett av fotona var taget på en kritvit sandstrand med palmer i bakgrunden och Billy kunde identifiera New York och Kuala Lumpur på två av de andra. Inga barn tydligen. Så den här gången hade i alla fall ingen blivit av med sin mamma. Han blev stående kvar framför bilderna. Betraktade parets kärleksfulla leenden. På alla fotografierna höll de om varandra. Kanske var det så de alltid poserade framför kameran. Kanske var det bara ett spel för att visa omvärlden hur härligt de hade det tillsammans. Men i så fall syntes det inte, de såg båda genuint förälskade ut där de stod omslutna av varandra. Billy kunde inte riktigt slita sig från bilderna av mannen och kvinnan. Det var något med lyckan i dem som drabbade honom. De såg så glada ut. Så kära. Så levande. Billy brukade aldrig bli berörd på det sättet. Han kunde utan svårighet hålla ett professionellt avstånd mellan offren och sig själv. Självklart påverkades han alltid, led med de anhöriga, men spetsen i sorgen brukade inte tränga in så djupt. Han visste precis varför det var annorlunda den här gången. Han hade precis träffat någon vars glada blick och inbjudande leende påminde om kvinnan på bilderna. Det gjorde tragedin flerdimensionell och verklig. Han tänkte på My. Hur hon hade dragit upp täcket och sömnigt kramat om honom i morse. Hur hon försökt få honom att stanna kvar hos henne en liten stund till och en liten stund till och en liten stund till tills dess att hela morgonen försvunnit. Bilden av den leende My passade ihop med de romantiska bilderna framför honom men absolut inte med den groteskt vridna, bundna och våldtagna kvinnan i rummet bredvid. Ändå var det samma kvinna. Han såg för en sekund hur 21
det var My som låg där nedvänd i den stora blodpölen. Han vred bort huvudet och slöt ögonen. Den rädslan hade han aldrig besökt tidigare. Aldrig. Och han fick inte närma sig den igen. Det visste han. Han fick aldrig släppa in våldet och skräcken och låta den förgifta honom. Det skulle förstöra kärleken. Göra den räddhågsen och ständigt orolig. Behovet av att kunna hålla isär sitt privatliv och arbetet blev fullständigt glasklart för honom, utan den distansen skulle han kunna förlora allt. Han kunde krama henne, hålla henne hårt, men inte dela känslan. Den var för mörk och för bottenlös för att föra in i deras förhållande. Han skulle hålla om henne länge när han kom hem. Mycket länge. Hon skulle fråga varför. Han skulle ljuga. Tyvärr. Men sanningen ville han inte visa henne. Billy vände sig om, tog laptopen från skrivbordet och gick ner för att träffa Vanja.
D
en långe mannen gav datorn kommando att skriva ut samtliga bilder och skrivaren svarade direkt med ett effektivt surrande. Medan bilderna kom ut 10x15, på högglansigt fotopapper skapade han en ny mapp för fotona på skärmen, kopierade den, gick in på den lösenordsskyddade webbsidan, identifierade sig som administratör och lade upp mappen. Sidan hade den intetsägande adressen fygorh.se. Det var egentligen bara en slumpvis vald kombination av bokstäver med enda syfte att inte hamna högt upp på någon sökmotor. Skulle någon som inte hade på sidan att göra mot förmodan ändå hitta till den möttes man av dåligt layoutad text, knappt läsbar över den färgglada och rörliga bakgrunden. Texterna, som bytte både typsnitt och färg helt sporadiskt, var utdrag ur böcker, statliga utredningar, avhandlingar, andra webbsidor och rena meningslösheter utan nya stycken eller ens mellanslag. Allt medan märkliga bilder och teckningar bröt av här och där utan 22
någon bakomliggande tanke. Sidan såg ut som en digital version av det rabblande nonsens man ibland kunde se uppsatt på busskurer och elskåp skapad av någon som inte kunnat välja mellan alla möjligheter som bjöds utan provat allt på ett och samma ställe. Ingen orkade hålla koncentrationen på sidan särskilt länge. Han hade begärt ut besöksstatistik. Av de 73 personer som av någon outgrundlig anledning hittat dit hade den som stannat längst varit kvar i 1 minut och 26 sekunder. Precis som han ville ha det. Ingen hade orkat klicka fram till femte sidan eller lagt märke till den lilla röda knapp som satt där, mitt i ett stycke om byggnadsminnesmärkning i Katrineholms kommun. Tryckte man på den öppnade man en ny sida som bad om lösenord och användar-ID. Bakom den fann man nu mappen med bilderna han precis lagt dit. Mappen hade den intetsägande titeln: ”3”. Skrivaren hade jobbat klart. Han tog utskrifterna. Bläddrade och räknade. Alla 36. Han tog en stor pappersklämma och satte den om bildernas överkant. Han gick till andra sidan rummet där en masonitskiva var uppspikad på väggen och satte pappersklämman med bilderna på en spik uppe i högra hörnet på skivan. Ovanför spiken stod siffran tre i en cirkel av svart tusch. Han kastade en snabb blick på de översta bilderna som hängde på spik ”1” och ”2”. Kvinnor. I sina sovrum. Halvnakna. Gråtande. Vettskrämda. Pappersklämman längst till vänster innehöll bara 34 bilder. Han hade misslyckats med två. Före akten. Blivit ivrig. Gått ifrån ritualen. Han hade förbannat sig själv. Lovat dyrt och heligt att det inte skulle upprepas. Redan andra bunten var fulltalig. Nu lyfte han kameran igen och tog en bild på masonitskivan med sitt makabra innehåll. Första fasen avklarad. Han ställde ner kameran på skrivbordet och tog den svarta idrottsväskan från golvet precis innanför dörren. Ut i köket. Mannen ställde väskan på det tomma köksbordet, drog upp dragkedjan och plockade upp plasten och kartongbiten som suttit runt nylonstrumporna han använt. Philippe Matignon Noblesse 50 Cammello Ljusbrun. Som vanligt. Som alltid. 23
Han öppnade skåpet under vasken, kastade förpackningen och stängde skåpet. Återvände till väskan, tog upp kniven i sin plastpåse, plockade ur den, la den i diskhon medan han återigen öppnade skåpet under vasken och slängde den blodiga påsen. Han stängde skåpdörren och vred på kranen. Ljummet vatten rann ner över det breda bladet. Det stelnande blodet började lossna från metallen och rann i en lätt vänstervirvel ner i avloppet. Han tog tag i skaftet och vände på kniven. När det inte rann av mer blod av sig självt tog han diskmedel och diskborste till hjälp för att göra rent resten. Efteråt torkade han omsorgsfullt av vapnet innan han la tillbaka det i väskan. Han öppnade tredje lådan uppifrån i lådraden bredvid spisen och tog fram en rulle med treliters fryspåsar. Ryckte av en påse, la tillbaka rullen, sköt igen lådan och la påsen i väskan vid sidan om kniven. Så lämnade han köket.
B
illy gick runt huset och hittade Vanja på gräsmattan. Hon stod med ryggen åt altanen och de stora glasfönstren. Framför henne sträckte en välklippt gräsmatta ut sig och slutade i två blommande rabatter. Billy kunde inte namnen på några växter och antog att det inte var blomsterprakten som lockade Vanja heller. – Hur går det? Vanja ryckte till. Hon hade inte hört honom komma. – Han har inte lämnat något visitkort här, om det var det du menade. – Okej … Billy backade något. Vanja insåg att hon låtit ovanligt hård. Kollegans fråga var kanske inte ens arbetsrelaterad. Han kände henne. Kände henne väl. Visste hur mycket hon hatade den här typen av brott. Inte för blodet och det sexuella våldet. Hon hade sett mer och värre. Men det var en kvinna. Död. I hemmet. Kvinnor skulle inte behöva våldtas och mördas i sina hem. De 24
var utsatta överallt och hela tiden ändå. De skulle helst byta om innan de gick hem från krogen. De skulle undvika gångtunnlar, parker och ensliga vägar. Inte ha musik från iPoden i öronen. Deras rörelsefrihet inskränktes, deras möjligheter begränsades. De borde få vara i fred i sina egna hem. Avslappnade. Säkra. – Jag har hittat det här, sa Vanja, vände och gick tillbaka mot altanen. Billy följde efter. De klev upp på det tryckimpregnerade träet, förbi de fyra korgstolarna och bordet med sitt nedfällda gröna parasoll i mitten, som fick Billy att tänka på en uteservering snarare än en altanmöbel, och gick fram till två vita däckstolar i trä där man kunde tänka sig att husägarna suttit i kvällssolen med varsin drink. – Där. Vanja pekade på fönstret längst åt vänster. Billy tittade. Innanför såg man hur större delen av nedervåningen bredde ut sig. Han såg Torkel sitta och samtala med Richard Granlund och hur tekniker gick igenom resten av huset, men det var knappast det Vanja ville visa. – Vad är det? frågade han. – Där, sa hon igen och pekade. Mer precist den här gången och nu såg han. I princip mitt framför ögonen på honom. Avtryck på rutan, ett närmast fyrkantigt på några kvadratcentimeter och nedanför det en mindre prick. De två flankerades av två halvmåneformade avtryck. Det vänstra lätt böjt åt höger, det högra åt vänster, som två parenteser runt de andra märkena. Billy såg direkt vad det var. Någon – troligen mördaren – hade tittat in genom fönstret, lutat pannan och näsan mot glaset samtidigt som han stängt ute ljuset med sina kupade händer vid sidorna och lämnat hudfett på rutan. – Han är lång, konstaterade Billy och lutade sig fram. Längre än jag. – Om det är han som gjort de där. Vanja nickade mot avtrycken på rutan, betyder det att han varit synlig från husen där. Hon pekade mot grannhusen bakom rabatterna. Någon kan ha sett honom. Billy var tveksam. Mitt på dagen, en vardag i juli. Villorna runt25
omkring verkade semestertomma. Det var ytterst få nyfikna som samlats på gatan eller gjort sig ärende ut i trädgården när polisen kom. Det här var ett av alla de områden som mer eller mindre tömdes på sommaren. Invånarna hade råd och tid att åka till sommarstugor, ut med båten eller utomlands. Hade gärningsmannen vetat det? Räknat med det? Troligen. De skulle knacka dörr förstås. Många dörrar. Om mördaren hade blivit insläppt, som Billy trodde, borde han tagit sig fram till huset via framsidan. Att knacka på altandörren var mer skrämmande och udda och chansen att få komma in avsevärt mindre. Alltså hade han gått uppför trädgårdsgången. Fullt synlig även där. Det hade han visserligen varit på de två andra brottsplatserna också, vad de visste, och det hade inte hjälpt dem. Ingen hade sett något eller någon. Ingen bil, ingen person som uppträtt udda i området, ingen som frågat om vägen, smugit runt, cyklat, kommit med bud. Inget och ingen. Allt hade varit precis som vanligt i grannskapet, med det lilla undantaget att en kvinna blivit brutalt mördad. – Torkel vill att vi åker tillbaka, sa Billy. Har vi tur hittar vi en gemensam nämnare nu. – Det känns som om vi behöver tur. Han ökar takten. Billy nickade. Mellan första och andra mordet hade det gått tre veckor. Mellan andra och tredje bara åtta dagar. Tillsammans började de gå över den närmast golfgreenklippta gräsmattan som trots den ihållande torkan och värmen inte hade en enda gul fläck. Vanja såg mot kollegan som lufsade bredvid i sin mörkblå luvtröja med laptopen i ena handen. – Förlåt om jag lät förbannad innan. – Det är lugnt, du var väl förbannad. Vanja log för sig själv. Det var så lätt att jobba med Billy.
26
S
ovrummet. Med väskan i handen gick den långe mannen direkt fram till byrån utmed fönsterväggen. Han ställde väskan på byrån och drog ut översta lådan. Från högersidan plockade han fram ett noga hopvikt nattlinne och stoppade ner det i väskan. Från den vänstra tog han ett paket Philippe Matignon Noblesse 50 Cammello Ljusbrun, lät även det försvinna ner i den svarta sportbagen. Han drog igen dragkedjan, la ner väskan i mellanrummet mellan de kvarvarande kläderna. Den passade precis. Förstås. Han sköt igen lådan. Ut i köket igen. Han tog fram en noga hopvikt papperspåse från städskåpet och vecklade ut den medan han gick fram till kylskåpet. I kylskåpsdörren stod en flaska läsk – fruktsoda – i 33 centiliters glasflaska och en rulle Mariekex. I den genomskinliga lådan längst ner i kylen låg bananer. Han tog två av dem och la dem i papperspåsen tillsammans med läsken, kexen och en kexchoklad som han tog från den översta hyllan. För tredje gången öppnade han dörren till skåpet under vasken och tog fram en tom plastflaska som en gång innehållit klorin. Han kände den svaga doften av desinfektionsmedel när han stoppade ner flaskan i papperspåsen, tog den och ställde den ute i hallen på höger sida om ytterdörren. Han vände sig om och såg in mot lägenheten. Stilla. För första gången på flera timmar. Ritualen var utförd. Han var klar. Men också redo. För nästa. För den fjärde. Nu behövde han bara vänta.
27