9789152633229

Konturer av tro

Verbum

Konturer av tro

1

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 1

11-10-21 16.46.59

Konturer av tro

Verbum 3

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 3

11-10-21 16.46.59

© 2011 Fredrik Modéus och Verbum Förlag ab Bibelcitat ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet omslag och grafisk form: Margareta Brisell Axelsson omslagsfoto framsida: Christian Svorono / Nordicphotos omslagsfoto baksida: Kennet Ruona tryck: Hylte Tryck AB, Hyltebruk 2011 isbn 978-91-526-3322-9 Verbum Förlag ab Box 22543 104 22 Stockholm www.verbumforlag.se Verbum Förlag ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia.

4

Till min mor Ingrid och min far Nils 5

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 5

11-10-21 16.46.59

Innehåll Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9

1. Där glädjen är stor – adventstid Hjälp mig! . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 Tillvaron vidgar sig . . . . . . . . . . 18 Allt finns redan . . . . . . . . . . . . . 21 Avstå för att upptäcka . . . . . . . 24 Lyckans balansakt . . . . . . . . . . . 27 Utveckling i obalans . . . . . . . . . 31 Natten går mot sitt slut . . . . . . 34

2. Vänd mot mig – jul- och nyårstid Att vara känd inifrån . . . . . . . . 38 Uppenbarad och fördold . . . . . 41 Du vänder ditt ansikte till mig . 44 Ett barn i hjärtats krubba . . . . 47 Kika genom nyckelhål . . . . . . . 51 Lita på mysteriet . . . . . . . . . . . . 54 Om jag vänder mig om . . . . . . . 57

3. Förundran och tillit – trettondedagstid och kyndelsmässodag Inför det som är större . . . . . . . 62 Ett språk som berikar . . . . . . . . 65 Vardagens mirakel . . . . . . . . . . . 68

Tillit och rädsla. . . . . . . . . . . . . 71 Släck min törst. . . . . . . . . . . . . . 74 Mina tomma händer. . . . . . . . . 78 Hoppets stilla låga. . . . . . . . . . . 82 Jag sitter i mörker. . . . . . . . . . . 86

4. Kämpa för sitt liv – förfasta och fastetid Ett kors av aska. . . . . . . . . . . . . . 90 Eftertankens heliga rum . . . . . 93 Det som river sönder . . . . . . . . 96 Ledas ut i öknen. . . . . . . . . . . . . 100 Att leva med frågor. . . . . . . . . . 104 Tragisk människa. . . . . . . . . . . . 108 Vänd från sitt ursprung. . . . . . 112 För dig utgiven. . . . . . . . . . . . . . 117

5. Nedstigning – passionstid och stilla vecka Resan nedåt. . . . . . . . . . . . . . . . . 122 De starka känslornas kväll. . . . 126 Tysta timmar. . . . . . . . . . . . . . . 131 Tiga och tala. . . . . . . . . . . . . . . . 135 En gång för alla . . . . . . . . . . . . . 138 I ingenmansland . . . . . . . . . . . . 141

6. Glimtar av hopp – påsktid Vid vändpunkten . . . . . . . . . . . 146 Genom död till liv. . . . . . . . . . . 149

6

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 6

11-10-21 16.46.59

Frid i mitt liv . . . . . . . . . . . . . . . 152 Syndares gemenskap. . . . . . . . . 155 Sällskap på vägen. . . . . . . . . . . . 158 Jag är en bön. . . . . . . . . . . . . . . . 161 Lär oss att be . . . . . . . . . . . . . . . 164

7. Vänta på kraft – pingsttid Närmare än mitt eget hjärta. . 168 Ett dubbelt löfte . . . . . . . . . . . . 171 Vilse i livet. . . . . . . . . . . . . . . . . 174 Trofast närvaro. . . . . . . . . . . . . . 178

8. Ut ur jagets fängelse

Lyssna och lyda . . . . . . . . . . . . .

Vid vägens kant . . . . . . . . . . . . .

Det enda som spelar roll . . . . .

Att säga ja till nöden . . . . . . . . .

10. När tiden är slut – kyrkoårets sista tid Rädd för att dö . . . . . . . . . . . . . .

Att bära sitt liv . . . . . . . . . . . . . .

Domens allvar . . . . . . . . . . . . . .

Hopp inför framtiden . . . . . . . .

Doften av Guds rike . . . . . . . . .

Den tunna hinnan . . . . . . . . . .

– trefaldighetstid sommar

Appendix:

Med det mjuka av sitt finger. . 182 Livslång vandring . . . . . . . . . . . 185 Du säger ja till mig. . . . . . . . . . 188 Löfte om liv . . . . . . . . . . . . . . . . 191 Smeksamt eller knivskarpt . . . 194 Korset saknar handtag . . . . . . . 197 Evighetens persienner . . . . . . . 201 Ögat är så känsligt. . . . . . . . . . . 204 Att ge vidare. . . . . . . . . . . . . . . . 208

Att fira gudstjänst

9. Livet är på allvar – trefaldighetstid höst

226 230 234 238

244 248 252 256 259 263

Kyrkoåret . . . . . . . . . . . . . . . . . . 268 Gudstjänstens grundordning . 269 Trosbekännelsen . . . . . . . . . . . . 271 Herrens bön . . . . . . . . . . . . . . . . 273 Välsignelsen . . . . . . . . . . . . . . . 274 Samtalsfrågor . . . . . . . . . . . . . . . 275 Bibelregister . . . . . . . . . . . . . . . . 284 Tack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 287

Individ och gemenskap . . . . . . 214 Den dubbla uppgiften . . . . . . . 218 Befria mig från rädsla. . . . . . . . 222

7

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 7

11-10-21 16.46.59

Inledning Jag har svårt att foga samman livets delar till en helhet. Frågorna blir allt fler och svaren färre. Sökandet efter mening och mönster känns livsviktigt.

Under vissa perioder har jag kunnat hålla livsfrågorna på avstånd.

Den existentiella problematiken har satts på undantag. När barnen var små fanns det inte tid över. Då fördes kamp mot sömnbrist, livet handlade om överlevnad och tiden kunde inte användas åt aldrig så angelägna livsfrågor. Ibland har de stora frågorna inte gjort så ont.

Kanske har jag dövat min känslighet med livets olika projekt. Om dagens timmar är fyllda med uppgifter och livets almanacka fulltecknad, hinner hjärtat inte med. Existensen tittar stumt in genom vardagens fönster. Den knackar försiktigt på, men knackningen dränks av larmet därinne.

På senare år har livsfrågorna blivit närgångna. Frågor om ursprung, mening och riktning har inte velat lämna mig i fred. De djupaste skälen känner jag inte. Tills nyligen var jag ganska uppfylld av egen förmåga. Jag tror att en människa kan insjukna i styrka, så att sårbarheten inte längre kan tränga igenom dugligheten. Man kan bli så insnärjd i det egna, att dammluckorna in mot självets tillflöden stängs igen. Det inre barnet ropar, men man hör det inte. Jag känner befrielse när min längtan inte längre kan stängas in. Ramen spricker och tavlans färger flyter ut. Det är svårare att sortera, men mer äkta.

Ibland når jag fram till andra i samtal om det som är viktigt i livet. Ibland gör jag det inte. Tomma ord lägger sig som en hinna 9

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 9

11-10-21 16.47.00

över allt. Men plötsligt öppnar sig den andre och hjälper mig att våga göra likadant. En existentiell utsatthet blir synlig. Det är skönt att upptäcka att det inte bara är jag som känner mig utslungad i universum.

Den kristna tron är min livsluft. Sedan tjugo år är jag präst i Svenska kyrkan. Min tro innehåller inte svar på livets alla frågor.

Jag törstar efter friska källor att dricka ur och vill leva i närkontakt med tillvarons grundfrågor. I kyrkan finner jag en sorts hemkänsla.

Där får jag bryta mina erfarenheter mot den kristna trons sätt att tolka livet. När gudstjänsten är som bäst speglar den mitt inre universum. I kyrkan vill jag kunna vara mig själv. Ibland är det inte så. När jag kommer till gudstjänst kan det kännas torftigt och intetsägande. Då blir jag ledsen. I kyrkan förväntar jag mig djup och äkthet, skärpa och innehåll.

Denna bok skrivs som en del av mitt sökande efter mening och mönster. Därför försöker jag att hålla mig nära de egna livsfrågorna.

Jag tror att vi delar frågor om ursprung, mening och riktning med varandra, även om sättet att ställa frågorna skiljer oss åt. I boken lyfter jag fram några centrala perspektiv i kristen tro. Med nödvändighet blir alltsammans personligt färgat. De svar som lyfts fram är sådana som jag själv finner bärkraftiga. De frågetecken som jag inte förmår räta ut, får stå kvar.

Boken är disponerad så att texterna följer kyrkoåret, så som det gestaltas i Svenska kyrkan. Tanken på ett särskilt kyrkans år är historiskt sett inte så gammal. Kyrkoåret handlar om att alla delar av den kristna livshållningens erfarenheter ska speglas i texter, psalmer och böner. För mig har kyrkans år alltid varit en rikedom. Jag 10

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 10

11-10-21 16.47.00

vill att texterna ska upplevas som ”kyrkoårsnära”, utan att handla om varje helgdag för sig. I boken är kyrkoåret indelat i tio perioder.

Varje period har ett tema som löper som en röd tråd genom texterna. På sidan 268 finns en illustration av kyrkoåret.

Det går att läsa boken på egen hand eller tillsammans i en samtalsgrupp. Jag tror att texternas karaktär gör att boken ska läsas långsamt, i kortare delar och över lång tid. För någon kan det vara en fördel att läsa med Bibeln bredvid. Längst bak finns ett bibelregister. Om boken är en följeslagare under ett helt år, kan du börja i den tid av kyrkans år som nu är inne. En samtalsgrupp i en församling som börjar vid terminsstart på hösten, startar lämpligen i del nio. Längst bak i boken finns samtalsfrågor till varje text, tänkta för tio gruppsamlingar.

Upplevelsen av att fira gudstjänst flyter som en underström genom bokens texter. Det har varit min önskan att skriva boken just i gränslandet mellan livsfrågor, troslära och gudstjänst. Avsnittet ”Appendix: Att fira gudstjänst” innehåller gudstjänstens grundordning och tre texter som ofta förekommer i en gudstjänst: Trosbekännelsen, Herrens bön och Välsignelsen. Från dessa hänvisar jag till innehållet i boken.

Jag önskar dig god läsning. Det är min förhoppning att texterna bidrar till fördjupning och bevarar din nyfikenhet. Och att de binder samman vardagens sköra existens med gudstjänstens sköna mysterium.

Lund i oktober 2011 Fredrik Modéus 11

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 11

11-10-21 16.47.00

Där glädjen är stor – adventstid

1 13

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 13

11-10-21 16.47.00

Hjälp mig!

Det är tidig adventsmorgon. Jag sitter vid köksbordet tillsammans med min familj. Det råder traditionsenlig oenighet om vem som ska tända det första adventsljuset. Min yngste son vinner årets kamp. Efter en stund doftar det behagligt och bekant av röken.

Jag tänker på dagen som väntar. Nu ska kyrkoåret ta sin början.

Det är den första söndagen i adventstiden och en av de texter som ska läsas i gudstjänsten handlar om hur Jesus rider in i Jerusalem, på en åsna. Han som skulle vara kung rider in på ett arbetsdjur. Mångas förväntningar kommer på skam, kanske också mina. Jag som har så lätt för att tro att jag håller allt i min hand. Att jag vet hur dagen ser ut och hur mitt liv ska gestalta sig.

Jesus sitter så lågt på åsnan att han hamnar i ögonhöjd med mig.

Det är bäst av allt. Han kommer inte uppifrån, tvingar sig inte på och utger sig inte för att vara en auktoritet med krav på bekännelse.

Han ser mig bara i ögonen, frågar efter mitt namn och vad jag behöver hjälp med. För mig är detta en viktig referenspunkt när jag ställer mina frågor om ursprung, mening och riktning. Jag vill möta ett Du. Jag orkar inte med att ställas inför kravet att acceptera en hel livsåskådning och vill inte behöva ta ställning till en lära. Jag längtar bara efter att vara mottagen och sedd. Jesu blick bjuder in och välkomnar mig att upptäcka vad tillit är. Ett slags varm gästfrihet som vill mitt bästa.

Folket som tar emot Jesus breder ut sina mantlar. De viftar med palmkvistar och ropar ”Hosianna”. När jag var barn trodde jag att 14

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 14

11-10-21 16.47.00

Hosianna betydde ”hurra” eller ”leve kungen”. Men ordet betyder språkligt sett egentligen ”hjälp” eller ”kom med hjälp”. Hosianna­ ropet ger ord åt min hjälplöshet.

Att vara hjälplös betyder att vara existentiellt utlämnad till någon annan. Det handlar inte om allmän vanmakt eller oförmåga.

Den som är utlämnad förfogar inte över sitt liv, bär det inte själv och kan inte åstadkomma det med egna resurser. Jag tänker ungefär så om mig själv. I grund och botten har jag inte kontroll över livet.

Allt är en överlåtelse i händer som är större än mina. Ett möte med en blick som vill mitt bästa.

Att erkänna hjälplösheten är för mig ett sätt att mogna. Det är inte farligt att känna sig liten. Det kan bli en väg till glädje. När jag vågar be om hjälp med mitt liv och erkänna hur tafatta mina försök att bringa reda i allt är, så är det som om jag växer ner i jorden. Rötterna börjar tryggt och sakta breda ut sig åt alla håll, så att grenverket kan bli friskt, frodigt och fångas av vinden utan att brytas. Jag tror att en människa behöver stå i kontakt med sitt livs Hosianna, sitt behov av hjälp, för att kunna mogna.

Som människa behöver man alltid hjälp, men med olika saker. I gudstjänstens Kyrie Eleison får allt plats. Kyrie betyder ”Herre” och Eleison betyder ”förbarma dig”. Kyrieropet kommer ursprungligen från evangeliets berättelse om den blinde Bartimaios som ropar: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” (Mark. 10:47) Kyrie symboliserar mitt rop på hjälp och påminner mig om hur mitt liv ser ut.

Varje gång jag läser eller sjunger Kyrie, känner jag att det bär på allt som finns i mig. Det som är trasigt och tveksamt, det som gör ont och det som känns som en klump i magen. Jag vet alltid bäst själv 15

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 15

11-10-21 16.47.00

vad som är mitt livs Kyrie. Det känns så skönt att få lov att lägga in alltsammans i det förtätade Kyrieropet, för att sedan kasta iväg det till någon som tar emot. Du får ta hand om alltsammans. Precis så här känns det!

Kyrie är ett sätt att ropa: Hjälp mig med mitt liv! Hjälp mig att leva med min ensamhet, genom sorgdränkta dagar och de vanliga mumintrollsgrå. Hjälp mig att stå ut med min tomhet, den jag ofta flyr ifrån. Hjälp mig att leva mitt liv och våga möta mina villkor.

Hjälp mig att klara ut vad jag har lovat. Kom med hjälp så att jag lär mig att acceptera mitt liv sådant som det är. Hjälp mig i kampen att finna mening, när jag brottas med utanförskap och när jag frågar om livet alls är till för mig.

Hjälp mig också att inse att generna är som de är och att ta ansvar för mitt liv. Kom med hjälp alla de gånger då tilliten sviktar och rädslan tar över. Hjälp mig med barnen, små eller stora, hur ska jag kunna beskydda dem, hur ska jag kunna hjälpa? Hjälp mig att finna glädje och våga ta nya steg. Och hjälp mig till sist när krafterna sviker, när oron tar över, när tiden är slut och livet tas ifrån mig.

På den första söndagen i adventstiden är det många som väljer att gå i kyrkan. Jag blir alltid glad över att det är fler än jag som vill sjunga in adventstiden. Svaga röster, rädda själar och trevande sång gömmer sig så skönt när vi är många. Det finns inget jag måste stå för. Min sång behöver inte bära på bekännelse, bara ärliga ord in­ ifrån: Hosianna, Davids son. Hjälp mig!

Jag sitter ensam kvar vid köksbordet. Efter en stund blåser jag ut adventsljuset och reser mig långsamt. Mörkret därute har gett vika en aning. Jag känner en plötslig glädje i kroppen. Tänk att guds16

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 16

11-10-21 16.47.00

tjänsten finns! På tröskeln till ett nytt kyrkoår påminns jag på nytt om mina livsfrågors viktigaste referenspunkt och svar: Att jag är mött i ögonhöjd och inbjuden för att min tillit ska växa. En sådan tillit som tar sin början i ett kärnfullt Hosiannarop på kyrkoårets första dag: Hjälp mig med mitt liv!

17

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 17

11-10-21 16.47.00

Tillvaron vidgar sig Jag tror inte att mitt liv existerar i ett tomrum. Ingen människa ropar sitt Kyrie i ett vakuum. Livsfrågorna söker svar, de pekar ut en riktning och sätter mig i rörelse. Det verkar finnas ett sökande infogat i livets grundstruktur. Den som ställer existentiella frågor har påbörjat en livslång resa mot sitt ursprung. Vi skulle inte törsta om inte källan fanns.

Det finns olika sätt att känna av sin törst. Somliga människor tror på ”något”. Andra säger att de tror på en högre makt. För mig är båda sätten att uttrycka sig viktiga. Att tro på något är att sträcka sig efter en mening. Livet kan inte vara en slump. Religion kan i sin renaste form inte vara ett påhitt. Att tro på en högre makt är att erkänna sin litenhet i världsalltet och medge att vanmakten ofta är större än den egna förmågan. Jag tror att en människa är född till att stå i relation. Ett jag söker ett du.

Ett helt annat sätt att tänka om livets frågor är att de är omöjliga att besvara. Att törsten finns, men att källan saknas. Att religion är den svages livlina, medan den starke klarar sig utan påhittade säkerhetslösningar. Jag har svårt för att känna igen mig i en sådan grundhållning. Att med livsfrågornas hjälp färdas mot sitt ursprung är det mest mänskliga man kan göra.

För mig är det viktigt att ofta återvända till livsfrågornas startpunkt. Där börjar min tro. Där har all religiositet sin begynnelse.

Om en människas bekännelse förlorar kontakten med hjärtats törst är själva livsnerven avskuren. Samtidigt nöjer jag mig inte med att 18

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 18

11-10-21 16.47.00

stå i kontakt med frågorna, utan letar ständigt efter svar. Jag vill både våga söka och ha modet att hålla fast vid svar. Utan att ge utrymme åt ett förutsättningslöst sökande blir min tro inte äkta.

Utan att ge plats åt svaren irrar jag bara planlöst omkring. Samtidigt måste svaren vara trovärdiga, så att min tro inte blir endimensionell och trivial. En religiös livstolkning får aldrig trivialiseras, som om den handlade om naiv tro på övernaturliga väsen eller bestod i ett färdigt tankesystem som man har att antingen godta eller avvisa.

Tro är mötet med det heliga. Tro är det jag sätter min tillit till. Tro är det djupast angelägna.

Vad är mest angeläget för mig? Jag ställer allt oftare den frågan.

Inte minst mot bakgrund av att livets dagar rinner undan så flyktigt. Allt går så snabbt. Varje nu blir till då. Vid särskilda tillfällen i livet är det som om tillvaron vidgade sig. Olika erfarenheter stödjer min tillit att allt är infogat i ett större sammanhang, bortom tid och rum. När jag kommer i kontakt med mina grundfrågor behöver jag känna mig mött i ögonhöjd. Det kan vara i de mest smärtsamma ögonblicken eller vid livets högtidsstunder. Ibland sker det en vanlig, men ovanligt genomlyst, dag. Då kan jag kasta iväg mitt Kyrierop, men också min stora glädje, min djupa livssorg, min enkla tacksamhet, min långtråkiga ensamhet eller min tillitsfulla förundran till någon som tar emot.

För mig är Gud ett sätt att uttrycka att någon tar emot mig. Gud innebär att mitt sökande har en riktning och att mitt liv har ett ursprung. För mig är Gud den högre makt inför vilken jag dagligen måste kapitulera, erkänna min litenhet i världsalltet och medge att min vanmakt är större än min förmåga. Gud är det Du som jag är 19

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 19

11-10-21 16.47.00

skapad för att höra samman med. Gud hör hjärtats Hosiannarop på kyrkoårets första dag. Det känns skönt att få börja boken i den tillliten. Gud omfamnar vardagens alla Kyrierop till livets yttersta dag.

En sådan tillit vill jag bäras av till mitt sista andetag.

20

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 20

11-10-21 16.47.00

Allt finns redan Adventstiden inger mig en dubbel känsla. Tiden på året är å ena sidan varm, rogivande och förväntansfull. Äntligen får jag tända ljus som jagar bort vintermörkret. Å andra sidan är det en bråttomtid.

Det är mycket som ska hinnas med trots att jag egentligen inte orkar.

Under adventstiden ägnar många av oss tid åt att förbereda inför julhelgen. För mig ligger förberedelserna på flera plan samtidigt.

När jag värnar om mina traditioner, är det ofta en spegel av det som är viktigt för mig. Traditionen har med livstydning att göra och den fungerar som en sorts tolkningshorisont för mitt liv. Jag tror inte att jag gör saker bara av tradition, utan för att den är viktig. Traditionerna sätter in mig i ett sammanhang, skapar fasthet i livet och förbinder mig med det förflutna.

Samtidigt kan livet lätt få lite slagsida i advent. Traditioner kan bli till krav. Kraven kan göra att vardagen inte går ihop. En sådan påfrestning skär lätt av förbindelsen med min inre längtan. För någon känns hela året som en bråttomtid, medan det för andra är mer påtagligt under adventstiden. Allt handlar till slut om vilken mat som ska handlas, om julklappar som ska köpas och om hus som ska städas. Ordet advent betyder egentligen ankomst och tiden före jul är tänkt som en förberedelsetid inför Jesu ankomst. När det blir bråttom med allt, kan den yttre förberedelsen ta över så att man glömmer den inre.

Den yttre aktiviteten är ibland ett uttryck för en människas 21

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 21

11-10-21 16.47.00

hunger efter mening. I alla fall kan det vara så för mig. Jag har lätt för att försöka mätta min hunger med fel saker, eller bara för stunden. Ibland gör jag det genom att konsumera och fylla på i redan fulla förråd. Under adventstidens förberedelsetid är risken särskilt stor. Konsumtion av saker, människor eller upplevelser kan bli ett sätt att leva för att inte tappa fart, behöva tänka efter och tvingas gå inåt. För det är inte alltid så bekvämt att komma i kontakt med sitt livs Hosiannarop, med sitt Kyrie Eleison: Hjälp mig med mitt liv!

Att konsumera för att finna mening kan ta sig många uttryck.

Gemensamt är att gräset ter sig grönare en bit bort. Om jag byter arbete till något som verkar mer meningsfullt, hittar fler projekt att investera kraft i, köper ett hus med större trädgård eller väljer en annan fru, kan min inre hunger kanske mättas. Ibland kan det naturligtvis vara så, men ofta är det inte alls så. Jag tycker att det är lätt att nästan tvångsmässigt röra sig vidare. Ibland inbillar jag mig att vägen till mognad heter omväxling, när den i själva verket heter uthållighet. Det kan vara en svår utmaning att odla sin förnöjsamhet. När jag möter en människa som säger sig vara nöjd och tillfreds kan det kännas som en provokation. Kanske för att jag påminns om mina egna livsfrågor. Vem är jag om jag inte byter? Vem blir jag om jag inte är aktiv? Var mitt liv bara detta?

Allt finns redan. För mig har de tre orden blivit ett allt viktigare dagligt mantra. Inte minst tänker jag på dem i adventstiden, när förväntan och yttre förberedelser gör att jag sträcker mig mot det jag inte har. Orden finns också i mitt inre, när jag i gudstjänsten ber en av bönerna i Herrens bön: ”Ge oss i dag det bröd vi behöver.”

22

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 22

11-10-21 16.47.00

Allt finns, inte där borta och längre fram, inte på annan ort eller i ett annat liv. Det jag längtar efter finns ofta närmare mig än vad jag tror.

Det materiella är ofta av underskattad betydelse när det gäller själens hunger. Inte på det ovan nämnda sättet att mer av det materiella mättar, utan så att de jordiska gåvor som finns mättar på ett särskilt sätt när jag inte sträcker mig efter mera. Jag brukar tänka att en ”väckelse” måste gå via en återupptäckt av det konkreta och givna. Av det vackra som ges, av vatten och bröd, blommor på bordet, vind och regn, vardagens välsignelser. Om jag hela tiden fyller på, tröttnar, byter ut och kastar bort det som inte längre skapar behovstillfredsställelse för stunden, sargar jag både skapelsen och mig själv. När allt är utbytbart blir till slut ingenting viktigt.

Allt finns redan. Det är ett perspektiv som jag vill återerövra varje dag, både under adventstiden och under andra bråttomtider i livet. Jag behöver stanna upp, lyssna till mitt livs Kyrie Eleison och återupptäcka det givna. För glädjens skull.

23

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 23

11-10-21 16.47.00

Avstå för att upptäcka Adventstiden är från början en fastetid. Ordet fasta ger oss olika associationer. Någon tänker på seder som människor med en annan religionstillhörighet ägnar sig åt. För någon annan går tanken till försök att banta och gå ner i vikt. Jag tror att fasta alltid handlar om att avstå något, för att kunna upptäcka annat.

Under decembermånadens intensiva julhandel känner jag mig ofta som en fånge i västvärldens överflöd. Även om jag inte känner mig tillfreds med konsumtionen, är det märkligt hur lätt det är att övertyga mig om att jag behöver sådant som jag faktiskt inte behöver. Under kommersens glam och tingeltangel känner jag ett slags tomhet i det yttre. Jag påminns om själva meningsfrågan.

Adventsfastans avstående fyller flera funktioner samtidigt. Om jag väljer bort något – tid, makt, pengar, mat eller kraft – så kommer det i bästa fall medmänniskan till del. Advent är för många utanförskapets tid. Det är inte alls en varm, rogivande och förväntansfull tid. Inte heller en bråttomtid. Bara dagar då det blir tydligt att man saknar något som andra har. För den vars liv aldrig har präglats av utanförskap, utgör adventstiden en särskild uppmaning att hjälpa. Även om det är en självklarhet, behöver jag ofta påminna mig om att jag som kan äta mig mätt har ansvar för att hjälpa den som inte kan det.

Om jag avstår något kommer det också mig själv till del. Det gör något viktigt med mig när jag frivilligt väljer bort det jag skulle kunna få. Att avstå tid gör mig uppmärksam på andra människor.

24

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 24

11-10-21 16.47.00

Jag märker hur svårt det är att lyssna när jag har bråttom och att det händer nya saker när jag inte är på språng. Att ge bort pengar gör mig i bästa fall känslig för hur människor har det som saknar mat, vatten och en säng att sova i. Att avstå från mat och förbli hungrig skulle kunna vara ett sätt att i min egen kropp få en aning om hur det är att ha det så. I en av adventstidens texter står det att det är viktigt att vara på sin vakt så att ”inte era sinnen fördunklas av omåttlighet” (Luk. 21:34). För mig är det ett viktigt bibelord. Just det som hör till livets välsignelser kan skymma sikten för det goda livet. När gåvor brukas utan måtta förlorar de lätt sitt värde. Man kan rusa så snabbt efter njutningen, att man springer förbi den.

Och blir blind för det viktigaste.

Av alla dessa skäl behöver jag avstå för min alldeles egen skull och för en tid stiga ner från min gynnade position. Att återerövra adventstidens fasteperspektiv är ett sätt att påminna sig om att livet inte är självklart, att välståndet är en gåva och att den andre behöver mig. Man får öva sig i att ta fördelningspolitiskt ansvar. Låta tron göra skillnad på ett så konkret sätt som möjligt.

Djupast sett handlar dock avståendet om att kapitulera. Bibelns ord om hur Kristus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt” är viktiga som föredöme (Fil. 2:7). På samma sätt som han, får jag träna mig i att ge upp anspråken på att äga mitt liv, att förmera mina resurser och att gå mot en allt ljusare framtid. Evangeliet bjuder mig att gå djupare. Jag får öva mig i att se livet med mer realistiska ögon, skala bort det jag inte behöver och välkomna ett liv som alltmer kommer att avklädas.

För mig är adventsfastan en övningstid som i bästa fall smittar 25

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 25

11-10-21 16.47.00

av sig på all annan tid och på hela min livsupplevelse. Med hjälp av det yttre avståendet kan jag få kontakt med en djupare känsla av att det är i sin ordning att släppa taget om livet. När jag går in i avståendets kapitulation upplever jag det ofta som att livets krafter skyndar till min hjälp. Om jag avstår från att fästa mitt hjärta vid mina ägodelar, från att förmera och kontrollera, kan jag upptäcka något som annars inte är tillgängligt för mig. Om jag lär mig att leva som mottagare får mitt liv nya konturer. En djupare glädje kan växa fram, en sådan glädje som har kostat något och kommer ur en kamp med att släppa kontrollen.

Jag tror att adventsfastan är viktig. Att avstå tid, pengar och kraft mitt i julhandelns uppskruvade livstempo hjälper mig att se klarare.

Livet är inte självklart.

26

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 26

11-10-21 16.47.00

Lyckans balansakt Kyrkans år rymmer egentligen två fasteperioder. Den ena är adventsfastan och den andra är fastetiden före påsk. Av tradition har adventsfastan en underton av glädje.

På många sätt är glädje en bristvara. Trots detta är det ganska vanligt att människor skrattar och försöker se ut att må bra. I underhållningsprogram och tv-soffor är det många som skämtar mycket och skrattar ofta, kanske lite ansträngt och lite oftare än vad som är motiverat. Skratten verkar ibland dölja en annan verklighet. Tidvis är de kanske en flykt undan ett allvar som egentligen skulle kräva eftertanke.

Glädje är för mig något annat är glättighet. Den uppsluppna glättigheten är snarare släkt med förströelse och distraktion. Glädjen har kontakt med sorgen, glättigheten har det inte. Till en glättig livshållning hör idealiserade bilder av lycka. De är ofta förknippade med framgång och rikedom, med retuscherad skönhet och idealbilder som alla vet är falska. Detta ideala tillstånd blir mest hägring och bländverk. En fjärran önskedröm att fly till och dagdrömma om.

För mig är glädjen släkt med realism och allvar. Glädjen förskönar inte vardagen. Den finns som en grundton i det alldeles vanliga.

Glädjen är enkel, tar inget för givet och vågar förundras. Den består av tacksamhet för vänskap, vardag, vänlighet och värme. Sakligt möter den det som händer, vårdar sig om sorgen och kan överleva trots hot. Det finns ett allvar i glädjen som inte handlar om tung27

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 27

11-10-21 16.47.00

sinthet, utan om förmåga att härbärgera livets motsatser. Glädjen hänger samman med sinnesro mitt i vimlet. Den handlar om en medveten närvaro som tar emot livet som gåva, men släpper det, lever det och upptäcker att allt redan finns. Ur det realistiska allvaret föds glädje. Eller lycka.

Glädje och lycka är företeelser som ligger nära varandra. Djup glädje och sann lycka är två olika sätt att uttrycka det jag längtar efter. Ibland får jag frågan om jag är lycklig. Då vet jag inte vad jag ska svara. Frågan tycks mig stängd och statisk. Den avkräver ett ja eller nej. Jesus frågar aldrig om någon är lycklig.

Jag använder mig hellre av ordet lyckligare. Det ordet släpper in frisk luft för att det visar på möjligheten till förändring och utveckling. Varje dag får jag lov att påbörja en resa som tar mig till nästa plats. Att adjektivet lycklig går att böja förmedlar en rättvis bild av lyckans rörliga väsen.

I kampen för lyckan är det för mig omistligt att få förfluten tid, nutid och framtid att dra jämt. Ett slags lyckans balansakt som är svår. När det förflutna får för mycket uppmärksamhet, blir jag nostalgiskt tillbakablickande. Om nuet är allt, söker jag njutning och flyr smärtan, väljer enkla lösningar som skapar tillfredsställelse för stunden. Jag gömmer ibland mitt sökande efter välbehag i slagordet att ”fånga dagen”. I själva verket blir jag ett offer för det ögonblickets tyranni som vill ha allt genast. När jag istället låter framtiden få för mycket uppmärksamhet, får nuet artigt underordna sig. Mina val blir alltför kloka och förståndiga. Det är bäst att pensionsspara för framtiden, för lusten är bara ett stundens bländverk som hindrar mig från att nå långsiktiga mål. Att lida i nuet borgar för framtida 28

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 28

11-10-21 16.47.00

välstånd. Den fromma versionen av denna kantring är att tala om jordiskt lidande som ska bytas i himmelsk glädje.

Under vissa tider av livet har jag haft svårt med såväl förfluten tid som nutid och framtid. Jag har behövt hjälp för att kunna ta mig vidare. Tillsammans med en omdömesgill vägvisare har jag långsamt fått lära mig att vandra en väg där både då, nu och sedan finns med och vägs mot varandra i lyckans balansakt. Jag tror numera att allt som är värdefullt har ett pris. Kyrkofadern Augustinus säger något liknande: ”Där glädjen är stor har den kostat bekymmer.” De orden är så viktiga för mig att de har fått inspirera till rubriken för bokens första del.

Att bli lyckligare kräver mig på målmedveten ansträngning.

Ibland­innebär det en förändringskamp i motvind, där viljan att ta nya steg kallar mig till avgöranden. Jag måste välja och välja bort.

Det kan ibland vara helt avgörande för en människa att våga välja.

Om hon avstår, förtvinar hon. För mig är det ett viktigt perspektiv att förändring innebär kamp och att varje meningsfull reformation börjar vid de egna fötterna. Likaså att förändringsstegen måste tas försiktigt, med vingliga trätoffelsteg ut på okänd mark. Jag behöver våga ta sådana steg för att undvika att bli bitter. Det är en viktig uppgift att djupna i förmågan att ta ansvar för det liv som har blivit givet, acceptera begränsningar och att söka förändring där den är möjlig. Om jag hela tiden skyller mitt liv på andra stannar jag av i växten. Man kan se vuxen ut utan att vara det. Man kan vara ett litet barn i en stor kropp.

Adventsfastan ställer mig inför frågan om lycka och livsglädje.

Det är viktigt för mig att hitta en punkt i livet där glättighetens 29

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 29

11-10-21 16.47.00

ytskiktsskratt inte har någon hemortsrätt. Lyckans balansakt mellan förfluten tid, nutid och framtid är inte enkel. Jag tar stegen försiktigt.

30

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 30

11-10-21 16.47.00

Utveckling i obalans För nästan tio år sedan dog min svärfar. Beskedet om hans död kom oväntat. Han hade varit ute i skogen med sin motorsåg och måste ha snubblat eller halkat illa. Sågen skadade hans arm så att han förblödde. Händelsen gjorde något med mig. Förutom sorg och saknad skakade hans bortgång om i mitt liv på ett avgörande sätt. Plötsligt visste jag i hjärtat vad jag tidigare bara hade förstått med förnuftet.

Att livet inte är självklart. Min svärfars död försatte mig i ett slags obalans. Det hade inte varit möjligt om inte det oväntade inslaget hade funnits med.

Många har varit med om liknande händelser, kanske vid flera tillfällen. När livet hugger till från en oväntad vinkel är man chanslös.

Inga mekanismer fungerar som kan vara till ens hjälp, eftersom garden är sänkt. Det går inte att handskas med det som händer. För en lång tid är livet i oordning. Även om det till en början inte går att se, kan något på sikt öppna sig i livet. Själva obalansen blir en språngbräda för utveckling. Det finns förutsättningar för något nytt.

En av gestalterna i Bibelns persongalleri står för mig som en symbol för detta. Det är Johannes Döparen. Sedan lång tid i kyrkans historia, har han en särskild plats under adventsfastan. Det berättas att hans uppgift är att förbereda inför Jesu ankomst. Han gör det genom att mana till bot och bättring, röra till och skapa oordning.

Han påstår att allt inte står väl till. Att den som lyssnar behöver rannsaka sitt liv och börja gå omvändelsens väg (Luk. 3:7–8).

Johannes Döparen har på ett sätt aldrig varit en viktig gestalt för 31

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 31

11-10-21 16.47.00

mig. Jag känner inte igen mig i det han säger. Det finns väl inte någon anledning att lyssna till den som rör till och skapar oordning?

Mitt liv gör tillräckligt ont redan. På samma sätt tror jag att jag själv vet vad jag behöver. Det behöver ingen kamelhårsprydd vilde från historiens arkiv påminna mig om. Oftast längtar jag efter något betydligt mildare än Johannes Döparens kärva ord. Någon som tröstar mig. Kärlek, nåd och vila. Någon som håller min hand.

Samtidigt vet jag att det är just detta som är problemet. När garden är uppe finns inga behov av att skakas om. Hjärnan styr över hjärtat. Det oväntade hugget ur dold vinkel är ibland en förutsättning för att jag ska kunna utvecklas och våga ta nästa steg. Annars är det lätt att fastna i gamla hjulspår, ha livet under kontroll och leva med det mesta sorterat i lämpliga fack. Johannes Döparen påminner om detta. På det sättet är han ändå en viktig gestalt.

I Skåne finns en kommun som heter Eslöv. Under en tid hade man där ett motto som löd ”Utveckling i balans”. Ibland utvecklas vi just så, balanserat och utan brådska. Sakta men säkert förändras perspektiven i förlopp som måste gå graviditetslångsamt. Men ibland­ser det ut på ett helt annat sätt. Det är när livet kantrar som perspektiven förändras. Något händer som gör att förutsättningarna ändras. Man känsliggörs på ett oväntat sätt.

Möjligheten till växt finns ofta just där man inte vill att den ska finnas. Det är lite irriterande. Att mognadens väg går genom karga landskap, där framkomligheten är svår och där ingen har trampat upp spår åt oss. Trots att vi gärna vill ha kontroll över våra liv hamnar vi förr eller senare i situationer där det förflutna knackar oss på axeln. Jag tror att vi leds dit.

32

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 32

11-10-21 16.47.00

I kyrkan talade man förr om ”nådatillfällen”. Nåd är ett nyckelord i kristen tro. Det berättar att det är Gud som handlar, inte jag.

Nåd är att få ta emot, när jag inte har något kvar att ge. Nåd är att någon håller mig i handen och hjälper mig att ta nästa steg. Med ordet nådatillfällen menade man att det finns särskilda möjlighetslägen i livet, när något nytt och befriande är i antågande. Gud hör av sig, kanske inte på ett sätt som gör att man uppfattar det som händer som ett Guds tilltal, utan mer som en inre process. Livet manar till förändring. Jag leds ut i ett kargt landskap. Gud handlar och vill att jag ska ta emot.

När garden är sänkt och livet hugger till från en oväntad vinkel, kan själva obalansen vara en språngbräda för utveckling. Då kan det finnas förutsättningar för ankomsten av något nytt. Det kan vara advent i mitt liv.

33

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 33

11-10-21 16.47.00

Natten går mot sitt slut Under adventstiden tilltar vinters mörker. Jag tror att vi upplever mörkret på olika sätt. För mig har det tidigare inte varit något stort problem. Jag har tyckt att mörkret har känts vilsamt. Det har inbjudit till avkoppling och återhämtning. Den långa vinternatten har skänkt ro till både kropp och själ. Under senare år har det ibland känts annorlunda.

Mörkret är en urgammal existentiell katalysator. Det kan vara skräckinjagande och fyllt av destruktiva krafter, fientligt och farligt.

Den täta kopplingen mellan kropp och själ kan göra det svårt att behålla livsmodet under årets mörka dagar. Det inre kommer oundvikligen i samklang med det yttre. Existensen blir hotfull på ett sätt som är otänkbart under årets ljusa dagar. Jag har ofta känt en nästan fysisk ljushunger, en hudens längtan efter solens strålar. Det yttre mörkret får inte krypa för långt in. Både adventsljusen och lucians ljus har sedan generationer hjälpt till att betvinga det svarta.

En av adventstidens dagar är viktig för mig på ett särskilt sätt.

Det är vintersolståndet, en bortglömd dag som infaller i skarven mellan advent och jul. I min familj har vi då en tradition. På dagen för vintersolståndet ställer vi till med en enkel fest och skålar i champagne, mitt i glöggens tid. Vi firar att det inte längre blir mörkare. Nu står solen som lägst på det norra halvklotet och dagen blir inte kortare. Det är en känslomässigt stark tilldragelse mitt i det djupa vintermörkret. Nu vänder det!

Festtraditionen är familjens egen och kommer inte från något 34

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 34

11-10-21 16.47.01

föräldrahem. Till en början tyckte jag att tanken på fest bara för att det var vintersolstånd var lite märklig. Men faktum är att festen har hjälpt mig att se framåt i förtröstan. Tänk att mörkret än en gång ska betvingas av ljuset! Tänk om mitt inre vintermörker kunde kuvas av spirande vårljus.

I en av adventstidens bibeltexter står det: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” (Rom. 13:12) Läst i sitt sammanhang handlar dessa ord om den yttersta tiden, om hur det blir när all tid är slut.

Jag tänker numera minst lika mycket på vintersolståndet. I grund och botten handlar tillförsikten i båda fallen om att det finns ett slut på det mörka, att dagen är nära. Vid adventstidens slut gläntar jag också på dörren till ljusorden i en av jultidens vackraste texter: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.” (Jes. 9:2) Nu är det tid att knyta samman perspektiven i bokens första del.

Allt finns redan. Det är en grundhållning som jag behöver återerövra varje dag, både under adventsfastan och under andra bråttom­ tider i livet. Men för att kunna leva som mottagare och för att kunna upptäcka det som är viktigast, behöver jag lära mig att avstå. För glädjens skull. För lyckans skull. Vid slutet av adventsfastan infaller vintersolståndet. Den dagen väcker något, som har med livsfrågornas Hosiannarop att göra: Kyrie Eleison! Vänd vinternattens mörker i vårmorgonens ljus! Hjälp mig med mitt liv!

35

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 35

11-10-21 16.47.01

Vänd mot mig – jul- och nyårstid

2 37

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 37

11-10-21 16.47.01

Att vara känd inifrån Under årets mörka tid brinner ett särskilt ljus i vårt köksfönster. Vi tänder det för att den som kommer hem ska känna sig välkommen.

Samtidigt brinner det som en påminnelse om alla de människor som saknar ett hem. Den dubbla symboliken känns särskilt viktig under jultiden. Då binder en rikedom av traditioner mig samman med generationer som har gått före och den lediga tiden ger möjlighet till vila och återhämtning. Samtidigt är både advent och jul utanförskapets tid. Det blir tydligt att jag har sådant som andra saknar. På olika sätt försöker jag hitta balans mellan de två perspektiven. Jag vill både kunna känna glädje över det jag får, utan dåligt samvete, och ge bort av det som har getts mig till andra. Mitt i alltsammans berättar julens gudstjänster att Gud har blivit människa i Jesus Kristus (Luk. 2:1–20). Vad spelar den skildringen för roll?

Det är vanligt att tänka att julens kärnberättelse handlar om ett barn. Trots att det i ett avseende är rätt, kan det leda alldeles fel. När kyrkan säger att julen handlar om ett litet Jesusbarn, blir konsekvensen lätt en stark betoning av det sockersöta i historien.

Ett gulligt barn i ett ombonat stall med vänligt fladdrande bokmärkesänglar runt omkring. En barnvänlig berättelse som handlar för mycket om ett barn blir lätt en berättelse bara för barn.

Jag tycker om när man talar om julens innebörd med hjälp av ordet inkarnation. Det kommer av latinets in carnis och betyder ”i köttet”. När julens texter berättar att Gud väljer att bli människa, att komma i köttet, så påminns jag om att gudomligt och mänskligt 38

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 38

11-10-21 16.47.01

är sammantvinnat. Tillvarons yttersta är förenat med mitt innersta.

Tanken svindlar när jag tänker att det i en mening inte går att skilja det himmelska från det jordiska. Att läran om Gud och läran om människan handlar om samma verklighet, fast på olika sätt. Längst ut i evigheten och längst in i mig blir beskrivningar av samma sak.

För den som vill göra trons och tillitens resa tror jag att detta får som konsekvens, att man på en och samma gång reser ut i tillvarons mysterium och in i människans mysterium. Gud blir människa i Kristus. Gud bor i hjärtats krubba.

Ibland har man tvärtom velat skilja gudomligt och mänskligt åt.

Livet har delats upp i en andlig och en inte fullt så andlig del. Men när de glider isär är det ingenting annat än våra liv som glider isär.

Inkarnationen erinrar om att himmel och jord hänger samman och att mänskligt och gudomligt på ett mycket grundläggande plan inte står i konflikt med varandra. Därför sjunger änglarna sitt Gloria under den första julnatten. Därför har församlingen genom historien sjungit samma änglasång i gudstjänsten: ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden, bland människor som han älskar.” (jfr Luk. 2:14) Gloria är ett glädjerop över Guds närvaro i Kristus, men det kan rymma både stort och smått i livet. Tacksamheten över det som skänks. Glädjen över att vara människa. Glädjen över vardag och helgdag. Glädjen som bubblar i mig utan att jag vet orsaken. Gloria för att solen skiner och kroppen känns frisk! Gloria för mat på bordet! Gloria för jord och himmel! Gloria för att jag lever!

För mig är inkarnationens viktigaste budskap att jag är känd in­ ifrån. Det finns ingenting i mitt liv som är obekant för Gud. Inget behöver hållas hemligt och inget måste gömmas undan. Varje 39

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 39

11-10-21 16.47.01

känsla är omsluten av omsorg och varje tvivelstrött tanke buren i kärlek. Inget mänskligt behöver vara mig främmande, eftersom målet är återställelse av det sant mänskliga i mig, en sorts människans gudomliggörelse eller individens växande mot gudslikhet.

Att vara känd inifrån betyder att evangeliet försiktigt viskar in en följeslagare i min vardag. Det betyder att mitt liv räcker till. Trots vajande självkänsla, bristande tillit och skammens självförakt är jag ovillkorligt mottagen. Det hjälper mig att våga säga ja till mig själv.

I samma stund som ensamhet och existentiell utsatthet förlamar mitt inre, får jag sätta tilltro till att jag är omsluten. När rädslan håller mig i sitt grepp kan jag lita på en närvaro i det svåraste. Just när jag står i kontakt med mitt eget främlingskap och upplever frånvaron som starkast i mitt hjärta, garanterar Guds in carnis att jag är känd inifrån.

Julens kärnberättelse handlar till det yttre om ett barn. Till det inre förmedlar den en bergfast försäkran att Gud bor i mitt liv. Inkarnationslöftet ljuder genom historien: Du är känd inifrån! Det väcker mitt hjärtas Gloria.

40

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 40

11-10-21 16.47.01

Uppenbarad och fördold I den kristna traditionen talas det ibland om Gud som både uppenbarad (lat. revelatus) och fördold (lat. absconditus). Det betyder att Kristus har gett den gudomliga verkligheten konturer, men att mysteriet fortsätter att vara beslöjat. Den upplevelse av det bortomspråkliga som jag kan göra genom Kristus är erfarenhet av Gud, men samtidigt är hemligheten förborgad. Ibland tänker jag att teologin på detta sätt speglar upplevelsen av mitt inre, där somligt är uppenbarat och annat gäckande fördolt.

I Bibeln finns många beskrivningar av vem Gud är. Bildernas mångfald låter mig ana mysteriet. Det verkar krävas överlappande bilder för att göra sanningen rättvisa och det är först med tiden som de kan växa samman och bilda en helhet. Dessutom är vi olika som människor. Vi behöver välja olika ingångar till den verklighet som vi anar utan att förstå. För mig lever gudsbilder som skänker tröst sida vid sida med sådana som utmanar. All mänsklig erfarenhet av Gud förmedlar en sammansatt upplevelse. Gud är kärleksfullt närvarande och låter oss ana sina anletsdrag. Men Gud är också outgrundlig, kan dölja sitt ansikte och gripas av vrede. Jag finner det viktigt att leva med både tröstande och utmanande bilder, så att jag inte alltför snabbt sorterar bort dem som inte passar in och låtsas som att de inte finns. Det som är svårt att acceptera kan vara det som behövs för att jag ska mogna.

För mig är bilderna av Gud som ljus, Gud som kärlek och Gud som helig just nu de viktigaste. Evangelisten Johannes säger att 41

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 41

11-10-21 16.47.01

”Gud är ljus och att inget mörker finns i honom” (1 Joh. 1:5) och att ”Gud är kärlek” (1 Joh. 4:8). Bilden av Gud som helig löper som en röd tråd genom hela Bibeln. I Jesu bönbok Psaltaren står det ofta: ”Helig är Herren, vår Gud” (t.ex. Ps. 99:9). Jag har alltid tänkt att det i dessa tre bilder finns både en uppenbarad sida som visar vem Gud är (revelatus) och att de samtidigt låter mig ana en sida av det gudomliga som är och förblir fördold (absconditus).

Att Gud är ljus förmedlar en känsla av värme och närvaro. Ljuset lyser upp min levnadsväg och uppenbarar hur stegen ska tas. Tanken går till solljusets milda sommarkvällsvärme eller till lågan från ett tänt ljus på köksbordet. Ljusets sken skapar en känsla av frid och bjuder in till eftertanke. Men bilden av Gud som ljus har också en fördold sida. Solens ljus är förtärande. Om jag står på avstånd värmer det vänligt, men ingen kan komma nära dess källa utan att gå under. I psalm 605 står det: ”Gud bor i ett ljus, dit ingen kan gå.

Gud kan vi ej se och inte förstå [absconditus]. Men Gud kommer hit, han vill vara här. Så blir han ett barn, som Maria bär [revelatus, in carnis].”

Att Gud är kärlek har i första hand med den uppenbarade sidan att göra. Det är Guds kärlek som leder fram till uppenbarelsen i Kristus. Det är av kärlek till mig som Gud väljer att komma in carnis. Samtidigt förstår jag inte hur Gud kan älska mig och låta det svåra och mörka finnas kvar. Det är viktigt för mig att det är så, men jag förstår inte hur det hänger samman. Det blir lätt ett slags teoretisk kärlek. Något som ingår i den kristna läran men som oftast är svårt att uppleva. Bilden av Gud som kärlek är både lätt och svår.

Gud är uppenbarad och fördold.

42

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 42

11-10-21 16.47.01

Att Gud är helig är en beskrivning som är vanlig i Bibeln. Helighet handlar för mig om att stå i kontakt med det som är större än jag.

Jag tänker på känslan som infinner sig i tystnaden på fjället eller vid havet i solnedgången. Upplevelsen när musik eller film hittar skikt i mig som gör att jag gråter. Eller människomöten där jag känner mig sedd och orden blir överflödiga. Ordet helig kan ha betydelsen avskild. När man talar om ett kyrkorum som heligt betyder det att det är avskilt för särskilda ändamål, för bön, stillhet och gudsmöte.

Det betyder att kyrkan är en plats där jag kan stå i kontakt med det som är större än jag. Valvens tystnad skapar stillhet inuti.

Att Gud är helig knyter an till mitt hjärtas längtan efter det helt annorlunda. Känslan av att vara utan botten inåt, fördold för mig själv, speglas i en bild av Gud som gränslöst avskild. Gud är ett mysterium att nalkas med vördnad och försiktighet. Guds helighet lägger en ödmjukhet i mitt liv. För mig innebär den att jag måste avstå från att försöka förfoga över livet. Så fort jag tycker mig veta något, släpper jag det ifrån mig. Så fort jag tror mig ha fångat något av den gudomliga sanningen, måste jag låta det gå. Egentligen kan jag bara säga något om vad Gud inte är. Guds obegriplighet måste få stå kvar.

Den kristna traditionens sätt att tala om Gud som både uppenbarad och fördold är viktig för att skapa existentiell balans i mitt liv. Perspektiven hjälper mig att tro utan att förenkla. Gud är alltid tillvänd. Gud är alltid större.

43

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 43

11-10-21 16.47.01

Du vänder ditt ansikte till mig Den för mig viktigaste bilden av Gud i Bibeln är Kristus. Inkarnationen är en hjälp att hålla fast vid tilliten att jag är känd inifrån.

Jag har lätt för att glömma det. Kristus är en Guds uppenbarelse genom vilken den större verklighetens siluetter blir synliga.

I en gudstjänst förekommer det ofta en trosbekännelse (Credo).

Den är en sammanfattning av vad den kristna kyrkan har trott genom historien. Den bär vidare en tro som har hållit länge. Ibland kan jag känna mig infångad i trosbekännelsens ”vi”. Kollektivets snara läggs runt min hals. Jag vill kunna bestämma vad jag tror på alldeles själv. Det som är äkta växer fram inifrån, en försiktig, ordlös tillit som inte behöver bekännas offentligt. Ibland känns det lättare att läsa med i trosbekännelsen. Jag upplever den som en inbjudan att vara med. När jag stämmer in i ord och formuleringar, är det inte för att någon ska kontrollera om jag klarar av att tro på alltsammans. Det är mer ett sätt för mig att säga: ”Jag blir nyfiken på det som har hållit länge. Detta vill jag upptäcka mer av!”

En av trosbekännelsens tre delar handlar om Kristus. Dess första ord lyder: ”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre.” Att läsa med i de orden är för mig ett sätt att uttrycka både en tillit till och en förhoppning om att Kristus visar mig något som jag inte hade kunnat veta utan honom.

När jag var tonåring sa en ledare i kyrkans ungdomsgrupp att uppenbarelsen i Kristus inte är fullständig, men tillräcklig. De orden har jag burit med mig under mitt vuxna liv. De är ett annat sätt att 44

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 44

11-10-21 16.47.01

uttrycka att den större verkligheten både är uppenbarad och fördold. Men de berättar mer än så. Uttrycket att Kristus inte är fullständigt, men tillräckligt uppenbarad, säger inte bara att vi vet vissa saker och inte andra, utan sätter fokus på inkarnationens centrum, att vi vet något, nämligen tillräckligt mycket.

Tillräckligt mycket för vad? Svaret på den frågan är svårt att ge på ett sätt som gäller för alla. För mig betyder det att Kristus visar mig tillräckligt mycket för att jag ska få stadga i mitt liv. Jag vill hålla mig intill honom, i både ord och handling. Utan att tro att allt hänger på mig, vill jag göra det jag kan göra, genom att ställa mig inom räckhåll för honom. I närheten av Kristus får min verklighet tydligare konturer. När jag är vänd mot Kristus möter jag en Gud som är vänd mot mig.

Ett moment i gudstjänsten handlar på ett särskilt sätt om Guds tillvändhet. Det är välsignelsen vid gudstjänstens slut. I välsignelsen får jag en försäkran om att Gud vänder sitt ansikte till mig: ”Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.” (jfr 4 Mos. 6:24–26) För mig är detta ett av gudstjänstens starkaste moment. Välsignelsen uttrycker att den gudomliga verkligheten är fullständigt tillräckligt tillvänd. När jag tar emot välsignelsens ord, för att sedan teckna korsets tecken över mig själv, får jag det jag behöver för att orka leva mitt liv. Att leva som en välsignad männi­ ska, är att leva av något som ligger djupare än andras beundran och egen fördömelse, djupare än egen beundran och andras fördömelse.

Guds välsignelse är inte en tillfällig bedövning. Den är sanningen om mitt liv.

45

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 45

11-10-21 16.47.01

Den kristna traditionens sätt att tala om Gud som uppenbarad och fördold skänker inte bara existentiell balans i livet. Den väcker också min tacksamhet. Kristus är fullständigt vänd mot mig, helt tillräckligt för att jag in carnis ska kunna känna den välsignade värmen i hans ögon. Och våga ta steget in mot det barn som väntar i hjärtats krubba.

46

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 46

11-10-21 16.47.01

Ett barn i hjärtats krubba Julen handlar om ett barn. Trots att det i ett avseende kan leda fel, är det samtidigt rätt. Det blir fel när berättelsen om barnet bara är en sockersöt berättelse om ett barn och bara för barn. Det blir rätt när inkarnationens ”du är känd inifrån” hjälper mig att påbörja resan mot mitt eget inre barn.

Jag tror att julens evangelium vill hjälpa mig att återknyta kontakten med det som är äkta och ursprungligt i mitt liv, med det självklart tillitsfulla som är så lätt att förlora, när jag vill vara duktig i andras ögon. Jag tänker ofta att det bor en liten pojke i mitt hjärta.

Den pojken vill mest leka. Springa på bara fötter och glömma tiden, känna värmen från en omfamning.

I vuxen ålder har jag börjat återknyta kontakten med mitt inre barn. Jag har hört många berätta om en sådan resa mitt i livet. Ofta är den både spännande och omtumlande. Sällan blir den helt färdig.

Jag har en bild av mig själv som sexåring vid mitt skrivbord. Bara för att komma ihåg att inkarnationen manar till ett slags återvändande.

Att komma i kontakt med sitt inre barn är något som kan ske helt stilla. Långsamt och utan brådska får livet nya nyanser. Gradvis förändras sättet att välja och värdera. Somligt sjunker undan och blir oviktigt medan annat framstår som angeläget. Ibland är processen mer tumultartad och oväntad, det är som om någon vill bryta sig ut.

En liten pojke vill bli fri. En liten flicka måste få dansa.

Ibland väcks minnen från tidiga år. Kroppen minns vad tanken 47

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 47

11-10-21 16.47.01

omsorgsfullt har gömt undan. Minnesbilder kommer vandrande i det förflutnas knarrande källartrappa. Vingligt och yrvaket men ändå bestämt tar de sig ända upp och kräver uppmärksamhet. ”Vi vill också se solen. Vad gör ni här uppe?” Leken blir annorlunda när vännerna från förr lägger sig i. Reglerna för livet ändras och stegen börjar tas på nya sätt.

Julens evangelium berättar i en mening om ett ganska vanligt barn. Det är en skildring som varken andas makt, styrka eller förmåga. Huvudpersonen saknar framgångsskimmer och stjärnstatus.

Jag tänker ibland att det särskilda med julens barn är att det inte är särskilt, utan vanligt. Jag säger det inte för att förminska dess innebörd. Kyrkan har ofta velat peka på det särskilda med Jesusbarnet, i vördnad för människoblivandets mysterium och med respekt för inkarnationen. Men egentligen räcker det långt att barnet är vanligt. Än en gång blir det viktigt för mig att lyssna till Bibelns ord om Kristus som ägde Guds gestalt. Han ”vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” (Fil. 2:6–7). Att säga att det särskilda ligger i det vanliga är ett sätt att betona att inkarnationen handlar om det liv som vi alla har erfarenhet av. I ett vanligt barn kan jag känna igen mig. En liten människa som mest vill leka, springa på bara fötter och känna värmen från en omfamning.

Ett litet barn är värnlöst och utlämnat. Det behöver uppmärksamhet och omsorg. Jag måste bära det i min famn, vagga, ta hand om och låta värmen från våra kroppar blandas. I mina händer ligger den mest dyrbara skatt som universum har skådat. Mitt barn sträcker tillitsfullt sina händer mot mig, famlar efter trygghet och 48

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 48

11-10-21 16.47.01

söker mina ögon. När jag hör julens evangelium brukar jag tänka att det är en vädjan till den värnlösa längtan efter tillit som bor under mitt livs yta. Tillsammans med Josef och Maria vårdar jag mig om barnet, det mest sårbara som finns. I herdars sällskap böjer jag vördnadsfullt knä vid det skört mänskliga som jag så lätt tappar bort. Tillsammans med vise män hyllar jag det tillitsfulla som jag glömt bort sedan jag blivit vuxen och rädd och mest velat vara duglig i andras ögon. Jag ser att barnet sträcker sig mot mig. Det söker en välsignande blick, fullständigt tillräckligt tillvänd.

Att påbörja resan mot sitt inre barn kan vara svårt. Jag upplever det som en färd i svårforcerad terräng. Kroppens minnen är enda kartan. Jag tror att vi använder första halvan av livet till att omsorgsfullt bygga upp det i anpassning efter de krav som möter.

Under andra halvan går resan åt andra hållet, inåt mot okända landskap. En del av det som tidigare vunnits måste läggas åt sidan. Resan mot inre tillit är svårare att göra än den som har yttre bekräftelse som mål.

Min resa ledde till nya upptäckter. Jag märkte att jag la tid på oviktigheter och att livet höll på att rinna mellan fingrarna. Jag märkte att mitt arbete hade blivit så uppslukande att annat i livet hade försvunnit ur fokus. Det finns så mycket som kan ta över i livet, ofta helt obemärkt. Man uppfattar inte den långsamma förändringen och kan frågande se bakåt och undra hur man hamnade där man hamnade. När kroppens minnen kommer vandrande i barndomens källartrappa leder det ibland till ett liv som ser annorlunda ut än tidigare. Man tvingas ta ställning till vad som är viktigast.

När jag står i kontakt med mitt inre barn hör jag lättare ropet 49

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 49

11-10-21 16.47.01

från andra barn. Det finns ett slags släktskap mellan barnet i hjärtats krubba och barn i världen som inte har det bra. Det barn som ligger i krubban är värnlöst för att min omsorg om det sköra ska väckas. I vardagsrummets julgransidyll står fönstret vidöppet ut mot världen.

Barnet i krubban hjälper mig att återknyta kontakten med mitt inre barn. Det särskilda ligger i det vanliga. Evangeliet leder mig in mot det sårbara. Det vill göra en liten pojke fri. Låta en liten flicka dansa.

50

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 50

11-10-21 16.47.01

Kika genom nyckelhål Jag brukar tänka mig Kristus som ett nyckelhål. Om jag står långt ifrån är nyckelhålet bara en liten prick. Ett svart litet hål i en stor dörr, något ganska ointressant. Om jag kommer närmare dörren och tittar noga går det att ana den rumsliga verklighet som finns innanför. Men allra bäst upptäcker jag den nya verkligheten om jag böjer mig fram, lutar mig så nära jag kan och sätter ögat intill. Ju närmare jag står, desto större blir vinkeln jag ser.

För mig handlar detta om skillnaden mellan att känna till, känna igen och att verkligen känna någon. Att känna till är att veta att någon finns. Om man står på långt håll från Kristus, känner man till honom. Vet att han är viktig i kristendomen, att han finns omtalad i Bibelns berättelser och att kyrkans högtider handlar om honom.

Kanske anar man konturerna av en intressant rebell, en skicklig retoriker eller en moraliskt sett högtstående gestalt. Men han är inte särskilt viktig.

Att känna igen är att ta steget närmare. Plötsligt kan den som går närmare ana något bekant. Berättelserna om Kristus lämnar spår.

Man fastnar i andras skildringar av hur vägen till tro såg ut och söker sig kanske till kyrkan för att vila i stillheten. Sakta växer nyfikenheten. Suget efter att få veta mer blir starkare. Att verkligen lära känna någon går allra djupast. Den andres berättelser rör vid den egna livsberättelsen. Evangeliets Kristusbilder blir mer närgångna och väcker intresset för fördjupning. Det som händer i kyrkan rör vid de djupaste skikten av personligheten. Perspektiven vidgar sig 51

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 51

11-10-21 16.47.01

och det går inte att få nog. Ju närmare jag står evighetens nyckelhål, desto mer uppenbarar sig.

För mig har det ofta varit viktigt att ”ställa mig inom räckhåll” för Gud. Det är kanske ett annat sätt att uttrycka vad det betyder att ”känna igen” eller att ”sätta ögat intill”. Helt konkret har det handlat om att avsätta tid åt bön. Inte bara för att tala med Gud, utan för att lyssna i tystnaden. Eller att låta enskilda texter ur Bibeln få fungera som minnesverser för en dag. Att ställa mig inom räckhåll för Gud är för mig också att leva nära nattvardens mysterium.

Inkarnationen är just ett ”nyckelbegrepp” i kristen tro. Genom Guds människoblivande i Kristus kan jag få syn på en större verklighet. I det teologiska ordförrådet finns uttrycket finitum capax infinitii. Det betyder ordagrant att det ändliga rymmer det oändliga och i en vidare mening att det synliga rymmer det osynliga. För mig har det perspektivet varit viktigt de gånger då jag har haft svårt för att tro. Ibland beskrivs tro och tillit främst som inre förlopp. Eftersom Guds verklighet är osynlig, så tänker man lätt att också tro och tillit måste vara något osynligt. På ett sätt är det riktigt. Tillit har med mitt innersta att göra. Det är hjärtat som kan ana det som är fördolt för mina ögon. Samtidigt kan det bli kravfyllt. Om jag lokaliserar trons verklighet till mitt inre måste jag ofta känna efter. Jag tar temperaturen på min tro. Hur mycket tror jag just nu? Hur känns det idag?

Att det synliga rymmer det osynliga betyder för mig, att jag i stunder av tvivel kan sätta min tillit till att Gud kommer mig till mötes i det synliga. Trots att jag har svårt att tro det. Om det ändliga rymmer det oändliga, så får jag lov att lita på att Gud möter mig i Bibelns 52

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 52

11-10-21 16.47.01

berättelser, i nattvardens bröd och vin och i gudstjänsten även när det inte känns så. Om jag vänjer mig vid ett förhållningssätt där jag räknar med det synliga, kan jag befrias från min inre trosinspektion.

Jag behöver inte gissa kring det osynliga. Dopets vatten ger tillhörighet, nattvarden ger del i mysteriet och förlåtelseorden gör vad de lovar. Bibelns ord bär på ett tilltal och välsignelseorden talar sanning om mitt liv. Allt oavsett vad jag känner.

De ändliga tingen uppenbarar inte allt fullständigt, men tillräckligt mycket. Ju närmare nyckelhålet jag står, desto större blir vinkeln jag kan se. Försiktigt sätter jag ögat intill.

53

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 53

11-10-21 16.47.01

Lita på mysteriet Julens evangelium påverkar min syn på det jordiska. Och på kroppen. Ibland har kyrkan gjort stark åtskillnad mellan kropp och själ.

Det kroppsliga har fått stå för det förgängligt syndiga. Det själsliga har förknippats med evighet och renhet. I praktiken har detta inneburit att det som är naturligt har satts på undantag. Allt som ett resultat av missriktade försök att kultivera det naturliga i människan.

För mig gör inkarnationen att jag inte kan skilja kropp och själ åt.

De sitter ihop. Hela jag är tänkt som Guds avbild (1 Mos. 1:26). Gud har valt den fullständiga identifikationen med människan Jesus för att kommunicera med mig (Joh. 3:16). Båda perspektiven betyder att det går att upptäcka det gudomliga mitt i det mänskliga. Himlen har en gång för alla landat på jorden. Jag tänker att allt skapat i en mening vittnar om Gud. I adventstidens texter skrev jag att en ”väckelse” går via en återupptäckt av det konkreta och givna. Det är just inkarnationen som leder till den tanken. I sökandet efter mening kommer sinnligheten ofta först. Genom en grundläggande respekt för det jordiskt givna kan jag börja ana Gud. Om Gud har skapat jorden och blivit människa måste jag vara varsam med skapelsen och naturens resurser. Vardagens vatten, bröd och vin är gåvor från Gud. Just vatten, bröd och vin är de synliga delarna av sakramenten i gudstjänsten. Ett sätt att förklara ordet sakrament, är att säga att ett sakrament är en av Jesus instiftad handling, som via ett synligt, yttre medel ger en osynlig, inre gåva. Sakrament är ett latinskt ord 54

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 54

11-10-21 16.47.01

som har samma innebörd som det grekiska ordet mysterium. Det kyrkan gör genom sakramenten är alltså något som i grunden inte går att förklara. Det är gåva och gåta på samma gång. Men det synliga rymmer det osynliga.

I tider av rädsla och osäkerhet har allt detta varit livsviktigt för mig. Att jag får lov att lita på mysteriet. Kyrkan har i de flesta traditioner hållit fast vid de synliga, yttre tecknen. Vattnet i dopet är vanligt vatten. När det används i en gudstjänst har det med sig alla vardagliga associationer. Vatten kan både ta liv och ge liv. Det tvättar bort det smutsiga. Det släcker min törst. När en människa döps är samma tankevärld närvarande. Jag föds till ett ”nytt liv” när jag döps (Rom. 6:4-5). Jag blir ”rentvättad från syndens skuld” och blir en del av kyrkan, det sammanhang där min inre törst ska kunna släckas.

På samma sätt är nattvardens bröd och vin vanligt bröd och vin.

Vardagens associationer är kvar när de används i gudstjänsten. Brödet mättar min hunger. Vinet förenar sig med mitt blodomlopp. I nattvarden är brödet Kristi kropp. Den kropp som för min skull bröts sönder på korset mättar min inre hunger (Joh. 6:32–35). Vinet är Kristi blod, utgjutet för min skull. Det vill förena sig med hela min varelse, till liv och glädje.

Det finns ytterligare ett synligt, materiellt ting i kyrkans tradition. Oljan är en bortglömd del av traditionen, sällan brukad i Svenska kyrkan. Bibeln berättar att den ska användas för att smörja den som är sjuk (Jak. 5:14). Detta är också ett mysterium att lita på.

Den yttre oljan gör något som ögat inte kan se. Förståndet kan inte greppa det. När vatten, bröd och vin – och olja – används i kyrkan 55

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 55

11-10-21 16.47.01

är det förenat med en kroppslig beröring i själva handlingen. Jag tror att det förstärker det viktiga sambandet mellan kropp och själ.

Den fysiska beröringen är en konsekvens av inkarnationen.

Guds inkarnation visar för mig vägen till ett sakramentalt förhållningssätt. Jag vill lita på mysteriet, både i vardagen och i gudstjänsten. Att det synliga öppnar sig mot det osynliga är lika viktigt i båda fallen. Att allt skapat har en relation till Skaparen stämmer till ödmjukhet. Att det eviga iklär sig jordiska kläder manar till varsamhet. Finitum capax infinitii.

56

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 56

11-10-21 16.47.01

Om jag vänder mig om En vecka efter julhelgen följer nyårshelgen. För mig är det viktigt att den firas med samma tyngd och innerlighet som julen. Nyårsaftonen vibrerar av allvar. Vid tolvslaget lyssnar jag gärna på radions P1. Där ringer landets domkyrkor in det nya året. Klockornas klang får mittpunkten i mitt liv att vibrera. Ibland tycker mina vänner att jag är en dysterkvist och att vi kunde ha roligt istället. Men när tiden vänder blad känner jag ett särskilt allvar. Jag vill blicka bakåt och framåt. I skarven mellan gammalt och nytt ger livet mig möjlighet att ställa viktiga frågor. Hur har det gångna året varit? Får jag leva ett till?

När ett år har gått gör jag bokslut. Med glädje minns jag årets varma stunder, hoppfullt solstänkta dagar då livet var lätt att leva.

Tider när livsmod och förtröstan präglade upplevelsen och det var lätt att stiga upp på morgonen. När kvällen kom upplevde jag tacksamhet och en känsla av mening. Kanske låg vemodet över mig ibland­. Det som ges är ju inte för alltid. Jag brukar också återkalla minnet av andra dagar. De som inte blev som jag ville. Jag menade väl, ändå gjorde mina ord ont och mina handlingar skadade andra.

Mörkret tog sin boning i mina händer. Tänk om man kunde backa bandet.

Upplevelsen av det gångna året kan vara mer diffus. Ännu ett år läggs till handlingarna. Tiden gavs åt mig, men den bara rann iväg.

Jag förstår inte hur man försonas med att tiden inte går att stanna.

Hur gör man för att ta emot liv som man sedan måste lämna ifrån 57

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 57

11-10-21 16.47.01

sig? Ibland är det ett förlustens och sorgens helvetesår som lämnas bakom. Trots att jag hoppades så intensivt för ett år sedan, blev det tydligt att livet inte är självklart. Sjukdom förändrade livet och smärta tvingade till omprövning. Död slog omkull och själens oro störde sinnesfriden. När kvällslampan släcktes kom tårarna. Nattens sömn blev orolig.

När ett nytt år börjar tänker jag också framåt. Nu ligger ett pärlband av löftesrika dagar framför mig. Tänk så mycket tid att bruka.

I vinterns klarhet, vårens hopp, sommarens vila och höstens eftertanke. Vilken glädje att kunna känna tacksamhet för det som ännu inte har kommit. Jag går hoppfullt mot en framtid som bär kärlek och liv till mig.

En del människor tar försiktigare steg in i det nya. Man kryper över nyårströskeln, själen hasar sig fram. Kanske sover man över tolvslaget. Antingen för att slippa livsfrågornas oro i hjärtat eller för att man vant sig vid att tänka att tröskeln inte finns. Märkt av tidigare erfarenheter är det lätt att oron tar över. Kanske väntar ett år när en människa jag älskar kommer att dö. Vad kommer sorgen att ställa till med? Är detta mitt sista år?

Kyrkans år har nyårstema vid två tillfällen. Först vid den första söndagen i adventstiden, då temat är ”Ett nådens år”. Sedan vid nyårshelgen. Temat från första advent är minst lika viktigt vid nyårshelgen. Då finns ofta tacksamhet över ett nådens år och man ber om ett till. Ibland finns erfarenhet av ett nödens år och man ber om att få slippa ett till. Oftast finns en blandning av nöd och nåd, framåt och bakåt.

En människa kan fastna både i sitt förflutna och i sin framtid.

58

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 58

11-10-21 16.47.02

Den som sitter fast i framtiden lever hela tiden i det som kommer.

Man rusar snabbt genom livet, från en erövring till nästa, låtsas att allt är i sin ordning och att livet alltid kommer att vara som det är.

Låt oss springa över nyårströskeln! Bättre med räkor, rakteter och champagne än nyårsklockornas melankoliska eftertanke.

Jag har själv lättare för att fastna i det förflutna. Jag försjunker i minnen av den tid som flytt. Vänjer mig vid att ängsligt hålla fast vid det som har varit och backar med ryggen mot framtiden. Det blir ett sätt att säkra sig. Själens tältpinnar sitter djupt i frostig jord när jag vägrar släppa taget om det som för länge sedan är förbi. Man kan hålla fast vid oförrätter, sorger och svarta minnen, så till den grad att de blir en del av ens identitet. Bitterhetens farsot sprider sig i sinnet.

Det kan också vara de ljusa dagarna som gör att man fastnar i det som har varit. Många av oss kan med lätthet peka ut en tid när livet var som bäst. Relationerna var enkla, livsglädjen kom naturligt och framtidstron var självklar. Tänk om det kunde bli som då. Ibland behöver man vara på sin vakt mot idealiseringar av det förflutna. Vi vet ju att minnet förskönar. Det är lätt att bli det förflutnas fånge.

Nyårshelgen ger på ett särskilt sätt möjlighet att lämna det som har varit. Om det är färdigt att lämna. Ibland finns det skäl till att saker dröjer sig kvar. Man kan behöva tala ut, göra klart eller be om förlåtelse. Först då kan man bli fri att vända sig om. Man får faktiskt lov att stryka ett streck över det som drabbade, lämna och gå vidare.

Synden sjunker i långsam takt mot havets botten. Gud får ta hand om sår, sorg och smärta. Det som gör ondast får vila som tyngst i Guds barmhärtighet.

59

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 59

11-10-21 16.47.02

Jesus talar om omvändelse (Matt. 18:2–3). Jag tror att de orden är av särskild vikt vid ett nyår. Omvändelse kan vara att lämna sin upptagenhet vid det förflutna. Att vända sig bort från något i livet som binder, bojor som låser fast eller tunga sänken som drar mot marken. Det kan handla om ett sätt att leva som fungerade förr men som nu har blivit ohållbart. Destruktiva mönster kräver ofta en radikal omvändelse, att bryta upp och gå vidare. Samtidigt kräver uppbrottet tålamod och envishet för den som vill plöja nya spår i sitt liv. Ett nyårslöfte kan vara till hjälp. Ofta skämtas det om nyårslöften. Man skojar om meningslösa löften och konstaterar schablonmässigt att de ändå snart bryts. Jag tror tvärtom att nyårslöftet är viktigt. Det handlar ju om omvändelse. Jag tar sats, fattar beslut och lämnar något. Den tydliga föresatsen behövs för att jag ska klara av min kamp.

Inkarnationens djupt mänskliga löfte att jag är känd inifrån kan ge mig mod att sluta backa mot framtiden. Jag får lov att vända mig om mot det stora okända. Där möter jag ett ansikte vars varma blick är ovillkorligt vänd mot mig. Det är en välsignat viktig gudsbild i skarven mellan gammalt och nytt. Vid tolvslaget börjar jag gå framåtvänd. Det är som att vända ryggen mot rädslan och ansiktet mot tilliten, ett sätt att börja ett nytt nådens år i Jesu namn. Det väntar något nytt på andra sidan. Om jag vänder mig om.

60

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 60

11-10-21 16.47.02

FÜrundran och tillit – trettondedagstid och kyndelsmässodag

3 61

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 61

11-10-21 16.47.02

Inför det som är större När jag var yngre hade jag en plats dit jag gick för att tänka. Från den lilla höjden var utsikten överväldigande och det kändes lätt att andas. Man såg ljusa skogar och blågrått vatten. Bortom de mjuka kullarna skymtade horisonten. Särskilt minns jag de klara vinternätterna, när sikten uppåt tycktes oändlig. Himlavalvet öppnade sig och stjärnprakten gjorde mig stum. Känslan av förundran var påtaglig. En gång föll jag på knä. Det kändes lite pinsamt. Jag tittade noga så att ingen skulle upptäcka mig.

Trettondedagstiden handlar för mig om denna känsla av tillitsfull förundran. Trettondedag jul infaller tretton dagar efter jul, den sjätte januari. Tidigt i den östliga kyrkans historia började man fira Jesu födelse då. När firandet av olika skäl flyttades till den tjugofemte december, blev temat med de tre vise männen kvar på Trettondedag jul. Det är anledningen till att de tre uttrycker sin förundran genom att böja knä vid krubban då. Inte att de irrat bort sig och kommit fram för sent.

På olika områden i livet har människor erfarenhet av att känna förundran. I naturen är det lätt att uppleva att man står inför ett öppet universum. I kulturens yttringar finns många genomlysta ögonblick. Förundran väcks ibland vid livets gränssituationer. Vid ett barns födelse, i kärlekens möten eller vid en människas död.

Man binds samman med något som ligger bortom. Bortom orden, bortom synligheten, bortom bergen, bortom döden. Ordet religion kommer av latinets relígio och betyder att länkas ihop, bindas sam62

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 62

11-10-21 16.47.02

man med eller återknyta till sitt ursprung. Att vara religiös är att vilja knyta samman sitt liv. Upplevelser av att vara sammanlänkad med det som är större är viktiga att vårda. Man kan bli okänslig för det som är bortom om man inte värnar sin förundran.

Jag tror att förundran tar tid. Den som vill lära sig att förundras får inte ha bråttom. Långsamheten är ett slags klarsynthetens träningsprogram. Det är likadant med förundran som med annat i livet. Om jag vill bli skickligare, måste jag öva. Själv försöker jag vårda mig om den ömtåliga känslan av ”överraskad häpenhet” inför en ny dag. Jag försöker att inte ta det jag möter för givet. Gryningsljuset vet inget om skymningsljuset.

Om jag rör mig långsamt genom livet kan jag lära mig att urskilja.

Att urskilja är att skilja ut. Förundran hjälper mig att upptäcka en sak i taget. Grässtrået i den vajande sommarängen. Ett enskilt höstlöv i den vilda höststormen. De känsligaste tonerna i pianokonserten, just de som öppnar hjärtat och berör. Avgörande ord som låser upp berättelsen om en människa, så att hon binds samman med sitt ursprung.

Jag brukar tänka att känslan av förundran ligger nära känslan av helighet. Bibelns författare använder inte så ofta ordet förundran.

De talar istället om helighet. Redan tidigare har jag nämnt att ordet helig kan betyda avskild. Förundran har med både urskilja och avskilja att göra. I gudstjänstens nattvardsfirande sjunger församlingen ofta ”Helig, helig, helig, Herre Gud Sebaot. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet” (Sanctus). De jublande lovsångsorden kommer från profeten Jesajas mäktiga kallelsevision (jfr Jes. 6:3).

För mig är Sanctus också släkt med de mer stillsamma böneorden i Herrens bön: ”Låt ditt namn bli helgat.”

63

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 63

11-10-21 16.47.02

Varje gång jag sjunger ”Helig, helig, helig” i gudstjänsten, bär sången fram min förundran. Tack för skapelsens skönhet som överraskar mig. Tack för vajande sommarängar och vilda höststormar.

Tack för kyrkans valv som skapar stillhet. Tack för medmänniskan som gör livet rikt. Gudstjänstens Helig bär också på min häpna vördnad inför det som är större, känslan att vara utan botten inåt och insikten om alltets oändlighet. Böneorden i Herrens bön uttrycker hur svårt det kan vara att förundras, att urskilja och avskilja – och hålla heligt. Hjälp mig att ta hand om jorden, vårda naturen och värna djuren. Hjälp mig att inte vanhelga det som är okränkbart. Hjälp mig att inte ta livet för givet.

Trettondedagstiden handlar om tillitsfull förundran. Jag känner vördnad inför livets helighet. Tack Gud, för ett öppet universum!

64

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 64

11-10-21 16.47.02

Ett språk som berikar Jag känner ofta att jag behöver ha tillgång till två olika ”språk” för att kunna hantera mitt liv. Ett faktaspråk med vars hjälp jag förstår den synliga världen. Där ställs krav på rationell begriplighet och precision. Med hjälp av det andra språket, relationsspråket, försöker jag uttrycka det som väcker min förundran. Det handlar inte om ett språk som brister i klarhet. Inte heller är det ett språk som tillåter oklarheter där dessa fördunklar eller ett sätt att tala som gör saker krångligare än vad de egentligen är. Relationsspråket är ett paradoxernas språk, med vars hjälp jag försöker uttrycka det som finns under ytan i livet. Det kan skänka visshet om sådant som inte går att se (Heb. 11:1). Erfarenheter som behöver kläs i en språkdräkt som ligger nära det poetiska tilltalet, mytens gestaltningar och skönlitteraturens berättelsekonst. Ibland når både faktaspråk och relationsspråk sin yttersta gräns. Då tar tonspråket vid. I en gudstjänst har musik och psalmer en unik, oöverträffad betydelse. Musiken hittar mitt innersta när orden slutar fungera. De varsamt diktade psalmer som tonsatts med konstnärlig precision bär evangeliet till mig på ett sätt som det talade ordet inte förmår.

För mig är det viktigt att faktaspråk och relationsspråk är lika ”sanna”. I grekiskan används ibland orden logos och mythos. Det logiska språket berättar om rationell sanning, det mytiska om relationell sanning. De är olika varandra och sanna på olika sätt. Jag tror att varje kultur behöver vara tvåspråkig. Om man renodlar det logiska sättet att beskriva verkligheten, talar man sanning men för65

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 65

11-10-21 16.47.02

lorar ett sätt att se på världen som gör rättvisa åt alla dimensioner.

Om man renodlar det mytiska sättet att berätta om livet, talar man sanning, men gör inte rättvisa åt människans behov av att förstå hur saker och ting hänger samman.

Jag har träffat många som har svårt för att tro på Bibelns skapelseberättelser. För mig är det viktigt att komma ihåg att dessa berättelser i första hand är skrivna som lovsjungande tolkningar av livet.

De är inte historiskt beskrivande i nutida mening. Det har aldrig varit deras syfte. Om man närmar sig skapelselovsångerna med faktaspråkets krav på begriplighet, förlorar de sin mening. Vetenskapen svarar på frågan ”hur gick det till”. Skapelseberättelserna svarar på frågan ”varför finns något”. För mig går det bra att tro, både på vetenskapens svar på hur-frågan och religionens svar på varför-frågan.

Logos och mythos måste vara i balans. När faktaspråk och relationsspråk binds samman blir världen hel och möjlig att förstå.

Jag brukar också tänka på de två språken när jag får frågan om jag tror att Jesus är den enda vägen till Gud (Joh. 14:6). Det kan vara klokt att inte svara för fort. Om jag å ena sidan svarar att Jesus är enda vägen, så ställer jag höga anspråk. Det kan ibland vara bra att ställa anspråk, medan det vid andra tillfällen kan uttrycka bristande ödmjukhet. Om jag å andra sidan svarar att det finns många vägar till Gud, att alla har lika rätt och att det inte spelar någon roll vilken väg man väljer, så går jag vilse åt andra hållet.

Jesus svarade ofta på de svåra frågorna genom att berätta en liknelse. Jag tror att liknelsen är ett sätt att uttrycka svåra saker på ett enklare sätt. En liknelse sänder på själens våglängder och vill att man lyssnar noga. Många blev irriterade och undrade vad Jesus 66

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 66

11-10-21 16.47.02

menade och varför han inte talade klarspråk. Ja eller nej, svart eller vitt! Det är som om han ville berätta att sanningen finns i paradoxen. Och att man förlorar den, just när man tror att man äger den.

När jag får frågan om Jesus är den enda vägen till Gud, så brukar jag tänka att jag förmodligen gör rätt om jag svarar som Jesus gjorde, med en liknelse: Tänk på en människa som du älskar! Det kan finnas andra som ifrågasätter ditt val och undrar varför just den människan vinner din kärlek. Men den som älskar vet hur det är. I en kärleksrelation har man vanligtvis inte räknat ut, inte vägt för och emot, inte kalkylerat med för- och nackdelar. Något har drabbat hjärtat och man är berörd. Om jag är gift betyder det inte att jag tycker att min fru är bättre än din, eller att mitt kärleksval är klokare än ditt. Mitt kärleksspråk ger uttryck åt erfarenheten av ett möte. Kärleken jämför inte.

När jag hyser tillit till att Jesus är vägen till Gud, uttalar jag mig om den relation som jag står i, inte om andras val. Hjärtat talar om en verklighet som varken kan eller behöver jämföras. Att trons språk är ett paradoxalt relationsspråk betyder inte att man ska sluta tänka. Det är viktigt att ge utrymme åt sig själv när man behöver pröva argument, diskutera sanningshalt och försöka förstå hur allt hänger ihop. Men förnuft och fakta räcker inte hela vägen fram.

Tillsammans med de tre vise männen faller jag därför på knä, förundrad inför ett öppet universum, förundrad inför Kristusmysteriet. Kärlekens mytiska relationsspråk talar sanning. Det hjälper mig att uttrycka det som är större och binder mig samman med det som är bortom. Den klara vinternatten känns oändlig.

67

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 67

11-10-21 16.47.02

Vardagens mirakel Bibeln berättar att Jesus gjorde underverk. Jag kommer inte till rätta med dem. Det känns viktigt att säga det direkt. Jag förstår inte varför Jesus skulle ha botat vissa, men inte andra. Jag begriper inte hur jag ska kunna tro att undren har inträffat. Det är svårt att acceptera att Gud inte ingriper och låter fler mirakel ske. Människor mister allt de har. Varsamt tvinnade familjeband slits sönder, små barn dör och tragedier slår livet i spillror. Varför gör du inget, Gud? Under trettondedagstiden handlar flera texter som läses i gudstjänsten om Jesu underverk. Enligt kyrklig tradition läses de för att trettondedagstidens tema är ”Guds härlighets uppenbarelse i Kristus”. Söndagarna under denna tid handlar på olika sätt om hur Jesus låter det ”märkas” att han uppenbarar Gud. Jag har alltid tyckt att orden om Guds härlighets uppenbarelse har låtit lite högtravande.

För mig är det svårt att förstå vad de betyder och knepigt att få fatt i trettondedagstidens själ. Låt mig därför få börja i en annan ände.

Jag är pappa till tre barn. Att vara med när de föddes är några av mitt livs starkaste upplevelser. De är alldeles vanliga barn, men för mig är de underverk. Tre skapelsemirakel. Det betyder för mig att det vanliga livet är ett enda stort underverk. Det är ett ofattbart mysterium att en människas kropp fungerar, att solen går upp varje morgon och att koltrasten anar när gryningen nalkas.

Om själva livet är det största miraklet blir det lite lättare att närma sig det som Bibeln berättar om Jesu underverk. I relation till de sammansatta strukturer som kroppens dna och växtrikets fotosyn68

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 68

11-10-21 16.47.02

tes utgör, så framstår det Jesus gör nästan som småsaker. Men är det rimligt att tro att Jesus verkligen utförde de under som Bibeln berättar om? Och måste man tro att de verkligen har hänt om man vill vara kristen?

Det är inte rimligt att Jesus utförde underverk, botade sjuka och gjorde så att blinda kunde se. Ordet ”rimligt” passar liksom inte i sammanhanget. I ljuset av skapelsemiraklet är det kanske inte orimligt heller. För vad är omöjligt för den skaparkraft som ligger bakom allt? På den andra frågan, om man måste tro att underverken har inträffat för att kalla sig kristen, skulle jag vilja svara nej. Inte för att bedöma sannolikheten för att de har ägt rum, utan för att ordet ”måste” inte heller passar in i sammanhang som har med tro och tillit att göra. Att vara kristen kan inte bestå i en förmåga att tro på obegripligheter. Jag måste inte tvinga min tanke att acceptera det orimliga. Då har tro blivit en prestation och något som jag själv åstadkommer.

Fler frågor infinner sig. Verkar Gud genom eller vid sidan av naturlagarna? I det vanliga, i det särskilda eller i båda? Om det liv som bärs vidare av fotosyntes och dna-struktur är det största mi­ raklet, så innebär det att Gud åstadkommer de största underverken just genom det som sker naturligt. Det är ett viktigt perspektiv i en kristen skapelsetro. Gud ger allt i skapelsen och upprätthåller sitt verk i den fortgående skapelsen. Man skulle rentav kunna säga att det vore en aning märkligt om Gud först skulle åstadkomma de sinnrika naturlagar genom vilka de naturliga underverken sker, och sedan gå vid sidan av dem. På ett sätt mister det som sker naturligt då sin underton av gudomligt mysterium och det vanliga livets 69

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 69

11-10-21 16.47.02

mirakel förminskas. Man ”avsakraliserar” livet genom att förlägga Guds aktivitet till ett särskilt område.

Innebär tilltron till naturlagarnas sköna mysterium att Gud inte kan verka utanför dem? Det skulle i så fall innebära en begränsning hos Gud, vilket är en underlig tanke. Dessutom måste en stor försiktighet infinna sig här, eftersom människor med jämna mellanrum berättar att Gud har gripit in i deras liv och förvandlat det, just när allt hopp var ute. Många kan berätta om änglabesök, visioner och uppenbarelser som är utöver det vanliga. Mirakel som skänker hopp och ger kraft att leva. Själv hyser jag ett slags naivt hopp om att sådana mirakel är möjliga och att Gud ibland väljer att gå vid sidan av de skapade naturlagarna. Som ett Guds leende mitt i den envetna lagbundenheten.

Men varför botade Jesus inte alla, utan bara vissa? Till och med de människor som Jesus botade blev med största sannolikhet sjuka igen, fast vid en senare tidpunkt. Och de som väcktes ur döden dog väl senare, när de inte längre var i fokus för Jesu verksamhet och evangeliernas skildringar? Som vanligt blir frågorna fler än svaren.

I relation till underverken behöver jag hela tiden växla mellan ett faktaspråk och ett relationsspråk. Ena stunden tänker jag att Guds extraordinära ingripanden är möjliga, trots att jag inte förstår hur.

I nästa stund tror jag att underverken egentligen vill berätta något annat. Berättelserna om Jesu underverk är kanske en del av ett relationsspråk som vill kommunicera mer med mitt hjärta än med min hjärna. Frågorna tar mig vidare: Vill underverken rentav hjälpa mig att upptäcka Guds härlighets uppenbarelse? Pekar det särskilda på det vanliga? Vädjar de till min förundran inför det som är större?

70

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 70

11-10-21 16.47.02

Tillit och rädsla Jag önskar att jag var modigare. På alla tänkbara sätt. Jag beundrar människor som vågar offra något för sin övertygelse. Jag är imponerad av personer som har en sådan tillit att de vågar säga vad de tycker. Vardagens hjältar som uppmärksammar förtryck, griper in mot orättvisor och står för sin åsikt när andra tycker annorlunda.

Jag är avundsjuk på människor som vågar förändras mitt i livet. På dem som värnar sanningen. På dem som lever som de lär. Min beundran väcks av människor som utan prestige vågar låta andra växa.

Av barn som är ärliga. Av tonåringar som vågar gå sin egen väg. Av vuxna som kämpar för det de tror på.

Mod handlar för mig om tillit. Att våga göra det jag tror på, trots att jag är rädd. Rädslan kan lätt bli den dominerande och styrande kraften i livet. Då håller man sig till det invanda och vågar inte leta efter nya vägar att gå, av rädsla för att hamna vilse. Det blir lättare att tala om svaghet, än att visa den. Lättare att fundera över orättvisans orsaker, än att ägna tiden åt att förändra.

Trettondedagstidens texter om underverken handlar för mig om mod, tillit och förundran. En av texterna berättar att Jesu lärjungar är ute i en båt på sjön (Matt. 14:22–33). Det står att Jesus kommer gående till dem på vattnet. Det kan tyckas vara ett mirakel som inträffar, ett underverk som går vid sidan av naturlagarna. Lärjungarna blir rädda, eftersom man faktiskt inte kan gå på vatten. Då säger Jesus: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.”

I evangelierna är vattnet ofta en symbol för kaosmakten. Vatten 71

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 71

11-10-21 16.47.02

har förmågan att ta liv. När det står att Jesus går på vattnet, betyder det att det kaotiska hålls i schack. Jesus lägger det under sig. Överfört till min egen situation betyder det att Jesus kommer gående mot mig. Han går över mitt livs kaos, för att stilla min oro och skapa frid. Gud vill skänka sinnesro just där livet är som mest i oordning.

Evangeliet vill berätta att en tillit kan växa fram trots och mitt i livets kaos. En tillit som gör att jag vågar mer.

Då svarar Petrus: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” När Jesus säger åt honom att komma, stiger han ur båten och går på vattnet. För en stund vågar han och hyser tillit till att det bär. Så börjar det blåsa. Hans livs oro och kaosmakter gör sig påminda, han blir rädd och går mot botten. Jesus sträcker ut handen och griper tag i honom just när han sjunker.

Jag behöver ha tillgång till båda mina språk för att kunna hantera den här berättelsen. Om jag bara använder faktaspråk, så stannar jag lätt vid mitt tvivel på berättelsens sanningshalt. Ingen kan gå på vatten. Berättelsen måste därför vara falsk och påhittad. Alltså bryr jag mig inte om den. Men för mig är det viktigt att verkligen läsa vad det står. Jesus talar nämligen inte faktaspråk till lärjungarna.

Han säger inte: ”Detta måste ni tro på!” eller ”Ju orimligare, desto bättre”. Istället talar han relationsspråk och säger: ”Var inte rädda.”

Ord som vill väcka min tillit.

Jag tycker om orden tillit och rädsla. För mig är de bättre än tro och tvivel. Ordet tro gör ibland att jag associerar till att gissa eller förmoda. Att tro blir en sorts lägre grads vetande, preliminära antaganden i brist på säker kunskap. Något som kan ersättas så snart jag vet bättre. Faktaspråket är då ensam härskare. Hjärna och hjärta 72

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 72

11-10-21 16.47.02

är inte i balans. Ordet tillit har vidare associationer än tro. Det betyder att hysa förtroende, att förtrösta och känna tillförsikt. Det ger de varma associationerna av att kunna lita på någon. En känsla av att stegen kan bära, trots den oro och ångest som ett liv innehåller. Ordet tillit är ett starkt och stabilt ord, det låter till och med likadant både fram- och baklänges. På samma sätt är det lättare att tala om rädsla än om tvivel. Rädsla handlar för mig om motsatsen till tillit. Upplevelsen av att inte riktigt våga, att inte kunna känna förtröstan och lita på den andre. Stegen bär mig inte riktigt när jag är ute ”på djupt vatten”. Jag sjunker. Vem sträcker sig efter mig när jag går mot botten?

När jag vågar mig ut på relationsspråkets djupa vatten, kan jag upptäcka både min rädsla och mitt behov av tillit. När hjärnan härskar i ensamt majestät hör jag inte vad Jesus säger. Men när hjärtat får vara med, kan det särskilda i underverken hjälpa mig att upptäcka vardagsundret. Att tillitens steg kan bära över rädslans kaosdjup.

73

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 73

11-10-21 16.47.02

Släck min törst En av mina favoritberättelser i Bibeln handlar om hur Jesus möter en kvinna i staden Sykar (Joh. 4:1–42). Jesus är ute och går, blir trött och sätter sig för att vila vid en brunn. Då kommer en samarisk kvinna för att hämta vatten.

Jesus ber henne om vatten. Det var en opassande fråga. De två var av rivaliserande folkslag. En var jude och den andra var samarier.

De var av olika kön och det ansågs olämpligt att en man tilltalade en kvinna. Till råga på allt levde kvinnan i tveksamma relationer och var därför illa ansedd. Hon passade på att gå till brunnen mitt på dagen. Det var egentligen för varmt, men det var skönt för henne att ingen annan var där.

Oväntat nog sitter Jesus vid brunnen. Som vanligt vill han utmana de gränser som människor drar upp. Han ställer en fråga till kvinnan. Han ber henne om något att dricka, friskt vatten ur brunnen. Kvinnan ser frågande på honom och svarar: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten?” Det har alltid rört vid mitt hjärta att Jesus ber kvinnan om något som hon kan ge, alldeles vanligt vatten.

För mig är det berättelsens viktigaste poäng. Han ber inte om något som hon inte kan ge. Jag har lätt för att tänka att Gud nog vill något med mig som jag inte förmår. Att jag ska ha mer tillit, att jag ska vara en godare människa eller att jag ska få bättre ordning i mitt liv.

Jag undrar varför jag måste vara så sträng mot mig själv.

Nyåret som ligger bakom leder mig till tankar om förbättring.

Det finns ofta antingen uttalade eller outtalade nyårslöften om att 74

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 74

11-10-21 16.47.02

livet ska bli annorlunda. Jag tror att fler tänker som jag, med stor variation på de löften som ges. Att gå ner i vikt, ägna mer tid åt sina närmaste eller åstadkomma bättre studieresultat. Se till att ens vanor blir bättre. Mindre arbete och mer hemmatid. Varmare relationer. Mer motion, fördjupad livskvalitet och en mer meningsfull fritid. För det räcker väl inte med det jag redan har, med den jag är?

Berättelsen om Jesu möte med kvinnan vid brunnen i Sykar bär på budskapet att Jesus frågar efter mig. På något sätt för det mig i närkontakt med min törst efter både tillit och mod. Den törsten är ofta det enda jag har. Om jag granskar mitt liv hittar jag sådant som är halvfärdigt och ofullständigt överallt. Föresatser som aldrig blev mer än så, felsteg som gjorde mina medmänniskor illa och fragment som jag aldrig lyckas skapa en helhet av. Men törsten efter tillit är äkta. Längtan efter liv är genuin. Jesus ser kvinnan och frågar efter något som hon kan ge. För mig betyder det att Gud vänder sig mot mig och frågar efter min törst.

Att det jag har räknas betyder också att min uppgift i livet ligger mig närmare än jag tror. En uppgift som handlar om det jag ska göra eller vara. Jag utmanas att ta mig själv på allvar, att sluta undvika det svåra och skjuta upp det obekväma. I Jesu fråga ligger ett slags inbjudan till beslut. Men där finns också en uppmaning att sluta fly bort från det som växer fram inifrån och vill hinna ifatt, det begär efter äkthet som skaver mot det yttre livets anpassning.

Att Jesus söker kontakt betyder inte alltid att det är bekvämt. Kvinnan vid Sykars brunn utmanas av Jesus. Om hon hade vetat att han suttit vid brunnen hade hon inte gått dit.

75

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 75

11-10-21 16.47.02

Så fortsätter samtalet mellan de två. På kvinnans fråga om hur han, som är jude, kan be henne om vatten, svarar Jesus kryptiskt: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan svarar förvirrat: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet?” Hon förstår inte innebörden i det Jesus säger. Hon tror att han talar faktaspråk om det yttre vattnet i brunnen, fast han talar relationsspråk om det inre vattnet.

Vändpunkten i berättelsen kommer då hon förstår att han talar om en inre verklighet, att det synliga också handlar om det osynliga. Vattnet i brunnen handlar om hennes hjärtas törst. När kvinnan får kontakt inåt säger hon: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig.” När allt detta har hänt, ber Jesus kvinnan att hon ska hämta sin man. Det är tydligt att Jesus trycker på en öm punkt. Att han söker kontakt betyder som sagt inte att det är bekvämt. Kvinnan har ingen man, och hon har tidigare levt med flera män. Förtroendet för Jesus gör att hon vågar berätta om det som är svårt.

Om jag ska rekapitulera berättelsen, så börjar den med att Jesus går över gränsen till en människa som står utanför. Han ser, tilltalar och frågar efter något hon kan ge och rör sig mot det inre med hjälp av det yttre. Då släpper spärrarna för kvinnan och hon börjar tala om det som är svårt, det som ligger nära och om relationer som gör ont. Så fungerar det ofta för mig. Mitt i min ensamhet längtar jag efter den andre. Efter någon som lämnar sitt eget och kommer på besök hos mig, går över gränser, ser och tilltalar mig. Någon som 76

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 76

11-10-21 16.47.02

frågar efter mig och dröjer sig kvar trots att svaret tar tid. Plötsligt släpper spärrarna och jag vågar berätta om det som är svårt.

Evangeliets berättelse blir ett slags svar på min längtan efter tilllit. Mitt liv får konturer när jag känner mig mottagen. Ur mitt innersta växer bönens ord fram: ”Kom nära mig. Läk mina uråldriga sår. Ge mig det vatten som släcker all törst.”

77

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 77

11-10-21 16.47.02

Mina tomma händer Min svärfar var bonde. Han hade stora händer, märkta av vardagsarbete och praktiska göromål. Huden var härdad. Han kunde släcka pipan med tummen.

Av händernas utseende går det att ana vad en människa arbetar med. Spensliga skrivarfingrar talar ett annat språk än grova arbetarnävar. Händerna står för verksamhet och aktivitet. Med dem ordnar vi för oss. Lagar maten och byter till vinterdäck, gräver i vårrabatten och spelar piano. Händer slår och händer smeker. Ibland är det svårt att se vilka som gör vad. En öppen hand och en knuten näve berättar olika historier. Den stängda, knutna näven är beredd till handling. Den tomma, öppna handen vill ta emot och väntar på att fyllas med innehåll.

En människas tillit kan aldrig kommenderas fram. Det är som att försöka sluta handen runt sand. Då rinner sanden mellan fingrarna.

Ju hårdare jag håller, desto mer rinner bort. Det enda sättet att få sanden att bli kvar är att öppna händerna och ta emot. Då kan tomhet bli till fullhet.

Under trettondedagstiden läses ibland en text i gudstjänsten som handlar om hur Jesus möter en romersk officer (Matt. 8:5–13).

Officeren var inte jude utan i ockupationsmaktens tjänst. I mötet med den romerske officeren gör Jesus, med dåtidens judiska ögon sett, bort sig. Först genom att tilltala mannen, sedan genom att säga att ingen i det judiska folket har haft en så stark tro som denne romerske officer och sist genom att påstå att Guds rike ska välkomna 78

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 78

11-10-21 16.47.02

icke-judar och att judar ska vägras en plats. Officeren ber att Jesus ska bota hans sjuke tjänare. Av någon anledning blir Jesus förvånad över mannens tillit till att Jesus kan hjälpa. I slutet av berättelsen säger Jesus till officeren: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Allra sist står det: ”Och i det ögonblicket blev pojken frisk.”

Denna bibeltext utgör en utmaning för mig. Sensmoralen tycks vara att man kan vara bra på att tro. Om jag tror tillräckligt mycket på Gud, så kan jag genom min tro åstadkomma storverk. Om jag ber i tro, får jag bönesvar. Gud blir en springpojke för mina behov.

Omvänt skulle det betyda att den tro som inte är så stark, genererar mindre uteffekt. Om jag inte får bönesvar, beror det på att jag ber fel. Jag tror inte att det är så. Varken att stark tro betyder seger eller att svag tro betyder nederlag. Även om vissa bibeltexter kan användas på ett sådant sätt, tror jag att man leds i fel riktning när man lägger betoningen så.

En av berättelsens poänger är att Jesus vänder sig mot självgodhet. Det är inte längre tillhörighet till det judiska folket som är enda villkor för frälsning. Jesus spränger gränserna och vänder sig till människor utanför det religiöst etablerade. Samma kritiska utmaning som då gick till det judiska folket, går i varje tid till den etablerade religiositeten. Den manar till kritisk självprövning. Det är aldrig vi människor som bestämmer vem som tillhör och vem som inte tillhör. Evangeliet är ingen handelsvara som vi kan förfoga över.

Den romerske officeren gör en liten roll i det bibliska dramat.

Historien känner inte ens hans namn. Han är bara en statist i kulisserna. Jag brukar tänka att han ändå hinner berätta något viktigt 79

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 79

11-10-21 16.47.02

om vad tillit är: att komma till Jesus med bara sina tomma händer.

Han har inga företräden eller förtjänster. Han har ingen religiös merit att falla tillbaka på. Han tillhör fel grupp och är illa ansedd.

Det enda han kommer med är sin nöd, Kyrieropet ”hjälp mig med mitt liv”, och en längtan efter att hans tjänare ska bli frisk. Det Jesus gör är inte en belöning för en väl genomförd trosprestation, utan snarare en gåva i tomma händer som är öppet mottagande.

Jag tycker att det är lätt att tänka tvärtom. Att jag måste komma med allt. Det kan handla om föreställningen att jag borde vara duktigare i livet. Det spelar ingen roll hur bra jag gör saker, för jag kunde alltid ha gjort det bättre. Den inre prestationsdemonen härjar våldsamt med många av oss. För någon är det föreställningar om ett moraliskt klanderfritt liv som spökar. Om jag verkligen gör vad evangeliet handlar om, då kan jag kalla mig kristen. Det är lätt att tänka att detta är vad kristen tro går ut på – att göra så gott man kan, leva ett skötsamt liv och följa de tio budorden. Ytterligare någon kämpar kanske med inre krav att kunna mer eller förstå bättre.

Man skulle vilja få saker och ting att tydligare hänga ihop. Först därefter är kristen tro en möjlighet. Jag brukar tänka att också en längtan efter tro, är tro. Och att själva sökandet efter fördjupad tilllit, är tillit. Bara för att jag aldrig ska inbilla mig att jag måste vara framme vid målet, för att få vara med på resan. Till sist kan man ibland lura sig att tro att man måste ha ett mer sammanhållet inre, för att kunna vara en kristen. Livets skärvor borde i alla fall forma ett vackrare mönster.

För mig är kristen tro ett tilltal som varje dag hjälper mig att släppa vanföreställningar om att mitt liv borde vara annorlunda.

80

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 80

11-10-21 16.47.02

Officeren ber om hjälp med det han inte reder ut. Varför skulle det vara annorlunda för mig? Att evangeliet vill åstadkomma förändring är något jag kan ta till mig om ordningsföljden är rätt. Först måste händerna vara tomt öppna och tillitsfullt mottagande. Först måste det handla om vem jag är, inte om vad jag gör. Den romerske officeren är en namnlös statist i evangeliedramat. Ändå lär han mig något viktigt. Det enda som behövs är mina händer, de som öppnar sig lika mottagande som inför välsignelsens ord. Mina tomma händer.

81

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 81

11-10-21 16.47.03

Hoppets stilla låga Slitna talesätt är slitna för att de används ofta. De används ofta för att de innehåller beprövad visdom. Ett sådant talesätt lyder: ”Hoppet är det sista som överger en människa.”

En bibeltext berättar att Jesus är på väg till Jerusalem (Joh. 5:1–9).

När han kommer fram till staden går han inte till templet, utan till några människor som levde lite vid sidan om. De var sjuka och förmodligen berövade sin livsglädje. Jag tycker att det känns skönt att Jesus går förbi templet. Han går vid sidan av det dugliga, förbi och sedan bakom den välpolerade fasaden. Hal som en tvål slinker han ur den etablerade religiositetens grepp och tar vägen till nödställda människor.

Bakom faktaspråkets yttre berättelse finns det relationella tilltalet. Jag tror att det handlar om att Jesus vill hitta vägen till den punkt i mitt liv där all ork och förmåga saknas. Han vill gå förbi livets upplysta platser och upptäcka den skymda stigen som leder till mitt livs vanmakt. Han går gärna med mig när skogen tätnar och hoppet om att hitta vägen framåt tycks vara ute.

De människor som Jesus sökte sig till fanns nordöst om tempelplatsen i Jerusalem, vid ”fårdammen”, där det fanns ett bad med namnet Betesda. Där fanns det enligt Bibeln två bassänger med fem pelargångar. Underjordiska källor lät regelbundet vatten tränga fram. Vattnet skulle enligt hörsägen ha en helande kraft.

I en av pelargångarna fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Kanske valde Jesus ut den som hade det värst, den som 82

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 82

11-10-21 16.47.03

hade varit drabbad under längst tid. Trettioåtta år är idag, statistiskt sett, ett halvt liv. Då var det nästan ett helt liv. Jesus frågar om mannen vill bli frisk. En sådan fråga kan tyckas befängd, men något i hela situationen låter mig som läsare ana, att den sjuke mannen har fastnat i kverulans och bitterhet. Han bryr sig först inte om att ta reda på vem Jesus är. Sedan säger han att ingen har hjälpt honom att komma ner till vattnet.

Jag försöker inte naivt påstå att den som vill kan bli frisk. Inte heller att den som har en tillräckligt stark tro kan åstadkomma helande. Och inte att den som tar ansvar alltid hittar ut ur sin svåra situation. Jag vet att detta är brännhet mark och att det är viktigt att inte förenkla. Utan tillstymmelse till pekpinne, utan anklagande röstläge och utan att göra anspråk på att saken är enkel, frågar Jesus ibland rakt in i en människas liv: Vill du hitta vägen ut? Inte slippa, men ta ansvar och finna vägen framåt?

Det är ingen lätt sak att ta ansvar för sitt liv. Under de gångna åren har jag gradvis tvingats att ”växa upp”. Insikten att jag måste ta ansvar har ibland varit svår att acceptera. Det finns ingen som gör arbetet åt mig. Det är fortfarande så, att jag kan fastna i tillbakablickande och klamra mig fast i förmodat begångna oförrätter. Att jag har det som jag har det är någon annans fel. ”Jag har ingen som kan hjälpa mig”, så sa mannen. Ett slags offrets självupptagenhet som vädjar till andra om medlidande och som upplever sig kränkt när den andre inte tar över ansvaret. Jesus är modig nog att säga att en del av en människas livssituation är hennes eget ansvar. Jag tror att det är därför han frågar: Vill du leva och vill du bli frisk? Vill du gå vägen mot tillit? Vill du försonas?

83

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 83

11-10-21 16.47.03

Det är lätt att bli en hoppets fånge. Man hyser hopp om hur livet skulle kunna bli och drömmer om ett idealt tillstånd som skulle kunna vara möjligt. En förtröstan att saker och ting skulle kunna bli annorlunda. Skulle kunna. Så snärjs man av sitt eget hopp. Allt blir till skira drömmar om framtiden och man blir blind för det som är helt nära, det som skulle kräva att man tog ansvar här och nu. Jag tror att en människa ibland måste släppa taget om sitt hopp och sluta bygga luftslott i en avlägsen framtid. Det kan göra ont att se att man måste släppa taget om just det man hoppas på. Men just det, och ibland bara det, kan öppna för nytt liv.

Det är klart att jag vill! Så tolkar jag – mellan raderna – svaret från mannen som har varit sjuk i trettioåtta år. Hoppets låga brinner förvånansvärt klart också bakom det som gör livslångt ont. Jag har ofta hoppats att saker och ting kunde bli annorlunda. Tänk om kraften kunde återvända och vårvinterns första solstrålar på nytt kunde värma min kropp. Tänk om jag mitt i det som är svårast kunde hitta den skymda stigen som leder till livsmod. Den som Jesus redan hittat.

Bibelberättelsen slutar med att Jesus säger till mannen: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Själv har jag aldrig upplevt ett så tydligt bönesvar. Det är betydligt vanligare med tystnad. Inget händer. Kampen ger inget resultat. Det finns inga enkla samband mellan bön och bönesvar. Jag ber för att jag inte kan låta bli.

Under trettondedagstiden berättar evangeliet om hur Jesus tar vägen till människor som i olika avseenden finns en bit ifrån. Han hittar fram till lärjungarna i båten, till kvinnan vid brunnen, till officeren med tjänaren och till mannen i pelargången. Bakom fak84

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 84

11-10-21 16.47.03

taspråket gömmer sig relationsspråkets evangelium, att Jesus hittar stigen fram till mig. Hoppet är det sista som överger. En stilla låga brinner.

85

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 85

11-10-21 16.47.03

Jag sitter i mörker Det finns en text i profeten Mikas bok, som jag tycker särskilt mycket om: ”Jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus” (Mik. 7:8). Det är nio ord som för mig rymmer hela evangeliet. Texten läses ibland­ på Kyndelsmässodagen, den dag som fyrtio dagar efter jul avslutar hela jul- och trettondedagstiden. Profeten Mikas ord är alltid levande för mig. Jag tänker på dem när jag tänder ljus i ljusbäraren vid gudstjänsten i min hemkyrka. Ljusbäraren är full av de synliga ljusens osynliga böner. De tänds för allt som finns i våra liv – hopp, tröst, glädje och tacksamhet. Och för allt det som vi kämpar med.

Där brinner böner om ljus i rädslans mörker. Tänk om man kunde slippa sin rädsla och istället färdas genom livet, buren av tillit.

Jag är ofta rädd för att inte räcka till, för att andra inte ska tycka om mig och för att möta framtiden. Rädslans böneljus är nog vanliga i en ljusbärare. Där brinner också böner om ljus i självföraktets mörker. Det är lätt att känna att man kommer till korta. Ibland känns det egna så litet. Som en söndrig ballong bara, skrumpet liten i otillräcklighetens skurhink.

I ljusbäraren brinner det böner om ljus i lögnens mörker. Det är lätt att ljuga, både för sig själv och om sig själv. Lögn kan bli en livsstil. Ibland tycker jag att det är svårt att be om sanningens ljus. Tänk om jag skulle få bönesvar. Då skulle sanningens ljus lysa skarpt, lika obarmhärtigt avslöjande som vintertidens klara sol. Allt skulle synas: småfifflet och dubbellivet, mina halvsanningar och lögnens jämkningar. Trots att det är svårt att be om ljus i lögnens 86

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 86

11-10-21 16.47.03

mörker, tror jag att ärlighetens dagliga bikt och Guds förlåtelse kan låta själens senvinter övergå i förvår. Strålarna behöver hitta varje millimeter av en människas jordmån för att något nytt ska börja växa. Man kan inte ljuga för Gud. En för mig okänd poet skriver: ”Mitt liv är genomlyst, avslöjat intill kränkning, och Gud vilar där, fast osedd.”

Det brinner böner om ljus i sorgens mörker i min hemkyrkas ljusbärare. Vi gör så många förluster under ett liv. Vi mister dem vi älskar, människor som står oss nära. Men sorg och förlust kan också handla om andra saker. Förlust av tid som gått och sorg över ett liv som snart är över. Kanske en saknad av att vara i sin krafts dagar. Ledernas orörlighet påminner om det som inte längre är. Eller förlust av en kärlek, den man önskade sig, hoppades på och egentligen ville.

Ett barn gråter mycket över lite. Ett skrubbsår öppnar för tårarnas flöden – för att det behövs. Så är det också för den som är vuxen.

Det finns mycket i själens sorgelager och minnenas förlustförråd.

Trettondedagstiden når sitt slut på Kyndelsmässodagen. För mig handlar tiden om förundran inför det som är större. Inför vinternattens heliga oändlighet. Inför Guds härlighets uppenbarelse i Kristus. Inför relationsspråkets mytiska förmåga att binda mig samman med det som är bortom. Trettondedagstiden handlar också om tillit.

Den som bär över rädslans kaosdjup, släcker min törst och hjälper mig att fortsätta hoppas. Allt knyts samman i Kyndelsmässodagens nio ord: ”Jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.”

87

52633229 Konturer av tro inl-11.indd 87

11-10-21 16.47.03