Tadeusz R贸偶ewicz
recycling
Tadeusz Różewicz
recycling Nyare dikter
I urval och översättning av Irena Grönberg och Tomas Håkanson
Bokförlaget Tranan
Ur alltid fragment* recycling
alltid fragment jag har verkligen inte tid att avsluta den här dikten vem har tid numera att skriva dikter om en halvtimme måste jag gå kanske lika bra att sluta här för en dikt har ju inget slut lika lite som en kristallkula slingra dig inte från din ”plikt” att avsluta den här dikten Avsluta den (gör slut med den) du kan ju skriva fortare poesi går inte att skriva fortare den går att läsa fortare men varför
9
Och vad ska din dikt handla om? om Amerika Vad har du sett i kristallkulan? Ingenting … det vill säga … kanske Frihetsgudinnan statyn du vet från den statyn gick jag bort mot … jag gick vilse ville se vad som fanns där inne i huvudet (på den där frihetsstatyn) först tjugo år senare natten till den fjärde juli fick jag höra att inuti finns en hiss som går halvvägs upp i statyn (alltså upp i …) i huvudet finns ögon två stycken ögon och varje öga mäter sjuttio centimeter tvärs över och genom ögat kan man se New York av en reporter (Voice of America) fick jag höra att varje människa har rätt till frihet och lycka alltsammans började
10
med ett tekrig med ett teparty med tebjudningen i Boston i Frihetsgudinnan hade reportern talat med två flickor men den ena visste inte vad det var för helg och den andra fnissade dumt bara reportern visste att den fjärde juli för 219 år sedan hade Nybyggarna slängt en skeppslast med te i vattnet och det var så det började de unga flickorna slukade bengaliska eldar och kiknade ”av skratt” någonting skaver någonting plågar mig medan jag skriver den här dikten det är Elias Canetti vad var det han sade? Seit sie mehr wissen müssen, sind die Dichter böse geworden så vad ska din dikt handla om om Amerika om Amerika? Bevare mig väl!
11
det ämnet är en ocean ja just oceaniskt men jag måste gå nu jag har inte tid att tömma ut det i det här poetiska (och realistiska) sållet för tjugo år sedan var jag på toppen av World Trade Center och såg det oändligt växande New York vilken frestelse … hoppa änglarna ska bära Dig på sina händer … hoppa … din fantasi är liten förstenad … hoppa du kanske lär dig flyga … på poesins vingar upp mot ”mänsklighetens lycka” … ta mig i din famn hoppa ner sjöng Amerika först i källaren på den där Skyskrapan när jag åt en jätteportion rosa och vit fryst pudding
12
– som raklödder – blev jag mig själv igen så åt jag en smörgås – av papp och vadd – sköljde ner allt med kaffeblask – som smakade te – och log – sött – mot Kazimierz och surt mot mig själv Tack vare Krystyna och Ryszard förvandlades jag inte till flickan med svavelstickorna utanför porten till Metropolitan det var december iskall vind museet var stängt jag var avskuren från konst kafé och wc mållös (Guernica skrek därinne) väntade jag på att Ed skulle uppenbara sig (!) dagen innan hade jag lättsinnigt sagt nej till en lockande inbjudan till Kalifornien (glansen av apelsiner trädens gröna guld) så småningom blev jag till en istapp och hälsade på Ed som vore han en rymdvarelse
13
lycklig (att ha blivit funnen) åkte jag hem ”Han glor på sina skor” konstaterade Ed förtvivlat ”Tadek! Titta upp för … faa … n!” jag slöt ögonen bakom mig drömde det osannolikt vackra Manhattan om sig självt med den lilla kyrkan i mitten – Saint Patrick’s Cathedral – som en fågelunge i ett bo av skrapor och skyar
p.s. det var inte många år sen nu ser världen annorlunda ut igen (rimmet klämmer som en liktorn) så sluta nu sluta vädjar dikten … det har alltså gått sjutton år och en ”fundamentalist” som fått vila i Amerikas sköte drog nytta av sin ”rätt till frihet och lycka” och ville spränga World Trade Center i luften kanske tyckte han inte om kaffet och tänkte (för sig själv)
14
i den rättfärdiges namn jag ska spränga skyskrapan rätt upp i himlen tillsammans med tusen människor han är (säkert) ”djupt troende” och inte någon skeptiker rationalist ateist nu blir jag alltför ivrig märker jag och förstör poesins sköra väv och konstruktion så jag slutar och sätter punkt (Quandoque bonus …) december 1975– juli 1995
15
I de rykande lampornas sken i de rykande lampornas sken såg världen annorlunda ut levandes dödas sovandes ansikten bortvända ansikten unga huvuden tätt intill varandra i de osande lampornas sken var människan starkare rotad i glädjen djupare i sorgen de fladdrande skuggorna gick undan kom tillbaka växte orden var varmare tystare hemmet vaggade flöt iväg med kistan och vaggan i de rykande lampornas sken var oändligheten till ända tiden gripbar
16
rymden sluten inom fyra väggar det räckte att blunda för att hamna i fjärde dimensionen det räckte att öppna dörren för att hamna på vägen mot Emmaus och möta den levande Jesus som igenkänd av ingen åt stekt fisk bröd honungskaka man upplever livet då man vandrar möts när uren vreds upp i oljelampornas sken syntes tecken på väggen Brunos tecknade dikter Mene – Tekel – Fares om dessa lampor visste poeten från Drohobycz nästan allt ”nästan” för allting
17
vet ingen inte om sin födelse inte om sin död då jag tänker på honom och hans Bok ser jag honom i skenet av en osande lampa med en allt större skugga av hans genomskjutna huvud på väggen
18