9789174996814

Villette

ISBN 97 8- 91-7499 - 681-4 Författare: Charlotte Brontë Originaltitel: »Villette«, 1853 Originalförlag: Smith, Elder & Co Översättning: © Per Ove Ehrling & Anna-Karin Malmström Ehrling, 2 015 Redaktion: Pietro Maglio & Henrik Petersen Omslagsfotografi: © Nadia Moro, 2 015 Formgivning: Lars Sundh Tryck: ScandBook, Falun, 2 015 Typsnitt: Minion

• Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

Charlotte Brontë

VILLETTE

Översättning av Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

Modernista stockholm

4

I BRETTON M i n gudmor bodde i ett elegant hus i den prydliga och ålder­ domliga staden Bretton. Hennes mans familj hade bott där i generationer och bar faktiskt hemortens namn, Brettons från Bretton. Om det berodde på en tillfällighet, eller för att någon avlägsen förfader hade varit tillräckligt betydelsefull för att få ge staden sitt namn, det vet jag inte.

Jag uppskattade verkligen besöken i Bretton, dit jag som barn åkte ett par gånger om året. Huset och dess innevånare passade mig synnerligen väl. Allt tilltalade mig mycket: de stora, tysta rummen, det genomtänkta möblemanget, de klara, stora fönst­ ren, balkongen med utsikt över en fin gammal gata, där det alltid tycktes vara söndag eller helgdag. Så tyst var det, så rena var trottoarerna.

Enda barnet i ett hushåll blir ofta särdeles ompysslat och på ett stillsamt sätt fick jag mycket uppmärksamhet av mrs Bretton, som hade blivit änka med en son långt innan jag lärde känna henne. Hennes make, en läkare, hade dött då hon ännu var en ung och vacker kvinna.

Hon var inte längre ung, som jag mindes henne, men hon var fortfarande vacker, lång, välbyggd, mörk för att vara engelska, med hälsans klarhet på kinderna och livligheten avspeglad i ett par fina, muntra, svarta ögon. Folk menade att det verkligen var beklagligt att hennes hy inte förts vidare till sonen, vars ögon var blå – men redan i barndomen hade en mycket genomträngande blick. Vännerna kunde bara beskriva färgen på hans långa hår när solen lyste på det. Då kallade de det gyllene. Han hade ärvt mycket av moderns anletsdrag, men också hennes fina tänder, hennes resning (eller löftet om hennes resning, ty han var ännu 5

inte fullvuxen) och vad bättre var, hennes goda hälsa och goda sinnelag, fyllt av den styrka och handlingskraft som för ägaren är värd mer än en förmögenhet.

På hösten det året var jag på besök i Bretton. Min gudmor hade hämtat mig hos de släktingar där jag på den tiden hade mitt hem. Jag tror att hon då tydligt såg vad som skulle ske, skuggan av något jag knappt anade, men denna svaga misstanke var till­ räcklig för att göra mig orolig och sorgsen. Jag var glad att byta miljö och sällskap.

Tiden förflöt alltid snabbt i min gudmors sällskap, inte tu­ mult­­artat fort, utan händelselöst som när en bred flod glider fram i ett slättlandskap. Mina besök hos henne liknade Kristens och Hoppfulls vistelse vid en vacker å, med »gröna träd på bägge 1 strän­derna och längs ängar smyckade med liljor året om.« Där fanns ingen omväxlingens charm och inte heller det oväntades spänning. Men så mycket uppskattade jag stillhet och ro, och så litet sökte jag stimulans, att när den kom kände jag den nästan som något störande och önskade snarast att den hållit sig borta.

En dag kom ett brev vars innehåll uppenbarligen gjorde mrs Bretton förvånad och något oroad. Jag trodde först det var från mitt hem och bävade inför jag vet inte vad för katastrofalt meddelande. Men ingen vände sig till mig och molnet verkade passera.

När jag nästa dag återkom från en lång promenad, upptäckte jag en oväntad förändring då jag kom in i mitt rum. Förutom min franska säng i sin mörka alkov fanns i ett hörn en liten barnsäng, draperad i vitt. Utöver min mahognybyrå såg jag en liten kista av rosenträ. Jag stod stilla, stirrade och tänkte. »Vad ska nu detta betyda?« frågade jag mig själv. Svaret var uppenbart. »Det kommer en gäst till. Mrs Bretton väntar besök.« När jag kommit ner till middagen, fick jag förklaringen. Man berättade för mig att en liten flicka inom kort skulle göra mig 1. Kristen och Hoppfull är huvudpersonerna i Kristens resa av John Bunyan [1628–1688].

6

sällskap: en dotter till en vän och avlägsen släkting till den fram­ lidne doktor Bretton. Man tillade att den lilla flickan nyligen hade förlorat sin mor, men ja, avslutade mrs Bretton till sist, den för­ lusten var inte så stor som man först skulle kunna tro. Mrs Home (Home föreföll vara namnet) hade varit en mycket vacker, men vimsig och slarvig kvinna, som hade försummat sitt barn och gjort sin make besviken och nedstämd. Paret hade varit så omaka att äktenskapet till sist slutade med skilsmässa – skilsmässa efter ömsesidigt samtycke, inte efter en rättslig process. Kort därefter överansträngde sig damen på en bal, blev förkyld, drabbades av en feber och avled efter en kort tids sjukdom. Hennes mycket känslige make blev synnerligen uppskakad av det alltför abrupt framförda beskedet och föreföll inte kunna fås att inse att hans stränga beteende – en viss brist på tålamod och överseende – inte hade bidragit till att påskynda hennes död. Han hade grubblat över detta så att hans sinne förmörkades. Läkarna framhöll att en utlandsresa borde prövas som botemedel och mrs Bretton hade erbjudit sig att ta hand om hans lilla flicka. »Och jag hoppas«, tillade min gudmor avslutningsvis, »att barnet inte kommer att bli som sin mor, ett så dumt och lättsinnigt litet våp som någon­sin en förståndig man har varit svag nog att gifta sig med.

För«, sa hon, »Mr Home är på sitt sätt en klok karl, men inte så praktisk. Han är förtjust i vetenskap, och tillbringar halva livet i ett laboratorium med att experimentera – något som hans fjäril till hustru varken kunde förstå eller stå ut med. Och jag skulle minsann«, bekände min gudmor, »inte ha gjort det heller.« Som svar på min fråga berättade hon att hennes framlidne man brukade säga att mr Home hade fått sin vetenskapliga ådra från en morbror, en lärd fransman. Han var alltså av blandad fransk och skotsk härkomst och hade släktingar i Frankrike, där fler än en skrev de före sitt namn och sa sig vara av adlig härkomst.

Samma afton klockan nio skickades en betjänt i väg för att möta diligensen med vår lilla besökare. Mrs Bretton och jag satt ensamma i salongen och väntade på hennes ankomst, eftersom John Graham Bretton var på besök hos en skolkamrat som bodde 7

i trakten. Min gudmor läste kvällstidningen medan hon väntade, jag sydde. Det var ruskväder, regnet piskade rutorna och vinden lät vresig och rastlös. »Stackars barn!« sa mrs Bretton från tid till annan. »Vilket resväder hon har! Jag önskar hon vore i säkerhet här.« Strax före tio kungjorde dörrklockan Warrens återkomst.

Knappt hade dörren öppnats förrän jag sprang ner till hallen. Där stod en koffert och några hattaskar, bredvid dem stod en person som verkade vara en barnjungfru och vid foten av trappan stod Warren med något inslaget i en filt i sin famn. »Är det barnet?« frågade jag. »Ja, miss.« Jag skulle just öppna filtpaketet för att försöka ta mig en titt på ansiktet, men det vändes hastigt bort från mig. »Var snäll och sätt ner mig«, sa en späd röst, när Warren öpp­ nade salongsdörren »och ta bort den här filten«, fortsatte talaren, medan hon med sin ynkliga hand tog bort spännet som höll ihop filten och med sparsmakad brådska avlägsnade sitt otympliga omslag. Varelsen som nu blev synlig gjorde ett tappert försök att vika ihop filten, men den var alltför tung och stor för att hållas upp och hanteras av dess händer och armar. »Ge den till Harriet, snälla«, var då beskedet, »så kan hon lägga undan den.« Detta sagt vände den sig om och spände ögonen i mrs Bretton. »Kom hit lilla älskling«, sa damen ifråga: »Kom så får jag känna om du är kall och fuktig! Kom och låt mig värma dig vid brasan.« Barnet steg raskt fram. Befriad från sitt omslag visade hon sig vara en ytterst späd, men fin, komplett liten människa, ljus, tunn och välväxt. Där hon satt i min gudmors omfångsrika famn såg hon ut som en liten docka; den vaxbleka halsen och huvudets silkeslena lockar ökade likheten, tänkte jag.

Mrs Bretton pratade ömt med barnet medan hon gnuggade dess händer, armar och fötter. Först belönades hon bara med en fundersam blick, men snart fick hon ett leende till svar. Mrs Bretton var för det mesta inte en ömsint kvinna inte ens gentemot 8

sin mycket omhuldade son. Hennes sätt var sällan sentimentalt, ofta det omvända, men när det främmande lilla barnet log mot henne, kysste hon det och frågade: »Vad heter du min lilla vän?« »Missy.« »Men mer än Missy?« »Pappa kallar henne Polly.« »Kommer Polly att tycka om att bo hos mig?« »Inte för alltid, men tills pappa kommer hem. Pappa har rest bort.« Hon skakade uttrycksfullt på huvudet. »Han ska komma tillbaka till Polly, eller skicka efter henne.« »Ska han, frun? Vet frun att han ska göra det?« »Det tror jag.« »Men det tror inte Harriet, åtminstone inte på länge. Han är sjuk.« Hennes ögon fylldes av tårar. Hon släppte mrs Brettons hand och gjorde en rörelse för att lämna hennes knä. Den möttes först av motstånd, men hon sa: »Snälla, låt mig gå. Jag kan sitta på en pall.« Hon tilläts glida ner från knäet och tog en fotpall, bar den till en vrå i mörk skugga och satte sig där. Mrs Bretton, en bestämd och i allvarliga frågor till och med kategorisk kvinna, var ofta eftergiven i småsaker; hon lät barnet göra som det ville. Hon sa till mig: »Bry dig inte om henne nu.« Men det gjorde jag. Jag såg Polly vila sin lilla armbåge mot sitt lilla knä och sitt huvud i sin hand. Jag märkte att hon drog fram en liten näsduk ur dockfickan på sin dockkjol och sedan hörde jag henne gråta. Andra barn i sorg eller smärta skriker högljutt utan skam eller återhållsamhet, men denna varelse grät; en liten snyftning då och då vittnade om hennes känslor. Mrs Bretton hörde inget och lika gott var det.

Det dröjde inte länge förrän en röst från hörnet krävde: »Ring på klockan efter Harriet!« Jag ringde. Barnjungfrun tillkallades och kom. »Harriet, jag måste gå och lägga mig«, sa hennes lilla älskling. »Du ska fråga var min säng är!« Harriet menade att hon redan hade tagit reda på det.

9

»Fråga om du sover med mig, Harriet!« »Nej, Missy«, sa barnjungfrun, »du ska dela rum med den här unga damen«, och menade mig.

Missy lämnade inte sin plats men jag såg att hennes ögon sökte mig. Efter några minuters tyst granskning kom hon fram från sin vrå. »Jag önskar er god natt, frun«, sa hon till mrs Bretton, men mig passerade hon utan ett ord. »God natt, Polly«, sa jag. »Man behöver inte säga god natt när man sover i samma rum«, var svaret med vilket hon lämnade salongen. Vi hörde Harriet föreslå att hon skulle bära henne uppför trappan. »Behövs inte«, svarade hon, »ingen anledning, inget behov.« Med trötta små steg tog hon sig uppför trappan.

När jag gick till sängs en timme senare fann jag henne fort­ farande klarvaken. Hon hade ordnat kuddarna så att de stöttade upp hennes lilla kropp i en sittande ställning. Händerna vilade stilla i varandra på lakanet med ett för ett barn ovanligt, gam­ maldags lugn. Jag avstod från att säga något till henne, men strax innan jag släckte ljuset föreslog jag att hon skulle lägga sig ner. »Så småningom«, var svaret. »Men du blir kall, Missy.« Hon tog ett litet klädesplagg från stolen vid sidan av sängen och lade det över axlarna. Motvilligt lät jag henne göra som hon ville. Jag lyssnade en stund i mörkret och insåg att hon fortfarande grät – grät återhållsamt, tyst och försiktigt.

När jag vaknade i gryningen, hörde jag ljudet av rinnande vatten. Titta! Hon hade stigit upp och sedan klivit upp på en pall intill kommoden och lutade ansträngt och med svårighet vattenkannan (som hon inte kunde lyfta) så att hon kunde hälla innehållet i handfatet. Det var fascinerande att se på henne när hon tvättade och klädde sig, så liten, upptagen och tyst. Hon var uppenbarligen inte van att göra sin toalett och knapparna, snoddarna, hakarna och hyskorna erbjöd svårigheter, som hon hanterade med en ihärdighet som var härlig att bevittna. Hon 10

vek ihop nattlinnet, hon rättade ganska prydligt till överkastet och drog sig tillbaka till ett hörn där en våd av den vita gardinen dolde henne, hon blev stilla. Jag reste mig till hälften och sträckte fram huvudet för att se vad hon gjorde. Jag såg att hon bad – på knä, med pannan lutad i händerna.

Barnjungfrun knackade på dörren. Hon ryckte till. »Jag har klätt på mig, Harriet«, sa hon. »Jag har klätt på mig själv, men jag känner mig inte fin. Gör mig fin!« »Varför klädde du på dig själv, Missy?« »Tyst! Tala lågt, Harriet, så att du inte väcker flickan!« Det vill säga mig, som nu låg med slutna ögon. »Jag klädde på mig själv för att lära mig, så att jag kan när du lämnar mig.« »Vill du att jag ska ge mig i väg?« »När du har varit arg på mig har jag många gånger önskat att du skulle ge dig i väg, men inte nu. Var snäll och rätta till mitt skärp och kamma mig!« »Skärpet sitter tillräckligt rakt. Vilken liten filur du är!« »Det måste knytas om. Var snäll och knyt om det!« »Sådär, då! När jag har åkt måste du låta den unga damen klä på dig.« »Absolut inte!« »Varför? Det är en mycket trevlig, ung dam. Jag hoppas att du tänker uppföra dig väl mot henne, Missy, och inte göra dig märkvärdig.« »Hon får under inga omständigheter klä på mig.« »Vad tokig du är!« »Du kammar inte rakt, Harriet, det blir fel.« »Å, vad du är svår att göra till lags. Är det bra nu?« »Ganska bra. Vart ska jag gå nu när jag är påklädd?« »Jag följer dig till frukostrummet.« »Kom då!« De gick mot dörren. Hon stannade. »Å! Harriet, jag önskar att vi var i pappas hus! Jag känner inte de här människorna.« »Var ett snällt barn, Missy!« 11

»Jag är snäll, men det värker här«, sa hon och satte handen mot hjärtat och suckade djupt, medan hon upprepade: »Pappa!

Pappa!« Jag låtsades vakna och började stiga upp för att kunna följa det som skedde medan de ännu var kvar. »Säg god morgon till den unga damen!« dikterade Harriet.

Hon sa: »God morgon!« Sedan följde hon barnjungfrun ut ur rummet. Harriet reste sin väg senare samma dag för att tillfälligt besöka vänner som bodde i grannskapet.

När jag kom ner fann jag Paulina ( barnet kallade sig Polly, men hennes fullständiga namn var Paulina Mary) sitta vid fru­ kostbordet vid mrs Brettons sida. En mugg mjölk stod framför henne, en bit bröd fyllde hennes hand, som låg stilla på duken.

Hon åt inte. »Jag vet inte hur vi ska blidka den här lilla varelsen«, sa mrs Bretton till mig. »Hon äter inte och att döma av hur hon ser ut har hon inte sovit.« Jag uttryckte min tilltro till effekterna av tid och vänlighet. »Om hon skulle fatta tycke för någon i huset skulle hon snart finna sig till rätta, men inte förrän då«, svarade mrs Bretton.

12

II PAULINA N å g r a dagar förflöt och det verkade inte sannolikt att hon skulle fatta tycke för någon i huset. Hon var inte direkt elak eller envis och hon var långt ifrån olydig. Men någon med mindre intresse för välbefinnande, eller ens lugn, var det knappast möj­ ligt att föreställa sig. Hon tjurade. Ingen vuxen kunde ha utfört denna dystra syssla bättre, inget fårat ansikte hos en landsflykting som längtar efter Europa i Europas antipoder kunde visa tydli­ gare tecken på hemlängtan än hennes barnansikte. Hon verkade åldras och blev världsfrånvänd. Jag, Lucy Snowe, anser mig inte lida av förbannelsen av en överhettad och irrande fantasi, men närhelst jag öppnade en dörr och fann henne sittande ensam i ett hörn med huvudet lutat i sin pygméhand, föreföll mig rummet inte bebott, utan hemsökt.

Och återigen, när jag vaknade under månskensnätterna och såg hennes gestalt, vit och iögonfallande i sitt nattlinne, stående på knä i sängen, bedjande som en katolsk eller metodistisk svär­ mare – en brådmogen fanatiker eller ett blivande helgon – jag vet knappt vilka tankar jag hade, men de löpte risken att knappast vara förnuftigare och sundare än vad barnets tankar måste ha varit.

Jag uppfattade sällan ett ord av hennes böner, ty de framviska­ des lågt. Ibland var de rent av inte ens framviskade utan outtalade.

Några meningar som nådde mitt öra upprepade orden: »Pappa!

Min kära pappa!« Jag insåg att det var fråga om en fixering, en person med en monoman läggning, något som jag alltid har tyckt vara det mest olyckliga som en man eller en kvinna kan drabbas av.

13

Man kan bara gissa vad denna oro hade lett till om den hade fortsatt okontrollerat. Saken tog dock plötsligt en annan vändning.

En eftermiddag hade mrs Bretton övertalat henne att lämna sin vanliga plats i hörnet, lyft upp henne i fönstersmygen och för att fånga hennes uppmärksamhet, bett henne att titta på de passerande och räkna hur många damer som gick längs gatan under en viss tid. Hon hade suttit håglöst, knappt tittat och inte räknat, när jag – med blicken fäst på hennes ögon – bevitt­nade en häpnadsväckande förvandling av dess irisar och pupiller.

Dessa impulsiva, farliga personligheter – känsliga som de kallas – erbjuder egendomliga skådespel för dem som genom ett svalare temperament är skyddade från att dras med i liknande hugskott.

Den fasta och tunga blicken började irra, darrade, flammade sedan upp som i brand; den lilla, dystra pannan lyste upp, hen­ nes alldagliga och nedstämda anletsdrag sken upp, det sorgsna ansiktet försvann och i dess ställe kom en plötslig iver, en intensiv förväntan. »Det är han!« sa hon.

Likt en fågel eller en pil eller något annat snabbt var hon borta från rummet. Hur hon fick upp ytterdörren vet jag inte, kanske stod den på glänt, kanske stod Warren där och lydde hennes befallning som nog var mycket skarp. Jag tittade lugnt ut genom fönstret och såg henne ila ner längs gatan i svart klänning och ett litet bandkantat förkläde (stora förkläden ogillade hon). När jag just skulle vända mig om och stillsamt meddela mrs Bretton att barnet blivit galet, sprungit sin väg och omedelbart borde eftersökas, såg jag henne fångas upp och uppslukas både från min kyliga blick och de förbipasserandes undrande blickar. En herre hade lyckats med detta och närmade sig nu med henne insvept i sin överrock för att återlämna henne till huset, varifrån han hade sett henne komma.

Jag drog slutsatsen att han skulle lämna henne i en tjänares omvårdnad och gå vidare, men han gick in i huset. Efter att ha dröjt kvar ett tag på bottenvåningen kom han uppför trappan.

Mottagandet tydde genast på att han var bekant för mrs Bret­ ton. Hon kände igen honom, hon hälsade på honom, men var 14

skakad, förvånad, överrumplad. Hennes uppsyn och beteende var till och med förebrående. Som svar på detta snarare än på hennes ord sa han: »Jag kunde inte hjälpa det, frun. Det var omöjligt för mig att lämna landet utan att med egna ögon se hur hon hade det.« »Men ni kommer att göra henne orolig.« »Det tror jag inte. Och hur är det med pappas lilla Polly?« Denna fråga ställde han till Paulina, när han satte sig ner och försiktigt placerade henne på golvet framför sig. »Hur är det med Pollys pappa?« var svaret, när hon lutade sig mot hans knä och såg upp mot hans ansikte.

Det var ingen högljudd, ingen ordrik scen, tack och lov.

Men det var en scen till brädden fylld med känslor och desto mer beklämmande, eftersom bägaren inte skummade högt eller ursinnigt flödade över. Vid alla tillfällen av våldsam, ohämmad vidlyftighet kommer en känsla av förakt eller löje till den trötte åskådarens undsättning. Jag har emellertid alltid uppfattat den sortens känslighet som frivilligt anpassar sig som mest betung­ ande – en fullkomlig slav under det sunda förnuftet.

Mr Home hade ett barskt, eller kanske snarare hårt ansikte.

Pannan var ojämn och kindknotorna markerade och fram­ trädande. Ansiktets karaktär var ganska skotsk, men det fanns känsla i blicken och sinnesrörelse i hans nu upprörda ansikts­ uttryck. Hans nordliga accent harmoniserade med hans fysio­ nomi. Han såg på samma gång ståtlig och alldaglig ut. Han lade handen på barnets höjda huvud. Hon sa: »Pussa Polly!« Han kysste henne. Jag hoppades att hon skulle utstöta något hysteriskt skrik, så att jag kunde få lindring och känna mig till­ freds. Hon gjorde märkvärdigt litet väsen av sig. Hon tycktes ha fått vad hon ville – allt hon ville – och var som i en förnöjd trans.

Varken till sättet eller till utseendet var denna varelse som sin far och ändå stammade hon från honom. Hennes sinne hade fyllts från hans som bägaren från kruset.

Mr Home besatt obestridligt manlig självkontroll men kunde ändå i hemlighet visa känslighet i vissa situationer. »Polly«, sa 15

han och såg på sin lilla flicka, »gå ner till hallen! Där ser du pappas överrock som ligger på en stol. Känn efter i fickorna! Du kommer att hitta en näsduk där. Hämta den!« Hon lydde, gick och återvände snabbt och behändigt. Han pratade med mrs Bretton när hon kom tillbaka och hon väntade med näsduken i handen. Det var på sitt sätt en vacker bild att se henne, den lilla, nätta, prydliga gestalten som stod vid hans sida. När hon såg att han fortsatte prata, tydligen omedveten om hennes återkomst, tog hon hans hand, rätade ut de motståndslösa fingrarna, smög in näsduken och böjde tillbaka dem. Han ver­ kade ändå inte se eller märka henne, men till slut lyfte han upp henne i sitt knä. Hon kröp in i hans famn och även om ingen av dem vare sig såg på eller talade med den andra under den följande timmen, antar jag att båda var tillfreds.

När det var dags för te, fångade den minimala varelsens rörel­ ser och beteende som vanligt blickarna. Först dirigerade hon Warren när han placerade ut stolarna. »Ställ pappas stol här och min intill den, mellan pappa och mrs Bretton! Jag måste servera honom te.« Hon satte sig på sin stol och vinkade till sig fadern. »Sitt intill mig, som om vi vore hemma, pappa!« Och återigen, när hon gensköt hans kopp, då den passerade och själv skulle röra om sockret och hälla i grädden: »Jag gjorde alltid det åt dig hemma, pappa. Ingen kunde göra det lika bra, inte ens du själv.« Under hela måltiden fortsatte hennes omsorger, hur tafatta de än var. Sockertången var för vid för en hand och hon måste använda båda händerna för att hantera den. Den tunga grädd­ kannan av silver, faten med smör och bröd, själva tekoppen och fatet ställde krav på hennes otillräckliga styrka och handlag.

Dock skulle hon lyfta det här, räcka det där och lyckades klara av allt utan att slå sönder något. Uppriktigt sagt tyckte jag att hon var tramsig och beskäftig, men fadern, blind som alla föräldrar, verkade helt nöjd med att låta henne passa upp honom och var märkligt tillfreds med hennes omsorger.

16

»Hon är min tröst!« kunde han inte låta bli att säga till mrs Bretton. Damen ifråga hade sin egen »tröst«, som var utan mot­ stycke på en mycket större skala och för tillfället frånvarande, så hon hade förståelse för hans svaghet.

Denna andra »tröst« intog scenen under kvällens lopp. Jag visste att han skulle komma tillbaka den här dagen och var med­ veten om att mrs Bretton hade väntat på honom under dagens alla timmar. Vi satt vid brasan efter teet när Graham anslöt sig till vår krets, eller snarare bröt upp den – för naturligtvis ledde hans ankomst till en del uppståndelse och eftersom mr Graham var hungrig, skulle förfriskningar serveras. Han och mr Home började umgås som gamla bekanta. Den lilla flickan tog han för stunden ingen notis om.

När han hade ätit färdigt och besvarat sin mors talrika frågor, vände han sig från bordet mot brasan. Mittemot honom satt mr Home och vid hans sida barnet. När jag säger barn ​​använder jag en olämplig och felaktig benämning – en benämning som skulle passa vilken bild som helst bättre än den tillgjort blyga lilla person i en sorgklänning och i ett vitt linne som hade passat lika bra på en ganska stor docka. Hon satt uppflugen på en hög stol bredvid ett bord med sitt leksakssyskrin av vitlackerat trä. I handen höll hon en mycket liten näsduk, som hon påstod sig fålla och som hon ihärdigt bearbetade med en nål, som i hennes hand nästan liknade en dolk. Hon stack sig själv hela tiden och märkte snart batisten med ett spår av små röda prickar. Ibland ryckte hon till, när det motsträviga vapnet slet sig från hennes kontroll och tillfogade henne ett djupare stick än vanligt, men hon var ändå tyst, flitig, koncentrerad, kvinnlig.

Graham var då en stilig, sexton år gammal yngling med tro­ löst utseende. Jag säger trolöst utseende, inte för att han verkligen hade en särskilt opålitlig läggning, utan för att tillmälet förefaller mig riktigt som beskrivning av hans utseendes vackra keltiska (icke anglosaxiska) karaktär; hans vågiga, ljust kastanjebruna hår och mjuka, regelbundna anletsdrag, hans många leenden, som varken saknade tjusning eller raffinemang (inte i negativ 17

bemärkelse). Han var en bortskämd, nyckfull pojke på den tiden. »Mamma«, sa han, efter att under en tid tyst ha betraktat ​​den lilla figuren framför sig och när mr Homes tillfälliga frånvaro från rummet lindrade den småskrattande skygghet, som var hans enda uttryck för blyghet: »Mamma, jag ser en ung dam i sällskapet som jag inte har presenterats för.« »Jag antar att du menar mr Homes lilla flicka«, sa hans mor. »Sannerligen, frun«, svarade hennes son. »Jag finner ert ut­ tryckssätt minst sagt ovärdigt. Miss Home skulle jag säkert ha sagt, om jag vågat tala om den ädla dam som jag anspelar på.« »Hör nu, Graham, jag tillåter inte att barnet blir retat. Inbilla dig inte att jag finner mig i att du driver med henne.« »Miss Home«, fortsatte Graham utan att avskräckas av sin mors invändningar. »Får jag äran att presentera mig, eftersom ingen annan verkar villig att göra er och mig den tjänsten? Er slav, John Graham Bretton.« Hon såg på honom. Han reste sig och bugade helt allvarligt.

Hon lade varsamt ner fingerborgen, saxen, sitt arbete, klättrade försiktigt ner från sin höga stol, neg med obeskrivligt allvar och sa: »Hur står det till?« »Jag har lyckan att vara vid god hälsa, endast i viss utsträck­ ning uttröttad efter en skyndsam resa. Jag hoppas, frun, att allt är väl med er?« »Täm-mer-ligen väl«, var den lilla kvinnans ambitiösa svar och hon försökte nu åter nå sin forna upphöjelse. Då hon fann att detta inte kunde göras utan visst klättrande och viss ansträng­ ning – offer på anständighetens altare var det inte tal om – samt fullständigt ringaktande hjälp från en främmande ung gentleman, gav hon upp den höga stolen för en låg pall; den låga pall som Graham drog sin stol intill. »Jag hoppas, frun, att ni finner er väl till pass i er nuvarande bostad, min mors hus?« »Inte spe-ce-ci-ellt. Jag vill åka hem.« »Ett naturligt och lovvärt önskemål, frun. Men ett som jag inte desto mindre ska göra mitt bästa för att förhindra. Jag räknar 18

med att från er få lite av den dyrbara varan kallad nöje, som mamma och miss Snowe där borta misslyckas med att ge mig.« »Jag måste resa bort med pappa snart. Jag kommer inte att stanna länge hos er mor.« »Ja, ja. Jag är säker på att ni kommer att stanna hos mig. Jag har en ponny som ni kan rida på och ingen ände på böcker med bilder att visa er.« »Kommer ni att bo här nu?« »Det kommer jag att göra. Gläder det er? Gillar ni mig?« »Nej.« »Varför?« »Jag tycker att ni är märklig.« »Är det mitt ansikte, frun?« »Ert ansikte och allt annat. Ni har långt, rött hår.« »Kastanjebrunt hår, tack. Mamma kallar det kastanjebrunt, eller gyllene, och det gör alla hennes vänner. Men även med mitt ›långa röda hår‹«, och han slängde triumferande med sin man, ty han visste mycket väl att den var brungul och var stolt över dess lejonliknande nyans, »kan jag omöjligen vara märkligare än ers nåd«. »Ni tycker att jag är märklig?« »Absolut.« Efter en paus sa hon: »Jag tror att jag ska gå och lägga mig.« »Någon så liten som ni borde ha legat i sängen för länge sedan.

Men ni satt förmodligen uppe och väntade på att få träffa mig?« »Nej, verkligen inte.« »Ni ville säkert få nöjet av mitt sällskap. Ni visste att jag var på väg hem och väntade på att få träffa mig.« »Jag satt uppe för pappas skull, inte för er.« »Så bra, miss Home. Jag tror att jag kommer att bli er favorit, snart föredragen framför pappa.« Hon önskade mrs Bretton och mig god natt men verkade tveka huruvida Grahams förtjänster gav honom rätt till samma omtanke. Då fångade han upp henne med ena handen och balan­ serade henne högt ovanför sitt huvud. Hon såg sig själv, högt upp, 19

i spegeln över den öppna spisen. Plötsligheten, lössläpptheten, den respektlösa handlingen blev för mycket. »Skäms, mr Graham!« skrek hon harmset. »Sätt ner mig!« När hon åter kommit på fötter: »Jag undrar vad ni skulle tycka om mig, om jag skulle behandla er på det här sättet. Lyfta er med min hand«, sa hon och höjde denna väldiga kroppsdel, »som Warren lyfter den lilla katten«.

Detta sagt gick hon sin väg.

20

III LEKKAMRATERNA M r H o m e stannade i två dagar. Han kunde inte förmås att gå ut under sitt besök. Han satt hela dagen vid brasan, ibland tyst men ibland lyssnade och svarade han på mrs Brettons småprat, som passade en man i hans dystra sinnesstämning – inte alltför medkännande men ändå inte ovänligt, förnuftigt och med en gnutta moderlighet. Hon var så pass mycket äldre att han fann sig i det.

Vad gäller Paulina var hon både glad och tyst, upptagen och uppmärksam. Hennes far lyfte ofta upp henne i sitt knä. Hon brukade sitta där tills hon kände eller tyckte att han blev otålig, då lät det som så: »Pappa, sätt ner mig! Jag tröttar ut dig med min tyngd.« Och denna väldiga börda gled ner på golvet och när den pla­ cerat sig på en matta eller en pall alldeles invid pappas fötter, kom det vita syskrinet och den rödprickiga näsduken till användning.

Näsduken verkade vara tänkt som ett minne för pappa och måste vara klar före hans avresa, varför kraven på sömmerskans flit – hon hade åstadkommit ett tjugotal stygn på en halvtimme – var stränga.

Kvällarna gav oss genom Grahams återkomst under moderns tak – han tillbringade dagarna i skolan – ett tillskott av livlighet.

Det förminskades inte av det skådespel som brukade uppföras av honom och miss Paulina.

Ett avmätt och högdraget uppträdande hade blivit frukten av den förödmjukelse han utsatte henne för kvällen när han kom.

Hennes vanliga svar när han tilltalade henne var: »Jag kan inte ta hand om er. Jag har andra saker att tänka på.« När hon till­ frågades om vilka saker: 21

»Mina göromål.« Graham försökte fånga hennes uppmärksamhet genom att öppna sitt skrivbord och visa dess mångskiftande innehåll som han hade samlat på sig från tid till annan: sigill, ljusa stumpar av vaxljus, pennknivar med en brokig flora av gravyrer – några av dem i glada färger. Hans intensiva lockande var inte alldeles förgäves. Hennes blick lyftes förstulet från arbetet och riktades mot skrivbordet, där en mängd kopparstick låg utspridda. Ett av dem, som föreställde ett barn som lekte med en King Charles spaniel, råkade fladdra ner på golvet. »Vilken söt, liten hund!« sa hon förtjust.

Graham ignorerade henne klokt nog. Det dröjde inte länge förrän hon smög i väg från sin vrå och närmade sig för att under­ söka skatten närmare. Hundens stora ögon och långa öron och barnets hatt och fjädrar var oemotståndliga. »Fin bild!« var hennes positiva omdöme. »Tja, du kan få den«, sa Graham.

Hon syntes tveka. Önskan att äga den var stark, men att ta emot den skulle äventyra hennes värdighet. Nej. Hon lade ner den och vände sig bort. »Då vill du inte ha den, Polly?« »Helst inte, tack.« »Ska jag berätta för dig vad jag kommer att göra med bilden om du inte vill ha den?« Hon vände sig om för att lyssna. »Klippa den i strimlor för att tända veken.« »Nej!« »Det kommer jag göra.« »Var snäll och gör det inte!« Graham bevekades inte av den vädjande tonen. Han tog saxen från sin mors sykorg. »Nu sätter vi i gång!« sa han och gjorde en hotfull gest. »Rakt genom Fidos huvud och sedan delar vi lille Harrys näsa.« »Nej! Nej! NEJ!« »Kom hit då! Kom fort, annars är det för sent!« 22

Hon tvekade, drog på det, men gav med sig. »Vill du ha den nu då?« frågade han, när hon stod framför honom. »Ja tack.« »Men jag vill ha betalt.« »Hur mycket?« »En kyss.« »Ge mig bilden först!« Polly såg ganska opålitlig ut när hon sa detta. Graham gav henne bilden. Hon smet i väg som en gäldenär från sina ford­ ringsägare, rusade till sin far och tog sin tillflykt till hans knä.

Graham reste sig upp i låtsad vrede och följde efter henne. Hon begravde ansiktet i mr Homes väst. »Pappa, pappa! Skicka i väg honom!« »Jag ska inte skickas i väg«, sa Graham.

Med ansiktet fortfarande bortvänt höll hon ut handen för att hålla honom på avstånd. »Då ska jag kyssa handen«, sa han, men denna förvandlades i det ögonblicket till en knytnäve i miniatyr som gav honom betalt i form av ett litet mynt, som inte bestod av kyssar.

Graham – som inte underlät att på sitt sätt vara lika listig som sin lilla lekkamrat – retirerade till synes helt förvirrad. Han kastade sig ner på en soffa, lade huvudet mot kudden och låg där som i plågor. Polly märkte att han var tyst och tittade nu i smyg på honom. Han täckte ansiktet med händerna. Hon vände sig om i faderns knä och stirrade ängsligt och länge på sin fiende.

Graham stönade. »Pappa, vad är det med honom?« viskade hon. »Det är bäst att du frågar honom, Polly.« »Är han skadad?« Andra stönandet. »Han låter som om han vore det«, sa mr Home. »Mamma«, föreslog Graham matt. »Jag tror att det är bäst att skicka efter en läkare. Å, mitt öga!« Förnyad tystnad, endast avbruten av Grahams suckar.

23

»Tänk om jag blir blind?« antydde den sista.

Hans plågoande kunde inte stå ut med denna antydan. Hon gick genast fram till honom. »Låt mig få titta på ert öga! Det var inte meningen att träffa det, bara munnen och jag tyckte inte att jag slog så väldigt hårt.« Svaret var tystnad. Ansiktet drogs ihop. »Jag är ledsen, jag är ledsen!« Därefter följde sinnesrörelse, villrådighet och gråt. »Nu har du retats nog med barnet, Graham«, sa mrs Bretton. »Det är bara på låtsas, älskling«, utropade mr Home.

Graham lyfte henne än en gång till väders och hon gick åter hårt åt honom. Medan hon drog i hans lejonman kallade hon honom: »Den styggaste, uslaste, mest oförskämda och svekfulla människa som någonsin funnits.«

*

På morgonen samma dag som mr Home skulle avresa hade han och hans dotter ett samtal för sig själva i en fönstersmyg. Jag hörde en del av det. »Kan jag inte packa min väska och följa med dig, pappa?« viskade hon allvarligt.

Han skakade på huvudet. »Skulle jag vara ett problem för dig?« »Ja, Polly.« »Eftersom jag är liten?« »Eftersom du är liten och klen. Det är bara stora, starka män­ niskor som bör resa. Men se inte så ledsen ut min lilla flicka, det krossar mitt hjärta. Pappa kommer snart tillbaka till sin Polly.« »Absolut inte, jag är inte ledsen, knappt alls.« »Polly skulle bli ledsen, om hon gjorde pappa illa, eller hur?« »Ledsnare än ledsen.« »Då måste Polly vara glad. Inte gråta när vi skiljs åt, inte vara ledsen efteråt. Hon måste se fram emot när vi träffas igen och försöka vara glad under tiden. Kan hon det?« »Hon ska försöka.« 24

»Jag ser att hon kommer att göra det. Farväl, då. Det är dags för mig att resa.« »Nu? Just nu? »Just nu.« Hennes läppar darrade. Hennes far snyftade, men jag märkte att hon inte gjorde det. Efter att ha satt ner henne på golvet, ska­ kade han hand med oss övriga och gick sin väg.

När ytterdörren stängdes, föll hon på knä på en stol med ett rop: »Pappa!« Det var lågt och långt, ett slags »Varför har du övergivit mig?« Under några minuter kände jag att hon plågades. I det ögonblick­ et av sitt unga liv hade hon känslor som somliga aldrig upplever.

Det var en del av hennes natur. Hon skulle uppleva fler sådana ögonblick, om hon fick leva. Ingen talade. Mrs Bretton, som var mor, fällde en tår eller två. Graham, som satt och skrev, höjde blicken och stirrade på henne. Jag, Lucy Snowe, var lugn.

Den lilla varelsen, som lämnades ifred, gjorde vad ingen annan skulle kunna göra för henne – kämpade mot en outhärdlig känsla, som hon snart i viss mån betvingade. Den dagen accepterade hon inte tröst från någon, inte heller nästa dag. Så blev hon alltmer resignerad.

Den tredje kvällen, när hon satt på golvet utmattad och tyst, kom Graham in och tog utan ett ord försiktigt upp henne. Hon gjorde inget motstånd. Hon kröp snarare in i hans famn, som om hon var trött. När han satte sig ner lutade hon huvudet mot honom och efter ett par minuter sov hon. Han bar upp henne till hennes säng på övervåningen. Det förvånade mig inte att hennes första ord nästa morgon var: »Var är mr Graham?« Det visade sig att Graham inte satt vid frukostbordet. Han hade några läxor att göra inför morgonens lektioner och hade bett sin mamma att skicka in en kopp te till arbetsrummet. Polly erbjöd sig att bära in den. Hon måste vara sysselsatt med något, se efter någon. Koppen hade anförtrotts henne, ty även om hon var rastlös var hon också försiktig. Jag följde henne med blicken 25