9789176790007

Av Alexander McCall Smith har tidigare utgivits: Om Isabel Dalhousie Filosofiska söndagsklubben Kärlek, vänskap och choklad Rätt inställning till regn Det varsamma bruket av komplimanger Det behagliga med lördagar Tacksamhetens bortglömda konst Om Mma Ramotswe och Damernas detektivbyrå Damernas detektivbyrå Giraffens tårar Vackra flickors lott Kalaharis skrivmaskinsskola för män Livets skafferi I muntra damers sällskap Lycka och ett par blå skor Den gode maken på Zebra Drive Miraklet på Speedy Motors Tedags för normalt byggda damer Extra bekvämt på safariklubben Lördagens stora bröllopsfest Limpopos akademi för privatdetektiver Små skavanker på skönhetssalongen Den stilige mannens kafé deluxe Om professor von Igelfeld Portugisiska oregelbundna verb Ett slags tax De små omständigheternas hus Om invånarna på Scotland Street 44 Livet på Scotland Street 44 Espressoberättelser Kärlek på skotska Bertie och hans värld

Översättare: Yvonne Hjelm

www.massolit.se Copyright © Alexander McCall Smith 2015 Published by agreement with Leonhardt & Høijer Literary Agency A/S, Copenhagen Svensk utgåva © 2016 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: The Woman Who Walked in Sunshine Omslagsillustrationer: Mark Ecob Omslag: Maria Sundberg/Art by Sundberg Sättning: Kapish produktion Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN: 978-91-7679-000-7

Kapitel ett

Det är viktigt att barn förstår hur elektricitet fungerar

Mma Ramotswe hade ett mycket tydligt minne av hur ämnet semester kom på tal. Det var Mma Makutsi som hade börjat diskussionen, med en av sina oväntade observationer – de där inpassen hon gjorde apropå ingenting, som inte hade något som helst att göra med det som samtalet handlat om tidigare. Hon sade ofta sådana saker, uttryckte plötsligt en kommentar som verkade komma från ingenstans, och i eftermiddagens stillhet föll hennes ord som stenar kastade i en swimmingpool.

Det var efter lunch på Damernas detektivbyrå i ­Gaborone i slutet av oktober, en av de varmaste månaderna under vad som skulle visa sig vara ett av de varmaste åren man kunde minnas. ”Det är verkligen varmt, Mma Ramotswe”, konstaterade Mma Makutsi medan hon lutade sig tillbaka i sin stol och

w

7

fläktade sig med ett skrynkligt exemplar av Botswana Daily News. ”När det är så här varmt är det svårt att arbeta.”

Från sin sida av rummet, där det om möjligt var ännu lite varmare på grund av solskenet som flödade in genom fönstret och föll direkt över hennes skrivbord, kastade grundaren och ägaren av Botswanas enda detektivbyrå en blick bort mot sin förutvarande sekreterare, senare assistent, och nu, genom ren vilja och ihärdighet, hennes kollega. I vanliga fall skulle en arbetsgivare ha tolkat denna kommentar från någon i personalen som en vink om att det var dags att stänga kontoret och gå hem. Men när det gällde Mma Makutsis yttrande kunde man lätt missta sig, så Mma Ramotswe sade bara: ”Ja, det är verkligen mycket varmt, Mma.” Hon visste att det inte fanns någon anledning för Mma Makutsi att stanna kvar och arbeta om hon hade velat gå hem. Sedan hon hade gift sig med mr Phuti Radiphuti, innehavare av möbelbutiken Double Comfort och ägare till en stor boskapshjord, var Mma Makutsi inte längre i behov av den lilla lön som Mma Ramotswe betalade henne; faktum var att hon antagligen inte skulle ha lagt märke till om den av någon orsak hade uteblivit helt och hållet. Inte heller var hon tvungen att arbeta ett visst antal timmar: hennes anställningsavtal var mycket informellt – så informellt att man faktiskt kunde fråga sig om det överhuvudtaget existerade. ”Människor som litar på varandra behöver inga skriftliga överenskommelser”, hade Mma Ramotswe en gång sagt. ”Deras ord räcker gott.”

Mma Makutsi hade varit snar att instämma. ”Det har ni verkligen rätt i, Mma”, sade hon. Men sedan, när hon började fundera över påståendet, kunde hon se vissa problem med 8

att inte skriva ned saker och ting, hur eniga man än var om dem. ”Fast ibland”, tillade hon försiktigt, ”kan det vara så att man litar på någons ord i de flesta fall, men inte i alla. Det är därför det är bäst att ha allting på papper.” ”Jag är inte så säker på …”, började Mma Ramotswe.

Men Mma Makutsi hade kommit i gång. ”Jo, man måste nästan alltid ha saker skriftligt. Folk glömmer vad de har sagt, och sedan börjar de ändra sina historier och det slutar med att de beskyller en själv för att man inte har gjort något som de tror att man har sagt att man skulle göra, men inte har gjort. De medger aldrig att de kanske minns fel.” Hon såg förebrående på Mma Ramotswe, som om hon var vida känd som en av de värsta missdådarna i det avseendet. ”Det är därför man bör ha allting på papper – helst med kopior, om man skulle förlora originalet.” Hon gjorde en paus och såg fortfarande på Mma Ramotswe, som om hon utmanade henne att komma med invändningar. ”På Botswana Secretarial College fick vi lära oss att alltid ha allting på papper. Det är vad de sade, Mma: ’Det som finns nedskrivet på papper är skrivet i sten.’ ” Mma Ramotswe rynkade pannan. ”Sten och papper är väldigt olika, Mma. Jag är inte säker på …”

Mma Makutsi avbröt henne. ”Ni förstår, Mma, när något är skrivet i sten betyder det att det inte kan ändras. Det innebär förstås inte att man måste kopiera allting från papper och sedan rista det i sten. Det skulle ta mycket lång tid.” ”Väldigt lång”, mumlade Mma Ramotswe. ”Och alla företag skulle behöva en sekreterare och en stenhuggare. Det vore inte vidare praktiskt.”

Skämtet passerade oförmärkt, och nu, den där heta efter9

middagen i oktober, tog samtalet plötsligt en annan vändning. ”Jag träffade mr Polopetsi häromdagen”, sade Mma Makutsi. ”Han kom gående, när jag fick syn på honom. Minns ni hur han brukade gå, Mma? De där små stegen – som en myrslok.”

Mma Ramotswe tittade intresserat upp. Hon hade aldrig kopplat ihop mr Polopetsi med bilden av en myrslok, men nu när Mma Makutsi nämnde det … ”Mr Polopetsi? Det är en fin man, Mma.” Mma Makutsi instämde. Mr Polopetsi hade arbetat på byrån för några år sedan och hade varit lika omtyckt av klienterna som av sina kolleger. Han hade blivit anställd av en tillfällighet, sedan Mma Ramotswe i sin vita skåpbil råkat köra på honom så att han föll av sin cykel. När han berättade sin historia för henne hade hon gripits av sådan medkänsla med honom att hon erbjudit honom ett tillfälligt arbete som kompensation för vad hon ansåg vara ett alltför oförtjänt och orättvist straff för ett försumlighetsbrott. Mr Polopetsi hade varit sjukhusapotekare, och på grund av ett misstag som begåtts av en annan person blev han dömd till fängelse för att ha lämnat ut fel medicin – ett orimligt hårt straff, ansåg Mma Ramotswe, även om han kunde anses ha varit försumlig.

Han hade tagit sig igenom den oberättigade fängelsevistelsen, och även om hans apotekarlegitimation hade dragits in så lyckades han få ett arbete på ett apotek. Det hade emellertid inte varat så länge, eftersom verksamheten råkade i ekonomiska svårigheter. Lyckligtvis hade hans fru nyligen fått en högre tjänst inom statsförvaltningen där hon 10

arbetade, och den högre lönen betydde att familjen fick det ganska gott ställt. Mr Polopetsi, avslöjade Mma Makutsi, hade hittat ett deltidsjobb som passade honom utmärkt – att undervisa i kemi på en gymnasieskola. Den ordinarie kemiläraren där, en mycket lättjefull man, var mer än nöjd med att få en företagsam och populär assistent som kunde ta över under de eftermiddagar då han ville se fotbollsmatcher på tv. Denne lärare brydde sig aldrig om att forska i orsaken till mr Polopetsis popularitet hos eleverna. Hade han gjort det skulle han ha upptäckt att ingenting roade mr Polopetsi mer än att avsluta en kemilektion med en så ljudlig och spektakulär explosion som möjligt utan att bli upptäckt, med hänsyn tagen till resurserna – och skröpligheten hos skolans laboratorium. Den inre pyromanen som lurar i de flesta pojkar fanns lika mycket i honom som i de manliga eleverna, precis som – möjligen i något mindre grad – i flickorna, vilka uppskattade alla experiment som åstadkom färgad rök i någon omfattning. ”Han var mycket glad”, sade Mma Makutsi. ”Minns ni hur han brukade le? Precis som en nervös kanin? Jodå, han log på det sättet när jag såg honom häromdagen. Han kom gående på det där speciella sättet han har och log precis som en kanin.” ”Det var roligt att höra att han var glad”, sade Mma Ramotswe. ”Det förtjänar han efter det som hände honom, stackars man.”

Mma Makutsi såg tankfull ut. ”Jag är inte säker på att vi får den lycka vi faktiskt förtjänar”, sade hon. ”Det finns människor som ser mycket lyckliga ut, men som verkligen inte förtjänar det. Tänk bara på den där kvinnan …”

11

Mma Ramotswe visste precis vem Mma Makutsi syftade på. ”Violet Sephotho?”

Mma Makutsi nickade. När hon gjorde det fångade hennes stora, runda glasögon upp en liten strimma solljus och fick den att dansa uppe i taket. ”Ja, det var just den kvinnan jag tänkte på”, sade hon. ”Om man ser på henne verkar hon mycket glad. Hon ler alltid och …” ”… tittar på män”, sufflerade Mma Ramotswe. ”Den där blicken som vissa kvinnor ger män. Ni vet vilken blick jag menar, Mma?” Det gjorde Mma Makutsi. ”Det är en mycket uppmuntrande blick”, sade hon. ”Det är en blick som säger: Om du funderar på att göra något, så tveka inte. En sådan blick.” Hon gjorde en paus. ”Och ändå är hon glad. Alla de där leendena och skratten ser ut som glädje, tycker jag.”

De försjönk båda i tystnad medan de begrundade den rena orättvisan i Violet Sephothos uppenbara lycka. Mma Makutsi öppnade munnen för att säga något, men kom på andra tankar, och stängde den igen. Hon hade tänkt säga: ”Men Gud kommer säkert att straffa henne, Mma”, men kom fram till att det var sådant som folk inte sade längre, även om det var vad de tänkte. Problemet var, tänkte hon, att Gud hade så många människor att straffa nuförtiden att han kanske helt enkelt inte hade tid att ta itu med Violet Sephotho. Det var en nedslående tanke – ett tillfälle som gått om intet, kunde man säga: hon skulle mer än gärna ha ställt sig till förfogande som medhjälpare vid gudomlig bestraffning, kanske genom något som hon kunde kalla Mma Makutsis Rättviseförbund, som strängt men korrekt skulle bestraffa människor som Violet.

12

Mma Ramotswes egna tankar kretsade inte alls kring vedergällning, vare sig gudomlig eller av annat slag. Hon återvände till ämnet mr Polopetsi. ”Så vad hade vår vän att berätta?”

Mma Makutsi ryckte på axlarna. ”Han sade att han tyckte om att vara lärare på deltid. Han arbetar högst tre eftermiddagar i veckan. Han berättade att han lärde eleverna hur man tillverkar ett batteri, och de uppskattade det.” ”En mycket användbar kunskap”, sade Mma Ramotswe. ”Det är viktigt att barn förstår hur elektricitet fungerar.” ”Ja, Mma, det är det. Men sedan sade han att han hade haft en veckas semester, och att han fortfarande kände att det hade gjort honom gott.”

Mma Ramotswe lyssnade intresserat. Men medan hon försökte föreställa sig mr Polopetsi på semester – hon hade ingen aning om hur han tillbringade den – började hon fråga sig själv om hon visste någon annan som hade varit på semester. Hade någon hon kände varit bortrest eller ens slutat med arbetet och stannat hemma? Mr J.L.B. Matekoni hade absolut aldrig haft semester, åtminstone inte så länge hon hade känt honom. Hon var också säker på att Mma Potokwani, den outtröttliga föreståndaren för barnhemmet, aldrig hade lämnat sin post, med undantag för några dagar då hon gett sig av efter en dispyt med barnhemmets styrelse.

Det hade förstås inte varit någon semester – det kunde mer liknas vid en pensionering, även om den blev mycket kortvarig. ”Vad gjorde mr Polopetsi på sin semester, då?” frågade hon. ”Han sade att han inte gjorde någonting”, svarade Mma 13

Makutsi. ”Han stannade bara hemma och låg på sin säng större delen av dagen. Han sade att det saktade ned hans hjärta, och det var bra eftersom det hade slagit för fort i många år. Han sade att man inte kan köra en lastbil i 95 km/h för länge, den blir trött och stannar.”

Det var alldeles riktigt, konstaterade Mma Ramotswe. ”Men var det allt han gjorde? Stannade hemma och låg på sängen?”

Mma Makutsi svarade inte på frågan. ”Han sade också att människor som tar semester lever mycket längre än de som inte gör det.” ”Det låter mycket intressant”, sade Mma Ramotswe. ”Men hur är det med människor som har egna företag? Hur gör de när det gäller semester?”

Det uppstod ett ögonblicks tystnad medan Mma Makutsi funderade över frågan. Sedan, ganska trevande, kom hennes svar. ”Någon annan på kontoret tar över”, sade hon. ”På de flesta företag arbetar ju mer än en person, vet ni, så när ägaren går på semester tar någon av de andra över.” ”Jag förstår”, sade Mma Ramotswe. ”Så”, fortsatte Mma Makutsi, ”låt säga att det finns en högsta chef, och att han – eller hon, naturligtvis – behöver ta semester, då blir det den ställföreträdande chefen som tar över. Det är oftast en mycket smidig övergång – inga hinder eller störningar – och kunderna märker aldrig att det är den ställföreträdande chefen som sköter företaget.”

Mma Ramotswe tittade upp mot taket, hennes tillflykt ibland när Mma Makutsi fått upp farten. ”Nej, det gör de säkert inte”, muttrade hon.

Mma Makutsis glasögon blixtrade igen, en glimt av 14

stål. ”Och jag tror att det ibland är på så sätt som ställföre­ trädande chefer blir chefer.” En lång, talande tystnad följde nu och sedan fortsatte hon: ”Det beror på att de gör jobbet så bra när de får chansen. Sedan säger någon: Åh, den där personen – den där ställföreträdande chefen – skulle gott och väl kunna bli ordinarie. Det händer ibland, tror jag.” ”Verkligen?” sade Mma Ramotswe.

Mr J.L.B. Matekoni kom hem sent den kvällen, eftersom han hade varit tvungen att gå på ett möte som hölls av Motorbranschens intresseförening, där han var kassör.

Mma Ramotswe hade gett Motholeli och Puso deras middag tidigt, och skjutsade sedan båda till ett möte för miniorscouter i anglikanska katedralen. De skulle inte hämtas förrän klockan nio och vid det laget skulle hon ha hunnit servera middag till sin make och sig själv, diska, stryka Pusos skjorta till nästa dag och utföra ett antal andra sysslor som hör till ett hushåll, och vilka aldrig verkade ta slut hur metodisk och flitig man än var. Hon hade ingenting emot dessa sysslor, naturligtvis – att stryka en skjorta till en liten pojke som Puso eller att göra en lunchlåda till maken som man älskade så mycket var inget hårt slit; hon önskade bara att det fanns utrymme för lite pauser mellan sysslorna, en kort stund när man kunde pusta ut och hämta ny kraft innan man tog sig an nästa vända av hushållsbestyren.

Mr J.L.B. Matekonis möte hade inte avlöpt friktionsfritt. ”Medlemmarna i föreningen klagar alltid”, sade han när han slog sig ned vid köksbordet. ”De förväntar sig att styrelsen ska ta hand om alla deras problem – inte bara ett eller två, utan alla.”

15

”En del människor kan vara så där”, sade Mma Ramotswe, medan hon mosade potatisen till deras shepherd’s pie. ”Det kanske beror på att vi har blivit bortskämda. Vi har så mycket nuförtiden att vi tycker att det är något som tillkommer oss.” ”Och jag är bara kassör”, sade mr J.L.B. Matekoni. ”Jag har runt 27 000 pula i vår fond just nu, så jag kan inte göra allting. Men de ber mig alltid att betala för deras farfars begravning eller bidra med skolavgifterna för barnen till en framliden mekaniker, eller till och med bekosta människors bröllop. De förväntar sig allt det där, Mma! Det är vad de ber om.” ”Du kan inte göra det, Rra”, sade Mma Ramotswe. ”Alla pengar i Botswana skulle inte räcka till ens hälften av de saker som folk vill ha hjälp med. Det går helt enkelt inte.”

Mr J.L.B. Matekoni suckade. ”Ibland vill jag bara strunta i alltihop. Jag får god lust att samla ihop alla papper – alla räkningar och kvitton och så vidare – och lämna över dem till medlemmarna och säga: ’Varsågod. Gör det själva.’ ” Mma Ramotswe skrattade. ”Det kanske är precis vad du ska göra, Rra. Då skulle de få se.” Hon tystnade ett ögonblick. ”Kanske du kan … ta en paus?” ”Från att vara kassör?” ”Från allting”, sade hon. ”Du skulle kunna ta en paus från kassörsjobbet och …” Hon vände sig om där hon stod vid spisen och såg direkt på sin man. ”Och ta en paus från verkstaden också. En semester, faktiskt.”

Han stirrade förbryllat på henne. ”Jag?” sade han. ”Jag?” ”Ja, varför inte? Alla behöver lite semester någon gång. Vi är inte skapta för att arbeta tills … tills vi faller ihop.”

16

Hon uttalade orden tills vi faller ihop med hjärtat i halsgropen. Män föll faktiskt ihop – de föll ihop ganska ofta och för det mesta utan förvarning – och ingen hustru borde utmana ödet genom att tala lättvindigt om sådana saker.

Hon kände till många män som hade fallit ihop, ofta utan att ha fått möjlighet att säga adjö till sina fruar; de segnade bara ned mer eller mindre där de stod. ”Men några av oss måste fortsätta arbeta”, sade mr J.L.B. Matekoni. ”Några av oss måste knoga vidare, för om vi inte gjorde det skulle allting stanna upp. Vad skulle hända på Tlokweng Road Speedy Motors om jag sade att jag hade fått nog och tänkte sluta arbeta? Det skulle bli tvärstopp, Mma, och sedan vore det klippt. Vi skulle få kalla verkstaden Tlokweng Road Speedy Motors (nu framliden), Mma, den saken är klar.”

Hon funderade ett ögonblick. Det som mr J.L.B. Matekoni sade var antagligen sant. Han hade förstås Fanwell, som nu var färdig mekaniker, även om hon – och andra – fortfarande kallade honom lärling. Och han hade även Charlie, som nyligen blivit förflyttad till Damernas detektivbyrå, därför att det inte fanns tillräckligt med arbete för honom på verkstaden. Men skulle någon av dem kunna – eller ens båda tillsammans – klara av att sköta verksamheten i mr J.L.B. Matekonis frånvaro? Hon trodde inte det. Det hade alltid varit nödvändigt att hålla ett öga på Charlie, annars kunde han förlora tålamodet med en motor och börja slå på den med en hammare, så han skulle inte vara till stor hjälp. Fanwell var en mycket bättre och mer samvetsgrann mekaniker, men han var lågmäld till sättet och det var svårt att se honom ta sig an de mer självsäkra och krävande kunderna, särskilt de 17

som hade synpunkter på de omfattande belopp som krävdes för reparation eller service av en bil. Bilar var dyra saker, och allt som hade att göra med deras underhåll kunde därför bli kostsamt, även om en verkstad hade humana priser. Fanwell var för snäll, tänkte hon, för sådana duster.

Mma Ramotswe återgick till matlagningen, men hon hade sått ett frö hos mr J.L.B. Matekoni. Han satt i sin stol och tittade upp i taket medan hans fingrar trummade lätt mot bordet. Sedan reste han sig, gick bort till fönstret och tittade ut. Det var mörkt ute och ljuset i köket hindrade honom från att se stjärnorna, som likt stora silverdraperier hängde ovanför kontinenten.

Han vände sig bort från fönstret och sade till Mma Ramotswe: ”Det kan du, naturligtvis. Varför skulle du inte kunna göra det?”

Hon rörde om i kastrullen med träsleven hon hade ägt sedan hon var åtta år – ett föremål från hennes barndom som fortfarande påminde henne om fastern som hade gett den till henne. Det var en annan värld, barndomen och Mochudi – en värld av öppenhet och oskuld, en värld där det gamla Botswanas värderingar inte bara var seder och traditioner som folk mindes och omhuldade, utan de vanor och levnadsregler som människor följde varje dag. Vi har förlorat så mycket, tänkte hon. Vårt älskade land har förlorat så mycket.

Men alla hade förlorat någonting – inte bara Botswana, som kanske hade förlorat mindre än andra. Det var så många människor som hade förlorat den där känslan av att höra ihop med jorden som gav livet mening, som förankrade en vid en plats som man älskade. Det har vi i alla fall ännu, tänkte hon; vi har i alla fall fortfarande den jord som vi kan 18

kalla vår plats, akacieträd som är våra akacieträd, en himmel som är vår himmel för att den har vakat över våra mödrar och fäder och tagit dem upp till sig, omfamnat dem när de blivit framlidna. Det har vi fortfarande, oavsett hur stor och skrämmande världen blir.

Tankarna som väckts av den enkla träsleven banade väg för hans fråga. Vad hade han föreslagit att hon skulle göra?

Eller inte göra, kanske? ”Jag? Göra vad, Rra?” ”Ta semester, Mma. Du arbetar så hårt …”

Hon avbröt honom. ”Semester? Nej, jag menade inte mig själv, mr J.L.B. Matekoni. Jag talade om andra människor som tar semester – kanske rentav du.”

Han skakade på huvudet. ”Och jag sade att jag inte kan det, Mma, men sedan tänkte jag: Varför tar inte Mma Ramotswe semester själv? Det var så jag tänkte, Mma.” Mma Ramotswe skrattade. ”Men det är omöjligt för mig att ta semester, Rra. Vem skulle ta hand om byrån?”

Mr J.L.B. Matekoni svarade utan att tveka: ”Mma Makutsi.”

Mma Ramotswe lade ifrån sig träsleven. Mma Makutsi hade många förtjänster – det var hon den första att medge – men tanken på att lämna över hela ansvaret för Damernas detektivbyrå till henne var absurd. Det krävdes omdöme för att driva något sådant som en detektivbyrå, och hon var inte alls säker på att Mma Makutsi hade den förmågan. Jodå, hon var engagerad och arbetade hårt, och visst, det fanns troligen ingen i hela Botswana som kunde mäta sig med henne när det gällde arkivering, men byrån hanterade en del mycket känsliga ärenden och Mma Makutsi hade aldrig varit känd 19

för sin taktfullhet. Om hon ansvarade för byrån skulle det förr eller senare uppstå ett tillfälle då hon sade något mindre genomtänkt eller rentav provocerande. Se bara på hur hon alltid lyckades reta upp Charlie, när alla med någon insikt skulle förstå att en ung man som han måste hanteras med försiktighet. Om man kritiserade någon som Charlie eller, än värre, skrek åt honom, kom man garanterat ingenvart; faktum var att man i stället så gott som säkert gjorde allting värre. Nej, hon kunde inte låta Mma Makutsi ta över ansvaret för byrån, och hon förklarade för mr J.L.B. Matekoni varför det var bäst så.

Han lyssnade artigt, som han alltid gjorde när hon – eller någon annan, för den delen – tilltalade honom. När hon slutligen tystnade log han. ”Allt det där är säkert sant, Mma”, medgav han. ”Det stämmer att Mma Makutsi kan vara lite besvärlig då och då, men trots det är hon mycket bra på det hon gör. Och glöm inte att hon fick nittiosju procent på …” ”Åh, jag vet allt om det där”, sade Mma Ramotswe. ”Vi har alla fått höra om de nittiosju procenten. Men det var för saker som arkivering och stenografi. Jag talar om vanliga, mänskliga förmågor nu.” ”Ja, men jag tror att hon har dem också”, sade mr J.L.B. Matekoni. ”Och även om hon inte har dem nu, hur ska hon kunna utveckla dem om du aldrig ger henne chansen? Hur ska någon som befinner sig nere på botten …” – och här gjorde han en gest med ena handen mot en fiktiv nedersta pinne på en stege – ”hur ska någon som är där nere kunna ta sig upp hit?” Han hade lyft handen över huvudet – en social och yrkesmässig upphöjelse i en stigning från startpunkten som hade krävt en exempellös klättring.

20

Han väntade på att hon skulle svara, men det gjorde hon inte. Hon insåg att han hade rätt: människor måste få en chans. ”Nå, Mma?” sade mr J.L.B. Matekoni uppfordrande. ”Jag tycker fortfarande inte att jag behöver någon semester”, sade hon. ”Allting går mycket bra för tillfället, och jag vill inte sätta käppar i hjulet.” ”Apropå att placera saker där de inte ska vara”, sade mr J.L.B. Matekoni och log när han kom att tänka på en sak. ”En av våra kunder kom in med sin bil i dag. Vi servade den för bara ett halvår sedan, så jag blev förvånad när jag fick se den.” ”Och?” ”Ägaren sade att motorn lät konstigt.” ”Ah.” Mr J.L.B. Matekonis ton förändrades. Han var nu den bekymrade doktorn som meddelade familjen till en patient en lite tråkig nyhet. ”Så jag körde den runt kvarteret och lyssnade. Och jodå, motorn gav ifrån sig ett mycket oroväckande ljud – ett slags skramlande, som betydde att något definitivt var på tok. Så jag tog bilen tillbaka till verkstaden och öppnade motorrummet. Och vet du vad jag hittade?”

Mma Ramotswe vågade sig på en gissning. ”Det var säkert ett verktyg av något slag. En skiftnyckel, kanske?”

Han såg en aning snopen ut. ”Ja, det stämmer precis.

Den hade blivit kvar där när Charlie servade bilen för några månader sedan, och den hade kilat in sig bland allt möjligt.”

Mma Ramotswe himlade med ögonen. ”Charlie är inte så värst ambitiös, eller hur?” ”Jag är rädd för det”, sade mr J.L.B. Matekoni. ”Men man 21

får komma ihåg att han fortfarande är mycket ung och att saker och ting kan bli bättre.” ”Tror du att de kommer att bli det?”

Mr J.L.B. Matekoni funderade ett ögonblick. ”Nej, det tror jag inte”, sade han till slut.

Det var inte det svar som Mma Ramotswe skulle ha gett.

Hon var av den åsikten att saker blev bättre, även om det uppstod tillfälliga bakslag, och även om det inte fanns så särskilt mycket ljus i slutet av tunneln. Men hon ansåg att det sista man skulle göra var att sörja över det faktum att saker förändrades. Hon ville inte fastna i en uppfattning i vilken man inte kunde se någon ljusning för mänskligheten. Det gjordes en hel del framsteg, precis framför näsan på dem, särskilt i Afrika, och den utvecklingen gick åt rätt håll. Livet för diktatorer hade blivit mycket svårare än det hade varit tidigare. Människor hade fått utökade rättigheter, fler kunde läsa och skriva, antalet spädbarn som överlevde det första, kritiska året ökade; det fanns mycket man kunde vara stolt över. Och Charlie skulle bli en bättre ung man så småningom – allt han behövde var tid, vilket var vad vi alla behövde.

Mr J.L.B. Matekoni prövade en annan taktik. ”Men du förtjänar det, Mma. Det är vi överens om. Vi tycker alla att du förtjänar en semester.”

Hon log åt omtanken, men sedan, när hon återigen vände sig mot kastrullen på spisen, började innebörden av det han nyss hade sagt att sjunka in. Vi tycker alla att du förtjänar en semester … Det betydde att de hade diskuterat saken sinsemellan. Varför hade de gjort det? Var det en … hon vågade knappt uttala ordet för sig själv, men hon tvingade sig att fullfölja tanken. Var det en komplott?

22

Hon slöt ögonen och för ett ögonblick såg hon Mma Makutsi lura i skuggorna någonstans med en ansiktslös allierad, det enda som röjde hennes närvaro var en strimma ljus som reflekterades i hennes glasögon. Och hon hörde henne säga: Jaha, då var vi av med henne på ett tag. Hon blir borta i … Och den andra konspiratören skulle tillägga: Hon blir borta för gott, inte för att hon kommer att misstänka något.

Ilskan vällde upp inom henne, men den sjönk snabbt undan när hon påminde sig om att det var hon själv som hade lagt orden i Mma Makutsis mun, och det fanns inga bevis – inte minsta skymt av dem – för att hennes kollega, eller någon annan, ville ha henne ur vägen. Dessutom såg hon ingen som helst anledning att ta semester. Och Mma Makutsi skulle aldrig förråda henne; det var hon helt säker på. Det fanns ett antal personer om vilka man kunde säga det – och Mma Makutsi var en av dem – men i allmänhet måste man vara försiktig ifråga om tillit när det gällde resten av mänskligheten; ibland var det bland dem som stod en närmast man fann det största avståndet att överbrygga. Det borde man ha i åtanke, sade hon till sig själv. Men det fanns inga ränker som höll på att smidas mot henne – så var det helt enkelt inte. Och hur vet du det? frågade en liten röst som kom någonstans nedifrån. Hur kan du vara så säker?

Hon tittade ned på sina skor. Hade de talat? Om det fanns några talande skor så tillhörde de Mma Makutsi, inte henne; såvida åkomman, vad det nu var, inte var smittsam, förstås, och hon nu hade fått den. Nej, det var löjligt – helt klart. Hon visste att yttranden som kom någonstans nedifrån alldeles säkert inte var något annat än medvetandet som spelade henne ett spratt, även om frågorna eller observa23

tionerna verkade relevanta eller förnuftiga nog. Man kunde höra allt möjligt om man lät tankarna löpa fritt; folk sade till exempel att om man stod i Kalahari och tittade upp mot stjärnorna, under de där stora, silvervita fälten med sitt avlägsna ljus, kunde man höra ett tsk-tsk – det var stjärnorna som kallade på sina Jakthundar på norra stjärnhimlen. Men där fanns egentligen inget ljud – och om det gjorde det, kom det från någonting på mycket närmare håll, från insekter som kilade i väg, försynta varelser vars uppgift det var att vissla och viska i mörkret. ”Jag vet, bara”, muttrade hon. ”Då är du dummare än vi trodde”, sade skorna.

24

Kapitel två

Fåglarna har sitt arbete att sköta

Händelserna som föregick Mma Ramotswes semester inträffade i så snabb följd att det senare var svårt för henne att urskilja den tidpunkt då hon hade kommit fram till beslutet att ta semester. Faktum var att hon vid närmare eftertanke till och med undrade om hon faktiskt hade tagit ett sådant beslut, eller om det på något sätt hade tagits åt henne.

Dagen efter hennes diskussion i köket med mr J.L.B. Matekoni hade hon kommit tidigt till arbetet, och trott att hon skulle vara först på kontoret. Men hon tog fel – det var inte bara Mma Makutsi som redan var på plats och satt bakom sitt skrivbord, utan även Charlie, som nonchalant lutad mot ett av de två arkivskåpen höll en mugg ångande te i ena handen och en halväten smörgås i den andra. ”Åh!” utropade Mma Ramotswe när hon kom in på kontoret. ”Vi är redan här allihop – och jag som trodde att jag

w

25

var först.” Hon kastade en blick på sin klocka. ”Hon är bara kvart över sju, ser jag.” ”Det är alltid bra att börja tidigt”, sade Mma Makutsi glatt. ”Har man mycket att stå i är det bäst att sätta i gång tidigt på morgonen – chop, chop – och få det avklarat. Det är så man ska göra.”

Charlie nickade instämmande. ”Chop, chop”, sade han.

Mma Ramotswe log. ”Ett mycket bra sätt att ta sig an saker, jag håller med.” Hon gjorde en paus. ”Men har vi mycket att göra just nu? Jag trodde att det var ganska lugnt.

Har något dykt upp?”

Charlie sneglade på Mma Makutsi, men hon såg oberörd ut och skakade på huvudet som för att säga att man aldrig kunde vara helt säker. ”Man vet aldrig”, sade hon. ”Det är ofta lugnt, men i nästa ögonblick har vi fullt upp. Sådant går inte att förutsäga.” ”Så sant”, sade Mma Ramotswe. ”Det som går upp kan också komma ned.” ”Eller det som är nere kan alltid gå upp”, tillade Charlie. ”Ja”, sade Mma Ramotswe och gick bort till sitt skrivbord. ”Det är också sant.”

Hon satte sig vid skrivbordet medan Mma Makutsi slog på plattan med tevattnet för att göra en kopp rooibos-te åt henne. ”Det kommer någon klockan åtta”, sade hon.

Mma Ramotswe vände blad i sin skrivbordskalender – en gåva från kontorsmaterialfirman Botswana Stationery Company. ”Jag ser ingenting i kalendern.” ”Nej, det står ingenting där nu”, sade Mma Makutsi. ”Jag har inte haft tid att skriva in det, men jag ska göra det med en gång.”

26

Hon gick tvärs över rummet till Mma Ramotswes skrivbord, tog kalendern från henne och gjorde en notering.

Sedan lämnade hon tillbaka kalendern och Mma Ramotswe läste: 08.00 – mr Polopetsi. Hon tittade frågande upp på Mma Makutsi. ”En artighetsvisit, Mma?” Mma Makutsi höll sig sysselsatt med tekannan. ”Inte direkt.” ”Så han bad bara om ett möte?”

Mma Makutsi åstadkom en låtsat obesvärad axelryckning. ”Jag föreslog faktiskt att han skulle komma hit. Jag frågade honom, Mma.” Mma Ramotswe rynkade pannan. ”Ni har väl inte lovat honom ett jobb?” Hon kastade en blick på Charlie. ”Ni vet att vi inte kan anställa någon mer, eller hur?” Charlie var tillräckligt dyr, och hans lön var egentligen mer en barmhärtighetsgärning. Han bidrog förvisso till verksamheten – på sitt sätt – men ett litet företag som Damernas detektivbyrå hade mycket begränsade medel till utbetalning av löner.

Mma Ramotswe lugnade henne snabbt. ”Mr Polopetsi klarar sig bra, Mma. Han behöver inte tjäna mer pengar, eftersom hans fru har fått det där fina, välbetalda jobbet nu.

Han får också en del för eftermiddagarna då han undervisar i kemi. Nej, han söker inget heltidsjobb.” ”Eller något på deltid, hoppas jag”, muttrade Mma Ramotswe. ”Nej, han är inte på jakt efter något som har med pengar att göra, det är helt säkert, Mma. Det här handlar inte om pengar.” ”Vad handlar det då om, Mma?” Vattnet hade nu kokat upp och Mma Makutsi fyllde 27

tekannan som var avsedd för rooibos-te. ”Det handlar om den där semestern ni talade om, Mma.” Mma Ramotswe drog efter andan. Mma Makutsis fräcka gåpåarattityd var anmärkningsvärd; den förtjänade ett svar, men vad kunde man säga till någon som tog sig sådana friheter med sanningen? ”Att jag skulle …”, hon tystnade. ”Ja”, sade Mma Makutsi med all den lättsamma säker­heten hos någon som bara drog sig till minnes vad som hade hänt snarare än att spinna ett nät av halvsanningar och förvrängda fakta. ”I går. Kommer ni ihåg? Ni sade att ni funderade på att ta semester.”

Mma Ramotswe kände sig uppriktigt förvirrad. Hon kunde inte minnas exakt hur hennes ord hade fallit när ämnet kommit på tal; det var mycket möjligt att hon hade blivit missförstådd, eller att hon hade sagt något oavsiktligt. ”Sade jag det?” frågade hon.

Mma Makutsi nickade. ”Jag höll med er, Mma. Minns ni? Jag sade att när chefen på ett företag behöver ta semester finns det alltid någon annan på kontoret som kan ta över.”

Mma Ramotswe mindes den delen av samtalet, men även om diskussionen hade rört sig i de banorna var det ändå inte detsamma som att hon verkligen hade sagt att hon tänkte ta semester. ”Jag tror inte att jag gick så långt som att säga att jag …”

Mma Makutsi lät henne inte avsluta meningen. Till synes utan att ta någon notis om början av Mma Ramotswes protest hängav hon sig åt ytterligare ett lovtal över dem som tog semester. ”Oftast är det så att människor som tar semester inte bara gör det för sin egen skull, Mma. Nejdå, de är inga själviska personer, det här semesterfolket; de tänker mycket 28

på företagets bästa, vet ni. De förstår att de efteråt kommer att bli bättre på sitt jobb om de tar semester – de undviker att bli slitna.” Hon gjorde en paus och såg stadigt på Mma Ramotswe innan hon fortsatte: ”Det är inte bra att bli sliten, Mma. Det är inte bra alls.”

Mma Ramotswe tittade ned på sina händer, som passivt låg knäppta i hennes knä. Höll hon på att bli sliten? Hon såg på sina skor; sina trogna, bruna skor med bred läst och låga klackar. Var det en sliten persons skor? Hon kände sig inte det minsta sliten, men frågan var om slitna människor någonsin var medvetna om sin slitenhet? Det var problemet med mänskliga tillkortakommanden – de var ofta mer uppenbara för andra än för dem de drabbade.

Hon flyttade blicken till Mma Makutsis skor. Mma Makutsi hade alltid varit förtjust i fina skor – skor som en del till och med skulle beskriva som extravaganta. När hon först kom till byrån, och under den tid då hon var byråns sekreterare, hade hennes smak för eleganta skor fått hållas på sparlåga på grund av fattigdom. Men sedan blev hennes ekonomi gradvis allt bättre, till en början genom att hon startade Kalaharis skrivmaskinsskola för män. Det initiativet hade inte varat så länge, men det var desto lönsammare och gav henne möjlighet att unna sig lite lyx, bland annat dyrare skor. Och efter giftermålet med Phuti Radiphuti fanns det inte längre något behov av att snåla, och hon hade samlat på sig ett helt ställ med eleganta skor i många olika modeller. Den här morgonen noterade Mma Ramotswe att Mma Makutsi hade på sig ett par buteljgröna sandaletter med kilklack. Sandaletterna hade ett stort antal tunna, korslagda remmar – otroligt tunna, tyckte Mma Ramotswe – och kom 29

att tänka på de fina trådarna i ett spindelnät. Om man blev tvungen att springa i sådana skor skulle remmarna säkert brista och få bäraren att falla pladask. Men hur opraktiska sådana sandaletter än kunde verka, så var de uppenbarligen inte en sliten persons sandaletter. Nej, det var mycket mer sannolikt att en sliten person bar bekväma, bruna skor med låga klackar, eller inga klackar alls.

Plötsligt kände hon sig trött. Ända sedan hon slutat skolan vid sexton års ålder hade Mma Ramotswe arbetat.

Hon hade skött hushållet hos sin far, den framlidne Obed Ramotswe. Hon hade arbetat i en liten lokal butik som sålde tändstickor, tvål och paraffin till spisar. Hon hade gjort sitt bästa för att skapa ett hem åt sin första make, Note Mokoti, och fortsatt med det tills våldsamheter och den fruktan de förde med sig hade tvingat i väg henne. Under alla år slutade hon aldrig att arbeta, hon hade fortsatt att göra det även efter sin fars död, och det lilla arv hon fick efter honom räckte till att starta en egen verksamhet – Damernas detektivbyrå.

Sedan hade det varit mr J.L.B. Matekoni och fosterbarnen som hon skulle ta hand om, och svårigheterna med att få en liten rörelse att blomstra. Allt det där hade krävt sin tribut, men hon hade aldrig någonsin tänkt på det, aldrig lekt med tanken att ta en paus längre än ett par dagar. Nå, kanske hade allt nu kommit i kapp henne och hon började bli sliten, precis som Mma Makutsi så eftertryckligt antydde.

Hon suckade. ”Vi kanske kan prata om det senare, Mma Makutsi”, sade hon. ”Jag ska dricka mitt te, och ibland är det svårt att dricka te och prata samtidigt.”

Charlie skrattade. ”Om man gör det kan man få upp teet i näsan”, sade han.

30

Mma Makutsi såg hånfullt på honom. ”Det finns ingen anledning att blanda in näsor i det här, Charlie”, sade hon. ”Och du har brev som du kan gå till posten med.”

Charlie satte ned sin mugg. ”Vart ska ni åka på er semester, Mma Ramotswe?” frågade han. ”Det finns ju gott om ställen. Ni vill väl inte åka till något som är alltför spännande, men det finns en del bra ställen för …”

Han tystnade när Mma Makutsi gav honom en sträng blick. Mma Ramotswe sade ingenting, men tänkte: Gott om ställen för slitna människor. Ja, det finns det säkert – stilla platser där de slitna människorna sitter i sina stolar i eftermiddagssolen, utan att behöva störas av höga ljud eller aktiviteter.

Det skulle finnas många sådana platser.

Mr Polopetsi kom exakt klockan åtta, och steg in på kontoret efter att ha ropat på det traditionella sättet: ”Ko! Ko!” ”Här är jag”, sade han. ”Det är bara jag.”

Mma Ramotswe reste sig och hälsade hjärtligt på honom. ”Dumela, Rra! Det är verkligen roligt att se er igen.”

Man utbytte förfrågningar om hälsan hos allas familjer – återigen som traditionen bjöd – och sedan slog sig mr Polopetsi ned mitt emot Mma Ramotswe, medan Mma Makutsi gjorde i ordning teet. ”Ni är nog förvånade över att se mig”, sade mr Polopetsi. ”Men det känns som om det var i går jag var här och hjälpte er damer med arbetet. Kommer ni ihåg, Mma Ramotswe?

Ni svarade i telefon och skrev breven, medan Mma Makutsi tog hand om sekreterarsysslorna …”

Han avbröts av en hostning från Mma Makutsi. ”Jag är inte sekreterare längre, Rra. Det var länge sedan.”

31

Mr Polopetsi vände sig om mot henne. ”Åh, jaså? Så ni är assistent nu?”

Mma Makutsi skakade på huvudet. ”Delägare”, sade hon. ”Minsann”, sade mr Polopetsi tankfullt. ”Det var mycket goda nyheter. Jag har alltid trott att ni skulle bli en mycket betydande detektiv en dag. Det är vad jag alltid har trott, Mma.” Mma Makutsi sken som en sol. ”Och det visade sig att ni hade rätt, Rra.” Mma Ramotswe fortsatte konversationen. ”Som sagt, det är verkligen trevligt att se er igen, Rra. Och jag hör att ni undervisar i kemi vid Gaborone Secondary School. Det måste vara ett intressant arbete.” ”Det är mycket givande, Mma”, sade mr Polopetsi. ”Barnen vill väldigt gärna lära sig mer om kemikalier. Vi kanske kommer att få många kemister i Botswana i framtiden. Man vet aldrig, eller hur?” ”Det vore mycket bra”, sade Mma Ramotswe. ”Och hur är det med er fru – jag har hört att hon har en mycket hög ställning inom statsförvaltningen?” ”Hon har två sekreterare”, sade mr Polopetsi, och vände sig om igen för att bibringa Mma Makutsi denna information, som han sedan upprepade. ”Två sekreterare, Mma.” Mma Ramotswe såg plötsligt för sitt inre öga två exemplar av Mma Makutsi – med identiska frisyrer och stora, runda glasögon – sittande vid var sitt skrivbord med pennor höjda över sina anteckningsblock. Hur skulle hon hantera en dubblerad Mma Makutsi? Det skulle bli mycket besvärligt, tänkte hon; kanske till och med omöjligt. ”Det gläder mig”, sade Mma Makutsi. ”Det är bra att det 32

finns gott om arbete för sekreterare numera. På min tid var det svårare. Man kunde ta examen vid Botswana Secretarial College med ett mycket fint slutbetyg …”

Mr Polopetsi mindes, och log brett. ”Ja, naturligtvis, med nittiosju procent …” ”Precis”, fortsatte Mma Makutsi, och bekräftade den underförstådda komplimangen med en liten nickning. ”Men trots det resultatet kunde det ändå vara svårt att få arbete; även med ett sådant betyg.” ”Det var svåra tider”, sade Mma Ramotswe. ”Saker och ting är lättare nu.”

Det blev tyst medan Mma Makutsi fyllde de två tekannorna med det kokande vattnet, raskt rörde om i vardera och sedan hällde upp den heta drycken i muggar.

Mr Polopetsi smuttade uppskattande på sitt te. Från andra sidan skrivbordet betraktade Mma Ramotswe honom med värme i blicken. Hon hade alltid tyckt om mr Polopetsi – det gjorde de allihop – och hade hennes företag varit mer lönsamt skulle hon ha anställt honom utan vidare. Men byrån gick nätt och jämnt runt – faktum var att en del månader nådde man inte ens break-even, och att anställa honom skulle utan tvivel ha avspeglat sig i bokföringen med röda siffror.

Hon väntade på att han skulle ta till orda, men det gjorde han inte; i stället tog han en klunk till av sitt te, gav ifrån sig en liten suck av tillfredsställelse och fortsatte att se på henne med ett slags välvillig artighet – som för att antyda att allt han önskade var att befinna sig i hennes sällskap.

Till slut bröt hon tystnaden. ”Så, Rra”, började hon, ”har ni kommit för att fråga mig om något särskilt?”

33

Han verkade förvånad över frågan. ”Hm, nej, Mma. Jag har inga frågor.”

Hon nickade. ”Jag förstår.” ”Ja”, sade han. ”Det är ingenting som jag vill be er om.”

Hennes lättnad var uppenbar. ”Det gläder mig, Rra. Många människor hälsar bara på hos andra människor när de vill be om någon tjänst.” ”Jo, utom en sak”, fortsatte mr Polopetsi snabbt. ”Åh.” ”Och det är ingen tjänst. Tja, i alla fall inte av det slag som människor för det mesta brukar be andra människor om. Man skulle nog snarare kunna kalla det ett erbjudande.”

Hon höjde ett ögonbryn. ”Ett erbjudande?” ”Ett erbjudande om hjälp.” Han gjorde en paus innan han fortsatte, och sneglade över axeln på Mma Makutsi, som nickade uppmuntrande. ”Ni förstår, Mma Makutsi berättade för mig om semestern ni planerade …”

Mma Ramotswe kastade en blick på Mma Makutsi, som log oskyldigt.

Mr Polopetsi lade märke till blicken, men fortsatte oförtrutet. ”Hon förklarade att ni skulle ta semester, och jag tänkte att jag skulle kunna komma hit och arbeta medan ni är borta och byrån är underbemannad.”

Mma Ramotswe höll upp en hand. ”Nej, vänta lite nu, Rra. Det finns inga pengar till en ny plats – inte ens om den är tillfällig. Hade vi de pengarna, Rra, skulle ni vara den första jag vände mig till, men som det är nu går det inte.

Affärslivet har hårda villkor.”

Hon satte bestämt ned muggen på bordet efter detta konstaterande – en gest avsedd att göra klart att frågan om 34

en möjlig lösning under rådande ekonomiska förhållanden var utagerad. Trots det lät mr Polopetsi sig inte avskräckas. ”Men Mma”, protesterade han, ”det här har ingenting med pengar att göra. Jag vill inte ha betalt, jag vill bara hjälpa till … och ha något intressant att göra. Hemma känner jag mig uttråkad, Mma. Det är problemet. Jag är som en kvinna med en rik make – en kvinna som bara sitter sysslolös hemma hela dagen. Så känner jag mig, Mma.” När han tystnade såg Mma Makutsi beundrande på honom ett ögonblick innan hon vände sig till Mma Ramotswe. ”Ni ser, Mma”, sade hon, ”allt pekar i en riktning. Ni måste ta semester. Jag ska ta hand om saker och ting här, det kan ni vara säker på. Jag kommer att ha mr Polopetsi till hjälp, och Charlie också. Vi blir ett förstklassigt team.”

Mma Ramotswe stirrade ut genom fönstret på akacieträdet som växte bakom huset. Det var av och till bostad åt ett par sydafrikanska duvor – blida, kuttrande varelser som framlevde sin oskuldsfulla och undergivna existens i dess grenar. Men de var inte där nu, deras plats hade för ögonblicket övertagits av en liten, oidentifierbar fågel som tvekande satt uppflugen på en gungande kvist innan den flög vidare. De har sitt att göra, tänkte hon. Fåglarna har sitt arbete att sköta.

Bakom och ovanför trädets grenar fanns himlen, Botswanas stora, öde himmel, oberörd, som himlen alltid var, av det som försiggick nedanför den: de plötsliga dramerna på liv och död som utspelades bland djuren på Kalaharis slätter, människornas sjaskiga konflikter, grymheterna, konspirerandet …

Konspirerandet. Hon såg på Mma Makutsi. Hon hade 35

gjort allt hon hade kunnat för henne, ända från den ödesbestämda dagen då hon hade uppenbarat sig och mer eller mindre propsat på att få tjänsten som sekreterare på den nykläckta Damernas detektivbyrå. Mma Ramotswe hade väglett henne, stöttat henne, betalat henne när det inte fanns särskilt mycket i kassaskrinet, vilket hade inneburit att hon fått bidra med sin egen lön. Allt detta hade hon gjort, och här var Mma Makutsi nu, konspirerande med mr Polopetsi av alla människor – även om Mma Ramotswe var beredd att tro att han kunde vara en oskyldig bricka i ett spel – för att skicka i väg henne på en semester, vars längd var höljd i dunkel och som kanske rentav var permanent; allt för att hon, Mma Makutsi, skulle kunna driva verksamheten som ansvarig chef.

Mma Ramotswe var ingen hämndlysten kvinna – långt ifrån – men nu ansåg hon att någonting måste sägas, även om hon fick ta i lite på skarpen. Mma Makutsi kunde inte tillåtas att komma undan med det här; hon fick inte tro att hennes ränksmideri inte skulle ses för vad det så tydligt var. ”Vet ni vad, Mma Makutsi”, började Mma Ramotswe. ”Någon som hörde det här skulle mycket väl kunna säga: ’Varför vill de få i väg henne därifrån?’ Den personen skulle kunna lyssna till allt det här och fråga sig själv: ’Varför är de så angelägna att skicka i väg henne på en semester som hon inte har bett om?’ Och sedan, om en sådan person så småningom fann svaret på den frågan, kanske det blev: ’Därför att en viss person vill driva verksamheten, och en annan kvinna står i vägen.’ Men om man får bort den kvinnan från kontoret kan man gå vidare med sin plan, vad det nu kan vara. Kanske att förändra allting. Kanske göra det som den 36

andra kvinnan inte skulle tillåta. Sådana saker.” Hon gjorde en paus för att hämta andan. ”Vad gör hyenan när lejonet är borta? Den gör allting som hyenor skulle vilja göra, men som lejon aldrig kommer att tillåta. Det är vad den gör. Det vet vi alla, Mma.” Hon tystnade. Hela tiden hade hon hållit fast Mma Makutsis blick i sin, men nu sänkte hon den och tittade ned i golvet. Men hon kände ändå fortfarande att den andra kvinnan iakttog henne, och såg i utkanten av sitt synfält hur ljuset blixtrade till i de stora, runda glasögonen.

Mr Polopetsi skruvade besvärat på sig i stolen. ”Åh, jag vet inte, Mma. Jag vet inte …”

Han avbröts genast av Mma Makutsi. ”Mma Ramotswe”, utbrast hon. ”Det gör mig mycket, mycket ledsen att ni känner så. Jag skulle aldrig någonsin kunna göra något sådant, Mma, det skulle jag inte. Ni som har varit som en mor för mig – ja, en mor, Mma – som anställde mig när jag inte var någonting och gav mig en chans. Hur skulle jag kunna glömma det, Mma? Hur skulle jag någonsin kunna glömma det?”

Mma Ramotswe svalde. Hon tittade upp och såg att Mma Makutsi hade tagit av sig glasögonen och torkade sig på kinden med en näsduk. Det var ingen tom gest, ingen tillgjordhet. Mma Makutsi grät. Och hon förstod genast, med glasklar visshet, att hon hade haft fel. ”Jag tänkte bara på ert bästa, Mma”, fortsatte Mma Makutsi och orden kom stötvis mellan snyftningarna som nu började bryta fram. ”Jag oroar mig, förstår ni, över att ni arbetar hela tiden och aldrig vilar. Ni tänker alltid på andra människor, Mma, men aldrig på er själv. Men det måste ni göra. Ni måste 37

få lite tid att vila, annars kommer ni att dö en vacker dag. Ni kommer att falla ihop som en ko och dö, Mma.” Hon gjorde en paus, vilket gav mr Polopetsi tillfälle att ta till orda. ”Hon har alldeles rätt, Mma Ramotswe. Hon talade faktiskt med mig om det – jadå, det gjorde hon, men allt hon sade var: ’Jag är mycket orolig för Mma Ramotswe.

Hon arbetar för hårt.’ Det är vad hon sade, Mma. Det var alltihop. Och hon har rätt när hon säger att ni kan falla ihop som en ko. Det skulle kunna hända, vet ni, Mma. Precis som en ko.”

Mma Ramotswe reste sig från skrivbordet, passerade mr Polopetsi och fortsatte tvärs över rummet till Mma Makutsi, som kvalfylld satt med nedböjt huvud och frenetiskt torkade sina glasögon för att få bort imman från dem. Mma Ramotswe böjde sig ned och lade armen om sin vän. ”Åh, Mma Makutsi, förlåt mig”, sade hon. ”Jag borde aldrig ha tänkt alla de där … de där dumheterna. Ni har rätt, Mma – jag behöver semester och ni har varit den som upplyst mig. Jag förstår det nu. Jag är verkligen ledsen.”

Mma Makutsi lade handen på Mma Ramotswes arm. ”Det är jag som ska be om ursäkt, Mma. Jag är inte alltid så taktfull som jag borde vara. Det har alla jämt sagt, vet ni.

De sade det uppe i Bobonong: man får inte vara så rättfram.

Man måste var mer försiktig. Och jag tror att jag vet allting, när jag faktiskt inte gör det, Mma. Jag vet inte allting.” ”Ni vet en hel del”, viskade Mma Ramotswe. ”Ni fick nittiosju procent, eller hur? Man får inte ett sådant resultat utan vidare.”

Mr Polopetsi instämde. ”Det är sant. Det är verkligen sant.”

38

”Då så”, sade Mma Ramotswe. ”Jag ska börja min semester snart. Jag lämnar över allting till er och mr Polopetsi och sedan ska jag gå och sätta mig under ett träd.”

Mr Polopetsi klappade i händerna. ”Det är precis det man ska göra, Mma.” Han tystnade och tillade sedan: ”Vilket träd, Mma?” Mma Ramotswe, som blev förvånad över frågan, viftade lätt med ena handen. ”Åh, det finns många träd här i livet”, sade hon. ”Det spelar ingen större roll vilket träd man väljer, så länge det är det rätta.”

Mma Makutsi och mr Polopetsi nickade båda. De tyckte att det var ett mycket klokt svar, även om mr Polopetsi, när han funderade över det lite senare, tyckte att det krävde lite närmare eftertanke: om det inte spelade någon roll vilket träd man valde, då … Men det var inte rätt tidpunkt för en sådan reflektion; inte då.

39