9789100126278

Göran Rosenberg

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

albert bonniers för l ag

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 3

2012-01-31 13.05

Av Göran Rosenberg har tidigare utgivits Friare kan ingen vara 1991, 2004 Medborgaren som försvann 1993 Da Capo al Fine och andra efterkloka betraktelser 1994 Det förlorade landet 1996, 2002, 2007 Tankar om journalistik 2000 Plikten, profiten och konsten att vara människa 2003 Utan facit 2006

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012627-8 Copyright © Göran Rosenberg 2012 ScandBook AB, Falun 2012

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 4

2012-01-31 13.05

Platsen

Rosenberg_Ett kort uppehaĚŠll.indd 5

2012-01-31 13.05

Rosenberg_Ett kort uppehaĚŠll.indd 6

2012-01-31 13.05

Jag h ade l änge föreställt mig att han kom över Bron eftersom

det är Bron som är porten till Platsen, och faktiskt också nyckeln till den, men han kan naturligtvis inte ha kommit över Bron eftersom han måste ha kommit med tåget söderifrån. Över Bron kommer man bara när man kommer med tåget norrifrån. Bara då öppnar sig det svindlande bråddjupet över Kanalen och bara då passerar man den farliga gränsen mellan hemma och borta. Inte så mycket Kanalen kanske som Bron. Kanalen är ju bara vatten trots allt, men Bron är en alltigenom hotfull passage, ett kallt skelett av nitade stålbalkar, sammansvetsade och sammanskruvade i skarpa vinklar och kantiga bågar till två beniga axlar som från fyra massiva stenstoder reser sig på var sin sida om den öppningsbara klaffen över farleden.

Den som kommer med tåget ser förstås ingenting av detta, känner kanske inte ens hur hela konstruktionen vibrerar och skakar under loket och vagnarna, hör inte hur järnvägsrälsen tjuter och stålbalkarna ekar mot hjulens metalliska hamrande och skavande, känner inte den brända lukten av gnistrande kontakter och kablar. Den som kommer med tåget kan därmed heller aldrig dela skräcken för att passera Bron till fots. För att passera Bron till fots måste man först ta sig igenom ett litet skogsparti mellan Platsen och Kanalen, därefter ta sig uppför en smal och vindlande trätrappa till tjugosex meters höjd, därefter beträda en minimal fotgängaravsats som på ena sidan av de dubbla järnvägsspåren skjuter rakt ut över vattnet, och genom 7

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 7

2012-01-31 13.05

vars glipande träplankor man kan blicka rakt ner i avgrunden, och över vars låga metallräcke man alltför lätt kan svinga sig ner i den. På Platsen cirkulerar ständiga skräckhistorier om dem som gjort det och om hur deras spruckna och svullna kroppar fiskats upp efteråt och om vad Gud säger om sånt. Jag håller mig alltid hårt i det inre räcket, det mot rälsen, för att motverka det svarta svindelsuget. Utom när ett tåg kommer dundrande på spåret intill och det metalliska vinddraget tar tag i kläderna och de hårt vibrerande plankorna tar tag i fötterna och inget annat återstår än att försöka balansera mellan ett helvete och ett annat. I mina mardrömmar faller jag oupphörligen från Bron. I mina mardrömmar når jag också fram till andra sidan.

På andra sidan Bron, nedanför en lika smal och vindlande trappa, bortom ett lika mörkt skogsparti, väntar nämligen döden, eller i varje fall de namnlösa gårdsgäng mot vilka gårdarna på min sida av Bron utkämpar ett ändlöst och laglöst krig. Att ha överlevt Bron är ingen garanti för överlevnad. Överfall och stryk i fiendeland är en inte helt overklig mardröm. Bron är Platsens naturliga gräns och det finns sällan någon anledning att överskrida den på egen hand.

När man kommer med tåget söderifrån passerar man ingen sådan gräns, bara ett identitetslöst panorama av skogar och åkrar, och det är därför svårare att veta var Platsen tar vid. Också svårare att förstå varför den ligger där den ligger och varför järnvägsstationen där de stora tågen gör ett kort uppehåll på sin väg från och till världen har byggts just här och inte i staden vars namn den bär. Allt detta kan ju bäst förklaras av Bron, eftersom stationen ligger här på grund av Bron, och Platsen har uppstått här på grund av stationen, och kanske är det därför jag så gärna föreställer mig att han kommer över Bron när han den 2 augusti 1947 klockan sju på kvällen stiger av tåget för att just på den här Platsen, nedanför just den här stationen, försöka börja sitt liv på nytt. Är det slumpen som gör att han stiger av just här? Nej, inte mera slump än något annat på hans resa hit. Förmodligen mindre eftersom det mest slumpartade i hans liv är att han lever. Det är 8

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 8

2012-01-31 13.05

naturligtvis en slump att någon av oss lever, men längs just hans väg har döden varit mera inplanerad och förutsägbar än hos de flesta av oss, och det faktum att han lever därför mera slumpmässigt. Han vet ju dessutom mycket väl varför han stiger av just här och inte någon annanstans. Han har namnet på stationen noga uppskrivet på ett papper som han har visat för konduktören, som har lovat varsko honom när de närmar sig. På perrongen står dessutom A. och S. som överenskommet och väntar på honom, och faktiskt också en tredje person som han först tror är en skolkamrat från gymnasiet i Łódź. Det är det naturligtvis inte, och det är ju högst osannolikt att det skulle kunna vara så, men eftersom så mycket längs hans väg har varit osannolikt så är det inte omöjligt att tänka sig en osannolikhet till eller två. I alla händelser står de alla tre där på perrongen och väntar på honom och omfamnar honom och hjälper honom nerför trapporna med resväskorna och börjar följa honom till inackorderingsrummet där han ska bo, och berättar för honom i den ännu ljusa augustikvällen vad de vet om platsen dit de alla nyss har kommit och som ingen av dem vet särskilt mycket om, och de vill i sin tur veta allt om människor och händelser på platsen där mannen har stigit på tåget och där de senast har setts. De är alla på resa fortfarande, och varje plats är fortfarande bara ett kort uppehåll på vägen mot någon annanstans, och de som för tillfället är här försöker så gott det går att hålla sig informerade om dem som för tillfället är där, eftersom denna rörliga och rastlösa gemenskap är den enda gemenskap de för tillfället har. Undan för undan ska var och en av dem försöka göra någon av alla dessa platser till sin, och den ena efter den andra platsen ska så småningom komma att skilja dem åt, oftast för gott, och den här platsen ska så småningom bli en av dem. Bara en av dem ska försöka göra just den här platsen till sin och det är mannen som just har stigit av tåget.

Nåväl, om detta vet jag ju ännu inget, eftersom jag ännu inte känner mannen som just har stigit av tåget och som ännu inte är min far och som ännu inte vet att det här är hans sista uppehåll. Jag 9

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 9

2012-01-31 13.05

tror inte att han ens kan föreställa sig ett sista uppehåll eftersom jag inte tror att han ännu kan föreställa sig någon plats som sin. Jag tror i och för sig att han oavbrutet och nyfiket ser sig omkring för att undersöka om det här ändå kan vara en sådan plats eftersom behovet av åtminstone ett längre uppehåll har börjat tränga sig på. Och att han därför med särskilt intresse noterar och lägger på minnet de alldeles nybyggda och inbjudande trevåningslängorna längs den nyanlagda och gatstensbelagda och av nyplanterade rönnbärsträd kantade gatan genom det nybildade samhället alldeles nedanför stationen där han just har stigit av. Jag tror därför också att han genast vill veta vad slags stad han har kommit till och vad slags människor som bor där, och om arbetsförhållandena på den stora fabriken där han hoppas få jobb, och om vad slags jobb det möjligen också kan finnas här för en knappt tjugotvåårig kvinna utan yrkesutbildning med kort erfarenhet av språket som talas här, kortare än hans egen.

Jag tror i och för sig att han redan har hört sig för om ett sådant jobb och att han bara ska undersöka saken närmare och framför allt se om det går att byta inackorderingsrummet mot en lägenhet, innan han tänker be henne ta tåget från platsen han nyss har lämnat till platsen han knappt har anlänt till.

Men vad han tänker om framtiden den där augustikvällen 1947 är ju bara spekulation från min sida och jag vill helst inte spekulera, och framförallt vill jag inte gå hans liv i förväg. Han har ännu bara levt i tjugofyra år och har genomlevt så mycket redan och har rätt att gå vidare med sitt liv utan att jag i förväg belastar honom med vad som kommer att hända med resten av det. Jag ska ta hans dagar som de kommer, och där jag inte riktigt ser hur de kommer till honom ska jag låta dem komma till mig.

Den här dagen, vars kväll ännu är tidig och ljus, släpar han alltså, tillsammans med sina tre inte helt nära men enda vänner på den plats där han nyss har stigit av tåget, på två slitna och ganska tunga resväskor; han ska ju trots allt bosätta sig här på obestämd tid och även ett nyss påbörjat livs tillhörigheter väger snart en del.

10

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 10

2012-01-31 13.05

En av kostymerna har han naturligtvis på sig, kanske den elegant ljusgrårutiga, och en vit skjorta med matchande slips, och en hatt på huvudet trots att det fortfarande är sommar. Det har varit den varmaste sommaren på hundra år och kvällen är ljum och det hade varit skönare att gå barhuvad, men hatten hade ändå inte gått att packa ner i någon väska och att ta tåget till en främmande plats i ett nytt land är ingenting han skulle drömma om att göra i skjortärmarna. De fyra männen har börjat gå till fots från stationen medan de turas om med väskorna och A. som har varit här längst säger att de måste ta bussen vid nästa hållplats eftersom det är ganska långt kvar att gå och det annars blir för sent att hitta någonstans att äta och det dessutom är lördagskväll och det går en bra film inne i stan som de skulle kunna hinna se om de skyndar sig. Så de skyndar sig allt vad de kan och mannen som just har stigit av tåget hinner knappt ta inackorderingsrummet i den just färdigbyggda villan i besittning och knappt presentera sig för värdinnan, vars man just har dött vilket tvingat henne att hyra ut rummen till ensamstående fabriksarbetare istället för att inreda dem till ett hem, men som likväl är vänlig och välkomnande. Sedan beger de sig alla raskt iväg för att fira att de alla för tillfället befinner sig på samma plats och i varandras sällskap. Filmen de just hinner se utspelar sig på ett slavskepp och visas på biografen Castor vid den idylliska hamnbassängen mitt i staden där håvbåtarna ligger lördagsstilla och stadsborna kvällsflanerar längs kajerna. Kaptenen på slavskeppet vill sluta med slavhandeln eftersom han ska gifta sig och bli respektabel och beordrar sin förstestyrman att byta både last och besättning, men upptäcker när han går ombord med sin unga hustru för vad som är tänkt att bli en bröllopsresa att såväl lasten som besättningen är densamma som förut. Det är en spännande historia med manus av William Faulkner och med Mickey Rooney och Wallace Beery i huvudrollerna, och fastän historien utspelar sig på artonhundratalet föreställer jag mig att de kan identifiera sig en smula med den, eftersom de alla just har erfarit hur till synes vanliga skepp, eller i deras 11

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 11

2012-01-31 13.05

fall till synes vanliga tåg, kan visa sig vara något helt annat. Och vad slags skepp eller tåg de nu har stigit ombord på, eller åtminstone vad slags plats de just har stigit av på, är nog ingen av dem ännu riktigt säker på. Kanske går de hem till någons inackorderingsrum efteråt och pratar om filmen och tar sig ett glas ljummen vodka eller två och röker in sig i dimma och berättar historier för varandra och spelar kort och för en stund glömmer att de befinner sig på en plats som de inte känner och som inte känner dem; de är ännu unga och det är lördagskväll och natten är fullmånesilvrig och de vill få ut så mycket som möjligt av det korta uppehållet på den långa resa som av en tillfällighet och sannolikt högst tillfälligt har sammanfört dem alla just här.

* Om de tre männen som väntar på perrongen vet jag ingenting mer, bara att de som de flesta andra på den här resan snart ska resa vidare.

Vad jag vet är att dagen efter skriver mannen som ska bli min far ett brev till kvinnan som ska bli min mor och som sedan ett halvår är hans hustru, att staden som han just har kommit till och som heter Södertälje verkar vara större än staden han just har lämnat och som heter Alingsås. Han noterar att den som alla städer i det nya landet verkar vara glest bebyggd och att det är långt att gå till fots från en del av staden till en annan och att det runt omkring en liten men inte särskilt kompakt stadskärna breder ut sig vidsträckta områden av nybyggda villor och hyreshus inbäddade i generösa mängder av ljus, luft och grönska. Det verkar också finnas stora träd överallt, ja faktiskt hela skogar som växer alldeles inpå knuten, och framförallt så finns där en stor farmaceutisk fabrik för tillverkning av medikamenter där det finns gott om jobb för unga kvinnor som flinkt kan stoppa medikamenterna i kartonger och burkar, och ju flinkare de är desto mer kan de tjäna. ”Jag kom inte hem så sent kvällen innan, inte senare än elva”, försäkrar han, ”eftersom jag ville packa 12

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 12

2012-01-31 13.05

upp väskorna och inspektera rummet, fast min nya rumskamrat låg redan och sov så det fick vänta.” Rumskamraten är en ”ung och stillsam snigel” som på morgonen har hunnit berätta, eftersom det är söndag och alla är lediga och det i husets matsal har serverats frukostkaffe och ostsmörgås eftersom man inte ens får värma tevatten på rummen, att arbetsdagarna på den stora lastbilsfabriken börjar klockan sju och slutar klockan fyra med en halvtimmes lunchrast klockan halv ett och man kan komma till jobbet i vanliga kläder och byta om där eftersom man kan duscha och tvätta sig ordentligt efteråt. De har också moderna vattenklosetter, men blir man nödig på arbetstid får man be om lov och dörrarna går inte att stänga och än mindre att låsa så att ingen ska kunna sätta sig där för att vila eller ta sig en tupplur. Men ingenting av det här tycker han egentligen är särskilt viktigt att berätta. Han skriver kort och lite pliktskyldigt och med alltför snabb handstil eftersom han vill kunna posta brevet meddetsamma. Det enda som är viktigt, skriver han, är att hitta en bostad, eller åt­minstone ett rum där vi kan vara för oss själva och kunna värma lite vatten och göra oss ett hem, så att du kan sätta dig på tåget och komma hit.

Han är orolig för henne också, det märks, överdrivet orolig kan tyckas. Var försiktig när du cyklar och när du badar, skriver han som om hon vore ett litet barn. De har varit oavbrutet tillsammans i nästan ett år nu, efter att i nästan två år ha varit oavbrutet skilda från varandra, om man nu kan säga så. Ja, skilda från varandra är kanske inte det rätta uttrycket när platsen där man har skilts från varandra är selektionsrampen i Auschwitz-Birkenau. Och oroliga för varandra är kanske inte det rätta uttrycket när allt en människa kan tänkas oroa sig för ska hända henne i livet redan har hänt dem båda, förutom allt det som inte kunnat tänkas hända men som ändå har hänt, allt utom detta sista som fortfarande skulle kunna hända men som absolut inte får hända och för vilket ordet oro inte längre känns adekvat. Inte när en orosmängd stor nog att förgifta en värld har koncentrerats till en enda svart droppe av frätande ångest som 13

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 13

2012-01-31 13.05

oavbrutet svävar över den för tillfället svagaste punkten i denna ännu osannolika och därför ännu inte helt verkliga förbindelse mellan två unga människor som senast skildes från varandra på selektionsrampen i Auschwitz-Birkenau. Nej, som senast skildes från varandra på en järnvägsperrong i Alingsås.

Men det är inte längre så lätt att skilja ett avsked från ett annat.

Nej, hon får inte cykla ihjäl sig eller drunkna i en sjö eller snubbla i en trappa eller drabbas av någon som helst tänkbar eller otänkbar händelse som skulle kunna klippa av den sista sköra tråden till vad som skulle kunna bli ett nytt liv trots allt. ”För mig ska du absolut inte oroa dig”, lägger han kaxigt till. ”Och i morgon på förmiddagen ska jag söka det där jobbet på lastbilsfabriken som M. är säker på att jag kommer att få på mina fina ’meriter’, och redan idag ska jag fråga den stackars värdinnan som har förlorat sin man om det snart kan bli något rum ledigt, och jag är som sagt fruktansvärt orolig för dig, och du lämnar inte mina tankar en sekund, och egentligen hade det kanske varit bäst om du hade rest med mig för då hade vi inte behövt vara så oroliga och allt hade säkert ordnat sig ändå.

Och allt kommer säkert att ordna sig mycket snart och du kommer snart att vara här hos mig.”

Som avsändaradress anger han R 639 B, Södertälje. Vad är det för slags adress? Ingen gata, inget namn, bara en kod. Adressen till ännu en barack, i ännu ett läger? Kan något svarsbrev levereras till en sådan adress? Hur länge kan en sådan adress tillåtas att skilja dem åt?

Två dagar senare börjar han jobba på den stora lastbilsfabriken.

Hans jobb är att svetsa samman bränslerör på lastbilschassin. Han har inga problem att få jobbet. Skötsam och arbetsam står det på det maskinskrivna firmapappret från personaldirektören på Alingsås Bomullsväfveri, vilket förmodligen är allt som personaldirektören på Scania-Vabis behöver veta, men som för säkerhets skull också får veta att mannen framför honom dessutom har erfarenhet av lastbilstillverkning. ”Arbetat med svarvning av lastbilsaxlar hos 14

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 14

2012-01-31 13.05

Firma Büssingwerke i Braunschweig/Vechelde mellan september 1944 och mars 1945”, noterar han pliktskyldigast under rubriken ”erfarenheter och meriter” i den nyupprättade personalakten. Inte för att det spelar någon större roll som sagt, Europa efterfrågar för tillfället fler lastbilar än vad Scania-Vabis kan tillverka och ScaniaVabis efterfrågar fler arbetare än vad som för tillfället finns till hands. Många lastbilsfabriker i Europa ligger fortfarande i ruiner och kan inte tillverka alla de lastbilar som krävs för att bygga upp dem igen, för att inte tala om allt annat i Europa som kräver lastbilar för att byggas upp igen, vilket för tillfället har givit Scania-Vabis i Södertälje en konkurrensfördel gentemot exempelvis Büssingwerke i Braunschweig, som de senaste två åren inte har kunnat svarva några lastbilsaxlar överhuvudtaget.

Två veckor senare öppnar sig en ny möjlighet på postadressen R 639 B i Södertälje och den oro som inte låter sig skingras på annat sätt skingras genom att kvinnan som ska bli min mor tar tåget till mannen som ska bli min far för att med honom dela ett inackorderingsrum utan kök. Där värmer de under tidiga och snabbt mörknande höstmorgnar sitt tevatten i smyg på ett uppvänt strykjärn innan han beger sig iväg till lastbilsfabriken och hon till medicinfabriken och efter en tid till den familjeägda konfektionsfabriken där hon syr foder i kappor på ackord och till musik. ”Flickorna tycker inte om marschmusik, annars allt från klassisk musik till populära örhängen”, säger direktören till lokaltidningen. Hon är ung och flink och har redan ett års erfarenhet av sömmerskearbete vid Sveriges Förenade Linnefabrikers AB i Alingsås och kan en bra dag med åtta timmars arbete komma upp i sjuttiofem öre i timmen, vilket tillsammans med den lilla men större lönen från lastbilsfabriken snart ger dem fastare mark under fötterna. Redan den 1 oktober 1947 får de i andra hand hyra en etta med kokvrå och med en riktig adress, Villagatan 22. På den adressen, i ett hus som jag inte har några minnen av, blir ett år senare den unge mannen min far och den unga kvinnan min mor.

15

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 15

2012-01-31 13.05

Till det hus som jag har desto fler minnen av flyttar vi efter ytterligare ett år eller två, pappren säger en sak och det åldrade minnet en annan, men det spelar ingen roll, det är där det börjar, i huset nedanför järnvägsstationen där den unge mannen som ska bli min far stiger av tåget en augustieftermiddag 1947, och som man ser rakt nedanför fönstret på vagnens vänstra sida om man kommer med tåget norrifrån, över Bron.

Det är det här som är Platsen. Det är här som min värld kläs i sina första färger, dagrar, dofter, ljud, röster, gester, namn, ord. Jag är inte säker på hur tidigt en människa kan minnas saker, en del säger sig ha minnen från när de var två år, mina första minnen är av snö och kyla och därför förmodligen från något senare eftersom jag är född i oktober, men jag är ganska säker på att redan innan jag börjar minnas den värld jag möter för första gången så har den satt sina spår i så mycket mer än minnet att också sådant jag inte kommer att minnas inte heller kommer att vara glömt. Det här är Platsen som kommer att prägla mig också när jag tror mig vara säker på att jag har präglat mig själv.

Det är skillnaden mellan dem och mig. De har mött världen för första gången på en helt annan plats och bär en helt annan värld med sig och för dem har så mycket redan börjat och redan slutat och det är fortfarande osäkert om någonting här kan börja på nytt, eftersom så mycket de inte kan minnas, eller inte längre vill minnas, inte heller kan glömmas. För dem ska färgerna och dagrarna och dofterna och ljuden och rösterna på den här platsen ofta påminna dem om något annat, utan att de alltid ska veta vad. För att de likväl någotsånär ska lyckas göra också den här platsen till sin måste de lära känna den så pass väl och låta den sätta sina spår i dem så pass djupt att det någon gång ska vara just den här platsen de påminns om när de hör ett godståg slamra förbi om natten, eller känner doften av stekt salt sill i trappuppgången, eller promenerar under högresta tallar, eller möter en vindpust av tjära och innanhav, eller ser rönnbären lysa om hösten, eller ser på sina barn.

16

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 16

2012-01-31 13.05

* Det som tidigt binder dem till Platsen är Barnet, som råkar vara jag. Jag vill inte överdriva min egen betydelse i sammanhanget och jag kan ha fel, men ett barn gör det åtminstone rent praktiskt svårare att resa vidare. Att resa vidare med hopp i hågen, väska i handen och hatt på huvudet är en sak. Att resa vidare med ett nyfött barn är en helt annan. För Barnets skull måste ett kort ­uppehåll förlängas på obestämd tid och stora planer förbundna med resan vidare växlas ner i små planer bundna till platsen där de råkar befinna sig, vilket Platsen bestyrker med ett mirakel.

Bostadsbrist är ett av de första ord som Platsens språk tvingar på dem. Bostadsbrist och Bostadsnöd. I lokaltidningen som heter Stockholms Läns & Södertälje Tidning, i dagligt tal Länstidningen, ett reportage om familjen som lever i tält på badplatsen. Om femhundra sökande till sextio lägenheter. Om lastbilsfabrikens ungkarlsbaracker. ”Den katastrofala bostadsbristen i bjärt belysning”, ropar förstasidan den 19 juli 1948.

Inte för att de behöver kunna läsa lokaltidningen för att veta. Alla på Platsen kan berätta att en egen lägenhet är ett mirakel.

Och likväl inträffar det. En nästan nybyggd lägenhet med ett litet rum och ett litet kök, ett badrum med toalett och rinnande varmvatten, en vedeldad tvättstuga i grannhusets källare och ett sopnedkast i trappuppgången, ett brevinkast och en namnskylt på ytterdörren. I det lilla rummet en bäddbar finsoffa, ett höj- och sänkbart runt bord i valnötsbrunt lackerat trä med iläggsskiva och fyra tillhörande stolar med tygklädda sitsar. I en sovalkov en barnsäng. I ett hörn, på ett litet tidningsbord täckt av en vit spetskantad duk, en radioapparat av märket Philips. Någonstans också ett linneskåp med utdragslådor för lakan, handdukar och barnkläder. I köket en bäddbar kökssoffa av ljust trä, ett kylskåp och en diskbänk, ett väggskåp med skjutluckor av masonit målade i ljusgrått, en blåmönstrad servis i sex delar. På väggen ovanför radion en oljemålning 17

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 17

2012-01-31 13.05

av gula och röda blommor i blå vas. I cykelkällaren två begagnade cyklar, varav en med barnstol, upphängda i krokar i taket. Jag letar också efter en sittvagn, men vet inte riktigt var jag ska placera den.

Jag vet bara att det måste ha funnits en plats för den någonstans, liksom det så småningom måste finnas plats för ett leksakståg i trä och en hylla med lånade barnböcker från stadsbiblioteket och en fackindelad låda med bassortimentet av mekanodelar och några få men kostbara miniatyrbilmodeller i gjuten metall, däribland helt bestämt en svart Volvo PV 444. I en lägenhet med ett enda rum är det lätt att se hur stor plats också ett enda barn tar.

I den här lägenheten tar Barnet upp mer plats än vad som syns för ögat. Runt Barnet en växande väv av ambitioner och planer. Den lilla papplådan med handsågade och handtextade bokstavsbrickor i trä är inte bara en Leksak utan också ett Projekt, och de ständigt nya bokstavskombinationer som Barnet tillsammans med den unge mannen, som nu är hans far, under långa söndagseftermiddagar lägger ut på golvet i vardagsrummet formar inte bara orden i ett nytt språk utan också byggstenarna i en ny värld. Barnet ska göra Platsen till sin så att en ny värld ska bli möjlig för dem är det Projekt som snabbt fyller den lilla lägenheten med sina osynliga inventarier av drömmar och förväntningar. Vad de två nyanlända behöver är ju inte tak över huvudet utan fast mark under fötterna, och där Barnet kan slå rot kanske även de med tiden kan bottna.

18

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 18

2012-01-31 13.05

Barnet det är alltså jag. Och Platsen jag ska göra till deras genom att göra den till min har sitt geografiska centrum i en ljust gulrappad hyreslänga med två portar, tre våningar och arton lägenheter nedanför järnvägsstationens perrong nummer ett, där de stora passagerartågen på väg söderut alltid gör ett kort uppehåll, också expresstågen, också nattågen, också tågen till Köpenhamn och Hamburg. Från köksfönstret och vardagsrumsfönstret i den lilla ettan på andra våningen i hyreslängan närmast skogen kan man se människor röra sig i vagnarna. Och människor röra sig med vagnarna. Med varje tåg en ny värld bakom vagnsfönstrens reflexer, stumt omedveten om sitt korta uppehåll i den värld som ska bli min.

Det sägs att utländska kungar också har gjort ett kort uppehåll här, och blivit mötta av flaggviftande människor på perrongen, och fått sina kungavagnar sidokopplade för kunglig frukost, och omkopplade till svenskt kungatåg för den sista paradfärden in till Stockholms Central och kungliga slottet, men någon sådan värld utanför vårt köksfönster har jag inget minne av. Förmodligen var det före kriget, innan vårt hus var byggt och innan jag fanns, och det enda man såg om man till äventyrs tittade ut genom vagnsfönstret åt vårt håll var sandmo och gles tallskog.

Helt säkert är i alla fall att några månader efter krigsslutet gjorde den amerikanske pansargeneralen Patton ett kort uppehåll på perrong nummer ett innan han steg ombord på 21.53-tåget mot Malmö.

Tidigare på dagen hade han besökt Sörmlands pansarregemente i Strängnäs och studerat den 22 ton tunga svenska stridsvagnen modell 42 och den svenskbyggda bepansrade trupptransportbilen SKP som var byggd av Scania-Vabis, och kommit fram till att den svenska bilen var bättre än motsvarande amerikanska. Fast han kanske bara var artig. Och dessutom kanske inte heller helt sams med den amerikanska militärledningen som just hade tagit ifrån honom befälet över den tredje armén. Det var den 3 december 1945 på kvällen och en stor folkskara hade samlats på stationen för att hylla ”den populäre generalen”. När tåget med Patton satte sig i rörelse söderut 19

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 19

2012-01-31 13.05

hördes kraftiga hurrarop. Också det var innan jag fanns, men vid den tiden stod huset på sin parkettplats, just färdigbyggt och nyss nyinflyttat, och kanske hade några av de nyinflyttade lockats att öppna ett av sina fönster mot perrongen i den sena decemberkvällen för att försöka få en skymt av den man som bara ett år tidigare hade krossat det tyska motståndet i norra Frankrike med en uppseendeväckande kombination av genialitet och hänsynslöshet. George S. Patton var hans fulla namn. Jag minns honom bara som George C. Scott i ”Pattons sista dagar” och skulle kanske därför ha hurrat så där lagom, men de som utan minsta förbehåll hurrade för den verklige Patton på perrongen utanför vårt blivande köksfönster och såg honom livs levande kliva på tåget mot Malmö och kanske ännu kände krigets oro i kroppen, skulle nog aldrig glömma vad de hade sett eftersom de skulle bli några av de sista som fick se general George S. Patton i livet. Drygt två veckor senare, den 21 december 1945, dog han i sviterna efter en bilkrasch utanför Mannheim i det besegrade och ockuperade Tyskland.

Mitt första egna minne av stationen utanför köksfönstret är annars tågen som aldrig stannar och aldrig tar slut utan ändlöst slamrar genom nätterna i sina tätt sammankopplade karavaner av öppna och täckta godsvagnar, kvidande och gnisslande som överlastade kedjefångar på en straffexpedition. Jag minns dem först därför att det är de som först väcker mig när fönsterrutorna skallrar och skarvarna hamrar mot hjulen och de knastrande blixtarna från de dubbla loken skär genom gardinerna och en däven doft av kemikalier och förruttnelse rullar ner från perrongerna och in i våra sängar och drömmar.

På den smala markremsan mellan huslängorna och den branta slänten upp mot stängslet till perrongerna har Platsens arkitekter låtit några av de ursprungliga tallarna stå kvar och fått gräs och vitklöver att breda ut sig under stammarna. Det är min första lekplats. Jag letar fyrklöver i gräset och leker kurragömma mellan träden och 20

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 20

2012-01-31 13.05

lägger bitar av tallbark i vattenpölarna på gångvägen nedanför banvallen. En fyrklöver är ett tidigt tecken på tur, en dubbel fyrklöver ett tidigt mysterium. Så småningom blir lekarna djärvare och mera absorberande och drar allt senare ut på eftermiddagarna och kan inte omedelbart avbrytas för att någon öppnar köksfönstret och ropar att det är dags att komma hem. Chodź do domu, ropar rösten i mitt köksfönster. Det är den unga kvinnan som nu är min mor som ropar och som ropar på det första språk jag lär mig och det första språk jag glömmer. På vintern spolas den största gräsplätten mellan tallarna med vatten och de större pojkarna kommer ner med sina hockeyklubbor och lekarna blir hårdare och det blir tidigare mörkt och ropen i fönstret får en oroligare ton. Och snart ett annat språk.

De vill inte lämna något åt slumpen. Ingenting ska få komma mellan Barnet och Platsen. Inga främmande ord. Inga främmande namn. Ingenting som kan få Barnet att förlora fotfästet för dem alla. Så när de märker att Barnets första ord är på ett främmande språk tvingar de sig att tilltala Barnet på ett språk som ännu är dem främmande, och tidigt sätta det nya språkets böcker i Barnets händer, och tidigt lägga ut det nya språkets ord med hemmagjorda bokstavsbrickor på vardagsrummets golv.

Barnets namn har de på inrådan av nya vänner redan säkrat. Det nya språkets vanligaste pojknamn. Namnet är viktigt, har vännerna sagt. Ett främmande namn sticker ut och blir en belastning. Det tänkta namnet Gershon, efter Barnets farfar, slås därmed ut av Göran, som är ett namn som gjort för att skilja främlingar från infödingar. Den intrikata intonationen av det långa ö:et är vad som skiljer. De kunde också ha gett honom namnet Jakob, efter morfar, vilket hade varit enklare att uttala och egentligen inte alls hade stuckit ut eftersom det är ett namn som hör hemma också här, men jag tror att de vill vara på den helt säkra sidan i namnfrågan. De ger honom också namnet Jakob, men ett andranamn är ingenting man ropar ut från ett köksfönster.

21

Rosenberg_Ett kort uppehåll.indd 21

2012-01-31 13.05