Page 1

JESPER WEITHZ (f. 1974) arbetar som journalist och grafisk designer, och är grundare av klimattidningen Effekt. Det som inte växer är döende är hans debutroman.

När Henrik och Lotte kysser varandra farväl i det gemensamma hemmet i Stockholms skärgård tror de att de snart ska återses under São Paulos sol. I Brasilien finns möjlighet till behandling och hoppet om ett tillfrisknande för Lotte, vars graviditet inneburit oväntade komplikationer. Hon ska bara packa färdigt huset tillsammans med dottern Molly, medan Henrik ska stanna till i London. De är båda välbeställda, högpresterande individer, och dagarna fram till återföreningen borde vara en transportsträcka för dem båda. Men så börjar det moderna livets tunna is spricka under deras fötter, och plötsligt befinner de sig i fritt fall – tusentals mil från varandra. Det som inte växer är döende är en existentiell thriller, en andlöst spännande berättelse om kaos, utsatthet, vårt förhållande till naturen och den värme som kärleken kan erbjuda.

DET SOM INTE VÄXER ÄR DÖENDE JESPER WEITHZ

DET SOM INTE VÄXER ÄR DÖENDE JESPER WEITHZ

»Bebben sitter i en barnstol mitt emot henne. En svart tjärklump som glittrar i köksbelysningen. Henrik lägger maten på klumpen som sedan suger upp den. Den pratar utan att ha varken ögon eller mun. Dess röst låter som de röstsimulatorer strupcancersjuka använder. Hon fokuserar på den tomma kakförpackningen. Läser innehållsdeklarationen. Hur länge klarar sig en människa utan mat? Hon vet inte. Hon vet ingenting. Hon tänker på rådjuret. Hon ser framför sig hur det stryker i skuggorna kring huset. Iakttar dem. Väntar. Gör sig redo.«

F Ö R FAT TA R F O T O : © P I E T E R T E N H O O P E N OMSLAGSFOTO: GETTY IMAGES OMSLAGSFORM: JENS MAGNUSSON

Det som inte växer är döende.indd 1

2012-06-13 10:41


dsivad 3.2 120614.indd 4

12-06-26 13.21.52


If you should go skating On the thin ice of modern life Dragging behind you the silent reproach­ Of a million tear-stained eyes Don’t be surprised when a crack in the ice Appears under your feet Pink Floyd ”The Thin Ice” A bitter wind blows through the country A hard rain falls on the sea If terror comes without a warning There must be something we don’t see What fire begets this fire? Like torches thrown into the straw If no one asks, then no one answers That’s how every empire falls r. b. Morris ”Empire”

dsivad 3.2 120614.indd 5

12-06-26 13.21.52


dsivad 3.2 120614.indd 6

12-06-26 13.21.53


Henrik står naken i det stora rummet, enbart upplyst av det snöslagna landskapet utanför. Han badar i tystnad och månljus. Rör på tårna. Jodå, marken finns kvar. Golv­ värmen håller de stora svarta stenblocken behagliga­. Han kunde sväva bort. Driva längre och längre ut. Från vad? Det vet han inte. Han svävar vidare. Varför? För att det går. För att rymden är oändlig. Han upprepar orden i tysthet. Många skräms av den svarta evigheten. Henriks föräld­ rar till exempel. Vad är det att tänka på, sa hans mamma, släckte Henriks taklampa och stängde dörren. I himla­ valvets ständiga expanderande somnade han. Han står i husets hjärta, ett kombinerat vardagsrum och matsal med fem meters takhöjd som mest. Genom fyra enorma fönster kan han se ut över den stilla skär­ gårdsvyn. Allt är vitt. Rimfrost på träden. Snö på marken. Is, is, is. Det är något slags rekordår. Aldrig har skärgårdsisen varit­så här tjock. I alla fall inte på mycket länge. Hans blick letar sig längs slänten ner till där stranden vanligtvis övergår i hav. Han kan inte avgöra var gränsen 

dsivad 3.2 120614.indd 7

12-06-26 13.21.53


går. Han gillar det hos vintern, snötäcket som lägger sig som en ny karta över den gamla. Plötsligt vet man inte var en trottoar slutar och en väg tar vid. Fast mark och hav går inte att särskilja. När de kommer hem i slutet av augusti ska han fixa ett båthus. Han markerar i tanken var det ska ligga. Blun­ dar och synar hur resultatet kommer att bli. Han kan se varje­ detalj, kan rotera bilden som en datorprojek­ tion: båt­huset sett från huset, båthuset sett från havet, båthuset sett inifrån och hur det kommer att se ut på de ritningar han har bett en arkitektkompis göra ut­efter sina önskemål. Ett högsmalt båthus. Snett tak täckt med mossa. Det är bara träslaget han inte blir klok på. Vad vill Lotte att han ska välja? Vad är passande? De är överens om att båthuset inte ska målas. Liksom bostadshuset ska det smälta in i den omkringliggande miljön. Bli ett med naturen. Den sista tanken får honom att tänka på Germania. Att bygga för evigheten. Konstruera en stad med baktanken att den även som övergiven spökstad ska vara vacker och imponerande. Klockan är 05.12. I London är den 04.12. För tidigt att ringa Jonatan. Henrik tar en dusch. Vattnet är näst in­ till för varmt och duschkabinen fylls med ånga. Som han vill ha det. Det kommer att gå bra, Henrik. Han talar till sig själv. 

dsivad 3.2 120614.indd 8

12-06-26 13.21.53


Det kommer att gå bra. Varför skulle det inte det? Han tvålar in sig och skrubbar huden så hårt att det svider. Hör du, Henrik? Colombo är No problemas. Han skrattar åt sig själv. Sin oro. Sköljer rent kroppen och sinnet med kallt vatten. Sveper in sig i sin slitna morgonrock, den enda av ägodelar han hyser en genuin relation till. Huset, bilen­, möblerna­, allt är utbytbart. Men morgonrocken har hängt med honom genom åren. Inte av något särskilt skäl. Den symboliserar ingenting. Påminner honom inte om någonting. Jag bara gillar den, brukar han svara Lotte när bad­ rocken kommer på tal. Gör dig av med snuttefilten, säger hon. Han svarar med låtsad ilska att bara för att hon fått allt på silverfat. Kyssen som följer brukar vara intensiv, i motsats till vardagens kyssar. Kanske är det därför han behåller morgonrocken. För att de har en ritual kring den, att det röda frottétyget, blanktvättat till rosa tovor, ger honom en vag antydan av beständighet. Men tillräckligt lite för att han ska fortsätta att känna sig viktlös. Du är också en astronaut, älskade, tänker han, när han smyger in i sovrummets mörker och ser hennes kontur. Det händer att han vaknar på hotellrum övertygad om att han känt hennes värme stiga upp ur kudden. Som en försiktig rodnad över tyget, en doft av salt och vanilj. 

dsivad 3.2 120614.indd 9

12-06-26 13.21.53


Vi kommer att ses om några dagar, påminner han sig själv nu. Att det blev hon och han. I likhet med de flesta män han känner är det obegripligt varför kvinnan han älskar­ valde honom. Det är en lika stor gåta som universum, men till skillnad från många han känner, vänner och kollegor­, skänker det honom tröst. Andra män ligger sömnlösa om nätterna eller fanti­ serar om att ligga med någon yngre kollega, bara för att kväva den förtärande elden. Men Lotte valde Henrik. Tack för det. Han böjer sig fram, in i det varma mörkret. Långsamt för att inte stöta till henne. Hennes doft kommer till honom. Det luktar fis. Han kväver ett skratt. Då kommer tårarna. Bara några få, men han kan inte hejda dem. Han kan inte se men antar att de landar på hennes hud. Henrik? Ja. Är det du? Nej, jag ljög. Jag är någon annan. Vad är klockan? Strax efter halv sex. Hennes röst är tjock. Hon ber honom lägga sig hos henne, berättar att hon drömde konstigt. Han trevar fram med sina händer tills han hittar hen

dsivad 3.2 120614.indd 10

12-06-26 13.21.53


nes­ mage och det ena bröstet. Det väger lätt i hans hand. Vill du inte veta vad, frågar hon. Han kysser hennes hud. Pressar ansiktet mot vad han tror är ett höftben. Det bränner innanför ögonlocken. Hennes hand slinker genom hans hår. Ritar små virv­ lar med ostadiga fingrar. Har du sagt hej då till Molly? undrar hon. Molly sover, säger Henrik. Hon somnar om, säger Lotte. Du vet att jag inte tycker om att väcka. Du väckte mig. Nej, det var din konstiga dröm. Som du inte vill höra om. Hon skrattar till. En försäkran om att det är okej, de är bra, de har det bra.

dsivad 3.2 120614.indd 11

12-06-26 13.21.53


dsivad 3.2 120614.indd 12

12-06-26 13.21.53


Abonnemangsförsäljare rör sig ryckigt tvärs genom en ständig ström av resenärer. Henrik tänker att försäljarna är myror. Något i hur de rör sig. Ändamålsenligt. Mål­ medvetet. Han känner igen sig i dem. Beundrar dem för deras leenden och tålamod. Det finns inte tid för tvivel. Inte på ytan. Det är tre försäljare. En tar ett steg fram, svänger sedan åt sidan, sträcker sig fram mot någon passerande, hejdar sig, snurrar runt. På avstånd kan det upplevas som en koreo­graferad dans. Snart borde väl Jonatan vara här? Han hade på sitt oefterhärmliga sätt, nonchalant och allvarlig på en och samma gång, fått Henrik att förstå att de måste träffas innan Henrik åkte till São Paulo. Han borde ha varit här för tio minuter sedan. Henrik har redan vandrat genom King’s Cross tre gånger. Det är färre folk än förra gången hans konstanta resande förde honom hit. Ändå verkar hela världen ha samlats här för att pressa sina kroppar mot varandra, om än bara i förbifarten, på väg någon annanstans. 

dsivad 3.2 120614.indd 13

12-06-26 13.21.53


King’s Cross är tre stationer i en. Dels tunnelbane­ stationen King’s Cross St Pancras och den angränsande systerstationen med ett förvillande likt namn, St Pancras. Också det en tunnelbanestation. Slutligen tågstationen King’s Cross där inhemska tåg och tåg från det europe­ iska fastlandet gör halt för att sedan återvända. En tågsta­ tion som är byggd för att likna en flygplats, konstaterar Henrik medan han arbetar sig igenom folkmassan i den öppna stationshallen. Stora glasskivor avskiljer de butiker som löper längs hallens långsidor. En bokhandel. Några klädbutiker. Tu­ sentals varianter av Big Ben och Union Jack. Den östra långsidan huserar ett flertal serveringar och restauranger. De är alla exklusiva, anpassade till den kon­ sumentgrupp som förväntas passera här. Henrik blundar. Öppnar ögonen och är kvar. Han hatar inte längre det ständiga resandet. Det har blivit en del av honom. Hans första år i luften var kvalfyllda. Å ena sidan en onämnbar känsla av att vara viktig, att vara fart och framåtrörelse. Å andra sidan. Tidszonerna slet isär honom. Var han än befann sig i världen blev han kvar i en annan tid. Lottes tid. Han kunde sitta i en taxi i Mumbai, titta på klockan som visade 04.27 och tänka 22.57, snart dags att sova. Kunde vakna i ett sommarfuktigt Toronto. Influgen via New­ark och därefter några timmars sömn i en över­ dådig hotellsvit. Siffrorna på teven menade att klockan 

dsivad 3.2 120614.indd 14

12-06-26 13.21.53


var kvart över nio på morgonen trots att den egentligen var strax efter midnatt. Toronto förstod inte. Fyrtiofem minuter senare steg han in på ett semi­ narium i egenskap av Keynote Speaker och kunde inte förstå att alla människor samlats mitt i natten, för hans skull. Henrik tittar på klockan. Jonatan brukar aldrig vara försenad. Han har för vana att någon minut före utsatt tid ramla in, se ut som att det är en slump att han råkar vara just där, just då. Vilket det förstås inte är. Jonatan är noggrann, avtalsenlig. Hans person är designad för att hans ambitiösa sida inte ska vara iögonfallande. Jonatan är som bra hantverk, tänker Henrik. Gedigen kvalitet utan prål. Eller bara en ung slarver som har turen att decimalerna alltid talar till hans fördel. En odräglig framgångsrik överklasslyngel. Henrik rör sig fram och tillbaka i vänthallen. Kollar klockan igen. En högtalarröst meddelar att tunnelbanetrafiken står still. Henrik går in i en butik. Passerar hylla efter hylla med turistföremål. Han stannar till vid nyhetstidning­ arnas rubriker. Bakhåll mot en europeisk gränsstyrka i Marocko­. Dåligt upplösta kopior av de bilder från länderna­ runt Bengaliska bukten som teve redan loo­ par. Telefonen vibrerar i Henriks ficka. 

dsivad 3.2 120614.indd 15

12-06-26 13.21.53


Jonatan meddelar att han är på ingång. Någon transit­ flight som saknat bränsle. Är där om tio, avslutas meddelandet. Henrik ställer tillbaka chokladgodiset och en vitamin­ dricka som han plockat på sig. Behöver dem inte längre. Han ringer några samtal. Pratar med revisorn, bollas vidare till banken, får lite uppdateringar och siffror. Han hoppas att Jonatan har bra nyheter om Colombo. Kvällen innan hade Lotte lagt sin hand på hans när de pack­ade de sista sakerna i lådor. Var inte rädd, sa hon. Han gav henne en blick han inte kunde hejda. Hennes ögon smalnade av, knappt märkbart men han kände det i hela kroppen. Han hade inte sagt något, inte yppat allt det som höll honom vaken, inte beklagat sig eller ens gått upp i det höga, sarkastiska register som kom över honom när pressen blev för stor. Men Lotte såg ändå. Förbannade Lotte. Var inte rädd, Henrik. Skulle han vara rädd? Siffrorna säger att allt är i ordning. Borde han vara rädd? Hon hade begravt hans huvud i sin värme. Viskat icke hörbara ord. Plötsligt visste han inte vad de pratade om. Colombo 

dsivad 3.2 120614.indd 16

12-06-26 13.21.53


och hans företag? São Paulo och det de inte nämner vid namn? Inuti honom sprängde en vilja att slita sig loss, gå i för­ svar, till attack. Min kärlek, snyftade han. Det är en styrka att bero på andra, hade hon mumlat. Som om hon sa det lika mycket till sig själv. Men om de sviker? Han hade inte sagt det. Bara tänkt. Känt sig oerhört ensam trots att två armar var knutna ömt men hårt runt honom. Trots läpparna som rörde sig så nära hans öra att han fick gåshud. Hallå? Jonatan viftar sin hand framför Henriks ansikte. Jag kunde ha plockat dig inpå kalsipperna. Utan att du märkt något, säger Jonatan. Hej Jonatan. Han är huvudet längre än Henrik. Tolv år yngre. Smärt, reslig och med ansiktsdrag så rena att de kan tas för en karikatyr. Rågblont, lockigt hår. Det enda som fattas är en riddarrustning. Vi behöver något att dricka, Henrik. Jonatans röst är släpig, nasal, han pratar som om han har tankarna någon annanstans. Han rör vid Henriks arm. En snabb beröring. De dricker alltid te i London. Det är Jonatans formel. Lär dig alltid att tycka om ditt värdlands vanor. Även när det smakar mindre bra. 

dsivad 3.2 120614.indd 17

12-06-26 13.21.53


Jonatan lutar huvudet bakåt, gapar så att det knakar i käkfästena. Han tar god tid på sig, rullar med huvu­ det från sida till sida, låter sedan huvudet falla fram och fångar Henriks blick, säger: London var mer swinging förut. Back in the days. Back in the days var du inte född, lord Jonatan. Henrik försöker låta lätt på rösten. Han får inget svar. När hade du tänkt åka till Brasilien? säger Jonatan. Imorgon förmiddag. Det kommer att gå bra. Lotte är en stark kvinna. Henrik biter ihop. Har han åkt till London för att höra artighetsfraser som Jonatan kunde förmedlat via telefon­? Tack, Jonatan. Henrik höjer rösten ofrivilligt. Han kan inte hantera när Jonatan pratar om Lotte. Det är något i Jonatans ton, en intimitet. Inte alls personlig, definitivt inte sexuell, bara ett slags tonfall av klassgemenskap som trycker på ömma punkter inuti Henrik. En rodnad letar sig uppför Henriks hals. Jonatan skrattar till, ler och nickar åt de tre mobilför­ säljarna. De stretar på som tidigare. Ser du den lille där? säger Jonatan och pekar. Den kil­ len saknar definitivt vad som krävs. Henrik ställer ner sin temugg på bordet. Varför är jag här och inte hemma hos min familj och gör i ordning det sista inför avresan? frågar han. Jonatan pekar och pratar: Tuffa tider för de som inte har mod. Den där killen 

dsivad 3.2 120614.indd 18

12-06-26 13.21.53


måste våga göra det han inte vill. Sälja. Ge upp idén om vem han är. Lägga blygsel eller om det är överdriven re­ spekt åt sidan. Mer te? Jonatan håller upp sin mugg, vickar den i sidled som om den vore en pjäs i en dockteater. Henrik mumlar att det är hans tur och går för att häm­ ta påfyllning. Bakom disken står en kille i tjugoårsåldern och natur­ färgade linne­kläder. Vad vill du ha, Boss? King’s Cross svajar till. Kanske hela London rycker till som i en spasm. Men det är bara Henrik som reagerar. Killen bakom disken och resten av världen fortsätter obehindrat. Bara Henrik måste ta tag i den robusta trä­ disken för att inte falla. You alright, Boss? Jetlag, svarar Henrik och försöker le men måste sluta ögonen. Killen ställer fram en mugg med vatten framför honom. Drick. Tack. Ingen orsak. Behöver du något annat? Han pratar med Henrik med en helt annan röst än nyss. Jag inbillar mig, tänker Henrik. Han skakar på huvudet. Mer åt sina tankar än åt kil­ lens fråga. Killen skjuter fram en ny mugg vatten åt Henrik. Säger åt honom att ropa till om det är något han vill ha. Det 

dsivad 3.2 120614.indd 19

12-06-26 13.21.53


är inte så att han har diabetes? Vill han ha en bovete­ muffin med ginseng och blåbär? Mer socker i dem än i en flaska cola, fortsätter han med sänkt tonläge. Annars skulle ingen äta skiten. Henrik borde flina. Bara två koppar te. Och en liten ekologisk kaffe. Svart. Tack. Sorry. Inget ekologiskt kaffe. En ekologisk kaffebar utan ekologiskt kaffe? Killen himlar med ögonen. Du vet. Transporterna. Inte just in time direkt. Två te blir bra. Killen vänder sig om mot en enorm espressomaskin som fräser likt en ångmaskin från industrialismens ung­ dom. Maskinen ser ut att vara ett enda stycke gjutjärn. Men inuti döljer sig med all säkerhet plast och elektro­ nik. Den råa metallen är ett tunt ytskikt. Annars skulle det krävas en stridsvagn för att flytta den. Tankarna får Henrik att associera till båthuset. Vikten av att välja rätt träslag. Instinktivt kastar han en blick över axeln. Jonatan är upptagen med sin telefon. Henrik har varit förtegen med detaljer om Lottes till­ stånd. Hur mycket anar Jonatan? Henrik vet inte varför, men det har känts bäst att hålla så mycket som möjligt för sig själv. Jonatan höjer blicken och vinkar åt Henrik. Henrik vinkar tillbaka: Strax klar. Jonatan har varit hans assistent i fyra år. Vid sidan av 

dsivad 3.2 120614.indd 20

12-06-26 13.21.53


sina studier på Handelshögskolan. Vid sidan av en rad andra åtaganden och uppdrag. Henrik avundas den oändliga energi som Jonatan be­ sitter. Men han blir inte klok på Jonatans motiv. Han hejdar sig. Skjuter tankarna åt sidan. Du är ur ba­ lans, Henrik, intalar han sig. Jonatan är en bidragande del till den framgång Hen­ riks företag åtnjuter. Jonatan säger att han gör det för nöjes skull, för att fylla tiden. När Henrik med skämt­ samt tonläge undrat om de inte borde lägga till Jonatans efternamn bredvid Henriks i företagsnamnet har Jona­ tan avfärdat det i samma ton, men allvaret inunder har inte gått att missta sig på. Jonatan vill inte in. Du är Marx och jag är Engels, upprepar Jonatan, när partnerskap blir ett samtalsämne. Henrik förstår. Ingen pratar om engelismen. Vad Henrik däremot inte kan förstå är varför Jonatan vill ha det så. Det stämmer inte med Jonatans bakgrund, med den närmast genetiskt betingade viljan att växa, äga, styra och kapitalisera som Henrik förknippar med Jona­ tans rena, höga drag. Motsatsen till hur Henrik uppfattar sig själv, motsatsen till Henriks bakgrund. Ingen mjölk? Kafékillens fråga skingrar Henriks funderingar. Nej tack. Henrik tänker att det mycket väl kunde vara han som stod på andra sidan disken. Bland dofterna av kaffe, te och rengöringsmedel skulle han drömma om ett eget kafé, kanske ta över det här, starta ett till, ett till; sprida 

dsivad 3.2 120614.indd 21

12-06-26 13.21.53


JESPER WEITHZ (f. 1974) arbetar som journalist och grafisk designer, och är grundare av klimattidningen Effekt. Det som inte växer är döende är hans debutroman.

När Henrik och Lotte kysser varandra farväl i det gemensamma hemmet i Stockholms skärgård tror de att de snart ska återses under São Paulos sol. I Brasilien finns möjlighet till behandling och hoppet om ett tillfrisknande för Lotte, vars graviditet inneburit oväntade komplikationer. Hon ska bara packa färdigt huset tillsammans med dottern Molly, medan Henrik ska stanna till i London. De är båda välbeställda, högpresterande individer, och dagarna fram till återföreningen borde vara en transportsträcka för dem båda. Men så börjar det moderna livets tunna is spricka under deras fötter, och plötsligt befinner de sig i fritt fall – tusentals mil från varandra. Det som inte växer är döende är en existentiell thriller, en andlöst spännande berättelse om kaos, utsatthet, vårt förhållande till naturen och den värme som kärleken kan erbjuda.

DET SOM INTE VÄXER ÄR DÖENDE JESPER WEITHZ

DET SOM INTE VÄXER ÄR DÖENDE JESPER WEITHZ

»Bebben sitter i en barnstol mitt emot henne. En svart tjärklump som glittrar i köksbelysningen. Henrik lägger maten på klumpen som sedan suger upp den. Den pratar utan att ha varken ögon eller mun. Dess röst låter som de röstsimulatorer strupcancersjuka använder. Hon fokuserar på den tomma kakförpackningen. Läser innehållsdeklarationen. Hur länge klarar sig en människa utan mat? Hon vet inte. Hon vet ingenting. Hon tänker på rådjuret. Hon ser framför sig hur det stryker i skuggorna kring huset. Iakttar dem. Väntar. Gör sig redo.«

F Ö R FAT TA R F O T O : © P I E T E R T E N H O O P E N OMSLAGSFOTO: GETTY IMAGES OMSLAGSFORM: JENS MAGNUSSON

Det som inte växer är döende.indd 1

2012-06-13 10:41

9789127133396