9789170377693

fentligheten, särskilt i England och usa. Det berodde inte bara på att Dawkins är en lysande stilist och popularisator av komplicerade forskningsresultat. Genomslaget hängde antagligen än mer ihop med att boken – i synnerhet titeln men också en rad lösryckta citat – både hakade i och gav energi till en ny tidsanda som var på väg att uppstå under andra halvan av sjuttiotalet: Uppmarschtid för nyliberalism, för Thatcher, för Reagan. Milton Friedman fick Nobelpriset i ekonomi. Efterkrigstiden med dess solidariska välfärdsbyggen var över och ekonomierna hade börjat krisa; i synnerhet Storbritannien hemsöktes av ekonomiska problem och politiska konflikter. Tiden var på väg att ömsa skinn.

Richard Dawkins var – och är – emellertid ingen konservativ eller nyliberal person; på den politiska skalan kunde han snarast placeras någonstans till vänster om mitten. Och även om vi är uppbyggda som själviska genmaskiner så har vi, menade han, ”förmågan att vända oss mot våra skapare”. Vi kan revoltera mot generna genom att kämpa för altruism. Vi kan sätta oss ner och prata och skapa en ”duvornas sammansvärjning” för att motverka aggressivitet och själviskhet. Ja, vi har förmågan att blicka framåt så att den kortsiktiga egoismen i alla fall kan ersättas med en egoism på lång sikt: den altruism som består av tjänster och gentjänster är fullt möjlig. Så även om dessa överlevnadsmaskiner är beredda att gå över lik har evolutionen skapat strategier som ser till att aggressionen kan hållas under kontroll: det lönar sig helt enkelt inte att ständigt slåss.

Men få lyssnade på den argumentationen från hans sida och ännu färre kanske noterade hur medveten Dawkins själv var om att han hänsynslöst utnyttjade metaforernas kraft: ”Vi har till och med använt ord som ’självisk’ och ’skoningslös’ om genen, fastän vi mycket väl vet att det bara är ett talesätt.” För naturligtvis menade inte Dawkins att dessa gener när de reproducerade sig hade några egoistiska avsikter: Allt är evolutionens blinda spel.

13