9789152636671 by Smakprov Media AB

Carl Axel Aurelius • Steffen Kjeldgaard-Pedersen

Nåd och frid i Kristus! MARTIN LUTHER I LJUSET AV HANS BREV

Nåd och frid i Kristus!

–1–

–2–

Nåd och frid i Kristus! MARTIN LUTHER I LJUSET AV HANS BREV

Carl Axel Aurelius • Steffen Kjeldgaard-Pedersen –3–

© 2017 Författarna och Verbum ab omslag och grafisk form: Margareta Brisell Axelsson omslagsbild och övriga bilder: se s. 315 tryck: Drukarnia Dimograf, Polen 2017 isbn 978-91-526-3667-1 Bibelcitaten i Luthers brev är direktöversatta av författarna.

Verbum ab Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

–4–

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Omslagsbilden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 MARTIN LUTHERS HISTORIA Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 1483–1512: Skola, universitet, kloster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 1512–1517: Kateder, predikstol och ny teologi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34 1517–1520: Avlatsstrid och teologisk uppgörelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 1520–1521: Reformatoriska huvudskrifter och brytningen med Rom . . . 57 1521–1524: Reformatorisk rörelse och evangeliskt församlingsliv . . . . . . 67 SOMMAREN 1525: Bondeuppror, regementslära, äktenskap . . . . . . . . . . . 86 VINTERN 1525–1526: Uppgörelsen med Erasmus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 1526–1530: Visitation och folkundervisning, döpare och nattvardsstrid . . 107 1530–1541: Enhetssträvanden, yttre hot och teologiskt arbete . . . . . . . . . 116 1541–1546: Förhållandet till judarna, arbetsbördan, sjukdom och död . . . 130

MARTIN LUTHER: 68 BREV Om texterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140 Breven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 Personregister till breven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 277 Tidstavla . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 304 Litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 Bilder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 315 Översikt över breven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 317

–5–

–6–

FÖRORD

enna bok är frukten av dansk-svenskt samarbete och vänskap. Den hade emellertid inte blivit något utan välvillig uppbackning av de två förlag, svenska Verbum och danska Eksistensen, som också har sörjt för att en dansk och en svensk utgåva kunde föreligga samtidigt på rätt sida om reformationsjubileet den 31 oktober 2017. Lutherbiografiska framställningar finns det åtskilliga, och de kan också vara mycket olika. I den korta levnadsbeskrivning som här läggs fram möter läsaren Luther först och främst som teolog. Översikten över Luthers dramatiska teologiska liv är tänkt som bakgrund för läsningen av bokens huvudstycke: 68 av Martin Luthers brev i ny översättning från latinet och tyskan. Breven är utvalda så att de täcker hela Luthers vuxna liv och låter läsaren möta honom i olika roller och situationer. Flera av dem börjar med den hälsning som har gett boken dess titel: Nåd och frid i Kristus! Det historiska avståndet mellan Luthers tid och vår är betydande. Det hindrar inte att den nutida läsaren bortom århundradena kan nicka igenkännande åt mycket i breven. Men där finns också sådant som är främmande, och ibland även stötande. Avståndet kan inte trollas bort och gör förklaringar nödvändiga. Men själva breven ville vi av hänsyn till det direkta mötet i största möjliga utsträckning låta stå som de blev skrivna och vi har därför avstått från en tyngande notapparat.

–7–

I ”Personregister till breven” ges de nödvändigaste upplysningarna om de människor som Luther skrev till och skrev om. En ”Tidstavla”, som följer efter personregistret, påminner om viktiga stationer, personer och händelser i Martin Luthers historia. Under rubriken ”Litteratur” räknas all använd litteratur upp, under rubriken ”Bilder” avläggs räkenskap för bokens bildmaterial, och under ”Översikt över breven” finns till sist en lista över brevens mottagare. Köpenhamn och Malmö, första söndagen i fastan, den 5 mars 2017 Steffen Kjeldgaard-Pedersen och Carl Axel Aurelius

–8–

–9–

– 10 –

OMSLAGSBILDEN

Omslagsbilden: ”Herrens vinberg” av Lucas Cranach d.y. (1515–1596). Tavlan utgör mittbilden i det altarskåp som tidigare var placerat i den så kallade munkkyrkan i Salzwedel men som numera finns att beskåda i stadens Johann-Friedrich-Danneil-museum. Ikonografiskt föreställer vinberget Guds rike, gudsfolket och kyrkan. Den bibliska bakgrunden utgörs i Gamla testamentet av sången om vännens vingård (Jes 5) och i Nya testamentet av Jesu liknelser om vingårdsarbetarnas lön (Matt 20:1–16) och vingårdens arrendatorer (Matt 21:33–44). Bilden illustrerar motsättningen mellan påvekyrkan och den reformatoriska rörelsen och, på ett djupare plan, kampen mellan den sanna och den falska kyrkan. I förgrunden, nedanför vinberget till höger, återfinns Jesus och apostlarna. Till vänster syns påven i spetsen för kardinaler, biskopar, munkar och nunnor. På den högra sidan arbetar man idogt med att gräva, hacka, räfsa, vattna etcetera. Arbetarna är alla namnkunniga reformatorer: Martin Luther, Philipp Melanchthon, Johannes Bugenhagen, Justus Jonas med flera. Ur brunnen öser man rent och friskt vatten, som symboliserar det levande Ordet. På den vänstra sidan däremot är man helt upptagen av att fylla brunnen med stenar, det vill säga med egna förtjänstfulla gärningar. Mittavlans motiv har som förlaga ett äldre verk av Lucas Cranach d.y., ett epitafium i Sankt Marien, församlingskyrkan i Wittenberg, där Paul Eber – som var elev till och senare kollega med Luther och Melanchthon – är avbildad med sin familj nedanför vinberget.

– 11 –

– 12 –

MARTIN LUTHERS HISTORIA

– 13 –

Martin Luther.

– 14 –

INLEDNING

År 2017 firar hela den evangeliska världen 500-årsminnet av reformationens födelse. Tidpunkten är vald med tanke på uppspikandet av Martin Luthers avlatsteser på Slottskyrkans dörr den 31 oktober, dagen före allhelgonadagen, 1517. Men med vilken rätt har man valt just denna händelse? Reformation är väl knappast något som inträffar helt plötsligt, som omslag i väderleken. Om man slår upp ordet reformation i en uppslagsbok, till exempel The Oxford Dictionary of the Christian Church, så beskrivs reformationen på ett helt annat sätt: ”Denna något vaga term täcker in en rad sammanhängande förändringar i den västliga kristenheten mellan 1300-talet och 1600-talet. Dessa kan sägas ha börjat med lollardernas och hussiternas angrepp på den hierarkiska och legalistiska struktur som kännetecknade kyrkan som helhet”. Ögonblicket har här blivit en tidrymd på flera hundra år. Men det är naturligtvis inte omöjligt att hålla samman det långa perspektivet, som täcker in mycket och tar på allvar att inget i historien kommer oförberett, med fokuserandet på ett avgörande tillfälle, efter vilket ingenting längre är detsamma. Någon gång, också under en lång färd, passerar man the point of no return, ögonblicket då det inte längre ges någon återvändo. Ordet ”reformation” är som så många andra beteckningar, till exempel ”renässansen”, ett namn som formulerats och applicerats på ett skeende eller en strömning i historien eller idéhistorien först i efterhand. Luther själv talade aldrig om någon reformation.

– 15 –

Inte heller använde han någonsin den numera ofta brukade frasen ecclesia semper reformanda (est), varmed man i regel har velat framhäva en ständig förändring som kyrkligt program. En sådan betydelse förutsätter senare tiders föreställning om alltings konstanta utveckling. En för Luther begriplig och användbar innebörd hade frasen endast haft om man därmed velat understryka kyrkans förpliktelse att alltid besinna sig och gripa tillbaka på kyrkans ursprung och grundval. Troheten mot en sådan förpliktelse utesluter inte förändring, men vänder upp och ner på, vad som är gammalt och vad som är nytt. Luthers tid är oss mer främmande än vad vi i allmänhet tror. Luthers födelse är ett litet men belysande exempel på detta. Philipp Melanchthon (1497–1560) skriver om den i Historia Lutheri, den förs ta Lutherbiografin. Han gör det på grundval av samtal med Luthers mor, Margarethe Luder (ca 1463–1531), och den yngre brodern Jakob (d. 1570). Margarethe beskriver ingående omständigheterna kring födelsen och berättar att den skedde dagen före sankt Martin av Tours dag, den dag som sedan blev Martins dopdag och som därför gav honom hans namn. Endast en sak kan hon inte erinra sig, nämligen vilket år som födseln inträffade. Luther själv levde länge i föreställningen att året var 1484, men Melanchthon, som utöver sitt mästerliga behärskande av det grekiska språket även ägde djupa kunskaper på en rad vetenskapliga områden, däribland matematiken, räknade ut att födelsen ägde rum året innan, 1483, vilket också brodern Jakob menade. Exemplet antyder att tidsuppfattningen var en annan än vår, att den var mer cyklisk än lineär och att tidens rytm därför markeras mer av årstidernas växlingar och kyrkoårets återkommande stora högtider och helgondagar än av att år läggs till år. Den yttersta tiden är i ett sådant perspektiv inte något som ska inträffa i ett avlägset fjärran, mer eller mindre möjligt att förutse, utan snarare något som är omedelbart överhängande och vars inbrytning man anar,

– 16 –

fruktar och förväntar, och ser allehanda tecken på, som märkliga himlafenomen och plötsliga utbrott av pesten. Luther levde i en tid av stora omvälvningar på en mängd olika områden. Det ligger nära till hands att bruka beteckningen ”brytningstid”, även om vi därmed riskerar att foga ännu en något vag term till vår berättelse. Så är kanske varje generation böjd att betrakta sin egen tid. Låt oss därför precisera vad vi menar. Europa växte under medeltiden fram som en särskild kulturkrets. Ett nätverk av kontakter och förbindelser knöts inom handeln och sjöfarten, kyrkan och klostren, universiteten och hantverkarskråna och så vidare, och därigenom skapades en gemensam kultur med gemensamma och självklara tolkningsmönster och levnadsmönster. Václav Havel har uttryckt det både vackrare och mer poetiskt i ett tacktal – vid mottagandet av Erasmuspriset 1986: ”Europa består huvudsakligen av små nationer, vilkas andliga och politiska historia är sammanflätad genom tusentals trådar till en enda väv.” Det är denna europeiska väv, som drastiskt skiftar färg och mönster i den tid då Luther levde. Europa genomgick stora förändringar på alla nivåer – politiskt, geografiskt, ekonomiskt, socialt, religiöst, filosofiskt och så vidare. Det som förr hade varit självklara mönster för tanke och handling började ifrågasättas, förlorade efter hand sin karaktär av självklarheter och övergavs. I en sådan brytningstid stämmer inte längre kartan med verkligheten. Nya dittills oanade möjligheter öppnar sig visserligen, men människor riskerar också att förlora sin förmåga att orientera sig i tillvaron. En brytningstid är därför tillika en tid full av ångest. Den fråga som man brukar ange som Luthers reformatoriska fråga – Hur ska jag finna en nådig Gud? – var snarare gemene mans fråga, den fråga som anmälde sig i en tid när grundvalarna vacklade. Därför kunde till exempel avlatshandeln, som direkt knöt an till människors oro, florera i den utgående medeltiden. Den reformatoriska frågan är alltså för-reformatorisk. Det genuint reformatoriska

– 17 –

ligger inte i frågan, utan i det svar som Luther finner på frågan, ett svar där förhållandet mellan Gud och människa bestäms på ett helt nytt sätt. Och denna nya bestämning får konsekvenser för både kyrko- och samhällsliv. Därför blev Luther en huvudperson i det som skedde, väl värd att försöka förstå. Vi ska alltså försöka lära känna en man, som lever ”mellan tiderna”, i brytningen mellan den utgående medeltiden och det begynnande moderna. Dubbelheten avspeglas på olika sätt i hans liv. Lika skräckslagen som han var när han överraskades av åskvädret utanför Stotternheim och ropade till den heliga Anna, lika lugn och behärskad var han inför kejsaren vid riksdagen i Worms när han efterlyste bibliska och rationella skäl och åberopade sitt samvete. Källmaterialet är rikt. Det beror på en av tidens stora nyheter, utan vilken reformationen hade fått ta helt andra vägar, eller kanske aldrig kommit till stånd, nämligen boktryckarkonsten, som revolutionerats genom Johann Gutenbergs (ca 1400–1468) försorg. Det var Luther och den evangeliska rörelsen som var först ut med att använda sig av de nya möjligheterna för masskommunikation som nu erbjöds. Reformationen utvecklades till en veritabel medierevolution med Luther som historiens första ”mediestjärna”, vars agerande i detta nya offentliga rum kom att efterliknas av både vänner och fiender. Det nya, snabba mediet inbjöd till närmast rastlös textproduktion, vilket också hör till bilden, när man söker en förklaring till att Luthers författarskap till så stor del består av tillfällighetsskrifter. Luthers skrifter tillhör flera olika genrer. Den samlade produktionen är enorm. Allt har han förvisso inte skrivit själv. Föreläsningar och predikningar nedtecknades av trogna åhörare, som Georg Rörer (1492–1557), som inte uteblev ens under pesten. Bibelkommentarer, disputationsteser, kateketiska arbeten, stridsskrifter, psalmer, böner med mera skrev Luther däremot själv, och så även

– 18 –

de texter, som vi har valt att lägga till grund för vår framställning, nämligen hans brev. Omkring 3000 brev känner vi till, och förmodligen skrev Luther ännu fler. Men vad – utöver mängden – gör dem särskilt intressanta? Det finns flera skäl att stanna vid just breven. Vi kan konstatera att brevskrivandet vid denna tid genomgick en förnyelse. Den som förnyar brevskrivandet är en person som Luther från första början har en minst sagt kluven inställning till, nämligen Desiderius Erasmus(1469–1536), den ledande humanisten. Luther beundrar och använder sig av Erasmus lärdom, samtidigt som han underkänner dennes teologi, och detta på den mest fundamentala punkten, nämligen den som gäller nåden. Liksom Luther skrev denne Erasmus tusentals brev. Han ägnade enligt egen utsago mer än halva dagen åt detta. Brevskrivandet kom sedan att bli en naturlig och väsentlig del av humanisternas verksamhet. Den klassiska förebilden – och en sådan måste ju humanisterna ha – var i detta avseende Cicero (106–43 f.Kr.), vars stora samling av brev ad familiares, alltså till nära och kära, hade återfunnits och gjorts kända genom Petrarcas (1304–1374) försorg. Erasmus själv gav också ut en liten skrift om konsten att skriva brev, De conscribendis epistolis (1522). Där delar han upp breven i fyra kategorier efter brevskrivarens avsikt: Den första kategorin består av brev där man ger råd och uppmuntran, varnar och förmanar och liknande. Den andra utgörs av brev som berättar om till exempel en händelse eller en person. Den tredje består av brev som innehåller omdömen och kritik av olika slag. Den fjärde kategorin är de ovan nämnda familjära breven, de som är ställda till anhöriga och vänner. Det var just denna sista kategori av brev som försvunnit under medeltiden och som nu återkom på bred front. Brevskrivandet var – icke att förglömma – den tidens primära nyhetsförmedling, fullt jämförbar med nutidens information och konversation på nätet. Många av den antika retorikens regler får nu nytt liv och sät-

– 19 –

ter prägel på brevens utformning. Det gäller till exempel när man ska skriva till högreståndspersoner. Sådana brev bör börja med att man ”infångar (adressatens) välvilja”, captatio benevolentiae. Detta kan ske genom att brevskrivaren – på ett sätt som i dag otvivelaktigt skulle uppfattas som både överdrivet och inställsamt – betonar sin egen ringhet, samtidigt som adressatens storhet och generositet lovprisas. Spår av detta återfinns i Luthers brev, till exempel i hans brev till kurfursten Fredrik den vise (1463–1525), skrivet i Borna den 5 mars 1522 [Brev 23]. Om man inte är uppmärksam på de retoriska reglerna eller brevkonventionerna ger texten intryck av att vara märkligt självmotsägande. Här börjar Luther nämligen i den underdåniga, närmast insmickrande stil som förväntades för att sedan övergå till att anklaga kurfursten för bristande tro. Många av Luthers brev kan föras in under Erasmus olika kategorier. Där finns således åtskilliga brev ad familiares. Men det är inte alla som låter sig föras till den ena eller andra kategorin. Detta beror möjligen på att Luther kan ha olika syfte med ett och samma brev, vilket i sin tur hänger samman med att han efter hand under sin levnad kom att ikläda sig flera olika roller. Luther skriver som munk och präst, professor och författare, vän och son, make och far och så vidare. Han skriver till adressater i både slott och koja, representanter för hela den sociala rangskalan. Han avhandlar olika ämnen, ibland i ett och samma brev, och helt uppenbart kan sinnesstämningen eller bara humöret skifta från brev till brev. Något av denna variationsrikedom återspeglas i det urval av brev som gjorts för denna bok. Allt detta sammantaget gör breven till en synnerligen rik källa, som låter oss komma Luther närmare inpå livet. Det har varit angeläget för oss att återge breven in extenso. Annars riskerar man att förlora brevens särskilda karaktär, som mer än andra källor ger en närhet till brevskrivarens person. I tidigare utgåvor av breven har man ofta (i regel med stor skicklighet) valt att göra utdrag som

– 20 –

återger det som framstått som teologiskt och kyrkopolitiskt mest intressant, men med påföljd att brevskrivarens personlighet fått träda tillbaka. Karaktäristiskt för flera av Luthers tidiga brev ad familiares är att han i tomrummet mellan angivandet av adressaten och den inledande fridshälsningen placerar ett fristående, naket: ”Jesus”. I några översättningar av breven ignoreras detta och genomgående kommenteras det inte. Men placeringen av namnet Jesus på en så tydlig plats i brevets komposition är kanske inte helt oväsentlig. Den skulle kunna antyda något om hur Luther förstår en del av sin korrespondens, nämligen som själavård. Att utöva själavård var, jämte att fira mässa, hans huvudsakliga uppgift som präst, och detta skedde – traditionellt sett – med Kristus närvarande som tredje part i samtalet. Ett annat särskilt tidstypiskt förhållande bör omnämnas. Breven var på Luthers tid inte fullt så privata, som vi kanske föreställer oss. Ett och annat av Luthers brev kunde – vilket också gällde för andra, till exempel Erasmus – snappas upp på vägen och komma i tryck, till och med innan det hade nått adressaten. Luther var inte omedveten om detta. Han kunde använda den latenta spridningsrisken till sin fördel och skriva ”privat” för offentligheten. Men de brev som verkligen inte angick någon annan än adressaten försökte han skydda på olika sätt. Till brevens värde som källa hör slutligen att de, mer än andra källor, låter oss bli samtida med Luther. Breven försätter oss i ett läge där vi ser något av det som brevskrivaren såg just då. Vi får veta hur han bedömde den ena eller andra situationen och vilka förhoppningar och farhågor som den ingav. Vi får också veta vad han inte såg just då – sådant som i efterhand kan tyckas vara det mest uppenbara och självklara. Med facit i hand kan det vara frestande att moralisera över beslut och vägval i historien. Breven är därför en nyttig motvikt.

– 21 –

Vårt urval består av 68 brev från skilda tider, närmare bestämt från fyrtio år. Det första brevet som vi återger är daterat den 19 oktober 1516 och är ställt till kurfurstens rådgivare Georg Spalatin (1484–1545), och det sista, den 14 februari 1546, är ställt till Luthers hustru, Katharina von Bora (1499–1552) – två personer med det allra största inflytandet på Luther personligen och på reformationens utveckling. Tanken är att man ska kunna läsa breven parallellt med skildringen av Luthers levnad och reformationens förlopp. Därför anges var det enskilda brevet har sin ”Sitz im Leben”, det vill säga var i Luthers historia, som det hör hemma. Men inget hindrar naturligtvis att man läser vår historia Lutheri först och breven därefter.

– 22 –

1483–1512: SKOLA, UNIVERSITET, KLOSTER

Martin Luther föddes (sannolikt) den 10 november 1483 i Eisleben i grevskapet Mansfeld, där han också dog 62 år senare. Hans far, Hans Luder (ca 1458–1530), var bondson från Möhra i Thüringen, hans mor, Margarethe, född Lindemann, hade borgerlig bakgrund och stammade från Eisenach. År 1484 flyttade familjen till Mansfeld, där Hans Luder med tiden kunde säkra familjens ställning och anseende i de småborgerliga kretsarna i kraft av sin driftighet inom den lokala brytningen av koppar. Luther beskrev senare föräldrarnas uppfostran som både sträng och kärleksfull och gav sådana exempel på stränghet att man i senare tider velat betrakta förhållandet till fadern som avgörande för den unge Martins religiösa utveckling och psykiska konstitution över huvud taget. Med större säkerhet kan vi konstatera att föräldrarna både hade viljan och förmågan att säkra sonens möjligheter att göra karriär i samhället genom en solid skolutbildning. I sjuårsåldern kom Martin till Mansfelds latinskola, där grunden lades för hans behärskande av latinet både muntligen och skriftligen, något som var en nödvändig förutsättning om man ville studera vid universitetet. År 1497 lämnade han barndomshemmet för att fortsätta sin skolgång i domskolan i Magdeburg. Där bodde han hos Det gemensamma livets bröder, en lekmannarörelse som tillhörde devotio moderna, en ursprungligen nederländsk, i viss utsträckning mystikt präglad fromhetsriktning. Den var organiserad i ”hus” eller boendegemenskaper, där man lade vikt

– 23 –

vid det personliga gudsförhållandet och ett ödmjukt kristenliv i fattigdom och kärlek, vilket man kunde fostras till bland annat genom bibelläsning. Sina sista latinskoleår, 1498–1501, tillbringade Luther i Eisenach, där han hade släkt − förmodligen hans lyckligaste skoltid. Latinskolorna kallades också trivialskolor. Deras pensum eller ämnesinnehåll överensstämde till viss del med trivium (den tre delade vägen) i universitetens filosofiska grundutbildning och omfattade således grammatik, retorik och logik. Sångförmåga, musikkunskap och liturgisk medvetenhet tillägnade sig eleverna genom deltagande i den obligatoriska mässången. Luther tycks ha varit en flitig elev. Han behövde, liksom så många andra latinskoleelever, ”sjunga vid dörrarna” för att försörja sig, men i Eisenach hade han turen att få underhåll från familjen Schalbe, en av stadens rådsfamiljer. Denna högreståndsfamilj ingick – inte helt ovanligt för tiden – i en andlig gemenskap av fromma borgare som stod nära Eisenachs franciskanerkloster, som de också understödde. Luthers uppväxt och skoltid bringade honom i förbindelse med karaktäristiska strömningar i tidens fromhetsliv: gudstjänster och mässläsningar, Mariadyrkan och helgondyrkan, avlatsfromhet, vallfarter och mycket annat som hörde till småstadens kyrkliga rutiner. Detsamma gäller den folkliga vidskepelsen och inte minst fruktan för häxor, något han kände från sin mor. Men han var alltså även involverad i olika former av frisinnad lekmannafromhet och ägde därmed kännedom om ett andligt och religiöst liv som var oavhängigt av kyrklig hierarki och reglerat ordensväsende. Luther var väl förberedd när han på våren 1501 lät skriva in sig vid universitetet i Erfurt, ett val som låg nära till hands sett från Eisenach. Universitetsstudierna började vid den ”artistiska” eller filosofiska fakulteten och omfattade efter senantik förebild de sju artes liberales (de sju fria konsterna eller vetenskaperna), som ut

– 24 –

Tyskland vid tiden för reformationen.

– 25 –

MARTIN LUTHER: 68 BREV

– 139 –

OM TEXTERNA

Brevtexterna: Textunderlaget är genomgående Weimarutgåvan, vars dateringar också har följts överallt. Brevens ordningsföljd är kronologisk. Samtliga brev är nyöversatta, i flera fall med god hjälp av tidigare översättningar, vilka är anförda i litteraturförteckningen under ”Textutgåvor”. I högerkant inom klamrar anges för varje enskilt brev var i Weimarutgåvan det återfinns, vilket brevnummer det där har tilldelats samt vilket som är dess originalspråk: latin eller tyska. Klamrar i själva brevtexten inrymmer upplysande och förklarande tillägg.

Särskilda förkortningar: Luther använder fasta förkortningar när han vänder sig till furstar och kungar. En förkortning skrivs ut inom klamrar när den förekommer för första gången i de enskilda breven.

– 140 –

1. TILL GEORG SPALATIN [WA Br 1, nr 27; latin] Wittenberg den 19 oktober 1516 Till Kristi tjänare och Herrens präst, Georg Spalatin, den höglärde magistern, min uppriktige vän och rättrådige broder. Jesus. Var hälsad! Min käre Spalatin, det som stöter mig hos den höglärde Erasmus är att han, när han utlägger aposteln [Paulus], förstår gärningarnas eller lagens rättfärdighet eller den egna rättfärdigheten (som aposteln kallar den), som om den vore liktydig med ett yttre iakttagande av ceremoniella föreskrifter. Därtill menar han att aposteln i Romarbrevets 5 kapitel inte skulle tala klart om arvsynden (vars existens han [Erasmus] visserligen erkänner). Om han bara ville läsa Augustinus i de böcker han skrev mot pelagianerna, särskilt De spiritu et littera [Om Ande och bokstav], De peccatorum meritis et remissione [Om syndernas skuld och förlåtelse], Contra duas epistolas Pelagianorum [Om pelagianernas två brev] och Contra Julianum [Mot Julianus] – de återfinns alla, så vitt jag vet, i det åttonde bandet av hans verk. Då skulle han [Erasmus] nämligen upptäcka att Augustinus inte har denna insikt från sig själv utan från de allra förnämsta kyrkofäderna, Cyprianus, Gregorius av Nazians, Rheticius, Irenaeus, Hilarius, Olympius, Innocentius och Ambrosius. Följden skulle i så fall kunna bli att han inte bara förstår aposteln rätt, utan att han också inser att Augustinus har förtjänat ett bättre rykte än han hittills haft. Jag tvekar inte att avvika från Erasmus när det gäller skriftutläggningen och ställer Hieronymus lika långt bakom Augustinus som han i alla avseenden låter Augustinus stå tillbaka för Hieronymus.

– 141 –

Georg Spalatin.

Det beror inte på att jag i iver för min orden lockas att anbefalla den välsignade Augustinus, som jag inte hade den minsta förkärlek för innan jag ramlade över hans böcker, utan det beror på att jag ser att den välsignade Hieronymus med hängiven omsorg söker den historiska betydelsen, och att han – vilket är än mer förunderligt – utlägger Skrifterna bättre i förbifarten, till exempel i sina brev, än i sina småskrifter, där han behandlar dem med ihärdig flit.

– 142 –

Lagens eller gärningarnas rättfärdighet består alltså på intet sätt enbart i ceremonierna, utan snarare i hållandet av de tio buden. När dessa gärningar görs utan tro på Kristus, så gör de oss visserligen till en Fabricius eller Regulus – män som är helt igenom rättskaffens i människors ögon – men de smakar inte mer av rättfärdighet än rönnbär smakar fikon. Vi blir nämligen inte, som Aristoteles menar, rättfärdiga genom att göra det rätta, annat än på ett hycklande sätt, utan genom att bli och vara rättfärdiga (för att nu säga det på det viset) gör vi det rätta. Först måste personen förändras, därefter gärningarna. Abel behagade [Gud], innan hans offer gjorde det. Men mer om detta en annan gång. Gör därför din plikt som vän och kristen och skriv till Erasmus om dessa ting. Även om jag hoppas och önskar att hans anseende ska bli övermåttan stort, så fruktar jag att många just därför ska ta på sig att försvara den bokstavliga, det vill säga den döda betydelsen, som [Nikolaus av] Lyras kommentar och nästan alla efter Augustinus är fulla av. Ty själve [Faber] Stapulensis, en man som annars (gode Gud!) är full av ande och ren som någon, saknar i utläggningen av de gudomliga skrifterna den förståelse som annars finns i rikt mått i hans eget liv och i hans förmaningar av andra. Du skulle kunna kalla mig dumdristig, eftersom jag bragt så många stora män in under Aristarchus stav, om du inte visste att jag gör det till gagn för teologins sak och mina bröders frälsning. Lev väl, min Spalatin, och be för mig! I all hast från en vrå av vårt kloster, dagen efter festen för den helige Lukas 1516. F. [Broder] Martinus Luder Augustiner.

– 143 –

Nåd och frid i Kristus!

MARTIN LUTHER I LJUSET AV HANS BREV

HISTORIEN OM MARTIN LUTHER kan berättas på många olika sätt. Två drag utmärker alldeles särskilt denna biografi. Den lägger stor vikt vid Luthers teologiska tankar och deras utveckling, och den drar nytta av ett för 1500-talet typiskt fenomen i humanistiska kretsar, nämligen brevskrivandets förnyelse. Martin Luther skrev tusentals brev. Här har 68 brev valts ut och nyöversatts från latinet och tyskan för att ge liv och färg åt framställningen. Breven låter oss möta M artin Luther vid olika tider, i olika situationer och i olika roller. Han skriver som munk, präst och professor, och som son, make, far och vän. Såväl den biografiska framställningen som de återgivna breven låter oss stifta bekantskap med ett myller av människor som alla på olika sätt är indragna i reformationens förlopp. Vem, som är vem går att finna ut i det fylliga personregistret. Bokens huvudtitel – Nåd och frid i Kristus! – återger hur Luther ofta börjar ett brev, men orden kan också sägas sammanfatta kärnan i hans teologi.

Carl Axel Aurelius Steffen Kjeldgaard-Pedersen

ISBN 978-91-526-3667-1

789152 636671

Carl Axel Aurelius • Steffen Kjeldgaard-Pedersen

CARL AXEL AURELIUS ,

född 1948, teologie doktor 1983 och docent i dogmatik vid Lunds universitet 1989, biskop i Göteborgs stift 2003– 2011, adjungerad professor i kyrkohistoria vid Köpenhamns universitet.

STEFFEN KJELDGAARD- PEDERSEN , född 1946,

sedan 1985 professor vid Köpenhamns universitet i teologi med kyrko- och dogmhistoria som huvudämne, från 2002 till 2013 dekan för den teologiska fakulteten.

Nåd och frid i Kristus! MARTIN LUTHER I LJUSET AV HANS BREV