9789127131392 by Smakprov Media AB

I TRÄDGÅRDSMÄSTARE NS SPÅR

Elisabeth Svalin Gunnarsson är skribent och fotograf med trädgård, historia och arkitektur som ämnesområden. Hennes farfar, Bruno Svalin, var trädgårdsmästare av den gamla stammen och är inspirationskälla för den här boken. År 2010 skrev hon boken Dahlior som fick fina recensioner och som dessutom blev nominerad till Årets trädgårdsbok.

gamla tiders trädgårdsmästare besatt kunskaper som håller på att glömmas bort, men deras odlingsmetoder är fulla av fiffigheter som passar utmärkt idag. Med avstamp i den hortikulturella glansperiod som i Storbritannien kallas för viktoriansk tid och i Sverige motsvaras av perioden från sekelskiftet 1900 fram till första världskriget, berättas här om smarta odlingsknep för såväl små och stora trädgårdar som balkonger och terrasser. Förr i tiden visste man hur man sparar och tar vara på regnvattnet i trädgården, hur man odlar på liten yta, hur man kan bli i stort sett självförsörjande på grönsaker även med en liten trädgård. Vikten av att satsa på uthålliga och inhemska växter var också självklar. Frågor som är minst lika viktiga idag för den miljömedvetne odlaren.

I TRÄDGÅRDSMÄSTARENS SPÅR Elisabeth Svalin Gunnarsson

Elisabeth Svalin Gunnarsson

kunskap för en hållbar trädgård

ISBN 978-91-27-13139-2

9 789127 131392

I tradgards_jacket.indd 1

11-12-06 09.14.13

Svalin_KAP_1.indd 8

11-12-05 20.40.31

I!ehå" Förord 11 1. Trädgårdsmästarens trädgård 12 2. Platsen vi odlar 30 3. Jorden – a# föda och a# göda 52

4. Det oska#bara va#net 66 5. Trädgårdens mångfald 88 6. I giftskåpet 110 7. E# smycke i trädgården 128 8. Trädgårdens gy"ene ska# 164 9. I dina egna spår 176

Kä"or 182 Register 185 Tack 188

Svalin_KAP_1.indd 9

11-12-05 20.40.43

Svalin_KAP_1.indd 10

11-12-05 20.40.49

förord

Det bor en trädgårdsmästare i varje människa Det vilar något mytiskt över trädgårdsmästaren. Något övermänskligt, ja nästan gudomligt när hon eller han skapar världar med självaste livet som material. Doftande jordar, stilla morgonregn och värmande solsken komponeras med blommor och blad till njutbara trädgårdar. Plötsligt står där rosor som i doft, färg och form får självaste naturen att framstå som blek och tafatt. Vi finner äpplen med ädla namn som Astrakan, Åkerö och Ingrid Marie. Aromatiska och söta frukter som bara kan se världens ljus genom att de ympats, gödslats och beskurits. Grönsaksrader tecknar grafiska linjer på besådda marker. Raka och parallella som bara plan och tanke kan åstadkomma. Alltsammans världar som vår Skapare knappast hade tänkt på. Än mindre kunna genomföra utan den odlande människan. Som trädgårdsmästare älskar jag tanken på människan som medskapare och utvecklare av vår Herres hage. Den odlande människan som med kärlek och omsorg gräver, klipper, gödslar och vattnar fram nya världar av livsyttringar. En mångfald av liv som inte vore möjlig under naturens devis om att ”den bäst anpassade överlever”. Vem höjer inte på ögonbrynen varje gång det står ”Nyhet” bakom ett sortnamn i färska frö- och plantkataloger. Åtråvärda nyheter jag bara måste få med i årets upplaga av min trädgård. Ibland en ny vänskap som blir kortvarig medan andra utvecklas till livslånga och betydelsefulla relationer. Jag vill tro att det bor en trädgårdsmästare i varje människa. Den människa som gärna tar uppdrag i livets tjänst. Inte stannar inför vad som är utan också

engagerar sig i det som kan bli. Såsom en bättre värld som nu vilar i allas våra händer. En bättre värld som utöver forskning och förståelse för tingens sammanhang framförallt behöver engagemang och praktisk handling. Det är här denna bok får sin stora betydelse. Naturligtvis som ett verktyg till att hålla trädgårdens fiender som löss och ogräs på avstånd. Men framförallt är det en läsning för oss alla med ambitioner till att få den lille trädgårdsmästaren där inne att växa en aning. Växa genom att med hull och hår umgås med det som växer och vissnar. Att steg för steg i konkret praktisk handling utveckla något som kan liknas vid ett kärleksförhållande till vår levande omvärld. Själva näringen för framtidstro och en hållbar värld full av kärlek. Genom bokens fängslande innehåll befinner vi oss mitt i en kulturström ifrån antikens trädgårdsvagga till våra dagars frågor. Ifrån romerska skriftställare som Columella till författarens anhöriga inom trädgårdsmästaryrket. Och det riktigt intressanta är: Man får ingen känsla av att man befinner sig i början eller i slutet av strömmen. Man är alltid mitt i. Nu är i nämligen alltid. Så är det att vara trädgårdsmästare. Och det är inte småpotatis. Lars Krantz

[11]

Svalin_KAP_1.indd 11

11-12-05 20.40.49

Svalin_KAP_1.indd 12

11-12-05 20.40.54

kapitel 1

Trädgårdsmästarens trädgård Jag kan fortfarande se bilden framför mig. Det är en varm augustidag i Landskrona, jag är fyra–fem år och står i trädgården med min farfar, trädgårdsmästaren Bruno, under ett av de stora päronträden. Från en gren plockar han ett litet päron med grågrönt skal och håller det så varligt i sina stora händer. Ur byxfickans gömma tar han fram en sliten plantskolekniv och med dess vassa egg delas päronet i två delar, avskuret i midjehöjd. Han håller upp en del och visar mig. I den cirkelrunda ytan av gulvitt päronkött ser jag hur de något mörkare kärnorna framträder. De bildar en ringdans runt mitten, strålar ut mot skalet och visar tydligt att päronet inte är moget än, kärnorna ska vara helt svarta först, säger farfar. Han vet allt om trädgården och han rör sig så självklart och säkert i sitt kungarike. Det är ett slags magisk trädgårdspoesi och jag tror att den stunden fångade mitt trädgårdsintresse för resten av livet. Min farfars kunskaper och hans trädgårdar i Landskrona har varit en viktig inspirationskälla för mig och den här boken. De var vanliga små trädgårdar, vilande på äldre trädgårdstraditioner men aldrig stillastående. Nya sorter, nya produkter och nya metoder provades – var de bra fick de vara kvar, annars fortsatte man som man alltid gjort. Trädgården i stan var framför allt en prydnadsträdgård. Där fanns blommor, långa rabatter med luktärter i alla de färger, rosen New Dawn som växte över ett fristående spaljéplank som ett formidabelt vattenfall av rosavita blommor och perennrabatter med klivste-

nar djupt dolda under frodigheten. Dahlior och andra höstblommor när den tiden kom och gladiolus till de stiligaste höstbuketterna. Längst bort i den skuggiga delen av trädgården fanns en rund damm, nästan en brunn, med höga kanter av kalksten. Där tronade en enorm agave som stacks om man var för närgången. Mot frukosthörnans vägg sattes slingerkrasse mycket tidigt på våren. Frukosten stod uppdukad på en bleknad sommarduk och i mitt minne blandas doften av krasse med den av nykokt Zoégakaffe, dansk ost och rostat bröd. Bakom flätade skärmar gömde sig komposten och under sommaren även krukförrådet. I källaren stod fruktbyrån där äpplen och päron förvarades under vintern och spred en ljuvlig doft omkring sig. De päron som inte fick plats där kokades istället in med lingon eller ingefära, konserverades och fyllde hyllornas rader. Höga hagtornshäckar omslöt hela härligheten och inne i dem rymdes smala gångar, perfekta för mig och min kusin att krypa i. Farfar hade också en kolonilott dit vi cyklade mest varje dag. Där växte allt det ätbara: jordgubbar i stora mängder, hallon, krusbär, vinbär, morötter och rödbetor, potatis och kryddväxter, spenat och kål. Det var ordnat och fint, välgrävda land, raka led av välmående grönsaker och mycket lite ogräs. Var växt på sin plats precis som redskapen i förrådet.

[ 13]

Svalin_KAP_1.indd 13

11-12-05 20.40.55

Spara och återanvända

Ovan: Farfar i trädgården och Jordberga gods. Nedan: Stöd av ristunnel.

Farfar och farmor sparade på allt som kunde användas igen. Det var snörstumpar, gamla bruna påsar från Sockerbolaget, tårtkartonger, hopfällbara bärkartonger och mycket mer. Plastpåsar sköljdes av, torkades och användes igen. Allt detta förvarades på insidan av skafferidörren i en tygficka med mängder av fack och fanns alltid till hands. När turen gick till kolonin hade vi alltid med oss av detta. Sockerpåsarna var perfekta att plocka vinbär och hallon i, snörstumparna behövdes för att binda samman morots- och rödbetsknippen, och större papperspåsar eller en korg fick tjänstgöra att frakta potatisen i. Ömtåliga frukter kunde få ett litet lager av blad under sig för att inte stötas under cykelturen hem. Allt skedde med en sådan finess, inget slarvades bort i hast utan gjordes i tur och ordning och med stort lugn. Det var den sortens omsorg som växer fram när man lagt ner många timmars arbete för att få en fin och ymnig skörd. Även i trädgården sparades det mesta. Växter som gav jorden näring lämnades kvar, gammalt ris fick stödja ärter och blommor, käppar från utgallrade buskar och träd likaså, småkvistar och bladverk användes för skydd och blekning och allt trädgårdsavfall komposterades naturligtvis. Bakom trädgårdens häckar pågick kretsloppet i litet format och få saker köptes nya för säsongen. Allt det här har stannat i mitt minne och med årens lopp har jag insett att även en del kunskap omedvetet fastnade. Minnestrådarna har lett vidare till sökandet efter mer kunskap om äldre trädgårdsodling och hur dessa kunskaper skulle kunna knytas till dagens samhälle och förutsättningar.

Från lärpojke till trädgårdsmästare Min farfar Brunos kunskaper kom från tiden i de stora godsens trädgårdar. Han hade, som de flesta då, gått den långa vägen från lärpojke till elev och trädgårdsmästare. Han föddes 1894 i Kjells Nöbbelöv i Skåne, son till en skräddarmästare med verkstad på gården och ett småbruk vid sidan av. Hästar, kor, grisar, höns, ankor och tio tunnland jord. De odlade potatis, frukt, bär och blommor som såldes på torget varje onsdag och lördag, och barnen fick hjälpa till med det mesta. År 1908 fick han plats på Rullbonäs, en större villa längs vägen

[14]

Svalin_KAP_1.indd 14

11-12-05 20.40.58

mot Landskrona. Fabrikör Sörenson hade stora trädgårdsanläggningar, ett trädgårdsmästeri med växthus, drivbänkar och fruktodling men också en privat lustträdgård vid villan. Trädgårdsmästarna Lindmark och senare Paradis (!) var hans första läromästare i den högre trädgårdskonsten. Efter två år där fick han plats som andre elev på Jordberga slottsträdgård. Trädgårdsmästare Rosenkvist hade då tre elever och två daglönare i trädgården vintertid och ytterligare två daglönare under sommaren. Eleverna fick en gedigen utbildning. Odling i drivhus och drivbänkar, vinhus och persikohus kombinerades med fruktodling på friland, spaljering, fikon, grönsaksodling, blommor och rosor och kransbindning. Nästan varje dag fick han också hjälpa trädgårdsmästaren med blomsterdekorationer på slottet. Arbetsdagarna var långa och hade sina restriktioner. Efter klockan elva på förmiddagen fick trädgårdspersonalen inte arbeta i rabatterna vid slottet eller räfsa slottsplanen. Det var friherrinnan Stjernswärds

promenadtid och den ville hon ha i lugn och ro. Det gällde alltså att ha klarat av alla sysslor vid slottet tidigt på morgonen. Lönen var 35 kronor om året samt kost och logi: åt gjorde man hos mäster och bostaden var ett stort, varmt rum delat med en annan elev. Efter två år på Jordberga blev farfar trädgårdsmästare hos kammarherre Stjernswärd på Slättåkra gård fram till första världskriget. Därefter kombinerade han trädgårdsmästeriet med anställning som chaufför på Säbyholms gård utanför Landskrona. Även farfars bröder Sanfrid och Alfred var trädgårdsmästare med långa läroår bakom sig. Handelsträdgårdar i Saxtorp och vid Rödaled i Kristianstad blev deras lott. De fortsatte livet igenom att bruka sina trädgårdar, sköta sina land och lära oss andra ett och annat om odling. Nu är de alla borta, de som bar den gamla grundläggande kunskapen som ett minne i hand och ryggrad.

[ 15]

Svalin_KAP_1.indd 15

11-12-05 20.41.02

Återbruk för framtiden

Ovan: Aprikoshusets spaljerade läckerheter. Nedan: Blomsterbord i våningar att fylla med krukväxter.

Om jag hade sagt till farfar att han odlade klimatsmart så hade han nog inte riktigt förstått vad jag menade. Han odlade som han lärt sig i sin ungdom runt sekelskiftet. Han gjorde sysslorna med stor lätthet och koncentration – att se honom, även när han var över 80 år, gräva ett land var fantastiskt. Till synes helt utan ansträngning grävde han på, rad efter rad. En liten paus då och då för att skrapa rent spaden och så på det igen. Han var sparsam med vatten och andra resurser, tog till vara allt i trädgården och hushållet som kunde användas igen och trots ett lugnare tempo hann han med allt och lite mer. Hans trädgård var i sanning hållbar, det var naturligt och självklart för honom. Idag ser världen annorlunda ut. Jordbruket är effektiviserat och frambringar stora skördar med hjälp av konstgödsel och nya grödor. Exporten av grönsaker, frukt och bär är enorm, man kan få vad som helst när som helst. Sockerärter i december från Afrika och snittrosor likaså, äpplen och päron från Nya Zeeland – allt finns att få tag i och vi ser det som en självklarhet. Vi har fått just vad tidigare generationer önskade, men på andra sätt. I västvärlden var det länge sedan vi behövde vara sparsamma med någonting, allt som närmar sig ett slitet stadium slängs och nytt skaffas i dess ställe. Den stora marknaden för trädgårdsartiklar erbjuder varje år nyheter och lockar oss med pynt och roligheter. Det gjorde man också vid sekelskiftet, katalogerna från trädgårdsföretag och fröhandlare var nästan mer fyllda än vad nutidens är. Skillnaden är att saker förväntades hålla och tilltala kunden i många år framåt och inte bytas ut redan nästa säsong. I de gamla sätten att bruka trädgården finns så mycket som verkar passa bra i vår tid och som tillgodoser många av de önskemål vi har för att nå fram till en mer hållbar trädgård och ett annat sätt att leva. Att undvika alltför stort slöseri, både av naturens resurser och av pengarna i plånboken. Att hitta vägar till ett mer klimatvänligt leverne. Att ge omsorg till detaljerna efter ett liv i helikopterperspektiv. Att låta saker och ting ta tid för att ge oss själva tid att andas och tänka. Och trädgården som är hållbar i ett längre perspektiv ger i sin tur människor som ”håller längre” och som finner en njutbarare takt i tillvaron och stundens glädje. Därför är det av stort intresse att återbruka kunskap från igår.

[16]

Svalin_KAP_1.indd 16

11-12-05 20.41.03

En bok för den arbetsamme – och för odlaren i hängmattan Att trädgården då var en plats för hårt arbete, det går inte att komma ifrån. Hårt arbete, hästgödsel och omsorg om detaljerna är kanske de tre viktigaste faktorerna för den tidens framgångsrika odling. Arbetslust finns även idag. Alla som älskar att hålla på i sin trädgård, som njuter av alla sysslorna och finner att det ger en tillfredsställelse i livet att få gno på med olika odlingar och projekt. Trädgårdsföreningarna i Sverige organiserar i stort sett 60 000 människor som verkligen vill arbeta i sin trädgård. För dem är inte ordet arbete förknippat med något obehagligt utan tvärtom något mycket roligt. För alla dem hoppas jag att här finns inspiration till nya arbetsuppgifter och nya projekt och att de vågar prova några av de gamla metoderna och deras många tidskrävande sysslor. För den som inte har lust att arbeta så mycket i trädgården och kanske inte heller har tid till det, så vill jag gärna citera Jerome K Jerome, författaren till Tre män i en båt och inte minst En lättings lättsamma tankar: ”Arbete fascinerar mig. Jag kan stå i timmar och se på när andra arbetar.” Det finns väl nämligen få saker som är så underbara som att läsa om dem som arbetar och sliter! Att i teorin bli fascinerad över alla fiffiga metoder och den hängivenhet till sysslorna som präglade tiden. Då är det bara att luta sig tillbaka i vilstol och skugga och läsa på. I vilket fall som helst hoppas jag att boken ger mer kunskap om en intressant epok i trädgårdshistorien.

Var sak på sin plats i trädgårdsskjulet. Allt återanvändes och sparades.

Den viktorianska trädgården Kunskap bygger på tidigare kunskap, erfarenheter på erfarenheter. Det är lätt att undervärdera tidigare generationers kunskap när teknisk utveckling gör mycket av handens hantverk överflödigt. Då är det lätt att förlora fingertoppskänslan för det arbete som sker i samklang med en plats och dess förutsättningar. Det ter sig enklare att förändra allt enligt den nya tidens tankar och förlita sig på teknik. Läran om trädgårdsodling, hortikulturen, är en kunskap som sträcker sig tusentals år tillbaka och mycket av den är lika aktuell idag som när den provades fram. Vi har inte förlorat all kunskap, men idag har vi nog lite till mans tappat den grundläggande förståelsen för själva odlingens principer. Vi vet att vi ska göra både

[ 17]

Svalin_KAP_1.indd 17

11-12-05 20.41.04

Den hå"bara trädgården Begreppet hållbar trädgård kan man samla i fem olika huvudteman. Att ha en hållbar trädgård handlar inte om att efterleva regler eller ha en mängd förbud i trädgården utan om ett smartare sätt att bruka det man har och hitta bättre lösningar på trädgårdens planering och hantering. Att vara ”klimatsmart” är ibland komplicerat, det måste sägas. Det finns ingen regelbok som anger rätt eller fel. Allt man gör påverkar naturen på sitt sätt och handlingar kan ta ut varandra, vilket kan ge en känsla av att det ändå inte spelar någon roll vad man gör. Men det viktigaste är ändå att man skaffa sig mer kunskaper om det ekologiska kretsloppet och hittar ett eget sätt att arbeta i samklang med naturen. Utifrån det fundera över vad man gör i trädgården, hur man gör det och hur man skulle kunna göra det. Bara att ha en trädgård påverkar miljön på ett positivt sätt, så redan där har man kommit ett steg. Sedan är det bara att fortsätta i sin egen takt. Hållbarhet handlar om fem områden som man som trädgårdsodlare kan arbeta med:

Resurse$ektivitet Att använda mindre vatten, mins-

ka klimatpåverkan genom att använda lokala plantor och material, köpa närodlat för att förkorta långa transporter och få bättre vetskap om vad varorna innehåller.

Kretslo% Att återbruka så mycket som möjligt i trädgården, naturen och hemmet: trädgårdsavfall, grenar, frön för nästa år, vatten, förpackningar med mera och att kompostera det man kan. Va#en Att använda vatten med eftertanke, samla och använda regnvatten och skapa trädgården efter vattenbehov och tillgång. Att täcka odlingarna för att bevara fukt och näring men låta den hårda beläggningen i trädgården täcka så lite som möjligt.

Trädgårdsplanering Att skapa bättre odlingsförhållanden genom att fånga solen när man kan och använda den så mycket som möjligt, att skapa vindskydd och att också använda skugga runt hus och hem på ett klokt sätt. Plantering Att skapa sin trädgård i samklang med naturen och den lokala kulturen. Att välja rätt växt för rätt planteringsmiljö – torka/fukt, sol/skugga, omgivande växter – och låta dem hjälpa varandra.

Uppifrån och ner: Samplantering av växter med samma krav. Luftig kompost av flätverk.

[18]

Svalin_KAP_1.indd 18

11-12-05 20.41.06

det ena och det andra i trädgården, men vi vet ofta inte varför. Mer avancerade odlingsmetoder som krävde stor arbetsinsats av många människor under lång tid har rationaliserats bort av ekonomiska skäl och andra har helt enkelt fallit i glömska. Men de skulle kunna upppstå igen något förenklade. Den tid jag valt att hämta kunskap från kallas i Storbritannien för den viktorianska tiden och sträcker sig 1837–1901, det vill säga drottning Victorias regenttid. Det är en enastående rik tid för allt som har med trädgård att göra. I Sverige kallas den istället den oskarianska tiden och infaller i huvudsak från 1800-talets mitt till första världskriget. Den viktorianska trädgården har blivit ett välkänt begrepp, inte bara i Storbritannien utan i hela västvärlden och har idag fått en ny vår. I Storbritannien renoveras flera sådana trädgårdar varje år och tas åter i bruk till tusentals besökares glädje. Även i Sverige finns det ett ökande intresse. Sofiero, Gunnebo, Huseby, Katrinetorp, Nynäs slott med flera har eller håller på att anlägga köksträdgårdar och lustgårdar i den viktorianska andan.

Ett samhälle i förändring Detta var en tid då hortikulturen stod på sin höjdpunkt. Kanske har vi aldrig varit skickligare att odla än då. Det var som om generationers samlade kunskap fick blomma ut och komma till sin rätt, och parad med ekonomiska möjligheter och teknisk utveckling nådde den oanade höjder. Samhället förändrades kraftigt. Industrialismen och den tekniska utvecklingen firade triumfer. Nya maskiner och tekniska produkter togs fram i överflöd och järnväg och bilar förändrade hela vårt transportväsende. Det var en tid då också allmänheten var enormt intresserad av de tekniska framstegen. Man förväntade sig att allt skulle kunna lösas med nya, fiffiga uppfinningar, från metoder till redskap. Samtidigt fanns det rörelser som sörjde det gamla bondesamhällets försvinnande, som samlade in de sista spillrorna och som låg bakom skapandet av Nordiska museet, Skansen och hembygdsrörelsen.

Befolkningen i Sverige ökade snabbt från cirka 3,5 miljoner 1850 till drygt 5 miljoner 1900 och 7 miljoner 1950. Det fanns många munnar att mätta. Allt fler flyttade till städerna där arbetena fanns, den framväxande medelklassen flyttade till villor i de nya villaområdena och på landsbygden förändrades jordbruket med större gårdar, nya gödselmedel och teknik och större skördar som resultat. Trädgårdsintresset var stort och växte hela tiden. Trädgård var en samhällsfråga lika mycket som ett privat intresse, det berörde alla. För den växande arbetarklassen ansågs trädgårdsodling och fruktträdsplantering vara livsnödvändig av ekonomiska skäl men också danande och ett sätt att skapa harmoniska och välanpassade människor för en ny och bättre värld. Koloniträdgårdsrörelsen, som i Sverige uppstod vid sekelskiftet, hade inspirerats av de danska och tyska lotterna. De blev snart söndagsnöjen lika mycket som rena odlingsplatser för familjernas skafferi. Men redan i mitten av 1800-talet hade ett stort socialt projekt påbörjats i ett av Storbritanniens mest industritäta områden, i triangeln mellan Leeds, Manchester och Bradford. Där hade en framgångsrik viktoriansk textilfabrikör, Titus Salt, inte bara byggt sina nya fabrikshus utan i sann filantropisk anda även skapat en nästan utopisk by för sina arbetare. Här fanns bra bostäder, sjukhus, ålderdomshem, fattighus, bibliotek, konsthall och kyrka men naturligtvis ingen pub. Platsen var Saltaire, grundad invid floden Aire nära Bradford. Till varje bostadshus hörde också en odlingslott, och ganska stora sådana – 9 x 27 meter. Det fanns regler för odlandet och grönsaker var de vanligaste produkterna, men man var fri att odla allt man önskade. Enligt Titus Salt skulle lotten också fungera som rekreationsplats för arbetarna efter långa hårda dagar i fabrikens smuts och larm. Han, liksom hela den tidens etablissemang, såg trädgården som moraliskt stärkande och vederkvickande och satte hela sin tro till att om man bara odlade sin lilla lott skulle man inte förslösa sitt liv och sina pengar på dryckenskap och rumlande. Men att arbeta i trädgården på söndagen – det var att gå för långt! Detta område blev otroligt omtyckt av arbetarna och hade klokt nog lagts

[ 19]

Svalin_KAP_1.indd 19

11-12-05 20.41.06

Bildtext in. Farmor i det grön. Jordberga. Bildtext in. Farmor i det grön. Grönskan på Jordberga. Bildtext in. Farmor i det grön. Jordberga.

mellan fabriken och kyrkan, nästan som en park mitt i byn. Här hade man picknickar och sammankomster och tävlade om största och vackraste grönsak och blomma. Kungligheter, ministrar och dåtidens kändisar, alla vallfärdade de dit för att se miraklet och fortfarande idag är det en upplevelse att vandra på gatorna och i parkerna i Saltaire. Medelklassens trädgårdsintresse och deras boende i villor och sommarnöjen skapade en helt ny marknad för trädgårdsprodukter och framför allt ett stort behov av kunskap om odling. På de stora godsen fanns en trädgårdskultur som var högintensiv, både vad gäller storlek på skördar

och kunskap i odling. Här handlade det i högsta grad om professionellt odlande, utfört av skickliga yrkesmän: trädgårdsmästare, förmän, lärpojkar eller elever i strikt hierarkiskt system under mäster. Mycket av det de företog sig spred sig, om än i förminskad och förenklad skala, till villa- och koloniträdgårdar. De stora drivbänksgårdarna blev till ett ensamt bänkfönster i hemträdgården och 300 sorter blev till 65. På godsen fullkomligen exploderade uppfinningsrikedomen vad gäller trädgårdsteknik och metoder. Man var konstant nyfiken, hos trädgårdsmästarna verkade det finnas en personlig lust att hela tiden göra framsteg och lösa alla problem med nya uppfinningar. Dessa, och kunskapen i samverkan med stora arbetsinsatser, borgade för att godset och dess folk försörjdes med grönsaker, frukt och bär året om. Men det gav också möjlighet att få fram – och kanske skryta med – exotiska blommor, frukter och ljuvliga primörer som sparris och jordgubbar som kunde serveras redan i mars–april. Man provade och misslyckades, provade igen och igen och lyckades till slut. Hela tiden utvecklade man äldre tekniker och kunskap parallellt, vilket var betydelsefullt. 1800-talets trädgårdsmästare ägde erfarenhet och stor kunskap efter år av lärande. Många kom dessutom från trädgårdsmästarfamiljer och fick på så sätt med sig tidigare generationers kunskap med modersmjölken. Yrkesskickligheten gav respekt, både från trädgårdens övriga anställda och från arbetsgivaren. Att ha en verkligt förstklassig trädgårdsmästare stod högt i kurs, men trots det var mästarens lön sällan lika förstklassig. Den professionelle trädgårdsmästaren hade kunskap om trädgårdens alla skeenden, från det största till det minsta. Inte en detalj undkom honom, allt sköttes till perfektion. Han hade inte råd att slarva eller förbise något eller att inte hålla tid för sådd och skörd, gallring och bekämpning. Han hade krav på sig att året runt leverera ätbara och vackra produkter till sin arbetsgivare oavsett väder och temperatur. Oväntade köldknäppar eller svåra vintrar kunde förstöra hela skördar och hade man riktig otur kunde det

[20]

Svalin_KAP_1.indd 20

11-12-05 20.41.07

påverka även kommande skördar genom förstörda utsäden. Redan skördade rotsaker och frukt som vinterlagrades kunde frysa eller ätas upp av råttor och möss. Det lurade alltid en fara från samma natur som gav de goda förutsättningarna. Visst fann man ofta på råd, men det var en ständig balansakt. I den sanna viktorianska uppfinnarandan resulterade detta i ett enormt utbud av växtsorter, av mer eller mindre användbara redskap och förfaringssätt och inte minst av giftiga substanser och gruvliga fällor för att hålla angreppen borta. Vi talar om hur förgiftade våra köpta grönsaker och frukt kan vara idag, men det var verkligen inte bättre då. Men man hade också en mängd metoder som är mycket miljövänliga om än arbetskrävande och som passar oss idag.

Hårt arbete … En sak var man mycket medveten om. Framgång kan endast nås med hårt, oförtrutet arbete som lugnt och taktfast utförs genom årets skiftningar. Det gällde både stora och små trädgårdar. Framgångsrik odling, säger många gamla trädgårdsförfattare, är konsten att ständigt hålla ett vakande öga på trädgården och på det arbete man utför där. Allt måste göras ordentligt, det kvittar om det är ett tungt, komplicerat eller bagatellartat arbete. Alla arbeten har en betydelse, liksom alla som utför dem.

Med gräsklipparna gavs alla möjlighet till gräsmatta.

… och omsorg om detaljerna Ordning och reda i trädgården var av största vikt. Prydliga land och odlingar gav ögat njutning, men ordningen var också en fråga om hygien och en nödvändighet för att hålla växtsjukdomar och skadedjur i schack. Det skulle städas och sopas, krattas och rensas ogräs. Krukorna skulle borstas och tvättas ur, växthusen skrubbas rena, jorden hållas frisk och luftad – allt för att säkra skörden. Att med oändlig omsorg utföra minsta arbete till perfektion gav både tillfredsställelse och en god skörd. Det var så mycket man inte kunde råda över men omsorgen om detaljen kunde man alltid se till. Punktlighet var en annan sak man kunde råda över. Trädgårdsåret består ju av en räcka arbeten som bör göras vid rätt tid. Tid var en avgörande faktor. Om man inte fick sådden i jorden i tid fick man inte heller skörden på rätt tid och även andra arbeten kunde stoppas. Utöver det var det viktigt att vissa sådder och

”Den … får icke försjunka i ställets traditioner, icke hängifva sig åt någon sentimental pietet; den måste följa med sin tid, betjäna sig af dess högsta tekniska hjälpmedel, dess nyheter, dess kampmedel mot sjukdom och degeneration. Annars sviker den sitt ändamål och sackar ofelbart efter.” Ur Herrgårdsträdgården, 1915

[ 21]

Svalin_KAP_1.indd 21

11-12-05 20.41.08