9789173432061

Elias Khoury

YALO Översättning från arabiska

Tetz Rooke

leopard förlag stockholm 2012

120412_Yalo_ORIG.indd 3

2012-02-28 13.33

Handlingen, figurerna, platserna och namnen i denna roman är fiktiva skapelser. Om det finns någon likhet mellan figurerna och deras namn och verkliga människor eller mellan handlingen och platserna och verkliga ­händelser och platser, är det bara av en slump, en nyck av fantasin och helt och hållet oavsiktligt.

Elias Khoury: Yalo Leopard förlag S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se

© Copyright Elias Khoury 2002 Originalets titel: Yalo Översättning från arabiska: Tetz Rooke Omslag och grafisk formgivning: Håkan Liljemärker Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg 2012 Tryckt hos Bookwell, Finland 2012 isbn 978-91-7343-206-1

120412_Yalo_ORIG.indd 4

2012-02-28 13.33

Y

alo förstod inte vad det var som pågick.

Den unge mannen stod framför utredaren och knep ihop ögonen. Det gjorde han alltid. Han knep ihop ögonen när han mötte faran, han knep ihop ögonen när han var ensam och han knep ihop ögonen när hans mor … Även denna dag, förmid­ dagen den 22 december 1993, knep han ihop ögonen som en ofrivillig reflex.

Yalo förstod inte varför allting var vitt.

Han såg utredaren alldeles vit. Han satt vid ett vitt skriv­ bord. Solskenet bröts genom glasrutan bakom honom. Ansik­ tet drunk­nade i motljuset. Allt Yalo kunde se var strålkransar av ljus och en ensam kvinna vandrande genom stadens gator, snubblande över sin skugga.

Yalo blundade för en sekund, eller antog det. Den unge mannen med de täta ögonbrynen, det bruna ansiktet och den långa magra kroppen brukade ju alltid blunda en sekund innan han öppnade ögonen och såg. Men här på polisstatio­ nen i Jounieh knep han ihop dem, varpå han såg linjer korsas kring ett par läppar som rörde sig som i en viskning. Han be­ traktade sina fängslade händer och kände att solen som sud­ dade ut utredarens ansikte bländade honom. Så han knep ihop ögonen.

7

120412_Yalo_ORIG.indd 7

2012-02-28 13.33

Det var vid tiotiden på morgonen som den unge mannen stod framför utredaren, och dagen var kall. Han såg solskenet brytas genom rutan och stråla runt huvudet på den vite man­ nen som öppnade munnen med frågor. Så Yalo knep ihop ögo­ nen.

Yalo förstod inte varför utredaren skrek.

Han hörde en röst som skrek »öppna ögonen, karl« så han öppnade dem. Ljuset borrade sig ner i botten likt glödande spett. Det var så han upptäckte att han blundat länge, ja, att han tillbringat halva livet blundande. Nu såg han hur blind han hade varit, och han såg natten.

Yalo förstod inte varför hon kommit dit, men när han såg henne segnade han ner på stolen.

När han kom in i rummet var flickan utan namn inte där.

Han stapplade in med osäkra steg eftersom han inte kunde se i solljuset som bröts genom rutan. Han stod där i det vita, med händerna i bojor och kroppen badande i svett. Men rädd var han inte, även om utredaren skulle skriva i sin rapport att den anklagade darrade av skräck. Men det var Yalo inte, han bara badade i svett. Svetten rann överallt. Kläderna fick stora blöta fläckar av vätskan som trängde fram ur porerna. Och han luk­ tade kons­tigt. Yalo kände sig naken. Lukten av en främmande person stack honom i näsan. Han upptäckte att han egentligen inte kände denne man som hette Daniel och som kallades Yalo.

Flickan utan namn dök upp. Kanske fanns hon redan i för­ hörsrummet, men han hade inte sett henne när han steg in.

Han märkte henne och segnade ner på stolen. Benen vek sig under honom och han kände sig yr. Han orkade inte titta. Så han knep ihop ögonen.

8

120412_Yalo_ORIG.indd 8

2012-02-28 13.33

»Öppna ögonen, karl«, skrek utredaren. Då gjorde han det och såg ett spöke som liknade flickan utan namn. Det var hon själv som sagt att hon inte hade något namn. Men Yalo hade tagit reda på allt: han lät henne somna tätt intill, den näpna kroppen alldeles naken, öppnade hennes svarta handväska av skinn och skrev av namn, adress, telefonnummer och allt.

Yalo förstod aldrig varför hon sagt att hon inte hade något namn.

Andhämtningen var ansträngd. Luften tycktes kväva henne och hon var oförmögen att prata, men den där frasen hade hon i alla fall fått fram: »Jag har inget namn.« Då hade Yalo böjt på huvudet och tagit henne.

Där, i stugan nedanför Villa Gardenia som ägdes av mäster Michel Sallum, när han frågat henne vad hon hette, där hade hon stapplande av syrebristen som blockerade lungorna sagt: »Jag har inget namn, skit i namnen är du snäll«, varpå han hade svarat: »Okej, jag heter Yalo, glöm inte namnet är du snäll« Men här stod hon nu och med ett namn därtill. När ut­ redaren frågade henne vad hon hette, kom svaret utan dröjs­ mål: »Shirin Raad«, sa hon. Inte »skit i namnen är du snäll« till utredaren inte! Och inte sträckte hon fram armarna heller som hon hade gjort i stugan där Yalo låg med henne sedan hon sträckt fram armarna som doftat av rökelse. Han grep tag om händerna och lade dem över ögonen. Sedan började han kyssa hennes vita underarmar medan han drog in rökelse­lukten och myskdoften. Han drog in doften från det svarta håret, ­borrade in ansiktet och blev som berusad. Han sa till henne att han var berusad av rökelsen. Då log hon som om masken plöts­ ligt fallit. Yalo uppfångade leendet genom stearinljusets skug­ 9

120412_Yalo_ORIG.indd 9

2012-02-28 13.33

gor på ­väggen. Det var hennes första leende den där skräcknatten.

Vad gjorde Shirin här?

När han öppnade ögonen igen efter utredarens skrik, var han plötsligt tillbaka i Balluna. Kom sa han till henne, och hon gick med. De vandrade ut ur pinjeskogen nedanför Sankt Nikolauskyrkan och klättrade tillsammans uppför kullen mot villan. Flickan föll omkull, märkte Yalo, böjde sig fram och tog fatt. Han grep henne i handen och så gick de vidare. När hon ramlade för andra gången böjde han sig fram igen för att bära henne, men hon slank ur hans grepp. Hon reste sig upp, högg tag om en pinje och klamrade sig fast vid stammen samtidigt som hon flämtade högt. Han räckte fram handen, hon tog den och fortsatte gå bredvid. Han lyssnade till hennes andhämt­ ning och hörde rädslan i flämtningarna.

När de kom fram till stugan lämnade han henne kvar utan­ för dörren, gick ensam in och tände ett stearinljus. Han försök­ te ordna till sina kläder och kringströdda saker, men upptäckte att det var en tidsödande uppgift så han gick tillbaka ut igen.

Hon stod lutad med huvudet mot den öppna dörren och gav ifrån sig snyftljud. »Var inte rädd«, sa han. »Kom, du kan få sova här. Jag ska bädda åt dej på golvet, var inte rädd.« Osäker gick hon in och stannade mitt i rummet som om hon letat efter en stol att sätta sig på. Yalo tog några snabba steg fram, slet undan sina byxor från stolen och kastade dem på sängkanten. Men hon satte sig inte utan stod villrådigt kvar. »Vill du ha te?« undrade han.

Istället för att svara sträckte hon fram armarna som en bed­ 10

120412_Yalo_ORIG.indd 10

2012-02-28 13.33

jande. När Yalo grep hennes utsträckta armar och såg rädslan förvandlas till ringar inom ringar i de små ögonen, ryggade han tillbaka. Det var för att han blev rädd, sa han eller skul­ le säga senare, fast han inte visste det just då. Han blev inte medveten om att han varit rädd förrän han skrev ner ordet; han tänkte det, kände det och skrev ner det. När han minns de små ögonen bland skuggorna från det levande ljuset idag, när han ser hur pupillerna börjar krympa och förvandlas till ringar inom ringar, ja, då upplever han rädslan igen och vet att han blev rädd för hennes ögon.

När han ryggade tillbaka såg han henne komma närmre. Ar­ marna pekade rakt fram som om hon bönat och bett honom om hjälp. Då gick han mot henne, fattade om händerna och lade handflatorna över sina ögon. Detta gjorde henne lugn. Han höll om händerna och kände hur de darrade, som om sträng­ arna av rädsla som vibrerade därinne blivit ett med blodkärlen vilka matade fram en spänning som strömmade tvärs genom kroppen. Han lade handflatorna över ögonen, såg mörkret och kände hennes kropp långsamt slappna av och bli lugn. Det steg en doft av rökelse. »Vad är det där för härlig lukt?« sa Yalo och backade. Han damp ner på stolen, gömde ansiktet i händerna som om han varit trött och blev sittande så utan en rörelse. Lågan på lju­ set fladdrade i vindpustarna från pinjeskogen och kastade ett flackande sken. Flickan utan namn stod bredvid och hämtade andan som rädslan hade tagit ur henne när hon fått syn på den svarta vålnaden som närmade sig bilen parkerad i kanten av pinjeskogen nedanför den ortodoxa kyrkan.

Varför har hon sin korta kjol på sig och visar låren?

11

120412_Yalo_ORIG.indd 11

2012-02-28 13.33

Mitt emot utredaren satt flickan med benen i kors i en kort röd kjol och pladdrade på som om hon velat lägga beslag på all luft i förhörslokalen själv.

Yalo hade ju sagt åt henne att inte klä sig i kort kjol: »Vad ska det där föreställa? Det duger inte!« Men hon svarade inte utan sneglade bara mot knäna, som han stirrade på utan att kunna slita sin blick. Ett svagt leende syntes i mungipan, och hon skakade på huvudet. De hade gjort sällskap ut på morgo­ nen. Han stannade en taxi mot Beirut åt henne och gick ensam tillbaka till stugan.

Men nu satt hon här i samma korta kjol, eller en annan lika­ dan, med benen i kors och pladdrade på utan att staka sig eller stamma som hon gjort då.

De hade liknat ett par skuggor i bilen. Allt Yalo kunde se av dem från sitt gömställe på toppen av kullen, var mannens skult och gråa hår. Yalo tände ficklampan och sände iväg strå­ len mot bilen som om han skjutit med gevär. Det brukade kän­ nas som att gå på jakt när han smög fram mellan pinjerna med sin ryska ­kalasjnikov och ficklampan i händerna. Bilarna var fällor där han fångade sitt byte. Han var som en fågeljägare.

Han kunde säsongerna och gillade alla, det var det han för­ sökte förklara för utredaren: för en jägare som han handlade det varken om stöldgods eller om kvinnor utan om nöjet, sa han, nöjet i jakten på stulen kärlek i bilar med stängda rutor, nöjet i det första ögonblicket då ljuset träffade paret i ansiktet, eller träffade en hand som trevade efter låren, eller träffade ett huvud som böjde sig fram över brösten som kikade fram mel­ lan klänningsvecken.

Strålen som Yalo sköt iväg brukade träffa målet direkt. Yalo 12

120412_Yalo_ORIG.indd 12

2012-02-28 13.33

lekte aldrig med strålen. Den slog ner på rätt ställe från början.

Om ljusstrålen missade sitt mål, var äventyret misslyckat. Då återvände han varifrån han kommit, eller gömde sig och vän­ tade tills bilen kört iväg varpå han stillsamt drog sig tillbaka med sitt misslyckande i släptåg.

Första skottet eller ingenting, det var hans jaktdevis.

Det bästa han visste var grå kalufser som glimmade i skenet.

Favorit­ögonblicket var när huvudet av en vithårig gubbe böjde sig fram över ett bröst eller lår och ljuskäglan borrade sig in i det grå håret, fick det att skimra och skallen att stelna till.

Ljuset genomträngde det vita framåtlutade och bildade en ring runt om, så förflyttades det uppåt, från det grå håret åt sidan, tills det fångade in ögonen. Ja, plötsligt kom kvinnans ögon till ­synes, uppspärrade av skräck och kättja på samma gång!

Ljuset nalkades och vålnaden dök upp sedan han vidgat ficklampsstrålen och låtit den belysa hela bilen. Under jaktens ­första moment brukade Yalo koncentrera strålen, göra den skarp och smal, nästan som en tråd. Men när blickarna väl stel­ nat vidgade han ljuskäglan, lät den svepa och hoppade fram.

Han gick fram till den stängda rutan och knackade på med ge­ värskolven varpå fönstret ängsligt vevades ner. Vålnadens hu­ vud lutade sig fram mot rutan på mannens sida, noga med att inte låta kvinnans ögon vika undan från hans egna hökögon som var förtrogna med det djupaste mörker. Han såg i mörk­ ret, svepte med ficklampan och skuggor bildades. Han närmade sig dold i skuggorna, knackade på rutan med gevärskolven och beordrade att fönstret skulle vevas ner. Han stirrade kvinnan i ögonen, bedömde hur rädd hon var genom ögonstorleken och såg pupillerna krympa samman. Sedan drog han sig lugnt till­ 13

120412_Yalo_ORIG.indd 13

2012-02-28 13.33

baka med sitt rov: ett armbandsur, en ring, en guldlänk, ett armband, några ynka dollar, inte mer. Jo, förresten, en gång bad han en man ta av sig slipsen eftersom han tyckte att rädslan såg ut att strypa mannen i slipsen som dinglade ovanför det uppknäppta bältet likt en snara. Och en annan gång bad han en kvinna att ge honom sin gula sjal, bara så där utan anledning, mer ville han inte ha. Men mer fick han ändå, utan ansträng­ ning eller möda. Yalo strävade inte efter mer, men han tog vad han fick när det kom hans väg. Det var vad han hade lärt sig av sitt lidande i den där staden som hette Paris, att aldrig tacka nej till en välgärning.

Men med Shirin var det en annan sak förstås.

Varför sa hon att han hade våldtagit henne i skogen? »Jag har inte …«, sa Yalo fast han hörde hur utredaren skrek: »Du har ju erkänt, hund! Nu säger du nej! Vet du hur det går för den som ljuger?« Men Yalo ljög inte. Visst, han hade erkänt att vad han hade gjort kunde kallas våldtäkt, men han … men det var inte den natten som var problemet. Shirin hade inte anmält honom för den natten utan för dagarna som följde.

Där och då, tillsammans med henne, hade allting varit an­ norlunda. Yalo visste inte vilka ord som var de rätta för att säga det till henne, att rökelsedoften från hennes armar den där nat­ ten lagt sig över honom som ett vitt moln för att sedan sjunka ner och sätta sig i ryggraden.

När han förklarade för henne att hans kärlek kom från rygg­ raden, ett par månader efter händelserna i skogen, kiknade hon av skratt tills tårarna rann och hon snörvlade hysteriskt. Först trodde han att hon grät, så han lutade sig fram över bordet fullt 14

120412_Yalo_ORIG.indd 14

2012-02-28 13.33

av meze-rätter på Restaurang Albert i Ashrafiyeh, men på nära håll märkte han att hon skrattade. »Jag skrattar åt dej«, hade hon sagt. »Du är så dum! Stora tunnor ekar tomt. Vad är det där för struntprat?« Hon började prata engelska med honom för att få sagt vad hon ville: »Finished, you must understand, everything is finished!« Han förstod inte engelska, sa han, då fortsatte hon på ­franska: »C’est fini, monsieur Yalo!« »Vad är det som är fini?« frågade han. »Den här historien«, sa hon. »Fini med mej alltså«, sa han. »Snälla monsieur Yalo, jag kan inte ha det så här! Var snäll och lämna mej ifred och låt mej vara! Låt oss skiljas som vän­ ner. Säg vad du vill ha och du får det.« Hon öppnade handväskan och tog fram en handfull ameri­ kanska dollar.

Varför sa hon till utredaren att han slagit till henne för att hon vägrat äta?

Nej, han hade inte alls slagit till henne för att hon vägrat äta sparvarna, som hon påstod inför utredaren. »Vem kan äta musik?« hade hon sagt när hon såg fatet med de stekta sparvarna simmande i citron- och vitlökssås. »Jag äter inte sparv, det är ju för hemskt«, sa hon.

Yalo gjorde i ordning en munsbit av en liten sparv. Han rullade in sparven i ett pitabröd, doppade brödet i såsen och sträckte fram tuggan mot hennes mun. »No, no, för Guds skull!« Men handen som höll sparven i sitt brödhölje förblev ut­ sträckt, sedan närmade den sig munnen där den gjorde en liten 15

120412_Yalo_ORIG.indd 15

2012-02-28 13.33

lov innan den trycktes mot de slutna läpparna. Flickan gapade och började tugga samtidigt som ansiktsmusklerna grimase­ rade kraftigt.

Hon svalde ner sparven och slutade både äta och prata.

Yalo fortsatte dricka arrak och se henne i ansiktet. Det lil­ la ansiktet var som en vit måne som hängde över den smala halsen. Han ville berätta för henne om månen; han ville för­ klara för henne hur han hade upptäckt månen, stjärnorna och Vinter­gatan som liknade ett stråk av mjölk på himlen i Balluna nedan­för villan dit ödet hade fört honom från Paris, men han var rädd att hon skulle skratta åt honom. »Du ser ju varken ut att prata arabiska eller gilla Abd alHalim Hafiz.« Det var något i den stilen han hade sagt till henne, men hon svarade aldrig. Den lilla vita månen förblev kall ovanför den smala halsen. Så började tårarna forsa. Hon tog en pappers­ näsduk, torkade bort gråten och snöt sig, men tårarna ville inte sluta rinna. Då började han berätta sagan om »Den bruna näk­ tergalen«, och andra artister som Soad Husni och Shadiya, och om »Tyrann«, sången som han älskade över allt annat.

Han förklarade för henne att det var tack vare Abd al-­Halim Hafiz som han börjat älska Nizar Qabbanis poesi, att »Ett brev under vatten«, där mannen går under i passionens vågor, var den vackraste dikt han hade hört i hela sitt liv. I det längsta hade han vägrat tro att det inte var Abd al-Halim själv som hade skrivit texten innan han fick läsa i tidningen hur det låg till. »Det känns omöjligt, Shirin! Orden smälter ju i hans mun som socker. De är som spunna i en enda lång tråd. Det känns 16

120412_Yalo_ORIG.indd 16

2012-02-28 13.33

omöjligt att han inte skulle ha skrivit texten själv. Till slut fick jag i alla fall ge med mej och köpte en bok av Nizar som heter Att måla med ord. Men jag förstod inte ett ord. Poesi funkar bara när Abd al-Halim sjunger den. Gillar inte du Abd al-Halim, du också?« Månen var tyst. Den genomfors av muskelryckningar. Han betraktade de små ögonen fästa i ovankant av den vita tallriken.

Yalo hade aldrig lagt märke till att hennes ögon var små förut innan de gick på Restaurang Albert tillsammans. I Bal­ luna såg han det, men ändå inte eftersom doften överväldigat honom och gjort honom oförmögen att se. »Kommer du ihåg hur … Jag vet inte hur du kände det, men jag kände det i alla fall som om jag höll på att drunkna där i rökelse­doften, och jag kunde inte se nåt. Titta noga på mej nu, så jag får se vilken färg du har på ögonen.« Det var Shirin som hade valt restaurangen. De for dit till­ sammans i hennes bil, en vit Golf. Han satt bredvid henne i framsätet och visste inte vad han skulle säga. I telefonen hade hon bett honom vänta på henne vid Sassin-torget, framför sta­ tyn av Bashir Gemayel, efter lunch klockan ett. Där stod han sedan och väntade. Det regnade, men Yalo rörde sig inte ur fläcken. Han skyddade sig för slagregnet med hjälp av statyn och gick aldrig in på Chase Café intill. Han var rädd att hon inte skulle hitta honom då, rädd att hon inte skulle känna igen honom och rädd att han själv inte skulle känna igen hennes bil.

Hon hade sagt att hon skulle komma i en vit bil, så han stod i regnet och väntade på den vita bilen med henne inuti. Men när bilen kom såg han henne inte. Han stirrade in i varenda bil, men utan att se ändå. Bilen bromsade in bredvid honom, 17

120412_Yalo_ORIG.indd 17

2012-02-28 13.33

hon öppnade dörren och tecknade åt honom att hoppa in. Han fick syn på henne och sjönk ner på framsätet i läder. Det drop­ pade från hans långa svarta rock och golvet fylldes av vattenpölar. »Har du fortfarande på dej den där trenchcoaten?« frågade hon.

Han visste inte riktigt vad han skulle svara. Han hade ju på sig rocken för hennes skull, för att påminna henne om den där natten. Fast då ljög han utan att säga ett ord. Det här var näm­ ligen rocken som han inte stod ut att skiljas från. Han hade burit den i Beirut, burit den i kasernen vid Justitiedepartemen­ tet, burit den i Paris och bar den nu i Balluna. Han stod inte ut med att ta av den och hatade till och med sommaren på grund av den. Ja, till och med på sommaren var rocken en oskiljaktig del av honom själv när han gick på jakt i skogen. Men han viss­ te inte riktigt vad han skulle säga. Tanken på ryggraden dök upp. Han ville berätta för henne om kärleken som fick ryggen att mjukna, men sa ingenting. Han väntade tyst tills de kom fram till Restaurang Albert. Hon parkerade bilen och de steg ur. Hon gick före honom in och fann ett avsides hörn där de slog sig ner tillsammans. Innan han hann öppna munnen för att säga att han längtar efter henne som han planerat att göra ända sedan han sagt ja till restaurangbesöket, kom servitören.

Och vad ville han ha att dricka, undrade hon då? »Arrak«, sa Yalo. »Arrak«, sa Shirin tveksamt. »Ja, varför inte.« Yalo satte igång att beställa olika sorters meze; Shirin ver­ kade inte bry sig om vad det blev för mat, eller hörde inte på.

Yalo kände sig säker på att hennes ja till lunchen i slutänden an­ 18

120412_Yalo_ORIG.indd 18

2012-02-28 13.33

tingen skulle föra henne hem till honom i Balluna eller honom hem till henne i Hazmieh.

I duschen vid elvatiden på förmiddagen, medan han schampo­ nerat sig med grönt schampo, under den heta strålen och med slutna ögon, hade han sett Shirin. Vattnet flödade över honom, och hans kärlek flödade också. Allt svårt föll av från axlarna kän­ des det som. Hela livet sköljdes bort under det heta vattnet och han upplevde en märklig extas. Han onanerade omedvetet, allt föll av och han kom till henne. Han lämnade den sexuella upp­ hetsningen hemma och kom till henne naken utan lust. Han stod under duschen och gjorde slut på problemet. Han lämnade lus­ ten hemma och kom till henne med kärlek, enbart kärlek, tänkte han, kärlek i gengäld för kärlek som hos Abd al-Halim, en kärlek som han inte visste hur han skulle uttrycka, men uttrycka den skulle han. Ända sedan första mötet med Shirin hade han stän­ digt lyssnat på Abd al-Halims sånger. Givetvis hade han fortsatt med sina jaktäventyr, men han genomförde dem utan att ha rik­ tig lust. Och vad madame Randa angick så hade han slutat knulla henne nu: bara tre gånger på ett halvår hade han legat med hen­ ne. Varenda gång hade hon satt på en porrfilm på videon. Det var bara med hjälp av filmen som han orkat knulla henne.

Shirin hade sagt att hon skulle köra förbi Sassin-torget och plocka upp honom där, så han parkerade madame Randas bil i hörnet vid Lalas Grillkyckling och promenerade till torget.

När han fångade henne med den grånade gubben klängande runt halsen, trodde han att hon saknade bil. Den gråhårige stack i sin bil och lämnade henne ensam och darrande kvar i skogen. Yalo tog med henne till stugan, eftersom han inte kom på något bättre.

19

120412_Yalo_ORIG.indd 19

2012-02-28 13.33

Varför sa hon till utredaren att han hade befallt henne att stiga ut och bett mannen köra sin väg? »Hon ljuger, herrn!« När han sa att hon ljög small handflatan till mot höger kind.

Små vita cirklar trängde ut ur ögonen, tyckte han, och gjorde allting dimmigt.

Var det verkligen sant att det var så det hade gått till?

Yalo skulle ägna åtskilliga dagar i sin cell åt att försöka re­ konstruera händelsen exakt som den hade inträffat, men miss­ lyckas ändå.

Under tiden som han lyst på sina offer och skyndat fram mot dem hade han inte hört någonting. Ljudet av de egna stegen och gummiskorna mot marken hade fyllt öronen. Samma sak alltid: stegens läte i gruset då han närmade sig bytet gjorde ho­ nom döv för alla andra ljud.

Han riktade ficklampsstrålen mot dem och avancerade kvickt.

När han var framme vid bilen, såg han hur den gråhårige man­ nen skräckslagen lyfte på huvudet innan denne brådstörtat steg ut och ställde sig framför Yalo. Yalo tittade mot flickan och vif­ tade med geväret. Tecknet var ingen order att hon skulle gå ur bilen precis, men flickan öppnade ändå dörren och steg ut. Då gjorde Yalo helt om och gick bort mot henne. I samma ögonblick kastade den gråhårige sig in i bilen, lade in backen, vände så fort han kunde och for sin väg med gruset sprutande om fälgar­na.

Yalo höjde vapnet och siktade på bilen. Han drog tillbaka hanen och gjorde sig beredd att skjuta, eller låtsades det, men så hörde han flickans gråt. Han vände sig om och såg flickan som satt på huk och snyftade. Då sänkte han geväret och ställde sig bredvid henne medan tystnaden sänkte sig mellan dem.

20

120412_Yalo_ORIG.indd 20

2012-02-28 13.33

Yalo tog med sig flickan hem sedan han bett henne ta av sig sina högklackade skor. Han tog henne i handen och hjälp­ te henne upp, sedan traskade han iväg med henne. När han märkte att hon snubblade på grund av sina höga klackar, tit­ tade han mot hennes skor. Flickan förstod och tog av sig dem utan att han behövde säga något. Hon höll skorna i höger hand och gick bredvid honom, men snubblade på nytt och höll på att ramla omkull; hon vacklade som om hon var på väg att ramla, så Yalo lutade sig fram. Hon återfick dock balansen och reste sig upp. Då tog han henne i handen och ledde henne till den plats där rökelsen från hennes vackra, vita underarmar blän­ dade honom.

Varför ljög hon för utredaren? Varför sa hon att hon befun­ nit sig där med sin fästman?

Yalo kunde inte minnas att han sagt åt henne att armarna lik­ nade rispudding. Men på restaurangen, efter att han gett henne en örfil och efter maten, hade Yalo beställt en ris­pudding. Då log Shirin som kom ihåg att han hade sagt att hennes under­ armar var sötare än rispudding.

Nej, det var inte alls på grund av sparvarna som han hade slagit till henne, vilket hon påstod för utredaren, utan för att hon erbjudit honom pengar, han som föraktade pengar! Han åt ett dussin stekta sparvar och drack en halv karaff lokal arrak innan han gav henne en örfil, eftersom hon hade förolämpat hans stolthet.

Nej, det stämde inte det hon sa. Han hade inte alls befallt henne att ställa sig ner på knä, och inte fästmannen heller. Böj­ de knä gjorde hon först efter att den gråhårige mannen hade åkt sin väg. Hon hade inte varit i sällskap med sin fästman ens.

21

120412_Yalo_ORIG.indd 21

2012-02-28 13.33

Killen som satt i förhörsrummet hade inte varit tillsammans med henne där i skogen.

Till utredaren påstod hon att han befallt dem att ställa sig ner på knä och siktat med geväret. Han hade tänkt döda hennes fästman, Emil Shahin. Men hon bönföll honom att låta honom vara, så han lät bli. »Är du Emile?« frågade utredaren. »Ja, visst, Emile Shahin«, svarade killen. »Har du nåt att tillägga?« »Shirin har sagt allt«, svarade Emile.

Hon sa att han befallt Emile att be sina sista böner innan han dödade honom framför ögonen på älskarinnan. »Då bör­ jade jag tigga och gråta, men han var helt galen och höll gevärs­ pipan riktad mot huvudet på min kille. Då skrek jag rakt ut, jag vet inte varifrån kraften kom, och Emile lyckades hoppa in i bilen och köra iväg, tack och lov. Min fästman kom undan, men jag föll i händerna på den där skurken.« »Vad säger du om det, Daniel?« ville utredaren veta.

Yalo märkte att han var på väg att börja stamma och fick inte fram ett ord. Stenen kom tillbaks i munnen. Hans mamma hade brukat lägga en liten sten under tungan på honom för att han skulle prata utan att stamma. Men stamningen försvann så fort han såg blod, det var så han skulle ha skrivit om han kun­ nat se sitt liv i backspegeln. Likafullt stod han här och kände mammas sten under tungan och letade efter orden.

Varför hade inte fästmannen underrättat polisen direkt om händelsen? borde han ha sagt.

Varför var han gråhårig och i femtioårsåldern då, men en ung man nu? borde han ha sagt.

22

120412_Yalo_ORIG.indd 22

2012-02-28 13.33

Varför lämnade han dej i sticket och smet? borde han ha ­frågat.

Men han sa ingenting, och utredaren ansträngde sig inte hel­ ler för att få honom att svara utan betraktade tystnaden som ett svar och ett erkännande. »Är det här den person som våldtog och förföljde dej och som pressar dej på pengar?« frågade utredaren.

Shirin nickade ja.

Emile tittade på klockan och undrade om de kunde gå nu? »Naturligtvis«, sa utredaren och följde dem ut från polis­ stationen.

Men på Restaurang Albert, nej då.

Han slog till henne och hon satt stum. Sedan beställde han rispudding och då log hon. Därefter förklarade han att han äls­ kade henne. »Jag är förlovad, Yalo« svarade hon. »Jag älskar dej«, sa han. »Snälla du«, bad hon.

Kyparen kom med notan, men Yalo avfärdade honom och beställde ett glas arrak till. Han läppjade på glaset och såg flick­ an i ögonen innan han blundade en lång stund. »Håll tyst«, svarade han henne. »Lämna mej ifred, jag talar med Gud.« Men flickan började prata och Yalo lyssnade på henne med slutna ögon. »Jag respekterar dina känslor, men som du ser är jag redan förlovad och kan inte.« »Med den, den där skitstöveln som lämnade dej i skogen och drog?« undrade han.

23

120412_Yalo_ORIG.indd 23

2012-02-28 13.33

»Nej, nej, honom har jag lämnat. Min fästman är en annan kille.« Flickan berättade och Yalo lyssnade. »Precis som en egyptisk film«, sa han, »det är precis som om jag var med i en magister Wahid-film.« Hon sa att hon tänkte börja lyssna på arabiska sånger för hans skull, sa att hon värdesatte honom, sa att hon var hemskt ledsen och sa att han hade all rätt i världen att ge henne en örfil eftersom hon sårat hans känslor när hon erbjudit honom pengar. »Sluta prata så«, skrek Yalo.

Han reste sig och spelade upp scenen där Farid Shawqi ger Hind Rustam en örfil i filmen Flickan från Nilen och hjältinnan sedan faller på knä och säger: »Jag älskar dej, ditt o ­ djur.« »Så vill jag att du också ska vara«, sa han. »Du borde älska en riktig man och inte såna där skithögar, den ene en gammal gubbe som kunde vara din farsa och den andre skraj för sin egen morsa.« »Du har rätt«, sa Shirin. »Men vad ska jag göra? Jag älskar ju honom. Vi var studiekamrater på American University och låg med varann. Jag åt p-piller, men hade glömt det den dan, jag fattar inte varför. När jag sa att jag var gravid och att vi måste gifta oss stack han. Han var rädd för vad hans mam­ ma skulle säga, sa han. Så jag fick fixa det själv. Jag fejkade en ­depression, och en tjejkompis tog mej med till doktor Said, som gjorde abort på mej och blev kär i mej. När han såg hur jag tjöt, sa han att han var förälskad i mej. Så fort jag kom in på hans klinik började jag stortjuta. Jag kunde inte prata, jag bara satte mej på stolen, gömde huvet i händerna och grät så tårarna rann.

24

120412_Yalo_ORIG.indd 24

2012-02-28 13.33

Doktorn sa inget utan lät mej gråta samtidigt som han satt och stirrade på mej. Det var efteråt som han sa att han suttit och stirrat på mej. Han sa att mina tårar gjort honom hänförd. Pre­ cis så sa han, på klassisk arabiska, och kramade om mej. Jag fortsatte gråta jag vet inte hur länge, och sen sa han yalla res dej upp och gå in i nästa rum. Jag gick in i undersöknings­rummet och hörde hur han sa ta av dej. Jag tog av mej kjolen och blev stående. Nej, sa han, och visade med handen att jag skulle ta av mej allt. Jag tog av mej allt och han stirrade på mina bröst.

Jag vet inte, men det kändes som om blicken stack i brösten som nålar och jag hörde honom säga »så fina«, men jag svarade inte. Jag darrade av rädsla och sa jag fryser, doktorn. Lägg dej ner, sa han, och jag la mej ner på en konstig brits, som en säng fast bara hälften så lång ungefär. Jag låg på rygg och dinglade med benen utanför. Sköterskan kom med en spruta, och han började studera mig där nere. Han fick nåt underligt i blicken, liksom, och jag blev rädd att det var nåt fel och försökte säga det, men tungan var stel i munnen och kändes som en gummi­ bit, typ. Sen minns jag inte mer. Rättare sagt, innan jag för­ lorade medvetandet sa jag att jag frös och bad, snälla, lägg över mej en filt, sa jag. Jag var både rädd och skämdes. Ögonen såg skumma ut, men när jag vaknade upp igen var allt redan över.

Jag hörde sköterskan säga allt hade gått bra, ta på dej och gå ut till doktorn.« Shirin berättade, tungan kunde inte hejda sig. Hon pratade, grät och snörvlade. Yalo bistod med pappersnäsdukar och blev upprörd. Hela han blev upprörd: den konstiga britsen gjorde honom upprörd, doktorns gest med handen att hon skulle ta av sig kläderna gjorde honom upprörd, bilden av sköterskan som 25

120412_Yalo_ORIG.indd 25

2012-02-28 13.33

stack henne med narkossprutan gjorde honom upprörd.

Hon sa att hon hade klätt av sig alla sina kläder och tecknade ringar runt de små brösten. Det fick honom att känna doften av hennes bröst, doften av hennes nakenhet, men han satt som förlamad. Hon berättade, och han lyssnade med tunga ögon som i sömn. Hon skildrade blödningen som hon drabbats av två dagar efter aborten, hur doktor Said al-Halabi hade tagit med henne till sin privatklinik, där hon legat inlagd tre dagar tills hon tillfrisknat, och hur hon blivit kär i honom på tredje dagen. »Jag lät honom ligga med mej utan att jag själv hade riktig lust eller, nej, han gjorde det inte normalt.« På tredje dagen, när klockan visat sex på kvällen och hon var ensam i rummet, sa hon, halvslumrande och röksugen, hade hon märkt hur han kom dit. Skymningen hade färgat allting grått och ljuset var på väg att försvinna när han steg in med sitt gråmelerade hår. Han slog sig ner bredvid henne på sängen och sa: »Då var det klart, nu är du frisk och kan åka hem igen.« Hon drog undan täcket för att stiga upp. Då grep han tag i hennes hand. »När han grep tag i min hand kände jag att jag älskade ­honom.« Hon älskade honom tack vare handen, sa hon. De långa fing­ rarna som fingrarna på en pianist sammanflätade med hennes, det var de som gjorde att hon blev kär. »Han lade högerhanden på min hand och drog den andra genom sitt gråglittrande hår, och då blev jag kär.« Hon blev kär och hoppades att han skulle ta henne i famnen. »Jag vill inte åka«, sa jag, »ni har blivit som en vana, dok­ torn.« 26

120412_Yalo_ORIG.indd 26

2012-02-28 13.33

Shirin berättade om kvällen, om natten som smög sig på, att hon inte visste vad som hände sedan. »Jag vet inte vad som hände sen, det minns jag inte. Jag minns inte sånt, vet du. Det gäller inte bara doktor Said utan det gäller alla: med dej minns jag inte, med Emile minns jag inte heller. Jag minns rummet och doktorn bredvid mej förstås, att jag låg med honom, men inga detaljer. Jag vet inte vad som hände, faktiskt. Varför är jag funtad så, tror du?« »Hur ska jag veta det?« sa Yalo. »Det är skumt, jag minns faktiskt ingenting.« »Kommer du inte ihåg hur du låg med mej, alltså?« frågade Yalo. … »Kommer du inte ihåg andra gången? När du sa att du kände pinjedoften, som om pinjerna plötsligt fanns inne i rummet?« »Sa jag det?« »Absolut.« »Det låter helt sjukt.« »Du pratade om pinjedoften, och jag kände det som om ryggraden höll på att lossna i fogarna.« »Jag sa inget alls«, sa Shirin, »det kan inte stämma. Jag var ju livrädd tillsammans med dej. Förresten, glöm allt är du snäll.« Varför hade hon glömt allt nu?

Hon hade glömt hur hon berättat om doktor Said för ho­ nom på Restaurang Albert, och om sin nygamle fästman Emile. Hon satt som en främling. I de små ögonen skym­ tade ung­domens grymhet fram som Yalo hade bestämt sig för att förtränga, och sedan också förträngt, den där dagen då man tagit de tre männen med sig till begravningsplatsen 27

120412_Yalo_ORIG.indd 27

2012-02-28 13.33

och korsfäst dem på marken under cypressen på Mar Mitrikyrkogården. Man korsfäste dem innan man sköt dem, sedan svor man över dem och spottade, med fasa i blicken. Yalo hade spytt den dagen, spytt innan han grät, innan han gick hem, innan … Nej, han ville inte minnas det nu, så han knep ihop ögonen.

Hon sa att hon hade kysst läkaren, böjt upp huvudet lite för att läpparna skulle kunna möta hans och att hon blivit kär i honom. »Jag lät honom ligga med mej utan att jag själv hade riktig lust, fast han gjorde det inte …«, sa hon.

Läkaren hade sagt till henne att det var för tidigt för fullbor­ dat samlag. »Så han låg med mina bröst«, sa hon snörvlande. »Hur då menar du?« frågade Yalo skälvande på rösten. »Så här menar jag«, sa hon och drog med fingret en linje mellan brösten. »Jag kände inget, typ. Jag kände bara att det blev varmt.« Hon hade haft ett långt förhållande med läkaren, sa hon, och att han var lite konstig. Att han alltid hade älskat med henne så där. »Hur då så där?« frågade Yalo. »Så här menar jag«, sa hon och drog ett låtsasstreck mellan brösten. »Hela tiden så?« »I stort sett«, svarade hon. »Han sa att han älskade mina tuttar.« »Använd inte det ordet«, sa Yalo. »Det är inte fint när kvin­ nor använder såna ord.« 28

120412_Yalo_ORIG.indd 28

2012-02-28 13.33

»Okej, vad vill du jag ska säga då? Jag berättar bara som det var.« »Säg sahro« »Vad betyder sahro?« sa hon. »Har du glömt det! Jag lärde dej ju det ordet hemma hos mej.« »Jag minns ingenting, har jag ju sagt.« »Du frågade vad det betydde och jag förklarade för dej då.« »Okej, men förklara för mej nu.« »Nej, inte nu«, sa Yalo. »Men använd inte det där ordet!« Hon sa att läkaren inte hade legat med henne på riktigt en enda gång. Han nöjde sig med pussar och »dom där«. »Han sa att han var rädd för att ligga med mej på riktigt eftersom jag låg inlagd på kliniken. Okej, då kan vi väl ta in på hotell, sa jag.

Alla skulle känna igen honom, sa han, och alla visste att han var gift, så vi gjorde det antingen på kliniken eller i bilen. Och så där i Balluna när du våldtog mej …« »Våldtog dej? Vad är det för skitsnack?« »Jag menar då när du tog med mej hem till dej och låg med mej, då höll vi till i bilen. Böj fram huvudet, sa han.« »Han såg mej kanske?« »Nej, han såg dej inte, han ville att jag skulle …« »Han ville att du skulle vadå?« »Han ville att jag skulle böja fram huvudet, just som herrn här gjorde oss den äran och vi nästan dog av skräck. Jag vet inte hur jag fick upp skallen igen och hur han lyckades ordna till gylfen.« »Vad dum jag är«, utbrast Yalo, »dum som en åsna!« »Sänk rösten«, sa Shirin. »Snälla du, restaurangen är ju full med folk. Det hör till vett och etikett att inte höja rösten.« Varpå Yalo med låg röst sa att han var dum som en åsna.

29

120412_Yalo_ORIG.indd 29

2012-02-28 13.33

Vart hade rökelsedoften tagit vägen?

Varför kände inte Yalo rökelsedoften när han såg att hon satt i förhörsrummet?

På Restaurang Albert hade han känt doften. Rökelsen från henne doftade starkare än arraken, de stekta sparvarna och allt annat tillsammans. Men här i det vita förhörsrummet kände han ingen doft. Jo, han hade en gummiliknande lukt i näsan.

När utredaren tvingade honom att skriva ner historien om sitt liv skulle han skriva om fängelselukten. Stanken i häktet på­ minde om vått gummi skulle han säga, om lukten av olja och fotogen och brinnande däck som bolmade rök.

När han såg henne hos utredaren segnade han ner på stolen, knep ihop ögonen och letade efter rökelsedoften. Han såg Emi­ le som satt bredvid, såg hennes smala ben och bara lår under den korta kjolen, såg rundningen av de små brösten och vän­ tade på rökelsen. Men doften kom aldrig. Istället blev odören starkare och påminde om stanken från bränt gummi täckt av vatten. Solen genomborrade allt och gjorde det omöjligt att se.

Shirin hade sagt …

Hon hade sagt och tagit Yalos hand i sin på restaurangen, innan hon drog tillbaka handen från hans och sa: »Snälla du!« »Snälla du, låt mej få gå! Jag vill inte ha nåt från dej, jag är ledsen, förlåt, men låt mej få gå.« »Vart då?« frågade Yalo. »Hem till mitt eget liv.« »Gå då! Jag binder väl inte fast dej?« »Jo, du binder fast mej. Snälla, släpp mej och låt mej få gå.

Tack ska du ha för allt, men du måste fatta att det är slut nu, att allt är slut.« 30

120412_Yalo_ORIG.indd 30

2012-02-28 13.33