Vilda Milda Matilda
KUCKELIKU, SÄGER DU Magnus och Anna Franzén
Vilda Milda Matilda sov Ăśver hos sin kusin pĂĽ landet och vaknade tidigt av att sommarsolen lyste henne rakt i ansiktet. Klockan var bara sex och alla andra i huset sov fortfarande.
Hon kunde inte somna om och gick därför ut på gården istället. Då hörde hon ett bekant ljud ute i hagen: --Kvack, kvack, kvack. “En anka”, tänkte Matilda. “Det var konstigt. Vad gör den i hagen?” Hon kunde inte se ankan så hon började leta efter den.
Då upptäckte hon att det inte alls var någon anka, utan ett får som lät så där. --Vad säger du för nånting? frågade Matilda. --Kvack, sa fåret. Hur så? Har du aldrig hört ett får förr? --Jo, svarade Matilda, men ni brukar inte låta så. Det är ankor som säger kvack. Får säger bä.
Fåret spärrade upp ögonen och sa: --Ja, det har du alldeles rätt i. Hon satte upp klövarna för ansiktet, rodnade generat och fortsatte: --Nej, vad pinsamt. Här har jag stått hela morgonen och sagt kvack, och så heter det bä. Jag hoppas verkligen att det inte var någon mer som hörde mig. --Äsch, tröstade Matilda, det gjorde väl inget. Det är inte alltid så lätt att veta vad man ska säga. --Nää, sa fåret.
Då hördes upprörda röster ute på grusvägen, så Matilda gick dit. Det visade sig vara en hund och en katt som bråkade. --Nej, mu ska du säga, sa katten. --Nej, mu säger du, sa hunden. --Nej, du säger mu. --Nej, mu säger du. --Nej du! röt katten. --Nej du! röt hunden. --Nu får ni sluta bråka, sa Matilda, för ni har fel båda två. Ni ska säga mjau och vov. Det är kon som säger mu.
Katten och hunden tittade förvånat på Matilda, men nickade sen instämmande mot varandra. Just så var det ju. --Vad pinsamt, sa katten, och det var jag som tog kons mu när hon sov. Jag var så säker på att det var hundens. --Då får du lämna tillbaka det igen, förklarade Matilda. --Nej, det vågar jag aldrig. Kan inte du göra det? Så klart att Matilda ville hjälpa till med det, så katten lämnade över något som ingen kunde se, men som hon sa var kons mu. Matilda stoppade ner det i fickan.
--Så skönt att allting ordnade sig, sa katten. --Ja, och så skönt att vi vet vad vi ska säga, sa hunden. --Vov, sa katten. --Mjau, sa hunden. --Men... sa Matilda, det är hunden som ska säga vov och katten som ska säga mjau. --Ja visst ja, så var det ju, sa hunden. Vad glad jag är för att vi har rett ut allt det här nu. --Ja, jag också, sa katten och kramade om hunden, som kramade tillbaka. Matilda log och sa: --Vad roligt att se en hund och en katt så förtjusta i varandra.
--Hur så? undrade katten. --Hundar och katter brukar ju jaga varandra. Då var det som om det plötsligt gick upp för dem vilka de var, så hunden for iväg som ett skott med katten efter.
--Men, ropade Matilda, det brukar vara hunden som jagar katten. Då tvärstannade hunden så gruset yrde, och snart bar jakten av åt andra hållet, med katten först och hunden efter.
Nu hörde Matilda någon som snyftade inne i stallet så hon gick dit. Där stod kon och grät så tårarna sprutade. --Men, vad gör du i stallet, och vad är det som har hänt? undrade Matilda. --Jag är så ledsen, svarade kon, för det är någon som har tagit mitt mmm.... Jag har försökt säga mmm hela morgonen men det blir bara buh, buuhuhuhu. Jag letade här i stallet för jag trodde att hästen kanske hade tagit det.
KUCKELIKU, SÄGER DU Vilda Milda Matilda sover över hos sin kusin på landet och vaknar först av alla. Någonting är på tok på gården. Djuren verkar inte veta vad de ska säga eller göra. Matilda får gå runt och hjälpa till. Boken innehåller även två sånger med noter samt en länk till ljudinspelningar av berättelsen, och olika versioner av sångerna. ISBN 978-91-87153-01-3
9 789187 153013