9789127134317

Pressröster om Öppen stad »En oförglömlig debutroman … medkännande och mästerlig.« The New York Times Book Review Julius är doktorand i psykiatri och hans förhållande har nyligen tagit slut. Nu tillbringar han sin lediga tid till fots på New Yorks gator och rör sig över hela staden, betraktar sin omgivning och drar sig till minnes händelser ur sitt eget liv. Av en plakett förstår han att en oansenlig liten park i finansdistriktet tidigare varit en begravningsplats för afrikanska slavar. Historien, inte minst de förtrycktas, är hela tiden starkt närvarande i den personliga berättelse som vecklar ut sig.

Längs vägen möter Julius en rad människor som på olika sätt påverkar hur han ser på sin omvärld och sig själv, och sakta tycks han finna sin plats i det samhälle han kommit till. Men så möter han en kvinna från barndomens Nigeria, och i ett svep förändras läsarens bild av vem han är. teJu Cole , född och uppvuxen i Nigeria,

är författare, fotograf och konsthistoriker. Öppen stad blev en enorm kritikerframgång i USA och Storbritannien, den vann PEN/ Hemingway Award och nominerades till National Book Critics Circle Award. Teju Cole bor i New York.

På ytan är Öppen stad en berättelse om en ung främling bosatt i New York efter den 11 september. Men det är också en intellektuellt och politiskt utmanade roman om vår tids stora frågor. Öppen stad är på en gång dagbok, flanörroman, essä och dagdröm, och den särpräglade formen bidrar till en läsupplevelse där skönhet och samtidsanalys möts på ett unikt sätt.

»Om Baudelaire hade varit en ung afrikan som vandrade omkring på New Yorks gator idag är det här den bok han skulle ha skrivit. Denna sorgsna och vackra betraktelse över det moderna stadslivet, med ekon av W. G. Sebald och Walter Benjamin, visar att Teju Cole hör hemma i den nya generation begåvade globala författare som känner sig hemma i världen.« Hari Kunzru »Imponerande … en enastående debutroman som känns lika lekande lätt som en promenad i Central Park.« Sunday Times »Cole skriver vackert, hans huvudperson är unik och hans roman är oerhört fängslande.« Claire Messud, Globe and Mail »Intelligent … går i närkamp med världen på ett nytt och uppfriskande sätt.«

www.tejucole.com

Publishers Weekly

ISBN 978-91-27-13431-7

»Min favorit bland de romaner jag läst i år, drömlik och vindlande, som det bästa hos W. G. Sebald.« Alain de Botton, The New Statesman

OM SLAG: S ArA r. AC EDO

Cole_OPPEN_ORIG_130617.indd 1

9 789127 134317

2013-06-19 13.01

12-70 N&K Ă–ppen stad 13 apr.indd 6

2013-06-03 09.38

del 1 Döden är en ögats fulländning

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 7

2013-06-03 09.38

12-70 N&K Ă–ppen stad 13 apr.indd 8

2013-06-03 09.38

ett

S å när jag började ta kvällspromenader förra hösten upp-

täckte jag att Morningside Heights var en bra plats att utgå ifrån när man gav sig ut i staden. Stråket som viker av vid St. John the Divine-katedralen och korsar Morningside Park ligger bara femton minuter från Central Park. Åt andra hållet, i västlig riktning, är det kanske tio minuter till Sakura Park, och går man norrut därifrån börjar man närma sig Harlem längs Hudsonfloden, även om trafiken dränker ljudet från vattnet på andra sidan träden. Dessa promenader, en motvikt till de hektiska dagarna på sjukhuset, blev ständigt längre, förde mig längre och längre bort för var gång, så att jag sent om kvällarna ofta upptäckte att jag befann mig en bra bit hemifrån och var tvungen att ta tunnelbanan hem.

På så sätt började New York, i början av min psykiatriska specialisttjänstgörings sista år, att arbeta sig in i mitt liv i promenadtakt.

9

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 9

2013-06-03 09.38

Inte långt innan detta planlösa strövande tog sin början hade jag lagt mig till med vanan att iaktta flyttfåglar från min lägenhet, och jag undrar nu om de två företeelserna hänger ihop. De dagar då jag kom hem tillräckligt tidigt från sjukhuset brukade jag titta ut genom fönstret, likt någon som tar auspicier, i hopp om att få bevittna miraklet i den naturliga migrationen. Var gång jag såg gäss komma svepande i formation undrade jag hur våra liv skulle kunna tänkas te sig ur deras perspektiv, och föreställde mig, om de nu alls skulle resonera i sådana banor, hur höghusen i deras ögon kanske såg ut som granar i en tät dunge. Ofta såg jag bara regn eller en svag kondensstrimma från ett flygplan som tudelade fönstret när jag spanade över himlen, och någon del av mig tvivlade på att dessa fåglar, med sina mörka vingar och halsar, sina bleka kroppar och outtröttliga små hjärtan, verkligen existerade. Jag var så fascinerad av dem att jag inte litade på minnet när de inte var där.

Då och då flög duvor förbi, liksom sparvar, gärdsmygar, gyllingar, finkar och svalor, men det var nästan omöjligt att artbestämma de pyttesmå, ensamma och mestadels färglösa fläckar jag såg flaxa över himlen. Medan jag väntade på de sällsynta skarorna med gäss brukade jag ibland lyssna på radio. Jag undvek i allmänhet amerikanska stationer, som hade för mycket reklam för min smak – Beethoven åtföljd av skidjackor, Wagner efter ekologisk ost – och rattade istället in webbradiostationer från Kanada, Tyskland eller Holland.

Och även om jag på grund av mina bristfälliga kunskaper i språken oftast inte förstod vad presentatörerna sa, lyckades programmen alltid matcha mitt kvällshumör perfekt. Jag kände igen mycket av musiken, vid det här laget hade jag lyssnat flitigt på klassiska radiokanaler i mer än fjorton år, men en del var nytt. Någon enstaka gång kunde jag uppfyl10

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 10

2013-06-03 09.38

las av förundran, som när jag för första gången, på en kanal som sände från Hamburg, hörde ett förtrollande stycke för orkester och altsolo av Shchedrin (eller var det kanske Ysaÿe) som jag fortfarande inte lyckats identifiera.

Jag tyckte om presentatörernas mummel, ljudet av de där rösterna som talade lugnt från ett avstånd på tusentals kilometer. Jag skruvade ner volymen på datorhögtalarna och tittade ut, kurade i tryggheten som de där rösterna skapade, och det var inte alls svårt att dra paralleller mellan mig, i min spartanska lägenhet, och radiovärden i hans eller hennes bås, någonstans i Europa där det måste ha varit mitt i natten. Jag förknippar fortfarande, till och med nu, de där kroppslösa rösterna med uppenbarelsen av migrerande gäss. Inte för att jag egentligen såg migrationerna mer än tre eller fyra gånger: de allra flesta dagar var det enda jag såg himlens skymningsfärger, dess duvblå toner, smutsiga rosenskimmer och rödbruna skiftningar, alltsammans gradvis höljt i allt djupare dunkel.

När det blivit mörkt brukade jag öppna en bok och läsa i ljuset av en gammal skrivbordslampa som jag räddat ur en av containrarna vid universitetet; glödlampan var omsluten av en glaskupa som kastade ett grönaktigt sken över händerna, boken i mitt knä, soffans nötta tyg. Ibland läste jag rentav högt ur boken för mig själv och lade då märke till det egendomliga sätt på vilket min röst blandades med mumlet från de franska, tyska eller holländska radiorösterna, eller med orkestrarnas tunna violinväv, allt detta förstärkt av det faktum att det jag läste förmodligen hade översatts från något av de europeiska språken. Den hösten flackade jag från bok till bok: Barthes Det ljusa rummet, Peter Altenbergs Telegrams of the Soul, Tahar Ben Jellouns Den siste vännen med flera.

I denna ljudmässiga fuga kom jag att tänka på Augustinus och hans förundran inför Sankt Ambrosius, om vilken 11

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 11

2013-06-03 09.38

det sades att han hittat ett sätt att läsa utan att ljuda orden.

Det är faktiskt märkligt – slår det mig nu, liksom det gjorde då – att vi kan förstå orden utan att ljuda dem. Augustinus ansåg att meningarnas vikt och inre liv upplevdes bäst när de sades rakt ut, men mycket har förändrats i hur vi ser på läsandet sedan dess. Vi har alltför länge fått lära oss att åsynen av någon som pratar för sig själv är ett tecken på excentricitet eller galenskap; vi är inte längre vana vid våra egna röster, förutom i samtal eller i skydd av högljudda folksamlingar. Men en bok antyder ett samtal: en person talar med en annan, och hörbara ljud är, eller borde vara, naturliga i detta utbyte. Så jag läste högt med mig själv som publik och gav röst åt någon annans ord.

Dessa märkliga kvällstimmar förflöt hur som helst snabbt och jag somnade ofta där jag satt i soffan, släpade mig till sängs långt senare, vanligtvis någon gång mitt i natten. Sedan, efter vad som alltid kändes som bara några få minuters sömn, väcktes jag brutalt av mobilens väckarklocka som var inställd på en bisarr marimbaversion av ”O Tannenbaum”. Under dessa första vakna ögonblick, i det plötsliga, bländande morgonljuset, rände mitt sinne runt i sig självt, mindes fragment av drömmar eller delar av boken jag hade läst innan jag somnat. Det var för att bryta monotonin i dessa kvällar som jag två eller tre dagar i veckan efter jobbet, och på åtminstone en av helgdagarna, började gå ut och gå.

Först upplevde jag gatorna som ett oavlåtligt oljud, en chock efter dagens fokus och relativa lugn, som om någon krossat stillheten i ett tyst privat kapell med skränet från en teveapparat. Jag kryssade mellan folk som shoppade eller var på väg hem från jobbet i trängseln, genom vägarbeten och taxibilarnas tutor. Att röra sig genom livliga delar av staden betydde att jag såg fler människor, hundratals fler, tusentals 12

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 12

2013-06-03 09.38

rentav, än jag var van att se under en dag, men intrycket av dessa oräkneliga ansikten lindrade inte känslan av isolering det minsta; om något så förstärktes den. Jag blev också tröttare efter att jag börjat ta mina promenader, en utmattning som inte liknade något jag upplevt sedan tjänstgöringens första­månader, tre år tidigare. En kväll fortsatte jag bara, gick hela vägen ner till Houston Street, en sträcka på dryga milen, och befann mig plötsligt i ett förvirrat utmattningstillstånd, så att jag fick kämpa för att hålla mig på fötter. Den kvällen tog jag tunnelbanan hem, och istället för att somna direkt låg jag i sängen, alltför trött för att släppa iväg mig själv ur vakenheten, och i mörkret gick jag igenom de många händelser och syner jag stött på i mitt strövande, sorterade varje möte likt ett barn som leker med träklossar, försökte luska ut vilka som hörde hemma var, vilka som föranledde vilka.

Alla olika områden i staden tycktes bestå av ett eget ämne, ha ett eget lufttryck, en egen själslig tyngd: neonljusen och de stängda butikerna, de fattiga bostadsområdena och lyxhotellen, brandtrapporna och stadens parker. Mina fåfänga sorteringsförsök pågick ända tills konturerna började flyta in i varandra och anta abstrakta former som inte hade med den verkliga staden att göra, och först då förbarmade sig mitt hektiska sinne äntligen över sig självt och blev stilla, först då infann sig den drömlösa sömnen.

Promenaderna fyllde ett behov: de gav mig ett andrum från det strikta tankeklimat som rådde i mitt arbete, och när jag väl upptäckt deras funktion som terapi blev de ett naturligt inslag, och jag glömde hur livet hade sett ut innan jag började promenera. Arbetet präglades av perfektion och kompetens, det tillät inte improvisation och tolererade inga misstag. Hur intressant mitt forskningsprojekt än var – jag utförde en klinisk studie av affektiva störningar hos äldre – krävde arbetet 13

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 13

2013-06-03 09.38

en noggrannhet som överträffade allt jag tidigare hade gjort.

Gatorna utgjorde en efterlängtad kontrast till allt detta. Alla beslut – när jag skulle svänga vänster, hur länge jag skulle stå försjunken i tankar framför en övergiven byggnad, huruvida jag skulle se solen gå ner över New Jersey eller vandra i skuggorna på East Side och titta mot Queens – var betydelse­ lösa och blev därför en påminnelse om frihet. Jag tillryggalade kvarteren som om jag mätte dem med mina steg, och tunnelbanestationerna utgjorde återkommande motiv i min planlösa frammarsch. Jag tyckte alltid att synen av folkmassor som skyndade ner i underjordiska valv var märklig, och det kändes som om hela mänskligheten, påtvingad av någon instinktsvidrig dödslängtan, jäktade in i rörliga katakomber.

Ovan jord förenades min ensamhet med tusentals andras, men i tunnelbanan, där jag stod tätt intill främlingar som jag trängdes med och blev trängd av i kampen om utrymme och luft, medan vi allesammans återupplevde bortglömda trauman, förstärktes ensamheten.

——— en söndagsförmiddag i november, efter en promenad genom de relativt lugna kvarteren på Upper West Side, kom jag fram till det stora, soldränkta torget vid Columbus Circle.

Området hade nyligen genomgått en förändring. Det hade blivit mer kommersiellt och turistigt tack vare de två byggnaderna som Time Warner-koncernen låtit uppföra. Byggnaderna, som rests på mycket kort tid, hade precis öppnat och var fyllda med butiker som sålde skräddarsydda skjortor, märkes­kostymer, smycken, köksredskap åt gourmetkocken, handgjorda accessoarer i läder och importerade inrednings­ föremål. På de övre våningarna låg några av stadens finaste 14

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 14

2013-06-03 09.38

restauranger som erbjöd tryffel, kaviar, Kobebiff och exklusiva ”avsmakningsmenyer”. Vissa av lägenheterna som låg ovanför restaurangerna hörde till de dyraste i staden. Nyfikenhet hade vid något enstaka tillfälle lockat in mig i butikerna på markplan, men priserna, och vad jag uppfattade som en allmänt snobbig atmosfär, hade gjort att jag inte återvänt förrän den där söndagsförmiddagen.

Det var dagen för New York maraton. Jag hade varit ovetande om det. Till min häpnad såg jag att det runda torget framför glastornen var fullt av människor, en stor, förväntansfull massa som höll på att ställa sig till rätta nära målgången. Folksamlingen kantade gatan som gick bort från torget i östlig riktning. Lite längre västerut fanns en scen där två män höll på att stämma sina gitarrer och hojtade fram och tillbaka till de silvriga tonerna från de förstärkta instrumenten.

Banderoller, plakat, affischer, flaggor och vimplar fladdrade i vinden, och ridande poliser på hästar med skygglappar­dirigerade massan med avspärrningar, visselpipor och handrörelser.

Poliserna bar mörkblå kläder och solglasögon. Folkmassan var klädd i starkt lysande färger, och att titta på alla de där gröna, röda, gula och vita syntetmaterialen gjorde att jag fick ont i ögonen. För att undkomma larmet, som tycktes tillta, bestämde jag mig för att gå in i gallerian. Utöver Armanis och Hugo Boss butiker låg det en bokhandel på andra våningen.

Därinne, tänkte jag, skulle jag kunna få lite lugn och ro och ta en kopp kaffe innan jag begav mig hemåt. Men delar av den myllrande massan stod i vägen för ingången, och avspärrningarna gjorde det omöjligt att ta sig in i tornen.

Jag ångrade mig och beslutade mig istället för att hälsa på en av mina gamla lärare som bodde i närheten, i en lägenhet som låg mindre än tio minuters promenad bort på Central­ Park South. Med sina åttionio år var professor Saito den 15

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 15

2013-06-03 09.38

äldsta personen jag kände. Han hade tagit mig under sina vingar när jag gick tredje året på Maxwell. Vid det laget var han redan emeritus, men han hade fortsatt att komma till universitetet varje dag. Han måste ha sett något i mig som fått honom att tro att hans esoteriska ämne (medeltida engelsk litteratur) inte skulle vara bortkastat på mig. I den bemärkelsen var jag en besvikelse, men han var godhjärtad och bjöd in mig till sitt kontor flera gånger, till och med efter att det stod klart att mitt betyg i hans kurs Engelsk litteratur före Shakespeare skulle bli ytterst medelmåttigt. Han hade på den tiden precis införskaffat en påträngande högljudd kaffebryggare, så vi drack kaffe och pratade: om olika tolkningar av Beowulf, och lite senare om klassikerna, forskarlivets ändlösa slit, trösten som den akademiska världen kunde erbjuda och om hans studier strax före andra världskriget. Det sistnämnda samtalsämnet var så fjärran alla mina egna erfarenheter att det kanske intresserade mig allra mest.

Kriget hade brutit ut precis när han höll på att avsluta sin avhandling, och han tvingades lämna England och återvända till sin familj i nordvästra USA. Tillsammans med dem blev han kort därefter satt i interneringslägret Minidoka Camp i Idaho.

Under dessa samtal, som jag nu minns dem, var det nästan uteslutande han som talade. Jag lärde mig konsten att lyssna av honom, och förmågan att kunna urskilja en berättelse ur det som utelämnas. Professor Saito berättade sällan något om sin familj, men desto mer om sitt liv som forskare, och om hur han förhållit sig till sin tids brännande frågor. Han hade gjort en kommenterad översättning av Piers Plowman på 1970-talet, vilket skulle visa sig bli hans största akademiska framgång. När han talade om den gjorde han det med en sällsam blandning av stolthet och besvikelse. Han talade 16

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 16

2013-06-03 09.38

svävande om ett annat stort projekt (han sa aldrig vilket) som aldrig hade blivit färdigt. Han talade också om institutionspolitiken. Jag minns en eftermiddag då han satt länge och berättade om en före detta kollega, vars namn inte sa mig något alls när han nämnde det och som jag inte kommer ihåg nu. Kvinnan han åsyftade hade blivit berömd för sin aktivism­under medborgarrättsrörelsen och hade under en kortare period varit en sådan celebritet att hennes litteraturkurser var fulltecknade. Han beskrev henne som en intelligent, känslig person, men också som någon han aldrig lyckades dra jämnt med. Han beundrade och ogillade henne. Det är ett mysterium, minns jag att han sa, hon var en kompetent forskare och hon stod på rätt sida i dåtidens kamp, men jag tålde henne inte som person. Hon var bufflig och egoistisk, må hon vila i frid. Men man får ju inte säga ett ont ord om henne här. Hon ses fortfarande som ett helgon.

Efter att vi blivit vänner såg jag till att hälsa på professor Saito två eller tre gånger per termin, och mötena blev en höjdpunkt under mina sista två år på Maxwell. Jag kom att se honom som en farfarslik figur som var helt olik min egen morfar och farfar (varav jag bara känt den ene). Jag upplevde att jag hade mer gemensamt med honom än med folk jag råkade vara släkt med. När jag reste bort efter examen, först för en forskningsvistelse i Cold Spring Harbor, och sedan till Madison för att läsa medicin, tappade vi kontakten. Vi utväxlade något enstaka brev, men det var svårt att föra våra samtal i det mediet eftersom vårt utbyte till största delen byggde på annat än nyheter och vardagshändelser. Men sedan jag återvänt till staden för att göra AT-tjänstgöring träffade jag honom flera gånger. Det första tillfället var en ren slump – fast det inträffade en dag då jag haft honom i tankarna – precis utanför en mataffär nära Central Park South, där han 17

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 17

2013-06-03 09.38

var ute på promenad med hjälp av en assistent. En tid senare dök jag upp oannonserat utanför hans lägenhet, precis som han uppmanat mig att göra, och upptäckte att han upprätthållit samma gästfria hållning som han haft på sitt kontor på institutionen. Kaffebryggaren därifrån stod nu avställd i ett hörn. Professor Saito berättade att han hade prostatacancer. Den gjorde honom inte helt handikappad, men han hade slutat åka in till institutionen och hade istället börjat hålla hov i hemmet. Hans sociala interaktion hade minskat så till den grad att det måste ha smärtat honom; antalet gäster som kom och hälsade på hade sjunkit stadigt, tills de flesta av hans besökare antingen var sjuksköterskor eller hemtjänstpersonal.

Jag hälsade på dörrvakten i den mörka foajén där det var lågt i tak och tog hissen till tredje våningen. När jag kom in i lägenheten ropade professor Saito till. Han satt längst bort i rummet, invid dess stora fönster, och han vinkade åt mig att slå mig ner i fåtöljen framför honom. Han såg dåligt, men hörseln var lika skarp som första gången jag träffade honom, då han inte varit mer än sjuttiosju. Där han nu satt uppkrupen i en stor, mjuk fåtölj, insvept i filtar, påminde han om någon som var på god väg att gå i barndom igen. Men det var inte hela sanningen: hans intellekt var, liksom hans hörsel, fortfarande vitalt, och när han log spred sig rynkorna i hela ansiktet och veckade pannans papperstunna hud. I det här rummet, där det alltid tycktes strömma in ett mjukt och svalt ljus från norr, var han omgärdad av konst från en hel livstids samlande. Ett halvdussin polynesiska masker hängde precis ovanför hans huvud och bildade en mörk gloria. I hörnet stod en papuansk skulptur i naturlig storlek med individuellt utskurna trätänder och en bastkjol som knappt dolde en erigerad penis. Med syftning på skulpturen hade professor 18

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 18

2013-06-03 09.38

Saito en gång sagt: jag älskar fantasimonster, men jag är livrädd för sådana som är verkliga.

Från fönstren som gick utmed hela den väggen kunde man se den skugglagda gatan. Bortom den låg parken som avgränsades av en gammal stenmur. Precis när jag var på väg att sätta mig hörde jag jubel från gatan; jag reste mig hastigt igen och såg en man springa ensam genom passagen som skapats av folkmassan. Han bar en guldfärgad överdel och svarta handskar som på något sätt gick upp till armbågarna, som hos en dam på en formell bjudning, och han började spurta med förnyad energi, stärkt av hejaropen. Han sprang med pånyttfödda krafter mot scenen, den entusiastiska publiken, mållinjen och solen.

Sätt dig, sätt dig. Professor Saito hostade medan han viftade mot fåtöljen. Berätta hur du har haft det, du förstår, jag har varit sjuk, det var illa förra veckan, men det är mycket bättre nu. I min ålder blir man sjuk ofta. Berätta, hur är det med dig, hur är det med dig? Ljudet utanför steg igen, och ebbade ut. Jag såg de andra pallpristagarna komma rusande, två svarta män. Kenyaner, gissade jag. Det har varit på det här viset vart eviga år i nästan femton år nu, sa professor Saito. Om jag måste ta mig ut under den dag det är maraton använder jag ingången på byggnadens baksida. Men jag kommer inte ut särskilt mycket längre, inte med den där fäst vid mig som en svans på en hund. Medan jag slog mig ner i fåtöljen pekade han på en genomskinlig påse som hängde på en liten stålställning. Påsen var fylld till hälften med urin, och ett plaströr ledde till den från någonstans inunder alla filtar. Någon tog med sig persimonfrukter till mig igår, underbara, fasta persimonfrukter. Vill du ha en kanske? Du borde verkligen smaka. Mary! Undersköterskan, en lång, kraftigt byggd medelålders kvinna från St. Lucia som jag 19

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 19

2013-06-03 09.38

träffat under tidigare besök, dök upp från korridoren. Mary, kan du vara så vänlig och ge vår gäst lite persimonfrukter?

När hon försvunnit ut i köket sa han: Jag har lite svårt att tugga nuförtiden, Julius, så något så utsökt och lätt som persimonfrukter är perfekt för mig. Men nog om det, hur står det till med dig? Hur går det på arbetet?

Min närvaro livade upp honom. Jag berättade lite om mina promenader, och hade velat berätta mer, men jag hade inte riktigt klart för mig vad det var jag försökte säga om det ensliga landskap som mitt medvetande hade börjat vandra kors och tvärs genom. Så jag berättade om ett av mina senaste fall.

Jag hade fått i uppdrag att ta emot en konservativt kristen familj, pingstvänner, som hade blivit remitterad av en barnläkare på sjukhuset. Deras trettonårige son, som var deras enda barn, skulle precis genomgå en behandling för leukemi som innebar stor risk för sterilitet senare i livet. Barnläkarens råd till dem var att låta frysa ner och förvara lite av pojkens sperma så att han när han blivit vuxen och gift sig skulle kunna inseminera sin fru på konstgjord väg och få egna barn.

Föräldrarna var öppna inför tanken på att lagra hans sperma, och hade ingenting emot konstbefruktning, men motsatte sig av religiösa skäl helt tanken på att låta sonen onanera. Det fanns ingen enkel kirurgisk lösning på problemet. Familjen befann sig i kris på grund av detta problem. De diskuterade saken med mig, och efter några möten, och mycket bön från deras sida, beslutade de sig för att riskera att aldrig få några barnbarn. De kunde helt enkelt inte låta sin pojke begå vad de såg som onanins synd.

Professor Saito skakade på huvudet, och jag såg att han hade uppskattat min historia, att dess märkliga och sorgliga drag hade haft samma roande (och oroande) verkan på honom som den haft på mig. Folk väljer, sa han, folk väljer, 20

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 20

2013-06-03 09.38

och de väljer å andras vägnar. Och vid sidan av arbetet då, vad läser du? Mest medicinska tidskrifter, sa jag, och så en hel del andra intressanta saker som jag börjar på och aldrig tycks kunna avsluta. Jag hinner knappt köpa en ny bok innan den börjar förebrå mig för att jag inte läser ut den.

Jag läser inte heller mycket, sa han, i och med mina ögon, men jag har tillräckligt undanstoppat här uppe. Han viftade mot huvudet. Faktum är att det är överfullt. Vi skrattade, och precis då kom Mary in med persimonfrukterna på ett litet porslinsfat. Jag åt en halv; den var lite väl söt. Jag åt den andra halvan och tackade honom.

Under kriget, sa han, lärde jag mig många dikter utantill.

Det är väl ingenting som förväntas av en i skolan längre. Jag lade märke till förändringen under min tid på Maxwell, hur lite övning de senare generationerna hade i det. För dem var memorerandet en trevlig förströelse under en specifik kurs; för deras föregångare trettio eller fyrtio år tillbaka i tiden hängde djupförståelsen av en dikt ihop med att man kunde den utantill. Förstaårsstudenter hade en uppsättning verk som de redan hade ett förhållande till, innan de ens satt sin fot på någon litteraturkurs på universitetsnivå. För mig, på fyrtiotalet, var memorerandet en användbar färdighet, och jag drog nytta av den eftersom jag inte kunde vara säker på när jag skulle få återse mina böcker, och det fanns hur som helst inte särskilt mycket att göra i lägret. Vi var alla förvirrade av det som pågick; vi var amerikaner, hade alltid sett oss själva som det, och inte japaner. Det var så mycket dödtid som gick åt till förvirrat väntande, något jag tror var svårare för föräldrarna än för barnen, och under denna väntan stoppade jag undan stycken ur The Prelude, Shakespeares sonetter och långa utdrag från Yeats i huvudet. Numera minns jag inte den exakta ordalydelsen till någon av dem, det har gått 21

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 21

2013-06-03 09.38

för lång tid, men jag behöver endast den miljö som dikterna frammanar. Bara en eller två rader, som en liten krok – han demonstrerade med handen – bara en eller två räcker för att fånga allt, vad dikten säger, vad den betyder. Kroken drar med sig allt. In summer season when soft was the sun, I wore a shroud as I a shepherd were. Känner du igen den? Jag antar att ingen lär sig något utantill längre. Det var något som hörde vår disciplin till, precis som en skicklig violinist måste kunna sina partitor av Bach och sonater av Beethoven utantill. Jag hade ju Chadwick som handledare på Peterhouse,­ han var från Aberdeen. Han var en fantastisk forskare; han hade gått hos självaste Skeat. Har jag aldrig berättat om Chadwick? En riktig gammal surkart, men det var han som lärde mig värdet av minnet och hur man skulle se det som mental musik, en tonsättning av jamber och trokéer.

Hans tankar förde bort honom från vardagen, bort från filtarna och påsen med urin. Det var åter det sena trettio­ talet, han var tillbaka i Cambridge, andades in sankmarkernas fuktiga luft och njöt av de unga studentårens stillhet.

Ibland tycktes det som om han mest pratade för sig själv, men så ställde han plötsligt en direkt fråga, och jag avbröts i min egen lilla tankegång och fick plötsligt famla efter ett svar. Vi föll tillbaka i vår gamla relation, lärare och elev, och han fortsatte att prata i jämn takt, oavsett om mina svar var riktiga eller inte, om jag misstog Chaucer för Langland eller Langland för Chaucer. En timme gick fort förbi, och han bad att få runda av för den här gången. Jag lovade att snart komma tillbaka.

När jag kom ut på Central Park South hade vinden blivit kyligare, luften klarare och massans jubel ihållande och högljutt. En strid ström av löpare susade fram på upploppet.

Eftersom femtionionde gatan var avspärrad gick jag ner till 22

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 22

2013-06-03 09.38

femtiosjunde för att komma ut på Broadway. Det var för trångt i tunnelbanan vid Columbus Circle, så jag gick mot Lincoln Center för att hoppa på vid nästa station med tåg norrut. Vid sextioandra gatan hamnade jag jämsides med en smärt man med grånande polisonger som bar en plastpåse med nummerlapp och synbart utmattad linkade fram på lätt krökta ben. Han bar shorts och svarta tajts, och en lång­ ärmad blå fleecejacka. Utifrån hans drag gissade jag att han var mexikan eller centralamerikan. Vi gick en stund under tystnad utan att avsiktligt gå tillsammans, vi råkade bara gå i samma takt och åt samma håll. Till slut frågade jag honom om han precis hade gått i mål i loppet, och när han nickade och log gratulerade jag honom. Men, slog det mig, efter fyrtiotvå kilometer och 195 meter hade han bara plockat upp sin påse och begett sig hemåt. Inga släktingar eller vänner hade varit där för att fira hans bedrift. Jag tyckte plötsligt synd om honom. För att avleda dessa inre tankar frågade jag om loppet hade varit lyckat. Ja, sa han, ett lyckat lopp, förhållandena var goda för löpning, inte för varmt. Han hade ett sympatiskt men fårat ansikte och måste ha varit fyrtiofem eller femtio.

Vi gick lite längre, två eller tre kvarter, avbröt stundtals tystnaden med kallprat om vädret och folkmassorna.

Vid gatukorsningen framför operahuset sa jag hej då till honom och började själv gå raskare. Jag föreställde mig hur hans haltande gestalt försvann medan jag skyndade framåt, hur hans seniga kropp bar på en seger som ingen annan än han själv visste om. Jag hade problem med lungorna som barn och har aldrig varit någon löpare, men jag förstår instinktivt det energirus som maratonlöpare ofta får vid fyrtio kilometer,­när mållinjen börjar närma sig. Desto mer gåtfullt är vad som får dessa människor att fortsätta vid trettio, trettiotvå och trettiofyra kilometer. Vid det laget har bildan23

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 23

2013-06-03 09.38

det av ketoner gjort benen stumma, och mjölksyran hotar att kuva viljan och stänga ner kroppen. Den första som någonsin sprang ett maratonlopp föll död ner på fläcken, vilket är föga förvånande: det är ett extremt prov på mänsklig uthållighet som alltjämt är anmärkningsvärt, oavsett hur många som nu gör det. Så när jag med Feidippides i tankarna vände mig om för att betrakta min forna följeslagare såg jag mer klarsynt på situationen. Det var mig – som knappast var mindre ensam än han, men som hade gjort mindre av förmiddagen – det var synd om.

Snart kom jag fram till den stora skivaffären Tower Records vid korsningen till sextiosjätte gatan och såg till min förvåning anslagen på utsidan som meddelade att affären, liksom företaget bakom den, skulle gå i konkurs. Jag hade varit i affären många gånger, hade antagligen gjort av med hundratals dollar på musik där, och det kändes inte mer än rätt, om inte annat för gamla tiders skull, att besöka den en sista gång innan den bommade igen för gott. Jag gick in, lockad också av löften om nedsatta priser på alla varor, även om jag inte kände någon större lust att köpa något. Rulltrappan tog mig till andra våningen där avdelningen för klassisk musik, som var mer välbesökt än vanligt, helt tycktes ha tagits i besittning av gamla och medelålders män i grå rockar. Männen gick igenom cd-hyllorna med ett tålamod som förde tankarna till betande djur, och vissa av dem bar runt på röda kundkorgar som de lade sina fynd i, medan andra gick runt och höll de glansiga plastfodralen mot bröstet. Affärens ljudanläggning spelade Purcell, en livlig hymn som jag omedelbart kände igen som ett av odena till drottning Maria den II:s födelsedag. Jag ogillade vanligtvis musiken som spelades i högtalarna på skivaffärer. Den förtog nöjet i att tänka på annan musik. Skivaffärer borde, tycker jag, vara tysta platser; där 24

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 24

2013-06-03 09.38

mer än någon annanstans behövde sinnet få vara ostört. Men eftersom jag kände igen stycket, och eftersom det var något jag älskade, gjorde det mig ingenting i det här fallet.

Nästa skiva som spelades kände jag också igen ögonblickligen, även om den var helt olik den förra: den första satsen i Mahlers sena symfoni Das Lied von der Erde. Jag återupptog mitt botaniserande, gick från hylla till hylla, från nyutgåvor av Sjostakovitjs symfonier framförda av sedan länge bortglömda sovjetiska regionalorkestrar till solistuppträdanden av Chopin framförda av nybakade finalister i Van Cliburn Competition, upplevde att priserna inte var tillräckligt nedsatta, kände hur all egentlig lust att handla försvann och började slutligen vänja mig vid musiken som spelades och träda in i dess världs sällsamma tonfärger. Det hände undermedvetet, men innan jag visste ordet av var jag hänryckt, och hade lika gärna kunnat vara insvept i ett privat mörker. I detta hypnotiska tillstånd fortsatte jag att röra mig från rad till rad med cd-skivor, bläddrade genom plastfodral, tidskrifter och partitur och lyssnade till hur satser med wienskt kineseri avlöste varandra. När jag hörde Christa Ludwigs röst i den andra satsen, en sång om höstens ensamhet, insåg jag att det rörde sig om den berömda inspelningen från 1964 med Otto Klemperer som dirigent. Med den insikten följde en annan: allt jag behövde göra var att bida min tid och invänta verkets känslomässiga kärna, som Mahler hade förlagt till symfonins­sista sats. Jag satte mig på en av de hårda bänkarna nära provlyssningsstationerna, försjönk i drömmerier och följde Mahler genom fylleri, längtan, svulstigheter, ungdom (och dess vissnande) och skönhet (och dess vissnande). Sedan kom den sista satsen, ”Der Abschied”, avskedet, där Mahler, på den plats där han i vanliga fall skulle ha angett tempot, istället skrivit schwer, tungt.

25

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 25

2013-06-03 09.38

De föregående satsernas fågelsång och skönhet, jämmer och upptåg hade ersatts av ett annat känsloläge, starkare, mer självsäkert. Det var som om lamporna utan förvarning hade slagits på och bländat mig. Det var helt enkelt inte möjligt att helt gå upp i musiken, inte på denna offentliga plats. Jag lade den lilla högen med skivor jag hade i handen på närmaste bord och gick. Jag hann med ett tunnelbanetåg norrut precis innan dörrarna stängdes. Vid det här laget hade folkmassorna från maratonloppet börjat tunnas ut. Jag satte mig ner och lutade mig tillbaka. De fem tonerna i figuren till ”Der Abschied” tog vid där jag avvikit och ljöd med sådan närvaro att det var som om jag befann mig i affären och lyssnade på den. Jag anade träet i klarinetterna, hartset i violinerna och violorna, pukornas vibrationer och den intelligens som höll dem samman och oavbrutet drev dem vidare längs den musikaliska linjen. Mitt minne var överväldigat. Stycket följde mig hem.

Mahlers musik lade sig över mina förehavanden hela nästföljande dag. Överallt på sjukhuset präglades de mest vardagliga saker av en ny intensitet: ljusreflexerna i glasdörrarna till Milsteinhusets ingång, undersökningsbritsarna och bårarna på nedervåningen, travarna med patientjournaler på psykiatriavdelningen, ljuset från fönstren i cafeterian, de hukande krönen på byggnaderna norröver från den höjden, som om precisionen i den orkestrala väven hade överförts till de synliga tingens värld och på något sätt gjort varje detalj betydelsefull. En av mina patienter satt mittemot mig med benen i kors, och hans höjda högra fot, som knyckte lätt i den putsade svarta skon, tycktes på något sätt också vara en del av denna intrikata musikaliska värld.

Solen höll på att gå ner när jag lämnade Columbia Presbyterian och fick himlen att likna tenn. Jag tog tunnelbanan till hundratjugofemte gatan, och när jag gick mot mina kvarter 26

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 26

2013-06-03 09.38

kände jag mig avsevärt mindre sliten än jag vanligtvis gjorde på måndagkvällar, så jag tog en omväg och promenerade en stund i Harlem. Jag såg den livliga kommersen bland gatuförsäljarna: de senegalesiska tyghandlarna, de unga männen som sålde piratkopierade dvd-filmer, Nation of Islams stånd.

Där fanns egenutgivna böcker, dashikiskjortor, affischer om svart frigörelse, knippen med rökelse, flaskor med parfymer och eteriska oljor, djembetrummor och små turistprydnadssaker från Afrika. På ett bord visades förstorade fotografier från tidigt 1900-tal på lynchningar av afroamerikaner. Runt hörnet på St. Nicholas Avenue samlades chaufförerna på de olicensierade taxibolagen, rökte cigaretter och pratade, väntade på extrakörningar de kunde ta efter passets slut. Unga män i huvtröjor, den informella ekonomins fotfolk, utbytte meddelanden och små paket inslagna i plast och utförde en koreografi som var dunkel för alla utom dem själva. En gammal man med askgrått ansikte och utbuktande ögon kom gående i motsatt riktning och hälsade med en nick när han passerade mig, och jag (som för ett ögonblick var säker på att han var någon jag kände, eller hade känt, eller hade sett förut, men hastigt uteslöt dessa tankar en efter en och nästan var rädd att klargörandena skulle få mig att tappa fart) besvarade den ordlösa hälsningen. Jag vände mig om och såg hans svarta kapuschong smälta in i en oupplyst port. I Harlem­ kvällen fanns inga vita.

I livsmedelsaffären handlade jag bröd, ägg och öl, och på det jamaicanska stället bredvid köpte jag getgryta, gula pisanger och rice and peas att ta med hem. Bredvid livs­ medelsaffären låg en Blockbuster; även om jag aldrig hyrt något därifrån häpnade jag när jag såg skylten som med­delade att också den skulle stänga. Om Blockbuster inte kunde klara sig i ett område fullt med studenter och familjer, så betydde 27

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 27

2013-06-03 09.38

det att affärsmodellen var dödsdömd, att de desperata åtgärder som nyligen vidtagits, och som jag nu drog mig till minnes, där man sänkt uthyrningspriserna, lanserat en enorm reklamkampanj och avskaffat förseningsavgifter, hade kommit för sent. Jag tänkte på Tower Records – en parallell jag inte kunde låta bli att dra med tanke på att de båda företagen hade dominerat sina respektive marknader under lång tid. Det var inte det att jag tyckte synd om dessa ansiktslösa koncerner, långt ifrån. De hade tjänat sina pengar och byggt sina varumärken genom att krossa mindre, lokala aktörer.

Men jag blev berörd, inte bara av dessa giganters frånfälle i mitt inre landskap, utan också av hur hastigt och kallsinnigt marknaden hade slukat även de motståndskraftigaste av företag. Verksamheter som hade tyckts helt orubbliga för några få år sedan föreföll ha försvunnit på blott ett par veckor. Den roll de innehaft skulle överlåtas till andra aktörer, aktörer som under en kortare period skulle känna sig oövervinneliga för att sedan, i sin tur, besegras av oförutsedda förändringar.

Dessa överlevare skulle också de komma att falla i glömska.

När jag närmade mig min byggnad med kassarna i hand såg jag någon jag kände: mannen som bodde i lägenheten precis bredvid min. Han var på väg in i huset samtidigt som jag och höll upp dörren åt mig. Jag kände honom inte så väl, faktum var att jag knappt kände honom alls, och jag var tvungen att tänka ett ögonblick innan jag kom på vad han hette. Han var lite över femtio och hade flyttat in året innan.

Namnet dök upp i huvudet: Seth.

Jag hade talat helt kort med Seth och hans fru Carla precis efter att de flyttat in, men knappt alls sedan dess. Han var pensionerad socialarbetare som förverkligade en livslång dröm om att börja studera igen och ta en andra examen, denna gång i romanska språk. Jag såg honom bara någon 28

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 28

2013-06-03 09.38

gång i månaden, precis utanför byggnaden eller i närheten av brevlådorna. Carla, som jag bara träffat två gånger sedan de flyttade in, var också pensionerad; hon hade varit rektor på en skola i Brooklyn, och de hade behållit sin bostad där.

En gång när min flickvän Nadège och jag hade en ledig dag tillsammans hade Seth knackat på och undrat om jag spelade gitarr. När jag sa att jag inte gjorde det förklarade han att han ofta var hemma om eftermiddagarna och att ljudet från mina högtalare (det måste vara dina högtalare, sa han, men det låter som levande musik) störde honom emellanåt. Men han tillade, med genuin värme i rösten, att de alltid var borta över helgerna och att vi kunde föra hur mycket oväsen som helst från fredag eftermiddag och framåt om vi så önskade.

Jag fick dåligt samvete och bad honom om ursäkt. Efter det ansträngde jag mig för att inte störa dem, och saken kom aldrig på tal igen.

Seth höll upp dörren. Även han hade varit och handlat och bar på plastkassar. Börjar bli kyligt, sa han. Näsan och örsnibbarna var illröda, och det tårades i ögonen på honom.

Ja, verkligen, jag funderade faktiskt på att ta en taxi från hundratjugofemte gatan. Han nickade och vi stod tysta en stund. När hissen kom gick vi in i den. Vi klev ur på sjunde våningen, och medan vi gick längs korridoren med våra prasslande plastkassar frågade jag om de fortfarande reste bort på helgerna. Ja, varje helg, men det är bara jag nu, Julius.

Carla dog i juni, sa han. Hon fick en hjärtattack.

Häpnaden gjorde mig tillfälligt desorienterad, som om jag fått höra något som inte var möjligt. Jag beklagar verkligen, sa jag. Han lade huvudet på sned och vi fortsatte att gå längs korridoren. Jag frågade om han hade haft möjlighet att ta ledigt från studierna någonting. Nej, sa han, jag har bara fortsatt. Jag lade handen på hans axel och sa återigen hur mycket 29

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 29

2013-06-03 09.38

jag beklagade det inträffade, och han tackade mig. Han tycktes en aning generad över att behöva handskas med min senkomna chock inför en nyhet som var långt mer personlig för honom, men också mycket äldre. Vi skramlade med nycklarna, och han gick in i lägenhet nummer tjugoett och jag i tjugotvå. Jag stängde dörren bakom mig, och jag hörde hur också hans dörr stängdes. Jag tände inte i taket. En kvinna hade dött i rummet intill, hon hade dött på andra sidan den vägg jag lutade mig emot, och jag hade varit helt ovetande om det. Jag hade varit ovetande under veckorna då hennes make sörjde, ovetande då jag nickade åt honom med hörlurssnäckor i öronen eller när jag vek tvätt medan han använde tvättmaskinen. Jag hade inte känt honom tillräckligt väl för att regelbundet fråga hur det var med Carla, och jag hade inte lagt märke till att hon var borta. Det var det som var det värsta. Jag hade varken lagt märke till hennes frånvaro eller förändringen – det måste ha skett en förändring – i hans ­sinnestillstånd. Det var inte möjligt, ens då, att knacka på dörren och krama om honom eller föra något djupare samtal.

Det hade varit falsk intimitet.

Till slut tände jag lampan och gick in i lägenheten. Jag föreställde mig hur Seth kämpade med hemuppgifterna i spanska och franska, hur han böjde verb, slet med översättningar, memorerade glosor och gjorde skrivövningar. Medan jag packade upp varorna försökte jag erinra mig när, exakt, han hade knackat på och frågat om jag spelade gitarr. Till slut kände jag mig säker på att det var före, inte efter, hans frus död. Jag kände viss lättnad över detta, en lättnad som nästan omedelbart övergick i skam. Men också den känslan avtog; alldeles för hastigt, slår det mig nu.

30

12-70 N&K Öppen stad 13 apr.indd 30

2013-06-03 09.38

12-70 N&K Ă–ppen stad 13 apr.indd 31

2013-06-03 09.38

Pressröster om Öppen stad »En oförglömlig debutroman … medkännande och mästerlig.« The New York Times Book Review Julius är doktorand i psykiatri och hans förhållande har nyligen tagit slut. Nu tillbringar han sin lediga tid till fots på New Yorks gator och rör sig över hela staden, betraktar sin omgivning och drar sig till minnes händelser ur sitt eget liv. Av en plakett förstår han att en oansenlig liten park i finansdistriktet tidigare varit en begravningsplats för afrikanska slavar. Historien, inte minst de förtrycktas, är hela tiden starkt närvarande i den personliga berättelse som vecklar ut sig.

Längs vägen möter Julius en rad människor som på olika sätt påverkar hur han ser på sin omvärld och sig själv, och sakta tycks han finna sin plats i det samhälle han kommit till. Men så möter han en kvinna från barndomens Nigeria, och i ett svep förändras läsarens bild av vem han är. teJu Cole , född och uppvuxen i Nigeria,

är författare, fotograf och konsthistoriker. Öppen stad blev en enorm kritikerframgång i USA och Storbritannien, den vann PEN/ Hemingway Award och nominerades till National Book Critics Circle Award. Teju Cole bor i New York.

På ytan är Öppen stad en berättelse om en ung främling bosatt i New York efter den 11 september. Men det är också en intellektuellt och politiskt utmanade roman om vår tids stora frågor. Öppen stad är på en gång dagbok, flanörroman, essä och dagdröm, och den särpräglade formen bidrar till en läsupplevelse där skönhet och samtidsanalys möts på ett unikt sätt.

»Om Baudelaire hade varit en ung afrikan som vandrade omkring på New Yorks gator idag är det här den bok han skulle ha skrivit. Denna sorgsna och vackra betraktelse över det moderna stadslivet, med ekon av W. G. Sebald och Walter Benjamin, visar att Teju Cole hör hemma i den nya generation begåvade globala författare som känner sig hemma i världen.« Hari Kunzru »Imponerande … en enastående debutroman som känns lika lekande lätt som en promenad i Central Park.« Sunday Times »Cole skriver vackert, hans huvudperson är unik och hans roman är oerhört fängslande.« Claire Messud, Globe and Mail »Intelligent … går i närkamp med världen på ett nytt och uppfriskande sätt.«

www.tejucole.com

Publishers Weekly

ISBN 978-91-27-13431-7

»Min favorit bland de romaner jag läst i år, drömlik och vindlande, som det bästa hos W. G. Sebald.« Alain de Botton, The New Statesman

OM SLAG: S ArA r. AC EDO

Cole_OPPEN_ORIG_130617.indd 1

9 789127 134317

2013-06-19 13.01