9789113060736

ISBN 978-91-1-306073-6 © David Lagercrantz och Moggliden AB 2015 Norstedts, Stockholm Omslag: Valentin&Byhr/Jörgen Einéus Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

PROLOG ETT ÅR TIDIGARE I GRYNINGEN

Den här berättelsen börjar med en dröm, ingen märkvär­ dig dröm heller för den delen. Det är bara en hand som rytmiskt och ihållande slår mot en madrass i det gamla rummet på Lundagatan. Ändå får den Lisbeth Salander att resa sig från sin säng i den tidiga gryningen. Därefter sätter hon sig vid sin dator och börjar jakten.

5

DEL 1

DET VAKANDE ÖGAT 1–21 NOVEMBER

NSA, National Security Agency, är en federal myndighet i USA som lyder under försvarsdepartementet. Huvudkontoret ligger i Fort Meade i Maryland, längs motorvägen Patuxent.

Sedan grundandet 1952 arbetar NSA med signalspaning – i dag främst av internet och telefontrafik. Myndigheten har gång på gång fått utökade befogenheter, och avlyssnar numera över tjugo miljarder samtal och korrespondenser varje dag.

KAPITEL 1 TIDIGT I NOVEMBER

Frans Balder hade alltid betraktat sig som en usel far.

Trots att August redan var åtta år hade han knappt ens försökt att axla rollen som pappa tidigare, och ingen kunde påstå att han kände sig bekväm med uppgiften nu heller. Men det var hans plikt, han såg det så. Pojken for illa hos hans exfru och hennes förbannade man, Lasse Westman.

Frans Balder hade därför sagt upp sig från sitt arbete i Silicon Valley och flugit hem, och nu stod han närmast chockad på Arlanda och väntade på en taxi. Det var ett väder från helvetet. Regnet och stormen piskade honom i ansiktet och för hundrade gången undrade han om han verkligen gjorde rätt.

Han av alla självupptagna dårar skulle bli pappa på heltid, och hur vrickat var inte det? Han kunde lika gärna ha börjat arbeta på Zoo. Han visste inget om barn och knappt något om livet överhuvudtaget, och det märkligaste av allt: ingen hade bett honom om det. Ingen mor eller mormor hade ringt och bönat och sagt att han skulle ta sitt ansvar.

Han hade beslutat det själv, och nu tänkte han, i trots mot ett gammalt vårdnadsbeslut och helt utan förvarning, bara kliva in hos exfrun och hämta hem sin pojke. Det skulle säkert bli kalabalik. Han skulle säkert få duktigt med spö av förbannade Lasse Westman. Men nu var det som det var, och han hoppa­ 9

de in i en taxi med en kvinnlig chaufför som maniskt tuggade tuggummi och försökte konversera honom. Hon hade inte lyckats ens en av hans bättre dagar. Frans Balder var inte mycket för småprat.

Han bara satt där i baksätet och tänkte på sonen och allt som hänt den senaste tiden. August var inte den enda, eller ens den främsta orsaken till att han slutade på Solifon. Hela hans liv befann sig i ett brytningsskede, och ett ögonblick undrade han om han verkligen skulle orka. På väg in mot Vasastan var det som om blodet lämnade honom, och han tryckte undan en impuls att ge tusan i alltihop. Men han fick inte backa nu.

Han betalade taxin på Torsgatan och bar ut sin packning och lät den stå strax innanför porten, och det enda han tog med sig uppför trapporna var den tomma resväskan med den färgsprakande världskartan han köpt på San Francisco International. Därefter stod han flåsande utanför dörren och slöt ögonen, och föreställde sig alla tänkbara scener av bråk och vansinne, och egentligen, tänkte han, vem skulle kunna kland­ ra dem? Ingen dyker bara upp och rycker ett barn från dess hemmiljö, allra minst en far som tidigare bara engagerat sig genom insättningar på ett bankkonto. Men det var en nödsituation, han uppfattade det så, och därför bröstade han upp sig och ringde på, hur mycket han än ville fly från alltihop.

Ingen svarade, inte först. Sedan flög dörren upp och Lasse Westman stod där med sina intensiva blå ögon och sin massiva bröstkorg och sina väldiga labbar som tycktes skapade för att göra folk illa, och som gjorde att han så ofta fick spela bad guy på filmduken, även om ingen av rollerna – det var Frans Balder övertygad om – var lika bad som den han spelade till vardags. ”Å, jösses”, sa Lasse Westman. ”Det var inte illa. Geniet självt kom­mer på besök.” ”Jag är här för att hämta August”, sa han.

10

”Va?” ”Jag tänker ta med mig honom, Lars.” ”Du måste skämta.” ”Jag har aldrig skämtat så lite”, försökte han, och då dök exfrun Hanna upp från ett rum snett till vänster, och visserligen var hon inte lika vacker som förr i tiden. Det hade varit för många olyckor för det, och förmodligen för många cigaretter och glas också. Ändå sög det till i honom av en oväntad ömhet, särskilt när han upptäckte ett blåmärke på hennes hals, och hon tycktes vilja säga något välkomnande, trots allt. Men hon hann aldrig öppna munnen. ”Varför skulle du bry dig plötsligt?” sa Lasse Westman. ”För att det är nog nu. August behöver ett tryggt hem.” ”Och det skulle du kunna ge honom, Uppfinnarjocke? När har du någonsin gjort annat än att stirra in i en dator?” ”Jag har förändrats”, sa han och kände sig patetisk, inte bara för att han tvivlade på att han förändrats ett enda dugg.

Han darrade också till när Lasse Westman kom emot honom med sin väldiga kroppshydda och inkapslade ilska. Så förkrossande tydligt blev det att han inget skulle ha att sätta emot om den där galningen for ut mot honom, och att hela idén från början till slut var vrickad. Men det egendomliga var att det inte kom något utbrott, ingen scen, bara ett bistert leende och så orden: ”Ja, men det är väl toppen!” ”Vad menar du?” ”Att det är på tiden helt enkelt, eller hur Hanna? Äntligen lite ansvarskänsla från herr Upptagen. Bravo, bravo!” fortsatte Lasse Westman och klappade teatraliskt sina händer, och efteråt var det egentligen det som skrämde Frans Balder mest – hur lätt de släppte iväg pojken.

Utan att protestera, annat då än högst symboliskt, lät de honom ta med sig grabben. Kanske såg de August enbart som en börda. Det var inte lätt att veta. Hanna gav Frans en del 11

svårtolkade blickar och hennes händer darrade och käkarna var spända. Men hon ställde för få frågor. Hon borde ju fara ut i korsförhör, komma med tusen krav och förmaningar och oroa sig för att pojkens rutiner bröts. Hon sa bara: ”Är du säker på det här? Klarar du av det?” ”Jag är säker”, sa han, och så gick de in i Augusts rum, och då såg Frans honom för första gången på över ett år, och skäm­des.

Hur kunde han ha övergett en sådan pojke? Han var så vacker och förunderlig med sitt lockiga, yviga hår och sin spensliga kropp, och med de allvarliga blå ögonen, djupt försjunkna i ett jättelikt pussel av ett segelskepp. Hela hans gestalt tycktes skrika ut ”stör mig inte”, och Frans gick bara långsamt fram, som om han närmade sig ett främmande och oberäkneligt väsen. Ändå lyckades han distrahera pojken, och få honom att ta tag i hans hand och följa med ut i korridoren. Han skulle aldrig glömma det. Vad tänkte August? Vad trodde han? Han tittade varken upp på honom eller på sin mor, och givetvis ignorerade han alla vinkningar och avskedsord. Han bara försvann med honom in i hissen. Det var inte svårare än så.

August var autistisk. Troligen var han också svårt utvecklingsstörd, även om de inte fått helt entydiga besked på den punkten och det gick att misstänka motsatsen när man såg honom på håll. Med sitt utsökta, koncentrerade ansikte utstrålade han en konungslig upphöjdhet, eller åtminstone en aura av att han inte fann det värt att bry sig om omvärlden.

Men vid en närmare anblick syntes en hinna i hans blick, och han hade ännu inte uttalat sitt första ord.

Han hade därmed svikit alla de prognoser han fick i tvåårsåldern. På den tiden sa läkarna att August sannolikt hörde till den minoritet autistiska barn som inte var begåvningsnedsatta, och om han bara fick intensiv beteendeterapi var förutsättningarna ganska bra, trots allt. Men inget hade blivit 12

som de hoppats, och ärligt talat visste inte Frans Balder vad som hade hänt med alla de där stöd- och hjälpinsatserna, eller ens med pojkens skolundervisning. Frans hade levt i sin egen värld, och flytt iväg till USA och hamnat i konflikt med alla och envar.

Han hade varit en idiot. Men nu skulle han betala tillbaka sin skuld och ta hand om sonen, och han gick också ut hårt.

Han beställde fram journaler och ringde specialister och pedagoger, och så mycket stod direkt klart att de pengar han skickat inte kommit August till godo utan sipprat ut till annat, säkert till Lasse Westmans utsvävningar och spelskulder. Pojken verkade mest ha lämnats vind för våg och fått stelna i sina tvångsmässiga vanor, och förmodligen råkat ut för värre saker än så – det var också därför Frans kommit hem.

En psykolog hade ringt och oroat sig för mystiska blåmärken på pojkens kropp, och de märkena hade också Frans sett.

De hade funnits överallt på Augusts armar och ben och bröstkorg och axlar. Enligt Hanna kom de från pojkens egna anfall, då han kastade sig fram och tillbaka, och visserligen fick Frans Balder redan andra dagen se ett av de där utbrotten, och det skrämde honom från vettet. Men det stämde ändå inte med blåmärkena, tyckte han.

Han misstänkte våld, och han tog hjälp av en allmänläkare och en före detta polis som han kände privat, och även om de inte med säkerhet kunde bekräfta hans misstankar blev han mer och mer upprörd, och han författade en rad skrivelser och anmälningar. Det var nästan så att han glömde pojken.

Han märkte att det var lätt att glömma honom. August satt mest på golvet i det rum som Frans inrättat åt honom i villan i Saltsjöbaden, med fönster mot sjön därute, och lade sina pussel, sina hopplöst svåra pussel med hundratals bitar som han virtuost satte ihop bara för att genast sprida ut dem igen och börja om.

I början hade Frans fascinerat tittat på honom. Det var som 13

att se en stor artist i arbete, och ibland greps han av illusionen att pojken när som helst skulle titta upp och säga något alldeles vuxet till honom. Men August yppade aldrig ett ord, och höjde han huvudet från pusslet blickade han snett förbi honom mot fönstret och solljuset därute som reflekterades i vattnet, och till slut lämnade Frans honom i fred. August fick sitta där i sin ensamhet, och uppriktigt sagt tog Frans sällan ut honom heller, knappt ens till trädgården.

Rent formellt fick han ju inte ha hand om pojken, och han ville inte äventyra något innan han fått ordning på det juridiska, och därför lät han hushållerskan Lottie Rask sköta alla inköp – och all matlagning och städning. Frans Balder var inget bra på den delen av livet. Han kunde sina datorer och sina algoritmer, men knappt något annat, och ju längre tiden gick, desto mer satt han med dem och med sin korrespondens med advokaterna, och på nätterna sov han lika uselt som i USA. Det väntade stämningar och stormar runt hörnet, och varje kväll drack han en flaska rödvin, vanligtvis Amarone, och det hjälpte väl inte precis, annat än kortsiktigt. Han började må allt sämre, och han fantiserade om att gå upp i rök eller försvinna till någon ogästvänlig plats, bortom all ära och redlighet. Men så en lördag i november hände något. Det var en blåsig, kall kväll, och han och August gick längs Ringvägen på Söder och frös.

De hade varit på middag hos Farah Sharif på Zinkens väg, och August borde ha sovit för länge sedan. Men middagen hade dragit ut på tiden och Frans Balder hade pratat alldeles för mycket bredvid mun. Farah Sharif hade den egenskapen.

Hon fick folk att lätta sitt hjärta. Hon och Frans hade känt varandra sedan de läste datavetenskap på Imperial College i London, och i dag var Farah en av få på hans nivå i landet, eller åtminstone en av få som hyggligt hängde med i hans tankegångar, och det var en oerhörd befrielse för honom att träffa någon som förstod.

14

Men hon attraherade honom också, och trots flera försök hade han aldrig lyckats förföra henne. Frans Balder var inget bra på att förföra kvinnor. Men den här gången hade han fått en avskedskram som sånär blivit till en kyss, och det såg han som en stor framgång, och på det tänkte han när han och August passerade Zinkensdamms idrottsplats.

Frans bestämde sig för att ordna barnvakt nästa gång, och då kanske … Vem vet? En bit bort skällde en hund. En kvinnoröst skrek bakom honom, upprört eller glatt, svårt att avgöra vilket, och han såg bort mot Hornsgatan och korsningen där han tänkte hugga en taxi, eller ta tunnelbanan mot Slussen.

Det kändes som regn i luften och framme vid övergångsstället slog det om till rött, och på andra sidan gatan stod en sliten man i fyrtioårsåldern som tycktes vagt bekant, och precis då grep han om Augusts hand.

Han ville vara säker på att sonen stannade på trottoaren, och då kände han: handen var spänd som om pojken reagera­ de starkt på något. Dessutom var ögonen intensiva och klara, som om den där slöjan över blicken dragits undan som i ett trollslag, och August i stället för att stirra inåt mot sina egna vindlingar förstod något djupare och större än alla vi andra om övergångsstället och korsningen, och därför struntade Frans i att det slog om till grönt.

Han lät bara sonen stå kvar och betrakta scenariot, och utan att han fattade varför greps han av en stor sinnesrörelse, och det fann han egendomligt. Det var ju bara en blick, inget annat, och den blicken var inte ens särskilt ljus eller glad. Ändå påminde den Frans om något avlägset och glömt som legat och slumrat i hans minne, och för första gången på länge kändes hans tankar riktigt hoppfulla.

15

DET SOM INTE DÖDAR OSS

FORTSÄTTNINGEN PÅ STIEG LARSSONS FORMIDABLA SUCCÉ Tidskriften Millennium har fått nya ägare. Elaka tungor hävdar att tiden har sprungit ifrån Mikael Blomkvist och han funderar på om han borde göra något annat.

Lisbeth Salander är rastlös. Hon medverkar i en hackerattack till synes utan någon särskild anledning. Hon tar risker hon vanligtvis undviker. Det är inte likt henne.

En sen natt ringer professor Frans Balder till Blomkvist. Han säger sig sitta på världsavgörande information om amerikanska underrättelsetjänsten. Och Balder har dessutom haft kontakt med en ung kvinnlig superhacker, vilket väcker Blomkvists intresse.

Mikael Blomkvist börjar hoppas på det scoop som både han och Millennium behöver. Lisbeth Salander har som vanligt sin alldeles egen agenda. Det har blivit dags för deras vägar att korsas. Ännu en gång.

”DU SKA SIKTA PÅ DERAS SVAGASTE PUNKT. DU SKA BLI SOM EN KRIGARE.” LISBETH SALANDER

”DAVID IS UNIQUELY QUALIFIED, A WRITER OF TREMENDOUS GIFTS.” CHRISTOPHER MACLEHOSE, FÖRLÄGGARE MacLehose Press/STORBRITANNIEN

”IT’S A VERY CONFIDENT PIECE OF WRITING. I LOVE IT.” SONNY MEHTA, FÖRLÄGGARE Knopf/USA

ISBN 978-91-1-306073-6

norstedts www.norstedts.se