9789152636985 by Smakprov Media AB

Richard Thörn Beate Fotland Anna Hult Jonas Lockman-Lundgren Jenny Fogelström Erik Sidenvall Helena Ask Tomas Fransson Annette Geyer Jonas Lindstrand Magnus Hedqvist Kerstin Oderhem

Rebellen, världens ljus, Frälsaren och Guds son. Beskrivningarna av Jesus är många. Alla har vi våra egna bilder av honom, formade genom livet. Från Växjö domkyrkas ljusbärare över social ministerier och potatiskok delar denna antologis tolv författare sina erfarenheter av möten med den Uppståndne. I förordet skriver biskop Fredrik Modéus: Som kyrka måste vi hela tiden påminna oss om grunden för vår tro. Vi behöver ett ärligt samtal om vad Jesus ord betyder, där våra mångskiftande erfarenheter och längtan efter mening tas på allvar. Boken är skriven inför präst- och diakonmötet i Växjö stift 2018 med temat Jesus.

Tolv möten med Jesus

medverkande:

Jag är den gode herden. Kom och följ mig. Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.

Tolv möten med Jesus

Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ni är jordens salt. Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Eloi, Eloi, lema sabachtani, Min Gud, varför har du övergivit mig? Jag är uppståndelsen och livet. Känn ingen oro och tappa inte modet.

ISBN 978-91-526-3698-5

12_möten_jesus.indd 1

789152 636985

2017-10-19 09:19

Tolv möten med Jesus

Antologi inför präst- och diakonmöte i Växjö stift 2018

© 2017 Författarna och Verbum AB Omslag: Lotta Berglin Omslagsbilder: © Magnus Aronson och Shutterstock Sättning: Aina Larsson/Sättaren Tryck: BaltoPrint, Litauen 2017 ISBN 978-91-526-3698-5 Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

Innehåll Förord

Komplett, fullkomlig och ödmjuk

Richard Thörn

Jag är den gode herden. (Joh 10:11) Kallad till liv nära Jesus

Beate Fotland

Kom och följ mig. (Mark 1:17) När ordet blir levande

Anna Hult

Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det. (Luk 11:28) Jesus möte med sitt folk

Jonas Lockman-Lundgren

Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. (Mark 2:27) En bön, en längtan och ett hopp Jenny Fogelström

Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. (Matt 18:20)

Den existentiella bönen

Erik Sidenvall

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. (Luk 11:9) Smakar Gud

Helena Ask

Ni är jordens salt. (Matt 5:13) Evangeliet och den sociala samtiden

103

Tomas Fransson

Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. (Matt 25:45) På de utsattas sida

117

Annette Geyer

Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. (Luk 16:13) Ingen brådska till uppståndelsen

133

Jonas Lindstrand

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Mark 15:34) Gör henne fri och låt henne gå

145

Magnus Hedqvist

Jag är uppståndelsen och livet. (Joh 11:25) Ett uppdrag i världen

161

Kerstin Oderhem

Känn ingen oro och tappa inte modet. (Joh 14:27) Noter

175

Källor och litteratur

179

Förord Temat för präst- och diakonmötet i Växjö stift den 17–19 april 2018 är ”Jesus”. Min avsikt är att ställa in siktet på trons centrum. Jag tror att det är nödvändigt i vår tid. Som kyrka måste vi hela tiden påminna oss om grunden för vår tro. Vi behöver ett ärligt samtal om vad Jesus ord betyder, där våra mångskiftande erfarenheter och längtan efter mening tas på allvar. Och samtidigt räcker inte orden; först och främst behöver vi fira gudstjänst tillsammans. Kyrkan blir till när vi möter den uppståndne i ord och sakrament. Inför präst- och diakonmötet har jag bett tolv präster och diakoner att skriva var sin text med utgångspunkt i ett citat av Jesus. I stället för att utse en enskild författare har jag velat släppa fram många röster och perspektiv som kan utmana och stimulera, väcka tankar och bygga upp. Uppgiften har bestått i att reflektera över vad Jesus ord betyder för oss i Växjö stift i dag. I artiklarna varvas exegetiska reflektioner med tankar om kyrkans kallelse. Praktiska exempel från församlingslivets vardag möter hoppfulla beskrivningar av kyrkans framtid. Resultatet är kort och gott en härligt mångskiftande textsamling om tolv möten med Jesus. Jag önskar dig en fin läsupplevelse. Östrabo i adventstid 2017 +Fredrik Modéus biskop i Växjö stift

Komplett, fullkomlig och ödmjuk Richard Thörn Jag är den gode herden. (Joh 10:11)

Vem vet Vem i dag kan egentligen fullt relatera till det bibliska talet om herdar i allmänhet och den gode herden i synnerhet? Flertalet i våra sammanhang lever i en urban miljö. Och är den inte urban så är den modern. Växjö stift består för all del av mycket landsoch glesbygd, men kunskapen om herdebildens ursprungliga innehåll är generellt sett ändå snäv, inbillar jag mig. Frågan är hur vi relaterar till Jesus när han i Joh 10:11 säger att han är den gode herden? Betyder det ens något för oss? Klart är att uttrycket inte triggar samma maskineri i oss som hos Jesu samtida. Jag tror att herdebilden är större och mer levande än vi ser vid första ögonkastet. Min spontana tolkning av den är kanske sann, men den är knappast hela sanningen. Bibeln är sprungen ur en agrar miljö. Trons och kyrkans språk är fullmatat av biologisk mångfald. De flesta av oss lever mer ett stadsriktat liv än lantbruksbaserat och relaterar inte till fullo till allt som rör växter, odling och djur. Jag kan inte påminna mig när jag först hörde talas om Jesus som den gode herden. Det kan ha varit på konfirmandlägret. Det kan ha varit i kyrkans barntimmar. Det kan ha hängt någon bild hemma hos farmor eller mormor och morfar. Det är möjligt att 9

Jesus som god herde alltid har funnits i mitt bakhuvud. För hans ankomst kommer jag ju inte ihåg. Oavsett vilket har jag aldrig riktigt blivit berörd av bilden. Den har aldrig varit min egen. Min personliga bön har hittills inte använt sig av herdemetaforen i formuleringarna i någon större utsträckning, även om vi regelbundet växelläste Psaltaren 23 i konfirmandandakterna i min första komministertjänst. Jag har aldrig haft någon bild eller ikon med motivet på någon vägg, vare sig hemma eller på jobbet. Däremot rev jag som femtonåring ur morgontidningen ut en teckning av Karl Blochs ”Christus consolator”. Den tilltalade mig direkt, så den fick hänga på väggen vid den plats där jag tände mina ljus och läste min bibel. Jesus står med armarna utsträckta som till välsignelse, med slitna människor sittande och på knä bedjande runt sina fötter. Kanske var det sådant mitt nykonfirmerade jag mer längtade efter? Även om jag mötte bilden av herden tidigt var det nog relativt sent jag lärde mig att Jesus benämner sig själv den gode herden. Och en av anledningarna till att jag antagligen raljerade över mer än relaterade till bilderna av Jesus som den gode herden var att de syntes mig lite väl väna och pastelliga. Jesus var fånigt bokmärkessnäll och fåren var nytvättade med söta bjällror. Det tog liksom inte tag, i stället blev jag mer störd av gullighetsfaktorn. Det fanns inget tuggmotstånd, tyckte jag. Nu kan jag tänka att just det kanske var mitt tuggmotstånd och ångra att jag inte mediterade över den saken. Det finns en risk att vi, om vi inte ser bortom bokmärkesjesus, tappar relationen till Jesus som herde i vår andakt och reflektion. Numera tror jag att vi skulle missa något då. För att komma ifrån den flacka förståelsen av Jesus som den gode herden, eller vilken annan Jesusbild som helst för den delen, behöver vi låta motivet gå i dialog med den egna erfarenheten och de många tolkningar som finns i skrift och tradition. Det handlar om att lära sig mer om bibelordet, den gammaltestamentliga miljön och om Jesu samtid. Men inte bara det, en kunskap om hur 10

bilden tolkas och gestaltas i konsten och förkunnelsen breddar också intrycken. Och samtidigt behöver vi tillåta oss associera fritt och öppna upp för idéer som kanske inte är direkt självklara i sammanhanget. Då kan bilden få en annan klangbotten, som också kan resonera djupare ner i troslivet. För min del tog det sin början i de anspråk om gudomlighet och vägar till utblottelse som kan skönjas i uttalandet ”jag är den gode herden” och i de tankespår som för dem samman.

Elefantmannen Mitt tonårsjags starkaste intryck av en biblisk herde är från filmen Elefantmannen av David Lynch. Filmen bygger fritt på Joseph Merricks liv. Han kallades för Elefantmannen på grund av sina stora kroppsliga deformationer. Han behandlades hårt, fysiskt och psykiskt, av sin styvmor, som inte ville ha ett missfoster i huset. Han rymde hemifrån som tonåring och hamnade omsider som sidoattraktion på en freakshow. Senare forskning har kommit till slutsatsen att Merrick led av Proetus syndrom och neurofibromatos typ 1. I en central scen i filmen besöks huvudpersonen, här kallad John Merit, av två läkare efter att han sluppit ifrån cirkusen. Den ene läkaren, spelad av Anthony Hopkins, har tagit sig an Merit och bett den andre komma för att utvärdera vårdbehovet. I intervjun som de gör avfärdas han av den överordnade läkaren som idiot. Denne menar att John Merit endast gav inövade svar. Han bestäms vara i behov av konstant vård på annan plats. (Visst är det skönt när man kan skjuta över ansvaret på någon annan?) När männen har lämnat honom ställer sig Merit mitt i rummet och ber Psaltaren 23 högt utantill. Detta hör läkarna genom dörren och återvänder snabbt in till honom och undrar var han lärt sig det. Det var inget som var förberett inför intervjun. Merit berättar att han läser Bibeln dagligen, att han kan den och Book of Common Prayer ganska bra och att Psaltaren 23 är hans favorit. 11

Här inser läkarna Elefantmannens mänsklighet och sundhet och förstår det lidande han måste ha genomlevt. Det är en stark scen och den kommer för mig så gott som varje gång Herren som herde kommer på tal.

Kreta Som teologistudent gick jag en kurs som innehöll en studieresa till Kreta. Det var på våren och vi fick vara med och fira den ortodoxa påsken på det lokala klostret. En av dagarna under veckan på ön gjorde vi en utflykt till en by i bergen som heter Asi Gonia. Trots sin ringa storlek har byn vunnit plats i uppslagsverk på grund av den festival man varje år firar där på S:t Georgsdagen, 23 april. S:t Göran är, bland mycket annat, herdarnas skyddshelgon och därför släpper man just den dagen under festliga former ut fåren på fälten för årets sommarbete. Det vilar karnevalstämning över byn. Det är mycket folk som reser dit, och den smala serpentinvägen upp blir än smalare av bilar som parkerats varhelst dess förare funnit det lämpligt. Festen handlar främst om att fåren ska välsignas inför sin betessäsong. I den vitrappade lilla kyrkan, som inte kan rymma mycket mer än trettio stående personer, pågår liturgin hela morgonen. Utanför kyrkporten trängs hundratals människor som alla vill komma in några minuter för att tända ljus och vara med i bönerna. Vid sidan om kyrkan finns en fålla dit fårskockarna föses in, en i sänder. När varje ny flock har släppts in i inhägnaden tränger sig prästen – iförd sina rikt dekorerade liturgiska kläder – ut ur kapellet, genom folkmassan, in bland fåren. Väl bland djuren ber han för dem, stänker vigvatten på dem och välsignar dem. Också herdarna välsignas, och de kysser prästens stora handkors. Här hände något med min syn på bilden av den gode herden. Föreställningen av den mysiga bilden av Jesus som herden i en fridfull pastoral idyll blev motsagd. Det enda som stämde var 12

att fåren faktiskt var nybadade och prydda med klockor. I övrigt var det ett hårt slit för herdarna att hålla koll på sin flock och inte sällan lätt våldsamt. Innan fåren släpps in i fållan för att välsignas mjölkas de under protest, fastklämda mellan herdens ben. Mjölken serveras tillsammans med bröd till alla tillresta festivalbesökare. Rätt gott faktiskt. Om något får lyckas slita sig står det en annan herde strax bakom och fångar upp det flyende djuret för att bära eller släpa tillbaka det, så att mjölkningen kan fullbordas. Det är svettigt och högljutt. I fållan är det trångt och bräkigt under prästens välsignande. Inte helt olikt situationen i och utanför kapellet där människorna flockas. Och när de välsignade djuren sedan ska släppas fria för att springa upp i bergen och sommarens frihet blir det våldsamt igen. Precis som människor vill alla fåren ut först och då måste herdarna styra upp flocken så att ingen kläms och skadar sig vid den trånga grinden. Det står herdar vid varje grindstolpe som slår och vevar på med sina jackor för att fåren ska backa undan och ta sig ut ett och ett. Det är inte svårt att föreställa sig djurens lättnad efter en dylik pärs: befriad och välsignad – bättre kan det inte bli.

Ingen idyll Att vara herde var alls inget idylliskt jobb. Det räknades som ett av de enklaste, så pass att även ett barn kunde vara det. Varför skulle annars Jishaj låta minstingen David stanna ensam ute på fältet när Samuel kom på besök för att hitta den nya kungen? (1 Sam 16). Men oaktat herdarnas unga år var det ett slitsamt jobb. Herdarna tvingades vara ute alltid och de hade ett stort ansvar. Man hade att hela tiden vara på sin vakt mot tjuvar och rovdjur. Herdarna var inte ansvariga för förluster i flocken. Men de hade bevisbördan, att visa på vad som hade hänt. Man skulle visa en del av det dödade djuret för ägaren. Här tänker jag att det var det Josefs bröder gjorde när de tog med sig hans mantel till Jakob 13

och hävdade att han var död (1 Mos 37:31–33). Jakob själv gav i sin ungdom uttryck för herdens slit när han till sist skällde ut sin svärfar och arbetsledare Laban. Under de tjugo år jag har varit hos dig har dina tackor och getter aldrig fött i otid, och av baggarna i din hjord har jag inte ätit. Jag kom aldrig till dig med rivna djur, jag fick själv betala för dem. Du krävde ersättning av mig när något hade stulits, vare sig det skett på dagen eller på natten. Om dagen plågades jag av hetta, om natten av köld och jag fick aldrig en blund i ögonen (1 Mos 31).

Längst ner Att leda hjorden och föra den till bete i ökenmiljö, där inget växer frivilligt i mängd, kan inte vara en lätt sak. Vi förstår utifrån Jakobs missnöjesyttring att i fårvallningen fanns det ingen bekvämlighet. Det var ett utsatt läge där man i princip inte hade något, förutom, så att säga, två arbetsgivare: fåraägaren och fåren.1 Tyngden av herdens ansvar tvingade honom att helt ge sig i fårens tjänst, annars gick det dem – och möjligen herden – illa. Förutom det slit som låg i tjänsten och det ansvar som låg på innehavarna ansågs också herdarna i Jesu samtid vara lägst på skalan. De räknades i nivå med publikaner och hedningar, kameldrivare och slaktare. Sådana man inte kunde äta med. Man kallade dem orena och tjuvar och menade att de varken respekterade andras egendom eller fastighetsgränser.

Högst upp Trots sin låga status hade herden, eller rättare: bilden av herden, ändå ett högt symbolvärde. Kulturer har historiskt sett en tendens att låta basföda och primära livskällor vara urbilder för sina myter. Paradisbilderna i Jesaja 11, där herdepojken vallar panter 14

och killing, kalv och lejon, ko och björn sida vid sida, och i Psaltaren 23, där trosvissheten att herden vallar till gröna ängar och lugna vatten är stark, har formats utifrån detta. Det enda liv man vet är hårt och slitsamt, men längtan har att det en dag ska vara lätt, frodigt och vilsamt. Som paradiset. Biskopens kräkla, och kanske till och med monarkens spira, har sitt ursprung i herdens stav och käpp. Både Jeremia och Hesekiel liknar dåliga ledare som fördärvar landet vid dåliga herdar. I Jeremia 12:10 beklagar sig Gud: ”Herdar i mängd har härjat min vingård, trampat ner min åker. Min ljuvliga åker har de gjort till en öde öken.” När Jesus säger att han är den gode herden resonerar det av herdepsalmen, Psaltaren 23, och vi tolkar samtidigt också gärna in den lille gossen i Jesajas paradisprofetia (Jes 11:6–7). Men framför allt får Jesusordet sin tyngd som ett förverkligande av profetian i Hesekiel 34, där Herren går till doms över Israels herdar vilka bara vallar sig själva. De dåliga herdarna har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka eller förbundit de skadade. Det är ett nonchalant och vårdslöst herdeskap som får sig en rejäl känga. Gud själv säger i stället att han ska ta hand om sina får. Gud återtar ansvaret och den praktiska omsorgen. Gud ska samla och skydda dem, valla dem och skipa rättvisa för dem. Och han ska ge dem en herde: tjänaren David. ”Då skall de inse att jag är Herren”, konstateras i Hesekiel (Hes 34:27). Grekiskans god, καλóς, kan även betyda ideal-/modell-. I den meningen förstärker det Jesu anspråk i relation till Hesekiel 34. Jesus säger då inte bara att han är den gode herden som Gud lovar sig vara i Hesekiel. Han säger också att han är idealherden, modellherden – mönstret för alla andra herdar. Ska man tro lexikonet är han som herde ändamålsenlig. Alltså fullkomlig.

Äldsta bildmotivet Herdemotivet är i konsten äldre som Kristusbild än korsfästelsemotivet och återfinns runt 150 gånger i Roms katakomber. Lika 15

väl som herdebegreppet applicerades på gudar och kungar i de antika kulturerna fanns herden i bildkonsten redan långt före Kristi födelse. Motivet kallas krioforos och är gestaltat just så som vi är vana att se ikonen med Kristus herden: en man med ett får över axlarna. Man menar att motivet i den grekiska kulturen ursprungligen hörde samman med Hermes. Det var sedan med hänvisning till Jesus i Johannesevangeliet enkelt för kyrkan att ta över motivet. Det finns exempel där modern ikonkonst har utvecklat krioforosmotivet till att måla Kristus herden med en människa över axlarna i stället för ett får. Idén om Messias var från början en längtan efter en konung av Guds nåde i Davids efterföljd men utvecklades med tiden till att handla om ett hopp om en kosmisk frälsare. På samma sätt förändrades herdebilden från Mose och David, de gammaltestamentliga förebildsherdarna, som gick in i politisk tjänst till den gode herden som var Gud som skulle rädda sitt folk. ”Motivet har fördjupats från en pastoral bild, som används politiskt och religiöst, till ett soteriologiskt motiv i Israels tradition.”2 Då är det inte konstigt att Kristus herden är vanlig i begravningssammanhang. Han är den gudomlige som är den dödes hopp om frälsning och uppståndelse.

God Vid sidan om god och ideal-/modell- kan καλóς dessutom översättas som skön och vacker. Här finns andra perspektiv på den gode herden. När David kom från fältet och blev smord till kung av Samuel var han ”ljus och ståtlig och hade vackra ögon” (1 Sam 16:12). Den yttre skönheten är inte att förringa i relation till det goda, som då kan stå som tecken för det hela, rena och fullkomliga. När Septuaginta översätter skapelseberättelsen är καλος ordet som används när Gud såg att det var gott. Skapelseberättelsen är en berättelse om hur kaos ordnas till kosmos. I östkyrkans asketiska värld är skriftsamlingen Filokalia vik16

tig. Namnet betyder ”kärlek till det sköna”, och innanför pärmarna samlas texter från den tidiga kyrkan om det inre och det andliga livet. Det handlar om att söka renhet och helhet för att finna Kristus. Kanske kan man tänka att Filokalia betyder kärlek till den sköne, med syftning på Jesus, för det är han som är målet för askesen. Möjligen kan även kärlek till renlighet läsas in i Filokalia. Kopplingen mellan det yttre och det inre finns. Jesus säger: ”när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda” (Matt 6:17–18). I Idioten låter Dostojevskij furst Mysjkin säga: ”Skönheten ska frälsa världen” och vi sjunger ”Jesus, det skönaste, största och renaste namn som på människors läppar är lagt” i psalm 715.

Kenosis I dagligt tal händer det att vi omtalar det goda, det skönaste och bästa vi erfar som gudomligt. Oftast är det oerhört starka och positiva saker i vår tillvaro som får det epitetet. Det kan vara extremt god och vällagad mat. Det kan vara sköna naturupplevelser. Gudomligt är sånt som berör och imponerar. Zlatan kallas Gud och frälsare, han kan klacka in bollen i krysset. Greta Garbo var den gudomliga, en fantastisk skådespelare, vacker som få, sval och upphöjd. Gudomlighet förstås som något annat än vårt eget grå. Det som är unikt och berör stort, brett och djupt. Det är något både oövervinnligt och ouppnåeligt. Och varför inte? Gud är mäktig. Gud skapade allt ur inget. Där ligger en makt och kraft utan like. Awesome som engelskan säger. Men det är tydligt att det gudomliga, likt herdebegreppet, är en begreppssfär vi också har en alldeles för snabb och flack förståelse av. Jag kan tänka mig att nazister, rasister och terrorister eller bara vanliga mobbare och härskartekniker frossar i känslan av oövervinnlighet. På senare år har det blivit populärt i terror kretsar att köra bil in i folkmassor, vanliga flanörer (Barcelona, 17

Stockholm, Berlin, Nice) eller demonstranter för frihet och lika värde (Malmö, Charlottesville). Dessa förövare måste ha känt sig mäktiga och oövervinnliga. Nästan som gudar. Vilken makt i skräcken de orsakade. Dessutom tar de sig det gudomliga anspråket att råda över liv och död. Över vilka som ska få leva eller dö. Fast den saken är inte människans, den är Guds. Kanske kittlar det därför lite extra. Men de galningarna har inte förstått vad som ligger i det gudomliga. Gud är inte den maktfullkomlige despoten som godtyckligt leker med människors liv för att skrämma, härska och söndra likt bilburna galningar i folkmassor. Det gudomliga är inte terrorns och högmodets makt. Nej, den som är gudslik är den som Filipperbrevet säger ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas inför Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Gudomlighet är inte bara makt och bländande skönhet, upphöjdhet och oövervinnlig kraft. Jesus gör det också till ett nedåtgående till det mörka och bräckliga. Begreppet kenosis, från grundtextens ”avstod från allt”, har blivit det andliga livets term för självutgivande kärlek, ett förhållningssätt som ligger i herdeskapet. Herden med två arbetsgivare kan inte låta något av sitt eget styra. Israels dåliga herdar vallade sig själva och stod inte för någon utgivande, självuttömmande kärlek. För vilket de fick bannor. Herden Jesus går själv utblottelsens väg. Han gör det frivilligt och ändå utan att upphöra att vara Gud. Jesu 18

födelse på stallgolvet i Betlehem är vidare ett utarmat ögonblick i människors ögon, men ett av de största i världshistorien, och det är herdarna på ängen, de som står längst ner på skalan, som först får höra evangeliet om födelsen. Till glädje för alla folk! Jesus identifierar sig med de minsta. Hans ord i Matteus 25 om att allt vad vi gjort eller inte har gjort mot de minsta har vi också gjort, eller inte, mot Jesus själv visar på det. Matteus 25 bär också tydlig genklang av Hesekiel 34, där de dåliga herdarna beskylls för att inte ha hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Jesus själv är exemplet på hans undervisning. Den störste är den minste och tvärtom. Ni ska vara varandras tjänare, och den som tjänar sin nästa är den störste i himmelriket. Och vi utmanas av honom att också gå den vägen. Sälj allt, och kom sedan och följ mig. Även om Jesus är idealherden rör han sig också i en hård verklighet som är svår att skönmåla. Mycket går honom emot socialt sett. Han ansätts av meningsmotståndare, och hans egen familj ser honom som galen. Han möter människor längst ner på skalan och lyfter upp dem. Kvinnor och barn, långtidssjuka, tullindrivare och utsocknes möts alla med full respekt fast de inte respekterades på riktigt av sina grannar. Och han förråds och torteras till döds. Och i vår tid är det inte alltid bättre. Jesus söker oss, men det är inte säkert att vi lyssnar, om vi ens hör. Det är inte så gulligt hela vägen. Vi kan bara spekulera om hur Jesus tappar modet och lusten, som vi andra skulle göra. Men i Getsemane ber han att få slippa bördan, och under sina vandringar snäser han åt sina lärjungar och undrar hur länge han ska behöva stå ut.

Fåren Om Jesus är herden måste följaktligen människorna vara fåren. Vår tro är att Jesus dör för oss, så att vi ska få leva. Precis som 19

han säger att den gode herden ska göra: ge sitt liv för fåren. Det finns såklart problem i detta att vara ett får. Inte minst för oss som lever i en hyperindividualiserad tid. Det ligger något läskigt i att vara i en flock. Gömd i massan utan personlig värde eller utrymme. Och dessutom med en bakomliggande känsla av att anses korkad, dum och fårskallig. Men det är inte så vi ska förstå Jesu tal om herden och fåren. Det ryms en kärlek hos Jesus som syns i alla hans möten med människor – han ser personerna och upprättar dem. Jag är mycket förtjust i den fras som Augustinus formulerar i en bön: ”Du har en sådan omsorg om varje män niska som om ingen annan funnes, och en sådan omsorg om alla som vore de ett.” Även om det känns lite fåraktigt att fållas in i en flock automatiskt i och med vår identifiering som får så ligger också något starkt i bilden. En styrka, eller kanske snarare befrielse, är att man som får inte behöver hävda sig och vara speciellt framstående. I fårflocken får man vara, det räcker bra så. Man förväntas inte självförverkliga eller överträffa. Flocken som fenomen är en kraft i sig. Flocken som enhet kan göra stor skillnad i sin samverkan. Vill fåren ta sig förbi ett staket så gör de det. Flocken skyddar genom sin blotta samhörighet sina individer. Rovdjuren ger sig inte på en samlad flock. Flocken kan stärka till envishet, även när man personligen är på gränsen till uppgivenhet.3 Fårflocken är också en bild för den trogna kyrkan, som följer sin herde Kristus, lyssnar till hans rop och är väl kända av honom. Dock får vi aldrig glömma att Jesu herdande kärlek gäller hela världen. Lika väl som Jesus sticker i ögonen på sin samtid när han talar om får i andra fållor verkar det i vår samtid finnas tendenser att sticka i kristna ögon att Jesus har kärlek till alla människor, ja till hela skapelsen.4 Liknelsen om det förlorade fåret finns på två ställen och kommer i olika kontext. I Lukasevangeliets variant ger Jesus liknelsen utifrån fariseernas och de skriftlärdas irritation över att Jesus åt och drack med syndare. Det förlorade fåret får stå för syndaren 20

som söks och återfinns och återförs av herden. Matteusevangeliet sätter in liknelsen direkt efter att Jesus har talat om att barnen är störst i himmelriket och direkt därpå avlossat en salva mot dem som förleder de minsta. Det ligger nära till hands att tänka att herdens omsorg här speciellt rör de får som är små och lite vilsna. Båda varianterna av liknelsen talar hur som helst om det besvär herden gör sig för fåren. När Jesus sedan säger att han är den gode herden som ger sitt liv för fåren skruvar han herdens ambition och utmaning något varv till.

Lammet I Psaltaren 23 läser vi ”Herren är min herde”, inte ”Herden är min Herre”. Det är Gud som väljer att gå ner i de enklaste och mest föraktade av livsvillkor. Kenosis är att ge upp sig själv för den andre. Jesus herden gör det.5 Och för det högaktar och tackar vi honom. I psalm 717 skriver Ylva Eggehorn: ”Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner.” Jesus går så långt ner att han själv blir lammet som offras för världens skull. I mässan sjunger vi ”O Guds lamm”. Johannes döparen pekar på Kristus och säger att där är Guds lamm. Det är en grundläggande symbol i vår tro. Bilden sträcker sig både mot Jesajas profetia om den lidande tjänaren: Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun (Jes 53:7).

och mot Uppenbarelseboken där vi lär oss att Lammet ska vara de troendes herde: De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem 21

fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon (Upp 7:16–17).

Avslut Uttrycket ”Jag är den gode herden” handlar om så mycket mer än att bara vara en stämningsfull bild som visar på vila och omsorg. Den är full av anspråk från Jesus och bär djup som borde tvinga oss till eftertanke när vi dristar oss till bekännelsen ”Herren är min herde”. Förut har jag lätt bortsett från bilden just på grund av dess väna atmosfär och flathet. Nu tänker jag att det var min bild av bilden som var flack. Jesu uttalande ”Jag är den gode herden” rymmer ett fullkomligt anspråk och gömmer en så gott som komplett bild av vad Jesus är. Här finns högsta gudomligt maje stät och lägsta tjänande. Här finns kopplingar till att den högste är den lägste och att den minste är den störste. Här ryms Jesu identifikation med de minsta, samtidigt som han tar tätpositionen. Här finns ilska och utsatthet lika väl som den paradisiska vilan och makten. Jesus är beredd att ta risken att dö för fårens, folkets, skull. Och det gäller alla – han vidgar löftescirkeln. Och eftersom en död herde inte är till så stor glädje dödar han döden också. Herden har samma spännvidd som Α och Ω. Möjligen i fler dimensioner. Jag lämnas kvar med frågor. Den första är rannsakande och har med mig själv att göra. Jag är präst, Verbi Divini Minister, pastor. Jag skulle kunna söka tjänst som kyrkoherde. Herdebegreppet och tjänandet är intensivt förknippat med den kallelse och det uppdrag jag har fått. Låter jag det ha samma spännvidd som den gode herden Jesus tycks famna, eller tillhör jag de bekväma som Hesekiels profetia riktar sig mot? Hur tar jag utifrån en breddad syn på den gode herden mitt herdeansvar för församlingen, och vad innebär det för det kyrkoliv jag har att förvalta? 22

Den andra frågan väcker fantasin: Hur hade Jesus formulerat sig i dag? Vi i vår tid och vår kontext förstår ju inte direkt herdebildens fulla bredd. Vad hade han sagt nu? Jag är den gode …? ”Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom” och min bön har fått ett nytt språk (Sv ps 717). 1

Richard Thörn är komminister i Jönköping. 23

Richard Thörn Beate Fotland Anna Hult Jonas Lockman-Lundgren Jenny Fogelström Erik Sidenvall Helena Ask Tomas Fransson Annette Geyer Jonas Lindstrand Magnus Hedqvist Kerstin Oderhem

Tolv möten med Jesus

medverkande:

Jag är den gode herden. Kom och följ mig. Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.

Tolv möten med Jesus

ISBN 978-91-526-3698-5

12_möten_jesus.indd 1

789152 636985

2017-10-19 09:19