1
Vad är magi? Att promenera längs stranden i sanden en tidig morgon barfota är nära magiskt. Bara det att känna den ännu kalla sanden under fötterna i varje steg kan göra ens dag. Jag går ut lite tidigare än vanligt, låser och placerar nyckeln i blomkrukan på bron som jag alltid gör. Ja, man kan fortfarande göra så. För att ta mig till havet går jag bara runt hörnet på huset jag bor i och ned för de 66 stegen i stans allra rakaste stentrappa. Den har som en kant längs hela ena sidan, byggd i nivåer precis som trappan och ibland går jag på den istället för på stegen, ibland när ingen ser. På vägen ned för trappan möter jag Bruce, vi hälsar i farten och önskar varandra en bra dag, han är på väg upp till bageriet ovanför med en korg innehållande alla möjliga råvaror. Bruce är bagare och likaså ägare till bageriet i grannskapet. Jag har lärt känna Bruce via Jack och ibland hjälper jag honom med leveransen av dagens råvaror. Då är det jag som går upp de 66 stegen med korgen från affären till bageriet, innan jag går ned igen mot havet, jag gör det bara för att jag kan. Men inte idag. Det är något visst med tiden då jag börjar känna igen folk på en ny gata, på en ny plats i ett nytt land. Jag känner mig stolt och nöjd, eller som mormor hade sagt; jag känner mig «kärig». Det känns bra.
2
Oavsett om jag går ned för den 66 steg långa stentrappan för att hämta dagens korg eller om jag går ned för en promenad i den morgonkalla sanden så passerar jag samma väggmålning varje morgon. Den är målad på en vägg av trä som är en del av entrén till en nedlagd restaurang. Målningen är gammal och sliten men den ligger bakom något av det som gör att jag trivs här. Vad föreställer den då? Jo, det är ett motiv som visar utsikten ifrån en fransk balkong. Man ser en kullerstens gata i morgonstund, bilar, en röd och en grön bubbla som möts och det vinkas med händerna ut genom de nedvevade rutorna. Med på bilden är också en man på cykel i sjömansmössa, jeans och en svart utsliten uppknäppt kavaj som fladdrar av den fart som han ser ut att ha. Det han har med sig är ett stort leende och vad det verkar en nybakad baguette på pakethållaren. Allt i förgrunden till trasiga stenfasader, smala gränder som leder bort, grönska och en blå himmel med en sol på väg upp. I nederkant finns ingen signatur, men det står: «Den här målningen skiter fullständigt i om du stannar upp och beundrar den eller inte». Vad har någon menat med det? Jag har många tankar fast jag har inget bra svar, men jag gillar själva grejen lika mycket som jag gillar just känslan av övergivna gamla restauranger. När restaurangens namnskylt hänger kvar lite på sned, ofta spräckt i kanterna, och kanske med solblekta bokstäver. Fönstren är igenspikade men med stora glipor så man fortfarande kan se in i lokalen där möblemanget är kvar. Stolarna står upp och ned på borden som är fyllda av damm och på bardisken finns flaskor och dricksglas lämnat kvar tillsammans med ett och annat askfat av porslin. Allt jag ser är det övergivna men fantasin om hur det en gång kan ha varit därinne rullar igång. Vilka gästerna var, hur maten var tillagad, drickat, musiken, stämningen. Städningen efter stängning, hur en ensam man drar undan stolar och sopar golvet till ljudet av sin egen sång till nattens radiolåtar, och porslinskrammel ifrån disken som ekar ut på gatan.
3
4